”≈ [ungefär lika med]” av jonas hassen khemiri i regi av farnaz arbabi


Igår var jag och såg Jonas Hassen Khemiris nya pjäs på Dramaten, ”≈ [ungefär lika med]”. Jag har haft lite blandade känslor för JHK - jag gillade "Ett öga rött" när den kom och pjäsen "Fem gånger gud" var också rätt bra, men jag har irriterat mig på hans högtravande stil i hans noveller som publicerats i DN, och jag hatade "Bästa Beatrice" som var startskottet på den vidriga trenden med öppna brev - men jag beslöt mig ändå för att ge honom en chans igen. Den här pjäsen var ju så himla hyllad, i både DN och SvD. Och det kändes kul och intressant att någon gör en pjäs om ekonomi. Men Gud vilken besvikelse det var.

”≈ [ungefär lika med]” skildrar några olika människoöden, de korsklipps som i en film typ "Short cuts", det är tvära kast och det greppet är lite kul men det fungerar också som ett sätt att maskera att allt inte riktigt håller. Att psykologin är lite tveksam, att trovärdigheten haltar. Rollfigurerna är stereotyper, representanter för olika typer av liv. Och jag köper inte att den strävsamma invandrarkillen Andrej (iofs bra spelad av Sabo) drivs till att misshandla en tiggare, bara för att han själv inte får jobb och för att hans lillebror har gett tiggaren pengar. Jag köper inte heller att borgarbrackan Martina som gjort en frivillig klassresa nedåt hellre börjar stjäla pengar än att be föräldrarna (som hon har så goda relationer med att de bekostar hennes karriärcoach) om ett lån. Ligger kriminalitet verkligen så nära ett vanligt civiliserat liv? Är de som misshandlar uteliggare verkligen fattiga invandrare som går kvällskurser i ekonomi & marknadsföring? Är överklasstjejer automatiskt onda (Martina ser också till att en kollega får sparken när chefen klagar på att det saknas pengar i kassan) i och med att de är överklass? Någon annan förklaring till Martinas beteende än hennes klassbakgrund ges inte. Hon är även otrogen mot sin fattiga kille (som är doktorand i EKONOMI, ho ho ho, och så är han alltså fattig, oh my God så ironiskt och fyndigt) med en kille som har pengar och framgång - javisst, det kunde man ju ha räknat ut, tycks JHK ha resonerat, klart en riking innerst inne bara vill vara med en annan riking. (EDIT: flera läsare har påpekat att hon inte alls var otrogen, att det var bara en paranoid fantasi i hennes killes huvud - okej, så kanske det var, jag tolkade det som något som hände i verkligheten.)

När fattigdom ska skildras är perspektivet hela tiden att folk är beredda att göra vad som helst för att få lite pengar, om det så är att gå med på att skendränkas som underhållning (pjäsens mest obehagliga, men just därför också starkaste scen) eller att ta chansen att förväxlas som en anhörig till en rik kvinna som blir påkörd och körs till sjukhus, hänga med och hänga kvar och hoppas att hon ska avlida och stjäla pengar från hennes handväska. Sådär gör man om man är fattig, tycks JHK resonera. Men bedragaren och tjuven är en person som har jobb och inte tycks vara totalt desperat. Det är det som är så intressant: JHK tycks anse att fattigdom och misär, det är att jobba i tobaksaffär och ha ett tråkigt liv. Det säger egentligen mer om honom än om samhället.

När jag tänker efter präglas ”≈ [ungefär lika med]” av klasshat både nedåt och uppåt. Blinkningarna till ekonomisk historia och nationalekonomiska teorier är oerhört ytliga och skämtas i princip bort - synd, för det hade varit kul och fräscht om de faktiskt hade försökt göra teater av det, på riktigt. Moralfrågan - vad det innebär att ta steget från hederlig till kriminell - tas inte heller på allvar, det ses närmast som en självklarhet att folk beter sig helt psycho bara för att de är så besatta av pengar.

