festival o/modernt 2018: ”Den spanska sexualiteten i förvandling: chaconnen”



Festival O/Modernt
Verk av Domenico Pellegrini, Henry Purcell, Gaspar Sanz, Juan Arañes, Johann Sebastian Bach och Johannes Brahms.
O/Modernt Chamber Orchestra med Blåsarsymfonikerna.
Solister: Luciana Mancini, mezzosopran, Priya Mitchell, violin.
Dirigent: Hugo Ticciati.
Scen: Confidencen, Stockholm.
Betyg: 4.

O/Modernt är en lika ambitiös som lekfull musikfestival. Med barocktonsättaren Henry Purcell som huvudperson för årets festival väljer de inte den enkla vägen, att ge konserter med Purcells musik och andra verk från hans tid, utan istället konserter som presenterar olika perspektiv på det som Purcell skapade. 

”Den spanska sexualiteten i förvandling: chaconnen” är rubriken på just denna konsert. Vi får följa chaconnens resa från sexuellt utmanande dansmusik vid sekelskiftet 1600, till förbjuden och listigt insmugen i mer allvarsam instrumentalmusik, till dess konstnärliga klimax i Bachs berömda chaconne för soloviolin från 1720 och slutligen hur chaconnen ekade i senromantisk symfonisk musik. 

Vad som hade kunnat bli en torrt docerande redogörelse blir tack vare den uppsluppna stämningen och experimentlystna energin en högst stimulerande konsert. Framförallt under dess första halva, där en åtta musiker stor ensemble varvar livsbejakande rytmiska chaconner av spanska tonsättare med Purcells stiliga stycken och där mezzosopranen Luciana Mancini sjunger ljuvligt och strålar av glädje. Mot slutet skapar hon en nästan karnevalisk stämning och får publiken att klappa i tretakt.

Bachs chaconne framförs av violinisten Priya Mitchell, men här sker något verkligt spännande: hon får sällskap av klarinettisten Reto Bieri. Detta monumentala solostycke, en spiralformat ångestvrål från en tonsättare som komponerade det när hans fru nyss hade dött, är det mest förhäxande och hjärtskärande avsnittet av Bachs musik för soloviolin. En mer ensam musik är svår att föreställa sig. Men i arrangemanget för violin och klarinett får den ensamma rösten en motpol. Den mjuka klarinettstämman spelar långa lugna toner som inte helar smärtan men håller tillbaka dess intensitet. Monologen blir inte en dialog, men den får en lyssnande skugga. Detta är i linje med hela konserten: en argumentation för det mellanmänskliga, det kommunikativa, det fysiska.

Efter paus framförs Brahms fjärde symfoni, vars final är inspirerad av chaconnen. Med ett hav av stråkar och gästande blåsorkester får den lilla 1700-talsteatern en akustisk utmaning. Det låter lite klumpigt och fyrkantigt, ingen glänsande orkesterkulör direkt – Hugo Ticciati gör en hedervärd men inte helt klockren insats som Brahmsdirigent. Men symfonins intellektuella användning av chaconnen är en intressant illustration av hur sexualiteten tyglades och sublimerades i 1800-talets borgerliga och finkulturella miljöer. Intressant som i sorglig.

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(dn.se 2018-06-20)

krönika: nya skivor från nas och petter, they both suck



I fredags släppte Nas sitt tolfte album ”Nasir” och Petter sitt tionde album ”Lev nu”. Två rappare som debuterade på 90-talet med stilbildande skivor och som idag kämpar för att hålla sig relevanta.

Nas har inte släppt en skiva på sex år, det förnekelseosande skilsmässoalbumet ”Life is good”, och har på senaste tiden mest uppmärksammats för att exfrun Kelis anklagat honom för misshandel under deras äktenskap. De har också haft en rättstvist angående vårdnad och underhållsbidrag för deras gemensamma barn – Nas osköna kommentar till detta är textraden ”watch who you’re getting pregnant” i låten ”Bonjour”. Å andra sidan har skildringar av relationer aldrig varit Nas paradgren. Likt en hiphopens Jan Guillou vill han ta sig an de stora frågorna, uppmärksamma samhällsproblem, visa sig kunnig i politisk historia och mysa åt sin egen viktighet.

Nas problem har ända sedan 1996 års ”It was written” varit att hans pompösa stil gjort honom totalt humorbefriad, samt att han har saknat fingertoppskänsla för att välja fräscha beats. Med Kanye West som exekutiv producent för ”Nasir” låter skivan musikaliskt helt okej, men rappen är dessvärre svag. För första gången börjar den 44-årige rapparen att låta lite trött och flåsig. Vilket gör att hans skrytsamma tirader får en ännu mer obekväm klang.

Petter, som liksom Nas alltid har haft en fetisch för gammal hiphop, är till skillnad från sin amerikanska idol mer benägen att anpassa sitt uttryck till nya tider och nya smaker. På förra skivan ”Mitt folk” blev Petter en folklig popartist fullt ut, och han fortsätter på det spåret genom att anlita Oskar Linnros som producent på ”Tänd”, att sjunga (med plågsamt resultat) på den tralliga ”Lev nu dö sen” och göra något som tangerar ren barnmusik på ”Va mig själv”.

Paradoxalt nog handlar många av skivans texter om att Petter minsann inte har förändrats en tum och att man inte ska tro på alla rykten. För det första finns inga rykten om Petter, han har en stabil status som rappande underhållare för alla som gillar hamburgare, helt okontroversiell. För det andra har han ju faktiskt förändrats som artist. De ultrapoppiga duetterna med Molly Sandén och Madi Banja hade inte ”Mitt sjätte sinne”-Petter tagit i med tång. Det är som att Petter skäms för att han utvecklas. Föränderlighet, nyfikenhet och anpassning har låg status i den cementfasta machovärld som är de åldrande manliga rapparnas.

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(dn.se 2018-06-18)

andrea tarrodis version av lars-erik larssons "förklädd gud"


Originalversionen, i en mysig SVT-produktion från 60-talet :) 

”Förklädd Gud”
Blåsarsymfonikerna och Radiokören
Verk av Lars-Erik Larsson, Hilding Rosenberg, Lili Boulanger, Åke Malmfors och Alban Berg.
Solister: Lisa Carlioth, sopran, Mathias Brorson, baryton, Mats Carlsson, tenor.
Recitatör: Thérèse Brunnander.
Dirigent: Andreas Hansson.
Scen: Musikaliska, Stockholm.
Speltid: 2 tim inkl paus.
Betyg: 5.

Den svenska konstmusiken har få verk som kan räknas som folkkära klassiker, men Lars-Erik Larssons ”Förklädd Gud” från 1940 är definitivt ett av dem. Det beror till stor del på att Hjalmar Gullbergs diktsvit som Larsson tonsatte är så oerhört vacker. Men också på att Larsson kunde göra texten rättvisa med sin mjuka musik, ett tonspråk som är smeksamt men inte sockrigt.

