Ok ett sista blogginlägg denna kväll. Måste tipsa om två fina Spotify-playlists som jag snickrat ihop de senaste veckorna.


Först en lista med 100 låtar från Ahmad Jamals storhetstid från sent 1950-tal till tidigt 1970-tal. Jamal var en extremt soft jazzpianist vars komposition "Ahmad's blues" spelades in av Miles Davis i början av 1950-talet. Detta, i kombination med att hans låtar samplats i De La Souls "Stakes is high" och Jeru the Damajas "Me or the papes", har gjort att jag länge velat lyssna på honom. Men jag har inte vågat. Jag har trott att han varit svår, "conscious" och anti-inbjudande (undrar om det beror på att han konverterade till Islam och bytte namn? Att jag omedvetet associerar till typ Black Panthers?? Ber om ursäkt för denna rasism i så fall). Men hans musik är hur mysig som helst, utan att för den sakens skul bli mesig och urvattnad. Musiken på denna playlist är noga utvald och kronologisk och består i princip av legendariska konserter, andra liveinspelade album, och den klassiska skivan "The Awakening". Enjoy!


Rappin' 4-Tay.

Sedan en lista jag är oerhört stolt över, nämligen 40 låtar med hiphop som är gjord innan vår studsiga, sydstatsrap- och popinfluerade era. Men det är inte "klassiska hiphop-'bangers' från den gyllene eran", såna listor blir lätt trista. Inget block party-lajv, musik som bara Missy Elliott dansar till. Det som är nice med 90-talet hiphop är inte att den är mer dansant än den som görs idag (det är den inte), inte heller att texterna var så mycket bättre/smartare/fyndigare då jämfört med nu (det var de ibland, men oftast inte). Nej, det som är unikt var att det fanns en annan groove, som var lite... coolare. Det finns en scen i "CB4" när en ung Chris Rock sitter och kollar på MTV och de spelar Ice Cubes "It was a good day" och hans tjej kommer in och frågar varför han diggar det så mycket (han sitter och noddar förhäxat) och han säger typ "I don't know, I like the music, I like what it stands for". Vad stod hiphop för, för ungdomar med MTV i mitten av 90-talet? För något coolt, lite speciellt, lite ghettofarligt kanske, lite stöddigt. Men också något som hade ett inneboende starkt självförtroende genom att musiken var så perfekt gränslös, den kunde vara experimentell och svängig och lättillgänglig på en och samma gång, det var som en kod som vanliga rockidioter inte förstod, och hiphopen log åt att den visste något som andra inte visste. Idag förstår popmusiken vad hiphop är och hur det fungerar, varför en loop är så effektiv, varför ett långsamt och tungt beat är så mäktigt, varför en cool fras av en rappare kan säga mer än tusen sjungna kärleksklichéer. Popmusiken har anpassat sig till hiphopen, och det hörs såklart i dagens rap. 90-talets rap låter mer exklusiv, fast inte på ett arrogant sätt - så blev det sedan, när hiphopen delades mellan dogmatiska traditonalister som skrev astrista texter om "wack MC's" till mörka och sura beats och glada rap-riskkapitalister som mer eller mindre smidigt hakade på de sound och trender som för tillfället var mest inkomstbringande.

I alla fall, jag ville göra en playlist med hiphop som varken var överdrivet glad eller överdrivet sur, varken överdrivet gangsta eller överdrivet "real", varken överdrivet smart eller överdrivet poppig. Bara soft. Cool. Musik att sitta ner till, digga med ett knappt märkbart leende. Inte humorlös "musik för killar"-rap och inte cyniskt kalkylerande "musik för tjejer"-rap, bara bra jävla rap. Softa jams. Listan är inte i kronologisk ordning utan följer en genomtänkt atmosfärik dramaturgi. Här finns både södern, västkusten och New York representerade. Både jazzsamplingar och balla syntar. Både kioskvältare som "I got 5 on it" och bortglömda pärlor som "Oakland blackouts", både singlar och albumspår. Och allt är inte ens från 90-talet - det kändes helt logiskt att avsluta med Keith Murrays "Don't hate me cause I'm beautiful" som är från senare år men har en 90-talsswag. För det handlar inte om tid, det handlar om ett sound, och en attityd. Check it out!

