Yo. Hinner inte skriva så mycket tyvärr, jag måste gå och lägga mig nu, kom hem från en långhelg i Skåne idag och ska åka till New York tidigt imorgon. Bröllop. Plus allmän turism. Kanske köper lite noter i en affär som ligger i Brill Building (!). Ska bli trevligt i alla fall.

I helgen var jag alltså i Malmö. Såg Sonic Youth-utställningen på konsthallen som var spretig men sympatisk. Gjorde mitt bästa för att slippa den dreadlocksnuskiga Möllanfestivalen. Läste en bra artikel av Per Svensson om Tour de France i Sydsvenskan. Lyssnade på Bee Gees "Nights on Broadway". Åt tagliatelle med blåmusslor på Metro. Köpte italienska skor som fick mig att känna mig som Cary Grant. Samt åkte till orten där jag växte upp för att konfronteras med platser och minnen som jag aktivt undvikt i tio års tid. Det var ganska uppfriskande. Jag lyssnade på Beatles blåa samlingsskiva i min ipod för att maximera den inverterade nostalgitrippen. (Allt utom "Don't let me down" och "Somewhere" är crap. Okej, "Strawberrry Fields Forever" har något, men den sabbas av den fjantiga psykedeliska produktionen.)

Det här var en av platserna jag återbesökte, ett ställe dit jag flydde ibland när jag var 14.

Så, nu stänger vi den boken igen.
Kommentera 3

Whatever Works

Publicerat i: film, recension
... tänkte Woody Allen och gjorde ännu en film efter ett koncept som works. Var nyss på bio och såg den. Den var bra! Men alltså, ni ska inte lita på mig, jag är så biased så det finns inte. Det är som att fråga Andres Lokko om en ny Kevin Rowland-skiva är bra eller dålig. Ok men några spontana tankar:
- jag älskar att Woody Allen älskar Larry David. Han måste ha sett på Curb och tänkt "shit vad kul". Och Larry David funkar givetvis bra som allensk gnällspik, men han har svårt att leverera sina repliker utan att le lite, han är en ännu sämre skådis än Jerry Seinfeld.
- jag älskar att fimen avslutas med nyårsafton och Auld Lang Syne. Precis som i "Radio Days" och precis som i "Gilda" eller "The Apartment". Woody är så sentimental.
- många roliga repliker. De flesta var typiska Woody-skämt. Men en replik var ett Larry David-skämt av klassiskt snitt: "These pants really fit me."
- ända sedan "Anything Else" har Woody varit ganska övertydlig med sina små budskap, och här blev det ganska irriterande i längden. Även om man kan förstå och sympatisera med whatever works-filosofin blev man rätt trött på att ständigt få den uppkörd i ansiktet. Skulle han inte kunna vara lite mer subtil?
- extremt otrovärdigt att en ung snygg tjej blir kär i Larry David, inte för att han är gammal utan för att han förolämpar henne varje gång han öppnar munnen.
- kanske inte helt fräscht ändå med snygg, naiv och ultrakorkad tjej som hänger efter ett manligt geni som har genomskådat världen och människorna. Det skämtades lite om hans självgodhet, fast det var så att säga falsk ödmjukhet - i grund och botten fanns ingen kritik av de här stereotyperna.
- kul med att "Gud var gay för att han var en decorator". Ah, det var många bra skämt faktiskt.
- trevligt att vara tillbaka i New York.

