Lyssnade på Kulturradio på P1 igår när jag lagade mat. Det var sweet. Det var en battle mellan Erik "din granne kan vara popvänster" Sziga från Timbro och Stefan "marxistisk litteraturteori e den fetaste" Jonsson från DN Kultur. Bakgrunden är att Timbro gett ut en kort publikation vid namn "Kulturskymning inställd" som är författad av Johanna Nylander men initierad av bl.a. Erik Sziga. Den går ut på att folk som inte gillar moderaterna gnäller över kulturskymning och att kulturpolitiken är dålig har fel, kulturvärlden mår jättebra och det finns ingen anledning att vara pessimistisk. The main point var att man inte ska tjafsa om kulturstöd eftersom en så stor del av kulturlivet finansieras av konsumenterna - med andra ord, vi bör röra oss mot att ta bort kulturstödet helt, eller som Erik Sziga uttryckte det, "sänka skatterna och låta folk ha mer kvar i plånböckerna så att de kan konsumera mer".

Och Stefan Jonsson? Han strimlade Erik Sziga och Timbro. Han bara, vad har ni fått det här ifrån? Vem snackar om kulturskyming? Ingen jag känner pratar om kulturskymning? Kulturarbetare är inte pessimistiska, tvärtom finns det ett stort självförtroende, folk satsar på att jobba med kultur trots att det verkligen inte finns mycket pengar. Och ja, Sverige har haft bra kulturpolitik som ni säger, kulturklimatet som vi ser nu är ett resultat av det, en tradition av socialdemokratisk kulturpolitik som moderaterna ju tycker är onödig? Timbros rapport vittnar om en syn på kultur - "den sköter sig själv, vi behöver inte bry oss om den" - som med all önskvärd tydlighet förklarar varför moderaterna är så ointresserade av kulturpolitik. Erik Sziga bara, men ni på DN Kultur har ju faktiskt kritiserat moderaterna! Och Stefan Jonsson bara, vi har inte klagat på kulturpolitiken, vi har klagat på att det inte finns någon kulturpolitik. Men om ni är intresserade av kultur så är vi enbart glada. Det har inte funnits någon diskussion om vad kultur ska vara och hur det bör stödjas, men ni tycker alltså det är viktigt trots allt? Sziga bara jaa... och Stefan Jonsson bara, okej men låt oss prata kultur då. Låt oss prata kvalitet, låt oss prata värden. Säg mig Erik Sziga, vad är kultur bra för? Varför ska staten stödja den? Vad är bra kultur? Och Erik Sziga... han bara tappade rösten! Stammade fram några klyschor om "kultur är, är, är viktigt för att, eh, ge en bild av vår syn på, på samhället, men jag tror inte att det var det vi skulle diskutera idag". He he he, det var kul. Pants down. 

Erik Sziga skiter i kultur. Han och Timbro. Timbro och moderaterna. Om ett operahus läggs ner men Basshunter gör succé i England så är det plus minus noll, allt är bra. Konsumenterna har sagt sitt, marknaden är rättvis. Är det inte så? Damn right, så kom inte med några keffa rapporter som försvarar en kulturpolitik som inte finns, som angriper haters som inte finns. Timbro har inga visioner om kulturens plats i 2000-talet. Allt är bara fåfänga - en handgnuggande önskan om att täppa till truten på kritikerna på kultursidorna. De hatar kultursidorna. Det är ett samtal som de inte förstår.
Kommentera 17

Recenserar DJ Dramas storbolagsalbum idag på Digfi: http://www.digfi.com/default.aspx?id=11509
Det är alltid en svår balansgång när mixtape-kungar ska göra "riktiga" skivor. Kom ihåg Funkmaster Flex skivor på 90-talet, de var inte jätteroliga. DJ Clue gillade jag däremot. Och Tony Touch vars "The Piece Maker" innehöll en och annan go hitlåt. DJ Drama lyckas faktiskt rätt bra, även om vissa grejer inte känns helt nya. "Cannon" dök ju först upp på Lil Waynes "Dedication 2", det är i princip samma version här. Fast den är förstås skitbra fortfarande.

CANNON, cannon...

Caroline skriver för övrigt jättebra om Lil Wayne och distans på sin blogg: www.rodeomagazine.se/crfn


Men. Det var inte det jag skulle skriva om idag egentligen.


Jag ville egentligen skriva om Clifford Brown. Och om jazz.

Jag vet inte så mycket om Clifford Brown förutom att han spelade trumpet som en gud och dog för ung. Och när jag lyssnar på hans skivor - kolla upp "The Clifford Brown Memorial Album" eller "Sarah Vaughan with Clifford Brown" eller samarbetena med Max Roach ("Delilah" är till exempel en fantastisk låt som har samma mörka mystik över sig som Miles Davis "Mood") - slås jag av en insikt, eller rättare sagt en åsikt: jazz var faktiskt som bäst på 50-talet. Förlåt, det låter konservativt, men det är ganska sant.

