the hanged man - first time dreaming



från
vinterljus

future brown - future brown



Hiphop
Future Brown
”Future Brown”
(Warp/Border)
Betyg: 4

Future Brown är en supergrupp som inte innehåller en enda sångare eller låtskrivare, däremot fyra dj:ande producenter. Två av dem, Asma Maroof och Daniel Pineda, har i flera år gjort hipp dansmusik tillsammans under namnet Nguzunguzu. Denna duo har nu förenats med den experimentella elektroniska musikern Fatima Al Qadiri samt J-Cush, grundaren av skivetiketten Lit City Trax, fanbärare för dansmusikstilen footwork.

Efter två år av hype, ett par singelsläpp, medverkan i en utställning på MoMA och soundtrack till en klädkollektion är kvartettens debutalbum äntligen här.

Inte en enda låt är instrumental – vilket är normalfallet för både Nguzunguzu och Fatima Al Qadari – utan skivan består av samarbeten med rappande och sjungande vokalister från London, Jamaica och olika delar av USA. Tack vare gästartisternas bredd kan Future Brown leva ut sina drömmar om att skapa morgondagens grime, dancehall, reggaeton, R&B och hiphop. Nästan alla artister briljerar, men beatsen står hela tiden i centrum: glittrande som märkliga kristaller, vackra som ritualer från bortglömda religioner, hårda som kolliderande protonstrålar i CERN:s partikel­accelerator.

Kontrasten mellan de hypermoderna och komplexa beatsen och de jordnära och passionerade vokalisterna skapar en unik popmusik. Det är ett våghalsigt projekt, men Future Brown lyckas: det älskvärt svängiga besegrar det kyligt intellektuella.

Bästa spår: ”No apology”, ”Talkin bandz”

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(Dagens Nyheter 2015-02-25)

the radio dept. - let me have this


väldigt smakfullt av den som la upp detta på youtube, med "värnhem" som intro till "let me have this", detta grepp blir liksom en tolkning av hela ep:n, tummen upp för denna typ av internetkreativitet!

från
vinterljus (närmare bestämt från det sista kapitlet på listan, det sjok av låtar som på olika sätt gestaltar färgen vit)

orlando julius & the heliocentrics på fasching



Orlando Julius & The Heliocentrics
Scen: Fasching, Stockholm
Betyg: 3/5

Fela Kutis ställning inom afrobeat är så enorm att han lätt överskuggar sina generationskamrater inom samma genre. En sådan artist är Orlando Julius, som liksom Kuti gjorde sig ett namn i Nigeria på sextiotalet genom att blanda highlife, soul och funk till en berusande modern och oemotståndligt svängig musik.

Liksom Kuti är Julius en saxofonist, sångare, kompositör och bandledare, men har en mer poppig och glädjebetonad stil än den ilskne giganten. Sedan hans debutalbum ”Super afro soul” från 1966 återutgavs runt millennieskiftet har intresset för honom sakta växt och i fjol spelade han in en skiva tillsammans med det engelska funkbandet The Heliocentrics, vilket blev 71-åringens första internationellt släppta album med nytt material. Samarbetet utmynnade i en Europaturné med Stockholm som sista hållplats.

Orlando Julius är denna kväll på gott humör men loj. Trots att han har bra tryck i sin saxofon är hans solon förstrött fantasilösa med ytterst vaga melodier, och detsamma gäller när han spelar elorgel. Hans sångröst är märkt av åldern, men han får hjälp av sin fru, körsångerskan och dansaren Latoya Aduke Ekemode, som också sköter det mesta av mellansnacket. The Heliocentrics, med trummisen Malcolm Catto som nav, spelar lika kompetent och svängigt som på skiva.

Det är en konsert präglad av värme och kärlek till musik, men samtidigt finns ett avstånd mellan de unga historiekunniga musikerna i The Heliocentrics och den åldrade hjälten som de artigt vördar. Det är som om han är gästartist på en hyllningskonsert till honom själv, det är två världar som aldrig fullständigt möts trots ömsesidig uppskattning.

Kanske beror det på att den tunga, tjocka afrobeatgryta som The Heliocentrics älskar att koka inte är kongenial med Orlando Julius muntra hjärta. För riktigt bra blir det inte förrän gänget mot slutet av konserten spelar ”Jagua nana”, Julius hit från 1966, en highlifelåt som exploderar i uppsluppen lycka. Här kommer dessutom den nigerianska filmregissören Baba Dee upp på scen och bjuder på improviserad rap, och lyckas på en minut lyfta stämningen mer än vad gruppens vokalister gjort under hela kvällen. Hade alla låtar haft den ­energin hade konserten varit en fullträff.

