i'm on my way to a better place

Yo. Hinner inte skriva så mycket tyvärr, jag måste gå och lägga mig nu, kom hem från en långhelg i Skåne idag och ska åka till New York tidigt imorgon. Bröllop. Plus allmän turism. Kanske köper lite noter i en affär som ligger i Brill Building (!). Ska bli trevligt i alla fall.

I helgen var jag alltså i Malmö. Såg Sonic Youth-utställningen på konsthallen som var spretig men sympatisk. Gjorde mitt bästa för att slippa den dreadlocksnuskiga Möllanfestivalen. Läste en bra artikel av Per Svensson om Tour de France i Sydsvenskan. Lyssnade på Bee Gees "Nights on Broadway". Åt tagliatelle med blåmusslor på Metro. Köpte italienska skor som fick mig att känna mig som Cary Grant. Samt åkte till orten där jag växte upp för att konfronteras med platser och minnen som jag aktivt undvikt i tio års tid. Det var ganska uppfriskande. Jag lyssnade på Beatles blåa samlingsskiva i min ipod för att maximera den inverterade nostalgitrippen. (Allt utom "Don't let me down" och "Somewhere" är crap. Okej, "Strawberrry Fields Forever" har något, men den sabbas av den fjantiga psykedeliska produktionen.)

Det här var en av platserna jag återbesökte, ett ställe dit jag flydde ibland när jag var 14.

Så, nu stänger vi den boken igen.

Whatever Works

... tänkte Woody Allen och gjorde ännu en film efter ett koncept som works. Var nyss på bio och såg den. Den var bra! Men alltså, ni ska inte lita på mig, jag är så biased så det finns inte. Det är som att fråga Andres Lokko om en ny Kevin Rowland-skiva är bra eller dålig. Ok men några spontana tankar:
- jag älskar att Woody Allen älskar Larry David. Han måste ha sett på Curb och tänkt "shit vad kul". Och Larry David funkar givetvis bra som allensk gnällspik, men han har svårt att leverera sina repliker utan att le lite, han är en ännu sämre skådis än Jerry Seinfeld.
- jag älskar att fimen avslutas med nyårsafton och Auld Lang Syne. Precis som i "Radio Days" och precis som i "Gilda" eller "The Apartment". Woody är så sentimental.
- många roliga repliker. De flesta var typiska Woody-skämt. Men en replik var ett Larry David-skämt av klassiskt snitt: "These pants really fit me."
- ända sedan "Anything Else" har Woody varit ganska övertydlig med sina små budskap, och här blev det ganska irriterande i längden. Även om man kan förstå och sympatisera med whatever works-filosofin blev man rätt trött på att ständigt få den uppkörd i ansiktet. Skulle han inte kunna vara lite mer subtil?
- extremt otrovärdigt att en ung snygg tjej blir kär i Larry David, inte för att han är gammal utan för att han förolämpar henne varje gång han öppnar munnen.
- kanske inte helt fräscht ändå med snygg, naiv och ultrakorkad tjej som hänger efter ett manligt geni som har genomskådat världen och människorna. Det skämtades lite om hans självgodhet, fast det var så att säga falsk ödmjukhet - i grund och botten fanns ingen kritik av de här stereotyperna.
- kul med att "Gud var gay för att han var en decorator". Ah, det var många bra skämt faktiskt.
- trevligt att vara tillbaka i New York.

The bottom line: soft film. Bland decenniets Woody-bästa faktiskt. Det är bra att han rör sig från "Cassandra's Dream"-träsket. Nu återstår att se om han klarar av att göra en komedi utan övertydlig sensmoral. Sensmoralen får gärna finnas där - den behöver bara inte vara övertydlig. (Var jag övertydlig nu?)

Bara Brahms

Från den ena feztivalen till den andra. Igår inleddes minifestivalen "Bara Brahms" som arrangeras av Kammarmusikens Vänner, ett entusiastiskt gäng som funnits i tjugo år och som styr upp konserter med kammarmusik ca en gång i månaden och en sån här lite större sak en gång om året. Ytterst sympatiskt, eftersom kammarmusik hörs alldeles för sällan på Konserthuset och Berwaldhallen - visst, de har ju såna konserter också, men mest vill de ju köra feta konserter med hela symfoniorkestern. Men det är en ensidig bild av musikhistorien, eftersom alla klassiska tonsättare gjort lika mycket eller mer kammarmusik som orkestermusik (Mahler är väl undantaget, och alla operagubbar så klart, även om Verdi gjorde en fin stråkkvartett i e-moll).

Jag försökte få med mig min vän Petter på dagens konsert, men han hade en fix idé om att det skulle vara någon sorts klarinettorgie så han lade benen på ryggen. (Befängt, med tanke på att endast två av festivalens fem dagar innehåller verk med klarinett.) Så jag gick själv och det var lugnt. Det var i Allhelgonakyrkan, en fin liten kyrka alldeles vid Skanstull. Tydligen har de alla sina konserter där och blir väl lite sponsrade; Gud har den goda smaken att ge tummen upp till kammarmusik. Publiken hade en stabil medelålder på 60 och en kvinna såg förskräckt ut och svarade nej på engelska när jag frågade om platsen bredvid henne var ledig. Mannen med de svarta ögonen.