Men jag tror inte alla ÄR så besatta av pengar, jag tror inte alla människor är så himla materialistiska helt enkelt. Jag tror inte att folk tycker det är så himla hemskt att äta medhavda matlådor på jobbet istället för att äta lunch ute, som en rollfigur säger i en scen. Men pjäsförfattaren tycks tycka det, och det är ju intressant. Jag kommer att tänka på Fredrik Lindström och Henrik Schyffert och deras show "Ägd" som på ett dråpligt sätt tar upp "samtidsfenomenet" att folk kopplar materalism till lycka. Jag har inte sett den, och jag skulle hellre ta cyanid än att se den, för det handlar ju inte om samtiden, det handlar om Schyffert och Lindström och deras värld, deras ekonomi, deras extremt privilegierade position. Det är pinsamt att de verkar vara så omedvetna om det, det är så distanslöst hela grejen. Och ”≈ [ungefär lika med]” är kanske inte riktigt samma sak (no pun intended), men jag tycker att den säger mer om en framgångsrik svensk författares syn på fattigdom, materialism och "den ekonomiska människan" än om de objektiva förhållandena. Pjäsen hade kunnat ta tiggare på allvar, eller tagit de strukturella orättvisorna som hänger ihop med kaptialismen på allvar, eller ännu hellre tagit välmående kulturarbetares dåliga samvete på allvar. Men JHK gör ingenting av det. Han ser sig inte själv i spegeln. Han freestylar lite och leker fram några slappa schablonfigurer. Och slutet på pjäsen är melodramatiskt och högspänt, det passar inte alls med pjäsens övriga innehåll, det känns som påklistrad dramatik. Skulle allting förvandlas till en tragedi och en snyftare helt plötsligt? Mördar det ekonomiska systemet doktorander med brustna hjärtan? Give me a break.

En sak som var intressant som togs upp i pjäsen var skammen över att vara fattig, som man bör skilja från materialism och längtan efter pengar. Men inte heller det blev särskilt fördjupat, det begränsades till en kort monolog från en konferencier i början av andra akten, innan han iscensatte skendränkningen av den desperata tiggaren (till högljudda protester från många i publiken, det var irriterande att de inte kunde behandla teatern som teater). Vad fattigdom gör med ens självbild och vad välstånd gör med ens självbild, och hur olika perspektiv man har på dessa saker beroende på vilken bakgrund man kommer från - det hade varit intressant att ta upp, men jag tycker JHK missade det. Att vara en "ekonomisk person", lönsam och framgångsinriktad och skamlöst karriäristisk i livets alla aspekter, det var också en sak som bara fladdrade förbi. Frustrerande.

Kanske gapade Jonas Hassen Khemiri och Farnaz Arbabi efter för mycket, och miste därför hela stycket. Det hade kunnat bli en intressant pjäs om ekonomi och om samhället, eller om intressanta trovärdiga människor, men nu blev det varken eller, bara en slarvsylta av billiga poänger och frejdig buskis. Att pjäsen blivit så väl emottagen som den har blivit är helt sjukt. Se den inte.

dissekering av ett snöfall


Foto: Roger Stenberg

Häromdagen var jag på Dramaten och såg Sara Stridsbergs nya pjäs "Dissekering av ett snöfall". Jag har aldrig läst något av Sara Stridsberg och har ärligt talat haft lite fördomar mot henne tidigare - tyckt att hon verkat lite manierad och även att hon... ja, det spelar ingen roll, fördomar är inte särskilt intressanta som åsikter. (Eller jo, de säger ju kanske något om den fördomsfulle, men väldigt lite om föremålet för fördomarna.) Men jag blev ändå nyfiken när jag läste om den här pjäsen och hörde recensionen i P1:s Kulturnytt, och jag är glad att jag gick dit för den var riktigt bra!

