Darin - Exit



Darin Zanyar är född i Stockholm men föräldrarna är kurder som kom till Sverige efter att ha flytt från Irak. I de främlingsfientliga vindar som blåser i vårt land idag, vinden i Sverigedemokraternas segel, skulle Darin kunna betraktas som allt annat än svensk. I detta klimat är det en triumf att Darin är en artist som älskas av folk från alla delar av landet. Han sjunger fint, ser bra ut, pumpar ur sig högoktanig kärlekspop och lyser när han showar. Det spelar ingen roll att Exit inte är världens mest originella skiva. Darin är Sveriges kanske viktigaste popstjärna.

(från
Nöjesguiden)

cajsalisa - först då



från
vintervindar

sagan om ringen

Andreas Eriksson, gipsrelief, 2012

I lördags var jag på vernissagen för Andreas Erikssons utställning "Recur" i Bror Hjorths hus i Uppsala. Jag tycker Andreas Eriksson är fenomenal, såg hans utställning på Galleri Riis i Stockholm härom året. Han var själv på vernissagen och höll en kort presentation. Han berättade bland annat om de småfåglar som flugit in i hans fönster och dött, och som han gjort gjutningar av och förvandlat till konst - de fascinerar honom eftersom de flög in i fönstret på grund av att de trodde på illusionen, de trodde på bilden. De köpte att det de såg i glaset var ett landskap, inte reflektionen av ett landskap, och de fick betala med sitt liv. Andreas Eriksson menade att man måste ha den inställningen när man tar sig an ett konstverk, man måste gå all in, köpa illusionen, acceptera bilden. Jag håller med om det.

Igår gjorde jag ungefär detta när jag och min vän Petter såg alla tre Sagan om ringen-filmerna (extended version) i ett svep. Det är något jag velat göra länge - man ses efter frukost och ser den första, tar en lunchpaus och ser sedan den andra, tar en middagspaus och ser därefter den tredje. Vi började klockan tio på morgonen och var klara klockan elva på kvällen. Det var fett. Det var värt.

Jag är ingen fantasyfan och jag är ingen Tolkienfan. Åtminstone har jag självbilden att jag inte är det. Carro sa en gång: varför ska man med science fiction eller skräck till i fiktion, verkligeten är ju hemsk och sjuk nog som den är? Och jag håller med om det (fantasy och science fiction fungerar på samma sätt). Men Hayao Miyazaki och E.T.A. Hoffmann har ändrat mitt förhållande till fantastik, "Zelda"-spelen har ändrat mitt förhållande till hjälteäventyr i fantasymiljö och "Marketa Lazarova" har ändrat mitt förhållande till medeltiden. Så jag hade en helt annan lust att ta mig an filmerna nu än när de kom. Jag såg de två första då när de kom, men var måttligt road av dem, tills jag såg den tredje filmen på TV4 en random vinterkväll typ 2007 och insåg att det faktiskt var en bra film - juicy och spännande. Jag försökte också läsa böckerna en gång i tiden, men stupade efter den andra. Tolkiens språk var för torrt, hans känsla för dramaturgi för svag, hans intresse för psykologi för obefintligt.

Men jag har insett en sak nu, eller insett flera saker. Tolkien försökte inte skriva moderna böcker, han försökte skriva medeltida legender. "Sagan om ringen" har mer gemensamt med den poetiska Eddan än med den europeiska litteraturen från mitten av 1900-talet. Böckerna imiterar en stil som till sin essens är lite platt och rapsodisk - det är släktkrönikor, dokumentation av historiska slag och platser, en sorts objektiv estetik. Psykologiskt djup finns begravet djupt mellan raderna, om ens där. Och precis som i verkliga livet och i historiska förlopp är dramaturgin knepig och oskön, ingen elegant berättelse. Det är vad det är, helt enkelt.

