Darin - Exit

Publicerat i: recension


Darin Zanyar är född i Stockholm men föräldrarna är kurder som kom till Sverige efter att ha flytt från Irak. I de främlingsfientliga vindar som blåser i vårt land idag, vinden i Sverigedemokraternas segel, skulle Darin kunna betraktas som allt annat än svensk. I detta klimat är det en triumf att Darin är en artist som älskas av folk från alla delar av landet. Han sjunger fint, ser bra ut, pumpar ur sig högoktanig kärlekspop och lyser när han showar. Det spelar ingen roll att Exit inte är världens mest originella skiva. Darin är Sveriges kanske viktigaste popstjärna.

(från Nöjesguiden)
Kommentera 1


från vintervindar
Kommentera 0

sagan om ringen

Publicerat i: film, recension
Andreas Eriksson, gipsrelief, 2012

I lördags var jag på vernissagen för Andreas Erikssons utställning "Recur" i Bror Hjorths hus i Uppsala. Jag tycker Andreas Eriksson är fenomenal, såg hans utställning på Galleri Riis i Stockholm härom året. Han var själv på vernissagen och höll en kort presentation. Han berättade bland annat om de småfåglar som flugit in i hans fönster och dött, och som han gjort gjutningar av och förvandlat till konst - de fascinerar honom eftersom de flög in i fönstret på grund av att de trodde på illusionen, de trodde på bilden. De köpte att det de såg i glaset var ett landskap, inte reflektionen av ett landskap, och de fick betala med sitt liv. Andreas Eriksson menade att man måste ha den inställningen när man tar sig an ett konstverk, man måste gå all in, köpa illusionen, acceptera bilden. Jag håller med om det.

Igår gjorde jag ungefär detta när jag och min vän Petter såg alla tre Sagan om ringen-filmerna (extended version) i ett svep. Det är något jag velat göra länge - man ses efter frukost och ser den första, tar en lunchpaus och ser sedan den andra, tar en middagspaus och ser därefter den tredje. Vi började klockan tio på morgonen och var klara klockan elva på kvällen. Det var fett. Det var värt.

Jag är ingen fantasyfan och jag är ingen Tolkienfan. Åtminstone har jag självbilden att jag inte är det. Carro sa en gång: varför ska man med science fiction eller skräck till i fiktion, verkligeten är ju hemsk och sjuk nog som den är? Och jag håller med om det (fantasy och science fiction fungerar på samma sätt). Men Hayao Miyazaki och E.T.A. Hoffmann har ändrat mitt förhållande till fantastik, "Zelda"-spelen har ändrat mitt förhållande till hjälteäventyr i fantasymiljö och "Marketa Lazarova" har ändrat mitt förhållande till medeltiden. Så jag hade en helt annan lust att ta mig an filmerna nu än när de kom. Jag såg de två första då när de kom, men var måttligt road av dem, tills jag såg den tredje filmen på TV4 en random vinterkväll typ 2007 och insåg att det faktiskt var en bra film - juicy och spännande. Jag försökte också läsa böckerna en gång i tiden, men stupade efter den andra. Tolkiens språk var för torrt, hans känsla för dramaturgi för svag, hans intresse för psykologi för obefintligt.

Men jag har insett en sak nu, eller insett flera saker. Tolkien försökte inte skriva moderna böcker, han försökte skriva medeltida legender. "Sagan om ringen" har mer gemensamt med den poetiska Eddan än med den europeiska litteraturen från mitten av 1900-talet. Böckerna imiterar en stil som till sin essens är lite platt och rapsodisk - det är släktkrönikor, dokumentation av historiska slag och platser, en sorts objektiv estetik. Psykologiskt djup finns begravet djupt mellan raderna, om ens där. Och precis som i verkliga livet och i historiska förlopp är dramaturgin knepig och oskön, ingen elegant berättelse. Det är vad det är, helt enkelt.

Det är ganska riskabelt att ta sig an en sådan ton när man skriver böcker, för det bygger på ett autenticitetsanspråk. Det hör fantasygenren till att det inte kan vara helt autentiskt. Men Tolkien gjorde verkligen allt för att ge sken av autenticitet. Han var språkprofessor och hittade på flera fullständiga språk, och lärde sig tala och skriva dem, till exempel den här sången på alvspråket quenya:


Och han gjorde kartor och skapade en förhistoria till sina berättelser - ingen liten fjuttig prolog, utan en extremt laborerad historieskrivning över världen som han kallade för Midgård. Inget lämnades åt slumpen, alla platser och orter och personer blev omsorgsfullt namngivna. Det fanns en systematik, en logik. Det höll ihop. Och jag tror att det är därför som folk har blivit så fängslade av de här böckerna. Det är som om böckerna tror på sin egen äkthet. Illusionen är så kompakt. Till skillnad från, säg, "Star Wars", som är en tydligare saga - där finns det också historia och geografi, men det är mer en trevlig bonus, alla vet att det är berättelserna (filmerna) som är det viktiga, inte världen de utspelar sig i - för Tolkien var det tvärtom.