Häromdagen ringde Håkan mig.
- Vad gör du? sa han.
- Eh... inget... sa jag.
- Vadå inget?
- Du vill inte veta. Du kommer tycka att det är sjukt.
- Vad gör du??
- Alltså jag sitter och skriver en lista i Word på en box som jag tycker borde göras. En helt imaginär box.
- En box? Musik alltså?
- Ja. Den skulle kunna heta typ "Jazz: The Golden years (1945-1967)" och bestå av fyra perfekta cd-skivor.
- Okej...
- Ja, det fåniga är att jag inte har alla låtar jag vill ta med, ja vissa har jag inte ens hört.
- Så det är inte ens en "box" som du planerar att göra, att bränna?
- Nejnej!
- Okej...!
- Men alltså, den skulle bli skitbra. Jag önskar att den fanns så man kunde köpa den.

Man kan faktiskt concluda att jazzen var som bäst från 1945, från Charlie Parker "Now's the time", till 1967, då Coltrane dog och Miles Davis andra kvintett släppte "Miles Smiles". Det är inte så att jazzen innan (Duke Ellington! Billile Holiday & Lester Young! "West End Blues"!) eller efter (Weather Report! Abdullah Ibrahim! CTI Records!) inte var bra, det är bara att det finns en enhetlighet över den här perioden som gör den speciell. En jazzgalning skulle aldrig hålla med. "Jazz är jazz" skulle han eller hon säga, "och bra jazz har alltid gjorts och kommer alltid att göras". Det är helt säkert sant, men poängen är att för oss som älskar jazz utan att vara religiösa så finns det mer än musiken som gör jazz så attraktivt under den här perioden. Den så kallade kontexten.

Efter 1967 behövdes inte jazz längre. Det hände så mycket annat: Jimi Hendrix, Sly Stone, James Brown, politisk soul, P-Funk, Sam Dees, Thom Bell, de alltmer sofistikerade soulballaderna, Curtis Mayfields solokarriär, Marvin Gayes och Stevie Wonders 70-talsalbum, Gamble & Huff, Al Green och Willie Mitchell, Chic, hiphop. Jazz fanns ju kvar men var inte längre i första rummet. Det hade nog slutat vara det redan i början av 60-talet, men ändå, vi säger 1967, det är ett bra "före och efter"-år. Under det uttjatat händelserika året 1968 var det inte jazz som var soundtracket.

På 50-talet var jazz inte bara otroligt bra musik, utan det var det coolaste som fanns. I Jacques Tatis "Semestersabotören" imponerar de tuffa killarna på de söta tjejerna genom att på ett casual sätt säga "ah oui, j'ai quelques disques de Billi Hölliay". Jazzmusiker hamnade på omslaget ill Times Magazine. Jazz fanns överallt. Luften i New York andades inte rock eller rap, den andades jazz. Det var ett annat klimat. Det är det som gör perioden så mycket lättare att romantisera. Det är det som gjorde att Robert Wyatt skrev "Old Europe", om Miles Davis romans i 50-talets Paris. Det är inte lika lätt att romantisera fusion-eran på 70-talet, för det finns inte så mycket att ta på där, det är bara musik.

Min jazzbox, som alltså aldrig kommer att göras, skulle se ut så här:
CD1 - 40-talet (Bird, Diz, Bud Powell, Thelonious Monk, etc etc)
CD2 - 50-talet vol 1 (cool jazz, third stream, Miles Davis & Gil Evans, etc etc)
CD3 - 50-talet vol 2 (hardbop, modal jazz, Blue Note, Thelonious Monks på Riverside, etc etc)
CD4 - 60-talet (Bill Evans, Ornette Coleman, Brasilien-samarbeten, Jimmy Smith, etc etc)

Ja, nu vet ni det.

Kommentera 3
Det är så flummigt när man snackar om melodier. "Han komponerar utsökta melodier" kan en rockjournalist skriva i en recension av en skiva han eller hon gillar, men det behöver inte betyda att vi andra gillar melodin. Så vad är en bra melodi? Det är ju så jävla subjektivt. Det är lika märkligt och omöjligt att mäta som musik i allmänhet. Men jag kom på en rätt bra formel:

En melodi ska bedömas efter hur lättmemorerad den är i relation till hur avancerad den är.

Fattar ni? För jag menar, "Can't get it out of my head" med Kylie har en extremt lättmemorerad melodi, men eftersom den består av typ tre toner i ett väldigt simpelt mönster så känns den inte så imponerande i sig. Som melodi alltså - jag säger inte att det gör låten dålig (bra melodi är inget krav för bra musik). Men lyssna på Irving Berlins "Cheek to cheek" eller "White christmas" eller "I've got my love to keep me warm". Asavancerade melodier, kromatiska rörelser, skitsnygga ackord vars toner melodin dansar över - och man kommer ihåg varenda sekund, du kan väcka mig mitt i natten och jag kan nynna hela låten för dig. Now that's impressive.

PS jag recenserar Lykke Lis skiva för Digfi och dillar lite om könsaspekter i popmusik här: http://www.digfi.com/default.aspx?id=11494
Kommentera 19
Visa fler inlägg