pianokvartetter och pianokvintetter



Fråga mig inte varför, men den senaste tiden har jag snöat in lite på de två syskongenrerna pianokvartetten och pianokvintetten. När jag lyssnar på kammarmusik är det annars oftast stråkkvartetter eller sonater för violin och piano som jag dras till, det känns som en mer balanserad konstellation. Men det finns många klassiska verk inom dessa två genrer och jag tycker det är kul att bekanta mig med dem. Jag gjorde två kronologiska playlist,
en med pianokvartetter och en med pianokvintetter, lyssna gärna, det är ypperlig höstmusik! 

Pianokvartett-playlisten sträcker sig mellan 1785 (då Mozart skrev sin första pianokvartett; båda hans två kvartetter är smått legendariska) och 1909 (då den rumänske tonsättaren George Enescu skrev sin första pianokvartett). Denna lista innehåller musik av Mozart, Weber, Schubert (även om hans "Adagio & rondo concertante" inte är en riktig pianokvartett så skrevs den för en sådan ensemble), Felix Mendelssohn, Robert Schumann, Brahms, Dvorak, Fauré (älskar Fauré), Suk (han är nice, alltid kul att lyssna på en tjeckisk tonsättare som inte är Dvorak) och Enescu. Pianokvintett-playlisten sträcker sig mellan 1819 (då den unge Schubert skrev sin fina "Forellkvintett") och 1940 (då Sjostakovitj skrev sin pianokvintett som belönades med Stalinpriset, hehe) och innehåller musik av Schubert, Louise Farrenc (yes, en kvinna!), Robert Schumann (hans pianokvintett blev enormt stilbildande eftersom han skrev för sättningen piano + stråkkvartett, istället för som man gjort tidigare för piano, violin, viola, cello och kontrabas - efteråt gjorde alla som Schumann), Brahms, Franck, Dvorak, Sibelius (som var ganska ung när han skrev sin kvintett), Suk, Fauré, Elgar (yes, en engelsman!), D'Indy, Martinu (väldigt speciell och fascinerande tonsättare, skulle vilja se någon av hans operor) och Sjostakovitj. Listorna är 50 respektive 60 spår långa, ursäkta en symmetrigalning/numerolog... det hade kanske varit ännu snyggare med 40 respektive 50 spår men så viktigt är det faktiskt inte med vackra tal. Även om det är nice. Som Christopher Marlowe skrev som första replik i sin "Faust": "Logik, din skönhet har bedårat mig."

Och om någon undrar: jag har börjat på höstskrud, det går lite segt... men blir nog klar nästa vecka eller så! :)

disclosure - caracal



House
Disclosure
”Caracal”
(PMR/Island/Universal)
Betyg: 3

Brödraduon Disclosures debutalbum ”Settle” slog ned som en bomb för två år sedan. Med deras uppdaterade UK garage sattes återigen England på kartan i den poppiga delen av dansmusikvärlden. Skivan, i synnerhet den sublima singeln ”Help me lose my mind”, visade att samtida lättillgänglig dansmusik inte är synonymt med EDM; det går att göra modern house som både går rakt in i blodet och besitter en elegant värdighet. Uppföljaren är mer av samma vara, men lutar mer mot pop än mot klubbmusik, vilket gör den lite tråkigare än debuten. Gästvokalisterna har växt en storlek och innefattar nu internationella stjärnor som The Weeknd och Miguel, vilket dock något urvattnar den distinkta Londonprägeln som är en del av Disclosures charm. ”Caracal” låter utmärkt, men saknar debutens skärpa och fräschör.

Bästa spår: ”Jaded”

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(Dagens Nyheter 2015-09-23)

mac demarco på debaser medis


Han spelade tyvärr inte denna pärla :( 

Mac Demarco
Scen: Debaser Medis, Stockholm
Betyg: 4

Med jämna mellanrum kommer en ung artist, eller en våg av artister, som reagerar på ett pretentiöst och tillkrånglat rockklimat och gör något enklare och roligare, och blir intensivt dyrkad av uttråkade tonåringar och äldre rockjournalister.

Mac Demarco är en sådan artist, men samtidigt inte. Till skillnad från band som Ramones, Nirvana eller The Strokes är han inte spjutspets för någon rörelse, han är ingen magnetiskt fascinerande rockstjärna, han är bara en vanlig avslappnad kille från Kanada som gillar öl, cigg och rock. Han hänger hemma i sitt hus med sin flickvän sedan många år istället för att leva ett dekadent kändisliv.