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(Dagens Nyheter 2015-02-23)

astor piazzolla


Han finns där som en skugga eller snarare ett vänligt spöke som märks då och då: Astor Piazzolla, giganten inom argentinsk tango, mannen som var för tangon vad Duke Ellington var för jazzen, Burt Bacharach för popballaden och Antonio Carlos Jobim för brasiliansk musik, en person som förenade det kroppsliga med det intellektuella, det omedelbara och spontana med det eleganta och lärt komponerade. På pappret är han perfekt. Jag borde älska honom och det har jag tänkt länge. Problemet är bara att tango för mig inte alls är lika lättlyssnat som jazz, pop eller bossa nova. Eller klassisk musik för den delen. Det är en helt egen genre som jag absolut inte ogillar, men som inte ännu har funnit en självklar plats i mitt liv. Spansk flamenco är hur lätt som helst att älska (lyssna gärna på den här playlisten jag gjort med underbar musik av gitarristen 
Paco de Lucia som gick bort förra året), men tango är något annat. Men jag ger inte upp, jag är övertygad om att ju mer jag lyssnar, desto mer kommer tangons och Astor Piazzollas storhet uppenbaras för mig. För ett antal år sedan upptäckte jag hans klassiska 70-talsalbum "Libertango" och har lyssnat en del på det utan att bli riktigt hooked, men igår fick jag ett ryck och läste in mig på honom och gjorde en playlyst med musik han gjorde under åren 1955-1963, då han var mellan 34 och 42 år gammal. Jag misstänker nämligen att denna period var mer intressant och vital än den senare, när han blev hyllad ålderman. Lyssna gärna (här), jag kan särskilt rekommendera albumet "Two Argentinians in Paris" från 1955 som inleder listan (finns annars här). Det är ett samarbete med pianisten Lalo Schifrin som också kom från Argentina (och som många år senare skulle komponera ledmotivet till "Mission: Impossible"! *kuriosa*) som befann sig i Paris samtidigt som Astor. De var unga, de studerade musik i konservatoriet i Paris, de var asbegåvade och öppna för allt, det var 50-tal och Paris var dödligt coolt... jag vill se en film om detta! Det är inte så mycket ett regelrätt samarbete som en splitskiva: den första halvan har kubanskt doftande pianojazz (Lalo), den andra halvan har vacker och (för sin tid) modern tango med stråkar och bandoneon (Astor). Denna ljuvligt mysiga skiva är, om inte annat, ett solklart argument för att rökning inte ska förbjudas på uteserveringar.

popcaan <3





båda från
vinterljus

Älskar hur de bankande ackorden i början av "Waiting so long" går i en stel rytm men i slutet av låten i en jublande dansant rytm, det är liksom en seger för livet. Och "Love yuh bad" har en underbar kombination av mörk desperation och sexig beslutsamhet. Ärligt, jag vet inte när jag senast gillade en dancehallartist så mycket som jag gillar Popcaan? Di Genius älskar jag i och för sig, men han är ju producent och inte en artist så det är en annan typ av kärlek. Vybz Kartel och Mavado har jag aldrig gillat lika mycket som jag gillar deras låtar, samma sak med Demarco egentligen även om jag verkligen älskar hans "Wine down low". Nåja, jag borde kanske inte uttala mig egentligen, jag är inte alls särskilt insatt i Jamaikas musikscen. Men jag tycker om att titta in ibland och se vad som finns för tillfället. Man hittar alltid något som är bra.

al stewart - year of the cat



från
vinterljus
 

drake - if you're reading this it's too late

Ej bästa låten på skivan men den enda jag hittade på Youtube/Soundcloud!

Hiphop
Drake
"
If you’re reading this it’s too late”
(Cash Money/Universal)
Betyg: 4

Drakes nya skiva, som utan förvarning släpptes i fredags utan vare sig singlar eller låtar som låter som singlar, är ett mysterium.

Ett mixtape eller ett riktigt album? En hastigt hoprafsad produkt som ges ut för att komma ur ett obekvämt skivkontrakt (à la Princes ”Chaos and disorder”) eller ett medvetet försök att fjärma sig från det överproducerade? Är releasens plötslighet ett ängsligt försök att upprepa succéeffekten med Beyoncés senaste album? Och är titeln en allusion på ett självmordsbrev, och i så fall, varför?

Men oavsett vad som ligger bakom rapparens beslut att släppa denna samling låtar med mörka sparsmakade beats, ickehittiga ­refränger och nästan totala frånvaro av gästartister är resultatet ett steg framåt i hans utveckling. Trots att texterna inte är Drakes mest självutlämnande (med undantag för ”You & the 6”, ett osentimentalt brev till hans mamma) är skivan oerhört personlig. Det låter som soundtracket till en väldigt ensam bilfärd väldigt sent på natten.

Och kanske var detta det enda steget som den kanadensiske hiphopstjärnan kunde ta, efter att hans skivor blivit alltmer ambitiösa och tjusiga. De rika ljudmattorna och svitlika låtarna på förra albumet ”Nothing was the same” tog det konceptet så långt det var möjligt. Jämför med hur Bob Dylan följde upp ”Blonde on blonde” med ”John Wesley Harding”. Detta är en Drake som skalar av och söker efter kärnan. Det måste applåderas. 

Bästa spår: ”Preach”, ”Now & forever” 

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(Dagens Nyheter 2015-02-18)

e-40 - choices (yup)



så himla briljant låt. från
vinterljus

electrelane - the valleys


Poeten och soldaten Siegfried Sassoon (1886-1967) fotograferad 1915.

"A Letter Home", från "The Old Huntsman and Other Poems" (1918):

1

Here I’m sitting in the gloom  
Of my quiet attic room.  
France goes rolling all around,  
Fledged with forest May has crowned.  
And I puff my pipe, calm-hearted,     
Thinking how the fighting started,  
Wondering when we’ll ever end it,  
Back to Hell with Kaiser send it,  
Gag the noise, pack up and go,  
Clockwork soldiers in a row.   
I’ve got better things to do  
Than to waste my time on you.     

