On Opera

Hej killar! I salute thee (i plural)!

C här.

Jo, en annan är ju också musikrecensent. check me out. jag skriver om OPERA just nu.

snart skriver jag om The Game, MY FAVOURITE RAPPER!!!!

hejdå killar

se länken:

http://www.digfi.com/default.aspx?id=9972

PS Förstår ni ordvitsen "click opera". I så fall: click opera!

dilemmat med "årets bästa hiphopalbum"

Medan andra pyntar med julgrejer pyntar jag min årsbästalista. Sista delen i min lilla trilogi (PS jag HATAR trilogier, kan inte producenterna i Hollywood chilla?) är Årets 15 Bästa Album. Den är fin och genomtänkt och så gott som klar. Men det finns ett problem: Årets Bästa Hiphopalbum, skivan som per definition ska tränga sig framför Hot Chip på alla listor. Jag har svårt att hitta en worthy kandidat.


Den mest uppenbara är ju The Games skiva som kom förra veckan. Den är bra, en massa välgjorda och slipade låtar, och The Game är en bra artist, hans röst sitter ihop med musiken som utkavlad deg på ett bakbord. Men det finns något som skaver med den skivan ändå. Det är inte bara att det är tröttsamt med aggressiva gangstas som bara är hårda hela tiden (var är de inkvoterade skamlösa "something for the ladies"-låtarna? Typ Paul Walls "Girl", hans bästa låt). Det är själva musiken, beatsen... de återskapar det klassiska west coast-gangstarap-soundet perfekt, men det säger inte mig någonting, jag har aldrig varit en sucker för den typen av hiphop. Jag tycker att det låter rätt tråkigt, jag vill inte ha en massa lunkande driveby-anthems, jag vill ha antingen 1) underbar dansmusik eller 2) personliga texter.

E-40:s skiva "My ghetto report card" är en kandidat, till skillnad från The Game finns här underbara, knäppa och moderna produktioner ("Yay area"! "U and dat"!), och E-40 är en helt annan typ av rappare än The Game - flamsig och sorglös, rappar aldrig om att skjuta folk, mer Jar-Jar Binks än Han Solo liksom. Kanske inte så många odödliga rim, men gott om roliga ord och fraser. Men tyvärr är "My ghetto report card" långt ifrån perfekt: alldeles för många dåliga låtar, och alldeles för många låtar som är slentrianmässigt west coast-sega istället för hyphy-pigga. Dessutom får låten "Gimmie head" en lust att bara stänga av skivan. Man pallar inte musik som är klyschig, oinspirerad OCH sexistisk.

Lupe Fiasco då? Tyvärr alltså. Jag älskar Lupe Fiasco, han är inte bara sjukt personlig och o-macho, han är sjukt grym på att rappa. En våt dröm för alla gamla ATCQ-fans, med andra ord. Men hans skiva är fett ojämn - en massa keffa elektriska gitarrer och långsamma bombastiska låtar, ingenting man vill höra på ett dansgolv. Vissa låtar är fantastiska, men det funkar inte om två tredjedelar av en skiva är supetråkig. Det blir i alla fall inte Årets Bästa Hiphopalbum. Men, kanske nästa gång.

Vad finns det då för alternativ? Ghostface Killahs "Fishscale" är skitbra, men kom igen, det är allt annat än en representant för 2006. Jag kan inte ha en sur gubbe som längtar tillbaka till Pete Rock-eran som Årets Bästa Hiphopalbum, även om hans skiva är utmärkt. Det går bara inte. T.I. då? Han är relativt ung, har gjort årets bästa låt, är mer karismatisk än E-40 och mer soft än The Game. Men även hans skiva är sjukt ojämn, för varje fullträff finns det tre missar. Synd. Jag gillar verkligen T.i.

The Clipse då? Deras "Hell hath no fury" var en av årets mest emotsedda hiphopskivor, jag lyssnar på den just nu. Men jag vet inte alltså... de är så himla hårda hela tiden, ännu värre än The Game (som ändå har något charmigt nördigt över sig när han tjatar om sina barndomshjältar hela tiden), de är den typen av rappare som typ har sålt crack på riktigt. Eller också har de inte det, det bara låter som det, jag bryr mig inte faktiskt, jag får bara bad vibes av att höra dem rappa. Och The Neptunes som gjort alla (?) beats är inte bara old news vid det här laget, de är helt enkelt inte särskilt bra på att göra mörk hård hiphop befriad från den underbara färgpallett som de använder på sina poppigare låtar. ("Nightmares" är dock en väldigt bra låt.)

Nåja. Det ordnar sig, listan kommer snart. Ville bara att ni ska förstå hur jobbigt jag har det.


årssammanfattning, del 2

Huvudrätten: årets 30 bästa låtar!

