världens näst bästa julskiva

image189
Alla älskar vi "A Christmas gift for you by Phil Spector", men om man har den på repeat hela dagarna då man bakar lussekatter, sätter upp adventsstjärnor och slår in julklappar blir man galen. Den är trots allt bara en halvtimme lång eller nåt sånt. Det behövs något mer - inte minst eftersom den skivan, hur fantastisk och stämningsfylld musiken än är, faktiskt blir lite för livad och rock'n'roll i längden. Man måste få ta det lugnt också, sätta sig ner i fåtöljen och dricka konjak, utan att få utmanande blickar från The Crystals hela tiden.

Enter "Winter Wonderland". En helt perfekt julskiva som jag köpte för 39 på Megastore för två veckor sen. Jag ville mest ha någonting med Nat "King" Coles "The Christmas Song (Merry Christmas, Baby)", värlens ABSOLUT bästa jullåt (till och med bättre än Darlene Loves "Christmas (Baby please come home)"). Så hittade jag den här, den lägst värderade av alla skivor i affären, den innehåller bara låtar inspelade före 1955. Inleder Bing Crosby? Ja, det gör han. Sjunger Frank Sinatra underbart nonchalanta versioner av "Santa Claus is coming to town" och "Jingle Bells"? Ja, det gör han. Finns Judy Garland med på ett hörn? Ja, det finns hon. Här finns även världens knäppaste jullåt, "The Twelve days of christmas", med en text som är ren matematik (eat your heart out, Kate Bush!). Och allt avslutas med värdiga och vackra hymner i ett långt Bing Crosby-medley, avrundat med Sinatras inspelning av "O come all ye faithful". Världsklass, alltså. Det enda som är bull är noveltylåten "All I want for Christmas is my two front teeth" sjungen av en läspande Spike Jones (det här var innan han började kalla sig för Spike Jonze och blev hipp regissör). Och omslaget, som är ett mästerverk i smaklöshet, med photoshop-inklistrade ansikten av Nat, Frankie och Judy på andras jultomteutklädda kroppar.

Lyssna också på: "Sentimental Journey", vol 1-5.

auteur schmauteur

Idag publicerar Digfi en krönika jag skrev om auteuridealet som jag tycker förpestar populärkulturen:
http://www.digfi.com/default.aspx?id=11342

Auteurgrejen är en machogrej, om du frågar mig. Artikeln handlar inte om 90-talsbandet The Auteurs. Däremot handlar den om Michaelangelo, Frank Sinatra, Puff Daddy och Jens Lekman (eller snarare "Jens Lekman-syndromet").

Peace God, now the shit is explained, I'm taking niggas on a trip straight to memory lane

jag träffade en harpist

Laura eller Lauire hette hon och kom från Kanada. Hon är anställd på Konserthuset. Jag haffade henne på vägen till kaffeautomaten och erkände att jag älskar musik.
- Spelar du orkestermusik eller kammarmusik?
- Jag spelar orkestermusik på jobbet, och försöker spela kammarmusik på fritiden.
- Intressant! Men alltså, finns det mycket musik komponerad för harpa, alltså kammarmusik och solostycken? Jag tänker att harpan lätt drunknar i en stor orkester...
- Jodå, det finns mycket kammarmusik.
- Är det någon kompositör som du kan rekommendera?
- Hm... Ravel gjorde underbar harpmusik, och Debussy... bara man kommer in i dem så hör man hur ljuvliga de är. Han gjorde även danser för harpa.
- Okej. Någon speciell harpist som är bra? Jag menar om man ska införskaffa en inspelning. Man vill inte hamna där med en Naxos-skiva i händerna.
- Jamet... Pierre Jamet. Och även hans dotter, vad hette nu hon? Men Pierre Jamet är bra. Frankrike har många fantastiska harpister.
- Aha! Tack. Men du en sista fråga. Konserthuset har uppenbarligen lite evenmang för att locka en yngre publik. I söndags spelade ni musik från "Sagan om Ringen", snart kommer konserten med musik från "Final Fantasy"... vad tycker du om det?
- Vad jag tycker om det? Ja, att spela "Sagan om Ringen"... det var prostitution.
- Haha!
- Nej men det är sant! Musiken står verkligen inte på egna ben. Och samma sak med Final Fantasy. Det finns bra filmmusik, men det här är väldigt tunt.
- Men en sak som jag tänkte på är att det är dumt att man inte kombinerar såna här publikfriande verk med, säg, en Beethoven-symfoni. Jag menar, om man vill få in unga människor på klassisk musik!
- Precis! Det är precis det jag försökt säga, men ingen lyssnar.
- Ja, för de här människorna som kommer till er under såna här evenemang, de kommer ju knappast komma tillbaka när det är vanliga konsertkvällar? Men om man först spelade Howard Shore och sen lite riktigt fantastisk musik, då skulle man kanske lyckas få upp ögonen på dem.
- Ja, det är vad jag tror också.
- Är det några konserter framöver som ni ska framföra som du kan rekommendera?
- Ja... det är ju konserter hela tiden! Har du tittat på vår hemsida?`
- Jovisst, jag tänkte bara om det var något som du tycker att "det här borde ingen missa"...
- Ja... hm... vad ska jag säga... det är ju många bra grejer i vår... jag kan ta din email, så kan jag höra av mig. Vad sa du att du hette nu?
- Nicholas.
- Nicholas, jag kan maila dig... du vet, vi får gratisbiljetter hela tiden, ifall det inte är extremt stora konserter med stjärndirigenter på besök, men annars kan jag fixa till dig, det är bara att säga till.
- Tack, jättegärna! Vad snällt!

Gött va?