2

Robert, when I drowse to-night,  
Skirting lawns of sleep to chase  
Shifting dreams in mazy light,  
Somewhere then I’ll see your face  
Turning back to bid me follow  
Where I wag my arms and hollo,  
Over hedges hasting after  
Crooked smile and baffling laughter.  
Running tireless, floating, leaping,    
Down your web-hung woods and valleys,    
Garden glooms and hornbeam alleys,    
Where the glowworm stars are peeping,    
Till I find you, quiet as stone   
On a hill-top all alone,    
Staring outward, gravely pondering    
Jumbled leagues of hillock-wandering.     

3

You and I have walked together  
In the starving winter weather.   
We’ve been glad because we knew  
Time’s too short and friends are few.  
We’ve been sad because we missed  
One whose yellow head was kissed  
By the gods, who thought about him   
Till they couldn’t do without him.  
Now he’s here again; I’ve seen  
Soldier David dressed in green,  
Standing in a wood that swings  
To the madrigal he sings. 
He’s come back, all mirth and glory,  
Like the prince in fairy story.  
Winter called him far away;  
Blossoms bring him home with May.     

4

Well, I know you’ll swear it’s true 
That you found him decked in blue  
Striding up through morning-land  
With a cloud on either hand.  
Out in Wales, you’ll say, he marches,  
Arm in arm with oaks and larches;   
Hides all night in hilly nooks,  
Laughs at dawn in tumbling brooks.    
Yet, it’s certain, here he teaches    
Outpost-schemes to groups of beeches.    
And I’m sure, as here I stand,  
That he shines through every land,    
That he sings in every place    
Where we’re thinking of his face.     

5

Robert, there’s a war in France;  
Everywhere men bang and blunder,   
Sweat and swear and worship Chance,  
Creep and blink through cannon thunder.  
Rifles crack and bullets flick,  
Sing and hum like hornet-swarms.  
Bones are smashed and buried quick.   
Yet, through stunning battle storms,    
All the while I watch the spark    
Lit to guide me; for I know    
Dreams will triumph, though the dark    
Scowls above me where I go.   
You can hear me; you can mingle  
Radiant folly with my jingle.  
War’s a joke for me and you  
While we know such dreams are true!

S.S. Flixécourt. May 1916.  


Världens bästa band någonsin!

I heard it from the valleys  
I heard it ringing in the mountains  
Ah ah ah ah ah ah ah

I heard it from the valleys  
I heard him singing in the mountains  
Ah ah ah ah ah ah ah

Robert, when I drowse to-night  
Skirting lawns of sleep to chase  
Shifting dreams in mazy light  
Somewhere then I'll see your face  
Turning back to bid me follow  
Where I wag my arms and hollo  
Over hedges hasting after  
Crooked smile and baffling laughter  
We know such dreams are true

He's come back, all mirth and glory  
- Running tireless, floating, leaping  
- Down your web-hung woods and valleys  
- Where the glowworm stars are peeping  
Like the prince in a fairy story  
- Till I find you, quiet as stone  
- On a hill-top all alone  
- Staring outward, gravely pondering  
- Jumbled leagues of hillock-wandering  
Winter called him far away  
- You and I have walked together  
- In the starving winter weather  
- We've been glad because we knew  
- Time's too short and friends are few  
Blossoms bring him home with May  
- We've been sad because we missed  
- One whose yellow head was kissed  
- By the gods, who thought about him  
- Till they couldn't do without him

Now he's here again  
Standing in a wood that swings  
To the madrigal he sings  
And I'm sure, as here I stand,  
That he shines through every land  
That he sings in every place  
Where we're thinking of his face 

While we know such dreams are true



från
vinterljus

torstenssons "himmelen", previns dubbelkonsert och mozarts jupitersymfoni på stockholms konserthus



Kungliga filharmonikerna
Dirigent: Sakari Oramo 
Solister: Joakim Svenheden (violin) och Valur Pálsson (kontrabas)
Verk: Klas Torstensson, André Previn och Wolfgang Amadeus Mozart
Scen: Konserthuset, Stockholm
Betyg: 4


En konsertkvälls program kan förbrylla. Ett modernt och egensinnigt orkesterstycke av Klas Tortensson, en pastisch på senromantiken av André Previn och en klassisk symfoni av Mozart – vad är egentligen tanken med att sammanföra tre så olika verk som dessa?

Torstenssons ”Himmelen” är den avslutande delen i orkestertrilogin ”A cycle of the north” och får denna kväll sitt svenska uruppförande. Efter de två tidigare delarna, ”Fastlandet” och ”Polarhavet”, får den musikaliska resan här sitt slut med en stege som leder upp till himlen. Tonsättaren har sagt sig vara inspirerad av olika konstverk med Jakobs stege från Gamla Testamentet som motiv.

Stycket börjar och slutar med att stråkinstrumenten nästan ljudlöst skrapar stråkarna mot instrumentens kroppar och suggererar fram en bild av lugna, jämna vågor på ett stort hav – eller Guds andedräkt. Klättringen uppför stegen gestaltas också, och slutar överraskande med ett avsnitt med speldosa. Som för att säga att människans inträde i paradiset är en förvandling från härjad vuxen till lyckligt barn.

