Festival O/Modernt
Verk av Domenico Pellegrini, Henry Purcell, Gaspar Sanz, Juan Arañes, Johann Sebastian Bach och Johannes Brahms.
O/Modernt Chamber Orchestra med Blåsarsymfonikerna.
Solister: Luciana Mancini, mezzosopran, Priya Mitchell, violin.
Dirigent: Hugo Ticciati.
Scen: Confidencen, Stockholm.
Betyg: 4.

O/Modernt är en lika ambitiös som lekfull musikfestival. Med barocktonsättaren Henry Purcell som huvudperson för årets festival väljer de inte den enkla vägen, att ge konserter med Purcells musik och andra verk från hans tid, utan istället konserter som presenterar olika perspektiv på det som Purcell skapade. 

”Den spanska sexualiteten i förvandling: chaconnen” är rubriken på just denna konsert. Vi får följa chaconnens resa från sexuellt utmanande dansmusik vid sekelskiftet 1600, till förbjuden och listigt insmugen i mer allvarsam instrumentalmusik, till dess konstnärliga klimax i Bachs berömda chaconne för soloviolin från 1720 och slutligen hur chaconnen ekade i senromantisk symfonisk musik. 

Vad som hade kunnat bli en torrt docerande redogörelse blir tack vare den uppsluppna stämningen och experimentlystna energin en högst stimulerande konsert. Framförallt under dess första halva, där en åtta musiker stor ensemble varvar livsbejakande rytmiska chaconner av spanska tonsättare med Purcells stiliga stycken och där mezzosopranen Luciana Mancini sjunger ljuvligt och strålar av glädje. Mot slutet skapar hon en nästan karnevalisk stämning och får publiken att klappa i tretakt.

Bachs chaconne framförs av violinisten Priya Mitchell, men här sker något verkligt spännande: hon får sällskap av klarinettisten Reto Bieri. Detta monumentala solostycke, en spiralformat ångestvrål från en tonsättare som komponerade det när hans fru nyss hade dött, är det mest förhäxande och hjärtskärande avsnittet av Bachs musik för soloviolin. En mer ensam musik är svår att föreställa sig. Men i arrangemanget för violin och klarinett får den ensamma rösten en motpol. Den mjuka klarinettstämman spelar långa lugna toner som inte helar smärtan men håller tillbaka dess intensitet. Monologen blir inte en dialog, men den får en lyssnande skugga. Detta är i linje med hela konserten: en argumentation för det mellanmänskliga, det kommunikativa, det fysiska.

Efter paus framförs Brahms fjärde symfoni, vars final är inspirerad av chaconnen. Med ett hav av stråkar och gästande blåsorkester får den lilla 1700-talsteatern en akustisk utmaning. Det låter lite klumpigt och fyrkantigt, ingen glänsande orkesterkulör direkt – Hugo Ticciati gör en hedervärd men inte helt klockren insats som Brahmsdirigent. Men symfonins intellektuella användning av chaconnen är en intressant illustration av hur sexualiteten tyglades och sublimerades i 1800-talets borgerliga och finkulturella miljöer. Intressant som i sorglig.

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(dn.se 2018-06-20)
Kommentera 0


I fredags släppte Nas sitt tolfte album ”Nasir” och Petter sitt tionde album ”Lev nu”. Två rappare som debuterade på 90-talet med stilbildande skivor och som idag kämpar för att hålla sig relevanta.

Nas har inte släppt en skiva på sex år, det förnekelseosande skilsmässoalbumet ”Life is good”, och har på senaste tiden mest uppmärksammats för att exfrun Kelis anklagat honom för misshandel under deras äktenskap. De har också haft en rättstvist angående vårdnad och underhållsbidrag för deras gemensamma barn – Nas osköna kommentar till detta är textraden ”watch who you’re getting pregnant” i låten ”Bonjour”. Å andra sidan har skildringar av relationer aldrig varit Nas paradgren. Likt en hiphopens Jan Guillou vill han ta sig an de stora frågorna, uppmärksamma samhällsproblem, visa sig kunnig i politisk historia och mysa åt sin egen viktighet.

Nas problem har ända sedan 1996 års ”It was written” varit att hans pompösa stil gjort honom totalt humorbefriad, samt att han har saknat fingertoppskänsla för att välja fräscha beats. Med Kanye West som exekutiv producent för ”Nasir” låter skivan musikaliskt helt okej, men rappen är dessvärre svag. För första gången börjar den 44-årige rapparen att låta lite trött och flåsig. Vilket gör att hans skrytsamma tirader får en ännu mer obekväm klang.