I Andrea Tarrodis arrangemang för blåsorkester blir verket mindre svävande och skirt. Musiken suggererar inte längre fram älvor som dansar i den svenska sommarnatten utan snarare en tung majestätisk tragik, nästan wagnersk. Att just blås kommer i förgrunden här är kongenialt. Dels eftersom guden Apollon i dikten spelar på ett blåsinstrument, en pipa. Dels eftersom dikten hyllar enkelt folk och ödmjukhet, och genom att skippa stråkarna tas musiken ned på jorden. Varma och pigga toner från marimba och vibrafon lättar upp och skapar dynamik.

Tarrodis version är helt enkelt en triumf, och lyfts ytterligare av starka insatser från alla medverkande. Lisa Carlioth sjunger lika kraftfullt som ljuvt, Dramatenaktrisen Thérèse Brunnander är perfekt som recitatör – hon låter inte som en predikande präst utan som ett orakel som med sälta och eftertanke slungar ur sig visdomar över Tessaliens kullar – och Radiokören briljerar i finalsatsens a cappella-avsnitt.

Radiokören sjunger lika sublimt i Alban Bergs tidiga sång ”Die Nachtigall”, i ett utsökt arrangemang av Clytus Gottwald, och i Åke Malmfors fräscht nationalromantiska ”Månsken”. Malmfors dog endast 32 år gammal. Även den fascinerande fransyskan Lili Boulanger dog alldeles för ung, hon hann bara fylla 24 år. Hennes orkesterstycke ”D’un matin de printemps” låter något förminskad i blåsorkesterarrangemang, medan ”Vieille prière bouddhique” fullkomligt glöder.

De sistnämnda verken skrevs under första världskriget och ”Förklädd Gud” komponerades under det andra, men personligen tror jag inte att dessa stycken är kommentarer till sina politiskt oroliga tider. Snarare tycks de söka efter helighet och djup skönhet i en avförtrollad och sekulariserad värld. Gullbergs hemlige Apollon kan ses som en metafor för Jesus – men också för livets eller konstens mystiska kraft.

Ett verk som däremot tydligt adresserar nazismen och krigshetsen är Hilding Rosenbergs kantat ”Järnålder” från 1937 som också framförs under denna konsert. Men modernisten Rosenberg har, trots sitt hedervärda uppsåt, inte samma kraft som skönhetsvurmaren Larsson. Herdarna når längre än rebellerna.

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(dn.se 2018-06-18)

lily allen - no shame


Även med på
sommarhjärta :)

Pop
Lily Allen
”No shame”
(Parlophone/Warner)
Betyg: 4

Lily Allens debut ”Alright, still” från 2006 var ett av det decenniets charmigaste och mest uppiggande engelska popalbum, tryfferat med vardagligt språk och tydliga ekon från Londons långa kärlekshistoria med jamaikansk musik. Men den röriga och osäkra Allen gick vilse när hon släppte de svaga uppföljarna ”It’s not me, it’s you” och ”Sheezus”, med anonym elektronisk pop och larviga texter – hon reducerades till en persona som kaxig och fräck tjej. Detta fjärde album är en häpnadsväckande revansch. Allen har kickat ut producenten Greg Kurstin och tagit in mer kreativa och mindre topplistebesatta personer, det jamaikanska har gjort comeback, låtarna är välskrivna med fina melodier och naket personliga och gripande texter, och Lily Allen sjunger bättre än någonsin. En utmärkt modern popskiva.

Bästa spår: ”Trigger bang”, ”Apples”

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(dn.se 2018-06-13)

beck på gröna lund


Från 1994, finns tyvärr inte på Spotify. 

Beck
Scen: Gröna Lund, Stockholm
Betyg: 1

Det som gjorde Beck så speciell under de där åren på nittiotalet då han var coolast i popvärlden, mellan albumen ”Mellow gold” och ”Odelay”, var egentligen inte det mest iögonfallande, det vill säga att han blandade indierock med samplingar och beats. Utan snarare att han var en så gränslöst kreativ artist. 

Han skrev och spelade in låtar med manisk frenesi – mellan mars 1993 och juni 1996 gav han ut fem fullängdsskivor – och låtarna han skrev lät som ingen annans. Texterna var surrealistiska medvetandeströmmar med mer eller mindre absurd humor, och han sjöng eller rappade dem avslappnat och utan maner, som om allt var helt självklart. En del låtar var skräp, andra briljanta, men laissez faire-attityden och flodvågen av infall gav allting ett berusande skimmer.

Vid 1999 års Princemaskerad ”Midnite vultures” hade dock Beck förändrats och blivit en annan sorts artist, en självmedveten lustigkurre som gör kvasituff partymusik för rockfestivaler. I det facket har han hållit sig sedan dess – med undantag för den öppenhjärtiga breakupskivan ”Sea change” – och blivit allt proffsigare och tråkigare. Den rena naiviteten och spontaniteten dog när Beck blev vuxen.

Det är en minst sagt rutinerad liveartist som gör entré på Gröna Lunds stora scen, backad av ett taggat sjumannaband, och omedelbart drar igång den gamla hitten ”Devil’s haircut”. Det är på ett sätt en ganska generös konsert, 21 låtar på en och en halv timme, men huvudpersonen blir märkbart stressad av att han inte lyckas få den stora publiken att dansa loss och sjunga med (när folk börjar droppa av ropar han ironiskt och passivt aggressivt hej då till dem mellan låtarna). 

Det stillsamma mottagandet kan bero på att majoriteten av låtarna som framförs är från de senaste 20 åren, då Beck inte haft några hitsinglar i Sverige. Det kan också bero på att dessa låtar inte är särskilt bra – texterna är självmedvetna och själlösa, refrängerna är skamlöst slappa och produktionen är daterad.

Den skiva som flest låtar är hämtade från är föga förvånande den senaste, fjolårets ”Colors”. Ett försök att skapa något poppigt och partyglatt som låter som en opersonlig blandning av MGMT, Miike Snow och Bruno Mars tio år för sent. Denna ängslighet och anpasslighet till mainstreampop klär Beck illa. Han har blivit allt det som han avskydde när han sjöng ”MTV makes me wanna smoke crack” i sin debutsingel med samma namn.

Bandet spelar energiskt och svängigt men det hjälper inte. Beck är 2018, sorgligt nog, en helt meningslös artist.

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(dn.se 2018-06-12)

intervju med dahlkvistkvartetten



Torsdagen den 8 februari ägde årets Grammisgala rum på Grand Hôtel i Stockholm. Zara Larsson, Jireel och Tove Lo var några av de euforiska och snart maximalt firande vinnarna. Vinnaren i kategorin Årets klassiska gick till en debutant: Dahlkvistkvartetten, eller The Dahlkvist Quartet som de är kända som internationellt, med skivan ”Andrea Tarrodi: string quartets”. 

Men ingen i kvartetten – som består av Bartosz Cajler (förstaviolin), tvillingarna Kersti Gräntz (andraviolin) och Hanna Dahlkvist (cello) samt systrarnas storebror Jon Dahlkvist (viola), ett slags Ace of Base för klassisk musik med andra ord – var där.

