dn kultur-skymning inställd

Lyssnade på Kulturradio på P1 igår när jag lagade mat. Det var sweet. Det var en battle mellan Erik "din granne kan vara popvänster" Sziga från Timbro och Stefan "marxistisk litteraturteori e den fetaste" Jonsson från DN Kultur. Bakgrunden är att Timbro gett ut en kort publikation vid namn "Kulturskymning inställd" som är författad av Johanna Nylander men initierad av bl.a. Erik Sziga. Den går ut på att folk som inte gillar moderaterna gnäller över kulturskymning och att kulturpolitiken är dålig har fel, kulturvärlden mår jättebra och det finns ingen anledning att vara pessimistisk. The main point var att man inte ska tjafsa om kulturstöd eftersom en så stor del av kulturlivet finansieras av konsumenterna - med andra ord, vi bör röra oss mot att ta bort kulturstödet helt, eller som Erik Sziga uttryckte det, "sänka skatterna och låta folk ha mer kvar i plånböckerna så att de kan konsumera mer".

Och Stefan Jonsson? Han strimlade Erik Sziga och Timbro. Han bara, vad har ni fått det här ifrån? Vem snackar om kulturskyming? Ingen jag känner pratar om kulturskymning? Kulturarbetare är inte pessimistiska, tvärtom finns det ett stort självförtroende, folk satsar på att jobba med kultur trots att det verkligen inte finns mycket pengar. Och ja, Sverige har haft bra kulturpolitik som ni säger, kulturklimatet som vi ser nu är ett resultat av det, en tradition av socialdemokratisk kulturpolitik som moderaterna ju tycker är onödig? Timbros rapport vittnar om en syn på kultur - "den sköter sig själv, vi behöver inte bry oss om den" - som med all önskvärd tydlighet förklarar varför moderaterna är så ointresserade av kulturpolitik. Erik Sziga bara, men ni på DN Kultur har ju faktiskt kritiserat moderaterna! Och Stefan Jonsson bara, vi har inte klagat på kulturpolitiken, vi har klagat på att det inte finns någon kulturpolitik. Men om ni är intresserade av kultur så är vi enbart glada. Det har inte funnits någon diskussion om vad kultur ska vara och hur det bör stödjas, men ni tycker alltså det är viktigt trots allt? Sziga bara jaa... och Stefan Jonsson bara, okej men låt oss prata kultur då. Låt oss prata kvalitet, låt oss prata värden. Säg mig Erik Sziga, vad är kultur bra för? Varför ska staten stödja den? Vad är bra kultur? Och Erik Sziga... han bara tappade rösten! Stammade fram några klyschor om "kultur är, är, är viktigt för att, eh, ge en bild av vår syn på, på samhället, men jag tror inte att det var det vi skulle diskutera idag". He he he, det var kul. Pants down. 

Erik Sziga skiter i kultur. Han och Timbro. Timbro och moderaterna. Om ett operahus läggs ner men Basshunter gör succé i England så är det plus minus noll, allt är bra. Konsumenterna har sagt sitt, marknaden är rättvis. Är det inte så? Damn right, så kom inte med några keffa rapporter som försvarar en kulturpolitik som inte finns, som angriper haters som inte finns. Timbro har inga visioner om kulturens plats i 2000-talet. Allt är bara fåfänga - en handgnuggande önskan om att täppa till truten på kritikerna på kultursidorna. De hatar kultursidorna. Det är ett samtal som de inte förstår.

stacks so fat rubberbands can't hold 'em / lullaby of birdland

Recenserar DJ Dramas storbolagsalbum idag på Digfi: http://www.digfi.com/default.aspx?id=11509
Det är alltid en svår balansgång när mixtape-kungar ska göra "riktiga" skivor. Kom ihåg Funkmaster Flex skivor på 90-talet, de var inte jätteroliga. DJ Clue gillade jag däremot. Och Tony Touch vars "The Piece Maker" innehöll en och annan go hitlåt. DJ Drama lyckas faktiskt rätt bra, även om vissa grejer inte känns helt nya. "Cannon" dök ju först upp på Lil Waynes "Dedication 2", det är i princip samma version här. Fast den är förstås skitbra fortfarande.

CANNON, cannon...

Caroline skriver för övrigt jättebra om Lil Wayne och distans på sin blogg: www.rodeomagazine.se/crfn


Men. Det var inte det jag skulle skriva om idag egentligen.


Jag ville egentligen skriva om Clifford Brown. Och om jazz.

Jag vet inte så mycket om Clifford Brown förutom att han spelade trumpet som en gud och dog för ung. Och när jag lyssnar på hans skivor - kolla upp "The Clifford Brown Memorial Album" eller "Sarah Vaughan with Clifford Brown" eller samarbetena med Max Roach ("Delilah" är till exempel en fantastisk låt som har samma mörka mystik över sig som Miles Davis "Mood") - slås jag av en insikt, eller rättare sagt en åsikt: jazz var faktiskt som bäst på 50-talet. Förlåt, det låter konservativt, men det är ganska sant.

Häromdagen ringde Håkan mig.
- Vad gör du? sa han.
- Eh... inget... sa jag.
- Vadå inget?
- Du vill inte veta. Du kommer tycka att det är sjukt.
- Vad gör du??
- Alltså jag sitter och skriver en lista i Word på en box som jag tycker borde göras. En helt imaginär box.
- En box? Musik alltså?
- Ja. Den skulle kunna heta typ "Jazz: The Golden years (1945-1967)" och bestå av fyra perfekta cd-skivor.
- Okej...
- Ja, det fåniga är att jag inte har alla låtar jag vill ta med, ja vissa har jag inte ens hört.
- Så det är inte ens en "box" som du planerar att göra, att bränna?
- Nejnej!
- Okej...!
- Men alltså, den skulle bli skitbra. Jag önskar att den fanns så man kunde köpa den.