Några timmar senare promenerade jag från mitt jobb på Drottninggatan, var på väg hem och skulle precis svänga av mot Hötorget och tunnelbanan, hade bråttom för jag ville till apoteket i Hornstull innan de stängde. Men jag kunde inte svänga. Drottninggatan var (för en gångs skull) så vacker, det snöade och gatan var helt vit, all julbelysning sken underbart, skyltfönstrena värmde som öppna spisar, och min iPod spelade "Baby it's you" med The Shirelles. Så jag struntade i att jag hade bråttom och bara promenerade rakt fram till T-Centralen (inte så långt iofs). Jag är en sån sucker för romantiska kickar. Vissa ögonblick får man inte gå miste om. Stockholm, vintern, julen, Burt Bacharach... la vita è bella.

joe hisaishi

image188
Att lyssna på original scores till filmer är rätt märkligt. Med undantag för en och annan Bernard Herrmann-komposition är det få verk som står på egna ben och som känns roliga att lyssna på. Och ofta minns man filmmusik som mycket bättre om man bara hört dem när man såg filmen - utan bilderna och rösterna kan soundtracken kännas tomma och tråkiga, hur starka de än kändes när man såg filmen.

Joe Hisaishi är egentligen inget undantag. Han har gjort musiken till (ni gissade det) Hayao Miyazaksi filmer de senaste 20 åren, och även musik till Takeshi Kitanos filmer (är han bra förresten? Har bara sett "Hana-bi", den var väl okej). Miyazaki-soundtracken är ganska konventionellt fläskigt orkestrerade, inte alls full av de naivistiska melodier med snällmelankoliska undertoner som man (jag) ofta förknippar med japansk musik. Men jag har lyssnat på soundtracken till "Spirited away" och "Howl's moving castle" sen i somras och det är två spår som jag har fäst mig vid, som jag kan komma på mig själv med att nynna på och vilja höra.

Dels "Reprise" från Spirited Away. Ett böljande och mäktigt tema som körs om och om igen i varierande orkestrering och ljudstyrka. Ett tag försvinner det och något mer inåtvänt och nedstämt tar över - men just när man gett upp hoppet kommer temat tillbaka i en fröjdig final. "A stroll through the sky" från Howl's moving castle är också väldigt bra, jag tror den spelas i den fina scenen där Sophie och Howl svävar ner över den lilla byns torg. Precis som "Reprise" är den i valstakt och precis som den så låter det ibland som en dans på en bal i ett fantastiskt slott på 1700-talet. Men melodin är lite speciell - den låter faktiskt som Bellinis "Samba de Janeiro" i en valsversion. Kommer ni ihåg den låten? Stor som fan under fotbolls-VM 1998.


PS Igår läste jag H.C. Andersens "Den fula ankungen", alltså till skolan. Men den var bra! Originalversionen. När man refererar till såna där sagor tänker man bara på den simpla sensmoralen, men om man verkligen läser skiten så märker man att det är bra text, på riktigt. HC Andersen alltså. Ibland vill man bara vrida fram klockan tio år och läsa sagor med sina barn. Den mentala listan över all kultur som jag planerar att utsätta min stackars avkomma för blir alltmer diger.

9th wonder

image187

9th Wonder är producenten som tills för alldeles nyligen var en tredjedel av Little Brother. Hans första soloalbum "The Dream Merchant" som det snackats om i åratal har äntligen kommit ut, men eftersom det genomgått så många omarbetningar har det bytt namn till Dream Merchant vol 2. Jag har lyssnat och är lite kluven.

En hiphopfantast drömmer alltid om att favoritproducenterna ska släppa egna skivor och släppa alla spärrar, strunta i de begränsningar som man har när ens enda funktion är att göra beats åt rappare, göra musiken som man hör i sitt huvud. Man fantiserar om att alla producenter potentiellt kan ta steget som DJ Shadow tog när han gick från att producera den militante galningen Paris (alltså inte det svenska indiebandet) till det fängslande instrumentalalbumet "Entroducing". Men grejen är att alla producenter inte har det där inom sig, de flesta är bäst på och kan inte annat än att göra beats som andra rappar över. Ta Pete Rock - gud vad jag såg fram emot hans "Petestrumentals", men det blev bara en samling loopar som ingen rappade över, rätt tråkigt. För att ett instrumentalt hiphopalbum ska funka så måste det bestå av låtar som ingen hade kunnat rappa på. Som J Dillas "Donuts" eller Madlibs senaste.

Det har pratats i många år om att DJ Premier ska göra en egen skiva. Jag har lagt ner min naiva förhoppning om att Primo skulle göra en DJ Shadow - det skulle förmodligen bara låta förvirrat och dåligt. Och det är orättvist och korkat att önska något sådant av en hiphopproducent egentligen. DJ Premier är bra på att göra snygga loopar med hårda trummor - inte på att komponera minisymfonier orkestrerade av beats och samplingar. Man ska uppskatta folk för vad de gör och inte för vad de inte gör. Det är som att kritisera John Coltrane för att hans melodier var svåra att nynna på i duschen.

Hur som helst. 9th Wonder-skivan är ingen instrumental skiva, tack för det. 9th Wonder är en hantverkare och gör fina samplingsbaserade beats i DJ Premiers anda, lite mer varma och melodiösa än idolen dock. Fast det spelar inte så stor roll när rapparna levererar rader som "decapitate your head and shit down you throat", det blir inte Native Tongues-mys direkt. Skivan är ojämn och känns mer som en samling leftovers än som ett kraftprov typ "jag sparade mina allra bästa beats till albumet som jag ger ut i eget namn!". Hans bästa beats har han förmodligen redan gjort, jag tänker på Little Brothers "The way you do it" och hela "The Minstrel show", eller den första skivan han gjorde ihop med rapparen Murs (varför är inte han med på den här skivan?) eller "God's stepson", albumet som bestod av remixar på Nas-låtar.

