playlistnytt: ahmad jamal och softa "jams"

Ok ett sista blogginlägg denna kväll. Måste tipsa om två fina Spotify-playlists som jag snickrat ihop de senaste veckorna.


Först
en lista med 100 låtar från Ahmad Jamals storhetstid från sent 1950-tal till tidigt 1970-tal. Jamal var en extremt soft jazzpianist vars komposition "Ahmad's blues" spelades in av Miles Davis i början av 1950-talet. Detta, i kombination med att hans låtar samplats i De La Souls "Stakes is high" och Jeru the Damajas "Me or the papes", har gjort att jag länge velat lyssna på honom. Men jag har inte vågat. Jag har trott att han varit svår, "conscious" och anti-inbjudande (undrar om det beror på att han konverterade till Islam och bytte namn? Att jag omedvetet associerar till typ Black Panthers?? Ber om ursäkt för denna rasism i så fall). Men hans musik är hur mysig som helst, utan att för den sakens skul bli mesig och urvattnad. Musiken på denna playlist är noga utvald och kronologisk och består i princip av legendariska konserter, andra liveinspelade album, och den klassiska skivan "The Awakening". Enjoy!


Rappin' 4-Tay.

Sedan en lista jag är oerhört stolt över, nämligen 40 låtar med hiphop som är gjord innan vår studsiga, sydstatsrap- och popinfluerade era. Men det är inte "klassiska hiphop-'bangers' från den gyllene eran", såna listor blir lätt trista. Inget block party-lajv, musik som bara Missy Elliott dansar till. Det som är nice med 90-talet hiphop är inte att den är mer dansant än den som görs idag (det är den inte), inte heller att texterna var så mycket bättre/smartare/fyndigare då jämfört med nu (det var de ibland, men oftast inte). Nej, det som är unikt var att det fanns en annan groove, som var lite... coolare. Det finns en scen i "CB4" när en ung Chris Rock sitter och kollar på MTV och de spelar Ice Cubes "It was a good day" och hans tjej kommer in och frågar varför han diggar det så mycket (han sitter och noddar förhäxat) och han säger typ "I don't know, I like the music, I like what it stands for". Vad stod hiphop för, för ungdomar med MTV i mitten av 90-talet? För något coolt, lite speciellt, lite ghettofarligt kanske, lite stöddigt. Men också något som hade ett inneboende starkt självförtroende genom att musiken var så perfekt gränslös, den kunde vara experimentell och svängig och lättillgänglig på en och samma gång, det var som en kod som vanliga rockidioter inte förstod, och hiphopen log åt att den visste något som andra inte visste. Idag förstår popmusiken vad hiphop är och hur det fungerar, varför en loop är så effektiv, varför ett långsamt och tungt beat är så mäktigt, varför en cool fras av en rappare kan säga mer än tusen sjungna kärleksklichéer. Popmusiken har anpassat sig till hiphopen, och det hörs såklart i dagens rap. 90-talets rap låter mer exklusiv, fast inte på ett arrogant sätt - så blev det sedan, när hiphopen delades mellan dogmatiska traditonalister som skrev astrista texter om "wack MC's" till mörka och sura beats och glada rap-riskkapitalister som mer eller mindre smidigt hakade på de sound och trender som för tillfället var mest inkomstbringande.

I alla fall, jag ville göra en playlist med hiphop som varken var överdrivet glad eller överdrivet sur, varken överdrivet gangsta eller överdrivet "real", varken överdrivet smart eller överdrivet poppig. Bara soft. Cool. Musik att sitta ner till, digga med ett knappt märkbart leende. Inte humorlös "musik för killar"-rap och inte cyniskt kalkylerande "musik för tjejer"-rap, bara bra jävla rap. Softa jams. Listan är inte i kronologisk ordning utan följer en genomtänkt atmosfärik dramaturgi. Här finns både södern, västkusten och New York representerade. Både jazzsamplingar och balla syntar. Både kioskvältare som "I got 5 on it" och bortglömda pärlor som "Oakland blackouts", både singlar och albumspår. Och allt är inte ens från 90-talet - det kändes helt logiskt att avsluta med Keith Murrays "Don't hate me cause I'm beautiful" som är från senare år men har en 90-talsswag. För det handlar inte om tid, det handlar om ett sound, och en attityd. Check it out!