Dissekering av ett snöfall handlar om drottning Kristina. Hon som ärvde hela Sverige efter sin pappa kungen. Hon som inte ville gifta sig. Hon som abdikerade. Och som senare konverterade till katolicismen, fast det har ingen plats i pjäsen och det tycker jag var ett klokt beslut. Om man skapar fiktion baserad på ett verkligt människoöde så har man ingen skyldighet att redovisa allt som hände i denna människas liv från a till ö. Livet har ju sin egen dramaturgiska kurva - eller snarare, det är ingen snygg kurva alls, utan en rätt brokig linje som består av många småkurvor och rätt många trista raksträckor - och ett drama, oavsett om det är en pjäs, en film, en roman eller ett tv-spel, kräver en annan typ av dramaturgisk kurva, en mer rejäl och tydlig. Jag är ingen expert på detta område men det ska åtminstone finnas en början och ett slut. Och det ska gärna hända någonting däremellan. Det gör det i Dissekering av ett snöfall. Stridsberg har hittat dramat i Kristinas liv. Framförallt har hon hittat människan i Kristina.

Vad är då dramat i drottning Kristinas liv? I Stridsbergs tolkning består det av att hon är fruktansvärt ensam och befinner sig i en situation som hon själv upplever som bisarr. Hon är född i ett orättvist samhälle, i en monarki, i en tid av krig och lidande. Hon är född till barn och efterträdare till härskaren, kungen. Men hon är född till kvinna, inte till man som alla hade hoppats på. Hon är född i en könsmaktsordning. Hon tillåts aldrig glömma att hon är mindre värd som kvinna. Det finns förväntningar på henne, förväntningar som hon inte kan uppfylla för hon är en individ, inte en symbol. Det förväntas av henne att hon ska vara heterosexuell. Att hon ska gifta sig och få barn. Att hon ska tro på Gud och livet efter detta och känna samhörighet med kyrkan. Samt att hon ska vara god och klok och rättvis och konsekvent (hon är ju ändå regent). Och inte minst: tacksam över sin priviligerade position, hon ska vara fylld av stolthet och inte självhat. Men hon kan inte uppfylla någon av dessa förväntningar. Detta får mig att tycka om henne.


Ingela Olsson som drottning Kristina och Rolf Skoglund som Gustav II Adolfs spöke. Foto: Roger Stenberg

Samtidigt kan Kristina inte tänka sig vara något annat än en kung. Det är så hon ser sig själv: som kraftfull kung, inte godhjärtad drottning. Hon härskar. Hon använder sin makt för att kontrollera människorna omkring sig, skapar distans till dem, även de hon älskar och som älskar henne, hon vill vara top dog. Det vill alla som älskar någon, för att älska är att vara beroende. Kristina hatar beroendet. Hon hatar kärleken. Spyr på svagheten, föraktar den, straffar den. Men givetvis straffar hon sig själv på kuppen. Skildringen av relationen mellan Kristina och Belle är pjäsens ena stora styrka; relationen mellan Kristina och hennes döde far är den andra, och gestaltningen av Kristina själv är den tredje. Jag blev faktiskt väldigt berörd. Ingela Olsson spelar fantastiskt, och även Rolf Skoglund som den döde kungen är mycket bra. Övriga skådespelarprestationer var lite ojämna faktiskt.

Det man kan vara kritisk mot är att pjäsen är lite over the top - inte på manusplanet, men på regiplanet (jag hörde till och med att bara hälften av Sara Stridsberg användes i själva uppsättningen, galet i så fall!). Allt är skruvat ett extra varv, alla tricks som kan användas gör det, från metateater där Ingela Olsson regisserar sina medskådespelare (detta älskade iofs jag!) och scenarbetare som syns på scenen, till kalejdoskopiskt byte av roller mellan de olika skådespelarna (detta gillade jag iofs också: en gestaltning av hur repliker kan eka i ens huvud, hur vissa ögonblick spelas upp för ens inre om och om igen) till maxad scenografi som skapar en visuellt explosiv final.