Här finns ändå några helt okej låtar. Jag gillar "You wanna", "It ain't over", "Thank you" och "Shots", samtliga är samarbeten med ganska okända namn som NBS, DOX & O-Dash och Jozeemo. Största besvikelsen är "Brooklyn in my mind (Crooklyn Dodgers part 3)" med Mos Def, Mepmphis Bleek och Jean Grae. Crooklyn Dodgers del 1 och 2 är fantastiska posse cuts från mitten av 90-talet, med hjältar som Buckshot (som faktiskt lägger en vers på "Dream Merchant 2"), O.C. och Jeru the Damaja. Man ska akta sig för att jämföra sig med klassiker. Det är som Jean-Dominique Bauby i "Fjärilen i glaskupan" som planerar att göra en ny version av "Greven av Monte Cristo" men lägger ner det när han inser att you don't fuck with Alexandre Dumas. Tänk om Bengt Olsson hade haft samma självbevarelsedrift.


filmfestivalblogg del 5 (the final cut)

Min sista film blev "The Go-Getter", en amerikansk roadmovie/romantisk komedi med killen från "Thumbsucker" i huvudrollen. Den hade en rätt bra ram för en roadmovie: 19-årig kille stjäl en bil för att leta upp sin 18 år äldre halvbror och berätta att deras mamma har dött i cancer. Det otrovärdiga, men också trevliga, inslaget var att bilens ägarinna ringer telefonen i bilen och är inte arg, tänker polisanmäla, istället vill hon prata med killen och under många långa samtal utvecklas en relation som blir alltmer förtrolig och romantisk. Well well. Jag gillade filmen för att slutet var fint, fotot var jättebra (äkta ljus-porr!) och soundtracket bestod enbart av M. Ward-låtar vilket skapade enhetlighet. Hans musik är ju egentligen som gjord för en sån här film, den är ju full av uramerikansk on the road-romantik, luggslitna vagabonder och hela den grejen. Fast jag tycker att han har blivit mindre intressant sedan han rockade till sig på den senaste skivan... jaja, det hör inte hit. Det var en rolig, trevlig film som fick mig på gott humör. Efteråt gick jag ut på Kungsgatan och mötte den oemotståndliga blåa Stockholmsskymningen, julljusen hängde i vackra bågar över gatan, jag kollade min mobil och jag hade fått ett gulligt sms från min flickvän, och när jag promenerade till tunnelbanan spelade min shufflande iPod Duke Ellingtons "Lotus blossom". Sedan The Cookies "I never dreamed". Sedan Baden Powells "Ate-eu". Sedan Karen Daltons "Something on your mind". Åh, livet kan vara så underbart.


filmfestivalblogg del 4

Idag såg jag min åttonde film, Julian Schnabels "Fjärilen i glaskupan". Den var faktiskt bra, det finns ju en risk med based-on-a-true-story-filmer om tragiska och märkliga människoöden, att de bara blir snaskiga, allvarliga och endimensionella. Men så blev det inte, för Schnabel har en sån känsla för filmmediets konstnärliga möjligheter och för betydelsen av noggrant kameraarbete. När perspektivet nästan hela tiden är inifrån den totalförlamade huvudpersonen och hans blick blir vår egen, då delar vi också hans frustration och isolation, de människor som han ser hör hans röst lika lite som de hade kunnat höra vår. Sen är skådespelarna väldigt bra, speciellt de olika kvinnor som den förlamade har kontakt med eller fantiserar om. Det enda som inte var top notch var musiken - Julian Schnabel har en förkärlek för fet rock som inte alltid passar stämningen i en scen, till exempel slutet. Men men, oftast var musiken helt okej.

Apropå musik har jag de senaste dagarna varit helt besatt av Phil Phillips "Sea of love" från 1959. Det började med att jag hörde Cat Powers coverversion i "Juno" och inte kunde få den ur huvudet, sen gick jag till källan och nu har jag i vetenskapligt syfte kollat upp flera versioner - den har gjorts (i rätt kassa versioner) av bland andra Marty Wilde (som förhindrade att Phil Phillips fick en hit med sin egen låt i England), Del Shannon, Tom Waits och The Honeydrippers. Originalet är faktiskt bäst, men Cat Power gör en otroligt bra version, hon struntar helt i refrängen och spelar bara de fyra första ackorden om och om igen och sjunger det som går över dem. Det är fina ackord, men det är faktiskt texten som gör låten så fängslande - ovanligt för en doowop/R&B/soul-låt. "Come with me, my love, to the sea, the sea of love" - det finns något ödesmättat och obehagligt över det, en kärlek som är så intensiv att den blir farlig, en destruktiv kraft. Jag såg Al Pacino-thrillern "Sea of love" för en massa år sen, och även om det inte är världens bästa film så kan jag förstå hur låten (som har stor plats i filmen) födde inspirationen till en historia om en seriemördare.

filmfestivalblogg del 3

It gets gooder and gooder, som Kool G Rap hade sagt.

I tisdags såg jag "Persepolis". Oväntat bra! Jag har läst kanske tio sidor av första delen av Marjane Satrapis seriealbum med samma namn, och det var kul och så (en iransk flicka drömmer om hur Gud och Marx munhuggs!), men jag visste inte vad jag hade att vänta mig av filmen. På ett sätt önskade jag att jag inte skulle gilla den, för jag börjar bli lite trött på mig själv som hela tiden hyllar en massa tecknade filmer. Men vad ska man göra när storyn är så bra, när Catherine Deneuve gör rösten för mamman, när havets vågor är så vackert animerade och när familjerelationerna är så fint skildrade? Jag skrattade massor av gånger och jag grät flera gånger. Hur många filmer får en att göra det, alltså båda grejerna? Imponerande. Slutet var kanske lite tvärt (alltid svårt att hitta en bra ramberättelse för en självbiografi), men hellre det än att det var sentimentalt och bull. Den var riktigt bra helt enkelt. "Den bästa jag sett hittills på festivalen" tänkte jag.

Men det var innan jag såg "4 månader, 3 veckor, 2 dagar".

Herregud vilken film.