Dahlkvistkvartetten befann sig i Oskarshamn och spelade en konsert på Folkhögskolans Ceciliakapell. Tio minuter innan de gick på scen, precis när de skulle stämma sina instrument, fick de reda på att deras första skiva belönats med en Grammis. Jon blev så uppspelt att han blev lite darrig, men han berättade för publiken om den roliga nyheten innan de började spela och med stående ovationer som svar fick kvartetten mod att genomföra sin konsert. De spelade verk komponerade av Bartók, Beethoven och Tarrodi – och efteråt firade de med champagne, som Oskarshamns kammarmusikförening fixat fram, och pizza.

Den klassiska musiken befinner sig på en annan plats än populärmusiken. Den spelar enligt andra regler. Den låter på ett annat sätt. Och dess musiker är, oavsett om de blir prisade eller ignorerade, alltid i första hand musikens tjänare. I sista hand stjärnor.

Det sistnämnda gäller särskilt för stråkkvartetter.

Stråkkvartetter har en speciell status inom klassisk musik. En symfoniorkester signalerar pompa och ståt, lyxig storslagenhet, musik som spelas på Nobelkonserten varje år. Sådan musik är lika tydlig och lättillgänglig som solopianomusik, som har så lätt att hitta nya publiker eftersom pianot är bekant för alla musiklyssnare. Men en stråkkvartett signalerar någonting annat: förfining, värdighet, något avancerat och subtilt, musik som för utomstående kan uppfattas som snobbig och svår. Men som för alla som lyssnar snarare låter fräsch, kul och spännande.

Goethe beskrev stråkkvartetten som ”fyra rationella personer som konverserar med varandra”. Håller ni med om det?

– Det där är typiskt för den äldre, klassiska kammarmusiken, säger Jon Dahlkvist, den är mer en musikalisk konversation, ett samtal mellan musikaliska roller.

Den klassiska musiken har inte riktigt megakändisar på samma sätt som popmusiken, men det finns ändå stjärnor med stora egon, främst bland dirigenter och solister som uppträder med orkestrar. Dock finns inga sådana divor bland stråkkvartetter. Där tvingas man vara ödmjuk, ingen får ta över på de andras bekostnad. Det finns ingen ledare, så som det alltid gör i ensembler med fem musiker och uppåt. I en stråkkvartett är alla ledare tillsammans.

Är det en utmaning att vara ego i en stråkkvartett? Att ta plats konstnärligt, att vara personlig och unik när man framför musiken?

– Ja, säger Kersti Gräntz, till exempel när vi spelar Beethoven. Man har stor respekt för musiken när man sätter igång. Men man växer in i det, det blir vår grej till slut.

– Man har inte som mål att det ska bli en unik Beethoven, man tänker bara ”vi ska göra Beethoven”. Så tänker jag i alla fall, säger Hanna Dahlkvist.

Som lyssnare får man lätt intryck av att det är väldigt intimt att spela tillsammans i en stråkkvartett, att det handlar mycket om tillit. Kanske är det för att stråkkvartetter ofta hänger ihop under många år, som ett äktenskap eller en familj. Kanske är det för att musiken låter som den gör: man hör varje stämma, varje enskilt instrument, och det gör det lätt att föreställa sig människan bakom varje ton. Kanske är det för hur stråkkvartetter har behandlats i populärkulturen, till exempel i den berömda scenen i slutet av James Camerons ”Titanic” från 1997, då det sjunkande fartygets musiker (i filmen en stråkkvartett; i verkligheten var de fler) med heroiskt lugn och broderlig gemenskap spelar hymnen ”Nearer my God to thee” tillsammans, som för att skapa en sista känsla av värdighet innan döden kommer. Men stämmer detta med intimitet och tillit eller är det bara en klichébild? 

– Att stråkkvartett som genre är musik som bara låter intim, det tycker jag är en kliché, säger Bartosz Cajler. Jag har hört det många gånger, men jag gillar inte det.

– Fast för oss som spelar blir upplevelsen verkligen något personligt och intimt. Om man jämför med att spela i en stor orkester, säger Hanna Dahlkvist.

– Vi har spelat ihop i elva år, och det har varit samma fyra personer hela tiden. Vi har haft stora konserter ihop, stora erfarenheter, så vi vet när vi ska börja spela ett nytt stycke att vi litar på varandra, säger Jon Dahlkvist.

– Ja, säger Hanna Dahlkvist, men jag tycker att det är en musikalisk grej framförallt, det handlar inte om just oss, att vi känner varandra och att vi har spelat ihop så länge. Man kan få en intim upplevelse med någon som man har spelat ihop med i en vecka när man spelar kammarmusik. Just för att man möts.

Musiken fanns i deras liv redan när de var små, via deras familjer. Syskonen Dahlkvists mamma är kantor och pappan spelar kontrabas i Radiosymfonikerna. Bartosz Cajlers mamma jobbade som dirigent för barnkörer och undervisade i musikteori, och hans äldre bror spelade piano. Bartosz Cajler började spela piano och violin när han var sju år gammal, och hade seriösa tankar mer eller mindre från början, men som elvaåring bestämde han sig för att satsa på violinen. Även Dahlkvistarna började spela musik redan som barn, men det var först i de unga tonåren som Hanna insåg att hon ville satsa på musiken och jobba med det som vuxen. För hennes tvillingsyster Kersti kom beslutet ett par år senare. Storebror Jon bestämde sig för att satsa på musiken när han efter gymnasiet sökte till både KTH och Musikhögskolan, men drog tillbaka sin ansökan till KTH för att välja musikens väg.

Dahlkvistkvartetten bildades ursprungligen som en engångsgrej. Jon Dahkvist studerade i Holland och spelade i en kvartett där. När han fick erbjudande om att komma till en festival Frankrike och spela där med sin kvartett grämde han sig, för han kände att kvartetten som han spelade med inte skulle fixa det, så han började pussla ihop en mer seriös kvartett. Han visste att hans systrar gick i sista året på Musikhögskolan så de blev ett naturligt val. Han ville ha den bästa förstaviolinisten i stan, men Kersti ville inte spela förstaviolin så då hörde han av sig till Bartosz Cajler, ett självklart val enligt Jon. Den polske violinisten, som flyttat till Stockholm för att fortsätta sina violinstudier, gillade inte ens stråkkvartetter på den tiden, men lät sig övertalas. De fyra började spela ihop. Och det lät bra, redan från början.

Efter att ha övat Beethoven, Mozart, Dvořák och Brahms dagarna i ända åkte kvartetten till Frankrike och framförde sin konsert på festivalen. Det blev så lyckat att de blev tillfrågade om att komma tillbaka nästa sommar. Sedan rullade det på – kvartetten vann tävlingen Ung och lovande och efter det fick de en turné med 18 konserter i Sverige.

Fanns det några betänkligheter kring att spela med sin egen familj?

– Jag tror inte att man var så tveksam från början. Men efter ett eller två år upptäckte jag att jag satt med mina syskon och kivades. Vi sågs bara när vi skulle repa. Det blev väldigt intensivt helt plötsligt, säger Kersti Gräntz.

– Jag var lite tveksam från början, säger Hanna Dahlkvist. Vi bråkade ju ganska mycket…

– Ja, säger Kersti Gräntz, men det lät ju rätt bra, det var därför man fortsatte.

– Räddningen blev Bartosz, inflikar Jon och skrattar. Man kan inte bete sig hur som helst när det är någon utomstående i rummet.