  1. T.I. – What you know
  2. Lupe Fiasco – Hurts me soul
  3. Hot Chip – Boy from school
  4. The Knife – Marble house
  5. Nelly Furtado – Say it right
  6. Cassie – Me & U
  7. Cat Power – The Greatest
  8. Ghostface Killah – Whip you with a strap
  9. Ne-Yo – Get down like that
  10. Justin Timberlake & T.I. – My love
  11. Lupe Fiasco – Sunshine
  12. The Tough Alliance – Silly crimes
  13. Camera Obscura – Eighties fan The Clipse + Pharrell & Bilal - Nightmares
  14. E-40 – Yay area
  15. Tunng – Jay Down
  16. The Game – Let’s ride
  17. Ellen Allien & Apparat – Jet
  18. Nelly Furtado & Timbaland – Promiscuous
  19. The Sleepy Jackson – Devil was in my yard
  20. Jay-Z & Chrissette Michelle – Lost one
  21. Albert Hammond Jr – In transit
  22. Beyoncé – Get me bodied
  23. Fat Joe & Lil Wayne – Make it rain
  24. Cassie – Ditto
  25. Junior Boys – So this is goodbye
  26. Rhymefest – Devil’s pie
  27. Jaheim & Styles P – Fiend
  28. M. Ward – To go home
  29. Jimmy Edgar – My beats
  30. Lily Allen – Smile

årssammanfattning, del 1

Gud vad jag älskar year-end-round-ups. Här är en förrätt:

Årets…

 

Bästa film: The Squid and the Whale

Bästa TV: The Wire, säsong 3
Bästa replik: ”The man Marvin Gaye’d his own nephew” (Vito om Uncle Junior)
Bästa låttext: Lupe Fiascos antimacho-romantiska ”Sunshine”
Bästa video: R. Kellys ”Trapped in the closet”-epos
Bästa titel: ”Fidel Cashflow” (en mixtape av DJ Clue)

Roligaste ord: trill (en kombination av "true" och "real")

Tråkigaste ord: hipster (vidrigt!)

Mest överskattade: yacht rock
Mest underskattade: Jaheim och hans fina tredje album
Bästa överraskning: alla oväntade/oväntat lyckade samarbeten – Wyclef & Shakira, Timbaland & Nelly Furtado, Paul Simon & Brian Eno, Jay-Z & Chris Martin, DJ Premier & Christina Aguilera, Kelis & Too $hort, E-40 & Lil Jon osv.
Sämsta överraskning: både Phoenix och Outkast släppte skivor som var totala besvikelser
Comeback: Timbaland
Debutant: Lupe Fiasco
Mest saknade: Jens Lekman
Minst saknade: Donald Rumsfeld
Mest försenade: Q-Tip (jag väntar fortfarande på ”Live at the renaissance”)
R.I.P.: James ”J Dilla” Yancey
Bästa blogg: med risk för att anklagas för jäv väljer jag att inte svara på den frågan.
Sämsta blogg: Det Ljuva Livet bloggen tillhörande redaktören för XX XX XXXX, fantastiskt ointressant
Musikartikel: Orup-intervjun i Ondskan
Musikjournalist: Martin Gelin
Mediala förändring: DN har börjat med svordomar
Anglocism: det är tydligen helt lugnt att skriva ”fri” och mena ”gratis” nuförtiden. Fy fan.
Bästa takeover: demokraterna i kongressen
Sämsta takeover: Fredrik & co i Sverige
Årets sjukaste, period: Israel mördar 1 191 civila libaneser, skadar 4 409 och skickar en miljon människor på flykt, som straff för Hizbollahs attacker.

är rocky bög?

Jag gillar verkligen Rocky, även om det är old news och kvaliteten är lite ojämn. Men en grej som slagit mig är: fan vad mycket det handlar om att Rocky åker på semester med en utvald manlig vän. Platon all over it. Förr i tiden brukade de åtminstone PRATA om tjejer och om hur bittra de var efter att ha blivit dumpade etc, men nu är liksom inte det ett issue längre, nu vill de bara mysa med varandra. Hur många gånger har inte Rocky och Mange åkt till Tokyo och upplevt fina saker tillsammans? Lite bråk, lite skämt, lite kramar i fyllan? Idag bestod serien av en enda stor bild där Rocky och Mange ligger i samma säng och skämtar om varandras snoppar. Okej. Om de badar bastu imorgon blir jag inte förvånad.