skyfall och äta sova dö

Rust never sleeps! Jag såg två filmer till på bio veckan efter filmfestivalen. Jag gör som ni märker allt för att prokrastinera och undvika att skriva min c-uppsats i musikvetenskap (just nu bloggar jag t.ex.). Här kommer två korta recensioner:


Skyfall var helt okej. Jag är inte dugg förvånad över att denna film är en succé! Det ligger helt i tiden - Hollywood domineras av filmer för småpojkar som växt upp och vill se sina barndomshjältar (Spindelmannen, James Bond, Sagan om Ringen-karaktärerna, Batman osv) på vita duken i påkostade rullar. Men de skäms lite för detta eftersom det är så uppenbart barnsligt. Så därför gör Hollywood utstuderat mörka och "vuxna" filmer av dessa franchises. Smart, succén är given, och på tidningarnas kultursidor är det fler än de actionfigursamlande nördarna som recenserar och hyllar. Det finns bara ett problem. Allt är en bluff. Det finns inget djup i de här berättelserna.  Batman är en miljonäri i en latexdräkt med öron - hur fet jag än tyckte att "The Dark knight rises" (definitivt bättre än "The Dark Knight") så är det ju ändå en film om Batman, en seriefigur skapad för barn på 1940-talet. Det är inte "Watchmen", det är inte "Black Hole", det är inte "Ghost world" (som blev en bra film!), det är inte "Det är bara lite AIDS". Det är en film för vuxna barn. Och det är inget fel med det, jag regredierar gärna i biomörkret med popcorn och så, men jag inbillar mig inte att det jag ser är jämförbart med "Taxi Driver" eller "Fish Tank". Jag tycker det är lite lol att Heath Ledger fick en Oscar postumt för sin roll som Jokern. Det finns en gräns för hur seriöst ett sånt här koncept kan bli - om Batman verkligen skulle få psykologiskt djup så skulle filmens Snygga Tjej istället för att falla för honom skratta åt honom och/eller tycka synd om honom och han skulle gå i terapi för att handskas med sin aggressivitet och sitt Jesuskomplex, och det skulle inte finnas skurkar som var onda eftersom ingen människa är ond, bara mer eller mindre sabbad. Men en sån film vill ingen se och därför görs ingen sån film.

Samma sak med James Bond. De kan ta in Daniel Craig som är en teaterskådespelare och ingen charmig hunk - men han ska ändå träna sig till en actionhjältekropp, han ska ändå skjuta och döda och droppa coola repliker, han ska ändå vara polyamorös utan analys. Jag gillade Skyfall när den inte var en James Bond-film, när den var en spännande och rafflande actionfilm (Wilhelm Tell-scenen var så fruktansvärt bra, jag mådde fyssikt dåligt, tills Daniel Craig sa den "coola" repliken "Shame on such a fine scotch" och avdramatiserade/distanserade allt), när de var i de vackra skotska miljöerna, när Judi Dench vägrade släppa garden och ifrågasätta sig själv (trovärdigt). Men slutet var hatten-på-sniskan-klatschigt och tillrättalagt och påminde  om att det här först och främst var en film för James Bond-fans. Hur många gånger jag än såg "Diamantfeber" och "Iskallt uppdrag" när jag var liten räknar jag mig inte till dem idag. Men som sagt: rätt bra film.


Några dagar senare såg jag Äta sova dö. Jag ska inte skriva så mycket om den, för det har redan skrivits så mycket - och allt är sant. Den här filmen är FRUKTANSVÄRT bra. "Real shit, shit to make em feel shit" som Mobb Deep hade sagt (det är varken första eller sista gången jag använder den frasen). Årets bästa film, utan tvekan. Så rå, så vacker i sin uppriktighe, sitt mod och sitt självförtroende, och även estetisk vacker i fotot och klippningen. För att inte tala om hur fantastisk Nermina Lukač är i huvudrollen. Vilken tour de force. Wow.