Vardagligheten och den chosefria attityden är det som gör Mac Demarco charmig och speciell. Han söker sig i sin lo-fi-flummiga musik mot det bekväma och hemtrevliga, en plats där det finns utrymme för såväl uppriktiga känsloyttringar som fåniga skojigheter, och den intimiteten gör honom lätt att älska. Speciellt när hans gitarrkaskader glittrar skevt, hans sång klingar mjukt genom dimman och hans poplåtar är enkla, rena och fina.

Live är Mac Demarco något annat än på skiva, där han spelar alla instrument själv. Nu är han istället ledare för ett femmannaband med en stark intern kemi. Gitarristen och basisten kör lika mycket mellansnack som Mac själv, och keyboardistens crowdsurfande är en viktig del av showen. De skämtar lika mycket med varandra som med publiken, och när de märker att pruttskämt inte riktigt går hem hos stockholmarna kör de ännu fler pruttskämt och skrattar ännu mer.

En annan artist hade kunnat döda stämningen med sådana barnsligheter, men det går inte att irritera sig på Mac Demarco eftersom han och bandet bara är glada, musiken är full av positiv energi och publiken brinner av entusiasm. Det är rock’n’roll i sin essens, en antites till självmedvetenhet. Stämningen blir dock lite väl grabbig ibland, både på scen och i publikhavets moshpit, och Metallicas ”Enter sandman” som extranummer låter inte kul alls.

Men det man minns av kvällen är de underbara poplåtarna och en artist som bärs på publikens händer ända bort till baren, får en öl i plastglas, bärs hela vägen tillbaka och dricker ölen på scenen. Jag vet att han har gjort det förr men det gör mig ändå lycklig att få vara med om det. Det fungerar likadant som rock’n’roll.

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(Dagens Nyheter 2015-09-23)

cooly g - mind



Fantastisk låt, men det är direkt plågsamt att den huggs av så plötsligt. Jag har inget emot att den är kort i sig, men det känns som någon trycker på "off" några sekunder för tidigt. Det gör mig galen. Men det är okej. När Cooly G är som bäst, som i denna låt, är hon verkligen helt underbar.

fruktansvärt bra låt


kanske den bästa musik som någonsin gjorts


Jag älskar
Belceakvartettens inspelningar av Beethovens stråkkvartetter.

Beethoven blev allvarligt sjuk vintern 1824-1825, när han var 54 år gammal. Men han överlevde. Han höll då på med sina sena stråkkvartetter, hans sista bidrag till musikhistorien. Han hade redan skrivit nio symfonier och 32 pianosonater som förändrat konsthistorien för all framtid (och en massa annan fantastisk musik), han hade inget mer att bevisa, men han skrev ändå dessa otroliga stråkkvartetter som inte lät som någonting annat, som fortfarande inte låter som någonting annat. Stråkkvartett nr 15 har en långsam sats som är längre än någon annan sats i en stråkkvartett av Beethoven, det är den ljusaste, lugnaste och mest innerliga musik som jag hört från honom, och den gestaltar hans tacksamhet efter tillfrisknandet. Han gav den inskriptionen "Heiliger Dankgesang eines Genesenen an die Gottheit, in der lydischen Tonart" (Helig tacksägelsesång från en konvalescent till Gudomligheten, i den lydiska tonarten). Två år senare dog han. 

petter - mitt folk



Hiphop
Petter
”Mitt folk”
(Baba Recordnings/Sony)
Betyg: 3

Ingen artist har fått ut så mycket kreativt av att medverka i ”Så mycket bättre” som Petter. Han fick en total nytändning och albumet som han gjorde efteråt, ”Början på allt”, är hans absolut bästa.

Uppföljaren ”Mitt folk” surfar vidare på den lycka och det självförtroende som övervanns i tiden som skildrades på ”Början på allt”, men är ett något svagare album eftersom det finns för lite svärta som bryter av mot den energiskt optimistiska företagskickoff-funken.

Medan den klassiska feelgoodhiphopen håller på att dö ut, eftersom amerikanska rapsinglar sedan länge kan vara hårda och mörka och ändå bli megahittar, lever och frodas den svenska varianten. Den som består av ”Allsång på Skansen”-vänliga refränger, muntra beats och texter med en skugga av allvar. ”Mitt folk” ägnas helt åt denna typ av musik. Så gott som varje låt går i dur och melodierna doftar ömsom av Summerburst-eufori, ömsom av GES ”När vi gräver guld i USA” (i ”Svarta rävar”).