Martin Kellerman var för övrigt rolig när han gästade Virtanen på TV8. Så himla slapp, och ändå verkade han snäll och lite pojkaktigt blyg. Han satt i en soffa tillsammans med Fattaru och fick smaka drinkar. Sen svarade han "vet inte, skit samma" på någon intervjufråga. Vilken professionalism! Det var gött. Men alltså Virtanens program, det är inte långt ifrån student-TV.


mitt bästa uttryck

nada zip zero zilch

journalistkarriär come

rimbaud
Det finns två personer som jag tycker man kan jämföra Jay-Z med. Den ena är Arthur Rimbaud (bilden), men det är en jämförelse som inte riktigt håller, till skillnad från den franske poeten så återvände ju Jigga (gud vad fånigt det känns att skriva det namnet!) från sin omotiverade förtidspension. Den andra personen kan man läsa om i min recension av "Kingdom come" som man snart kan läsa på Digfi. Trodde den skulle läggas upp igår, men den kommer nog när som helst.

Jag läste några andra recensioner av skivan igår. Jag tycker att Mattias på DN var lite väl negativ, och kanske lite inkonsekvent också - först klagar han på att Jay-Z inte är tillräckligt kaxig, sedan konstaterar han att Jay är som bäst när han är som mest personlig och att man får för lite sånt. Well well. Jag håller verkligen inte med om att Jay-Z låter trött etc, han är ju fortfarande så extremt snabb/smart/rolig/unik när han rappar. Men jag kanske är för partisk? Vid det här laget köper vi ju Jay-Z-skivor av samma anledningar som andra köper Morrissey-skivor. Det enda vi vill är att det ska låta Jay-Z, det är det enda som behövs för att vi ska älska det, det räcker. Att det inte finns några hyphy-produktioner på skivan är liksom inte relevant.

Det kanske bör tilläggas att DN:s recension ändå var bland de bättre som jag läste. I Metro skrev de något konstigt om att Jay-Z går in för saxofoner och 90-talsnostalgi, något som inte finns någonstans på skivan. Svd hade bara en slentrianmässig hyllning. Allmusic var demonstratvit negativa, de verkade liksom Svd:s recensent bestämt sig på förhand vad de skulle tycka. Hiphopsites recension var helt okej. Nu väntar jag bara på att Kornél ska säga något riktigt elakt och roligt om Jay-Z i nästa Nöjesguiden, och att Jan Gradvall skriver om Jay-Z:s marknadsstrategier i Dagens Industri. It's all good. Det är som vanligt.

Gotta love the Strage

Fredrik Strage är så jävla rolig. Jerry Lee Lewis-intervjun idag var plain underbar! Vissa kanske tror att Strage skriver så bra och roligt för att han har så tacksamma intervjuoffer - typ alla i Mikrofonkåt-boken- men det är orättvist. Han är helt enkelt extremt bra och extremt rolig själv. Han gör alltid det bästa av en konstig intervju eller halvdålig konsert ("Du är 60 år. Du har en ananas på huvudet." etc), fattar att det finns ett värde att ta med saker som att Kool Keith hör fel saker över telefonen eller att Jerry Lee Lewis dotter måste lappa ihop en havererad intervju. Och han är kreativ - det var så gött i somras när han inledde sin Scott Walker-artikel med en snabb q&a istället för en pedagogisk ingress.

Apropå DN-medarbetare så läste jag Poppius blogg idag. Den var rolig - full av uppriktig bitterhet och rent, brinnande hat. Dessa egenskaper är hårdvaluta i bloggvärlden. Och Emil Arvidsson har nog rätt i att bloggen är ett bra forum för Poppius; att skriva det-här-händer-i-helgen-krönikor hela tiden måste bli sjukt bull efter ett tag. Hade aldrig pallat det. Eller jo, det hade jag, om jag hade fått pengar. Jag hade ljugit och tipsat om en massa saker som jag själv aldrig skulle gå på. Typ som de gör i Metro.

mer digfi

Idag publicerar digfi en recension av Danity Kanes skiva som jag skrivit. Läs! Mycket kortare än det förra jag skrev, så no need to worry. Kanske lite för kort faktiskt - jag glömde att ta med en viktig poäng, nämligen att syntslingan i "Show stopper" låter som första takterna i Miles Davis "Will o the wisp". OK det kanske inte var så viktigt egentligen, men hey.


PS Sista Sopranos (för säsongen) igår, fint som fan. Kanske lite väl tillrättalagt - har inte Tony jävligt mycket tur helt enkelt? - men bra ändå. Kul när Uncle Jun' ger ett kuvert med pengar till sin svarta vårdare och säger "one hand washes the other". Gött också när Christopher och Andrea går på bio och ser Hitchcocks "Vertigo" (är det såna mysiga saker man hittar på när man är hög på heroin?). Man får aldrig se att det är Vertigo, men jag kände igen musiken. Världens bästa soundtrack till en av världens bästa filmer.


luxe, calme et volupté

Det är skitenkelt att göra sin egen Max Richter. Allt som krävs är att man är tillräckligt distanslös och pretto. Igår satt jag hemma och lyssnade på Ryan Teague i min mp3-spelare samtidigt som jag högläste Baudelaire. Ha! Så fånigt, med litteraturuppläsning till musik. Så oavslappnat.