Kvällens två verk var två pianotrios. Den första, i H dur, komponerade Johannes Brahms 1853-1854 när han var i 20-årsåldern och det var precis när hans mentor - och maken till kvinnan som Johannes var kär i - Robert Schumann tog det slutliga steget in i sin psykiska sjukdom. Tungt och sorgligt, men också spretigt och lite småtrist på sina ställen. Det andra verket som framfördes, en pianotrio i C dur, tillkom över 30 år senare och Brahms var här ett proffs på ett annat sätt. Den var mäktig och medryckande och faktiskt bättre - den förutsägbara åsikten är ju att det som är ungt och oslipat är det finaste, fast just när det gäller en sån avancerad sak som flerstämmig komposition i sonatform så tror jag att faktiskt att man bara blir bättre ju längre man håller på. (Därför är det så FRUKTANSVÄRT frustrerande att den megabegåvade Schubert dog när han bara var 31.) Pianisten, cellisten och violinisten var alla bra och på hugget. Det var en bra konsert.

Triangeldramat Robert Schumann-Clara Schumann-Johannes Brahms upphör aldrig att fascinera mig. "Man borde skriva en bok om det" tänkte jag tills jag insåg att det redan skrivits en sådan ("Clara Schumann och hennes tre män" av Tin Andersén Axell från 1997; den tredje mannen är Claras far som var emot giftermålet mellan henne och Robert). Man borde göra en musikal om det, tänkte jag tills jag insåg att det finns roligare och mer lämpliga saker att göra musikal om. Men man kanske borde göra en film eller en teaterpjäs om det - och då skulle jag utan tvekan ha Claras extremt vackra variationer på ett tema av Robert Schumann (som hon komponerade 1853) interfolierade med handlingen. Det är korta, variationerna - bara små snuttar på en minut. Men att ha en ny variation mellan varje scen, det vore perfekt.

Jag undrar vad som försiggick i Clara Schumanns huvud när hon komponerade de där variationerna - var det för att hylla sin allt sjukare make, försöka ge honom en värdig och respektingivande gestalt? Eller var det ett sätt att påminna sig själv om att hon älskade honom, besvärjelser för att hålla den unge vännen Johannes Brahms på avstånd? Eller var det bara någonting hon svängde ihop en eftermiddag för att hon var på gott humör och ville lira lite piano? Ah, jag vet inte. Ingen vet. That's the beauty of it.

Jag önskar att jag kunde göra Maud Olofsson glad

Ibland tänker jag på vad jag skulle göra om jag inte hade den akademikerroll som ödet gett mig. Jag skulle i så fall bli egen företagare. Starta upp någonting med mina egna två händer och något slags nystartarbidrag från staten. Jag skulle - driva en bar.

Nej, jag är inte en sucker för tv-serien "Skål". Det handlar om något annat: jag har en fånig idé om att det skulle vara kul att ha en renodlad musikbar, med asbra musik varje dag i veckan, dock med egenheten att det skulle vara olika typer av musik varje dag. DJ skulle jag givetvis själv vara. Veckoschemat skulle kunna se ut såhär:

Måndag: elektroniskt
Tisdag: soul, funk och disco

Onsdag: klassiskt och opera

Torsdag: Jamaica, Brasilien, Västindien och Afrika

Fredag: rock, pop och indie

Lördag: R&B och hiphop

Söndag: jazz


Tänk ändå vilket soft ställe det skulle vara? Öppet 18-01 sju dagar i veckan. Det skulle ligga på en asbra adress, kanske på Skånegatan och konkurrera röven av Snottys. Extremt fint inrett, gärna amerikanskt 40-talsstyle, ett hak som Bogey skulle kunna trilla in på och ta "the usual", alternativt tapetsera varje kvadratcentimeter av väggarna med vackra konstaffischer.

Det finns en del praktiska problem. Först och främst är det inte optimalt att vara på en restaurang eftermiddag till natt varje dag om man har en familj som man vill träffa (ungarna får väl hoppa av skolan eftersom arbetskraften behövs i köket). Sedan har man kanske en mer osäker och i genomsnitt lägre inkomst som krögare än som jurist. En annan sak är att det förmodligen är ganska korkat att ha helt olika teman varje dag, för då riskerar man att det är helt tomt på exempelvis onsdagar, eftersom ens klientel inte har lika god, förlåt bred, smak som en själv (en strategisk barägare anpassar sig efter de givna förutsättningarna, och bor han i Göteborg så spelar hans ställe rock varje dag). Slutligen måste man servera varm mat för att få utskänkningstillstånd i Sverige - men det får bli spaghetti putanesca till köttätarna och tortiglioni med min hemmagjorda pesto till vegetarianerna, så var det löst. När jag tänker efter borde jag kanske köra på italienskt tema. Lite sådär Antonioni-lyx. Jag har ändå ett namn att leva upp till.

Jazzfestivalen, dag 5

Jag stapplade hem vid tre och stapplade upp rätt tidigt i morse eftersom jag och Carro skulle åka och hälsa på vår far. Det var nice. När vi kom tillbaka till Stockholm på kvällen hade Raphael Saadiq-konserten hållit på i en halvtimme och med andra ord inte hade långt kvar, men vi gick ändå till jazzfestivalen eftersom tio minuter med Raphael Saadiq ändå skulle kunna vara tio väldigt feta minuter. Och mycket riktigt: när vi kom fram började han precis köra sitt avslutningsnummer, vilket var lite frustrerande, men samtidigt var det härligt eftersom han var så himla bra. Han spelade "Let the sunshine in" och det var faktiskt riktigt bra. Hippierock med orglar och allsång - visst, det tangerade det som Gilberto Gil gjort dagen innan (steget mellan tropicalia och "Hair" är faktiskt inte så långt), men Saadiq gjorde det med så mycket mer entusiasm och charm än Gil. Han skuttade runt på scenen och sjöng fenomenalt bra.