Jag såg den alltså igår och det var det starkaste och mest omskakande jag sett sedan "Dancer in the dark". Och den var bättre än Lars von Triers film, för den var aldrig poserande, kändes aldrig självmedveten och "meta". Den var bara så himla BRA, så himla hemsk, handlade om två kvinnliga studenter i 1980-talets Rumänien och om vad som händer under en väldigt dramatisk dag. Den ena tjejen är gravid och anlitar en skum man för att genomföra en abort (det var strikt olagligt på den tiden) och hennes väninna gör allt för att hjälpa henne. Gud, det var plågsamt ibland. Man fick inte se blodiga underliv eller nåt sånt, det var tillräckligt hemskt ändå. Skådespelarna var så HIMLA bra, speciellt huvudrollen, väninnan som är beredd att offra allt. Och hur relationen mellan henne och hennes pojkvän (som kommer från en akademikerfamilj som ser ner på henne och hennes bakgrund) är skildrad, de osynliga klassmarkörerna, hans oförmåga att vara kritisk och sätta sig in i hur det är att vara kvinna, det var så otroligt subtilt och bra. Vilket manus! Vilken regi, det kändes som man var där hela tiden. När hon sprang omkring i mörka gränder och var rädd för att bli överfallen, man var där. När hon satt på hotellrummet och just hade gått igenom något FRUKTANSVÄRT och utan att säga ett ord övertygade sig själv om att det var meningslöst att tänka på det eftersom man inte kunde ändra någonting, man var där. Wow. Ni vet hur jag brukar dilla om att jag älskar filmer som är filmer och som inte hade kunnat vara något annat än filmer. Det här var en sån film.

Ibland måste man, i alla fall jag, påminna sig om att filmer som är realistiska och brutala kan vara lika konstnärligt högtstående som de som är eskapistiska och romantiska. Att det inte är självklart för mig skyller jag på folk som Lukas Moodysson, och på alla brittiska diskbänksrealister, de har gett hela genren ett dåligt rykte. Ken Loach hade inte kunnat göra en film som "4 månader, 3 veckor, 2 dagar". Den var inte klyschig och övertydlig. Den ställde frågan: hur är det att vara kvinna och att vara ofri, och besvarade den. Filmen var så kraftfull och så elegant, så vacker i sin psykologiska precision, efteråt var man helt utmattad. Om ni såg en kille som gick och andades högljutt, liksom långsamt pustande, oavbrutet mellan Saga och Hötorget igår så var det jag.

Jag var där ensam så jag hade ingen att ha eftersnack med. Caroline säger alltid att jag förstör filmer genom att snacka sönder dem efteråt, men jag tycker det är jobbigt att inte kunna säga ens ett ord. Men jag lyssnade på vad andra pratade om. På vägen ut från salongen sa en kille till sin tjej:

-         Man borde ta en kurs i rumänska egentligen. Det är ett vackert språk.

En annan kille sa till sin tjej, apropå om filmen var bra eller inte:

-         Jo, alltså jag vet inte... jag hade rätt svårt att liksom leva mig in i situationen...
Tjejen bara:

-         Okej, det hade verkligen inte jag.

På tunnelbanan satte jag mig och sen satte sig tre tjejer vid samma säten. Jag hörde att de pratade om filmen så jag kunde inte låta bli att "do the psycho" och hoppa in:

-         Var ni och såg filmen? Visst var den fantastisk?

-         Jo... sådär, sa en av tjejerna.

-         Jag tyckte den var bra, sa hennes kompis.

-         Jag tyckte bara att den var så himla stark, sa jag.

-         Jovisst, sa den tveksamma, men jag vet inte om stark är samma sak som bra.

-         Nej, okej, sa jag, och avbröt den awkwarda situationen genom att ta på mig mina iPod-hörlurar och lyssna på Toru Takemitsus rekviem för stråkar (1957). Den enda musik som kunde matcha mitt stämningsläge. Det låter som en röst som smyger fram ur skuggorna och berättar om en ilande smärta, för att nio minuter senare smyga tillbaka lika diskret och artigt som den kom. Otroligt bra.


filmfestivalblogg del 2

Älskar filmfestivalen! Nu har jag sett två filmer till.

I söndags såg jag "I'm a cyborg but that's OK", den nya filmen av Park-Chan Wook som gjorde hämnartrilogin "Hämnarens resa", "Old Boy" och "Lady Vengeance". De ska vara väldigt bra men jag har inte sett dem eftersom jag inte klarar av att se extremt våld och tungor som klipps av etc. Det är faktiskt ett handikapp, det är massor av filmer som jag totalvägrar bara för att jag har svårt för våld (när jag såg "Reservoir Dogs" hade jag händerna framför ögonen under tortyrscenen). Jag kanske går miste om jättemycket, who knows. Det är för övrigt samma anledning till att jag höll mig ifrån tv-spel i tio års tid, men det är en annan historia. Den här filmen var dock inte särskilt våldsam (med undantag för någon massakerdagdröm), men den var inte heller särskilt bra. Helt weird, en absurd komedi om mentalsjuka på en klinik i Korea, och grejen var att allt var så överdrivet och crazy. Tonläget var aldrig sorgligt eller allvarligt, det var bara full fart och ho ho ho när den ena inbillade sig att hon var robot och den andra hade på sig lustiga masker och hoppade som en kanin, ho ho ho. Fy fan. Vid närmare eftertanke kanske jag inte missade så mycket som inte såg hämnartrilogin.

Igår såg jag en bättre film - "Juno", en amerikansk independentkomedi om en 16-årig tjej som blir gravid. Otroligt underhållande dialog och fina skådespelare (bl a hon som spelar CJ i "Vita Huset" och han som spelar J Jonah Jameson i "Spiderman"). Men alltså, så mycket indierock! Soundtracket består av låtar av Kimya Dawson från The Moldy Peaches, och i slutet sjunger pojke och flicka en Modly Peaches-låt till varandra, rätt kefft. Huvudpersonen Juno använder adjektiv som "rad" och verb som "rock" och har häng på jeansen och gillar The Stooges. Och i en scen ska en 35-årig man lära ungdomen var musik är genom att spela Sonic Youths (i och för sig fina) cover av The Carpenters "Superstar". Det är bara sånt, hela tiden. Men ändå: bra story, bra relationspsykologi och bra dialog. Jag gillade den.