Jag vet inte om jag berättade det, men i somras hände något hemskt. Min mp3-spelare som jag hade vunnit i en tävling några månader tidigare gick en dag sönder och mitt liv slogs i spillror. Jag hade varit så glad när jag vann den, jag som är så jävla fattig, det var som när Roald Dahls Kalle får en biljett till chokladfabriken. Nu rycktes lyckan ifrån mig och min musikkonsumtion gick in i en lågkonjunktur. Grejen var att jag inte lyckades få den lagad, eftersom jag vunnit den hade jag inget kvitto på den osv. Till slut gav jag upp med att ringa Sony och försöka övertala dem.

Men! För ett par veckor sen gjorde jag en kraftansträngning och ringde en sista gång, och fick faktiskt tag i en sympatisk person som förbarmade sig över mig. Hon sa att jag kunde skicka in min mp3-spelare till henne, jag gjorde det och häromdagen kom den tillbaka! Jag har fortfarande inte vant mig vid det. Det är som att en vän dör och återuppstår. Men jag har i alla fall fyllt den med asmycket musik, som jag nu börjat lyssna på med engagerade öron. Hatar att lyssna på musik framför datorn.*

Nu har jag äntligen pallat lyssna på till exempel Tough Alliances nya skiva, och Sleepy Jacksons förbisedda "Personality". Jag lyssnade skitmycket på Sleepy Jacksons "Lovers" hösten 2003, fast den var lite pinsam på sina håll. Nya skivan är mycket bättre och jämnare, bara en massa vemodiga melodier och undersköna kör- och stråkarrangemang. Texterna är fortfarande extremt banala, men det gör inte så mycket, det signalerar bara att mr Sleepy Jackson är all about musik. Gött. TTA:s skiva "Escaping your ambitions" är rätt fin, men jag ser den ändå som en parentes i deras karriär. Jag saknar alla gittiga sångmelodier (det spelar ingen roll att han som sjunger låter som Bad Cash Quartet). Men det är en bra skiva, trevligt eskapistisk, bästa låten är "Leg 7". Så nu vet ni det.


*Topp fem sätt att höra musik:
1. på dansgolv
2. i hörlurar, medan man förflyttas
3. när man lagar mat
4. sittkonsert
5. i telefon

fel forum

lil wayne pussar baby
Skrev ett tråkigt och onödigt gnälligt inlägg här innan. Skit i det. Här är en bild på Lil Wayne och Baby som kysser varandra istället.


Mattias Dahlström

Förlåt, det är kanske bara nörden inom mig som gör sig påmind. Men hur kan DN ha en skribent som är så lat att han ständigt förfaller till faktafel? Det var visst inte nog att han tipsade om Commons skiva "One day it'll all make sense" och trodde att den hette "One day it'll all be true" (vad fan det nu skulle betyda?), i dagens Fat Joe-recension skriver han om "Lean back" som en hitlåt som kom förra året. Herregud! Terror Squads "Lean back" kom 2004 (för övrigt inte Fat Joes första hit som Mattias Dahlström skrev; "What's luv" tog sig upp till plats 2 på Billboardlistan 2002), det som hände förra året var att Fat Joe släppte det oinspirerade och kassa albumet "All or nothing" till allas besvikelse.

Det är mot den bakgrunden man måste ta sig an nya skivan "My, myself and I" - Fat Joe är revanschsugen som fan och gör medvetet en skiva som är motsatsen till "All or nothing", alltså en streetig skiva utan en massa R&B-gäster och Timbaland-beats. Det kan man kanske tycka är ett tråkigt move, men det är en helt annan sak. Något som dock inte är tråkigt är den fantastiska singeln "Make it rain" där Lil Wayne gästar. Men den pärlan skrev inte Mattias Dahlström ett ord om.

Men förlåt om jag är hård. Jag tycker att Mattias Dahlström är bra när han skriver om film i Rodeo, och hans Ikaros-liknelse i Ryan Adams-recensionen häromveckan var rätt trevlig. Fast om jag själv skulle välja en karaktär ur den grekiska mytologin för att beskriva Ryan Adams så hade jag tagit den ondskefulla och korkade cyklopen som åt, drack, somnade, kräktes och fick en brinnande påle inkörd i sitt öga av Odysseus. Fy fan vad jag hatar Ryan Adams.

the windmills of your mind

the windmills of your mind

En gång när jag var 15 eller 16 var jag i mataffären och upptäckte att de helt plötsligt slängt fram en massa gamla cd-skivor som de sålde billigt. Ni vet, en för 59, två för 99 osv, och jag köpte två samlingsskivor med två artister som jag aldrig hade hört: Curtis Mayfield och Henry Mancini. Två riktiga fynd.