Det är intressant med den här sortens hårda socialrealism, för jag är inte ett jättestort fan när det kommer till exempelvis bröderna Dardenne - och jag inser nu att det kanske beror på hur mycket man kan relatera till det som filmen handlar om? Jag är uppväxt i Skåne, jag har sett miljöerna som skildras i Äta sova dö, den fula vintern, åkrarna och himlen, de trista husen, de döda byarna. Det går in på ett annat sätt än när jag ser samma drama i Belgien, för jag har inte samma relation till Belgien (jag skäms nästan för att säga detta, det innebär ju att min empati är begränsad/outvecklad). Det är en berättelse om arbetsmarknaden och om rasism. Det blir inte mer angeläget än så i Sverige 2012. Gå och se. Nu. På bio.

EDIT: jag ska kanske inte lägga för stor vikt vid mina egna erfarenheter och minnen, det är ju inte därför som filmen drabbade mig så hårt, det var för att filmen är så bra. Man behöver inte vara uppvuxen i Skåne för att bli fullständigt knockad av Äta sova dö. Förlåt om det var en slapp analys från min sida, nästan lite underskattande mot regissören och manusförfattaren Gabriela Pincher faktiskt. Man ska inte låta det egna bagaget överskugga konstverket.

stockholms filmfestival 2012: lotus, california solo och dom över död man

Förlåt för denna seghet! Har haft så mycket att göra. Jag såg tre filmer till på filmfestivalen utöver de jag redan skrivit om, här kommer turborecensioner av dem:


Lotus var en kinesisk film skriven och regisserad av en ung kvinnlig auteur vid namn Liu Shu. Soft film om pengar och patriarkat, och om att bli vuxen och tvingas att kompromissa och våndas. Basically om att livet är piss. Jag gillade den. Innehöll bl.a. en bra scen där huvudpersonen bröt ihop och började gråta med munnen full av nudlar som hon varken sväljer eller spottar ut, de bara hänger ner från munnen, och scenen bara fortsätter. Real shit. Tyvärr förstördes upplevelsen av fnissiga högstadie/gymnasieelever i publiken. Varför var de där? Så random. Skolorna kanske ger dem gratispass till filmfestivalen (vore sympatiskt i och för sig), för några unga cineaster var de knappast. Förlåt om jag låter snobbig, men om man ska sitta och garva åt lidande kan man lika gärna lämna salongen.


California Solo var rätt dålig, men ändå intressant eftersom det var den första britpop-filmen som jag hört talas om. Rupert Everett spelar en avdankad gammal gitarrist i det fiktiva bandet The Cranks som lämnat Skottland för Kalifornien där han jobbar på en grönsaksfarm på dagarna och sitter och gör en podcast om legendariska rockdödsfall på kvällarna. Det låter ju mysigt, men tyvärr har han grava alkohol- och attitydproblem. Jag vet inte om man måste tycka om en huvudperson i en berättelse, men man bör åtminstone tycka att hen är intressant. Det var inte den här klyschiga gubben, som givetvis flirtar med en ung snygg blond tjej. Hon har en pojkvän som råkar vara britpopfanatiker, det verkar finnas många sådana bland Kaliforniens ungdomar, och rätt var det är får vi se en osannolik utekvällsscen från en livad klubb som pumpar The Charlatans "The only one I know" (här finns även filmens enda svarta statist, han ser lika malplacé ut som den svarta statisten jag såg i ett avsnitt av Morden i Midsommer, verkligen pliktskyldigt inslängd). Det är kul och jag hoppas vi får se fler britpopfilmer framöver. Gärna en "Backbeat" fast med Suede och hur Bernard Butler lämnade gruppen. Men California Solo var som sagt inte särskilt bra, även om jag inte kunde låta bli att bli lite berörd av relationen mellan Rupert Everett och hans dotter som han försummat i tio år, sentimental som jag är. En annan bra sak med filmen var miljöerna, det grönskande Kalifornien. Efter "Sideways" och "The Kids are all right" är jag helt hooked på det myset. Det känns som ett hyfsat modernt fenomen i filmens värld också, äldre filmer som utspelar sig i Kalifornien domineras av öken, kullar, asfalt och vägar. Och lite strand.