Ändå är jag inte särskilt lockad att läsa böckerna, det finns så mycket annat att läsa. Och jag tror att filmversionen av "Sagan om ringen"-filmerna tilltalar mig mer än boktrilogin eftersom Peter Jackson och hans manusförfattande kolleger gjorde det kloka valet att låta filmerna sträva efter att vara filmer, snarare än medeltidslitteratur. I filmerna, till skillnad från i Tolkien böcker, finns dramaturgi och psykologi. I medeltidslitteratur är det inte onormalt att kvinnor är helt raderade från historien - i filmmediet, som bara har drygt hundra år på nacken, är det inte normalt. Därför är det helt logiskt och tveklöst positivt att Peter Jackson gjorde vad han kunde för att låta berättelsens kvinnliga karaktärer (det finns tre - TRE! - som har repliker i hela trilogin) få en lite mer framskjuten roll. Visserligen handlar det mest om att skapa lite kärleksspänning - två av de tre kvinnorna är rivaliserande kärleksintressen för en av filmernas manliga huvudpersoner och möts aldrig, det handlar hela tiden bara om mannens känslor och preferenser. Men ändå. I böckerna är Arwen en helt ointressant gestalt, man får bara reda på vem hon gifter sig i ett appendix till den sista boken.

I alla fall. Vad är det då som gör filmerna bra, vad är det för berättelse som berättas? Jo, det är en berättelse om ansvar, lidande och plikt. Och den bygger på den här tanken: man kan inte fly från livet. Det handlar inte om ödestro. Det handlar om att man har det liv man har och man har inget val, man kan inte fly tillbaka in i livmodern, man måste leva, måste genomgå det som livet erbjuder en. Frodo vill bara ha det mysigt i sitt hemland Fylke (han är inte som Bilbo, som vill äventyra, honom kan jag inte alls relatera till), han vill inte alls ha den där jävla ringen som han fått i uppdrag att transportera till sin förstörelse och desarmering. Men han gör det ändå, av oändlig pliktkänsla.

Det är intressant att Frodo lider genom hela berättelsen, inte bara av rädsla utan av smärta som orsakas av ringen - medan alla andra påverkas av ringens kraft genom att dras till den och förstöras/korrumperas av själviskhet och habegär, reagerar den snälle Frodo endast genom att må asdåligt. Det är som om han inte är kapabel att hysa osympatiska känslor (han blir i och för sig lite paranoid och aggressiv när någon vill ta ringen från honom, så han är inte helt immun mot dess magiska kraft, men det är alltid kortvarigt). Det är därför han och ingen annan får i uppdrag att förstöra ringen - han är moraliskt höjd över alla andra. Utan att vara mallig över det tar han på sig detta lidande, för alla skull, för att rädda alla. Hörde jag Jesus? Mycket riktigt kan man läsa detta på Wikipedia:

In one of his letters Tolkien states, "The Lord of the Rings is of course a fundamentally religious and Catholic work; unconsciously so at first, but consciously in the revision. That is why I have not put in, or have cut out, practically all references to anything like 'religion', to cults or practices, in the imaginary world. For the religious element is absorbed into the story and the symbolism."

Det religiösa/kristna stråket är en av sakerna som gör "Sagan om ringen" intressant (Peter Jackson gör Frodo Jesuslik på ett konkret sätt när han mot slutet av den sista filmen låter orcher klä av den mörbultade Frodo nästan naken - det fattas bara ett kors och en törnekrona). En annan sak är hur berättelsen genomsyras av Tolkiens erfarenheter från första världskriget. Det vanvettiga dödandet, det meningslösa kriget, diskrepansen mellan unga mäns drömmar om hjältemod i krig och posttraumatiska stressymtprom (Frodos sår läker aldrig, han kommer aldrig över det han varit med om, han lyckas aldrig återfå en normal tillvaro i det mysiga Fylke som han återvänder till). Vid ett tillfälle vandrar Frodo, Sam och Gollum genom ett träsk där man kan se döda ansikten i vattnet.

In a 1960 letter Tolkien said that "the Dead Marshes and the approaches to the Morannon owe something to Northern France after the Battle of the Somme. They owe more to William Morris and his Huns and Romans, as in The House of the Wolfings or The Roots of the Mountains."

Slaget vid Somme ägde rum mellan 1 juli och 18 november 1916. 623907 allierade och 465000 tyskar dog där. Tolkien var där, och blev förmodligen lika ärrad som Frodo. Om han blev en konservativ person efter kriget ("Sagan om ringen" präglas av motstånd till industrialisering och skogsbruk) som drömde om en äldre värld med mer ordning och reda är det inte så konstigt.

Att det är just första världskriget som är Tolkiens huvudreferens, krigsmässigt, understryks av Peter Jackson när han låter Denethor beordra Farimir att leda en grupp soldater till anfall när alla vet att det är chanslöst och att alla sänds mot sin död - mycket riktigt är Farimir den enda som återvänder (svårt skadad). Denna vansinnesstrategi präglade hela första världskriget - generaler långt borta från slagfälten beordrade trupperna framåt, de sprang upp ur skyttegravarna och blev pepprade av motståndarnas kulsprutor, och detta upprepades ett förskräckligt antal gånger.