Båda skivorna var väldigt bra, men Henry Mancini kändes mest speciell. Det var bara en massa filmteman, en massa tjusiga melodier i sammetsarrangemang. Hissmusik, men otroligt bra hissmusik. Att easy listening var indie-PK och att Henry Mancini var vardagsmat för de flesta hade jag missat, men det var all good, det kändes som jag hade honom för mig själv. Jag hade ett förhållande till "Moon river" långt innan jag hade ett förhållande till "Breakfast at Tiffany’s".


Jag läste i DN i morse att "Äventyraren Thomas Crown" visas på SVT ikväll och då sprang jag och hämtade min Henry Mancini-skiva för att lyssna på "The windmills of your mind", hans theme song från den filmen. Jag har haft den i huvudet hela dagen. Det är en fantastisk melodi – den verkar så enkel, så barnslig och repetitiv, men den muteras hela tiden, som en oändlig cirkelformad rörelse som blir mer och mer oval för varje varv. Den blir mörk och dramatisk, den blir ljus och vacker, den går upp och den går ner, ogreppbar, häpnadsväckande. Verkligen fantastisk. Busta Rhymes samplade en snutt av den till en låt på sitt andra soloalbum "When disaster strikes", resultatet är inte så dumt faktiskt. Men inte lika bra som originalet, vars väderkvarnar verkligen känns: den vevar och vevar samtidigt som den står stilla, det är himlen bakom väderkvarnen som förändras.

För övrigt är jag en sucker för pianoslingor som består av en serie av "dubblett-toner" eller vad man ska kalla det, alltså när man spelar varje ton två gånger. Förutom "The windmills of your mind" kan i denna genre nämnas Abbas "Dancing queen", Elvis Costellos "Oliver’s army", Bruce Springsteens "Bobby Jean" och Håkan Hellströms "Magasinsgatan".


dagens industri i fårakläder

Vad är det för klåpare som redigerar bilder för Diego? När Emil Arvidsson skriver om technoartisten Petter så har man satt dit en bild på rapparen Petter (snacka om att förväxla fräscht med ofräscht), och när han tipsar om Paul Simons "Diamonds on the soles of her shoes (Todd Terje dub)" så finns det en bild på norrmannen där bildtexten informerar om hans namn: Todd Terje Dubb. Intressant. Hans pappa kanske heter Terje i efternamn och hans mamma heter Dubb, och i och med att Norge ligger i Sydamerika så har Todd traditionsenligt med båda namnen.

Nu väntar jag bara på på en bild på Mike "Austin Powers" Myers när Emil skriver om Michael Mayer, eller en bild på Arnold Schwarzenegger, Danny deVito och en påse ris när han skriver om Rice Twins. Man lyckades visserligen pricka in en bild på Fleetwood Mac när han skrev om dem, men uppenbarligen tyckte man att det inte var någon skillnad på plastikoperationer-slutet-av-90-talet-reunion-Fleetwood Mac och kokain-mitten-av-80-talet-"Everywhere"-Fleetwood Mac. Fantastiskt vilken lathet. Varför inte bara sätta dit en bild på valfri "musikartist"? Det är ju så de tänker. "Den där Emil skriver om musik. Sätt dit en bild på någon som gör musik." Christ! Diegos motto är "Karriär med hjärta - livsstil med hjärna" men det är en tidning med varken eller.

ladyfest

mapei
Var på Malmöupplagan av Ladyfest igår. Det var gött, fast lite tråkigt att dansgolvet var så tomt när Karin Arbsjö spelade skivor. Hon spelade en massa tjej-anthems typ "My neck, my back" och "Bossy" och de enda som var där och dansade var fyra nördiga killar. Knäppt. Sen spelade hon Justin & TI:s "My love" och jag tivingades inse att man inte kan fronta, det ÄR en skitbra låt. Jag gillar Timbaland-beats som är så långsamma att man kan dansa till dem både sjukt långsamt och sjukt snabbt. Se även "Nigga what nigga who" och (framför allt) "Big pimpin".

Jag såg Kathryn Williams, Mi & L'au och Mapei. Kathryn var bra, hade på sig blekta jeans med batikkjol över, det såg ut som grunge - inte post-glam-grunge från 2006, utan snarare pre-cool-grunge från 1992. Men it's all good och hon har bra låtar. Hon är en av dessa artister som har en tråkig röst när hon pratar och så blir man chockad när hon börjar sjunga, det är så fint. Jag jublade när hon spelade "Soul to feet", en låt som en kompis spelade in på ett blandband till mig för en massa år sen.