Textmässigt har Petter börjat inspireras av annat än hiphop, tydligast i ”Vi är” som lånar från Kents ”La belle epoque”, en intressant utveckling. Över huvud taget håller han på att förvandla sig själv till en rappande popartist, snarare än en poppig rappare, och det är klokt. Med sitt djupt nittiotalistiska flow och dito beatpreferenser kan Petter inte konkurrera med dagens stjärnor på den svenska hiphophimlen, men han gör något eget, och han gör det bra.

Bästa spår: ”Tusen sorger”

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(Dagens Nyheter 2015-09-16)

otis :)



Jag älskade dig när jag var tolv år gammal,
jag älskar dig än idag. Ibland känns det som att många missuppfattar dig och underskattar dig, även de som gillar dig alltså. Men det är okej, jag är här, jag ser dig. Och när jag lyssnar på dina finaste sånger känns det som att du ser mig.

en bra skiva



kom tidigare i år. orkar inte skriva om den men
lyssna här, den är väldigt fin!

satie revisited


Ung & mystiktörstande - jämför med bilder på när han är medelålders & putslustig.

Erik Satie var en av de första tonsättarna som jag tyckte om. Hans musik sipprade in från flera håll: på pausbilden på SVT 2 minns jag att man hela tiden hörde hans Gymnopédie nr 1, och i "Vinterviken" spelades Gnossienne nr 1 och den tyckte jag så mycket om att jag bad min pianolärare skaffa noterna och så lärde jag mig spela den på piano. Och den första skivan med klassisk musik som jag köpte var Roland Pöntinens första skiva med musik av Satie (efter att ha lånat den massor av gånger på bibblan). Men det är en ganska ojämn skiva, inte för att Pöntinens spel är dåligt (för mig är hans tolkning av Gnossienne nr 1 definitionen av hur den ska låta) utan för att många av Saties verk är besynnerliga, för att inte säga störiga.

I vuxen ålder har jag stött på Saties musik då och då men inte tyckt om den. Han hängde mycket med alla coola konstnärer i Paris i början av 1900-talet, alla kubister, dadaister och surrealister, och hans bidrag till modernismen var att skapa musik som var uppkäftig, ironisk, humoristisk, antisentimental och antivacker. Otroligt självmedveten och nästan hånfull mot innerlighet, liksom cynisk. Han räknas ibland som en av de impressionistiska tonsättarna tillsammans med Debussy och Ravel, men både Ravel och (framförallt) Debussy gjorde musik av en helt annan kaliber, de strävade efter att skapa konst som var mäktig, djup och vacker, och lyckades ofta med det. Hur kunde samma person vara upphovsmakare till de underbara gymnopedierna och gnossiennerna? Det var en gåta.

Häromdagen läste jag på och lyssnade in mig på Satie och fick faktiskt ett svar på gåtan. Han hade helt enkelt två olika faser i sitt konstnärskap, den ena från slutet av 1880-talet till ca 1897, det var då han komponerade bland annat samtliga gnossienner och gymnopedier, och då var han inne på mystik och de esoteriska Rosenkreuzarna. Där finns det en andlig dimension, eller i alla fall ett sökande efter något gåtfullt och oförklarligt, som gör hans musik svävande och vacker. Men efter denna period började han med ironiska och humoristiska inslag i sin musik, och detta element fick allt större utrymme, till slut var det i princip allt som hans musik bestod av. Han gömde sig bakom en skrattspegel och skapade musik med otroligt mycket distans - bekvämt för honom, och viktigt för senare experimentella tonsättare som John Cage, men det var inte konst som är särskilt givande att lyssna på idag. Med undantag för några få, chockerande oironiska, kompositioner från 1920, däribland hans nocturner.