Raphael Saadiq är en av alla de artister vars kärlek till och kunskaper om musik överstiger själva den artistiska begåvningen. Han är något av en svart Elvis Costello. Alltså, don't get me wrong: jag tycker att han är en underbar artist, och världen skulle ha varit en mindre vacker plats om han inte hade förgyllt den med "Get involved", "What they do", "Untitled (how does it feel)", "Lady" och "Dance tonight". Samtidigt är han mer av en musiker och producent än en sångare och låtskrivare, det kommer man inte ifrån. Därför är hans soloskivor alltid trevliga och aldrig livsviktiga. Vilket musik i och för sig inte måste vara, men ändå. Jag tycker att det skulle vara roligt om han gjorde en skiva ihop med någon som, jag vet inte, Cat Power. Någon som har det där andra. Det skulle kunna bli sanslöst bra.

Raffes konsert slutade vid sju. Jag hade fått för mig att Erykah Badus konsert började nio, så jag beslöt mig för att hänga kvar, tog en Sprite i pressrummet, läste DN, försökte koncentrera mig på något annat än ljudet av Joss Stones keffa konsert. Sen, vid tjugo i nio, kollade jag en extra gång på programmet, och då visade det sig att Erykah inte började förrän halv elva! Great. Så länge orkade jag faktiskt inte vänta. Jag gick muttrande hemåt och tänkte att jag kunde gå tillbaka lite senare. Men det blev inte så. Hoppas det inte var ett dumt beslut, kan tänka mig att Erykah Badu ändå är rätt rolig att se live, har säkert ett riktigt tight (vägrar skriva "tajt") band osv. Fast samtidigt - jag har inte lyssnat på henne på nio år. Det är mycket möjligt att hon styr konserten ner i den politiska funkrockens gegga, och det skulle jag gärna slippa uppleva. Jag fattar inte varför hon övergav den snärtiga Billie Holiday-R&B:n som hon gjorde på "Baduizm". Det här med psykedelisk soul, jag fattar inte varför någon kan gå in för det. Det har ju aldrig varit bra. Till och med genrens startskott, Temptations "Cloud Nine", är ju helt olyssningsbar. Så jag försöker intala mig själv att det bara är en massa sånt hon spelar i kväll, så kan jag sova gott i natt.


Jazzfestivalen, dag 4

Igår - efter att ha tillbringat eftermiddagen på bästa möjliga sätt, det vill säga på Vitabergsparken med min vän Petter, ett paket vindruvor och en flaska rosévin - försökte jag och Carro och D.D. se Gilberto Gil. Men alltså, jag vet inte. Jag älskar ju gamla låtar som "Louvacao" och "Bat Macumba", men nuförtiden verkar han bara vilja rocka. Tre gitarrister på scen - det är typ Radiohead på 90-talet, vet inte så många andra band som kör det. Och rocka gjorde de, iofs rätt hyggligt, men inte så att det var värt att stå kvar när regnet började ösa ner. Vi flydde till presstältet, och när vi tittade fram igen hörde vi att Gil spelade Bob Marleys "Rastaman vibration". Really? Kom igen! Tror han att svennarna är så dumma att de inte kan skilja på Brasilien och Jamaica? På tropicalia och rootsreggae? På överklasshippies och sionistiska rastas? Shit alltså! Nej, det var faktiskt slappt.

Vi gick och såg Titiyo istället. Det var däremot bra. En helt annan nivå. Hon hade en blomma i håret som Billie Holiday och sjöng med total inlevelse, bandet var bra, allt var omsorgsfullt uttänkt, det kändes fint och speciellt. Men det allra bästa var när El Perro del Mar kom in på scenen som en hemlig gäst och sjöng duetten "Falling" med Titiyo. Det var helt otroligt. Visst har jag tyckt att El Perro del Mar är en makalöst begåvad artist, att "From the Valley to the Stars" var förra årets bästa svenska skiva, och att hon var bra live när jag såg henne i fjol. Men nu, nu gav hon järnet, sjöng så OTROLIGT bra, ett magiskt vibrato. Man såg på Titiyo att hon var imponerad. Och hon besvarade genom att sjunga helt övergrymt hon med. Det kändes som en stor stund för alla inblandade. Låten blev helt kolossal. Refrängen ekade i mitt huvud resten av kvällen. De fyra minuterna var kanske det bästa på hela jazzfestivalen.

Efteråt gick vi till Riche, och efter det Spy Bar. Yes! Älskar Stureplan, jag hänger aldrig där, men det är fab. Vi fick bästa bordet i gubbrummet och jag gjorde bratdansen (sitta ner och veva med handen i luften) när de spelade Grizzly Bears "Two weeks", inte ironiskt alltså, det var så himla underbart bara att de spelade den. Annars var det mest icke-publikfriande indie hela kvällen, men när de spelade Rides "Twisterella" så var jag tvungen att hoppa ner och skapa ett spontant dansgolv, och Petter hängde på. Shit vilken bra låt det är! Indie blir nog inte mer luftgitarrinbjudande än så.