Mi and L'au var sjukt pretto. Det var ändå rätt bra, även om tjejen sjöng mycket bättre än killen, men det var lite fel sammanhang, så himla o-party. Konstig konsert ändå, för alla som var i publiken var ju såna som sett dem på "This is our music", man gick mer dit för att man gillade det programmet än just den här gruppen. Hade man brytt sig om dem annars? Kanske ändå, för även om det var rätt deppigt och melodierna var rätt anonyma, så var det inte förutsägbart och klyschigt. De två akustiska gitarrerna skapade tillsammans mystiska klanger som var ibland dissonanta och ibland inte, det var lite som Colleen fast med sång. Inte lika bra som Colleen dock.

Mapei var däremot en riktig fullträff. Innan hon gick upp på scenen spelades en låt som byggde på Souls of Mischiefs "93 til infinity" och man blev omedelbart sjukt pepp. Sen kom hon in och började freestyla över Wu-Tang Clans "It's yourz"-beat, lika oväntat som underbart. Hon var så jävla ball, och jag tycker inte alls att man kan kategorisera henne som "bad rap" - det var visserligen obekymrade nonsenstexter, men hon är ju samtidigt så straight up GRYM på att rappa! Så himla snabb och energisk och cool. Sen var hennes beats kanske lite väl mycket ploj-eurotechno ibland, men det gjorde inte så mycket. Det var en bra konsert.

världens godaste pastarecept

OK for sheezy my neezy, det här är bara så jävla gott. Improviserade nyss ihop det:

TAGLlATELLE À LA ANNIKA FLYNNER (4 portioner)
1/2 paket Barilla tagliatelle (vita)
ca 10 champinjoner
1/2 stor zucchini (eller en liten)
1 schalottenlök
ca 10 st sugar snap peas (riktigt tjocka sockerärtor)
1/2 paket pinjekärnor (ca 25 g)
1 paket Milda Lätt (7%-ig matlagningsgrädde)
1 paket saffran (1/2 gram eller vad det är)
citron
salt, peppar, olivolja

1. Skär champinjonerna i tunna skivor, stek utan olja ett tag så att de får "svettas" som det heter.
2. Skär zucchinin i skivor och hacka sedan i små kuber, lägg i bland champinjonerna. De ska också vätska av sig ett tag, men sedan måste man hälla på olivolja så det inte bränns.
3. Förkoka sugar snap-bönorna några minuter så de inte blir helt hårda, lägg sedan i de med.
4. Finhacka shaclottenlöken och i med den med. Nu är det viktigt att man rör om HELA tiden, för de bränner så lätt. Häll i pinjekärnorna nu också.
5. Under tiden: koka pastan på högsta temperaturen i saltat vatten, inte för länge så de inte blir för mjuka och sladdriga.
6. Salta och peppra de fräsande grönsakerna, sen i med saffran. Man kan kanske ha andra kryddor också, men jag vågade inte chansa, i och med att saffran har en så speciell smak är det mycket som kan skära sig.
7. Skär en klyfta från citronen och pressa över den.
8. Häll i hela paketet Milda Lätt (det är bara typ 2 dl), fortsätt ha en ganska hög värme så att det blir en riktig sås, det är lätt att det blir så vattnigt annars i och med att det är så lite fett i this poor excuse for grädde.
9. Häll pastan i ett durkslag, skölj lite snabbt för att bli av med stärkelsen, skaka av vattnet, häll tillbaka i kastrullen och rör sedan ner såsen. Rör om. Viktigt att man inte har för mycket pasta, för då försvinner liksom såsen och allt blir bara torrt och tråkigt.
10. Klart! Ät med färskriven Parmeggiano Regiano och en enkel sallad, typ rucola + tomater + simpel dressing (olivolja, balsamvinäger, salt & peppar). Drick vin till - knäppt att lyxa till det men inte gå all the way.

Så jävla gott! Ärligt. Det känns som det är påsk.

sista rundan med schuldtan

Läste nyss senaste Rodeo. Björn af Kleenex (förlåt) skriver om Odd at large-artikeln om den stackars högkulturen, på ett mycket mer välformulerat och smart sätt än jag såklart, men han får ju pengar för det han skriver.

I alla fall. Jag håller med om att istället för att skriva om hur mycket man bör oroa sig för att gamla kulturformen håller på att försvinna, så borde man skriva om varför de bör finnas kvar. Skriva om varför den är så bra, varför Puccini är så fet, varför Wagner inte (alltid) är outhärdlig, varför det fortfarande är gött att läsa litteratur från romantiken osv. Utmärkt! Allt som är gammalt bör återbesökas, omvärderas, återupptäckas eller förkastas. Allt överlever inte - allt måste inte överleva. Konst behöver inte vara "evig" för att ha ett värde. Jag bryr mig inte om folk lyssnar på Jay-Z om 100 år, han blir inte mer eller mindre fantastisk för mig för det.