Kommentera 3
Rust never sleeps! Jag såg två filmer till på bio veckan efter filmfestivalen. Jag gör som ni märker allt för att prokrastinera och undvika att skriva min c-uppsats i musikvetenskap (just nu bloggar jag t.ex.). Här kommer två korta recensioner:


Skyfall var helt okej. Jag är inte dugg förvånad över att denna film är en succé! Det ligger helt i tiden - Hollywood domineras av filmer för småpojkar som växt upp och vill se sina barndomshjältar (Spindelmannen, James Bond, Sagan om Ringen-karaktärerna, Batman osv) på vita duken i påkostade rullar. Men de skäms lite för detta eftersom det är så uppenbart barnsligt. Så därför gör Hollywood utstuderat mörka och "vuxna" filmer av dessa franchises. Smart, succén är given, och på tidningarnas kultursidor är det fler än de actionfigursamlande nördarna som recenserar och hyllar. Det finns bara ett problem. Allt är en bluff. Det finns inget djup i de här berättelserna.  Batman är en miljonäri i en latexdräkt med öron - hur fet jag än tyckte att "The Dark knight rises" (definitivt bättre än "The Dark Knight") så är det ju ändå en film om Batman, en seriefigur skapad för barn på 1940-talet. Det är inte "Watchmen", det är inte "Black Hole", det är inte "Ghost world" (som blev en bra film!), det är inte "Det är bara lite AIDS". Det är en film för vuxna barn. Och det är inget fel med det, jag regredierar gärna i biomörkret med popcorn och så, men jag inbillar mig inte att det jag ser är jämförbart med "Taxi Driver" eller "Fish Tank". Jag tycker det är lite lol att Heath Ledger fick en Oscar postumt för sin roll som Jokern. Det finns en gräns för hur seriöst ett sånt här koncept kan bli - om Batman verkligen skulle få psykologiskt djup så skulle filmens Snygga Tjej istället för att falla för honom skratta åt honom och/eller tycka synd om honom och han skulle gå i terapi för att handskas med sin aggressivitet och sitt Jesuskomplex, och det skulle inte finnas skurkar som var onda eftersom ingen människa är ond, bara mer eller mindre sabbad. Men en sån film vill ingen se och därför görs ingen sån film.

Samma sak med James Bond. De kan ta in Daniel Craig som är en teaterskådespelare och ingen charmig hunk - men han ska ändå träna sig till en actionhjältekropp, han ska ändå skjuta och döda och droppa coola repliker, han ska ändå vara polyamorös utan analys. Jag gillade Skyfall när den inte var en James Bond-film, när den var en spännande och rafflande actionfilm (Wilhelm Tell-scenen var så fruktansvärt bra, jag mådde fyssikt dåligt, tills Daniel Craig sa den "coola" repliken "Shame on such a fine scotch" och avdramatiserade/distanserade allt), när de var i de vackra skotska miljöerna, när Judi Dench vägrade släppa garden och ifrågasätta sig själv (trovärdigt). Men slutet var hatten-på-sniskan-klatschigt och tillrättalagt och påminde  om att det här först och främst var en film för James Bond-fans. Hur många gånger jag än såg "Diamantfeber" och "Iskallt uppdrag" när jag var liten räknar jag mig inte till dem idag. Men som sagt: rätt bra film.


Några dagar senare såg jag Äta sova dö. Jag ska inte skriva så mycket om den, för det har redan skrivits så mycket - och allt är sant. Den här filmen är FRUKTANSVÄRT bra. "Real shit, shit to make em feel shit" som Mobb Deep hade sagt (det är varken första eller sista gången jag använder den frasen). Årets bästa film, utan tvekan. Så rå, så vacker i sin uppriktighe, sitt mod och sitt självförtroende, och även estetisk vacker i fotot och klippningen. För att inte tala om hur fantastisk Nermina Lukač är i huvudrollen. Vilken tour de force. Wow.

Det är intressant med den här sortens hårda socialrealism, för jag är inte ett jättestort fan när det kommer till exempelvis bröderna Dardenne - och jag inser nu att det kanske beror på hur mycket man kan relatera till det som filmen handlar om? Jag är uppväxt i Skåne, jag har sett miljöerna som skildras i Äta sova dö, den fula vintern, åkrarna och himlen, de trista husen, de döda byarna. Det går in på ett annat sätt än när jag ser samma drama i Belgien, för jag har inte samma relation till Belgien (jag skäms nästan för att säga detta, det innebär ju att min empati är begränsad/outvecklad). Det är en berättelse om arbetsmarknaden och om rasism. Det blir inte mer angeläget än så i Sverige 2012. Gå och se. Nu. På bio.