Jag stapplade hem vid tre.


Jazzfestivalen, dag 3

Läget? Jag är sjukt trött men jag har haft en sjukt bra helg.

I fredags var det väldigt varmt. Så fort jag slutat jobbet hoppade jag och Caroline på en buss till Värmdö, där vår moster har ett sommarhus. Vi kom till havet och kastade oss i direkt. Det var årets första dopp för mig (emo!) och det var underbart. Så vackert där, havet helt lugnt, skog och röda hus på andra sidan vattnet, ingen annan var där utom en familj och den fyraåriga pojken badade snällt och Zorn-igt. Sen gick vi upp och gick de tjugo meterna upp till huset, där en sagolik svensk sommarmiddag hade dukats upp: lax, potatissallad, hembakat bröd, någon avancerad spenatröra, Norrlands Guld. Och så kladdkaka med jordgubbar och vispad grädde efter det. Jag var i extas, det var så underbart allting, jag fick liksom en hel sommar koncentrerad till en timme. Efter middagen spelade vi Trivial Persuit och mitt och Carros lag vann. Och efter det återvände vi till stan. Jag ville ju inte missa Sonny Rollins.

Jag var på slussen vid elva. Jag promenerade med raska steg till Skeppsholmen och såg de glittrande reflektionerna av stadens ljus på vattnet i den djupblå och varma sommarkvällen. Jag kom fram till jazzfestivalen och stora scenen tre minuter innan det började. Det var packat med folk. Jag lyckades få en perfekt ståplats så att när Sonny stegade in några minuter senare så var det kanske fem meter mellan oss.

Det var en svinbra konsert. Jag fattar inte vad DN:s sura recensent Johannes Cornell snackar om. Det var 100% fett. Bandet var en intressant sextett: saxofonisten Sonny Rollins, en tromboist (!), en gitarrist istället för en pianist, en basist samt både trummis och percussionist. Samspelet var ovanligt bra, Sonny Rollins verkar liksom tänka på alla i bandet och när de hade sina olika solon fyllde han i med en enstaka ton då och då, ungefär som en rappare som gästar en R&B-låt och hela tiden finns med i bakgrunden. De spelade Duke Ellingtons "In a sentimental mood" och jag höll på att dö - fast i just denna låt var det basisten som fick mest utrymme, ett toppsolo. Sen spelade de "They say it's beautiful", för evigt förknippad med John Coltrane & Johnny Hartman, och här gjorde trummisen ett makalöst bra solo.

Såhär är det med trumsolon: antingen hänger man med i takten eller också gör man inte det. Trummisen själv förlorar ju aldrig takten, den finns där i bakhuvudet och tickar, men om han spelar alltför vilt och kaotiskt kan både publik och medmusiker bli lite osäkra på var beatet finns. Ett bra trumsolo är därför hela tiden precis på gränsen mellan det tydliga och det otyglade, det raka och det fria. Under denna balansgång skapas en spänning, ett svart hål där de mest kraftfulla och omstörtande ljudkaskader kan uppstå, det kan vara en helt otrolig upplevelse. Och precis så var det under detta trumsolo. Trummisen såg ut att vara 20 år gammal, han var gullig för han hade öppen mun under hela konserten och verkade vara allmänt borta, plus lite nördig med stora glasögon. Men kid was all right alltså. Kid was all-right.


You're so full of shit, Walter.

Jag är alltså Walter, och mitt överjag är the dude. Eller nåt.

Det är möjligt att ingen än jag själv bryr sig om mina teorier om musik, men skit samma. Sen jag skrev om rockmusikens essens häromdagen, vad som gör rock'n'roll bra och vars avsaknad gör sån musik mindre bra, har jag funderat över hur sant det verkligen är. En låt som Paul Simons "My little town", hur kommer jag runt den liksom? Min ipod har teasat mig genom att shuffla fram låt efter låt som får teorin att svettas. Idag kom till exempel Tindersticks "Buried Bones" - rock med ganska seriösa ambitioner om att vara vacker, djup och berörande - och jag var tvungen att medge att det är musik som gör ett större intryck på mig än "Lawdy miss Clawdy" (som både Elvis Presley och Allen Toussaint gjort, fantastisk i båda fallen). Som ett brev på posten kom även en låt från Bowies Berlintrilogi - "Sound and vision" - och jag tvingades generat konstatera att det är musik som är helt fenomenal helt oavsett Berlinkontexten. Å andra sidan - den är fenomenal för att den är svängig och sexig (ursäkta att jag använder det ordet så ofta, jag börjar känna mig som Martin Nyström eller Lennart Persson), med andra ord ansluter den sig till det ursprungliga rock'n'roll-idealet.

Men ändå - det är nog helt enkelt inte så enkelt att rockmusik är bra eller lyckad endast i den mån den skiljer sig från pretentiös musik (be it klassiskt, frijazz eller Tim Hecker). Musik som är helt befriad på ambitioner om att bli tagen på allvar eller accepteras av kultursidorna (oavsett om de ängsliga kultursidorna ändå väljer att skriva om den) besitter tveklöst en viss charm - varför tror ni att vi är så många som älskar Gucci Mane? - och kan kanske sägas vara populärmusik i ordets mest ursprungliga betydelse (populos = folk på gammalgrekiska). På så sätt hade jag väl inte helt fel när jag svamlade häromdagen.

