Foto: Gert Weigelt
I fredags var jag på premiären av Mats Eks nya balett "Julia & Romeo" på Operan. Jag hade väntat i två år på detta - jag minns när DN Kultur publicerade en notis om att Mats Ek skulle göra en ny helaftonsbalettt för Kungliga operan våren 2011, jag minns att jag jublade. Jag älskade allt jag sett med Mats Ek, men jag hade upptäckt honom alltför sent för att ha sett någon av hans omtalade och hyllade dansföreställningar. Jag hade bara sett opera och teater i regi av Mats Ek, och även om de innehöll dans så var det inte huvudinnehållet. Att en internationell stjärna som Mats Ek ska förära svenska scener med dansföreställningar är ingen självklarhet, men precis som i fallet Nina Stemme är man oerhört tacksam för att dessa ödmjuka giganter vill pay their dues och göra lite grejer i lilla Stockholm. Det är en sann ynnest.
Två års väntan - och jag blev inte besviken.
Foto: Gert Weigelt
"Julia & Romeo" bygger givetvis på Shakespeares ikoniska kärleksdrama, men är inte den välkända baletten "Romeo & Julia" som Prokofjev skrev - den har Mats Ek själv dansat i tre olika uppsättningar, och hans mamma Birgit Cullberg (ännu mer legendarisk koreograf och grundare av Cullbergbaletten, som Mats Ek sedan tog över) har gjort en djärv modernisering av den. Jag förstår verkligen om han kände att det inte fanns något som han kunde tillföra den. Men det han gjort nu var enormt kreativt, ett nästan vansinnigt risktagande: han hade valt ut olika musikavsnitt i Tjajkovskijs orkestermusik - femte symfonin, Manfredsymfonin, Stormen, Capriccio Italien, svit nr 1 och 3 samt Ödet - och pusslat ihop dem till en balett i två akter. Detta var alltså musik som inte var gjord för dans - han ryckte dem ur sitt sammanhang och sammanfogade dem till dansmusik, likt en galet ambitiöst samplande hiphopproducent, och denna samplade musik framfördes av en levande orkester (Kungliga hovkapellet). På så sätt är "Julia & Romeo" inte bara balett, utan även ett postmodernt, referensekande musikverk i hiphopens tradition, sammanfogat av Mats Ek som fått hjälp med bearbetningen av Anders Högstedt. Och det mirakulösa är att detta galna projekt fungerade. Det lät bra. Det lät sammanhållet och logiskt. DN:s recensent klagade på att musiken lät konstig och staccatoartad med sina olika tydligt avgränsade avsnitt, men det håller jag inte med om. Samplande musik bygger på en annan struktur än symfonisk musik - det handlar om att skapa ett fascinerande lapptäcke, inte om att koka en gryta där alla smaker smälter samman. Eftersom det är scenisk musik fungerade det bra - varje avsnitt i musiken tjänade ett tydligt avsnitt i baletten. Och eftersom all musik komponerades av samma person, Tjajkovskij, fanns det ändå en likartad ton i grund och botten.
Jag måste säga att Tjajkovskij aldrig varit någon av mina favorittonsättare. Han är, liksom exempelvis Chopin, en tonsättare som gjorde musik som låter fin och stilig men som aldrig är på liv och död. Det är bortom romantiskt, det är sentimentalt. Men det Mats Ek gjorde genom att bryta sönder hans musik i småstycken var att desarmera den storvulna sentimentaliteten i Tjajkovskijs musik. Kvar fanns bara sprakande brottstycken av glimrande musikalitet, som både var melodiskt catchy, harmoniskt dramatiska och rytmiskt dansanta. Det var kongenialt.
Foto: Gert Weigelt
Så hur var själva dansen? Fantastisk. Så klart. Som mitt sällskap påpekade efteråt: man blir sällan berörd av Romeos och Julias romans, för den är så himla sliten, men här blev man faktiskt det - efter en fantastisk duett mellan Mariko Kidas Julia och Anthony Lumulus Romeo som avslutade den första akten. Kemin mellan dessa två älskande - förmedlad genom den enastående koreografin - var total. Jag har inte riktigt ord för att beskriva dans, men jag skulle vilja säga att det som gör Mats Eks stil så tilltalande är att han balanserar mellan det moderna, avslappnade, lite distanserade och humorfyllda å ena sidan och det rena, innerliga, romantiska och tidlösa å den andra. Det är alltid totalt känslofyllt, men inte på ett dammigt gammeldags borgerligt sätt. Det är ingen traditionstyngd auktoritet som kommuniceras, det är något barnsligt spontant - samtidigt som det alltid finns ett klassiskt allvar i allting. Han balanserar detta helt perfekt, och han tar fram det bästa i sina dansare. Jérôme Marchand som gjorde Mercutio var helt fenomenal, så macho och muskulös men ändå så hyperkänslig i varje rörelse - och Mercutios relation med lillkillen Benvolio (Hukuto Kodama) som ser upp till honom var en gripande berättelse i sig. Ett annat sidospår som verkligen var berörande var moderns (Marie Lindqvist) sorgedans vid den dödade sonen Tybalts (Vahe Martirosyan) lik. Otroligt bra.
Över huvud taget var det kul att se vilka scener och relationer som Mats Ek lyfte fram i detta tidigare så styrda drama, nu när han fått fria händer. Att det rörde sig om två jämlika familjer som låg i fejd med varandra kände man inte av så mycket - snarare var Julias familj rika och mäktiga, och Romeo var mer av en street boy med en gammal maktlös pappa. På det sättet uppkom ett klassperspektiv som inte är helt givet men som funkade. Och när Julia sätter upp sig mot sin fars vilja och vägrar gifta sig med någon annan än den hon älskar blir hon ödesdigert straffad - hennes död blir därmed en helt annan än i Shakespeares version. När Romeo möter henne i döden kommer hon upp och hämtar honom från dödsriket för en sekund - det blir som ett Orfeus och Eurydike-drama i miniatyr (Mats Ek har ju för övrigt gjort Orphée på Kungliga operan för inte så länge sedan), i deras sista omfamning lever de båda, det är ett oerhört starkt ögonblick.
Efter föreställningen visste publikens jubel inga gränser. Det var fullständigt rätt och riktigt. Vilken underbar föreställning.
Ana Laguna som amman. Foto: Gert Weigelt