Filmer jag planerar att se:
Persepolis
The Walker
Fjärilen i glaskupan
No country for old men
Control
The Assassination of Jesse James
The Go-Getter
4 månader etc etc (den rumänska guldpalmsvinnaren)


PS What's up med den här "skandalen" att en tidigare morddömd som avtjänat sitt straff nu pluggar till läkare? Förra veckan blåste DN upp det till en chockerande nyhet och idag är argumenterar Anders Milton, regeringens nationella psykiatrisamordnare, i DN Debatt för att sådana människor borde förbjudas inträde till läkarlinjen. Alltså what the fuck is UP? Vad är det här för medeltida moral? En brottsling är en människa. En person som gjort hemska saker och lyckas vända sitt liv i en ny konstruktiv riktning borde applåderas, inte hängas ut och fördömas. Vad tror ni lagar, domstolar och fängelser finns till för - för att straffa syndare och dela in människor i goda och onda? Eller för att avskräcka från brott, med målet att de som ändå blir dömda ska vilja förändra sina liv? Alltså jag får spel! Hallå DN, hallå media - vad hände med humanismen? Borde inte målet vara att alla fängelsekunder vill plugga till fina yrken?


filmfestivalblogg del 1

OK har sett tre filmer på filmfestivalen.

Igår tänkte jag gå och se "Waitress" på Saga. Men man var tvungen att ha biljett (trots att jag hade ett sånt där fint pass!) och kön var sjukt lång och filmen hade redan börjat, så jag och mitt sällskap styrde ner den idén. Istället gick vi på "Alexandra" på samma biograf, den hade också redan börjat men det räckte med festivalpasset för att komma in.

"Alexandra" är alltså en rysk film, jag trodde att det var samma regissör som gjorde den fantastiska "Återkomsten" men det var det inte. Den var rätt bra men inte fantastisk. Handlade om en gammal rysk kvinna som åker till ett militärläger i Tjetjenien för att hälsa på sin sonson som är soldat där. I ett pensionärslugnt tempo får man följa henne när hon strosar omkring, begrundar vapenarsenalen och är mindre än entusiastisk över alla unga soldater som blygt dras till henne i behov av en moderlig figur i tillvaron. Det var en no-nonsense-story, och rätt bra skådespel och fint foto, men musiken var opassande sentimental och förstörde faktiskt lite. Ändå gött med en filmfarmor som inte är mysig bulltant (det hade hon varit om filmen gjorts i Hollywood), och scenen där den biffige 27-årige sonsonen kärleksfullt flätar hennes hår var väldigt fin.

Idag såg jag Eric Rohmers nya film "Les Amours d'Astrée et de Céladon", alltså mannen är 87 år gammal och gör en ny film. Det intressanta med den var att den var så totalt otidsenlig, den tillhörde en genre som var gammal redan när Rohmer och hans Cahiers du Cinéma-kolleger gjorde sina nya vågen-filmen på 50-talet. Det var en filmatisering av en fransk kärlekshistoria från 1600-talet, som i sin tur utspelades på 500-talet e.Kr. i Gallien, komplett med nymfer, druider, fåraherdar och barder. Ibland blev det ofrivilligt komiskt, och vissa i salongen förstörde rätt mycket genom att konstant fnissa åt allt, men grejen är att man inte ska leta efter realism eller logik i en sån här film. Det var inte ett misslyckat kostymdrama - det var en hyllning till poetiska franska filmer som Marcel Carnés "Les visiteurs du soir". Det känns som den åldrade Rohmer befann sig i samma sinnesstämning som Joseph Bédier som på 1800-talet bestämde sig för att sammanställa en utgåva av den medeltida kärlekshistorien om Tristan och Isolde (som skulle läsas och älskas av Wagner och många andra). En romantik, ett sökande. Jag köper det - även om filmen inte var helt perfekt, rätt ofta var skådespelarnas insatser ganska träiga, det var slappt regisserat som en SVT-såpa. Det märks att Erich Rohmer är gammal.

Efter det kutade jag från Grand till Saga på fem minuter för att hinna till "Rocket Science", en amerikansk dramakomedi som handlade om en tonårig kille i the suburbs som stammade men som blev kär i en tjej som typ var skolans stjärna i retoriktävlingar... ja, ni kan fatta vad som händer, men ändå inte, manuset styrde undan från den värsta sentimentaliteten och förutsägbarheterna. Bra skådespelare, många skratt och trevligt med Violent Femmes som en röd tråd genom soundtracket. Men alltså, kom det inte en film på exakt det här temat för bara några år sedan? Kille och tjej och high school och retoriktävling? Eller har jag en extremt stark déjà vu-upplevelse som varar i flera timmar? För det känns som jag har sett den här filmen innan, och ändå har jag definitivt inte gjort det.


starstruck på spybar

image186
Jason, Nathalie och Wes.

OK igår blev jag starstruck på riktigt. Var på filmfestival-festen på Spybar och vem hängde i en soffgrupp omgiven av en massa tjejer om inte Wes Anderson och Jason Schwartzman! Wow alltså. Funderar på att gå och se "The Darjeeling Limited" för andra gången ikväll, jag gillar den jättemycket. Wes Anderson ska vara där också och bli intervjuad eller nåt.


Idag intervjuar Andres Lokko Wes Anderson i SvD. Som Caroline påpekade snackar han typ bara om mode. Tråkigt. Det är en sån populärkulturjournalistisk markering, att man "bryr sig på riktigt", om man initierat kommenterar vad the interviewee har på sig. Jag tycker det är fånigt (minns en ofrivilligt komisk intervju med Death Cab For Cutie-mannen i Sonic där journalisten allvarligt skrev typ "han har på sig en t-shirt... han har på sig jeans... han ser lite rufsig ut i håret..." alltså - han är en amerikansk indie-man som inte bryr sig ett skit om hur han ser ut!). Jag är intresserad av Wes Andersons syn på familjerelationer, och på hans Tintin-aktiga pojkrumsromantik - inte hur korta ärmar hans kavajer har. Fast det är klart, kläderna i The Darjeeling Limited är väldigt snygga. Man blir nästan provocerad av de tre bröderna som är huvudkaraktärer - kan man vara så lyckad, liksom? Så välklädd, så rik, så cool, så mogen och känslig, och ändå så quirky och nördig? Uppenbarligen är Wes Anderson själv beviset på att man faktiskt kan det. Han har en lägenhet i New York och en lägenhet i Paris. Han försörjer sig på sin konst. Fy fan vad avundsjuk man blir.