– Det är svårt att jobba med sina syskon, för man är på ett speciellt sätt. Man pratar i mun på varandra, så är vi i vår familj, säger Hanna Dahlkvist.

Hur stor betydelse har det för gruppdynamiken att ni är tre syskon och en person som inte är familj, hur påverkar det själva musiken? Förutom att ni bråkar mindre.

– Sedan många år tillbaka står alla på egna ben. Alla har egna musikaliska idéer. Så jag vet inte om det spelar så stor roll att ni tre är syskon, säger Bartosz Cajler.

– Jag tror att det hörs, säger Kersti Gräntz. Vårt sound är vad det är. I en stråkkvartett är det ändå så att förstaviolinen ligger på topp och briljerar, den sticker ut. Men vi får ofta kommentaren från folk att vårt sound är så homogent. Jag tror att det har att göra med att vi tre syskon är ganska lika. Men samtidigt kanske vi inte är det?

– Jag tror att det märks att vi är syskon, säger Hanna Dahlkvist, och att det är en fördel.

Syskon eller inte – det finns en speciell sorts intensitet i Dahlkvistkvartettens sound. Det präglas av skärpa, en sorts udd, som samtidigt är varm och mjuk. Hur ömsint musiken de spelar än kan vara låter de aldrig mesiga, alltid på hugget, men samtidigt aldrig alltför allvarliga och strama. Om de pratar i munnen på varandra privat så är de snarare väldigt inkännande och respektfulla mot varandra i sitt spel. Kanske vågar de ta i lite extra då och då för att de känner varandra så bra och vet att de andra i gänget hänger med i svängarna, de vet vad de går för som musiker och som personer, de kan varandras temperament.

Spelar det roll att alla ni fyra började samtidigt i kvartetten?

– Ja, vi tre syskon hade ju inte haft en trio eller något sådant tidigare, säger Kersti Gräntz. Från allra första början var Bartosz med.

– Vi har nästan vuxit upp tillsammans som kvartett, säger Bartosz Cajler.

Ibland har ni spelat pianokvintetter eller klarinettkvintetter, och då tagit in en extra musiker. Förändras stämningen när ni tar in en ny person?

– Ja, självklart, säger Hanna Dahlkvist. Det blir en annan dynamik. Men det är nyttigt också. För man blir väldigt vana vid varandra.

En person som betytt mycket för Dahlkvistkvartettens framgångar på senare år är tonsättaren Andrea Tarrodi. Det är hennes ansikte som syns på omslaget till kvartettens unisont hyllade debutalbum. Tarrodi är en tonsättare i ropet. Hon nominerades till DN:s kulturpris 2018 och var huvudperson för årets tonsättarweekend på Konserthuset i Stockholm. Dahlkvistkvartetten spelade på en av konserterna under denna festival, och en av Tarrodis tre stråkkvartetter, ”Madárdal”, har tillägnats Dahlkvistkvartetten. Så det är ingen slump att just denna grupp spelade in verken på skiva.

– Vi fick en väldigt bra kontakt med henne från början, säger Hanna Dahlkvist. Hon är väldigt enkel att samarbeta med, hon är lite som oss liksom. Vi passar ihop bra på något sätt.

– Det var superskönt att hon satt med hela tiden under inspelningen av skivan, säger Bartosz Cajler. Det spelar stor roll hur man får kommentarer från den som är viktigast – tonsättaren. Hon var väldigt öppen, men när hon ville att vi skulle framföra någon speciell fras på ett visst sätt sa hon till. På ett fint sätt. Vi har ett mycket stort förtroende för varandra.

– När vi uruppförde hennes andra stråkkvartett 2013 var hon med hela tiden. Så vi har utvecklat en dialog med henne. När det var dags för inspelningen kände vi varandra så bra att hon kunde säga ”jag vill ha lite mer den färgen” eller något sådant, och vi förstod henne. Hon har ju ett sådant fantastiskt färgseende, hon är synestet, hon hör färger i musiken. Jag tycker det är häftigt när man lyssnar på skivan, för man hör verkligen färgförändringarna som vi gör, och det har vi arbetat fram tillsammans med Andrea, säger Jon Dahlkvist.

Känner ni att hon har anpassat sig till er också, när hon har skrivit musiken?

– Ja, det kan hända, säger Kersti Gräntz.

– Jag vet bara att hon tycker väldigt mycket om oss, säger Hanna Dahlkvist. Hon har sagt flera gånger att hon gillar när vi spelar hennes musik.

– Ja, hon uppskattade att vi tog hennes musik på allvar, säger Kersti Gräntz, hur vi repeterade in den. Hennes musik måste vara väldigt tajt för att verkligen komma till sin rätt. Det är väldigt mycket rytmer och mycket repetition. Det är väldigt mycket jobb bakom det.

En annan tonsättare som Dahlkvistkvartetten samarbetat med är Mikael Karlsson. Han komponerade musiken till Alexander Ekmans balett ”Midsommarnattsdröm” som blev en megasuccé när den hade premiär på Kungliga Operan 2015. Musiken framfördes av Dahlkvistkvartetten tillsammans med artisten Anna von Hausswolff, en pianist, en slagverkare och två ljuddesigners. Sedan dess har kvartetten framfört flera verk skrivna av Karlsson.

– Han hittade oss, säger Jon Dahlkvist. Han bodde i New York då men vi pratade på Skype och till slut träffades vi. Han hade bara komponerat halva baletten när vi började repetera några månader innan premiären.

– Men då fick vi inga noter, säger Bartosz Cajler och ler.

– Vi fick vara med och bygga upp det, säger Jon Dahlkvist. Vi repade på dagarna och han komponerade på kvällarna. Han kom dit och hörde oss spela, tog tillbaka noterna, gick hem och skrev om och kom tillbaka nästa dag med nya noter! Det var väldigt roligt. Mikael bemötte oss väldigt fint och ödmjukt.

Hur skulle ni beskriva hans musik?

– Det är ett väldigt rytmiskt sound, säger Bartosz Cajler.

– Han är väldigt otraditionell, säger Kersti Gräntz. Han gränsar till en annan genre. Han har en annan bakgrund, han har skrivit mycket dataspelsmusik och popmusik. Så han är lite av en udda fågel. Och han är inte så känd i Sverige än. Och det finns säker några klassiska musiker som tycker att hans musik är lite ”nja”.

– Att den antingen är för underlig eller för poppig, förtydligar Jon Dahlkvist.

– Fast när det gäller baletten så älskar alla hans musik, invänder Hanna Dahlkvist.

– Men det är inte riktigt klassisk musik, säger Kersti Gräntz, det är något slags gränsland. Det är fantastisk musik.

Att göra musik för en scenföreställning var nytt för er, vad tyckte ni om den upplevelsen?

– Det var jättekul, säger Hanna Dahlkvist.

– Det var väldigt pirrigt, säger Kersti Gräntz.

– Och så var det elförstärkt, säger Jon Dahlkvist, med ljudeffekter. De satt med fyrdubbla datorer och förvrängde soundet i realtid samtidigt som vi spelade. En celloton som spelades kunde utåt låta två oktaver lägre.