Jag gillade finalen, den accentuerade det groteska i en monarkisk ceremoni, och jag kom att tänka på prinsessbröllopet häromåret, en händelse som jag noggrant undvek. Slutet, the very end, var iofs lite snopet i sin extrema antiklimax-minimalism, men å andra sidan: hur skulle de annars ha gjort? Alla visste redan hur det skulle gå. Kristina sa "fuck this" till kronan och lämnade makten och landet. Blev hon fri därigenom? Sara Stridsberg besvarar inte den frågan jakande, hon besvarar den faktiskt inte alls. Och det har jag stor respekt för - det hade kunnat bli så tillrättalagt och klingat falskt, om allt slutat med en lycklig abdikation. Kristina var ingen lycklig människa och det vore osannolikt om hon skulle bli nöjd och harmonisk bara av att abdikera (kanske blev hon det ändå, genom katolicismen, men det är en annan historia). I Dissekering av ett snöfall slänger hon kronan inte som en gest av initiativrikedom och självförtroende, utan snarare av desperation och kraftlöshet. Hon pallar inte längre, helt enkelt. Hennes blick är helt tom. Som ett litet barn som har gråtit så länge att det inte har något mer kvar att uttrycka.


Foto: Katja Frederiksen

två pjäser på dramaten

Mars har varit en ovanligt teatertät månad. Jag var och såg "Vit rik fri" på Stadsteatern i vintras men jag skrev inte om den här, för den var så trist att jag somnade (vilket var pinsamt, för jag gillar Ann Petrén och hon gav mig en skarp blick, jag satt på främsta raden). Men nu har jag varit på Dramaten och sett två pjäser som, as it happens, båda haft Hamadi Khemiri i stora roller. Det känns inte otroligt att han kommer bli en lika stor stjärna på sitt område som hans bror har blivit på litteraturområdet.



"Spöksonaten" var, som väntat, helt fantastisk. Jag vet inte varför men jag har ett sånt enormt förtroende för regissören och koreografen Mats Ek, jag förväntar mig inget mindre än att bli hänförd. Så känner nog många och det kan inte vara lätt att vara Mats Ek och känna den pressen hela tiden. Jag har bara sett det han gjort för teatern och operan ("Orphée" var
fantastisk, "Körsbärsträdgården" helt okej) men nästa vår ska han göra en ny helaftonsdansföreställning, gud vad jag ser fram emot det. Här har han i alla fall tagit sig an en av Strindbergs sena pjäser, och liksom i Orphée har han låtit den manliga huvudrollen spelas av en kvinna som förvandlats med hjälp av smink. Faktum är att nästan alla rollfigurer i pjäsen bytt kön. Det störde inte det minsta. Stina Ekblad var galet bra som gubben Hummel. Hummel är för övrigt namnet på en tonsättare som levde samtidigt som Beethoven - denna detalj lär knappast ha undgått Strindberg, men jag har inte sett en enda recension som nämner det. Jag tycker det är intressant eftersom musiken har så stor plats i pjäsen, och inte minst i denna tolkning. Tonsättaren Hummel var, till skillnad från Beethoven, inget geni och ingen stor förnyare, även om hans musik var bra nog att bli ihågkommen efter hans död. Men han har ändå något av en loser-stämpel. Vilket, tycker jag, ger en intressant vinkel på Strindbergs Hummel, ett gammalt as som har makt och varit framgångsrik men ändå inte är en stor människa.

Mats Ek kör mycket med humor. Det är kanske därför han är så populär, det lekfulla och absurda går hem hos de breda massorna medan det subtila och poetiska går hem hos recensenterna. (Gud vad folkföraktande det där lät? Menade absolut inte så.) Det har skrivits mycket om den erotiska dansen med en rullator i Spöksonaten, och jag tyckte att den dansscenen liksom varenda en i uppsättningen var mycket rörande. Mäktigaste scenen var dock när Hummel drar sin sannings-rant för middagsgästerna och man tror att han är en segrare, men översten går till motangrepp med orden "man kan stoppa tiden" och därefter ballar allting ur, bord rivs itu, Hummel rullar runt, det är som om gravitiationen och tiden och alla andra grundlagar upphävs.