Jag gjorde
en playlist med 50 Satie-stycken som tillhör hans tidiga, mystiska period, och den lilla oironiska oasen från åren runt 1920. Lyssna gärna! En komposition som jag tycker om men som inte passade på listan eftersom den bryter av för mycket är "Je te veux", en hittig vals för sång och piano från 1902, men ni kan lyssna på den här. Den känns som ett försök att göra något kommersiellt, den är utstuderat sentimental och smeksam, men det gör inte så mycket tycker jag. Den är fin och romantisk och ger en stark atmosfär av att hänga på coola kaféer i Paris runt sekelskiftet och lite blasé lyssna på någon helt okej sångerska och en helt okej pianist som spelar någon dänga i bakgrunden, samtidigt som man dricker något billigt och tjafsar med sina vänner om den senaste konstutställningen med Les Nabis. Medan musiken på playlisten - Satie när han var som bäst - faktiskt fångar samma känsla som Les Nabis beslöjade tavlor. En annan fördel med att lyssna på denna lista är att man får höra de uttjatade hitsen "gymnopédie nr 1" och "gnossienne nr 1" i sitt rätta sammanhang, och då låter de fräscha igen. De har kidnappats av reklamvärlden och filmvärlden, men vi kan stjäla tillbaka dem.

dj premier på debaser medis



DJ Premier & The Badder
Scen: Debaser Medis, Stockholm
Betyg: 3

Det här är en märklig konsert: en hiphopproducent som var fantastisk för två decennier sedan och slutade göra intressant musik för över tio år sedan ger sig ut på turné som DJ tillsammans med, inte en rappare, utan ett liveband med trummor, bas och blås. Det är en hiphopkonsert som inte fokuserar på vare sig rap eller (tack och lov) skivspelarakrobatik, och det är inte heller en funkkonsert eftersom musikerna inte gör mer än att spela lite artiga pålägg ovanpå låtarna som DJ Premier slänger på.

Vad är det då? Jo, en enda lång hyllning till hiphopbeats. Det är de glänsande, dovt svängiga och ofta briljanta produktionerna med vilka DJ Premier har skrivit in sig själv i musikhistorien som står i centrum. Och varför inte – det är hög tid att samplingsteknikens och trumprogrammeringens konst uppvärderas. Och en mer lämplig ambassadör för beatskapandet som konstform är svår att komma på.

Som ena halvan av duon Gang Starr blev DJ Premier en symbol för nittiotalets hårda men sofistikerade östkusthiphop. Och medan Gurus eleganta men ofta lite präktiga texter gradvis gav rapparen gubbstatus väckte DJ Premier och hans unika beats allt större beundran. Mot slutet av decenniet var han större än sin grupp, flitigt anlitad av alla från Jay-Z till D’Angelo (och, långt senare, Christina Aguilera). Det som gjorde hans beats speciella var att de blandade nostalgi – vinylscratch och New York-romantik – med udda, djärvt ihopklippta samplingar och trummor så tunga att de lät som jättars steg.

Att denne gamle ikon, som gått på autopilot i så många år nu, plötsligt gör något experimentellt och sökande känns fint. Men även om den är intressant är konserten inte helt lyckad. Dels för att musikerna känns frustrerande underutnyttjade, dels för att de enda vokala inslagen är Premiers osköna hojtande, han låter som en tokberusad Fatman Scoop på gränsen till en hjärtinfarkt.

Men när Premier svämmar över av smärtsam kärlek till Guru (som gick bort 2010) under Gang Starrs ”Moment of truth” är det svårt att inte bli berörd. Och när han och The Badder framför ett par låtar (Das EFX:s ”Real hip hop” och Gang Starrs ”DWYCK”) med bara acapella-versionen av låten tillsammans med liveinstrument och scratch låter konstellationen spännande på riktigt. Det här är ett koncept som kan växa och utvecklas.

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(Dagens Nyheter 2015-09-10)

travis scott - rodeo



Rap
Travis Scott
”Rodeo”
(Grand Hustle/Sony)
Betyg: 3

I varje musiktrend finns det ledare och följare. Det innebär inte att följarna är dåliga eller ointressanta – de känns ofta mer sympatiska och avslappnade än genierna, för de försöker inte revolutionera sin genre, de vill bara göra hygglig bruksmusik. Rapparen och producenten Jacques Webster, som har tagit artistnamnet Travis Scott nästan som för att signalera att han inte vill sticka ut för mycket, är en sådan artist. Han har uppenbarligen lyssnat mycket på Kanye West, Kid Cudi, Future och Rae Sremmurd och gör sitt bästa för att imitera deras stilar. Att många av dem gästar Travis Scotts debutalbum får honom att framstå som ännu mer färglös och opersonlig. Det gör dock inte så mycket, för detta är poppig modern rap med hög budget och nitisk kvalitetskontroll, en högst njutbar upplevelse.