Previns dubbelkonsert för violin, kontrabas och orkester, även detta ett svenskt uruppförande, talar ett helt annat språk. Att det är ovanligt att höra kontrabas som solistinstrument är detta verks enda säljargument och det är inte starkt nog. Musiken babblar mycket men säger ingenting. Den korta introduktionen till den andra satsen, där kontrabas och violin sjunger en bebopinspirerad duett, hade kunnat växa till något intressant men slarvas bort. Föga förvånande är Previn mer känd som dirigent och pianist än som tonsättare.

Men allt är förlåtet när orkestern slimmas och bränner av Mozarts sista symfoni, den bländande perfekta Jupitersymfonin. Sakari Oramo dirigerar utan partitur men med ett konstant leende – detta är musik som han kan och älskar. Det är en fröjd att betrakta honom när musiken frammanas ur hans dansande händer. Mozarts dröm blir hans. Och när den sista satsen makalöst flätar samman barockens kontrapunkt med klassicismens sonatform, när Mozart höjer sig över musikhistorien, slår det mig att konsertens program visst är logiskt. Det är detta som är fortsättningen på Torstenssons klättring mot himlen. Detta är ljuset.

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(Dagens Nyheter 2015-02-15)

frank sinatra - cycles



från
vinterljus

slutreplik: Kritiken måste våga förhålla sig till kvalitet

Min debattartikel om politiseringen av kulturkritiken (3/2) har väckt en del reaktioner. Jag ska besvara dem, men låt mig först förtydliga en sak.

Det finns ingen motsättning ­mellan att fästa vikt vid ett konstverks kontexter – upphovsmakarens bakgrund, samhällsklimatet som verket tillkom i, idéer som kan sägas vara inbakade i verket och som det förmedlar – och att låta ­verkets konstnärliga kvaliteter komma i första rummet. Att säga att politik inte är det viktigaste när man diskuterar konst är inte att säga att konst är något opolitiskt. Att skilja konstnär från konstverk är inte att sluta bry sig om konstnären som person.

Alice Kassius Eggers tycks dock se en sådan motsättning när hon i ­
Aftonbladet (3/2) hävdar att jag ­förespråkar ögonbindel när konstnärlig kvalitet ska bedömas. Hon anser att en viss musik ”låter intressantare från en 13-årig tjej i Harlem än en 65-årig gubbe från Toronto.” Jag skulle vilja säga att båda dessa fiktiva artister är lika intressanta, eller lika ointressanta – i första hand får man väl lyssna på musiken, och om den inte är intressant blir den knappast bättre av att artistens liv ser ut på det ena eller det andra sättet.

Andres Lokko (SvD 5/2) går längre i uppmärksamheten på artistbakgrund och gör en distinktion mellan konst gjord av de som kommer från överklassen och konst från de som inte gör det. Han citerar punkgitarristen, regissören och författaren Viv Albertine: ”Art by the ruling class will change nothing”. Att det inte stämmer, att exemplen på storartade konstnärer från välbeställda hem är otaliga, är en sak. Men det intressanta är synen på konst som inte kommer från överklassen: denna kan uppenbarligen förändra saker, och bör så göra. Distinktionen blir därför egentligen mellan konst som förändrar och konst som inte gör det.

Vad menas med förändring? Att en stor konstupplevelse kan skaka om och förändra en människa oavsett om den kommer från en arbetarklasstonsättare som ­Allan Pettersson eller en överklassdansmusikduo som Daft Punk är självklart. Men om Lokko och ­Albertine menar förändring av samhället är det en annan sak. Visst är det ­fantastiskt när ett starkt ­konstverk får konstruktiva ekon i politiken, som Rachid Boucharebs film ­”Infödd soldat” som fick Frankrike att förbättra pensionssystemet för nord­afrikanska krigsveteraner. Men om man fnyser åt all konst som inte åstadkommer politisk förändring, eller strävar efter att göra det, blir den konsthistoria som är kvar otroligt fattig. En sådan sträng syn går inte ihop med att älska konst.

Mats Söderlund skriver (DN 9/2) om min kritik av Ebba Witt-Brattströms sammanblandning av Karl Ove Knausgårds person och hans litterära verk. Han drar slutsatsen att min irritation beror på min identitet som man och min klasstillhörighet. Men han lyckas inte förklara varför man ska blanda ihop litteraturkritik och personkritik. På samma sätt avfärdar han min teori om varför Jonas Hassens Khemiris senaste pjäs, ”Ungefär lika med”, blivit så unisont hyllad, utan att förklara varför jag har fel. Söderlund ogillar själv denna pjäs, och menar att hyllningarna kan härledas till ”ett undvikande av just den position som pjäsen målar in medelklassen och kultureliten i”. Med andra ord beror hyllningarna på besökarnas identitet mer än pjäsens kvalitet, vilket var exakt vad jag skrev i min debattartikel.

Sam Sundberg (SvD 11/2) påpekar att alla skribenter bär med sig föreställningar och värderingar in i sina texter, liksom konstnärers idéer återspeglas i deras konstverk. Han anser att det är bättre att fokusera på att klarlägga dessa än att ”anlägga en låtsat objektiv ton”. Jag skulle dock vilja hävda att fixeringen vid politiska markörer i ett konstverk eller identiteten hos en konstnär blir ett sätt att fly från frågan om konstnärlig kvalitet. Det är lättare att bocka av en checklista, som ett Bechdeltest. Jag tror inte på ett objektivt, oföränderligt kvalitetsbegrepp – däremot tror jag på begreppet kvalitet, och jag anser att kulturkritik måste begagna sig av det, hur obekvämt det än är.