Jan Troells nya film Dom över död man var bra. Inte magisk, men engagerande, spännande, välspelad och (såklart med Jan Troell) vackert fotograferad. Jag är inte världens största Jan Troell-fan, men jag såg "Här har du ditt liv" och "Ole Dole Doff" för tio år sedan och älskade dem. Jag ångrar ofta (nåja, ibland) att jag inte såg "Så vit som en snö" på bio, för den verkar så himla vacker på en bioduk; som en konsekvens har faktiskt aldrig sett den filmen. "Maria Larssons eviga ögonblick" undvek jag också, stod inte ut med Persbrandts buskislook på affischen (förlåt om jag är ytlig), men den är säkert bra. Dom över död man handlar om hur ryggradslösa de flesta svenskar med makt var inför Hitler och nazisterna när det begav sig. Bra ämne, den självgoda svenska självbilden och iullusionen om neutralitet kan inte nog ifrågasättas. Och ett bra ämne i dessa tider, då SD sitter i riksdagen (nä, jag tror inte att de kommer försvinna trots de "överraskande" filmerna som Expressen släppte). Främlingsfientlighet och nationalistisk självgodhet är Sveriges strösta problem.

topp 20 public enemy-låttitlar

1.      You’re gonna get yours

2.      Countdown to Armageddon

3.      Don’t believe the hype

4.      Black steel in the hour of chaos

5.      Welcome to the Terrordrome

6.      911 is a joke

7.      Burn Hollywood burn

8.      Fight the power

9.      Lost at birth

10.  How to kill a radio consultant

11.  A letter to the New York Post

12.  Whole lotta love goin on in the middle of hell

13.  Thin line between law & rape

14.  I ain’t mad at all

15.  Hitler Day

16.  Get your shit together

17.  Hell no we ain’t all right

18.  Long and whining road

19.  Bridge of pain

20.  WTF?



Till banden vars låttitlar är bättre än låtarna måste Public Enemy räknas. I alla fall hade jag svårt för deras kaosiga hiphop när jag upptäckte hiphop på 90-talet, och de poppigare PE-låtar som jag gillade då ("Give it up", "He got game") känns rätt tama idag. Men man älskar ändå Public Enemy, allt de stod för, hur ilsken och välformulerad Chuck D var (brilant låtskrivare, att inleda en låt med textraderna: "I got a letter from the government the other day / I opened and read it / it said THEY WERE SUCKERS"), hur producentteamet The Bomb Squad öste på med så mycket samplingar och oväsen de bara kunde, likt ett Phil Spectors Wrecking Crew för 80-talet. Men nä, mycket som gruppen gjorde har inte åldrats jättebra (Pete Rock-remixen av "Shut em down" är väl rätt ok iofs). Men det gör inget. Jag tänker ibland på låten "You're gonna get yours", alltså bara låttiteln, alltså bara frasen, och blir lite lycklig.

PS ber om ursäkt för att listan ovan är i kronologisk ordning istället för kvalitativ ordning. Det är svårt att säga vilken PE-låttitel som är allra bäst men just idag skulle jag nog lägga min röst på "Burn Hollywood burn".


stockholms filmfestival 2012: tropicalia


Caetano Veloso & Gilberto Gil

I måndags såg jag en dokumentär om tropicalismo eller tropicalia, den brasilianska musikstilen från 1960 som blandade samba- och bossa nova-rytmer med elektriska rockgitarrer och hippie-ideal. Den hette Tropicalia. Jag ska berätta om den snart, måste bara säga ett par saker först.