Bästa spår: ”3500”, ”90210”

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(Dagens Nyheter 2015-09-09)

don giovanni på kungliga slottet



”Don Giovanni”
av Wolfgang Amadeus Mozart.
Libretto: Lorenzo Da Ponte.
Med: Peter Mattei, Anders Lorentzson, Mathias Zachariassen, Ingela Brimberg, Anna Eklund-Tarantino, Nils Gustén, Linus Börjesson, Hanna Husáhr.
Rebaroque under ledning av Maria Lindal.
Scen: Rikssalen, Kungliga Slottet, Stockholm

Förra veckan hade den nya säsongen av realityserien ”Paradise hotel” premiär. Don Giovanni eller Don Juan, i Mozarts och Da Pontes skepnad, är en karaktär hade passat utmärkt i det sammanhanget. Han lever för njutning och föraktar moral. Han ljuger och manipulerar skamlöst för att nå sina simpla mål: sexuella erövringar, ett gott skratt och bibehållen makt. Han är ensam men lycklig, fri från samvete.

Don Juan är dock ännu mer skrupelfri än de mest ökända ”Paradise hotel”-deltagarna. När pappan till en kvinna som han försökt förföra utmanar honom på duell dödar Don Juan den gamle mannen, och lider därefter inga som helst kval för detta. Inte ens när spöket efter den döde kommer för att ge Don Juan ett ultimatum – ångra dig och ändra på din syndiga livsstil, eller dö omedelbart och hamna i helvetet – ger libertinen efter. Det är just Don Juans orubbliga övertygelse om att han inte gör fel som gör honom till en fascinerande karaktär.

För att göra ”Don Giovanni” rättvisa krävs en sångare med en magnetisk utstrålning och stor pondus i sin röst. Det har Peter Mattei, som har gjort denna roll i många hyllade uppsättningar och kan den utan och innan. Mattei bär hela denna föreställning, som trots att den är konsertant känns väldigt dramatisk och levande, med fiffiga gestaltningar av all action.

Anna Eklund-Tarantino gör en sårad och orolig Donna Anna och Ingela Brimberg kontrasterar effektfullt som en energisk och passionerad Donna Elvira – båda sjunger förträffligt. Överlag är sångarna bra, och även om Nils Gusténs Leoporello och Linus Börjessons Masetto vokalt bleknar bredvid Mattei så kompenseras det av den fina kemi som finns mellan radarparet Don Juan och Leoporello, respektive kärleksparet Masetto och Zerlina.

Att klippa bort det moraliserande finalnumret, när den övriga ensemblen lyckligt pustar ut efter att Don Juan gått sitt öde till mötes, gör bara operan gott. Däremot är det lite tråkigt att även Donna Elviras sista möte med Don Juan, där hennes ömhet och hans känslokyla blottas på ett gripande sätt, fått stryka på foten. Men det är en marginell invändning mot detta starka framförande av ett 228 år gammalt verk som väckts till liv än en gång, genom de enda medel som behövs: storartade sångare, en utsökt orkester och en genuin kommunikation som binder alla samman.

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(Dagens Nyheter 2015-09-08)

grateful dead


Sista scenen i sista avsnittet av "Freaks and Geeks": Lindsay Weir och Kim Kelly möter upp med ett par Deadheads för att dra iväg och rocka loss på ett gäng Grateful Dead-konserter.

Jag har länge varit skeptisk till Grateful Dead, men förra veckan såg jag om "Freaks and Geeks" och kunde inte låta bli att bli rörd av den fina stämningen som råder när Lindsay i sista avsnittet löser sitt evighetsdilemma - att välja mellan att vara en good girl som gör bra ifrån sig i skolan och förbereder sig för en framtid på ett fint college, och att hänga med de coola slackersen som bara vill lyssna på tuff rock och inte är på väg någonstans - genom att upptäcka Grateful Dead. Genom att lyssna på deras skiva "American Beauty", som hade tio år på nacken i det 1980 då "Freaks and Geeks" utspelar sig, hittar hon en egen identitet: hon får dansa flummigt, drömma sig bort och känna sig fri. Det är rock, men inte den extremt königa rock som Daniel och Ken gillar, inte heller den störiga disco som Nick gillar, det är något som är eftertänksamt och fint men ändå rätt coolt.