Man kan faktiskt concluda att jazzen var som bäst från 1945, från Charlie Parker "Now's the time", till 1967, då Coltrane dog och Miles Davis andra kvintett släppte "Miles Smiles". Det är inte så att jazzen innan (Duke Ellington! Billile Holiday & Lester Young! "West End Blues"!) eller efter (Weather Report! Abdullah Ibrahim! CTI Records!) inte var bra, det är bara att det finns en enhetlighet över den här perioden som gör den speciell. En jazzgalning skulle aldrig hålla med. "Jazz är jazz" skulle han eller hon säga, "och bra jazz har alltid gjorts och kommer alltid att göras". Det är helt säkert sant, men poängen är att för oss som älskar jazz utan att vara religiösa så finns det mer än musiken som gör jazz så attraktivt under den här perioden. Den så kallade kontexten.

Efter 1967 behövdes inte jazz längre. Det hände så mycket annat: Jimi Hendrix, Sly Stone, James Brown, politisk soul, P-Funk, Sam Dees, Thom Bell, de alltmer sofistikerade soulballaderna, Curtis Mayfields solokarriär, Marvin Gayes och Stevie Wonders 70-talsalbum, Gamble & Huff, Al Green och Willie Mitchell, Chic, hiphop. Jazz fanns ju kvar men var inte längre i första rummet. Det hade nog slutat vara det redan i början av 60-talet, men ändå, vi säger 1967, det är ett bra "före och efter"-år. Under det uttjatat händelserika året 1968 var det inte jazz som var soundtracket.

På 50-talet var jazz inte bara otroligt bra musik, utan det var det coolaste som fanns. I Jacques Tatis "Semestersabotören" imponerar de tuffa killarna på de söta tjejerna genom att på ett casual sätt säga "ah oui, j'ai quelques disques de Billi Hölliay". Jazzmusiker hamnade på omslaget ill Times Magazine. Jazz fanns överallt. Luften i New York andades inte rock eller rap, den andades jazz. Det var ett annat klimat. Det är det som gör perioden så mycket lättare att romantisera. Det är det som gjorde att Robert Wyatt skrev "Old Europe", om Miles Davis romans i 50-talets Paris. Det är inte lika lätt att romantisera fusion-eran på 70-talet, för det finns inte så mycket att ta på där, det är bara musik.

Min jazzbox, som alltså aldrig kommer att göras, skulle se ut så här:
CD1 - 40-talet (Bird, Diz, Bud Powell, Thelonious Monk, etc etc)
CD2 - 50-talet vol 1 (cool jazz, third stream, Miles Davis & Gil Evans, etc etc)
CD3 - 50-talet vol 2 (hardbop, modal jazz, Blue Note, Thelonious Monks på Riverside, etc etc)
CD4 - 60-talet (Bill Evans, Ornette Coleman, Brasilien-samarbeten, Jimmy Smith, etc etc)

Ja, nu vet ni det.


vad är en bra melodi?

Det är så flummigt när man snackar om melodier. "Han komponerar utsökta melodier" kan en rockjournalist skriva i en recension av en skiva han eller hon gillar, men det behöver inte betyda att vi andra gillar melodin. Så vad är en bra melodi? Det är ju så jävla subjektivt. Det är lika märkligt och omöjligt att mäta som musik i allmänhet. Men jag kom på en rätt bra formel:

En melodi ska bedömas efter hur lättmemorerad den är i relation till hur avancerad den är.

Fattar ni? För jag menar, "Can't get it out of my head" med Kylie har en extremt lättmemorerad melodi, men eftersom den består av typ tre toner i ett väldigt simpelt mönster så känns den inte så imponerande i sig. Som melodi alltså - jag säger inte att det gör låten dålig (bra melodi är inget krav för bra musik). Men lyssna på Irving Berlins "Cheek to cheek" eller "White christmas" eller "I've got my love to keep me warm". Asavancerade melodier, kromatiska rörelser, skitsnygga ackord vars toner melodin dansar över - och man kommer ihåg varenda sekund, du kan väcka mig mitt i natten och jag kan nynna hela låten för dig. Now that's impressive.

PS jag recenserar Lykke Lis skiva för Digfi och dillar lite om könsaspekter i popmusik här: http://www.digfi.com/default.aspx?id=11494

vem vill jobba på dramaten när det finns tv4

Från Metro:

Mikael Persbrandt ska göra huvudrollen i TV 4:s nya dramasatsning "Oskyldigt dömd". Den tolv avsnitt långa serien ska kanalen sända i höst.

I serien spelar Mikael Persbrandt rollen som Markus Haglund, en kontroversiell professor i straffrätt vid Uppsala universitet. Tillsammans med fyra juridikstudenter tar sig professorn an rättsfall där de misstänker att de straffade är oskyldigt dömda.

- Ämnet är hett, karaktären skön och storyn spännande. Jag ser mycket fram emot inspelningen, säger Mikael Persbrandt i ett pressmeddelande.

Alltså är det bara jag som tycker det här är högst komiskt? Mikael Persbrandt som juridikprofessor? Nigga please!


fy fan vad sorligt

image214
Heath Ledger (orkar inte göra ett skämt om hans stora huvud) och Michelle Williams.

Heath Ledger, född 1979, är död. Förmodligen överdos. Förmodligen extremt olycklig. Fy fan.

Jag kommer ihåg att jag såg "Tio orsaker att hata dig" när den kom och tyckte att han var keff. Sen hade han huvudrollen i "The Patriot", förmodligen världens mest gräsliga film (har inte sett den) och jag tyckte det var kefft. Sen kom "Brokeback Mountain" och jag blev helt tagen på sängen av hur bra han var, hur känsligt han spelade. Och så var det så fint att han och Michelle Williams spelade ett par som var olyckliga med varandra i filmen, men i verkligheten blev de kära och förlovade sig och fick ett barn och Jake Gyllenhaal fick vara gudfar (sentimentalt och gulligt).

De separerade i höstas, när barnet var två år gammalt. Sen dejtade han en 20-årig modell. Sen hittades han naken och död på sitt badrumsgolv i sin flådiga New York-lägenhet. Han måste varit känslig indeed. Han måste mått så jävla dåligt.