Men. Stort men. Populärmusiken, eller rockmusiken, har faktiskt utvecklats. Den har visat att det visst, helt otippat, finns en möjlighet kan förena några av sina attribut (oskolade musiker, mer rytm än harmonik, vissa typiska instrument, en viss struktur för vers och refräng) med helt andra saker. "No shit", kanske ni säger, "har du hört talas om en grupp som heter Beatles och vilken vändning popmusik tog efter dem?". Jo tack, svarar jag, det har jag. Men min poäng är denna: alla de tillfällen då rock'n'roll framgångsrikt kombinerats med anspråk på djup eller skönhet är att betrakta som undantag. Buggar. Lyckliga - fantastiska! - tillfälligheter. För de allra flesta försök - och det har gjorts MÅNGA försök, i princip kan man säga att 99% av allt vi hör idag är försök att kombinera de gamla R&B-idealen med "någonting annat" - de flesta såna försök är misslyckande.

Många artister och band bygger upp hela karriärer på missförstånd. Människor helt utan betydelse. Folk som ställer sig på en scen och sjunger låtar som är varken eller. De gör musik som varken euforiskt omvälvande genom att innehålla innerlig skönhet, eller som slår ner som blixten i lyssnaren och påminner honom eller henne om vad det är att vara människa. (Tycker ni att jag är högtravande? Well, jag bryr mig inte, för jag vet att musik kan vara precis så kraftfull, och jag känner ingen avundsjuka mot den som har ett mer avslappnat och distanserat förhållande till musik.) Att ändå försöka sig på detta hopplöst svåra självpåtagna uppdrag är egentligen ganska imponerande och beundransvärt. När någon lyckas - exempelvis Arcade FIre i sina bästa stunder - är det bara att göra två tummar upp. Men oftast lyckas artisterna inte, och vad som nästan är värre, de verkar inte ens medvetna om vilken svår uppgift de tagit sig an.

Vad tänker artisterna och låtskrivarna? Vad är deras motiv till att göra musik? Jag tror att de flesta skulle säga att de gör det för att de gillar musik. Vissa skulle kanske säga att de gör det för att de ser det som en möjlighet att tjäna pengar (99% av alla rappare). Ett fåtal skulle säga att de gör det för att de har någonting att säga och inte vet något annat sätt att uttrycka det på än genom popmusik. Jag är inte säker på att de sistnämnda är de som oftast gör bra musik. Långt ifrån. Men kanske är det de som är de enda som kan kombinera "det ena" med "det andra" till ett lyckat resultat. Karen Dalton och hennes "Something on your mind" till exempel. Hon gjorde mer än vanlig rock'n'roll och hon visste om det.

Skit samma. Men jag tycker det är lite intressant, det här. Det är bra att veta vad man gillar och varför, och det är bra att veta vad man ska hålla ögonen öppna för om man vill undvika charlataner.

Vi vill ju inte slösa bort vår tid på dålig musik.

Jazzfestivalen, dag 2

Idag gick jag till jazzfestivalen efter jobbet för att se McCoy Tyner. Jag hade ingen date, det behövdes inte. Mina steg styrde mig mot skeppsholmen som om det var mitt öde, som Kim Novak i "En studie i brott".

Konserten var fantastisk.

McCoy Tyner - pianist, John Coltrane-sidekick och levande jazzlegend - har en väldigt speciell spelstil. När han är som bäst kommer han in i ett märkligt mode, tonerna forsar fram i en stadig men lugn ström, han vänder på några få ackord och han byter så snabbt och spelar sin vamp så många gånger att det till slut känns som ett enda ackord, en enda mäktig horisont. Det är en takt som upprepas och upprepas tills man slutat bry sig om hur länge det hållit på, det blir som ett jazzigt mantra, och man gör associationer till afrobeat eller techno eller indisk musik men det är ändå något annat, något unikt. Det är vackert, det är episkt, det är gripande. Och glädjande nog har han inte förlorat förmågan att spela så, trots att det var snart 50 år sedan han slog igenom.

Jag skulle gärna höra en solokonsert med Tyner, som såg ut att tyna bort, en mager liten gubbe som inte alls hade generationskamraten Allen Toussaints elegans och pondus. Nu blev det något annat, men också otroligt bra. En soft basist (som fjäskade för svennebananpubliken genom att inkorporera Beatles "Day tripper" i ett solo), en bra trummis, en saxofonist som såg ut som den galne profeten i "Den mystiska stjärnan" (han som slår TIntin i huvudet med en gonggong) samt en gitarrist - och det var ingen mindre än Bill Frisell. Frisell är en genomsympatisk kille som brukar experimentera med country och diverse gitarrljud, men är i grund och botten en stabil jazzman som spelar melodiöst och mjukt. Det skar sig lite mot McCoy Tyners mer meditativa typ av låtar, men de möttes på halva vägen kan man säga. Frisell är skitbra - jag hade gärna sett en solokonsert med honom också för den delen. Nu fick jag ett möte mellan två olika jazzvärldar, och det var både intressant och njutbart.

Imorgon är det Abdullah Ibrahim - kanske den ende personen i världen som beundrar Duke Ellington mer än jag - och Sonny Rollins. Lär bli fett. Frågan är dock om jag hinner se dem, jag hade tänkt hänga lite med min kära syster som är i stan. Men men. På söndag är det Raphael Saadiq och Erykah Badu, det kan gymnasisten i mig faktiskt inte fronta på. Jag älskar den här festivalen.

