image189
Alla älskar vi "A Christmas gift for you by Phil Spector", men om man har den på repeat hela dagarna då man bakar lussekatter, sätter upp adventsstjärnor och slår in julklappar blir man galen. Den är trots allt bara en halvtimme lång eller nåt sånt. Det behövs något mer - inte minst eftersom den skivan, hur fantastisk och stämningsfylld musiken än är, faktiskt blir lite för livad och rock'n'roll i längden. Man måste få ta det lugnt också, sätta sig ner i fåtöljen och dricka konjak, utan att få utmanande blickar från The Crystals hela tiden.

Enter "Winter Wonderland". En helt perfekt julskiva som jag köpte för 39 på Megastore för två veckor sen. Jag ville mest ha någonting med Nat "King" Coles "The Christmas Song (Merry Christmas, Baby)", värlens ABSOLUT bästa jullåt (till och med bättre än Darlene Loves "Christmas (Baby please come home)"). Så hittade jag den här, den lägst värderade av alla skivor i affären, den innehåller bara låtar inspelade före 1955. Inleder Bing Crosby? Ja, det gör han. Sjunger Frank Sinatra underbart nonchalanta versioner av "Santa Claus is coming to town" och "Jingle Bells"? Ja, det gör han. Finns Judy Garland med på ett hörn? Ja, det finns hon. Här finns även världens knäppaste jullåt, "The Twelve days of christmas", med en text som är ren matematik (eat your heart out, Kate Bush!). Och allt avslutas med värdiga och vackra hymner i ett långt Bing Crosby-medley, avrundat med Sinatras inspelning av "O come all ye faithful". Världsklass, alltså. Det enda som är bull är noveltylåten "All I want for Christmas is my two front teeth" sjungen av en läspande Spike Jones (det här var innan han började kalla sig för Spike Jonze och blev hipp regissör). Och omslaget, som är ett mästerverk i smaklöshet, med photoshop-inklistrade ansikten av Nat, Frankie och Judy på andras jultomteutklädda kroppar.

Lyssna också på: "Sentimental Journey", vol 1-5.
Kommentera 13

auteur schmauteur

Publicerat i: Allmänt
Idag publicerar Digfi en krönika jag skrev om auteuridealet som jag tycker förpestar populärkulturen:
http://www.digfi.com/default.aspx?id=11342

Auteurgrejen är en machogrej, om du frågar mig. Artikeln handlar inte om 90-talsbandet The Auteurs. Däremot handlar den om Michaelangelo, Frank Sinatra, Puff Daddy och Jens Lekman (eller snarare "Jens Lekman-syndromet").

Peace God, now the shit is explained, I'm taking niggas on a trip straight to memory lane
Kommentera 16
Laura eller Lauire hette hon och kom från Kanada. Hon är anställd på Konserthuset. Jag haffade henne på vägen till kaffeautomaten och erkände att jag älskar musik.
- Spelar du orkestermusik eller kammarmusik?
- Jag spelar orkestermusik på jobbet, och försöker spela kammarmusik på fritiden.
- Intressant! Men alltså, finns det mycket musik komponerad för harpa, alltså kammarmusik och solostycken? Jag tänker att harpan lätt drunknar i en stor orkester...
- Jodå, det finns mycket kammarmusik.
- Är det någon kompositör som du kan rekommendera?
- Hm... Ravel gjorde underbar harpmusik, och Debussy... bara man kommer in i dem så hör man hur ljuvliga de är. Han gjorde även danser för harpa.
- Okej. Någon speciell harpist som är bra? Jag menar om man ska införskaffa en inspelning. Man vill inte hamna där med en Naxos-skiva i händerna.
- Jamet... Pierre Jamet. Och även hans dotter, vad hette nu hon? Men Pierre Jamet är bra. Frankrike har många fantastiska harpister.
- Aha! Tack. Men du en sista fråga. Konserthuset har uppenbarligen lite evenmang för att locka en yngre publik. I söndags spelade ni musik från "Sagan om Ringen", snart kommer konserten med musik från "Final Fantasy"... vad tycker du om det?
- Vad jag tycker om det? Ja, att spela "Sagan om Ringen"... det var prostitution.
- Haha!
- Nej men det är sant! Musiken står verkligen inte på egna ben. Och samma sak med Final Fantasy. Det finns bra filmmusik, men det här är väldigt tunt.
- Men en sak som jag tänkte på är att det är dumt att man inte kombinerar såna här publikfriande verk med, säg, en Beethoven-symfoni. Jag menar, om man vill få in unga människor på klassisk musik!
- Precis! Det är precis det jag försökt säga, men ingen lyssnar.
- Ja, för de här människorna som kommer till er under såna här evenemang, de kommer ju knappast komma tillbaka när det är vanliga konsertkvällar? Men om man först spelade Howard Shore och sen lite riktigt fantastisk musik, då skulle man kanske lyckas få upp ögonen på dem.
- Ja, det är vad jag tror också.
- Är det några konserter framöver som ni ska framföra som du kan rekommendera?
- Ja... det är ju konserter hela tiden! Har du tittat på vår hemsida?`
- Jovisst, jag tänkte bara om det var något som du tycker att "det här borde ingen missa"...
- Ja... hm... vad ska jag säga... det är ju många bra grejer i vår... jag kan ta din email, så kan jag höra av mig. Vad sa du att du hette nu?
- Nicholas.
- Nicholas, jag kan maila dig... du vet, vi får gratisbiljetter hela tiden, ifall det inte är extremt stora konserter med stjärndirigenter på besök, men annars kan jag fixa till dig, det är bara att säga till.
- Tack, jättegärna! Vad snällt!

Gött va?

Några timmar senare promenerade jag från mitt jobb på Drottninggatan, var på väg hem och skulle precis svänga av mot Hötorget och tunnelbanan, hade bråttom för jag ville till apoteket i Hornstull innan de stängde. Men jag kunde inte svänga. Drottninggatan var (för en gångs skull) så vacker, det snöade och gatan var helt vit, all julbelysning sken underbart, skyltfönstrena värmde som öppna spisar, och min iPod spelade "Baby it's you" med The Shirelles. Så jag struntade i att jag hade bråttom och bara promenerade rakt fram till T-Centralen (inte så långt iofs). Jag är en sån sucker för romantiska kickar. Vissa ögonblick får man inte gå miste om. Stockholm, vintern, julen, Burt Bacharach... la vita è bella.
Kommentera 10
Visa fler inlägg