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(Dagens Nyheter 2015-02-13)


anna järvinen - buren (del 1)



Pop
Anna Järvinen
”Buren” (Diesel/Playground)
Betyg: 4

Att vinylalbum inte har en början och ett slut utan två av varje gör det till en musikupplevelse i två akter, och detta styrde dramaturgin på klassiska album som Bruce Springsteens ”Born to run” och David Bowies ”Low”. Denna praktik har helt försvunnit i dag.

När Anna Järvinen nu släpper sitt fjärde soloalbum tillämpar hon lp-skivans logik på samtiden. Genom att först släppa halva skivan – den andra delen får vi vänta på till den 20 mars – tvingar hon oss att skapa var sin relation till respektive ”sida”. Ett innovativt och uppfriskande grepp.  

De fem låtarna på denna första del av ”Buren” är starka nog att ge mersmak inför del två. Järvinen har en av Sveriges mest säregna sångröster och hennes tre föregående album var suveräna, i synnerhet det sista av dem, ”Anna själv tredje”. Den skivan tog ett litet steg från Dungen-groovet på de två första soloalbumen, ett steg mot mer förfinade arrangemang. En utveckling som kulminerade med den svarta svanen i 2013 års melodifestival, ”Porslin”. Nu fortsätter hon ljudresan och testar för första gången halvakustiska discobeats, det låter poppigt och det låter toppen. Texterna är som vanligt kantstött vemodiga och tycks klä melodierna snarare än tvärtom.

Bästa spår: ”
Affären

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(Dagens Nyheter 2015-02-11)

cooly g - fuck with you



från
vinterljus (jag har seriöst bekymmer med vad det ska bli för suffix på det nya årets årstidslistor? förslag mottages varmt. vårlistan kommer i mars hur som helst. just nu heter den bara "vår" men det funkar inte.)

tops - outside



från
vinterljus

Bättre än "Sleeptalker"? Ja, bättre än "Sleeptalker". Utan tvekan faktiskt. Älskar Berlin-"Take my breath away"-syntbasen! Men det är inte soundet utan låten i sig som är så bra. Varje gång refrängen kommer börjar jag sjunga med som en konstig adlib-kör som ingen har bett ska vara där... det slår aldrig fel, jag kan inte låta bli. Jag typ "svarar" sångerskan genom att upprepa hennes ord fast med en nedåtgående fras istället för en uppåtgående. Gud jag tror jag är allmänt skadad när det gäller sånt, har alldeles för lätt för att svarsjunga istället för att sjunga med i låtar på vanligt sätt. Jag skyller på "Get involved" med Raphael Saadiq & Q-Tip, den låten adlib-traumatiserade mig för livet i slutet av 90-talet. Men jag försöker i alla fall inte rappa som Q-Tip gör i den låten, alltid något.

Sad Boys och Gravity Boys på debaser strand



Yung Lean & Sad Boys och Gravity Boys
Scen: Debaser Strand, Stockholm
Betyg: 5

De första svenska artisterna som till fullo har utnyttjat friheten i hiphop, friheten som fick Wu-Tang Clan att rappa om mystiska kammare och flytande svärd, är tvillinggrupperna Sad Boys och Gravity Boys. Detta unga gäng, med Sad Boys vokalist Yung Lean i spetsen, rappar aldrig självbiografiska berättelser. Istället gestaltar Yung Leans låtar allt han fantiserar om och gillar, om det så är designerkläder, Haruki Murakamis litteratur, sexuell dekadens, de surrealistiska världarna i gamla tv-spel eller amerikanska rapklichéer.

Men Yung Leans texter och utstuderat monotona rapstil är bara halva anledningen till att hans musik har blivit så älskad och växt till ett internationellt internetfenomen. Beatsen, skapade av Yung Gud och Yung Sherman, de övriga två medlemmarna i Sad Boys, är de tyngsta, vackraste, modernaste och bästa som svensk hiphop har skådat.

Som liveartist har Yung Lean utvecklats en hel del sedan jag såg honom uppträda på Retreat-festivalen på Trädgården sommaren 2013. Sedan dess har han inte bara släppt två album utan även turnerat flitigt i USA och Europa. Han har nu mer styrka och aggressivitet i sin rap och är trygg på scen, även om konserten till sin natur är kaotisk och oförutsägbar. Yung Sherman sköter beatsen medan Yung Gud inte syns på scen denna kväll. Publiken är stor och entusiastisk, medianåldern är låg.

Gravity Boys inleder konserten. Där Yung Lean varvar rapverser med autotune-sjungna refränger kör Gravity Boys tre vokalister Bladee, Thaiboy Digital och Ecco2k med autotune-sång hela tiden. De piskar upp en mäktig stämning i hits som ”Gtblessgo” och ”Ebay” samtidigt som två EU-flaggor flankerar scenen. Gravity Boys och Sad Boys har alltid varit estetiskt egensinniga och denna detalj fascinerar.

Men det finns en annan aspekt av EU-påminnelsen, nämligen unionens påverkan på Sveriges migrationsrätt. 20-årige Thaiboy Digital, som är född i Thailand men har bott halva sitt liv i Sverige, dock utan sina föräldrar de senaste åren, har sedan 2013 väntat på besked om uppehållstillstånd från Migrationsverket. För några dagar sedan kom beslutet: Thaiboy Digital nekas uppehållstillstånd och måste lämna landet.