Jazzfestivalen, dag 1

Jag skrev upp mig för ackreditering till Where The Action Is. Jag gick inte dit. Jag skrev upp mig för ackreditering till Stockholms Jazzfestival. Jag gick dit.

Man blir lycklig av att det är sol och att det är jättemycket folk - eftersom jazz är utrotningshotat så är en arrangör av en jazzfestival i Sverige per definition en dåre och en underdog, och givetvis älskar man och håller tummarna för honom. Jag blev ändå lite förbluffad av att det var så mycket folk - älskar såhär många människor jazz? Eller har alla den sympatiska instinkten att förknippa "sommarmys" med "dimsjuackord och trumsolon"? Det var alla möjliga sorters människor där. Medelålders par som håller om varandra och gungar försiktigt till musiken. Killar med väldigt mycket skägg eller (inte och) väldigt långt hår. Snygga indietjejer med korta pojkvänner. Emo-ungdomar som går musiklinje på folkhögskola. Gubbar med hatt eller (inte och) hawaiiskjorta. Samt en lång, smal, kostymklädd, mustaschprydd, glasögonbärande svart man som var stupfull och hade på sig ett stort plasthalsband.

Jag var där för att se Allen Toussaint. Men först köpte jag en kolgrillad hamburgare som var MAGISKT god (även om jag fick vänta länge på den), och en kall öl till det, mums. Jag satt på en bänk i solen framför stora scenen och avnjöt livets goda, och efter ett tag kom de två stockholmsjournalisterna David Djuphammar och Sebastian Suarez-Golborne. Vid den tidpunkten hade Allen och hans band redan gått på scenen och kört ett par låtar, och mitt huvud bobbade hit och dit. Shit vad bra det var. Så funky. Han spelade ett par låtar från den underbara "The Bright Mississippi", men det var lite misslyckat eftersom de flesta i publiken inte närde en Buddy Bolden-romantik och drömmar om att dansa i ett begravningståg. Desto större gensvar fick de svängiga bluessoullåtarna, och why not. Bandet var fantastiskt och saxofonisten spelade precis så som man ofta inbillar sig att Clarence Clemons gör, när han i själva verket bara är keff.

Det har tagit tid för mig att lära mig uppskatta musik som är rak, enkel, glad och mer eller mindre uppenbart utgår från bluestolvan. En tjejkompis till mig säger att hon tappar intresset för killar när hon kan se igenom dem (eller var det killar som inte kan se igenom henne? Minns inte...) och så kan jag känna för musik ibland: jaha, där är rytmen, där är ackorden för versen, då kommer refrängen låta ungefär sådär, ja det gjorde den, där går melodin upp, nu kommer den gå ner, ja det gjorde den, nu sjunger han "true", det rimmas på "you". Det är som soduko. Man scannar av sin motståndare, löser pusslet, och efteråt står man där med något som känns totalt omystiskt och banalt. Jag tycker om musik som jag inte fattar. Musik som får mig att snurra och falla. Som Kafka Tamura i Haruki Murakamis "Kafka på stranden", han blir helt besatt av de två ackorden som utgör bryggan i låten "Kafka på stranden" eftersom de låter helt utomjordiska och ändå så outsägligt vackra och perfekta.

Vad jag skulle komma till var: det har varit svårt för mig att uppskatta simpel feelgoodmusik som består av tre slitna durackord och ett riff. Men jag uppskattar det nu, jag vet inte när det började, kanske när jag hörde Fats Dominos "Have you seen my baby" eller Jimmy Souls "If you wanna be happy", eller kanske när jag kom på mig själv med att gilla "Da doo ron ron" mer än "I wish I never saw the sunshine", eller kanske var det när den första "London is the place for me"-samlingen kom. Jag tror att jag slutade ställa omöjliga krav på popmusik efter att jag på allvar börjat lyssna på klassisk musik - i Debussys harmoniska labyrinter kan jag gå vilse hur mycket jag vill, och när jag sen hör en vanlig rocklåt uppskattar jag den för allt det som Debussy inte är. För vad finns i en enkel poppig rocklåt när den är riktigt bra? Sväng. Glädje. Sex. Ungdom. Spontanitet. Energi. Allt det fanns i den musik som 70-plussaren Allen Toussaint spelade idag.

Den musiker som gör rock'n'roll och tänker att han eller hon ska göra något odödligt, tidlöst mästerverk tänker fel, eftersom en av tjusningarna med musiken är att den kanske bara är bra just här och nu. Att den är inte djup, att den är inte "bra", att det bara är en jävligt svängig och sexig och grym låt. När Allen Toussaint skrev och producerade "Get out of my life" åt Lee Dorsey tänkte han förmodligen inte att han skulle göra ett tidlöst mästerverk, han tänkte förmodligen mer på snabba pengar och fullpackade dansgolv, och just det gör låten så bra, så stark, så komplett. Feelgoodmusik från New Orleans är popmusik när den är som renast, eftersom den är den totala antitesen till allvarlig och vacker musik.