Orcher - inte människor

Men hur ska man berätta om ett rättfärdigt krig om man har sett vad kriget gör med människor? Hur kan man som författare låta "goda" döda "onda" om man vet att en död människa är en död människa? Det är enkelt - man avhumaniserar fienden. Aristoteles gav detta råd till Alexander den store: se efter det grekiska folket som man ser efter vänner och släktingar, men behandla barbarerna som man behandlar djur och växter. Alexander den store kunde därefter med gott samvete trampa på en arab som man trampar på ogräs - araben var ju ingen människa på samma sätt som en grek. Samma retorik har återkommit i (gissar jag) alla krig. Det är förskräckligt. Och jag kan inte låta bli att tänka på timingen för "Sagan om ringen" filmerna - de kom 2001, 2002 och 2003. Vad hände under dessa år? 2001 invaderade USA Afghanistan, 2003 Irak. Undrar om de unga militärerna fick se de här filmerna och få upp peppen. Jag undrar. (En sak som är dokumenterad är att de fick lyssna på Metallica i hörlurarna under strid, så att använda populärkultur för att krigshetsa är uppenbarligen inte helt ovanligt.)

Det är lätt att se Tolkiens perspektiv som unket kolonialt - "men of the west!" ropar Aragorn när han ska leda sina ljushyade krigare i ett slag mot de smutsiga orcherna - men det intressanta tycker inte jag är väst vs öst-grejen, utan själva fenomenet att avhumanisera sina fiender. För att som engelsk soldat stå ut med att skjuta ihjäl tyskar under första världskriget var man kanske tvungen att se tyskarna som något annat än engelsmän, som något annat än människor. Det handlar inte om att det finns ett gott och ett ont - snarare ett mänskligt och ett ickemänskligt. På så sätt är det okej att döda fienderna. Det är som Quentin Tarantino gör i "Django Unchained" - de som dödas är slavdrivare och rasister, så det är ingen tragedi att de förlorar sina liv.

Nej, jag gillar inte detta synsätt som genomsyrar "Sagan om ringen" - men om man accepterar det inom ramen för filmen så kan man fokusera på själva handlingen, dramatiken, the action. Och the action i de långa scenerna om slaget vid Elm's Deep i "Sagan om de två tornen" och slaget om Minas Thirith i "Sagan om konungens återkomst" är helt fenomenala, det är filmskapande på högsta nivå. Det är ändå intressant att detta är sekundärt i filmens handling. Det primära är Frodo och hans plågsamma färd mot vulkanen där han ska slänga ringen för att förstöra den. Han är helt frånkopplad alla slag, allt krigande, allt dödande - det är bara något vagt och avlägset och fruktansvärt deppigt. För Frodo spelar det ingen roll om hans vänner som strider vinner eller förlorar, han får aldrig reda på det ändå, han vet bara att något fruktansvärt pågår och att världen är på väg åt helvete. Kriget blir ett svagt obehagligt brus, en färgton i berättelsen om Frodo. Och det tycker jag gör berättelsen bra - den blir en genomgående tragisk historia, segerns triumf är bara något som upplevs av de på slagfältet som står kvar sist, egentligen existerar ingen triumf, ingen seger.

En tredje sak är intressant med "Sagan om ringen", och det är imperativet att upptäcka världen (en gemensam sak med föregångaren "Bilbo"). Det spelar ingen roll att Fylke är det mysigaste och kanske det bästa stället i hela världen - det är fel att stanna där hela livet och inte se något annat. Om man bara vågar så kan man resa och se saker, uppleva saker, fantastiska saker - de underbara alverna och deras högt stående kultur, men också ashäftig natur och spännande äventyr. Jag tror att det är det här imperativet som gjort böckerna så populära bland yngre tonåringar - det är en fortsättning på äventyrslitteraturen från "Robinson Crusoe" till "Jorden runt på 80 dagar". Det som gör "Sagen om ringen" speciell är att äventyret är så tragiskt och slutar i posttraumatisk stress - det är med andra ord inte bara av godo att bege sig ut och upptäcka världen. Men det innebär inte att det hade varit bättre att stanna hemma, det är inte det som är sensmoralen. Återigen: man kan inte fly från livet, man kan inte hålla fast i barndomen och tryggheten. Man måste ut. Man måste lida. Det bara är så, det är inte kul men det är så världen fungerar.

Det finns inget öde. Det finns ingen mening. Men man har ändå ett ansvar. Eftersom man lever och har ett val. Man kan försöka göra bra saker, och man kan ge efter för slappheten och själviskheten och inskränkheten. Man får stå för det man gör, man får ta ansvar för sitt liv. Det är denna plågsamma men nyttiga insikt som genomsyrar berättelsen om Frodo och ringen. När allt är över är han inte en lyckligare person. Men han är en mindre naiv person. Han är vuxen.
Kommentera 2
Visa fler inlägg