Det är ganska riskabelt att ta sig an en sådan ton när man skriver böcker, för det bygger på ett autenticitetsanspråk. Det hör fantasygenren till att det inte kan vara helt autentiskt. Men Tolkien gjorde verkligen allt för att ge sken av autenticitet. Han var språkprofessor och hittade på flera fullständiga språk, och lärde sig tala och skriva dem, till exempel den här sången på alvspråket quenya:


Och han gjorde kartor och skapade en förhistoria till sina berättelser - ingen liten fjuttig prolog, utan en extremt laborerad historieskrivning över världen som han kallade för Midgård. Inget lämnades åt slumpen, alla platser och orter och personer blev omsorgsfullt namngivna. Det fanns en systematik, en logik. Det höll ihop. Och jag tror att det är därför som folk har blivit så fängslade av de här böckerna. Det är som om böckerna tror på sin egen äkthet. Illusionen är så kompakt. Till skillnad från, säg, "Star Wars", som är en tydligare saga - där finns det också historia och geografi, men det är mer en trevlig bonus, alla vet att det är berättelserna (filmerna) som är det viktiga, inte världen de utspelar sig i - för Tolkien var det tvärtom.

Ändå är jag inte särskilt lockad att läsa böckerna, det finns så mycket annat att läsa. Och jag tror att filmversionen av "Sagan om ringen"-filmerna tilltalar mig mer än boktrilogin eftersom Peter Jackson och hans manusförfattande kolleger gjorde det kloka valet att låta filmerna sträva efter att vara filmer, snarare än medeltidslitteratur. I filmerna, till skillnad från i Tolkien böcker, finns dramaturgi och psykologi. I medeltidslitteratur är det inte onormalt att kvinnor är helt raderade från historien - i filmmediet, som bara har drygt hundra år på nacken, är det inte normalt. Därför är det helt logiskt och tveklöst positivt att Peter Jackson gjorde vad han kunde för att låta berättelsens kvinnliga karaktärer (det finns tre - TRE! - som har repliker i hela trilogin) få en lite mer framskjuten roll. Visserligen handlar det mest om att skapa lite kärleksspänning - två av de tre kvinnorna är rivaliserande kärleksintressen för en av filmernas manliga huvudpersoner och möts aldrig, det handlar hela tiden bara om mannens känslor och preferenser. Men ändå. I böckerna är Arwen en helt ointressant gestalt, man får bara reda på vem hon gifter sig i ett appendix till den sista boken.

I alla fall. Vad är det då som gör filmerna bra, vad är det för berättelse som berättas? Jo, det är en berättelse om ansvar, lidande och plikt. Och den bygger på den här tanken: man kan inte fly från livet. Det handlar inte om ödestro. Det handlar om att man har det liv man har och man har inget val, man kan inte fly tillbaka in i livmodern, man måste leva, måste genomgå det som livet erbjuder en. Frodo vill bara ha det mysigt i sitt hemland Fylke (han är inte som Bilbo, som vill äventyra, honom kan jag inte alls relatera till), han vill inte alls ha den där jävla ringen som han fått i uppdrag att transportera till sin förstörelse och desarmering. Men han gör det ändå, av oändlig pliktkänsla.

Det är intressant att Frodo lider genom hela berättelsen, inte bara av rädsla utan av smärta som orsakas av ringen - medan alla andra påverkas av ringens kraft genom att dras till den och förstöras/korrumperas av själviskhet och habegär, reagerar den snälle Frodo endast genom att må asdåligt. Det är som om han inte är kapabel att hysa osympatiska känslor (han blir i och för sig lite paranoid och aggressiv när någon vill ta ringen från honom, så han är inte helt immun mot dess magiska kraft, men det är alltid kortvarigt). Det är därför han och ingen annan får i uppdrag att förstöra ringen - han är moraliskt höjd över alla andra. Utan att vara mallig över det tar han på sig detta lidande, för alla skull, för att rädda alla. Hörde jag Jesus? Mycket riktigt kan man läsa detta på Wikipedia:

In one of his letters Tolkien states, "The Lord of the Rings is of course a fundamentally religious and Catholic work; unconsciously so at first, but consciously in the revision. That is why I have not put in, or have cut out, practically all references to anything like 'religion', to cults or practices, in the imaginary world. For the religious element is absorbed into the story and the symbolism."