Kanske blir Eric Schuldts och Horace Engdahls skräckscenario verklighet - i en obestämd framtid skiter folk i Göthe och Beethoven. So be it! Om det en dag bara kommer vara arkeologer som kommer att förstå latin - okej! Traditionen har inget värde i sig, det enda som är värdefullt är det som traderas, dvs konsten. Och denna är bara så värdefull som samtidens publik tycker att den är. Kanske låter brutalt, men det kan inte vara på något annat sätt. Det som glöms bort ersätts med något annat. Folk är inte mindre intresserade av kultur bara för att de är intresserade av andra saker än vad Horace är. Så jävla obvious, men ändå.

På ett annat ställe i Rodeo skriver Martin Gelin extremt bra: "Om tjejer som rappar har ett naturligt underdogperspektiv måste killar konstruera det själva. Bara som nörd kan en kille nämligen inbilla sig att han inte alls är särskilt privilegerad, utan får istället en sista chans att säga att han inte heller haft det så lätt." Klockrent! Martin Gélin är som bäst när han har ett politiskt perspektiv. Men fan, är jag en sån där nörd? Desperat kvasiunderdog? Hjälp.


topp 5 tårar

1. Dexter Gordon - I guess I'll hang my tears out to dry
2. The Tears - Refugees
3. The Drifters - I count the tears
4. Tindersticks - Tiny tears
5. Sinead O'Connors tårar i "Nothing compares 2 U"-videon

OK fattig lista jag vet. Ville mest hypa Dexter Gordon-låten. Jag lyssnar på hans skiva "Go", tänker på Bernard Taverniers film "Round midnight" och tänker på att jag inte är där jag borde vara, dvs i Paris.

Juridikmusik

Juridikmusik
Let’s face it – juridik är inte särskilt rock’n’roll. En rockstjärna slår sönder sin gitarr – en jurist tappar sin i marken, går tillbaka till affären och reklamerar produkten. En rockstjärna får groupies, en jurist får klienter. Och medan rockstjärnan konsumerar kopiösa mängder sprit under turnén från stad till stad, dricker juristen kopiösa mängder kaffe när han eller hon beger sig från paragraf till paragraf.

Men trots detta faktum finns det en del musik som handlar om jurister och juridik. Varför? Dels kanske för att anspelningar på det oväntade, att lyfta saker och ting ur sitt sammanhang och skapa kontraster, är ett väl beprövad knep i all konst. Men dels för att juridiken tränger in i allas liv, oavsett om man vill det eller inte. Dessutom är jurister ofta tacksamma att skämta om, med sina klassiska attribut och stereotypa karaktärsdrag. ”I bear more grudges than lonely High Court judges” sjöng Morrissey och man fattar precis vad han menar.

Topp 5 juridiklåtar (kronologisk ordning):

1. The Clash – ”I fought the law” (1977)
På det självbetitlade debutalbumet tog The Clash itu med juridik flera gånger. Dels i ”Police and theives”, dels i den här. ”I fought the law” har ett tema som är klassiskt i blues och country: berättarjaget är en romantiserad brottsling, men ödet och rättvisan hinner ikapp honom (det är alltid en man) och slutet blir tragiskt och bittert. ”Breaking rocks in the hot sun / I fought the law, and the law won” lyder första textraden, det rör sig om en brottsling som får göra gammeldags straffarbete för att sona sina brott. Vilka är dessa? ”Robbing people with a six-gun / I fought the law, and the law won”. Så kan det gå.

2. The Specials – “Stupid marriage” (1979)
Den här låten från Specials debutalbum handlar om något för popmusik så udda som Brottsbalken 12:1, dvs skadegörelse. En ung man krossar en fönsterruta, och nu står han inför rätta. Innan varje vers börjar hör man domaren: ”My name is Judge Roughneck, And I will not tolerate any disobedience in my courtroom. / Rude boy, you have been brought in front of me and charged with smashing this woman's window / Before I sentence you, What have you got to say in your defence?” Sedan kommer förklaringen. Ett utmärkt upplägg för en poplåt.

3. Jackson Browne – ”Lawyers in love” (1983)
Jackson Browne gjorde världens mest slicka singer/songwriter-pop, men texterna hade ofta allvarliga teman och mörka undertoner. ”Lawyers in love” kom 1983 och är trots sin lovande titel inget romantiskt mästerverk som tar itu med vuxna akademikers känslor. Istället är det en pretentiös dystopisk låt med rader som ”Among the human beings in their designer jeans, am I the only one who hears the screams, and the strangled cries of lawyers in love?” – men titeln är så snygg att den får vara med här ändå.