Det låter svårt…

– Det var bara ovant, säger Kersti Gräntz. Men vi skulle kunna göra det igen, det var kul. Vi är mer öppna för den typen av grejer nu.

Trots att gruppen har spelat ihop sedan 2007, i allt tyngre konsertsammanhang, dröjde det till 2017 innan de släppte sin första skiva. Det får en att undra hur viktigt det egentligen är att släppa skivor när man sysslar med klassisk musik, som ju i grund och botten är livemusik. Enligt Dahlkvistkvartetten själva har deras konserter varit i fokus, men det är ändå viktigt med skivsläpp. Inte minst för att konsertarrangörerna har beklagat sig över att publiken inte kunnat köpa med sig en skiva hem efter en konsert, något som det finns en tydlig efterfrågan på. Anledningen till att det har dröjt beror främst på att gruppen har väntat på rätt tillfälle, ett skivprojekt som känts helt rätt.

– För mig personligen tänker jag att det satt långt inne, säger Kersti Gräntz. Man måste ha självförtroende för att våga spela in. Det finns så otroligt många stråkkvartetter som har gjort fantastiska inspelningar. 

Ödmjukheten löper som en röd tråd genom allt Dahlkvistkvartetten gör. Gentemot tonsättarna vars musik de framför, gentemot alla stråkkvartetter som har kommit före dem och gentemot karriärens framgångar. Men också gentemot publiken. De talar varmt om hur de känner igen sin trogna publik i Grünewaldsalen i Stockholms konserthus och hur de har tagits emot av publiken i så vitt skilda platser som Wien, Birmingham och Oskarshamn. Och om hur mottagandet visserligen kan skilja sig åt när de spelar i ett fint konserthus i en storstad jämfört med i mindre ställen på landet, men att det är lika positivt på alla platser. Att alla som går på deras konserter gör det för att de älskar klassisk musik.

Det har skrivits en del om att musikjournalistiken är hotad, eftersom den inte fyller samma funktion som tidigare. Sociala medier har gett artister möjlighet att nå ut till sina fans utan att någon tidning skriver om dem, och skivrecensionernas roll påverkas av att all musik är så tillgänglig via streamingtjänster. Så är det inom populärmusik, men frågan är om det är likadant för artister som spelar klassisk musik? 

– Det är ändå ganska viktigt med recensioner, säger Kersti Gräntz. Vi läser alla våra recensioner. Våra fans håller inte på så mycket med sociala medier, de är lite äldre. Så då blir recensioner viktiga.

– Vi har haft tur, säger Jon Dahlkvist, vi får ofta positiva recensioner. Direktkontakten som man får med publiken är dock viktigare, tycker jag. Vi träffar ju publiken vid alla konserter. Jag går ofta ut efter konserten för att se hur folk har träffats av musiken. Det är ju den reaktionen, tillsammans med känslan man själv får på konserten, som ligger till grund för något eventuellt självförtroende.

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(dn.se 2018-06-10)


la petite bande på stockholm early music festival


Jag behöver bara höra ett par sekunder så förflyttas jag till en väldigt specifik plats i en väldigt specifik tid...

Stockholm Early Music Festival
La Petite Bande
Verk av Johann Sebastian Bach, Giovanni Battista Sammartini, Antonio Vivaldi och Georg Philipp Telemann.
Solister: Bart Coen, blockflöjt, Bart Naessens, cembalo.
Musikalisk ledning: Sigiswald Kuijken.
Scen: Tyska kyrkan, Stockholm.
Speltid: 2 tim 30 min inkl paus.
Betyg: 3

Det finns skivor som man kan umgås med nästan på samma sätt som med nära vänner, i vars sällskap man kan känna sig sedd, lyssnad på och förstådd. Musik som skänker genuin tröst, styrka och glädje. Sigiswald Kuijkens och Gustav Leonhardts inspelningar av Johann Sebastian Bachs sonater för violin och cembalo från 1973 är en sådan skiva, som alltid kommer ha en speciell plats i mitt hjärta. 

Den belgiske violinisten Kuijken var då på toppen av sin förmåga. Året dessförinnan hade han bildat La Petite Bande, en ensemble inriktad på barockmusik, som genom åren har vunnit stor respekt i tidig musik-världen. När den för tillfället sex musiker stora orkestern spelar på Stockholm Early Music Festival är de tveklöst ett av årets stora affischnamn, och jag går till konserten med höga förväntningar, inte minst med tanke på verken som ska framföras.

Tyvärr infinner sig en viss känsla av besvikelse, av tre skäl. För det första spelas Bachs orkestersvit nummer 3 (med den välkända air-satsen) i en nedstrippad och onödigt karg version utan blåsinstrument. För det andra har gruppens cembalist på grund av sjukdom blivit ersatt av Bart Naessens som har hoppat in med kort varsel, vilket dels gör att den lilla gruppen inte känns hundra procent samspelta, dels att Bachs cembalokonsert i A-dur får en solist som inte riktigt fyller ut skorna. 

För det tredje måste jag med smärta konstatera att Sigiswald Kuijken, trots sitt fantastiska musikaliska kunnande och en aldrig sinande passion för barockens skatter, inte är en lika skarp musiker som han en gång har varit. Det kan man ha förståelse för, han är ändå 74 år gammal. Men som förstaviolinist och ledare för ensemblen har han ett tungt ansvar för hur musiken låter. La Petite Bande är kända för sitt ljusa och lätta sound, men denna kväll låter musiken en aning murrig och fadd. 

Det finns knappt något bett i Kuijkens spel. Det blir extra tydligt när han framför Vivaldis cellosonat i g-moll kompad av Naessens. Ett underbart verk, men i detta framförande låter det – trots det i och för sig uppfriskande greppet att spela på cello da spalla (en sorts mellanting mellan cello och violin) istället för vanlig cello – märkligt vagt och luddigt. Barockmusik genom ett modernt chillwave-filter, nästan.

Konsertens räddning blir flöjtisten Bart Coen som får allting att lyfta i Telemanns a-mollsvit och ännu mer i Sammartinis ljuvliga konsert i F-dur för sopranblockflöjt och stråkar. Där och då glimrar barockmusikens magi och rusar ikapp med sommaren.

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(dn.se 2018-06-09)

tierra whack - whack world



Hiphop
Tierra Whack
”Whack world”
(Tierra Whack)
Betyg: 4

Det här var något av det mest ovanliga och uppfriskande som har hänt på länge i hiphopvärlden. 22-åriga Tierra Whack började rappa i Philadelphias undergroundscen men är nu en Atlantabaserad artist. Efter ett gäng låtar och den uppmärksammade videon till ”Mumbo jumbo” har hon nu släppt ett visuellt album som tar ut svängarna på många sätt. 15 låtar som var och en är exakt en minut lång, med stor stilistisk spännvidd, från soulpop till syntetisk country. Att lyssna är som att rastlöst klicka sig vidare till nästa låt i en spellista. Filmen är lika ambitiös – surrealistisk konst för dagens YouTube-präglade kultur. Tierra Whack har en udda och ibland lite kuslig humor, och framförallt har hon suveräna melodier, ursnygga moderna beats och rappar, sjunger och agerar med stor pondus. Missa inte!