EU-loggans ringmur av stjärnor kidnappas av Sad Boys och Gravity Boys för denna kväll i konstens tecken, men samma ringmur ska snart stöta ut honom ur gemenskapen. Diskrepansen mellan eskapistisk autotune-hiphop och brutal verklighet är smärtsam.

Thaiboy Digital ger allt denna kväll och är även backuprappare när Yung Lean spelar. Tillsammans gör de duetten ”Diamonds” som får Strand att kännas som angripen av ett förlösande blixtoväder, och Thaiboy följer upp med sin magnifika sololåt ”Tiger”. Den triumfatoriska stämningen maxas när Yung Lean framför ”Monster” och han avslutar med en stenhård ”Kyoto” med hela gänget på scen.

Lite snopet är det att Yung Lean vägrar att spela sina första, och fortfarande största, hits ”Ginseng strip 2002” och ”Oreo milkshake”. Men för en artist som är så mycket i nuet känns det samtidigt helt logiskt att en helt ny låt som ”How you like me now” prioriteras.

För Sad Boys och Gravity Boys är verkligen här och nu. Att se dem live 2015 är som att se Ebba Grön 1979 eller The Latin Kings 1994, inbillar jag mig. Det finns något underbart i luften. Men också något tragiskt, i Thaiboy Digitals kamp för att få vara svensk.

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(Dagens Nyheter 2015-02-07)

eagles - try and love again



från
vinterljus

cyril hahn - getting there



från
vinterljus

fam - fam first



Hiphop
Fam
”Fam first” 
(Femtastic/Dam Dutchess/Spinnup)
Betyg: 2

Om man är emot ett överdrivet politiserat perspektiv på konst, hur ska man då närma sig en skiva som ”Fam first”, ett samarbete mellan två feministiska hiphopkollektiv, svenska Femtastic och holländska Dam Dutchess? Svaret är: man måste bedöma den som vilken ny hiphopskiva som helst, utan att för den sakens skull blunda för skivans politiska symbolvärde. Även om Fam tveklöst är ett politiskt projekt är det ofrånkomligt i högre grad ett konstnärligt projekt.

”Fam first” är hur som helst ett ovanligt album. Att stora hiphopgäng gör en hel skiva ihop händer då och då, men att de förenas med ett annat stort hiphopgäng från ett annat land är sällsynt. Här måste den politiska aspekten kopplas in: den feministiska saken är en internationell kamp, och mansdominerade hiphopkollektiv har inte systerskap som drivkraft. Om ”Fam first” är besläktad med något album så är det Nas & Damian Marleys ”Distant relatives”, ett möte mellan en afroamerikansk rappare och en jamaikansk sångare och en hyllning till bägges avlägsna afrikanska rötter.

Femtastic består av ett antal kvinnliga rappare, sångare, DJ:s, producenter och konstnärer och har de senaste åren mutat in ett eget hörn i den svenska hiphopscenen. Dess mest kända medlemmar är Kristin Amparo, Cleo och Syster Sol, men Femtastics kraft ligger mer i kollektivet än i individerna.

När ett antal stora artister från den svenska hiphopscenen hyllade The Latin Kings i fjolårets ”I skuggan av betongen 2014”-konsert väckte Femtastic störst jubel av alla, när de gjorde entré med massiv pondus och gjorde en lyckligt kaotisk tolkning av ”Blend dom”. Attityd och energi är två starka ingredienser för bra hiphop, och detta har gänget gott om. Minnesvärda texter och riktigt tunga beats har det dock varit mer magert med i Femtastic-artisternas utgivning än så länge.

Fam är det svenska kollektivets andra stora internationella samarbete, efter projektet Kwaai som samlade svenska och sydafrikanska hiphopartister av båda könen och släppte albumet ”Worldwide” 2013. Men på den skivan var Femtastic med på ett hörn – på ”Fam first” dominerar de. Tolv av gängets artister medverkar här, tillsammans med fem holländskor från Dam Dutchess.

Det är lite tråkigt att alla här rappar på engelska, med undantag för några få textrader. Det är logiskt eftersom det är ett språk som förstås av alla inblandade. Men det hade varit kul att höra D-Luzion rappa på holländska och Cleo kontra på svenska, istället för som nu att båda rappar på ett språk som de visserligen behärskar men inte kan ta ut svängarna och leka med på samma sätt som respektive modersmål. Å andra sidan använder många artister i både Femtastic och Dam Dutchess alltid engelskan.

Soundmässigt blickar ”Fam first” mot samtidens dancehall och minimalistiskt klubbig Atlanta-hiphop, och produktionen är genomgående snygg om än inte sensationell. Att inte alla medverkande artister är lika intressanta hör till sakens natur på en skiva med så många olika röster, men likväl är det ett problem för ”Fam first” att det är glest mellan de stora ögonblicken. Bäst är holländska RBBP som rappar på tre låtar och svenska Sabina Ddumba som sjunger på två.

Ett annat problem med denna typ av posse cuts-täta skivor är att de enskilda artisterna sällan får chans att bli personliga, det står alltid ett gäng andra vokalister på kö till mikrofonen, stämningen kan vara (mer eller mindre) härligt röjig men blir sällan intim. Men ibland glimrar det till. I avslutande ”Soldiers of love” ägnar Kristin Amparo skivans allra sista vers åt en gripande hyllning till sin mamma. ”You’re my idol” rappar hon, med den tyngd som bara identifikationen kan ge, en tyngd som skiljer denna låt från de hundratals sentimentala modershyllningar som manliga rappare har gjort genom åren.