The bottom line: soft film. Bland decenniets Woody-bästa faktiskt. Det är bra att han rör sig från "Cassandra's Dream"-träsket. Nu återstår att se om han klarar av att göra en komedi utan övertydlig sensmoral. Sensmoralen får gärna finnas där - den behöver bara inte vara övertydlig. (Var jag övertydlig nu?)
Kommentera 14

Bara Brahms

Publicerat i: recension
Från den ena feztivalen till den andra. Igår inleddes minifestivalen "Bara Brahms" som arrangeras av Kammarmusikens Vänner, ett entusiastiskt gäng som funnits i tjugo år och som styr upp konserter med kammarmusik ca en gång i månaden och en sån här lite större sak en gång om året. Ytterst sympatiskt, eftersom kammarmusik hörs alldeles för sällan på Konserthuset och Berwaldhallen - visst, de har ju såna konserter också, men mest vill de ju köra feta konserter med hela symfoniorkestern. Men det är en ensidig bild av musikhistorien, eftersom alla klassiska tonsättare gjort lika mycket eller mer kammarmusik som orkestermusik (Mahler är väl undantaget, och alla operagubbar så klart, även om Verdi gjorde en fin stråkkvartett i e-moll).

Jag försökte få med mig min vän Petter på dagens konsert, men han hade en fix idé om att det skulle vara någon sorts klarinettorgie så han lade benen på ryggen. (Befängt, med tanke på att endast två av festivalens fem dagar innehåller verk med klarinett.) Så jag gick själv och det var lugnt. Det var i Allhelgonakyrkan, en fin liten kyrka alldeles vid Skanstull. Tydligen har de alla sina konserter där och blir väl lite sponsrade; Gud har den goda smaken att ge tummen upp till kammarmusik. Publiken hade en stabil medelålder på 60 och en kvinna såg förskräckt ut och svarade nej på engelska när jag frågade om platsen bredvid henne var ledig. Mannen med de svarta ögonen.

Kvällens två verk var två pianotrios. Den första, i H dur, komponerade Johannes Brahms 1853-1854 när han var i 20-årsåldern och det var precis när hans mentor - och maken till kvinnan som Johannes var kär i - Robert Schumann tog det slutliga steget in i sin psykiska sjukdom. Tungt och sorgligt, men också spretigt och lite småtrist på sina ställen. Det andra verket som framfördes, en pianotrio i C dur, tillkom över 30 år senare och Brahms var här ett proffs på ett annat sätt. Den var mäktig och medryckande och faktiskt bättre - den förutsägbara åsikten är ju att det som är ungt och oslipat är det finaste, fast just när det gäller en sån avancerad sak som flerstämmig komposition i sonatform så tror jag att faktiskt att man bara blir bättre ju längre man håller på. (Därför är det så FRUKTANSVÄRT frustrerande att den megabegåvade Schubert dog när han bara var 31.) Pianisten, cellisten och violinisten var alla bra och på hugget. Det var en bra konsert.

Triangeldramat Robert Schumann-Clara Schumann-Johannes Brahms upphör aldrig att fascinera mig. "Man borde skriva en bok om det" tänkte jag tills jag insåg att det redan skrivits en sådan ("Clara Schumann och hennes tre män" av Tin Andersén Axell från 1997; den tredje mannen är Claras far som var emot giftermålet mellan henne och Robert). Man borde göra en musikal om det, tänkte jag tills jag insåg att det finns roligare och mer lämpliga saker att göra musikal om. Men man kanske borde göra en film eller en teaterpjäs om det - och då skulle jag utan tvekan ha Claras extremt vackra variationer på ett tema av Robert Schumann (som hon komponerade 1853) interfolierade med handlingen. Det är korta, variationerna - bara små snuttar på en minut. Men att ha en ny variation mellan varje scen, det vore perfekt.

Jag undrar vad som försiggick i Clara Schumanns huvud när hon komponerade de där variationerna - var det för att hylla sin allt sjukare make, försöka ge honom en värdig och respektingivande gestalt? Eller var det ett sätt att påminna sig själv om att hon älskade honom, besvärjelser för att hålla den unge vännen Johannes Brahms på avstånd? Eller var det bara någonting hon svängde ihop en eftermiddag för att hon var på gott humör och ville lira lite piano? Ah, jag vet inte. Ingen vet. That's the beauty of it.
Kommentera 0
Visa fler inlägg