Men det här med mode alltså. Det finns två tabun inom populärkultursjournalistik, två saker man absolut inte får tycka. Det ena handlar om äkthet - om man anser att det finns en skillnad mellan äkta och oäkta och att det är bättre med saker som är äkta, då är man körd, man är förlegad. Fast jag tycker fan att det finns äkthet och att det är värt något. Jag snackar inte om "ärlighet", det är en helt annan sak. Men det finns äkta kvalitet, det finns konstnärligt djup, det finns saker som inte bara är coola eller nya eller roliga (och det finns saker som är coola och nya och roliga OCH är äkta bra). Till exempel så är Jason Schwartsmans musik - han kallar sig för Coconut Records och gav ut en skiva tidigare i år - trevlig men oändligt mycket mindre intressant än de superba gamla poplåtar som Wes Anderson insisterar på att fylla sina soundtrack med. Det andra tabut (tabuet?) handlar om mode. Man får inte säga att mode är ytligt. Mode är, enligt hipster-konsensus, extremt viktigt och säger allt om din själ och identitet och bla bla bla. Men ärligt - mode är fan ytligt. Det handlar om kläder. Kläder är trevligt, skönhet är härligt, men that's about it. Det är INTE lika fett som musik och litteratur och film och konst, det kan ni aldrig lura i mig. There, I said it. (Fan, nu sumpade jag nyss mina chanser att någonsin få skriva för Rodeo.)


something is rotten osv

Jag står inte ut. Anders "The Velvet Fogh" Rasmussen och Pia Kjersgaard är kvar vid makten i Danmark. Hur är det möjligt? Jag läste tidningarna varje dag innan valet och det pekade ju verkligen på att det skulle gå bra för Helle Thorning-Schmidt (Socialdemokraterna) och Villy Sovndal (Socialistisk folkeparti). Sistnämnda fördubblade visserligen sina röster, men det räckte ju inte. Ny Alliance som är anti-Dansk Folkeparti blev inte heller så starka. Fan alltså. Det finns ingen människa jag hatar mer i hela världen än Pia Kjersgaard. Ja, hon kanske är den enda människan som jag verkligen kan säga att jag hatar. Hon är pure evil. Det är så knäppt i Danmark, det finns så många jobb som ingen vill ta (det är därför alla som jobbar på Burger King i Köpenhamn är svenskar), och ändå håller de stenhårt på att flyktingar som inte kan återsändas till sina hemländer ska hållas inlåsta och inte få jobba och leva, bidra till samhället och må bättre. Nix. Pia Kjersgaard sa förra veckan att "om de inte kan skickas hem till Irak så kan de väl skickas hem till något grannland". Men då är det ju inte hem man skickas? Kan man tolka det uttalandet på något annat sätt än att hon tycker att alla araber är likadana, alla som inte är ljushyade européer är en homogen grupp, man kan placera dem varsomhelst? Fy fan. Och det värsta är att Dansk Folkeparti gick PLUS i valet. De röstar alltså på henne. De gillar henne. Danskar alltså, jag kommer aldrig förstå dem.


PS Jag ska gå på filmfestivalen *lycklig*


kinda lonely with canneloni

En liten ordvits. Det var bara det.

genf

image176
Enorm mur med enorm murgröna och... några keffa parkerade bilar.

image177
Utsikt från katedralens torn. Det där vita är världens högsta fontän. Fast när jag gick dit var den avstängd. Som en weird-ass hägring.

image178
Vackert träd, snygg tjej.

image179
En park på rive gauche.

image180
Rive droite sedd från en bro.

image181
Att åka båt var som vilken kollektivtrafik som helst, gick på samma billiga biljett. Trevligt.

image183
Lyx.

image185
FN-högkvarteret i Ariana-parken. Det går omkring påfåglar överallt, det var ett krav från kvinnan som ägde marken och donerade den till Nationernas Förbund. Trevligt.

Hade en toppenhelg i Genève. Åt inte ostfondue, men väl spenatcrêpes på ett genuiiint litet ställe i gamla stan som var jättemysigt. Det var gött att vara på sightseeing i FN. Fick inspiration. Vet inte om ni visste det, men allt det här med att skriva är ett skämt. Jag ska till Paris och jobba för UNESCO. Det är bara en tidsfråga.


PS Woody Allens nya film gick på bio när jag var där, men jag såg den inte. Men jag såg Francis Ford Coppollas "Avlyssningen" med Gene Hackman, riktigt bra. Jag såg den på en laptop och hade på mig hörlurar så att de jag bodde hos inte skulle väckas, vilket gjorde att även jag kände mig som en avlyssnare. Freaky stuff.

jag reser till genève i helgen

Jag ska till Schweiz. Landet som har regressiv skatt (ju mer man tjänar, desto MINDRE betalar man) och inte är too keen on invandring. Även landet som Asterix besökte i "Asterix chez les Helvetes" där romarna har sadomasochistiska orgier som involverar ostfondue, käppar och piskor. Jag lärde mig ordet orgie när jag var tio. Sjukt.

Anyways. Tänkte bara meddela att det inte blir några blogginlägg de närmaste dagarna.


PS Varför har ingen tidning recenserat Arcade Fire-konserten i måndags? Var ledsen för att jag inte gick dit (eller snarare, ledsen för att jag inte lyckades sneaka in gratis i egenskap av Musikjournalist).


fråga: är tjejer roligare än killar?

Jag bara kommer att tänka på att alla bloggar som jag läser som är ROLIGA, alltså plain underhållande, alltså plain garv, är gjorda av kvinnliga bloggare. Medan manliga bloggare ofta ska vara så himla seriösa och skriva långa artiklar som de anser borde ha publicerats i någon kulturdel (eh... som den här bloggen), alternativt mediahaverister à la Kjell Häglund och Staffan. OBS! Jag menar alltså inte att "kvinnor inte kan vara seriösa". Jesus Christ. Haha. Det vore nåt. Men att kunna vara både och? Kunna vara lite chill? Jag älskar Margrets blogg, får alltid lust att kommentera, men kommer aldrig på något annat att skriva än "hihi!" så jag struntar i det. Och jag älskar Shampoo Rising. Och jag älskar min syster.