Hemskt.

Han föddes 1979.

skuldbaggen

Fan vad fegt av Guldbaggejuryn att belöna Roy Anderssons "Du levande" istället för Johan Klings "Darling". Alltså Roy Andersson har tonvis med priser, och han är tät på sina reklamfilmer, han har gjort film i 40 år, jag tror han klarar sig! Han har fått erkännande så det räcker. Men han behöver uppenbarligen bara visa sin nuna en gång i decenniet för att det ska börja regna guldbaggar. "Darling" är gjord av en debutant och är på många sätt en bättre film än "Du levande" - den är rolig (utan att vara hurtig), fräsch och verklighetsförankrad. Vad känns mest Sverige 2007, snälla länningar som är mellanchefer på McDonald's eller gråa män i hängslen som spelar tuba? Jaja, Michael Segerström fick i alla fall en välförtjänt Guldbagge för bästa manliga huvudroll. Men det är förmodligen bara för att Guldbaggejuryn tillämpar principen "har du hållit på i 30 år ska du fanimej ha en bagge du me'!".

Fast varför bryr jag mig egentligen? Guldbaggegalan är ett skämt (om Oscarsgalan är ett skämt så är Guldbaggegalan VERKLIGEN ett skämt). Jag kanske bryr mig för att det hamnar på alla tidningars förstasidor. Vilket i och för sig är nästan lika upprörande som galan i sig. Eller jag menar, det hade kanske inte varit så konstigt att ge så mycket media-coverage om det hade rört sig om en intressant och respektabel gala, ett fint pris. Men nu är det alltså guld...baggen. Kom igen. Styr upp er.


jukebox & atonement

image213
Av någon anledning tycker jag väldigt mycket om Chan "Cat Power" Marshall. Jag kan inte sätta fingret på vad det är som gör henne så speciell. Men hon känns så... real. Hon verkar så känslig och samtidigt aldrig, aldrig sentimental. Hon är cool. Hon har integritet. Hon älskar musik och gör ingen grej av det; hon har gjort massor av covers och man får intrycket att låtarna är hennes personliga favoriter, så långt ifrån ängsligt hipster-poängplockande som man kan komma, trots onekligen imponerande val som George Jacksons "Aretha, sing one for me" och Hot Boys "I feel". Det är inte ett ironiskt val - hon tycker om Lil Wayne helt enkelt. Det är en betydligt mer känslomässig inspelning än när The Tough Alliance gav sig på 50 Cents "Many men". Fast samtidigt, typ soundmässigt, lite tråkigare.

Cat Power gör nuförtiden musik som inte kan rubriceras som annat än soulrock. Det är ett tydligt sydstatsgung och innerlig sång, men istället för kitschigt blås och tre-svarta-tjejer-som-sjunger-kör så backas hon av feta elgitarrer, piano och trummor. Inte mer än så. Det är ganska begränsande om man säger så, men ibland är det riktigt bra, som på de bästa låtarna på förra skivan "The Greatest". Nya albumet "Jukebox" är ännu en samling covers men sämre än både "The Covers Record" och "The Greatest" - musiken är liksom lite trubbig, slapp på ett tråkigt sätt. Jag hade höga förhoppningar på versionen av Billie Holidays "Don't explain" men Cat Power schabblar bort tillfället genom att ersätta Tin Pan Alley-ackorden med dova, tunga rockackord. Trist. Det är sympatiskt att hon är så fri i förhållande till originalens melodier - det verkar som texterna är det centrala för Chan, och för all del - men det är samtidigt sällan som hennes egna (mer eller mindre improviserade?) sångmelodier blir lika bra som originalens. Men, ändå - en homogen och rätt trivsam samling sånger. Förvänta er ingen "Sea of love" bara.


Jag såg Atonement (Försoningen) igår. Inte jättebra. Extremt (och då menar jag extremt) snygg, gud var scenograferna har frossat i allt från tapeter till baddräkter, och uppfriskande med ett kostymdrama med lite tempo och udd i klippningen och kronologin, men ändå - det är en rätt banal historia om hur bull det är att rycka ut i krig. Faktiskt, det är det den handlar om! Här hade man förväntat sig mellankrigs-aristokrati-porr till hundra procent, men icke. Äh, jag kanske bara var dåligt påläst i och för sig. Keira Knightley är snygg men LÄSKIGT smal. Vi såg filmen hemma och åt kladdkaka och grädde samtidigt, man fick lust att hoppa in i rutan och bjuda den stackars tösen.

älskar fortfarande fredrik strage

(What else is new.) Men krönikan igår var riktigt bra, bästa på länge: http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=2453&a=734218 Handlar om kulturjournalisters hemliga nostalgi, att "jag bryr mig bara om morgondagens musik/film/konst/litteratur" är en fåfäng och falsk hållning.

När man är knuten till en stor tidnings kulturdel BEHÖVER man inte skriva bra. Man behöver inte anstränga sig, för man är redan där, man är inne. Man kan ta det lugnt och skriva vilken skit som helst, för det blir ju ändå publicerat. Det är lite som produktion av varor i öststaterna under kommunismen, det finns ingen konkurrens som gör en svettig och tvingar en erbjuda bättre prylar än alla andra, staten bestämmer ju hur mycket som ska tillverkas och av vem, man blir hållen under armarna och kan ta det rätt soft. Skillnaden är att en fet kulturredaktion som DN:s består av folk som är där av en anledning, de har gjort något tidigare och visat sig värdiga, de är av en viss kaliber. Ett en text i DN Kultur är bra är alltså varken överraskande eller självklart. Men det är gött.


Hang in there, Anakin.


ulf larsson!