Hemligheten bakom rock'n'roll - eller blues eller soul - är att det inte är musik för musikens skull. Det handlar om viktigare saker än musik eller konst, det handlar om människor. Det finns konst som kan gestalta livet, förklara livet, på sätt och vis ersätta livet (typ Beethovens nionde symfoni). Rock'n'roll gör inte det, det är inte starkt nog att klara av den bördan, istället är det ett soundtrack till livet, ett komplement. Det är ingenting utan sitt sammanhang, utan festen och dansen och den snygga tjejen som man vill gå hem med. Okej, all rock handlar inte om sex. Men Bowies "Low" och "Heroes" är ingenting utan Berlin och de associationer som väcks i lyssnarens huvud. Och Dylans musik är ingenting utan orden som han sjunger - det andra, det vill säga musiken, är bra men inte tillräckligt bra för att stå på egna ben. Det är fortfarande ett sammanhang, något externt, som krävs för att vi ska orka bry oss.

Och det fina med New Orleans-pop (eller rock'n'roll eller bluessoul eller vad vi ska kalla det) är att det är den musik som anstränger sig minst för att hitta ett intressant sammanhang. Det är musik som ställer konflikten populärmusik vs konstmusik på sin spets. Det är 0% intellekt och 100% libido. Det är musiker som inte sticker under stolen med att de ger sig ut på vägarna och ställer sig på en scen för att de vill ha kul och styra upp ett ragg. De är glada, de spelar skitbra, men det är inte det viktiga. Att kämpa för att blir världens bästa musiker - orka! Lämna det till jazzlinjerna på folkhögskolorna. Nej, det man kämpar för är att få ett bra liv. Med allt vad det innebär för musikern i fråga - det var kanske en grej för James Brown och en annan grej för Håkan Hellström.

Det här blev lite längre än vad jag hade tänkt. Måste bara säga en sista grej: gå nu inte och tro att all klassisk musik är pretentiös och högstämd, exempelvis Haydn eller Jean Xavier Lefèvre bygger liksom Allen Toussaint musik på ren och oförfalskad livsglädje. Att något är pretentiöst behöver inte heller betyda att det är dåligt. Och, sist men inte minst, det finns faktiskt popmusik som lyckats kombinera rockens attribut med l'art pour l'art och ändå gjort väldigt bra musik, jag tänker på Eggstone eller Grizzly Bear. Så allt är inte svart eller vitt. Men om jag inte fick generalisera lite så hade det här inte varit en blogg.

PS bästa låten som Allen Toussaint spelade var kanske ändå "With you in mind". En ballad!

so this is the aftermath

(Citat Tricky.)

Ärligt - alla dessa tv-program om Michael Jackson? Förra veckan var det SVT:s extremt undermåliga minnesprogram där Magnus Broni fick stå och säga floskler utan täckning som att "en större artist har aldrig funnits och kommer aldrig någonsin att komma" (tycker du verkligen det själv, Magnus?) samt helt random klipp från olika videos. Det hade varit intressant om någon hade, jag vet inte, snackat lite om Michael Jacksons musikaliska utveckling? Intervjuat Quincy Jones och Teddy Riley? En analys av Usher vs Justin? Diskuterat hur åren på Philadeplhia International påverkade Jacksons? Tagit upp Michael och Janet Jacksons respektive visioner om militarisk gruppdans? Dillat lite om Jermaine Jacksons solokarriär? Men nej, inget sånt. Inte ett dyft. Istället fick man se alla 14 minuter av Thriller-videon, som visats varje gång MTV haft sin "de 100 bästa videorna"-nedräkning (vet inte om de fortfarande kör med det, men det var en återkommande grej när jag var liten) och på samma plats - nr 1. Finns det ingen video till, jag vet inte, Human Nature? Varför inte visa den?

Nu såg jag precis den direktsända minnesceremonin i LA där Fredrik Strage och någon göteborgare kommenterade live. Michael Jacksons kista var där, i guld såklart, och om det i sig inte var smaklöst nog så blev det definitivt det när Usher sjöng en keff ballad och gick fram till kistan och sjöng för liket. Usher alltså - litar inte på honom. Tror han är rätt vidrig som person. Utstrålar ingen charm, och har musikaliskt ingen kompass, hans enda riktmärke har varit att han velat bli "den nya Michael Jackson" men nu är han för gammal och världen för "the long tail"-ad för det. Hur som helst, det värsta var inte Usher utan hur talare efter talare pratade om hur fin Michael var och hur mycket lycka han spred omkring sig, man fick intrycket om att det var världens mest harmoniska och älskade person det handlade om, inte någon som utpekats som freak i 20 års tid och som pedofil i 15. Sluta snacka om hur vackert Michaels leende var - det här var en person som mådde skit, och med god anledning. Och alla talare sa god bless till alla Michaels brödrar och systrar, och föräldrarna inklusive pappan. När en annan person hade dött hade det varit normalt - men Michael Jackson? Hallå? ALLA känner till hans familjehistoria. Jag tycker att det var så... fullt av hyckleri.