Jag har en olycklig kärlek till psykedelisk rock. När jag för första gången föll för popmusik, alltså verkligen blev helt besatt och inte bara gillade det eller det mer eller mindre, var jag 11-12 år och upptäckte Beatles, Simon & Garfunkel, Led Zeppelin, The Mamas & The Papas, Santana, Sly & The Familys Stone, Otis Redding och Marvin Gaye - en massa 60-talsmusik helt enkelt. Jag blev särskilt dragen till den "psykedeliska" musiken och Beatles-låtar som "Strawberry Fields Forever" och "I am the Walrus". Jag tyckte att den var mystisk och underbart, magiskt outgrundlig. Men ju mer jag grävde i denna musik, när jag hörde Jefferson Airplane och Grateful Dead och The Byrds "Eight miles high", då blev jag så fasansfullt besviken. För det här var inte den himmelska syntes av innerligt kärleksbudskap och djupt sinnesutvidgande konst som jag hade föreställt mig - det var bara några amerikanska rockers som ville "take drugs to make music to take drugs to". Det var inte vackert, det var vulgärt. Jag känner mig fortfarande sårad när jag tänker på Jefferson Airplane-sångerskans avfärdande av Beatles "I Want to hold your hand" i BBC:smusikdokumentärserie "Dancing in the street": "I mean come on, you don't wanna hold her hand, you wanna dick her". Denna cynism raserade allt.

Sedan dess har en del av mitt musiklyssnande gått ut på att hitta till den sant psykedeliska musiken, och att kämpa med tron på att någon sådan musik över huvud taget exsterar. Jag har hittat den i viss hiphop - Digable Planets "Black ego", Raekwons "Verbal intercourse", delar av J Dillas "Donuts" - och i elektronisk musik som Aphex Twin. Jag inbillar mig även att viss riktigt bra jazz kan ha denna kvalitet, men jag har inte vågat/orkat ta mig an Miles Davis "Bitches Brew" eller John Coltranes "Ascension" än. När klassisk musik är som bäst och mest innerlig, som Bachs "Det vältempererade klaveret" och Beethovens stråkkvartett nr 15 a-moll, får man också den där gudomliga känslan - fast det är ändå inte riktigt psykedeliskt i sitt uttryck, det finns ingen kalejdoskopisk dimma.

Jag upptäckte tropicalia för typ åtta år sedan (mitt allra första blogginlägg, på min skunkdagbok 2005, handlade om Caetano Veloso och tropicalia) när jag var inne på brasiliansk musik från 1960-talet. Det tog ett tag för mig att fatta att Jorge Ben var en grej, Chico Buarque var en annan grej, Edu Lobo en tredje och tropicalia-artisterna var något helt annat. Denna musik hade väldigt lite att göra med de sublima ackordföljder som varit brasiliansk popmusiks signum sedan 1950-talet. Men den hade något annat: en ungdomlig energi, ett jublande uppror, en göttig stämning. Jag kan inte analysera en låt som Gilberto Gils "Bat macumba" men jag blir glad varje gång jag hör den. Med Caetano Veloso är det lite annorlunda, för han kunde göra glada poprockbagateller, men han hade också en känslig och nyanserad sida. Han var en låtskrivare mer än en artist. Tropicalia-bandet Os Mutantes var motsatsen, och jag var lika ointresserad av dem som av Jefferson Airplane.

För det är det som är grejen: det här är Brasiliens hippies, det här är Brasiliens psykedeliska rock. Sinnesutvidgande är det inte för fem öre och jag borde hata det. Men det går inte riktigt. Det är nämligen omöjligt att inte bli fascinerad av berättelsen om tropicalia. Där amerikanska hippies demonstrerade mot Vietnam eller softade med sina droger i ett demokratiskt samhälle manifesterade de brasilianska ungdomarna sin frihetslängtan i ett land som var helt sjukt, som förvandlades till en förtryckande diktatur 1968. Det fanns inget utrymme för att arrangera mysiga Woodstock-festivaler - Caetano Veloso och Gilberto sattes båda i fängelse eftersom deras kulturyttring ansågs samhällsomstörtande, sedan sattes de i husarrest, sedan utvisades de ur landet. Caetano Veloso hamnade i London där han inte längre var en dyrkad idol utan en utlänning som inte kunde språket så bra och som strippats på sitt sociala liv. Han blev såklart deprimerad. Och han återvände till Brasilien så fort han fick chansen, men hans musik skulle aldrig bli sprudlande oskuldsfull igen, och tropicalia-rörelsen var ett minne blott.