Står inte ut. Såg nyss slutet på Let's Dance. Fatta att varenda kefft par gick vidare, de enda som stod kvar när alla hade pustat ut och leende gått ifrån scenen (som liknade en hängningsanordning) var - Ulf Larsson och hans partner. Alltså stackars Ulf Larsson! Han måste må så jävla dåligt. Han mår ju redan så jävla dåligt. Först deppigt överviktig, sen deppig chockbantning, sen ett försök till att "bli någon" igen genom att ställa upp i den här fåniga tävlingen - och så åker han ut! Gud vad knäckt han måste vara. Usch, det var jobbigt att se. Jag blir orolig för honom. Tänker på Svullo, självföraktet, meningslöshetskänlorna. Snälla Ulf Larsson, ta inte ditt liv eller nåt. Jag menar allvar.

inget speciellt, bara en lista

Digfi låter sina skribenter en åt gången gå igenom 2007. Här är mitt: http://www.digfi.com/default.aspx?id=11458 Många likheter med listan jag publicerade här, fast skillnader och motiveringar också. Egentligen skulle jag nog mycket hellre skita i en lista och bara skriva om hur mycket Frida Hyvonen betyder för mig. Fast när jag tänker efter vill jag kanske inte det ändå - det är något fint och speciellt som jag inte vill gräva i och sönderanalysera, något privat.

(En sak som inte letade sig till någon årsbästalista var kategorin "årets årstid". Vinnare är chokladhösten 2007. Jag och Caroline har av någon anledning ätit så sjukt mycket choklad, och varje gång vi tänkt att det börjat bli löjligt så har vi snubblat över ännu mer choklad. Folk har gett oss choklad. Vi har befunnit oss i sammanhang där det har bjudits på choklad. Osv osv. Chokladhösten 2007 - vars efterdyningar ännu inte helt avtagit.)

Apropå publikationer så är jag med i Ondskans senaste nummer också. Skriver små texter om J Holiday, screw-refränger och om varför "International playas anthem" är en "Auld lang syne" för 2000-talet. Sista numret av Ondskan, tidningen läggs ner. Anton Gustafsson har tröttnat på indiepop och kommit fram till att twee är mesigt... skoja!

Topp 3 twee:
1. Orange Juice - Untitled melody
2. Field Mice - Emma's house
3. Razorcuts - I heard you the first time

the grass is singing (bra titel f.ö.)

image212

De senaste dagarna har jag bott i Zimbabwe, eller snarare Rhodeisa. Det har inte varit 2008, utan 1930- och 40-tal. Jag har varit fattig och olycklig och levt på jordbruk, nära årstiderna, nära naturen.

Jag har alltså läst Doris Lessings "The Grass is Singing" och blivit helt absorberad. Den var jättebra. Fast lite problematiskt ändå, den handlar ju om de vita sydafrikanernas förhållande till "the natives" och även om den är distanserad och kritisk så är det hela tiden genom de vitas perspektiv. Å andra sidan - hade det kunnat göras på något annat sätt? Doris Lessing är ju vit. Det liv hon levde i Afrika var de vitas liv. Om hon hade försökt ge sig på att ha ett berättarjag som var svart, ett förtryckt subjekt, hade det blivit falskt - hur skulle hon possibly ha kunnat representera dem? Det hade varit fåfängt, self-righteous och nedlåtande. Typ "ni kan inte berätta er historia, så jag gör det åt er".

Och romanen är ju verkligen aldrig förstående till och sympatiserande med förtrycket, däremot är den förklarande, den är metodisk och psykologisk. Doris Lessing är så precis, och hon har sånt klockrent språk, det är bara "wow! Såklart! Exakt så måste det vara! Givetvis!" hela tiden. Det är en old school berättelse, för berättaren är verkligen skild från alla karaktärer, ser allt de inte ser, förstår allt de inte är förmögna att förstå. Det är nästan lite frustrerande att se karaktärerna, människor utan någon som helst självkännedom, springa omkring hopplöst, oundvikligen dragna mot tragedin. Det finns en fatalism där, en sorgsen dramatisk regelmässighet.

Som alltid med debutromaner tänker jag på hur gammal författaren var när den kom ut. Ju äldre, desto bättre, desto mer lugnad blir jag. "The Grass is Singing" kom 1950, då var Doris Lessing 31 år gammal. 31. OK. I can live with that. Då har jag lite mer än fem år på mig på att skriva en perfekt roman om människor och maktrelationer. Lycka till...


the carolina gynning show

Igår såg jag och Caroline första avsnittet av Femmans "I huvudet på Gynning". Hilarious! Jag måste erkänna att jag inte haft någon djupare relation till Carolina Gynning. Jag rycktes aldrig med i dokusåpa-tornadon som svepte över Sverige för några år sedan, och följaktligen missade jag att det fanns någon som hette Carolina Gynning som vann Big Brother. Men Caroline har alltid tjatat om att hon är vår tids Anita Ekberg, och när man läser hennes krönikor i Punkt SE och hör en grovt skånsk röst i sitt huvud är det lätt att se charmen ändå, hon är gränslös och underhållande. Och programmet var toppen, om än alldeles för långt (det hade räckt med en halvtimme). Carolina Gynning har det ovanliga personlighetsdraget att hon är hetsig och hyperintensiv utan att framstå som neurotisk. Hon är bara all over the place och skitrolig. Hon bjussar på sig själv och är aldrig cool på ett drygt sätt, samtidigt är hon heller aldrig fjäskigt folklig. Hon gör någonting, sen tycker hon det är jobbigt, sen går hon ut och tar en cigg och säger "nä va fan alltså!". Det är kul. Hon är extremt självupptagen (pratar om sig själv i tredje person, "Gynning") och det är komiskt när hon pratar med folk och alltid får samtalet att handla om henne själv. Hon är som en fantastisk karaktär i en film, man gillar henne av samma anledning som man gillar Johnny Drama i "Entourage" eller Norma Desmond (Gloria Swanson) i "Sunset Boulevard". Hon är en fest, helt distanslös utan att bli osympatisk. Vet i och för sig inte om jag pallar se alla avsnitt av tv-serien - en timme i veckan är mycket att ta i anspråk av min dyrbara tid! - men jag måste erkänna att numera även jag är förtjust i fenomenet Carolina Gynning.