Bästa spår: ”So good”

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

BONUS: Fem feministiska milstolpar i svensk hiphophistoria

Leila K ”Electric” (1996) 
Det var med ”Got to get”, Rob’N’Raz hitlåt från 1989 som hon gästade och förgyllde, som Leila K slog igenom. Men det var i den hysteriska ”Electric” från eurotechnons höst som hon blommade ut som artist, ett dionysiskt rusigt rop efter dans, fest och dekadens.

Remedeeh ”The Remedy” (2000)
I skarven mellan nittiotal och nollnolltal var svensk hiphop ofattbart populärt, och nu började kvinnliga svenska rappare dyka upp. Feven hade störst hits, Melinda Wrede hade hårdast attityd men coolast var Remedeeh och hennes ljuvligt gungande ”The Remedy”.

Mapei ”Video vixen” (2007)
I mitten av nollnolltalet hade svensk hiphop en identitetskris, det fanns en avgrund mellan den tröga scenen och samtidens hyphy, bmore club och ghettotech. Men Mapei kom från ingenstans, var hundra procent samtid och lät bättre än alla svenska rappare någonsin.

Lilla Namo ”Haffa guzz” (2012)
Lilla Namo var och är en pionjär – inte som kvinna utan som KTH-student. Troligtvis kommer fler rappande akademiker dyka upp i framtiden. Hennes första singel är ännu hennes bästa, en snärtig klubbdänga med betydligt smartare text än Beyoncés ”If I were a boy”.

Linda Pira med flera ”Knäpper mina fingrar - remix” (2014)
Originalet var bra, remixen är hetare än helvetet. Som lava rinner verserna fram av kvinnliga hiphop- och soulartister från alla håll och kanter: Kumba, Rosh, Cleo, SEP, Vanessa Falk, Rawda, Julia Spada, Joy och så drottningen själv, Linda Pira. En klassiker.

(Dagens Nyheter 2015-02-04)

kritiken är vilse i politiken

Det är 2015 och Sveriges kulturliv är mer politiserat än vad det varit på fyra decennier. Ett verk inom musik, litteratur, film eller bildkonst bedöms inte först och främst utifrån dess konstnärliga kvaliteter utan från vilka implicita eller explicita budskap som verket kommunicerar. Det bedöms också utifrån vem som står bakom verket och dennes egenskaper. En konstnärs kön, etnicitet, klasstillhörighet, sexuella läggning och politiska åsikter är i dag minst lika viktigt som dennes konst. Även de som skriver om konst och kultur blir synade och bedömda på samma sätt.

Varför är detta fel? För att det finns en motsättning mellan konstens värld och den fysiska verkligheten. Konsten inspireras av verkligheten, av livet, av allt det som upphovsmakaren till ett konstverk vet. Men när ett konstverk är skapat är det skilt från denna person. Då tillhör det konstens värld, det tillhör publiken, läsaren, lyssnaren. Det som kulturkonsumenten möter är ett konstverk, det är inte en människa.

Karl Ove Knausgård fick kritik av Ebba Witt-Brattström för att hans huvudperson i ”Min kamp” förtrycker sin fru och detta är fel. Han bemöter denna kritik i essän ”Litteraturen och det onda” och frågar: måste alla litterära liv vara föredömliga? Måste de kulturella uttrycken vara föredömliga och ägnade till efterföljd? Knausgård konstaterar att en av romanens viktigaste kännetecken är att den skapar ett avstånd mellan textens ”jag” och den person som skriver ”jag”. Sammanblandningen av dem leder till en förvirrad och osaklig kritik: det som kritiseras är inte litteratur utan det liv som inspirerat litteraturen.

Innehåll och budskap är inte samma sak. Att skildra orättvisor och lidande är inte att säga ”jag tycker att orättvisor och lidande är bra”, det är att säga ”detta finns”. Och som Birgitta Trotzig skrev i ”Jaget och världen” (1977): ”Dialogen med det outhärdliga, det olösliga, får inte avbrytas.” Knausgård funderar över hur han borde ha skildrat sitt äktenskap i sin romansvit för att undkomma kritiken om sexism: pappan i familjen ”har sunda värderingar, sunda åsikter, han är för det goda och mot det onda”.

Konst som innehåller just sunda värderingar, som är för det goda, blir hyllad i dagens kulturklimat. På Dramaten går just nu ”≈ [ungefär lika med]” av Jonas Hassen Khemiri, i regi av Farnaz Arbabi, en pjäs med ett tydligt budskap: ekonomiska orättvisor existerar och det är fel. Den har styltig dialog, platta rollfigurer, buskishumor och ett malplacerat melodramatiskt slut. Själva samhällskritiken består i ett regn av billiga poänger och ett litet halvseriöst inslag av ekonomisk historia. Varför blev denna föreställning så hyllad? Personligen tror jag att det beror på att ingen vill förknippas med avståndstagande från dessa sunda åsikter, och därför inte heller ett verk som helt och hållet består av sådana. Och en kritiker som är vit och medelklass som kritiserar Khemiris och Arbabis pjäs kan anklagas för att vara en kapitalistälskande rasist.