Det religiösa/kristna stråket är en av sakerna som gör "Sagan om ringen" intressant (Peter Jackson gör Frodo Jesuslik på ett konkret sätt när han mot slutet av den sista filmen låter orcher klä av den mörbultade Frodo nästan naken - det fattas bara ett kors och en törnekrona). En annan sak är hur berättelsen genomsyras av Tolkiens erfarenheter från första världskriget. Det vanvettiga dödandet, det meningslösa kriget, diskrepansen mellan unga mäns drömmar om hjältemod i krig och posttraumatiska stressymtprom (Frodos sår läker aldrig, han kommer aldrig över det han varit med om, han lyckas aldrig återfå en normal tillvaro i det mysiga Fylke som han återvänder till). Vid ett tillfälle vandrar Frodo, Sam och Gollum genom ett träsk där man kan se döda ansikten i vattnet.

In a 1960 letter Tolkien said that "the Dead Marshes and the approaches to the Morannon owe something to Northern France after the Battle of the Somme. They owe more to William Morris and his Huns and Romans, as in The House of the Wolfings or The Roots of the Mountains."

Slaget vid Somme ägde rum mellan 1 juli och 18 november 1916. 623907 allierade och 465000 tyskar dog där. Tolkien var där, och blev förmodligen lika ärrad som Frodo. Om han blev en konservativ person efter kriget ("Sagan om ringen" präglas av motstånd till industrialisering och skogsbruk) som drömde om en äldre värld med mer ordning och reda är det inte så konstigt.

Att det är just första världskriget som är Tolkiens huvudreferens, krigsmässigt, understryks av Peter Jackson när han låter Denethor beordra Farimir att leda en grupp soldater till anfall när alla vet att det är chanslöst och att alla sänds mot sin död - mycket riktigt är Farimir den enda som återvänder (svårt skadad). Denna vansinnesstrategi präglade hela första världskriget - generaler långt borta från slagfälten beordrade trupperna framåt, de sprang upp ur skyttegravarna och blev pepprade av motståndarnas kulsprutor, och detta upprepades ett förskräckligt antal gånger.


Orcher - inte människor

Men hur ska man berätta om ett rättfärdigt krig om man har sett vad kriget gör med människor? Hur kan man som författare låta "goda" döda "onda" om man vet att en död människa är en död människa? Det är enkelt - man avhumaniserar fienden. Aristoteles gav detta råd till Alexander den store: se efter det grekiska folket som man ser efter vänner och släktingar, men behandla barbarerna som man behandlar djur och växter. Alexander den store kunde därefter med gott samvete trampa på en arab som man trampar på ogräs - araben var ju ingen människa på samma sätt som en grek. Samma retorik har återkommit i (gissar jag) alla krig. Det är förskräckligt. Och jag kan inte låta bli att tänka på timingen för "Sagan om ringen" filmerna - de kom 2001, 2002 och 2003. Vad hände under dessa år? 2001 invaderade USA Afghanistan, 2003 Irak. Undrar om de unga militärerna fick se de här filmerna och få upp peppen. Jag undrar. (En sak som är dokumenterad är att de fick lyssna på Metallica i hörlurarna under strid, så att använda populärkultur för att krigshetsa är uppenbarligen inte helt ovanligt.)

Det är lätt att se Tolkiens perspektiv som unket kolonialt - "men of the west!" ropar Aragorn när han ska leda sina ljushyade krigare i ett slag mot de smutsiga orcherna - men det intressanta tycker inte jag är väst vs öst-grejen, utan själva fenomenet att avhumanisera sina fiender. För att som engelsk soldat stå ut med att skjuta ihjäl tyskar under första världskriget var man kanske tvungen att se tyskarna som något annat än engelsmän, som något annat än människor. Det handlar inte om att det finns ett gott och ett ont - snarare ett mänskligt och ett ickemänskligt. På så sätt är det okej att döda fienderna. Det är som Quentin Tarantino gör i "Django Unchained" - de som dödas är slavdrivare och rasister, så det är ingen tragedi att de förlorar sina liv.