Bästa spår: ”Hungry hippo”

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(dn.se 2018-06-07)

sommarhjärta



Det blev en sommarlista i år! Den fick heta
sommarhjärta och jag tycker att ni ska lyssna på den för den blev faktiskt väldigt bra. Det var med sorg som jag såg vintern och våren passera utan att jag hann göra spellistor till dem (fast i vintras lyssnade jag väldigt mycket på min Winterreise 2.0-lista och i våras lyssnade jag, inför och under och efter en New York-resa, på min New York 100-lista). Men sommaren känns som den viktigaste årstiden för spellistor, jag vet inte riktigt varför, kanske för att det finns så mycket fest och dans i luften, men också kärlek och hopp och längtan. Årets sommarlista ramas in av två sorgsna låtar - musik från Glucks "Orfeus och Eurydike" i ett arrangemang för violin och piano, spelat av den underbare Jascha Heifetz, och finalen på Philip Glass opera "Satyagraha" som jag såg på Folkoperan nyligen. Underbart vacker och stillsamt mäktig musik. Men däremellan är de flesta låtarna fyllda av lycka eller någon form av positiv energi. Jag gillar att låta låt nummer 2 på en lista bryta av mot den första, och den effekten tyckte jag uppnåddes ganska fint här med "I'll fly with you" av Gigi D'Agostino (who?) som verkligen piskar igång en härlig livsbejakande stämning.

Ungefär fyra fjärdedelar av listan utgörs av musik från i år, vilket jag tycker känns kul. Här finns afrobeats, mycket "cool pop", lite R&B, en del hiphop så klart, pyttelite dancehall och några låtar som är ren dansmusik. Ingen klassisk jazz, om man inte räknar "Monicas vals" med Monica Z och Bill Evans (och varför skulle man inte räkna den?) men jag har med en jättefin och varmt jazzig låt med Hailu Mergia och Dahlak Band-låt från 70-talet. Lite indie blev det - jag är väldigt glad att Grouper och Taken By Trees har släppt nytt! Och en artist som jag upptäckte igår, Snail Mail, hon har släppt ett nice album alldeles nyss. Jag har med två välvalda och mycket somriga soullåtar - James Carrs "Dark end of the street" och The Delfonics märkliga men pampiga "Delfonics theme". Klassisk musik blir det i form av den långsamma satsen ur Samuel Barbers violinkonsert (jag håller på att lära mig att bli mindre fördomsfull mot amerikanska tonsättare), kammarmusik av Johann Christian Bachs som var Johann Sebastians yngste son, Händels ljuvliga aria "Ombra mai fu" och engelsmannen Thomas Arnes "Where the bee sucks", en tonsättning från 1700-talet av en Arielsång från Shakespeares "Stormen". Men jag märker att texten, både här och i andra tonsättningar, har ändrats från "where the bee sucks, ther suck I" till "where the bee sucks, there look I". Töntigt! De är så pryda engelsmännen, minsta antydan till sexuell association leder till censur. Men men, det kanske inte är Thomas Arnes fel, han gjorde väl vad han var tvungen att göra för att få till en hitlåt i det tidiga 1700-talet. Som Devin The Dude säger i en annan låt på listan: I'm just trying to live.

Tack till Alicia, Helena, Wilma, Pondexter, Mix, Cajsa, Sara, Mårten, Bård och Robert för inspiration. Jag ville inte at det skulle bli för många låt per artist, och det lyckade jag rätt bra med, men en handfull artister har med två låtar på listan: Fricky, Rae Sremmurd, The Weeknd, DaVido, Rebecca & Fiona, Cardi B, Yung Pinch, Charli XCX och Drake. Kanye West är representerad tre gånger, eftersom det finns en låt från var och en av hans trilogiprojekt "Daytona", "Ye" och "Kids see ghosts". Älskar Kanye West! Kan inte säga det nog många gånger.

Artister på sommarhjärta: Joscha Heifetz & Emmanuel Bay som spelar Christoph Wallibald Gluck (i ett arrangemang av Fritz Kreisler), Gigi D'Agostino, Jireel, WizKid, Mabel & Not3s, Rae Sremmurd & Juicy J, Ozzy, Kedr Livanskiy, Ikhana, The Weeknd, Post Malone, Lily Allen & Giggs, Parham, Future, Kanye West feat Kid Cudi & 070 Shake, Juls feat Maleek Berry & Nonso Amadi, ASAP Rocky & Skepta, Dilly D feat Einar & MPL, HoodCelebrityy, DaVido, Hailu Mergia & Dahlak Band, The Durutti Column, Grouper, Beach House, Rebecca & Fiaona feat Derek Pope, Alma, Tove Lo, Kim Petras, Tove Styrke, Charli XCX,Yung Pinch, Leslie Tay, Drake, Fricky, Stefflon Don, Kali Uchs & Reykon, Miguel, Lauryn Hill, Baloji, Atahualpa Ypanqui, Berliner Barock-Compagney som spelar musik av J.C. Bach, El Perro del Mar, Lykke Li, Pusha T, Cardi B, Ivory & Nathan K, XXXTENTACION, Hanna Järver, Jhene Aiko & Sae Lee, Taken By Trees, Snail Mail, The Radio Dept., MGMT, David Bowie, Rhye, Sarah Klang, James Carr, Frank Ocean, Sea Lion, Musette, Eggstone, Emma Kirkby som sjunger en aria av Thomas Arne, Kiiara, Lorde feat Khalid, Post Malone & SZA, Diplo feat Lil Xan, Taylor Swift, DJ Koze, Bicep, Autechre, David Mansfield, Domenique Dumont, Devin The Dude, Ravyn Lenae, Kids See Ghosts, The Weeknd & Gesaffelstein, Young Thug & Nicki Minaj, Charly Black, RAYE feat Mabel & Stefflon Don, Burna Boy & J Hus, Preme & Lil Wayne, Tory Lanez, Cherrie, Blood Orange, Jenny Wilson, Låpsley, Nils Frahm, Joshua Bell som spelar Samuel Barbers violinkonsert, The Delfonics, Monica Zetterlund & Bill Evans, Lorraine Hunt Lieberson som sjunger en aria av Georg Friedrich Händel samt en okänd solist som sjunger finalnumret av Philip Glass "Satyagraha" uppbackad av New York City Opera Orchestra under Christopher Keene.

kanye west - ye


Hittade ingen låt från nya skivan på YouTube, så jag valde den här gamla godingen istället :) älskar Kanye

Hiphop
Kanye West
”Ye”
(GOOD/Def Jam/Universal)
Betyg: 4

Kanye West har skapat mycket uppståndelse den senaste tiden. För att ha uttryckt stöd för Donald Trump, för en förvirrad intervju där han sa en provocerande ogenomtänkt kommentar om USA:s slaveri och för att ha släppt den märkliga låten ”Lift yourself” där han rappade en nonsenstext. 

Vissa har befarat att Kanye har tappat det fullständigt. ”Ye” är ett underbart bevis på motsatsen. Det sju låtar långa albumet (bara den begränsningen vittnar om nytänkande och mod) kan ses som en pendang till förra skivan, mästerverket ”The life of Pablo” (2016), på samma sätt som den taggigt introverta ”Yeezus” (2013) förhöll sig till skivan som föregick den, Kanyes magnum opus ”My beautiful dark twisted fantasy” (2010). Med andra ord en samling experimentella och fascinerande låtar som är konstnärligt kompromisslösa snarare än hittiga.