Berry Gordy sa att MJ var "the greatest entertainer that ever lived". Han sa ingenting om att det uppstod en djup schism mellan honom själv och familjen Jackson på 70-talet och som fick dem att lämna Motown, inget "jag är ledsen för det", inget sånt. Nej nej, allt har alltid varit nice and peachy. Historieomskriving är vad det är. Smokey Robinson var dock bra när han pratade om hur förvånad han blev när han hörde tioåringen sjunga en bitter soulballad som "Who's loving you" som om han var tjugo år och en skilsmässa äldre. Smokey kändes spontan och trovärdig. Han var avslappnad, började inte gråta, gjorde ingen stor grej, utgav sig inte för att vara Michaels bästa vän. En annan som var bra var Stevie Wonder, som spelade den nästan skrämmande lämpliga "Never dreamed you'd leave in summer", vilken dock tyvärr medley-övergick till en mycket sämre låt. Men Stevie sjöng bra och spelade framförallt piano väldigt bra. När kommer den instrumentala jazzplattan (à la "The Great Ray Charles")...? Oj just det, det var inte det vi skulle prata om nu.

En sak om Michael Jackson - han hade ingen humor. Har man humor har man distans, och har man det så kan man omöjligen skriva låtar som "We are the world" och "Heal the world", två rakt igenom vidriga pekoral. Båda dessa framfördes - efter varandra - på minnesceremonin, samtidigt som ett riktigt tacky bildspel höll på i bakgrunden vilket bl.a. inkluderade symbolerna för världsreligionerna som svischade förbi tillsammans med ord som "truth" och "love is all we need". I den sista låten stod alla på scenen och vaggade fram och tillbaka, till slut höjdes även en vevande hand. Barnen log, de vuxna visade upp sig, det hela var ganska olidligt.

Marlon Jacksons tal på slutet var dock gripande på riktigt. Han adreserade det sorgliga i Michael Jacksons liv.

schweiz is the place / seraphine var rätt fin

För ett tag sen funderade jag lite kring Schweiz och populärkultur. Idag fick jag det här pressmeddelandet:

GOTTHARD är rockbandet från Schweiz som gjort sig kända i genren classic rock (eller klassisk hårdrock om man så vill) genom sin fingertoppskänsla för vad som gäller i den här musikstilen. Det är tunga riff i härlig AC/DC anda, man hör influenser från både Led Zeppelin och Deep Purple, man kan ana blueskänsla a la Whitesnake men framförallt är GOTTHARD begåvade med en av världens bästa sångare i rock-genren, Steve Lee. Tyvärr har han ännu inte riktigt fått det internationella erkännande han förtjänar, men han är den sångare som både Ronnie James Dio och David Coverdale sagt sig anse vara bäst.

GOTTHARD spelade på stora scenen på förra årets upplaga av Sweden Rock Festival och detta uppmärksammades av TV4 som kom till festivalen och filmade GOTTHARD med anledning av Fotbolls-EM. GOTTHARD´s låt "Lift U Up" användes som vinjett i Sverigeresan i Jihdes magasin och är låten som hela svenska folket fick se och höra dagligen i TV4 under Fotbolls-EM. Förutom att vara vinjett så framfördes låten av diverse musikanter i programmet Sverigeresan, alltfrån fiolspelande dalkullor till annat musicerande. Behöver du friska upp ditt minne så lyssna på "Lift U Up" här
www.myspace.com/gotthard 

GOTTHARD, som hittills sålt över 2 miljoner (!!) album, är nu aktuella med en ny platta "NEED TO BELIEVE". Detta album släpps den 4 september. Albumet innehåller precis det som GOTTHARDs fans förväntar, dvs ett energifyllt album som fortsätter på den musikaliska banan från de två föregående albumen "Lipservice" och "Domino Effect". Det är hård melodiös rocknroll för hela slanten. Soundet är något tyngre än tidigare men melodierna sätter sig som en smäck redan vid första genomlyssningen. Som vanligt alltså när det gäller GOTTHARD.

Lol. Men Schweiz är annat också. När jag var där senast, för ett par veckor sedan, såg jag bl.a. det här:


Och apropå feta träd så var jag på bio igår och såg "Séraphine", den franska filmen som fått så många César-priser och som hyllats av både DN och SvD. Well well, den var inte fantastisk rakt igenom, men fotot var makalöst bra. Det slår mig att bra filmfoto kanske inte är något som det kan finnas mer eller mindre av - antingen finns det där eller inte, antingen har regissören den där blicken eller också inte, antingen blir man överväldigad eller också inte. Och jag blev överväldigad av fotot i "Séraphine", men själva storyn blev lite seg efter ett tag, filmen var lite för lång, och det blev lite överdrivet och osubtilt på slutet när hon blev psykiskt sjuk. Själva handlingen kunde egentligen ha slutat när första världskriget kom. Fast då hade man å andra sidan missat den snygge och nonchalante Helmut Kolle. Mysigaste scenen var ändå när Wilhelm Uhde hängde med sina nördiga art lover-vänner och spontant spelade lite fyrhändigt piano i det hyrda huset. Överklass ja - det var väldigt mycket klassperspektiv i filmen, kanske därför som den går hem i det klasstokiga Frankrike.

De är ändå för roliga, frassarna - ni vet väl att landets arbetsdomstol har slagit fast att deltagare i dokusåpor har rätt till 35 timmars arbetsveckor, betald övertid och samma uppsägningsregler som för alla arbetare? Man kan riktigt se franska Big Brother-projektledaren framför sig bryta ihop när den nyheten nådde honom/henne. Fransmännen är tokiga i arbetsrätt.

Apropå juridik så är det gamle JämO Claes Borgström som ska försvara Anna Odell. Är inte det fint på något sätt? Jag tycker det i alla fall. He sure knows how to pick 'em... på ett bra sätt alltså.