PS Alex Schulman var med i två minuter och visade ännu en likhet med Andres Lokko: ett proffs i skrift, obekväm i rutan.


tre musiktips

1) Herbie Hancocks "River - The Joni Letters" som kom i höstas. All good nokturn jazz där pianolegenden tolkar Joni Mitchells låtar på ett befriande fritt sätt - melodierna har han mer eller mindre övergett, men låtarnas fascinerande ackord fördjupar han och bygger improvisationer kring. Och han har Wayne Shorter med på nästan varje låt! Och de gör även Duke Ellingtons "Solitude", och "Nefirtiti" ("fan Wayne, kommer du ihåg när vi spelade med Miles på 60-talet, vad säger du, ska vi inte ta en av låtarna du skrev då, for old time's sake?")! Och en nyskriven Joni-låt med Joni på sång. Det finns en del andra vokalister - för många om du frågar mig, det hade varit bättre om det varit 100% instrumentalt - bland dessa överraskande nog Tina "rockmormor" Turner som funkar riktigt bra nedtonat jazzigt. Men framförallt är det en ovanligt sammanhållen och inspirerad hyllningsskiva, och den är helt utmärkt att lyssna på just nu, när allt är mörkt och kallt och man bara vill sluta sina händer kring en stor kopp te.

2) Isley Brothers "Body Kiss". Kom 2003 och skrevs och producerades av R. Kelly som även gästar på en massa låtar, slappt maskerad som The Pied Piper. Det här var när R:et var i blåsväder pga anklagelser för sexualbrott, han fattade att han gjorde bäst i att ligga rätt lågt, ett supererotiskt soulalbum utgivet av honom själv skulle bara göra alla ännu mer förbannade. Men vad skulle han göra med all sin kreativitet? Det är som när Prince exploderade av musikalitet i början av 80-talet, han hade så mycket idéer att två hela skivor fick ges ut av The Time fast det var Prince som skrev, spelade, producerade och sjöng rubbet. "Body Kiss" är en R. Kelly-skiva där Ronald Isley sjunger istället för R. Kelly. Och det låter givetvis fantastiskt. Isley BROTHERS? Ernie Isley spelar ett smaskigt gitarrsolo på typ en låt, annars håller han sig väldigt mycket i bakgrunden. Annars är det bara Ronalds falsett för hela slanten, lika fin som alltid. Tolv låtar, inga skits, ingen bullshit. Jag har velat kolla upp den här skivan ända sedan Sebastian Suarez-Golborne hyllade den i Nöjesguiden när den kom, men det har inte blivit av förrän nu. Det är det som är så härligt med bra musik - det spelar ingen roll när man hittar till den, om den är bra så kommer den alltid vara bra, alltid vara belönande.

3) Beethovens stråkkvartett no 10 ("harpan"), opus 74. Från 1809. Med The Medici Quartet. Så jävla bra. Det är oftast dur, men det skaver och sliter, så dramatiskt men ändå fröjdfullt, hela tiden medryckande melodiskt. Den som kom efter, "Serioso" (stråkkvartett no 11, op. 95), är också extremt bra - lite mörkare, men aldrig deppig. Så vackert bara. Oh God, finns det något som slår kammarmusik när det är som bäst? Apropå "kammar"-prefixet förresten. "Kammarspel" måste vara det mest överanvända ordet i svensk kulturjournalistik, efter "trilogi". Fatta - bara för en film råkar ha ett fåtal huvudpersoner som interagerar på olika sätt blir det inte automatiskt ett kammarspel! Chilla med de starka orden. "___________" (klistra in titeln på valfri hypad film) är inte "Såsom i en spegel".


tarantinho

Förra helgen såg jag Death Proof och kände mig som Fredrik Strage, för jag gillade den. Igår hade jag och en kompis inget bättre för oss så vi hade ett Kill Bill-maraton, typ fem timmar film blev det väl totalt. Så på en vecka har jag tagit igen tio år av Tarantino-ignorans.

Det vore kul om man kunde säga att Tarantino faktiskt ÄR väldigt bra, att hans filmer är unika och fräscha och att han bara är offer för post-90-tals-playahaters, han är för starkt förknippad med en period som alla så gärna vill distansera sig ifrån. Men sanningen är: hans filmer är faktiskt inte särskilt bra, inte längre. Han har egentligen aldrig gjort något riktigt bra efter Pulp Fiction, istället har han nördat loss och sprungit omkring i filmens lekstuga, en frossa i genreklichéer. Han gör det snyggt och han vet värdet av tempo i berättande. Och han regisserar blodiga och våldsamma scener så skickligt att man glömmer bort att bli besvärad. Men ändå blir det inte helt bra.

Det har inte att göra med att han är "ytlig". Snarare att han är för ambivalent. Kill Bill har ju ännu mer av det som gjorde Jackie Brown halvdassig, nämligen en fåfäng ambition om att teckna psykologiskt trovärdiga karaktärer. Det skär sig så himla mycket mot allt stiliserat våld och hårda one-liners. Man kan inte ta det på allvar, och samtidigt kan man inte se filmerna som eskapistisk underhållning till 100%, för det finns ett malplacerat allvar som tittar fram då och då och stör. Uma Thurman i Kill Bill - hon är en hopplös karaktär, för hon ska vara känslig och sårbar samtidigt som hon är en skoningslös mördarmaskin. Nog för att människor kan vara komplexa, men give me a break. Slutet på Kill Bill 2 ska liksom vara fint, man ska röras av kärleken mellan Bill och Uma Thurman och tycka att sättet han dör på är värdigt och Ett Stort Filmögonblick. Men hur fan ska man kunna tänka så när han är en psykopat som en minut tidigare försökt hugga ihjäl henne med ett samurajsvärd? Nä, den scenen ger jag inte mycket för.