Nej, jag gillar inte detta synsätt som genomsyrar "Sagan om ringen" - men om man accepterar det inom ramen för filmen så kan man fokusera på själva handlingen, dramatiken, the action. Och the action i de långa scenerna om slaget vid Elm's Deep i "Sagan om de två tornen" och slaget om Minas Thirith i "Sagan om konungens återkomst" är helt fenomenala, det är filmskapande på högsta nivå. Det är ändå intressant att detta är sekundärt i filmens handling. Det primära är Frodo och hans plågsamma färd mot vulkanen där han ska slänga ringen för att förstöra den. Han är helt frånkopplad alla slag, allt krigande, allt dödande - det är bara något vagt och avlägset och fruktansvärt deppigt. För Frodo spelar det ingen roll om hans vänner som strider vinner eller förlorar, han får aldrig reda på det ändå, han vet bara att något fruktansvärt pågår och att världen är på väg åt helvete. Kriget blir ett svagt obehagligt brus, en färgton i berättelsen om Frodo. Och det tycker jag gör berättelsen bra - den blir en genomgående tragisk historia, segerns triumf är bara något som upplevs av de på slagfältet som står kvar sist, egentligen existerar ingen triumf, ingen seger.

En tredje sak är intressant med "Sagan om ringen", och det är imperativet att upptäcka världen (en gemensam sak med föregångaren "Bilbo"). Det spelar ingen roll att Fylke är det mysigaste och kanske det bästa stället i hela världen - det är fel att stanna där hela livet och inte se något annat. Om man bara vågar så kan man resa och se saker, uppleva saker, fantastiska saker - de underbara alverna och deras högt stående kultur, men också ashäftig natur och spännande äventyr. Jag tror att det är det här imperativet som gjort böckerna så populära bland yngre tonåringar - det är en fortsättning på äventyrslitteraturen från "Robinson Crusoe" till "Jorden runt på 80 dagar". Det som gör "Sagen om ringen" speciell är att äventyret är så tragiskt och slutar i posttraumatisk stress - det är med andra ord inte bara av godo att bege sig ut och upptäcka världen. Men det innebär inte att det hade varit bättre att stanna hemma, det är inte det som är sensmoralen. Återigen: man kan inte fly från livet, man kan inte hålla fast i barndomen och tryggheten. Man måste ut. Man måste lida. Det bara är så, det är inte kul men det är så världen fungerar.

Det finns inget öde. Det finns ingen mening. Men man har ändå ett ansvar. Eftersom man lever och har ett val. Man kan försöka göra bra saker, och man kan ge efter för slappheten och själviskheten och inskränkheten. Man får stå för det man gör, man får ta ansvar för sitt liv. Det är denna plågsamma men nyttiga insikt som genomsyrar berättelsen om Frodo och ringen. När allt är över är han inte en lyckligare person. Men han är en mindre naiv person. Han är vuxen.

avner - jenny



från
vintervindar

django unchained



Idag har Quentin Tarantinos nya film "Django Unchained" premiär. Jag såg den på förhandsvisning häromdagen och kan rekommendera alla som vill se filmen att göra det på en stor bioduk - det var fett. Jag gilade filmen, och SVT:s filmreporter tillika min vän Kristoffer Viita frågade om jag ville göra en podcast med honom om "Django Unchained". Det gjorde jag gärna och denna mysiga recensionsdialog ligger uppe nu, läs mer på
SVT:s filmblogg eller ladda ner podden på iTunes eller lyssna direkt här:


a$ap rocky - long live a$ap



Det som gjorde A$AP Rocky speciell när han brakade in på scenen 2011, med det fantastiska mixtapet Live Love A$AP, var hans omfamning av sydstaternas långsamma sound och nonchalans inför hemstadens New York tunga hiphoparv. På detta debutalbum har den musikaliska formeln förändrats något. Producenterna bakom Peso, Purple Swag och Trilla lyser med sin frånvaro – istället får vi malplacerade och helt meningslösa samarbeten med Skrillex, Danger Mouse och Florence Welch, samt 1 Train som låter som en blek gammal Wu-Tang-kopia. Trots besvikelsen är dock Long Live A$AP på det hela en bra skiva. För trots allt har få av dagens rappare en sådan hunger, karisma och direkthet som A$AP Rocky.