PS1Det handlar inte bara om bloggar. Tänker på tv och Sarah Silverman och hon som skriver manus/spelar huvudrollen i 30 Rock. Varför finns det mer humor i tv-världen än i filmvärlden just nu - för att kvinnor släppts in i tv-branschen i högre grad än vad de släppts in i filmbranschen? Manus/regissör/producent-wise, alltså. Bara en tanke. Jag kanske har fel.
 
PS2 Jonas Thente - rolig. Och man. Och kanske årets trevligaste blogg.


young hova

Jag recenserar Jay-Z:s nya skiva på Digfi idag: http://www.digfi.com/default.aspx?id=11275 Den är inte jättekul, men det sorgliga är att ingen förväntar sig att den ska vara jättekul heller. Stackars Jay-Z (om man nu kan säga "stackars" om någon som är mångmiljonär och ihop med Beyoncé), han trodde att förra årets "Kingdom Come" skulle slå ner som en bomb och åter vända alls blickar mot New York (och förbättra Def Jams aktie). Men så blev det inte och... ja, läs recensionen istället.


För övrigt var jag ute och promenerade igår och lyssnade på Nobuo Uematsus soundtrack till Final Fantasy VII. Det är typ hundra låtar, men jag har tagit bort två tredjedelar av dem på Itunes eftersom de flesta är rätt hopplösa att lyssna på. De som är bra är dock riktigt bra. Jag tänker framförallt på "Prelude", "Tifa's theme", "Main theme from Final Fantasy VII" och "Life Stream". Fast det är ändå en acquired taste - det är små upprepade syntmelodier med snygga ackordföljder, varken mer eller mindre. Men vilka melodier det är. Släng dig i väggen, Owen Pallett!

Men när jag promenerade upp för Maria Trappgränd än en gång och njöt av "Prelude" i mina hörlurar såg jag något jag inte ville se. På en avskild avsats satt två 50-åriga knarkare, en kvinna och en man, hon höll precis på att fördela ransonen när jag kom klampande. De såg skrämda ut, som rådjur som stirriar in i billyktorna på motorvägen. Jag vände bort blicken och gick förbi så snabbt jag kunde. Usch alltså. Fy fan. So much for romantik. Världen är fruktansvärd.


PS Har Alex Schulman börjat jobba som översättare av tv-serier? "Översättning: Alex Schulman" stod det i eftertexterna till Two and a half men igår. Intressant - inte minst med tanke på att översättningen var anmärkningsvärt kass i just det avsnittet ("she's an absolutely terrific woman" eller nåt i den stilen blev "hon är grym").


dåligt

image175
Ho ho ho, de är liksom ute i naturen och ändå rockar de fett...

I fredags skrev Andres Lokko om tv-serien Flight of the conchords, right? Sa att det var bland det roligaste man kunde se på en tv år 2007, right? Så jag och Caroline såg några avsnitt igår, right? Och FY FAN vad dåligt det var. Carro skriver mer utförligt om det i nästa Rodeo, så jag ska inte babbla för mycket. Men det var riktigt pinsamt - killar som är dumma men på ett coolt och roligt sätt, tjejer som är dumma men på ett påfrestande och roligt sätt, det luktar öl från manusbordet ända hit. Serien bygger på tesen att det bästa som livet kan erbjuda är att vara kille och vara slacker och spela i ett band. Fy fan. Komedi utan humor: istället för snärtig dialog och härliga karaktärer får man en kille med gitarr som petar sig i näsan. Det sorgliga är att Andres Lokko tycker att det är bra, och inte bara bra utan typ bäst. Har han lost it?

Tacka vet jag då Inspector Morse. Såg det allra första avsnittet, "The Dead of Jericho" från 1987 i helgen. Good stuff, manus av Anthony Minghella. Morse sjunger i en kör, blir kär i en (jämnårig) kvinnlig körmedlem, hon dör och han utreder fallet med hjälp av Sofokles "Kung Oidipus" - tror han, för hans snitsiga teori håller inte hela vägen. Och i slutet får han bekräftat att hon aldrig var intresserad av honom. Sorgligt. John Thaw är så himla bra som Morse, och det är en fröjd att se honom göra allt frå att lufsa omkring i sin lya och lyssna på Mozarts "Don Giovanni", himla med ögonen när hans vackra vintagebil blir kvaddad för andra gången, till att vara dryg och vresig mot Lewis, den snällaste polisen i tv-historien.

vampire weekend live @ debaser slussen

image174

- Skäms du inte när du står längst framme och hoppar? undrade Caroline när vi gick hem från Vampire Weekend-konserten igår. Själv kom hon när halva konserten var avklarad och stod typ i baren hela tiden. Jag antar att that's the cool thing to do. Men jag var på gott humör efter ett antal gratisöl på Nöjesguiden, och dessutom så är det lite allt eller inget när man går och ser ett indieband. Man måste embracea det klyschiga, annars är det ingen mening med att man är där. Följaktligen stod jag längst framme vid scenkanten och studsade glatt till Vampire Weekends studsiga poplåtar.

Vampire Weekend var unga och snygga. Åtminstone var två av dem unga och snygga. Det som utmärker deras musik är att den ofta är väldigt rytmisk och liksom guppig, gitarren används enbart för att smycka groovet med små finurligt fyrkantiga figurer då och då, det är trevligt. Ibland tyckte jag att de lät som ett amerikanskt Jamie T, kanske för att sångaren lekte lite med sin accent och för att ska-beatet alltid fanns nära till hands. Jag tycker i och för sig att Jamie T är rätt överskattad, men om Vampire Weekend hade spelat en cover av hans "If you got the money" hade jag varken blivit förvånad eller irriterad.

