Fråga mig inte varför, men den senaste tiden har jag snöat in lite på de två syskongenrerna pianokvartetten och pianokvintetten. När jag lyssnar på kammarmusik är det annars oftast stråkkvartetter eller sonater för violin och piano som jag dras till, det känns som en mer balanserad konstellation. Men det finns många klassiska verk inom dessa två genrer och jag tycker det är kul att bekanta mig med dem. Jag gjorde två kronologiska playlist, en med pianokvartetter och en med pianokvintetter, lyssna gärna, det är ypperlig höstmusik! 

Pianokvartett-playlisten sträcker sig mellan 1785 (då Mozart skrev sin första pianokvartett; båda hans två kvartetter är smått legendariska) och 1909 (då den rumänske tonsättaren George Enescu skrev sin första pianokvartett). Denna lista innehåller musik av Mozart, Weber, Schubert (även om hans "Adagio & rondo concertante" inte är en riktig pianokvartett så skrevs den för en sådan ensemble), Felix Mendelssohn, Robert Schumann, Brahms, Dvorak, Fauré (älskar Fauré), Suk (han är nice, alltid kul att lyssna på en tjeckisk tonsättare som inte är Dvorak) och Enescu. Pianokvintett-playlisten sträcker sig mellan 1819 (då den unge Schubert skrev sin fina "Forellkvintett") och 1940 (då Sjostakovitj skrev sin pianokvintett som belönades med Stalinpriset, hehe) och innehåller musik av Schubert, Louise Farrenc (yes, en kvinna!), Robert Schumann (hans pianokvintett blev enormt stilbildande eftersom han skrev för sättningen piano + stråkkvartett, istället för som man gjort tidigare för piano, violin, viola, cello och kontrabas - efteråt gjorde alla som Schumann), Brahms, Franck, Dvorak, Sibelius (som var ganska ung när han skrev sin kvintett), Suk, Fauré, Elgar (yes, en engelsman!), D'Indy, Martinu (väldigt speciell och fascinerande tonsättare, skulle vilja se någon av hans operor) och Sjostakovitj. Listorna är 50 respektive 60 spår långa, ursäkta en symmetrigalning/numerolog... det hade kanske varit ännu snyggare med 40 respektive 50 spår men så viktigt är det faktiskt inte med vackra tal. Även om det är nice. Som Christopher Marlowe skrev som första replik i sin "Faust": "Logik, din skönhet har bedårat mig."

Och om någon undrar: jag har börjat på höstskrud, det går lite segt... men blir nog klar nästa vecka eller så! :)
Kommentera 0


House
Disclosure
”Caracal”
(PMR/Island/Universal)
Betyg: 3

Brödraduon Disclosures debutalbum ”Settle” slog ned som en bomb för två år sedan. Med deras uppdaterade UK garage sattes återigen England på kartan i den poppiga delen av dansmusikvärlden. Skivan, i synnerhet den sublima singeln ”Help me lose my mind”, visade att samtida lättillgänglig dansmusik inte är synonymt med EDM; det går att göra modern house som både går rakt in i blodet och besitter en elegant värdighet. Uppföljaren är mer av samma vara, men lutar mer mot pop än mot klubbmusik, vilket gör den lite tråkigare än debuten. Gästvokalisterna har växt en storlek och innefattar nu internationella stjärnor som The Weeknd och Miguel, vilket dock något urvattnar den distinkta Londonprägeln som är en del av Disclosures charm. ”Caracal” låter utmärkt, men saknar debutens skärpa och fräschör.

Bästa spår: ”Jaded”

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(Dagens Nyheter 2015-09-23)
Kommentera 0

Han spelade tyvärr inte denna pärla :( 

Mac Demarco
Scen: Debaser Medis, Stockholm
Betyg: 4

Med jämna mellanrum kommer en ung artist, eller en våg av artister, som reagerar på ett pretentiöst och tillkrånglat rockklimat och gör något enklare och roligare, och blir intensivt dyrkad av uttråkade tonåringar och äldre rockjournalister.

Mac Demarco är en sådan artist, men samtidigt inte. Till skillnad från band som Ramones, Nirvana eller The Strokes är han inte spjutspets för någon rörelse, han är ingen magnetiskt fascinerande rockstjärna, han är bara en vanlig avslappnad kille från Kanada som gillar öl, cigg och rock. Han hänger hemma i sitt hus med sin flickvän sedan många år istället för att leva ett dekadent kändisliv.

Vardagligheten och den chosefria attityden är det som gör Mac Demarco charmig och speciell. Han söker sig i sin lo-fi-flummiga musik mot det bekväma och hemtrevliga, en plats där det finns utrymme för såväl uppriktiga känsloyttringar som fåniga skojigheter, och den intimiteten gör honom lätt att älska. Speciellt när hans gitarrkaskader glittrar skevt, hans sång klingar mjukt genom dimman och hans poplåtar är enkla, rena och fina.

Live är Mac Demarco något annat än på skiva, där han spelar alla instrument själv. Nu är han istället ledare för ett femmannaband med en stark intern kemi. Gitarristen och basisten kör lika mycket mellansnack som Mac själv, och keyboardistens crowdsurfande är en viktig del av showen. De skämtar lika mycket med varandra som med publiken, och när de märker att pruttskämt inte riktigt går hem hos stockholmarna kör de ännu fler pruttskämt och skrattar ännu mer.

En annan artist hade kunnat döda stämningen med sådana barnsligheter, men det går inte att irritera sig på Mac Demarco eftersom han och bandet bara är glada, musiken är full av positiv energi och publiken brinner av entusiasm. Det är rock’n’roll i sin essens, en antites till självmedvetenhet. Stämningen blir dock lite väl grabbig ibland, både på scen och i publikhavets moshpit, och Metallicas ”Enter sandman” som extranummer låter inte kul alls.

Men det man minns av kvällen är de underbara poplåtarna och en artist som bärs på publikens händer ända bort till baren, får en öl i plastglas, bärs hela vägen tillbaka och dricker ölen på scenen. Jag vet att han har gjort det förr men det gör mig ändå lycklig att få vara med om det. Det fungerar likadant som rock’n’roll.

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(Dagens Nyheter 2015-09-23)
Kommentera 0
Visa fler inlägg