Jag tyckte översten hade en utseendemässig likhet med Strindberg, och jag tror inte att det var en slump. Jag vet att man inte ska göra biografiska tolkningar av konst, men jag kan ändå inte hjälpa att fundera över vilken karaktär som "är" författaren i en pjäs eller en bok, jag tror ändå att många som skriver fiktion har ett alter ego som de identifierar sig med mer än andra karaktärer. Och utan att vara någon expert på Strindberg så känns det som att en klassisk tolkning av verket innebär att författarens alter ego är antingen gubben Hummel (dvs Strindis är självrannsakande och bitter) eller studenten (detta skulle mer vara ett minne av hur idealistisk Strindz var som ung). Men tänk om det var översten som han identifierade sig mest med? Tycks Mats Ek tänka. Den mest förljugne, patetiska karaktären av alla. Men som ändå hävdar sitt värde som människa och försvarar sin livsstil. Vem fan är Hummel att komma och döma honom? Vem kan döma någon? Det är synd om människorna. Låt dem vara ifred. Vi ska ju ändå dö snart. What difference does it make.

Ja, hur viktigt är det med sanningen? Det är en av frågorna som Spöksonaten handlar om. Jag tycker det är intessant. Och jag tycker också att kärlekshistorien mellan studenten och fröken (Melinda Kinnaman) var lite gripande, även om den inte fick så stort utrymme. Deras dans i slutet, som liksom accentuerade det omöjliga i deras kärlek, att hennes miserabla inre ställde upp en mur mellan dem två, jag tycker faktiskt det var oerhört starkt. Och "slutbilden", när alla ligger och liksom svävar, var så himla bra. Instabila, darrande, dallrande, levande - så lämnar vi karaktärerna i en pjäs om de är människor och inte bara bokstäver i ett manus.



Förra veckan såg jag premiären av "Paradisets barn". Den var trevlig, men helt annorlunda. Det var alltså en teaterversion av Marcel Carnés underbart eskapistiska film Les Enfants du Paradis som han på något märkligt vis lyckades spela in med stora masscener i Paris mitt under andra världskriget. Jacques Prevert skrev manuset. Jag älskar verkligen de filmer de gjorde ihop. När jag var 18-20 år gammal såg jag dem alla på bio, jag bodde i Lund men hade inte ett så stort socialt liv så jag fördrev min tid med att se alla filmer som Lunds Studenters Filmstudio visade på den lilla biografen Kino. Där gick bland annat en serie som hette "Fransk poetisk realism" som berörde mig djupt. Underbara filmer. Och "Paradisets barn" var en av de starkaste upplevelserna. Men det var länge sedan nu och jag har inte sett om den sedan dess, och i princip glömt hela handlingen. Så det var ett kärt återseende, men också ett jag bävade lite inför: det fanns ju en risk att storyn inte alls skulle beröra mig på samma sätt nu tio år senare och att jag skulle tvingas omvärdera detta "mästerverk" och dess roll i min identitet och min smak. Det fanns också en risk att berättelsen inte alls skulle fungera översatt till scenen.

Jag tycker regissören Ellen Lamm löst det rätt bra - istället för att försöka återskapa filmens feta scener på Paris gator och i stämningsfulla lokaler så handlade pjäsen om ett gäng radioteatermänniskor och hur de spelar in en radioteaterversion av Paradisets barn. Så scenografin var medvetet frånvarande, och killen som stod för ljudeffekterna blev lite comic relief. Men elegant nog gled "teaterskådespelarna" alltmer in i de rollfigurer de porträtterade, gränsen mellan verklighet och skådespel suddades ut, och efter paus var det som om skådespelarna hade slutat vara skådespelare, radioteatern var glömd, det enda som återstod var dramat. Rätt intressant och kreativt, denna förvandlingsprocess blev som en parallell dramaturgi till den övriga berättelsen.