Det finns en viss publik som älskar unga band som "återuppfinner hjulet" med sprudlande poppiga debutalbum. Jag tillhör inte den, och Vampire Weekend är egentligen inte ett sånt band, deras låtar är liksom för quirky för att ta alla som har ett hjärta med storm. Men jag insåg ändå på konserten att en av de saker som gör popmusik så fin är att det handlar om kommunikation på ett så enkelt sätt. Om en låt har en melodi och en text som är tillräckligt simpla för att man ska kunna sjunga med i den trots att man aldrig hört låten förut, och om man går på en konsert och sjunger med, då fylls man av en alldeles särskild tillfredsställelse. Kommunikation. Man är aktiv i musiken, och det är alltid roligt, precis som det alltid är roligare att dansa än att inte göra det. Fast det bör påpekas att det handlar om en balansgång: om en poplåt har en melodi och text som är så simpla att de bara känns korkade och fåniga, då spricker illusionen, då är det inte kul längre, det känns bara kladdigt populistiskt. Men jag får nog säga att Vampire Weekend sköter den balansgången rätt bra. De har egentligen bara tre låtar som inbjuder till allsång ("Walcott", "The kids don't stand a chance" och en låt med en call-and-response-refräng som jag inte vet vad den heter), och eftersom de inte skämmer bort oss med såna låtar uppskattar man desto mer när de kommer.

I alla fall om man druckit fyra öl och står längst framme vid scenkanten.


videokvällar

De senaste dagarna har jag frossat i filmer, haft hemmakvällar framför TV:n likt barndomens rituella movieboxhyrande. Min flatmate kom hem i måndags med två filmer hyrda i desperation - att ha telefonkontakt med mig med bredband och allmovie hjälpte inte, varför kommer man ALDRIG på vad man vill se när man väl är i en videobutik? Hon hyrde i alla fall "Farlig förbindelse" för att hon ville se den och "A Passage to India" för att jag tyckte att vi borde se den.

Först såg vi Farlig Förbindelse. My god, varför vill man hyra den? "Lite gittig 90-tals New York-känsla" tänkte Caroline, men grejen är att det är en b-thriller från 1987 och New York ser man i sammanlagt tio minuter. Det var en riktigt jobbig film. Dels för att thrillergenren verkligen inte är något för mig (utom typ Hitchcock och Chabrol), jag förvandlas till ett nevrotiskt vrak, klarar inte av när det är så spännande, blir helt utmattad. Dels för att hela filmens grunprincip var ologisk: Michael Douglas är otrogen mot en jättesnygg fru för Glenn Close. Alltså Glenn Close?! Hon ser ju ut som the grim reaper. Glenn Hysén hade varit ett mer sexigt val. Sen freakar hon ur och sitter ensam på sitt rum och tänder och släcker lampan på ett psykigt sätt, och sen blir hon mordisk. Filmen är inte dålig egentligen, de spelade väl bra och så - frågan är bara varför? Varför görs såna här filmer, varför vill man se dem? Och i slutet när herr och fru Douglas, efter att gemensamt ha mördat Glenn Close i nödvärn, vinkar av ambulansen med liket och pustar ut och går och lägger sig - hur ska man må efter det slutet? 1) han har varit otrogen, det i sig är en kris i deras äktenskap (de har en sexårig dotter också), 2) älskarinnan har brutit sig in i deras gemensamma hem och försökt mörda dem båda, 3) de har avvärjt problemet genom att dränka galningen i badkaret och skjuta henne med en pistol. Okej, är inte allting helt FUCKED efter det? Hur ska de någonsin kunna ha ett normalt förhållande och bli lyckliga? Men det är manusförfattaren ointresserad av. Det är det jag hatar med thrillers - spänningen och hotet är alltid viktigare än människorna och relationerna.

Dagen därpå såg vi A Passage to India. Vi trodde först inte vi skulle palla se hela mastadontrullen - 2 timmar och 40 minuter - i ett svep, men den var så bra att vi inte kunde sluta. Det var David Leans sista film (han hade tidigare gjort mastadontrullar som Dr Zjivago och Lawrence av Arabien), en filmatisering av E.M. Forster (författaren till bl.a. "A Room with a View"). Den utspelade sig i 1920-talets koloniala Indien, man fick följa en ung (29 år) Judy Davis som tillsammans med sin blivande svärmor begav sig dit från England för att gifta sig med en ung brittisk domare. Jag ska inte berätta allt som hände sen, men det som var bra var att historien inte backade en tum för konflikterna mellan kolonialmakten och de hunsade indierna. Ofta var det riktigt vidrigt, vilket var bra. Men Judy Davis alltså. Även om hon var ung och snygg hade hon lite av det stiffa och galna i sig, det man älskar henne för. Hon är lätt topp tre skådespelerskor (de andra är Gena Rowlands och... Jeanne Morreau?). Det enda som var dåligt med filmen var att Alec Guinness fick spela vis indier. Helt sjukt, han är ju vit. Vad är det här, Birth of a nation? Lite weird faktiskt. David Lean alltså, han måste haft en gammeldags avslappnad inställning till att använda blackface. We don't REALLY want to be near these people, now do we? liksom.

Och igår såg jag "Lupin III - The Castle of Cagliostro", Hayao Miyazakis regidebut. Förlåt om jag är förutsägbar. Den här var milt sagt överkurs, en ganska fånig äventyrsfilm om en gentlemannatjuv straight outta the 60's, väldigt mycket James Bond över det hela. I början var den rätt hopplös, men den tog sig efter ett tag, åtminstone gick det att uppskatta de omsorgsfullt tecknade miljöerna och den maffiga bröllopsscenen där ett gigantiskt kors fälls till marken och går i tusen bitar, det hade aldrig gjorts i en västerländsk film. Lite spännande blev det också mot slutet (jag hatar alltså inte spännande filmer, jag får bara panik av Glenn Close med en stor kniv). Men den gränslösa romantik och kärlek till det mystiska som senare skulle bli Miyazakis kännetecken lyste med sin frånvaro här. Det var inte en kass film, men Ghost in the shell (1995) som jag såg förra veckan var en otroligt mycket bättre anime.