Då var Death Proof bättre, som lyckade vara både spännande och underhållande. Dialogerna är långa och härliga, full av den typ av kaxigt småprat som ju Quentin Tarantino ändå är bra på att skriva. Kurt Russells galning var en parodi på en galning, och just därför funkade det, man hade irriterat sig till döds om det hade kommit någon fin psykologisk förklaring till hans personlighet. Det enda jag har att invända mot Death Proof är egentligen att en del av dialogen kändes så klassiskt machonördiga - "öh va fan, har du inte sett Vanishing Point? Shit, du har verkligen ingen koll!" - att det blev lite för otrovärdigt. Det var liksom slappt - istället för att Quentin Tarantino tänkt hur fyra 20-åriga tjejer snackar om film och skrivit dialog utifrån det, tänkte han på hur han själv skulle snacka om film med några kompisar. NOTA BENE: jag har ingen fucked fördom om att "tjejer skulle aldrig kunna vara nördiga och kunniga" eller nåt sånt. Men Quentin Tarantino känns väldigt manlig på många sätt. Han kanske borde bli mer medveten om det när han skriver sina manus.

Men skit samma. Det är inte graden av realism som avgör om en Tarantinofilm är bra eller inte, utan hur underhållande den är. Nu har jag inte sett Pulp Fiction på väldigt många år men jag vill ändå tro att den fortfarande har något. Man minns ju fortfarande alla karaktärer och så många scener och repliker (även sånt som inte sorteras in under "coola oneliners"), det säger ju ändå något. Samma sak med Reservoir Dogs. Karaktärer som Mr Pink, vad hände med dem? En filmkaraktär behöver ju inte vara psykologiskt komplex och trovärdig för att vara stark och minnesvärd. De behöver bara vara... speciella. Och exakt samma sak gäller för bra dialog. Jag hoppas att Quentin Tarantino inte knarkat bort all begåvning när det gäller att skriva manus, det vore kul om han gjorde en riktigt bra film igen. Death Proof är en bagatell men den är ett steg i rätt riktning.


if you are who you say you are...

Lupe Fiascos (ganska) nya skiva är rätt dålig. Enda bra låten är "Superstar" som har melankoliska house-pianoackord och en refräng som låter exakt som "Sunshine" från första skivan. As good as it gets.
image211
PS Köpte de här skorna idag. Jag insåg till slut att man inte kommer undan med att köpa svarta sneakers, man bryter mot naturens lagar. Hur praktiskt det än vore - man tänker att de inte ser ut som sneakers men ändå ger alla fördelar, och de blir inte lika smuts-sunkiga, och de är oftast billigare - sorry, de är bara inte snygga. Min frustration över detta dilemma påminde om Seinfeld-avsnittet "The Switch" där Jerry och George sliter i sitt hår för att försöka komma runt det omöjliga (i deras fall, det omöjliga i att göra slut med en tjej för att bli ihop med hennes rumskompis).

vi är inte unga längre

image210
"Teenagers having fun, circa 1960"

OK det här kanske inte är något scoop, men jag bara kom att tänka på en grej. För hundra år sedan var det inte relevant att tala om tonåringar. Sen kom jazz och rock'n'roll och Beatles och 60-tal och hela faderullan. "Parents just don't understand" som Fresh Prince uttryckte det - så var det då, på 1900-talet. Men tänk om den här perioden var unik, på det sättet att klyftan mellan generationerna (när det gäller värderingar och kulturella uttryck och preferenser) var unikt stor mellan, säg, 1940 och 1990. Har inte den klyftan växt tillbaka igen? Min lillebror lyssnar på punk delvis för att hans mamma tipsar honom om skivorna hon lyssnade på när hon var ung. De kivas om vem som ska ha på sig Converse-skorna för dagen. Det är inget föräldrauppror, och jag tror inte att hans fall är särskilt ovanligt. Vem var ung på 80-talet och gillade INTE populärkultur? (Skulle vara Lasermannen.) Man kan skämta om att "det nya föräldraupproret" kommer bestå i att bli medlem i MUF och elevrådsordförande och att gå in för klassisk musik, sånt där har man hört de senaste åren. Men helt ärligt, hur troligt är det att morgondagens 14-åringar revolterar mot sina Oasis-diggande föräldrar genom att hänga på Berwaldhallen? För det första skulle det vara en klen revolt, eftersom en musikälskare alltid tycker det är trevligt när andra älskar musik. För det andra är Berwaldhallen-kulturen, den klassiska västerländska konstmusiken, betydligt mindre lättillgänglig för ungdomar idag än vad britpop var för 90-talets ungdomar. Det är samma grej med att gå in för en lillgammal och präktig, anti-upprorisk livsstil i allmänhet - det krävs ganska mycket för att man ska gå den vägen, om alla ens jämnåriga kompisar bara vill dricka öl, se tuffa ut och skryta om den bästa iPod-playlisten.

Alltså tonåringar kommer vara tonåringar, men man kan inte tala om "tonårskultur" om ens pappa också gillar Marilyn Manson. Om ens mamma också vill ha Converse. Om ens föräldrar också ser på Judd Apatow- eller Quentin Tarantino-filmer och tycker de är skitbra. Om hela familjen spelar Playstation 3. I och för sig var det länge sen jag hörde ordet "tonårskultur" eller "ungdomskultur". Populärkultur säger man, för det är ju det det är, men det finns en viktig skillnad i denna modernare term: det är kultur för alla, oavsett hur gammal man är. Att det ursprungligen handlade om tonåringar är något som alltmer bleknar bort.

När The Thrills döper sin nya skiva till "Teenager" finns det något djupt nostalgiskt över det - inte bara för att det var ett tag sen som medlemmarna i The Thrills själva var tonåringar, utan också för att deras musik är nostalgisk till en svunnen tid, en tid då tonåringar var coola och föräldrar inte fattade ett dugg. Den nostalgin lär vi ser mer av. Är inte hela "Upp till kamp" samma sak? Det feta med 60-talet var inte bara att det hände så mycket, utan också att vi-mot-dom-känslan gentemot föräldragenerationen var så knakande intensiv. Tänk att kunna chocka sin omgivning enbart genom att ha lite längre hår som kille eller att gilla rock. En sån tid kommer aldrig att komma igen.