4. Belle & Sebastian – ”Legal man” (2000)
Belle & Sebastian – underskattade! Hörde en låt från ”Fold your hans child you walk like a peasant” igår (en skiva jag instinktivt undvikt) som var hur bra som helst. Hur som helst, det här är ännu en finurlig Stuart Murodch-text. Det är en kärlekslåt, men istället för att bara hylla kärleken försöker man motivera den med juridiska argument: ”Not withstanding provisions of clauses 1,2,3 and 4 / Extend contractual period, me and you for evermore”. Samtidigt finns här lite kritik av vad man uppfattar som den amoraliske byråkraten: “You're the Legal Man, you've got to prove that you're no liar / I'll render services that you may reasonably require.”

5. Dead Prez – ”Fuck the law” (2003)

När det gäller hiphop finns det hur mycket juridik som helst. Från Wu-Tang Clans ”Severe punishment” till Looptroops ”Long arm of the law”(som innehåller textrader som “Judge slam the hammer, D.A. got an erection / Wouldn't even give me a public defender for such a small case”). Men den allra bästa juriridk-hiphopen är gjord av den Dead Prez. ”Fuck the law” är det argaste och mest anarkistiska angrepp på det juridiska systemet som spelats in – med textrader som ”Kiss my black ass / Nail the judges / Hang the lawyers / Ride for justice” – hade jag varit Markus Larsson så hade jag kallat den ”en molotovcocktail inslängd på dansgolvet” eller nåt. Men så billig är jag inte. Bra låt though.


it takes a nation of playahaters to hold me back

Egentligen är det under min värdighet att gå i försvarsställning, men what the hell, jag gör många saker som är under min värdighet.

Reaktionerna på det förra inlägget var många och arga. Men varför var det jag skrev så konstigt?

För det första: man måste få generalisera ibland, i viss grad, annars kan man inte säga någonting om någonting. Att det man säger är en generalisering och inte täcker 100% av alla fall är underförstått.

För det andra: det kanske är klyschigt neo-indie att vara emot autencitetsidealet, men jag säger inte att all musik som är gjord av autencitetskåta människor automatiskt är dålig, bara att det är sympatiskt med artister som ifrågasätter det idealet och bestämmer sig för att göra något flippigt. I teorin alltså! För i praktiken - om du frågar mig osv osv - finns det alltför många exempel på att utflykter i anti-autentisk musik som bara är plain keffa. Vilket jag tycker är tråkigt, eftersom dessa artister ger den trevliga idén dåligt rykte.

För det tredje: alltså kom igen, Tom Waits är PÅ RIKTIGT kass. Håller med Stefan Nilsson (faktiskt!) - hans röst är ju bara så himla jobbig. Det kanske handlar om mina sjuka preferenser - jag är inte förtjust i träskfunk och galningen-uppe-på-vinden-blues, eller i instrumentet såg - men jag tycker att hans musik är plain dålig. Dessutom irriterar jag mig på artister som tror att de kan skriva Klassiska Ballader bara för att de sätter sig vid en flygel.

För det fjärde: era andra exempel var rätt fattiga. Okej för Kool Keith (visst finns det undantag från den sorgliga huvudregeln!), men Prince? Han har väl aldrig låtsas vara någon annan än det sjukhuvud han är. Wu-Tang? De har en massa roliga namn på varandra, men är lika stora autencitetsjunkies som alla andra streetfetischistiska rappare. MF Doom? Han har en bisarr lyrik, men är hela tiden sjukt personlig, och hans sorgedräkt (masken) är ingen jävla kitsch.

puss och kram / den anti-intellektuella Annika

dåliga exempel på en bra idé

Visst är man emot autencitetskravet som är så överväldigande i rockhistorien osv. All good, alla överens. Men varför är de artister som verkligen ansträngt sig för att gå emot det idealet så jävla dåliga? Så tråkigt. Topp fem bevis för att det är så:

1. Tom Waits - asteatral och tillgjord, skulle kunna vara intressant men hans musik är extremt kass
2. David Bowie - att hitta på en karaktär som man kallar Ziggy Stardust, hur fräscht är det? Bowie var som bäst när han var "Hunky Dory"-personlig eller Berlin-introvert.
3. Andre 3000 - hela "Idlewild"-grejen känns bara så krystad och kitschig, och låtarna han skrivit är de mest slappa och oinspirerade i Outkast karriär.
4. Eminem - outhärdlig med sitt psykopatiska Slim Shady-alter ego.
5. Cat5 - postironisk nerdummad produkt, men inte blir det intressant musik för det.