Men samtidigt: jag vet inte. Jag tyckte Elin Klinga spelade över rätt mycket, och hon kunde inte riktigt bära upp rollen som den förtrollande vackra och gåtfullt leende Garance (det funkade i början av pjäsen, när hon spelade en radioteaterskådis vars utseende var helt irrelevant, men blev mer problematiskt efterhand). Å andra sidan: vem kan det, förutom Arletty som gjorde rollen i Marcel Carnés film? Men det är just detta som är problemet med filmer som det görs teaterversioner av: de är så mycket filmer, en syntes av vissa skådespelare och vissa bilder och vissa andra saker som är helt omöjligt att återskapa på en scen. Jag har ju den smaken när det gäller film att jag älskar film som verkligen är film, som inte känns som filmade romaner eller pjäser (det finns givetvis undantag! "Who's afraid of Virgina Woolf?" etc). Som verkligen är visuella och filmiska. "Paradisets barn" är en sådan film, liksom alla filmer inom den franska poetiska realismen. Det är lite hybris att försöka överföra det till en pjäs... samtidigt är det väl något som ligger i tiden, att man lockar folk till teatern genom att erbjuda något som inte först och främst är teater. Allt från Eric Ericsons "lustiga brev"-böcker och romaner som Jane Eyre (båda dessa har Ellen Lamm regisserat) till musikalfilmer som "Paralyerna i Cherbourg" och Tomas Tranströmers dikter. Och varför inte: allt kan vara teater, tycks andemeningen vara. En sympatisk frihet. Men problemet med film är att det inte bara är berättelsen som gör en film bra (tänk foto, klippning, musik, tempo, atmosfär...), och av samma anledning står inte filmernas berättelser lika starkt på egna ben.

Ibland funkar det, ibland funkar det inte. Men det är lätt hänt att en berättelse känns banal och rentav lite fånig om den tvättas rent från filmens magi. Man får ersätta den magin med någonting annat, och det har Ellen Lamm gjort rätt bra med sin radioteater-twist, men det kompenserar inte hela vägen tycker jag. Dessutom har hon stoppat in lite buskisinslag, som att greven är en total parodi på en stroppig greve, vilket gjorde det hela ännu sämre. Och slutet var lite väl fritt från filmen. Men jag blev ändå lite berörd av kärlekshistorien. Att Garance och Baptiste hade en romans som inte varade mer än en kväll men som satte så djupa spår i dem att de fem år senare fortfarande älskade varandra och var beredda att lämna allt för varandra... en så oerhört romantisk tanke. Eller romantisk och romantisk, sånt kanske händer i det verkliga livet? Vad vet jag.

gertrude stein gertrude stein gertrude stein



I söndags gick jag och såg "Gertrude Stein Gertrude Stein Gertrude Stein" på Stadsteatern med mina fina vänner
KV, Benji och Sanna. Kaffe & kaka i pausen och 100 % mys och allt det där. Men framförallt var det en himla bra pjäs.

Ok jag erkänner: jag nickade till lite under första akten. Men i andra akten hettade det till och då satt jag på helspänn. Gunilla Röör (varför heter svenska teaterskådespelare alltid saker som Röör, Ruud, Krook och Skoog i efternamn?) var asbra i sin gestaltning. När föreställningen var över och hon kom in på scenen igen för att ta emot applåderna var det som att se en helt annan människa: yngre, mindre, nättare, med ett annat ansikte, en annan röst, en helt annan personlighet. Jag vet att det är just vad skådespelaryrket går ut på men det är inte desto mindre imponerande att bevittna.

"Gertrude Stein Gertrude Stein Gertrude Stein" är alltså en monolog i två akter. Det är en dag någon gång under andra halvan av 1930-talet (tror jag), Gertrude och hennes sambo Alice B Toklas ska bli vräkta från sin lägenhet i Paris inom kort. Det regnar och Alice sover. Gertrudes minnen väcks till liv med anledning av den stundande flytten och hon sitter och reminissar, associativt och förutsättningslöst. Det är mysigt. Det är ju svårt att inte romantisera den här perioden och den här kretsen av människor i den här staden. Jag har inte så stor lust att läsa Gertrude Steins modernistiska prosaexperiment men jag älskar henne ändå. Hon är oumbärlig rekvisita i en bild som jag har inom mig och aldrig vill släppa, en bild av Paris och konstnärliga exilamerikaner som Hemingway och Cole Porter och F Scott Fitzgerald, the roaring twenties, jazz, modernism, fräckhet, utsvävningar, optimism, flabb, champagne. Woody Allen älskar också den bilden och hans nya film "Midnight in Paris" handlar helt och hållet om den - jag såg den när jag var i Paris (!) i somras, älskade den, ska försöka hinna skriva om den någon gång snart eftersom den har svensk premiär på fredag.