Det är en så bra story (som blir ännu bättre av kontrasten mellan de två frontfigurerna Caetano Veloso och Gilberto Gil som har väldigt olika personligheter, en outtalad konkurrens men också ömsesidig kärlek och respekt råder mellan dem, de är som John och Paul men ändå inte). Och det är den som berättas i filmen "Tropicalia", men tyvärr berättas den inte på ett särkilt bra sätt. Regissören har gjort det lätt för sig - färska intervjuer med de gamla gubbarna, där de får tala fritt utan motfrågor eller fördjupning, blandas med tv-klipp från back in the day. Det är intressant, men också frustrerande. Och det slutar helt tvärt med Caetano Velosos hemkomst i mitten av 70-talet. Vad hände sen? Och vilket avtryck har tropicalia haft för senare generationers musik, i Brasilien och i andra länder? Det får man inget svar på. Enormt irriterande.

Så: intressant film, men inte särskilt bra. Här är förresten en Caetano Veloso-låt som jag aldrig kunnat bestämma mig för om den är asbra eller fruktansvärt lökig - den är syntig och han sjunger på engelska, två saker som känns väldigt fel för honom, men ändå känns den speciell på något sätt. För Caetano-nybörjare rekommenderar jag låtarna "O Leaozinho", "Canto do povo de um lugar" och "Tropicalia".

stockholms filmfestival 2012: caesar måste dö



För tio år sedan bodde jag i Lund och hade ett rätt trist liv. Jag brukade hyra film - VHS, y'all - och se ensam eller tillsammans med lika uttråkade vänner. En gång gick jag och Petter och hyrde Paolo och Vittorio Tavianis 1970-talsklassiker "Padre Padrone", en deppig men svårglömlig film om klass, utanförskap och tidelag. Den svävade mellan dokumentär och spelfilm, vilket även gäller för brödernas senaste film Caesar måste dö som vann guldbjörnen på Berlins filmfestival. Välförtjänt, tycker jag, för det här var en asbra film.

På ett fängelse med hög säkerhet, extra grova brottslingar, finns ett årligt projekt för att aktivera fångarna: en teatergrupp. Detta år sätts Shakespeares "Julius Caesar" upp och vi får följa fångarna som går på audition, blir antagna som skådespelare, repeterar in sina roller och till slut framför pjäsen för allmänheten. Så enkelt men ändå så bra - för det var inte mindre än gripande att se hur Shakespeare gick in under huden på vissa av fångarna, hur deras liv och vardag blev rikare. Och hur kusligt bra pjäsen passade internernas erfarenheter! Giovanni Arcuri som fick spela Caesar gick in i rollen som kejsare som en maffiaboss, och han var ett med den rollen.
 
Vid ett tillfälle sipprade fångarnas interna konflikter mellan Shakespeares redan giftiga text, jag höll för ögonen och tänkte att nu skulle allt gå åt helvete men så blev det inte. För en svensk publik med Lars Noréns katastrofala 7:3-experiment någorlunda färskt i minnet fick filmen en extra dramatisk dimension. Tragedin som den pjäsen slutade i överskuggar kanske det faktum att teater för fängelseinterner kan vara en god idé. Genom Shakespeare och bröderna Taviani fick de här stackars förlorarna, utstötta från samhälet och osynliga i kulturetablissemanget, en röst. Det var fint. Och den sista repliken i filmen, när en livstidsfånge tittar rakt in i kameran och säger "sedan konsten kom in i mitt liv har den här cellen blivit ett fängelse", är svår att skaka av sig.

stockholms filmfestival 2012: tabu



Stockholms filmfestival, we meet again! Jag har egentligen inte tid att springa på filmer hela dagarna just nu, jag har en c-uppsats att skriva och ett jobb att sköta, men jag kan inte låta bli eftersom det är så kul. Dessutom har jag en känsla av att jag går på bio mycket mer sällan nu än vad jag gjorde förr om åren? Vilket känns enormt trist, men jag inbillar mig att jag gör andra saker nu som förhoppningsvis också är meningsfulla.