Av någon anledning pallade jag inte ge Grateful Dead en chans första gången jag såg denna den bästa tv-serien någonsin (det var 2007), men jag gör det nu och jag gillar det. För mig har de länge fått symbolisera allt som var dåligt och falskt med 60-talets psykedeliska popmusik - när jag var superliten och upptäckte Beatles trodde jag att allt handlade om kärlek och att komma i kontakt med en magisk, förhöjd verklighet, en paradisisk harmoni, men när jag var tonåring och började beta av popmusikens historia insåg jag att den psykedeliska trenden handlade om hallucigena droger i första hand. Den besvikelsen har fortfarande inte riktigt lagt sig. Jag känner ett instinktivt hat när jag tänker på Jefferson Airplane, The Doors, Grateful Dead, Jimi Hendrix och diverse generiska Woodstock-hangarounds. You're all a bunch of liars! vill jag skrika. Självbedrägeri är ju också lögn. (Brasklapp: jag gillar Jefferson Airplanes "Today", flera låtar av Jimi Hendrix och hela Loves "Forever changes".)

Men det är inte Haight/Ashbury-versionen av Grateful Dead som jag tar mig an nu, utan det band som inspirerades av The Byrds "Sweetheart of the rodeo" och The Bands första skivor och bytte ut den psykedeliska rocken mot en jordnära, mjukt gungande folkrock. De tog detta steg med albumet "Workingman's Dead" och "American Beauty" kom snart därefter - dessa två räknas som de absoluta höjdpunkterna bland Grateful Deads studioalbum. Jag tog samtliga låtar från dessa två skivor och valde ut två fina låtar vardera från de tre studioalbum som kom därefter, som alla är rätt bra, och gjorde en playlist,
lyssna gärna på den för den blev rätt nice! Grejen med denna musik är att det inte är "vacker" folkrock som till exempel Neil Youngs "After the gold rush", Joni Mitchells "Blue" eller The Bands "Whispering pines", det är något annat - musiken bär tydliga spår av att det är ett band som älskar att jamma, älskar mystik och inte övergett hippiekulturens ideal. Det är soft, och samtidigt lite flummig, rock - och när jag säger rock så menar jag inte riffglad kaxig rock, utan något som idag låter ganska snällt men som på den tiden förmodligen var ganska ballt: det är gitarr, det är trummor och det är musiker som har för ovårdat hår för att ha framgång på en anställningsintervju.

Grateful Dead slutade inte ta droger bara för att de ändrade sitt sound på detta vis, tvärtom accelerade deras knarkande och flera av bandmedlemmarna dog av överdoser eller fick andra allvarliga problem. Ändå är det inte samma "take drugs to make music to take drugs to"-estetik över denna era av deras historia som det var under deras 60-tal. Låtarna på denna playlist låter raka och innerliga, friska som en vind på höstens första dag. Deras rykte som utflippat liveband var dock oförändrat och blev bara mer maxat med åren, och det var detta rykte som fick Lindsay och Kim att hänga med några hardcorefans för att se ett gäng Grateful Dead-konserter. Deras liveskivor är dock en annan historia, jag försökte lyssna på deras klassiska "Live/Dead" från 1969 men det var lite för jobbig musik. Inte som låtarna på denna playlist. De är bara fina. Eller fin är kanske fel adjektiv - det är rock som helt enkelt är jävligt nice.

deradoorian - the expanding flower planer



Indie
Deradoorian
”The expanding flower planet”
(Anticon/Border)
Betyg: 4

Sångerskan, låtskrivaren och multiinstrumentalisten Angel Deradoorian var en sjättedel av det knixiga Brooklynbandet Dirty Projectors under deras mest kreativa år i slutet av 00-talet, då de släppte det rättmätigt hyllade albumet ”Bitte Orca” och samarbetet med Björk, EP:n ”Mount Wittenberg Orca”. Hon lämnade bandet och dess krävande ledare Dave Longstreth 2011 för att fokusera på sin solokarriär. Hennes första fullängdsalbum är en fascinerande väv av röster, rytmer och udda ljud. Det är musik med hög densitet – många lager av idéer är staplade på varandra i varje låt – men som ändå lyckas låta luftig och lyssningsvänlig. Melodierna är mellanösterninspirerade, beatsen bultar likt modern krautrock och allt präglas av en stämning av innerlig strävan efter andlighet. En psykedelisk fullträff.

Bästa spår: ”Komodo”, ”Grow”

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(Dagens Nyheter 2015-09-02)

christina hellström & björn olsson - san francisco



från 
sommarskrud - RIP sommaren 2015, nu är hösten här.