Men samtidigt är dessa låtar lättillgängliga, för Kanye är så briljant som låtskrivare och producent. Allt han säger i sina texter är intressant (han har valt att inte inkludera ”Lift yourself” på skivan), oavsett om han rappar, sjunger eller, som i skivans inledning, håller en monolog med röstförvrängningar.

På ”Ye” kommer Kanye West ut som bipolär. Skivomslaget – Kanye har klottrat ”I hate being bi-polar, it’s awesome” över ett enkelt naturfoto – känns som ett lika kraftfullt statement som Ann Heberleins ”Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva”. På ”Yikes” rappar han om hur saker och ting kan bli hotfulla och skrämmande, att han måste söka hjälp, och avslutar låten med att ropa att hans bipolaritet inte är ett funktionshinder utan en superkraft. Att en artist av Kanye Wests rang gör något så explicit om bipolära sjukdomar är ett stort steg i medvetandegörandet av psykisk ohälsa. Det är modigt. 

Att erkänna sina svagheter och tillkortakommanden är ett övergripande tema för ”Ye”. Det är detta som gör Kanye West till en så intressant rappare. Han vågar öppna upp, visa alla sina sidor, lufta alla sina tankar, riskera att framstå som osympatisk eller patetisk, allt är värt det om det kan resultera i bra konst, konst som får honom att förstå sig själv lite bättre och må lite bättre. Han påminner om Lars von Trier på det sättet – och kölhalningen av den kontroversielle filmregissören efter 2011 års Cannesfestival är inte olik den som Kanye har genomgått den senaste tiden.

I skivans öppningsspår ”I thought about killing you” säger Kanye West att han har funderat på att mörda någon samt ta sitt eget liv. Kanske syftar han på den forne idolen Jay-Z som Kanye känner sig så oändligt sårad av, kanske på sina bipolära ”andra jag”, kanske på någon helt annan. Men genom att uttala de mörka tankarna och göra en låt om dem slipper Kanye omvandla dem till handling. På samma sätt dyker ”All mine” ned i fantasier om otrohet och sexuell utlevelse, som därmed kan få förbli dekadenta dagdrömmar.

Andra låtar handlar om en mer konkret verklighet. I ”Wouldn’t leave” rappar Kanye gripande om att han hade förstått om hans fru hade lämnat honom efter allt medialt kaos som hon har fått stå ut med på grund av honom, men att deras kärlek gör att hon valt att stanna. I ”Violent crimes” skildrar han hur hans syn på kvinnor och sexualitet förändrats av att han har två döttrar, han konfronterar ångestfyllt sin egen sexism.

Musikaliskt är Kanye West här en nästan lika mångsidig trollkarl som på ”The life of Pablo”. Samplingar, melodier, uppfriskande gästartister som aldrig stjäl showen, gospelrock förvandlad till modern poppig hiphop. ”Ye” är ett styrkebesked.

Bästa spår: ”Ghost town” 

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(dn.se 2018-06-02)

tove lo på gröna lund



Tove Lo
Scen: Gröna Lund, Stockholm
Betyg: 4

”Vit, rik, fri” är titeln på en pjäs av Christina Ouzinidis men också en användbar fras för att beskriva en artist som Tove Lo. Hon kommer från de bästa förhållanden, är uppvuxen i Djursholm, har kunnat drömma stort. Det självförtroende hon utstrålar handlar varken om revansch eller hybris, utan om ett kraftfält av trygghet som omger henne och ger henne tillåtelse att vara precis som hon är, säga vad hon vill, känna vad hon vill, åtrå vad hon vill, testa vad hon vill, lyckas eller misslyckas, till och med visa sig svag. 

I Tove Los musik finns ingen skam, det finns inget självhat, även om det så klart finns en del vanligt mänskligt självtvivel. Det gör henne ganska unik som kvinnlig popartist. Hon är på sätt och vis starkare än Beyoncé. För hon har ingenting att bevisa. Hon är fri. Hon var en framgångsrik låtskrivare åt andra innan hon själv bestämde sig för att bli popartist, men det steget var helt naturligt för henne, och hon fick snart ett gigantiskt genombrott. Ingenting kan stoppa Tove Lo, ingenting inom henne själv i alla fall.

Så hon sjunger om att knarka för att det är kul, knarka för att dämpa smärtan efter kärlekssorg, ha sex för att dämpa samma smärta, och rent allmänt om sitt förhållande till sex och närhet. Hon gör det glatt och lätt – dock inte lättsinnigt, för hennes låtar har välskrivna och känslotäta texter – men det pumpande popsvänget som är musikens fundament ger hennes uttryck ett något begränsat spelrum, hur snygga melodihookarna och produktionen än är på sina ställen.

Live dras Tove Lo ned av att hon kompas av tre killar som inte är världens mest svängiga band. Låtarna som på skiva är rena popbomber blir i detta nakna format lite sega och odynamiska. Men stjärnan själv kompenserar för det genom att sjunga fantastiskt, manövrera ljudjusterande pedaler likt en hårdrocksgitarrist, dansa på ett underbart okoreograferat och spontant sätt, och rent allmänt utstråla en enorm och sympatisk energi.

Hitkavalkaden känns generöst tilltagen. Icona Pop dyker upp i extranumret ”Bitches”, och en ännu trevligare överraskning är att Tove Lo sjunger en inspirerad cover av Frank Oceans ”Thinkin bout you”. 

Att Tove Lo vid ett tillfälle får ett infall och flashar brösten är på sätt och vis mindre överraskande. Det som är gränslöst för andra är inte gränslöst för henne. Hon har råd med det, förminskas inte av det, hotas inte av det. Hon äger sin kropp, sin sexualitet och sitt artisteri. Det är som om hon befinner sig inte utanför samhället men bredvid det.

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(dn.se 2018-06-02)

alma på debaser strand



Alma
Scen: Debaser Strand, Stockholm
Betyg: 4

Detta decennium har varit en bra era för kvinnliga soloartister som gör modern, dansant och radiovänlig popmusik. Inom denna scen finns det en sympatisk gren som befinner sig nära men är skild från huvudfåran, alltså den typ av megaframgångsrik pop som görs av artister som Taylor Swift, Katy Perry, Ariana Grande och Sia. Grenen har en något mer alternativ, kreativ och uppkäftig popstil, med artister som exempelvis Charli XCX, Icona Pop, Tove Styrke och MØ. Man skulle kunna säga att det rör sig om artister som har inspirerats mer av Robyn än av Britney Spears. I brist på en officiell etikett kan vi kalla denna subgenre för ”cool pop”.