Hur som helst, den första filmen jag såg under årets festival var portugisiska Tabu som var rätt bra. Jag trodde först att den var brasiliansk, för jag har aldrig sett en portugisisk film och det är verkligen inget land jag förknippar med filmindustri. Men den var rätt intressant för den handlade om Porugals koloniala arv - halva filmen utspelade sig i nutid, och den andra halvan var en lång tillbakablick på den kvinnliga huvudpersonens romantiska äventyr på 1960-talet i en icke namngiven afrikansk stat som varit portugisisk koloni. Tyvärr var faktumet att Portugal för inte så länge sen hade kolonier inte ett dugg problematiserat, förhållandet mellan vitt herrefolk och svart tjänstefolk var normalt och osynligt. Det var bara en i flera bemärkelser exotisk backdrop till handlingen.

Två timmar lång, helt och hållet i svartvitt och med andra halvan av filmen totalt befriad från dialog (istället hördes voice over) - det var en ganska pretentiös film (ok, just längden på två timmar kanske inte säger så mycket om detta). Och jag tyckte den var lite tråkig i början, "dramat" i nutiden engagerade mig inte riktigt, men andra halvans berättelse sjönk in eftersom det verkligen var som en berättelse, en ljudbok fast med film footage. Man vaggades in i något.

Jag fick en sorgsen känsla när jag såg de enormt vackra afrikanska miljöerna, för jag tänkte: det är så mycket man kan göra i livet, det är så många fantastiska platser man kan bo på, det är för mycket för ett liv. Hur man än gör så kommer det finnas saker som man aldrig gjorde, man väljer bort när man väljer. Jag fyllde nyligen 30 och den mytomspunna åldern "twentysomething" är nu något jag lämnat bakom mig, ett avslutat kapitel. Det blev vad det blev och jag ångrar givetvis både saker jag gjorde och saker som jag inte gjorde, men jag tror att jag hade ångrat lika mycket även om jag levt på ett helt annat sätt. Men jag vill inte leva mitt liv som en ångrare, det känns för deppigt, så låt oss släppa det ämnet. Men en ball grej med film och med konst i allmänhet är att man kan resa genom konsten. Man kan vara i Afrika eller var som helst, i vilken tid som helst, bara det är tillräckligt bra gjort, bara illusionen är tillräckligt stark. På den fronten var Tabu en lyckad film. Men som kärlekshistoria, eller drama över huvud taget, var den mindre intressant.

alicia keys - new day

Grattis Obama! Grattis Maryland! Grattis Tammy Baldwin! Den här låten hade jag i huvudet i morse när jag nöjt promenerade till tunnelbanan i den stolt strålande solen.



(från
höstvindar)

tanita tikaram - twist in my sobriety



från
höstvindar

de dödas liv

Idag är det ju alla helgons dag. Jag har skrivit en stor artikel i Expressen kultur om moderna dödsmässor i popmusiken. Läs här!







En sak som jag inte fick med i artikeln var att det finns massor av regelrätta dödsmässor inom musiken, men dessa har anknytning till kyrkan och kyrkliga texter. Mozart, Berlioz, Verdi, Brahms och Fauré gjorde episka verk om döden, men de handlade aldrig - förutom möjligtvis på ett indirekt plan (typ att Brahms mamma dog strax före han började komponera sitt rekviem) - om tonsättarnas egna liv. Men musik hade ju en annan funktion och en annan status som konstform före Beethoven och romantiken; det var först med hans "Eroica" som konstmusik tilläts bli riktigt personlig.