BETYG: 4/6 (från
Nöjesguiden)

Igår var jag med i Musikguiden i P3 och snackade om A$AP Rocky och nya skivan, det var kul! Ni kan lyssna här om ni är intresserade:

Lyssna: Musikguiden i P3 med Tina Mehrafzoon16/1: A$AP Rocky

jojo - agápē



JoJo var bara 13 år när hennes första singel blev en megahit i USA 2004, och två år senare släppte hon Too Little Too Late, en av förra decenniets finaste singlar. Men därefter har hon haft en seglivad kamp med sitt skivbolag om att få ge ut sitt tredje album, och spelat in och gjort om i fyra års tid, samtidigt som hon mognat som artist och person och växt ur tonårspopkostymen. Hennes andra mixtape Agápē reflekterar denna frustrerande situation, inte minst genom en otippad men fin cover på Joni Mitchells jag-hatar-branchen-anthem Free Man in Paris. Mixtapets många skits är lite störande och är nog mest roliga för JoJo och hennes kompisar, men det är också en del av poängen: JoJo hävdar sin rätt att släppa skivor för sin egen skull. Och här finns tillräckligt mycket bra modern R’n’B-pop för att vi ska fortsätta längta efter JoJos riktiga återkomst.

BETYG: 4/6 (från
Nöjesguiden)

solange knowles - true



På samma sätt som soulsångerskan Dee Dee Warwick var tvungen att göra sin egen grej, för att undvika att hamna för mycket i sin mer kommersiellt framgångsrika storasyster Dionne Warwicks skugga, har Solange Knowles klokt nog valt att distansera sig konstnärligt från storasyster, megaartisten Beyoncé. Solanges musikaliska resa är fri och oförutsägbar: hon har gått från R’n’B-pop på debuten till halvnostalgisk hippiesoul på förra albumet Sol-Angel and the Hadley St. Dreams och nu har hon nått ännu en ny destination. Hon har samarbetat med musikern Dev Hynes, som varit känd som den asjobbiga hipstern Lightspeed Champion men också som producenten och låtskrivaren Blood Orange (som låg bakom förra årets bästa låt Everything is Embarrassing med Sky Ferreira), och skapat en EP full av bubblande rytmer och snärtiga fraser. EP:ns första singel Losing You var en av förra årets finaste discopoplåtar, men tyvärr når ingen annan av de sex låtarna upp till samma nivå. Det gör inte så mycket dock – det här är en njutbar, homogen liten skiva som gör Solanges karriär fortsatt spännande.

BETYG: 4/6 (från
Nöjesguiden)


the-dream - terius nash: 1977

Jag är i vanliga fall emot att recensera samma skiva två gånger, men för The-Dream stpäller jag alltid upp.



Ett skilsmässoalbum är ofta en samling dystra ballader. Men inte när det gäller soul. Precis som på äldre tiders mästerverk som Terry Huff & Special Deliverys The Lonely One, Doris Dukes I’m a Loser och Marvin Gayes Here, My Dear varvar vår tids stora R’n’B-singer/songwriter Terius ”The-Dream” Nash svängiga upptempolåtar med avgrundsdjupa ballader på 1977, hans vackra avsked till förhållandet med exfrun Christina Millian. Skivan släpptes ursprungligen för gratis nedladdning för The-Dreams fans hösten 2011, men nu har hans skivbolag insett hur bra den är och beslutat sig för att släppa den på riktigt. Och det är bra – låtar som Long Gone, Ghetto och Wedding Crasher förtjänar att höras av alla. Ingen gör så hittig musik som samtidigt är så självutlämnande som The-Dream.