22-åriga Alma från Finland gör cool pop. Hon är en uppenbarelse på scen med sitt neongröna hår, skottsäkra väst och svarta byxor med kedja. Hennes tvillingsyster Anna-Livia som sjunger bakgrundssång har samma outfit men rakad skalle. Deras dj är en tjej med cowboyhatt, vit cowboyjacka, solglasögon och en öltapp bredvid datorn. De ser inte ut som att de skulle vilja vara med i ”Idol” (Alma deltog dock i tv-programmet som sjuttonåring), de ser ut som ett kvinnligt Sad Boys som är på väg att göra kaos med Finlandsfärjan. När Alma sjunger ”Chit chat” ändrar hon texten lite, men tar fortfarande kaxigt avstånd från Miley Cyrus klassiska hit: ”Fuck ’Party in the USA’, we gonna party like Silja Line”.

Alma har vad man i hiphopsammanhang brukar kalla för swag. En fantastisk pondus som känns helt självklar, en begåvning som är så stor att det finns utrymme för att slarva lite med den. Hon sjunger nästan Adele-starkt i de tajta melodierna, men hon kan också ta om en låt för att hon glömt texten, eller ta en paus för att ta en klunk öl. Allting lika obekymrat, med samma halvt osynliga leende, och när hon kommer tillbaka för extranummer iklädd en svart keps framstår hon som den unga nordiska danspopens Ice Cube.

Hon har ännu inte släppt sitt debutalbum, men har redan många hits: ”Fake Gucci” (”so much cooler than real Gucci”, påpekar Alma i mellansnacket), ”Dye my hair” (en innovation i genren undergiven, självförintande, desperat kärlek), ”BACK2U” (en bön om att misslyckas med karriären så att man får åka hem) och ”Legend” som har ett tungt hiphopinspirerat beat. Alma är en blivande stjärna, även om hon kanske inte kommer bli en finsk Zara Larsson. Hon är lite för cool för det.

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(dn.se 2018-05-31)

krönika: technon har alltid lånat från konstmusiken



Ända sedan Chuck Berry sjöng ”Roll over Beethoven” 1956 har det varit uppenbart att relationen mellan klassisk konstmusik och ungdomlig popmusik har varit laddad. Rock’n’roll placerades i den ena ringhörnan och snobbig finkultur i den andra. Men detta motsatsförhållande skapade också en viss lyster kring den förbjudna frukten, det där som var så annorlunda och fel. När The Beatles tio år senare släppte singeln ”Eleanor Rigby”, med stråkar istället för rockinstrument, var de utmanande och experimentella, inte tillrättalagda och konservativa.

Sedan dess har popmusiken och konstmusiken haft en klumpig dans med varandra. Problemet med artister från rockvärlden som har närmat sig den klassiska musiken är att de har gjort det på ett ytligt sätt, med lite stråkar och fluff ovanpå de vanliga låtarna – skräckexemplet är Metallicas samarbete med San Francisco Symphony, skivan ”S&M” – eller på ett alltför pretentiöst sätt där allt som gjorde artisten intressant från början har försvunnit, som när Elvis Costello skrev baletten ”Il sogno”.

Den elektroniska popmusiken har haft en mer sund relation till konstmusik. Den allra första technohitten, Rhythm Is Rhythms ”Strings of life”, har syntar som drömmer om stråkar, men framförallt är dessa toner fulla av uttryck, de är inte bara garnityr. Technoscenen visade sig vara ett lika perfekt klimat för introverta avantgardister som konstmusiken alltid har varit, och när Aphex Twin inspirerades av Erik Satie och tidiga John Cage på ”Avril 14th” lät det helt logiskt. 

Den Londonbaserade technoartisten Actress, alias Darren Cunningham, hade på sin förra skiva ”AZD” en fascinerande låt som lindade in samplingar av tonsättaren Gabriel Faurés rekviem i kusligt vitt brus, ”Faure in chrome”. Denna vecka släpper Actress albumet ”Lageos” tillsammans med London Contemporary Orchestra, en ung orkester som spelar samtida konstmusik, och går därmed ännu längre i sitt intresse för klassisk musik. 

Samarbetet låter fullkomligt naturligt, för varken Actress eller LCO kompromissar med sin konstnärliga integritet, de låter bara sina respektive musikvärldar flätas in i varandra. På denna fina skiva finns en nyfikenhet, en äventyrslust, en spänning och – i låten ”Chaos rain” – en romantik som matchar stämningen i Chuck Berrys första singlar.

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(dn.se 2018-05-30) 

bartók, szymanowski, stravinsky och enescu i berwaldhallen

 


Sveriges Radios Symfoniorkester
Verk av Béla Bartók, Karol Szymanowski, Igor Stravinsky och George Enescu.
Solist: Nikolaj Znaider, violin.
Dirigent: Cristian Măcelaru.
Scen: Berwaldhallen, Stockholm.
Speltid: 2 tim inkl paus
Betyg: 4

Klassisk musik inspirerad av folkmusik, vad innebär det egentligen? Tonsättare har i alla tider lånat en del från folkvisor för att hitta melodier att arbeta vidare på och konstruera mer konstfulla musikstycken av. Tonsättare som tjecken Leoš Janáček och ungraren Béla Bartók däremot gjorde vetenskapliga studier i folkmusik, för att identifiera de oskrivna reglerna för hur folkmelodierna fungerade, och använde sedan denna kunskap till att skriva ny och unik musik.

Bartóks folkmusikinspirerade konstmusik låter dock allt annat än folklig. ”Danssvit” från 1923 är ett av hans mer lättsamma verk, men det är ändå ganska utmattande musik. En fors av dramatiska klanger, pyttesmå melodifragment och drastiska vändningar. Vad ska man göra med sådan här musik? Ska man bara imponeras av tonsättarens skicklighet och idérikedom? Ska inte konst handla om mer än ytlig fåfänga? Ett smaskigt men frustrerande ihåligt orkesterverk, hur snyggt Radiosymfonikerna än spelar.

En helt annan och enklare ingång till folkmusik präglar rumänen George Enescus två ”Rumänska rapsodier” som han komponerade året då han fyllde tjugo och som i hela hans långa och mycket kreativa karriär förblev hans mest populära verk. Den första och mest festliga av rapsodierna framförs som final på denna konsert, och det är ett charmigt stycke som spritter av livsglädje och vild energi. Enescu lånar en handfull rumänska folkmelodier och förvanskar inte deras karaktär när han skapar dynamisk orkestermusik av dem. Det här är klassisk musik som är allt annat än stel och snofsig. 

Konsertens höjdpunkt är dock polacken Szymanowskis första violinkonsert, komponerad 1916. Dess tonspråk glider fram och tillbaka mellan romantikens smäktande storslagenhet och modernismens kallsvettiga oförutsägbarhet. Resultatet blir musik full av mystik, skönhet och personlighet. En riktig pärla. Nikolaj Znaider gör ett strålande jobb som solist.

Stravinskys ”Le chant de rossignol” från 1917 är en ovanligt lyckad symfonisk dikt. Det är nämligen en komprimerad instrumental version av hans egen opera ”Näktergalen” (som i sin tur bygger på H.C. Andersens saga) och har därför oerhört tydlig gestaltning och dramaturgi. Full av läckra klanger och, för att komma från Stravinsky, ovanligt mycket värme och ömhet. Dirigenten Măcelaru får den explosive rebellen att framstå som en snäll sagofarbror. Och flöjten sjunger vackrare än den raraste fågel.

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(dn.se 2018-05-28)