En annan sak som jag fick stryka av utrymmesskäl var jazzens versioner av dödsmässor. Det finns ju en del som är riktigt gripande, till exempel de här:






violinsonater i allhelgonakyrkan

Violinisten Nils-Erik Sparf
 
I lördags var jag på kammarmusikkonsert i Allhelgonakyrkan. Det var länge sen! Jag älskar den kyrkan, så fin, helt i trä, mycket mer välkomnande och sympatisk än tunga stenkyrkor (som kan ha en annan sorts dragningskraft). Även musiken var av ett annat format än en mastig symfonikonsert på Berwaldhallen eller Stockholms konserthus. Violinisten Nils-Erik Sparf och pianisten Bengt Forsberg spelade fyra violinsonater, varken mer eller mindre.

Först Mozarts sonat i A-dur från 1778. Moz var 22 år gammal när han komponerade den, och egentligen tillhör detta perioden innan han blev verkligt intressant. Jag pratar om de sista tio åren i hans liv (1782-1891) när han bodde i Wien och komponerade fantastiska symfonier, pianokonserter och operor, och även asbra stråkkvartetter etc. ”Underbarnet Mozart” är jag inte så intresserad av – även hans mogna musik är barnsligt glättig så det räcker och blir över på vissa ställen. Men den här violinsonaten var faktiskt riktigt bra! Och lite ovanlig till sin form för att vara en sonat från den här tiden – istället för tre satser hade den bara två, en snabb och en långsam som hade sex variationer. En utmärkt aptitretare.

Sedan kom en sonat av engelsmannen Frederick Delius (1862-1934). Han har ett coolt namn, men hans musik är ärligt talat inte så himla kul. Vad är det med engelska tonsättare? Varför är de så tråkiga? Tyskarna har sitt allvar, fransmännen har elegans och italienarna har hittiga melodier. Men engelska tonsättare framstår oftast som duktiga plugghästar som man aldrig riktigt förstår varför de vill ägna sig åt musik. Jag skulle inte kunna säga att Delius violinsonat var dålig, men den fick mig att nästan somna några gånger.

Därefter kom en violinsonat av John Ireland (1879-1962) – han var också engelsman, men mycket bättre! Så jag ska inte vara alltför generaliserande mot de stackars engelsmännen. Irelands sonat hade mer bett i sig, den hade drama och ångest, och sånt går jag alltid igång på. Visserligen var den avslutande tredje satsen inte lika bra som de två första. Men det var ändå en bra violinsonat.

Efter paus kom höjdpunkten: fransmannen Gabriel Faurés första violinsonat, komponerad när han var endast 20 år gammal i mitten av 1870-talet. Det var alltså långt före hans mest poetiska solopianomusik och hans rekviem (som jag inte har hört men som verkar vara ett av musikhistoriens fem bästa rekviem), men det lät ändå som musik från en mogen snarare än en brådmogen tonsättare. Fauré är intressant eftersom han är en brygga mellan ”det gamla” (romantikens franska tonsättare som var ganska trogna klassicismens ideal – mer Mendelssohn än Wagner, om man säger så) och ”det nya” (Debussy och Ravel med sina mind-boggling harmonier). Jag tänker mig att Fauré kan vara the best of both worlds – en vacker dag ska jag lyssna in mig på hans mogna kammarmusik. Bara en sån sak som att han väntade nästan hela livet innan han komponerade ett kammarmusikverk som inte innehöll hans snuttefilt pianot (jag syftar på hans första och enda stråkkvartett), superintressant. Denna violinsonat var väldigt vacker och Nils-Erik Sparf och Bengt Forsberg spelade med tyngd och inlevelse, precis som de hade gjort hela kvällen. Man lämnade kyrkan upplyft och lycklig.

Här är en
Spotify-lista med samtliga fyra violinsonater! Och om ni är sugna på att gå på någon konsert i Allhelgonakyrkan så kan jag upplysa om att föreningen Kammarmusikens vänner har en Facebooksida. Nästa konsert som jag själv är sugen på att gå på är den 19 januari då man får höra Verdis stråkkvartett samt musik av Webern, Britten och Ives. Vi kanske ses då?