Historien om tonårskulturen kanske inte är en konsekvent evolution. Det är faktiskt möjligt att man om hundra år, precis som för hundra år sedan, inte bryr sig ett skvatt om "kultur för tonåringar". 1900-talet är kanske bara en parentes - i framtiden är kanske kultur återigen bara kultur.


Jag hejar på Obama! Men Hillary blir säkert en jättebra president om hon vinner!

Men ärligt talat. Jag vägrar ansluta mig till gruppen av popkulturjournalister som bloggar om amerikansk politik bara för att de gillar tanken på att göra det. Det är fåfängt. Och tröttsamt. Jag läser hellre feta analyser av folk som verkligen har koll. Word life att man litar mer på en statsvetare än en hiphopnörd i de här sammanhangen. Människor och skribenter får gärna utvecklas och breddas, det är inte det. Men läs en universitetskurs först eller nåt.


lusthusporten

image209

Jag har nyss besökt det vackraste huset jag någonsin sett. Lusthusporten på Djurgården. Fråga inte hur, men jag var inne där, fick en privat visning. Huset ägs av Nordiska Museet, innan dess tillhörde det etnologiska institutionen i 60 år, innan dess ägdes det av en rik korkhandlare som lät Carl "Sankt Johannes Kyrka" Möller bygga om huset i vacker nybarock jugendstil i slutet av 1800-talet. My oh my vad vackert det var. Alltså det ser ut som ett underbart Tim Burton/Hayaou Miyazaki-hus utifrån, men inuti... kan inte ens förklara, det var otroligt. Stenbalkonger (and lots of 'em), kakelugn i nästan varje rum, små fönster med glasmålningar, badrummet var som en liten kyrka och badkaret hade rundad träkant. En enorm altan i sten på andra våningen. Ett mystiskt litet torn som jag inte var uppe i. Och utsikten! Shit vilken utsikt, och en sån här morgon också, disig men torr, vintrig men snäll. Tror jag dör. Jag är i fel bransch. Behöver de inga bloggande jurister på Nordiska Museet?


reader's poll

Jag måste köpa nya skor eftersom mina sneakers är helt utslitna - jag får in vatten i skorna och kan se min högra lilltå utifrån - och eftersom det är för sent för att köpa "vinterskor" och fortfarande för kallt för att köpa ett par snygga tygskor får det väl bli sneakers igen. Förbskade sneakers alltså. Jag hatar streetwear. Hatar mig själv.

Hur som helst - vad tycker DU, kära Annika Flynner-läsare, är snyggast: vita eller svarta sneakers? Jag har aldrig haft svarta, de verkar diskreta och bra för januarivädret. Men jag vete fan. Vad tycker ni?

är janne halldoff från söder eller är han från söder?

Stig Claesson är alltså död, ännu en av dessa svenska författare som jag inte har läst och som vore kul att läsa men som ändå hamnar en bra bit ner på listan över litteratur-som-ska-kollas-upp. Hur som helst så läste jag in memoriam-sidorna i dagens DN Kultur, och när Jan Halldoff fick uttala sig blev det ofrivilligt komiskt:

- Stig var den finaste polare. När man var ung och grön och fick chans att göra sin första långfilm så behövde jag ett bra manus. En kväll träffade jag söderkisen Slas på Operabaren där han för en gångs skull satt solo. Jag frågade om jag fick surra lite med honom. Det resulterade i att vi gjorde manuset till filmen "Myten" ihop och den blev ju väldigt speciell tyckte man. Slas har betytt väldigt mycket för mig. Han var en underbar konstnär också och har målat ett porträtt på mig och min hustru Kerstin. Det är en schyst polare som nu har fladdrat i väg.

Alltså. Ung å grön! Söderkis (utan ironi)! Satt solo! Surra lite! Schyst polare som nu har fladdrat iväg! You gotta love it.


stora tobias bjarneby-inlägget

OK det är dags att come clean about min tv-spelsvurm. Det är dags att för mig att outa mig själv: jag är en lite yngre, lite snyggare och lite mindre beläst version av Jonas Thente. Nej, inte riktigt. Som med så mycket annat är jag mycket mer intresserad av tv-spel i teorin än i praktiken - när jag väl spelar, som igår hemma hos min lillebror, blir jag snabbt uttråkad. Fast jag när ändå en dröm om tv-spel som perfekt eskapism, interaktiva små konstverk. Ibland är det ju så bra också. Som när man rider på hästen i "Zelda - Ocarina of Time" och natten övergår till dag medan man flyger fram över slätterna. Eller när handkontrollen skakar till när man tar sin följeslagare i handen i "Ico" och man tillsammans letar sig ut ur det vackra men ödsliga slottet. Fast ofta är det inte fullt så bra, ofta är det bara mörkt och våldsamt/läskigt, det är lika ointressant för mig som skräckfilmer.

I alla fall. Det jag försöker säga är att jag har ett visst intresse för tv-spel, som är ganska oproportionerligt i förhållande till hur mycket jag faktiskt spelar. De senaste åren har jag varit inne på allgame.com nästan lika mycket som allmusic och allmovie (fast det är en klart sämre och mindre informativ sida). Och jag läser ju spelsidorna i DN Kultur. Men jag har knappast "koll", det är inte som när jag var 12 år och läste Super Power varje månad. Det var en svensk tidning som gjordes av bland annat Tobias Bjarneby, en tv-spelsjournalist som skilde sig från mängden. Han har skrivit sedan 1992 och hans inflytande har bara växt med åren, man kan faktiskt tala om honom som en tv-spelsjournalistikens Andres Lokko.

18 år gammal började han skriva för Nintendo-Magasinet, det var i samband med att tidningen gjordes om för att bli lite mer seriös (innan dess hade 80% av innehållet utgjorts av serier, ett utrymme som halverades). Året efter startade systertidningen Super Power som var ännu mer seriös - inga serier alls, och väldigt många recensenter - men fortfarande en rätt barnslig tidning. Tobias Bjarneby skrev väldigt mycket där, och efter ett tag lades Nintendo-Magasinet ner. Bjarneby var något av en popnörd: han lyckades smyga in att hans favoritband var Broder Daniel och Popsicle, han bytte namn på karaktärerna i rollspelen han spelade till "Liam" och "Noel", och på bilder hade han på sig en Naughty By Nature-hoodie (!).