BETYG: 5/6 (från
Nöjesguiden)


samtiden vs myset

Inom mig har det i många år rått en konflikt, en konflikt mellan att vilja vara en del av samtidens kultur och att säga fuck off till allt vad sociala medier, andra medier, kunskaper om kändisar och annat ytligt och meningslöst heter. Jag har aldrig varit en trendig person - förlåt, det lät skrytigt, men jag menar det inte som i "jag är inte trendig, jag är bara mig själv, sen råkar det uppfattas som trendigt för vissa", lol nej, jag menar det bokstavligen: jag är helt out of it och så har det alltid varit. Men jag har ändå alltid varit nyfiken på samtiden och på det som finns här och nu, ansett att det har ett värde i sig att vara en del av sin samtid.

Man kan nästan kalla det för ansvar. För den dagen man börjar sluta bry sig om vad som händer i nyheterna eller vilka filmer som går på bio eller vilken musik som spelas i New Yorks bästa radiostationer, då har man börjat bli gammal. Är detta då något negativt i sig? Ja, jag tror nästan det. För ens värld krymper, man unnar sig att bara bry sig om saker som man redan tidigare brytt sig om, ens liv slutar växa. Man håller sig till sin bubbla som visserligen kan vara hur mysig som helst, men som också är just en bubbla. Sedan märker man hur man för varje år som går glider längre och längre ifrån samtiden, man förstår mindre och mindre av vad som sker omkring en, man känner sig mer och mer som en främling. Och så ligger man till slut där på ålderdomshemmet och tänker nostalgiskt och bittert på en extremt avlägsen tid, istället för att piggt läsa tidningen och bry sig om vad som står i den.

Vad är det då för konflikt, jag verkar ju ganska säker på vad som är rätt och fel här? Jo, konflikten består i att det är så jävla frestande att fly in i den där bubblan ändå. Tänk att radera twitter, instagram och alla meningslösa debatter (om de nu är meningslösa?) och ointressanta åsikter (om de nu är ointressanta?) från sitt liv. Det vore så skönt. Tänk om jag istället för att kolla på någon bull grej på internet läste ut den där Beethoven-biografin som jag började på för ett år sedan. Tänk om jag istället för att jaga efter veckans bästa hiphopalbum lyssnade på John Coltrane en hel kväll.

De senaste dagarna har jag varit sjuk och inte gjort mycket mer än att ligga i min säng. Jag har inte varit på instagram sedan på nyårsafton och det har faktiskt varit otroligt skönt - och jag inser att det faktiskt inte är så himla livsnödvändigt att kolla allt hela tiden (nu är jag frisk men fortsätter ändå att "skolka" från appen, får se hur länge det går). Twitter slutade jag kolla noga för länge sedan (även om jag skriver saker där själv ibland), det skulle aldrig falla mig in att ge mig in i någon "debatt" där. Någon tidning har jag inte orkat läsa i sängen. Däremot såg jag två filmer igår: Billy Wilders "The Private Life of Sherlock Holmes" från 1970 som matinémys och Charlie Chaplins "City Lights" från 1931 som kvällsunderhållning. Hade inte sett någon av dem tidigare men båda var toppen. Billy Wilder kan sin kvicka dialog och sin subtila melankoli, och dessutom är man ju en sucker för anglofili - denna amerikanska blick på Storbritannien var lika storögd och romantisk som Ang Lees kinesiska i "Förnuft och känsla". Och Chaplin - ja, jag är verkligen inget fan av stumfilm men den här var ändå så bra och rolig, och så drabbande om hur mycket pengar betydde i depressionens USA, och kärlekshistorien var ömt berättad, jag grät på slutet.