EDIT: jag ska kanske inte lägga för stor vikt vid mina egna erfarenheter och minnen, det är ju inte därför som filmen drabbade mig så hårt, det var för att filmen är så bra. Man behöver inte vara uppvuxen i Skåne för att bli fullständigt knockad av Äta sova dö. Förlåt om det var en slapp analys från min sida, nästan lite underskattande mot regissören och manusförfattaren Gabriela Pincher faktiskt. Man ska inte låta det egna bagaget överskugga konstverket.
Kommentera 0
Förlåt för denna seghet! Har haft så mycket att göra. Jag såg tre filmer till på filmfestivalen utöver de jag redan skrivit om, här kommer turborecensioner av dem:


Lotus var en kinesisk film skriven och regisserad av en ung kvinnlig auteur vid namn Liu Shu. Soft film om pengar och patriarkat, och om att bli vuxen och tvingas att kompromissa och våndas. Basically om att livet är piss. Jag gillade den. Innehöll bl.a. en bra scen där huvudpersonen bröt ihop och började gråta med munnen full av nudlar som hon varken sväljer eller spottar ut, de bara hänger ner från munnen, och scenen bara fortsätter. Real shit. Tyvärr förstördes upplevelsen av fnissiga högstadie/gymnasieelever i publiken. Varför var de där? Så random. Skolorna kanske ger dem gratispass till filmfestivalen (vore sympatiskt i och för sig), för några unga cineaster var de knappast. Förlåt om jag låter snobbig, men om man ska sitta och garva åt lidande kan man lika gärna lämna salongen.


California Solo var rätt dålig, men ändå intressant eftersom det var den första britpop-filmen som jag hört talas om. Rupert Everett spelar en avdankad gammal gitarrist i det fiktiva bandet The Cranks som lämnat Skottland för Kalifornien där han jobbar på en grönsaksfarm på dagarna och sitter och gör en podcast om legendariska rockdödsfall på kvällarna. Det låter ju mysigt, men tyvärr har han grava alkohol- och attitydproblem. Jag vet inte om man måste tycka om en huvudperson i en berättelse, men man bör åtminstone tycka att hen är intressant. Det var inte den här klyschiga gubben, som givetvis flirtar med en ung snygg blond tjej. Hon har en pojkvän som råkar vara britpopfanatiker, det verkar finnas många sådana bland Kaliforniens ungdomar, och rätt var det är får vi se en osannolik utekvällsscen från en livad klubb som pumpar The Charlatans "The only one I know" (här finns även filmens enda svarta statist, han ser lika malplacé ut som den svarta statisten jag såg i ett avsnitt av Morden i Midsommer, verkligen pliktskyldigt inslängd). Det är kul och jag hoppas vi får se fler britpopfilmer framöver. Gärna en "Backbeat" fast med Suede och hur Bernard Butler lämnade gruppen. Men California Solo var som sagt inte särskilt bra, även om jag inte kunde låta bli att bli lite berörd av relationen mellan Rupert Everett och hans dotter som han försummat i tio år, sentimental som jag är. En annan bra sak med filmen var miljöerna, det grönskande Kalifornien. Efter "Sideways" och "The Kids are all right" är jag helt hooked på det myset. Det känns som ett hyfsat modernt fenomen i filmens värld också, äldre filmer som utspelar sig i Kalifornien domineras av öken, kullar, asfalt och vägar. Och lite strand.

Jan Troells nya film Dom över död man var bra. Inte magisk, men engagerande, spännande, välspelad och (såklart med Jan Troell) vackert fotograferad. Jag är inte världens största Jan Troell-fan, men jag såg "Här har du ditt liv" och "Ole Dole Doff" för tio år sedan och älskade dem. Jag ångrar ofta (nåja, ibland) att jag inte såg "Så vit som en snö" på bio, för den verkar så himla vacker på en bioduk; som en konsekvens har faktiskt aldrig sett den filmen. "Maria Larssons eviga ögonblick" undvek jag också, stod inte ut med Persbrandts buskislook på affischen (förlåt om jag är ytlig), men den är säkert bra. Dom över död man handlar om hur ryggradslösa de flesta svenskar med makt var inför Hitler och nazisterna när det begav sig. Bra ämne, den självgoda svenska självbilden och iullusionen om neutralitet kan inte nog ifrågasättas. Och ett bra ämne i dessa tider, då SD sitter i riksdagen (nä, jag tror inte att de kommer försvinna trots de "överraskande" filmerna som Expressen släppte). Främlingsfientlighet och nationalistisk självgodhet är Sveriges strösta problem.
Kommentera 0
Visa fler inlägg