Där hamnar vi i identitetspolitiken, en av senare års starkaste trender inom kulturkritiken. Identitetspolitiken säger: det viktigaste är inte vad som sägs, det viktiga är vem som säger det. Lidija Praizovic kritiserade i Aftonbladet (19/8 2013) personer från den vita medelklassen som förfasats över att Rihanna förlåtit och gått tillbaka till mannen som misshandlade henne, Chris Brown. Man är alltså rasist om man är emot kvinnomisshandel, om den som dömts för att misshandla sin flickvän är afroamerikan. I samma tidning beklagade sig Athena Farrokhzad (22/1 2014) över att Yahya Hassan skrivit dikter som skildrar en muslimsk man som osympatisk och ansåg att detta hällde bensin på de islamofobiska eldarna i Skandinavien – eftersom Hassan är muslim har han en skyldighet att bara skildra goda muslimer, var kontentan.

Och alldeles nyligen kritiserade Valerie Kyeyune Backström (Nöjesguiden 29/1) journalisten Kristoffer Viitas artikel om hiphoppens nuvarande tillstånd (Aftonbladet 23/1). Viita ansåg bland annat att det som utmärker den vita rapparen Iggy Azalea inte så mycket är kulturell appropriering som hiphoppens nya popstatus och avancerade marknadsföring. Kyeyune Backström sågar artikeln, inte på grund av att den skulle innehålla felaktiga analyser om hiphop, utan för att Viita är diskvalificerad från att prata om kulturell appropriering eftersom han är vit och ”saknar all erfarenhet av något förutom av att ligga på topp. Därför blir analysen så platt, orimlig, och ointressant”.

Identitetspolitiken ifrågasattes i Aftonbladet av Åsa Linderborg (7/11 2014). Hon skrev träffande: ”Ett stort problem med identitetspolitiken är att den allt ivrigare skuldbelägger och splittrar. Man ska känna skuld för att man inte deltar i kampen, samtidigt som man inte får vara med för att man inte fattar hur det är att vara svart, homosexuell, transperson etc.” Men Linderborg behandlar relationen mellan identitetspolitiken och vänstern, vilket är en annan fråga än den allmänna politiseringen av konstens värld.

Vi måste skilja konstnär från konstverk, vi måste skilja ett verks konstnärliga innehåll från dess eventuella budskap och framförallt måste vi skilja godhet från konstnärlig kvalitet. Jag påstår inte att det inte finns politiska dimensioner i all kultur. Inte heller säger jag att det inte är positivt och önskvärt att de som får utrymme inom kultur och media kommer från andra grupper än vit medelklass. Men konst får inte reduceras till ett politiskt redskap och en kritiker får inte reduceras till sin härkomst. Ett sådant klimat uppmuntrar inte till fler röster, det skrämmer till tystnad.

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(Dagens Nyheter 2015-02-03)

r.i.p. the jacka



När jag lärde känna Hugo Wittorf för fem-sex år sedan introducerade han mig för en värld som var helt ny för mig, Bay Areas hiphopscen, en underbar hiphopscen. Innan dess hade jag bara lyssnat på E-40:s "My ghetto report card", Too $horts 90-talsskivor och The Packs "Vans", men nu insåg jag vilken bredd som fanns i denna hiphopregion, vilken enorm kreativitet, och att den hade sin egen musikhistoria. Om
Mac Dre är Bay Area-rappens mest legendariska soloartist så känns The Mog Figaz som en av scenens viktigaste grupper - de kom i slutet av 90-talet och hade ett eget, distinktivt bayareaskt sound. Det jag gillade med dem, eller med de låtar som Hugo spelade för mig, var att de ofta fanns ett dramatiskt mörker i många låtar, det var oerhört sorgsen och ödesmättad gangstarap. Lyssna exempel på denna, "Dopeman (me)"

Stjärnan i The Mob Figaz var rapparen The Jacka ("K.I.L.L.E.R." ovan är en av hans sololåtar). I förrgår sköts han till döds. Han blev 37 år gammal. Hugo skrev fint om honom igår på VBDFR-bloggen och engelska hiphopbloggen Southern Hospitality hedrade honom genom att gräva fram en gammal intervju, från tiden då soloskivan "Tear gas" nyss hade släppts och The Jackas framtid såg ljusare ut än någonsin. Men framtiden var mörk för denna mob music-pionjär. Vila i frid.

politiseringen av kulturen

Idag skriver jag en debattartikel i DN kultur som går ut på att jag tycker att politiseringen av konst och kulturkritik har gått för långt, läs gärna!

Det finns så mycket som jag skulle vilja säga om detta som inte fick plats i artikeln. Kanske får återkomma till det. Men jag skulle i alla fall vilja rekommendera Therese Bohmans plädering för en konstfokuserad kulturkritik som publicerades i Expressen för ett och ett halvt år sedan, och detta föredrag från Stockholm Literature 2014 av författaren Aminatta Forna som har rötter i både Sierra Leona och Skottland och har intressanta synpunkter på konstnärlig frihet och identitetspolitik:



För övrigt, och apropå ingenting, skulle jag vilja rekommendera denna underbara skiva: Sam Cooke, "Live at the Harlem Square Club, 1963"

raven sorvino - leimert park playa



från
vinterljus

helado negro - invisible heartbeat



från
vinterljus