Petter, som liksom Nas alltid har haft en fetisch för gammal hiphop, är till skillnad från sin amerikanska idol mer benägen att anpassa sitt uttryck till nya tider och nya smaker. På förra skivan ”Mitt folk” blev Petter en folklig popartist fullt ut, och han fortsätter på det spåret genom att anlita Oskar Linnros som producent på ”Tänd”, att sjunga (med plågsamt resultat) på den tralliga ”Lev nu dö sen” och göra något som tangerar ren barnmusik på ”Va mig själv”.

Paradoxalt nog handlar många av skivans texter om att Petter minsann inte har förändrats en tum och att man inte ska tro på alla rykten. För det första finns inga rykten om Petter, han har en stabil status som rappande underhållare för alla som gillar hamburgare, helt okontroversiell. För det andra har han ju faktiskt förändrats som artist. De ultrapoppiga duetterna med Molly Sandén och Madi Banja hade inte ”Mitt sjätte sinne”-Petter tagit i med tång. Det är som att Petter skäms för att han utvecklas. Föränderlighet, nyfikenhet och anpassning har låg status i den cementfasta machovärld som är de åldrande manliga rapparnas.

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(dn.se 2018-06-18)
Kommentera 0

Originalversionen, i en mysig SVT-produktion från 60-talet :) 

”Förklädd Gud”
Blåsarsymfonikerna och Radiokören
Verk av Lars-Erik Larsson, Hilding Rosenberg, Lili Boulanger, Åke Malmfors och Alban Berg.
Solister: Lisa Carlioth, sopran, Mathias Brorson, baryton, Mats Carlsson, tenor.
Recitatör: Thérèse Brunnander.
Dirigent: Andreas Hansson.
Scen: Musikaliska, Stockholm.
Speltid: 2 tim inkl paus.
Betyg: 5.

Den svenska konstmusiken har få verk som kan räknas som folkkära klassiker, men Lars-Erik Larssons ”Förklädd Gud” från 1940 är definitivt ett av dem. Det beror till stor del på att Hjalmar Gullbergs diktsvit som Larsson tonsatte är så oerhört vacker. Men också på att Larsson kunde göra texten rättvisa med sin mjuka musik, ett tonspråk som är smeksamt men inte sockrigt.

I Andrea Tarrodis arrangemang för blåsorkester blir verket mindre svävande och skirt. Musiken suggererar inte längre fram älvor som dansar i den svenska sommarnatten utan snarare en tung majestätisk tragik, nästan wagnersk. Att just blås kommer i förgrunden här är kongenialt. Dels eftersom guden Apollon i dikten spelar på ett blåsinstrument, en pipa. Dels eftersom dikten hyllar enkelt folk och ödmjukhet, och genom att skippa stråkarna tas musiken ned på jorden. Varma och pigga toner från marimba och vibrafon lättar upp och skapar dynamik.

Tarrodis version är helt enkelt en triumf, och lyfts ytterligare av starka insatser från alla medverkande. Lisa Carlioth sjunger lika kraftfullt som ljuvt, Dramatenaktrisen Thérèse Brunnander är perfekt som recitatör – hon låter inte som en predikande präst utan som ett orakel som med sälta och eftertanke slungar ur sig visdomar över Tessaliens kullar – och Radiokören briljerar i finalsatsens a cappella-avsnitt.

Radiokören sjunger lika sublimt i Alban Bergs tidiga sång ”Die Nachtigall”, i ett utsökt arrangemang av Clytus Gottwald, och i Åke Malmfors fräscht nationalromantiska ”Månsken”. Malmfors dog endast 32 år gammal. Även den fascinerande fransyskan Lili Boulanger dog alldeles för ung, hon hann bara fylla 24 år. Hennes orkesterstycke ”D’un matin de printemps” låter något förminskad i blåsorkesterarrangemang, medan ”Vieille prière bouddhique” fullkomligt glöder.

De sistnämnda verken skrevs under första världskriget och ”Förklädd Gud” komponerades under det andra, men personligen tror jag inte att dessa stycken är kommentarer till sina politiskt oroliga tider. Snarare tycks de söka efter helighet och djup skönhet i en avförtrollad och sekulariserad värld. Gullbergs hemlige Apollon kan ses som en metafor för Jesus – men också för livets eller konstens mystiska kraft.

Ett verk som däremot tydligt adresserar nazismen och krigshetsen är Hilding Rosenbergs kantat ”Järnålder” från 1937 som också framförs under denna konsert. Men modernisten Rosenberg har, trots sitt hedervärda uppsåt, inte samma kraft som skönhetsvurmaren Larsson. Herdarna når längre än rebellerna.

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(dn.se 2018-06-18)
Kommentera 0
Visa fler inlägg