I alla fall, pjäsens behållning bygger rätt mycket på att man är bekant med och bryr sig om de här människorna och deras gärning. Det är underhållande anekdoter, referenshumor, som Killinggänget fast med en lesbisk kvinna istället för sex otroligt straighta män i huvudrollen. I första akten var det bara sånt. Men i andra akten kom något annat in: relationen mellan Gertrude och hennes bror Leo fylldes med dramatik och sorgsenhet. Plötsligt såg man människan Gertrude Stein, inte bara kulturlivsikonen. Uppgörelsen med Leo som hon återberättade var det bästa i hela pjäsen - dels för den sa någonting väsentligt om Gertrude Steins personlighet (fåfäng, envis, självständig etc), dels för att sakerna de diskuterade och bråkade om var intressanta i sig.

Det handlade om konst och skapande och fåfänga. Det är okej att ha ett stort ego om man är ett geni, resonerade Gertrude. Om man har visat sig vara ett geni är det okej att ha ett stort ego, menade Leo, och det finns en skillnad där. Pjäsens Gertrude Stein - liksom många efter henne, inte minst i dagens kulturliv - såg sig som en fantastisk begåvning som förtjänade allas uppmärksamhet och uppskattning, hon kände så från början, hon ansåg inte att status var något som man förtjänar utan något som finns inneboende hos vissa personer. Konsten, alltså the very output, blir då en katapult för jaget, geniet. Istället för att ha ett värde i sig själv först och främst. Det är äkta fåfänga, vare sig man väljer att förneka det eller ej.

Hur många författare skriver inte böcker för att de ser sig själva som författare? (Ordet "geni" är mindre vanligt idag, men det är samma princip.) Snarare än för böckernas skull, böckerna som finns inom dem och som vill ut (om de nu gör det, eller om de bara knåpas ihop för att författaren i fråga vill knåpa ihop dem). OBS! Jag dömer ingen här, jag säger inte att fåfänga författares böcker är sämre än de som skrivs av Konstens Ödmjuka Tjänare. Om detta nu existerar? Homeros kanske var fett fåfäng. Vergilius var det definitivt. Dante, kom igen. Även de mindre fåfänga - J.D. Salinger, Tomas Tranströmer - var fåfänga. Ja, att skriva en bok och vilja få den utgiven, att ta det anspråket, det är fåfängt i sig, det kommer man inte ifrån. Alla är väl det mer eller mindre och det är väl okej. Men. Fåfängans status har förskjutits, nu är den norm, punkt slut. Man ser sig som någon fantastisk och man vill att andra ska lyssna. Det är ju, om man tänker efter, lite sjukt faktiskt. Men vem skriver böcker (eller spelar in musik, målar tavlor etc etc) enbart för litteraturens skull? Är det fåfängt och osympatiskt att tänka sig en adressat? Det blir ju ohållbart.

Jag fördömer inte fåfänga, men jag konstaterar att den finns, tycker det är viktigt att inte glömma. Och när konst skapas med relativt lite fåfänga och ego så märks det, tycker jag. Det känns, lyser igenom. Som Adeles sång "Someone like you". Den är inte snygg och självgod, den bara brinner. Visst, den är vacker och lättälskad, en klockren poplåt. Men det låter inte som att det är låtens huvudsakliga syfte, den låter som sprungen ur ett genuint uttrycksbehov. Adele sjunger inte duktigt, hon sjunger ur sig sin strupe och sina lungor och hon låter som hon glömmer bort att hon spelas in. Hon kanske bara är en skicklig skådespelare, som Gunilla Röör. Men jag vet inte. Jag tror inte det. Det finns saker som är äkta. Jag tror på det. Gertrude Stein trodde också på det - att hon sedan också var övertygad om att hon själv var kapabel att skapa sådana tidlösa mästerverk, det är en annan sak.