1995 skedde den stora förändringen: Super Power bytte namn till Super Play, Tobias Bjarneby blev chefredaktör, och tidningen fick en flashig design som inriktade sig till "tonåringar" snarare än till "ungar". Bjarneby skrev långa pretentiösa ledare om att "ta spelande på allvar". Han berättade många år senare att han var kraftigt inspirerad av vad Andres Lokko & co hade gjort med tidningen Pop, missionen att ta popmusik på allvar och skriva långa initierade texter, han ville översätta det fenomenet till tv-spel. Även hans personliga stil när han skrev var inspirerad av Andres och Fredrik Strage, vilket han också gladeligen erkände. Häromåret hoppade han av Super Play och startade en ny tidning, Level heter den. Det var samma move som när Pop blev Pop vol 2: "vi skapade ett monster"-retoriken. Han hade sett tv-spel gå från töntkultur till populärkultur, folk skrek sig hesa för att överrösta varandra när de ville ta tv-spel på allvar - Tobias Bjarneby hade tröttnat på det här och ville tillbaka till rötterna. Det ska vara roligt med tv-spel. Det ska handla om kärlek, inte om att vara besserwisser. Idag är Level och Super Play konkurrenter, men förstnämnda är den bästa tidningen. Jag äger visserligen bara ett nummer (och inget nummer av Super Play efter 1996, ähum), men det är riktigt bra - ett specialnummer från i våras där "världens hundra bästa spel" listas (känns konceptet igen?).

Hur som helst. Ni kanske tycker allt det här är helt ointressant, men jag tycker att Tobias Bjarneby är en fascinerande person. Så ovanlig i sitt sammanhang, så ambitiös och visionär. Tv-spelsvärlden har väl om något utmärkts av asocialt beteende - då menar jag inte att alla som sitter hemma framför datorer blir skolmassmördare, utan att folk som har tv-spel som främsta intresse ofta har det som enda intresse. Politik? Kultur? Historia? Samhället? Könsroller? Klass? Allt det där är ovidkommande, det enda som räknas är kicken man får av att klara nästa uppdrag eller att slå det där rekordet. Det finns något antingen-eller över tv-spelskulturen, antingen är man hardcore eller så fattar man ingenting. Det där håller på att luckras upp, vilket Singstar-succéerna och morgontidningarnas kultursidor vittnar om, men ännu är vi inte där. Att Rodeo har en sida vikt för tv-spel är långt ifrån lika självklart som att de har sidor för film och musik. Och hur man än vrider och vänder på det så kommer det aldrig bli COOLT med tv-spel. Att säga att man har klarat alla Final Fantasy-spel är ingen bra raggningsreplik, kommer aldrig att bli det.

Nu är jag varken särskilt cool eller särskilt bra på Final Fantasy. Och jag har egentligen varken intresse eller kunskaper nog för att skriva om tv-spel. Men en sak vet jag: Tobias Bjarneby är en av vår tids mest underskattade och bortglömda populärkulturjournalister. Hade det inte varit för hans ansträngningar hade inte tv-spelen fortfarande haft långt till Rodeo och DN Kultur. Och hade tidningen Sex funnits kvar så hade en intervju med honom stått högst upp på min önskelista.


gud vad jag hatar pitchfork

Urk. Jag känner mig äcklad, jag känner mig äcklig. Jag har nyss varit inne på Pitchfork och gluttat på några äckliga listor. Det var en traumatisk upplevelse eftersom jag kände att jag tillhör samma vidriga släkte som de som skriver där. De listande, allvarliga förvuxna pojkarna. Caroline skrev en gång en krönika i Bon om "den farliga nörden", Pitchfork och dess hängivna läsare utgörs av såna farliga nördar. Och det är så fåfängt, de ger sken av att vara moderna och embracea "ny" musik eller "modern" musik eller "svart" musik. When it comes down to it är de samma sunkiga rockjournalister som alla föregående generationer. Det moderna är inte att göra listor PÅ INTERNET med möjlighet att LADDA NER LÅTARNA SOM DET SKRIVS OM. Det moderna är att skita i listor, period. Att jag inte är där än vet vi alla om. Men jag tar i alla fall inte mig själv på fullt så stort allvar som Pitchfork-människorna gör. Vad är det för skillnad på Pitchfork och Mojo? Ingen alls (detta är alltså ingen kontroversiell åsikt, bara ett konstaterande). The Tough Alliance låter sig intervjuas, de borde ha motstått frestelsen, de borde försöka hålla det hemligt att allting de gör och säger är klichéer (därmed inte sagt att jag inte tycker om deras musik). Men värst av allt var ändå artikeln "Top 100 albums of the 90's" som jag klickade mig fram till genom högerfliken "most read articles". Jag pallade inte läsa hela skiten, men de tio översta placeringarna utgjordes ENBART av vita män, och med undantag för DJ Shadow var alla dessa vita män rockmusiker. Okej, hur fräscht är det? Och hur kan man bevittna det, läsa det, utan att bli en del av det och därmed äcklas av sig själv? Fy fan Pitchfork. Ni får mig att hata listor. Jag som älskar listor.

Ich bin Ritter Gluck!

image208
Just nu läser jag mycket av och om E.T.A. Hoffmann, den tyske romantikern som var karriärsjurist, kompositör, skönlitterär författare och den moderna musikkritikens fader. Egentligen räcker den resumén som förklaring till varför han är en av mina största idoler. Av hans många noveller - det är dessa han är mest känd för - har jag visserligen bara läst den psykiga "Sandmannen" och musiktrippen "Riddar Gluck", men de var båda underbara, jag vill läsa allt. Och jag önskar att världens alla musikskribenter gjorde samma sak, så att de kan step their game up och skämmas över hur tråkigt och fantasilöst de själva skriver. (Jag är väl en lika god kålsupare, men jag skäms åtminstone.)