Så där kan man ha det - ligga i sin säng och se på gamla kvalitetsrullar och mysa. Men är det en bra grej? Det känns ju lite själviskt, att bara göra något för sin egen njutnings skull. Samtidigt, är det så himla osjälviskt att "vara en del av samtiden"? Är inte det en lite förmäten inställning, att ens eget val skulle spela så stor roll? Fast svaret på det sistnämnda är kanske dels att om man ser det som ett kategoriskt imperativ, att man gör något för att man vill att alla ska göra samma sak och att en större andel av folket ska bry sig om sin samtid, så är det ju inte helt själviskt; dels att om det nu skulle vara själviskt så kanske det ändå är en mer sund själviskhet (att må bra genom att känna sig som en del av sin samtid) än att bara grotta ner sig och mysa.

2005 började jag läsa musikvetenskap och älskade det direkt. Jag började drömma om att doktorera i ämnet och senare bli professor etc etc. Min syster avrådde mig från det - "bli inte en kuf" sa hon, och hon hade nog en poäng, jag hade nog blivit rejält mycket kufigare om jag som 23-åring sagt hej då till den normala världen och bara förkovrat mig i studier av Haydn-partitur. Under den gångna hösten har jag äntligen skrivit min c-uppsats i musikvetenskap och återigen blivit sugen på att doktorera. Varför inte liksom? Varför ska man hålla på med media, skriva korta texter om saker som man är halvintresserad av men som är en del av samtiden, istället för långa texter som får vara hur analytiska och nördiga som helst om saker som man är svinintresserad av, även om inte en käft läser det man skriver? Well, det enda argumentet jag kan komma på är att det är lite världsfrånvänt.

Jag tycker nog att man har ett ansvar att vara världstillvänd. Men det måste gå att ha någon sorts balans. Man kanske inte behöver sluka allt som är samtid, det kanske räcker att känna till vad det är. Typ som med podcasts.

Häromdagen försökte jag lyssna på en podcast - jag har tröttnat på Alex & Sigge (eftersom Alex Schulman är så fruktansvärt dum; Sigge Eklund tycker jag är bra men det räcker inte) så jag gav Luuk & Lokko en chans. Säsong 2, avsnitt 1... phu... jag var tvungen att stänga av efter några minuter. Så fruktansvärt ointressant och självgott snack. Nej tack. När vi ändå pratar podcasts så måste jag säga två saker: 1) jag hatar, fullkomligt HATAR det groteskt överskattade "Värvet", 2) min syster och hennes kompis Liv har en soft podcast som heter "En varg söker sin pod" som jag tycker ni ska lyssna på, finns på iTunes och Expressens hemsida. Själv känner jag typ för att inte lyssna på podcasts på ett år. Eller det där var en uppenbar lögn eftersom jag själv gör en podcast, och jag ser fram emot nästa avsnitt av What It Do som ska handla om begreppet autenticitet (*reklam*/*personligt varumärke*/*skjuter mig själv i tinningen*). Men jag gör med podcasts som jag gör med twitter eller bloggar: jag gillar att göra det själv, men är måttligt intresserad av att ta del av andras. Är det osympatiskt? Jag vet, det ÄR lite osympatiskt! Men vad ska man göra när medieutbudet makes you wanna smoke crack? Fast det var lite väl kategoriskt sagt... det finns ju bra musikbloggar och så... men jag är nog - lite slapp. Jag unnar mig själv att vara slapp. Och det är ett problem.

Förlåt om jag ramblar. Men jag tycker faktiskt detta är lite besvärligt. Jag kan känna mig avundsjuk på dem av mina vänner som har en tydlig hållning - vissa läser bara gamla kvalitetsböcker och gammal kvalitetsmusik och är nöjda med det, vissa andra har en naturligt och genuint intresse för allt nytt och coolt som händer på internet och i samtiden hela tiden. Jag pendlar mellan båda och har ständigt dåligt samvete för att jag försummar det jag inte sysselsätter mig med för tillfället. Hå hå, så synd om mig. Nä, jag borde skärpa mig. Jag önskar bara att jag brydde mig mer om sånt som jag inte redan bryr mig om. Kanske är jag redan en gubbe. Hoppas inte.