Hiphop
Freddie Gibbs & Madlib
”Piñata” (Madlib Invazion/import)
Betyg: 4 

YG
”My krazy life”
(Def Jam/Universal)
Betyg: 4 

Producentens roll är likställd med artistens i hiphop mer än i någon annan musikgenre. Just eftersom ett beat från en populär producent är hårdvaluta består dagens hiphopskivor ofta av låtar från en mängd olika producenter. Vilket inte behöver vara något dåligt, men något händer när en rappare och en producent gör en hel skiva ihop. I bästa fall uppstår en kemi som gör att båda överträffar sig själva.

Den jazztokige samplingskungen Madlib skapade ett sådant mästerverk när han förenades med MF Doom och gjorde skivan ”Madvillainy” 2004. Därefter har han varit notoriskt ojämn, men nu har han äntligen lyckats få till en ny fullträff, tillsammans med Freddie Gibbs, den strävsamme gangstarapparen från Gary, Indiana. Gibbs fläckfria flow och sympatiska brist på inställsamhet matchar Madlibs flummiga beats perfekt.

Den 23-årige rapparen YG:s debutalbum låter helt annorlunda, men bygger liksom ”Piñata” på ett nära samarbete mellan rappare och producent. DJ Mustard är visserligen inte skivans enda producent, men han ligger bakom två tredjedelar av låtarna och hans ande vilar över hela projektet. DJ Mustard är hiphopvärldens just nu viktigaste producent - med sina minimalistiska och luftiga men konstant dansanta beats skapar han monsterhits samtidigt som han för hela genren framåt. YG är inte världens roligaste rappare, men han trivs som fisken i vattnet i de magnifika beatsen och får den omedelbart älskvärda musiken att låta ännu mer självklar.

Bästa spår: ”Bomb” med Freddie Gibbs & Madlib, ”Left, right” med YG

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(Dagens Nyheter 2014-03-26) 

Kommentera 1


Don Omar
Scen: Solnahallen, Stockholm
Betyg: 1

Stockholm är en segregerad stad. Livemusikens värld återspeglar detta faktum. När den folkkära artisten Petter uppträder på Kungliga Operan är nästan alla i publiken vita, och samma sak när hippa Danny Brown spelar i Nalen. Men när den miljonsäljande reggaetonstjärnan Don Omar kommer till stan förläggs konserten utanför tullarna, och publiken utgörs till största delen av folk med latinamerikanskt påbrå. I alla tre fallen rör det sig om urban dansmusik med rap, men Don Omar från Puerto Rico sjunger och rappar på spanska.

Solnahallen är denna söndagskväll endast fylld till en fjärdedel. De som är på plats är dock entusiastiska Don Omar-fans i alla åldrar. Här finns tonårsgäng, småbarnsfamiljer och omsorgsfullt uppklädda medelålders par. Det liknar en chilensk högtid lika mycket som en konsert. Stämningen innan konserten börjar är på topp.

Don Omar är en av förgrundsgestalterna inom reggaeton, den puertoricanska blandning av hiphop, dancehall och salsa som exploderade internationellt 2004. Reggaeton har dock inte utvecklats musikaliskt lika mycket som jamaikansk dancehall, eller inspirerat västerländsk dansmusik som brasiliansk baile funk, utan har i stället långsamt tynat bort för den breda allmänheten.

Det är en förklaring till bristen på publiktillströmning. En annan är att Don Omar inte har släppt ett soloalbum på fem år, och inte haft en hit sedan 2010 års ”Danza kuduro”. Han framför denna, och andra låtar som den hårda ”Dale don dale”, den sugande mörka ”Hasta abajo” och den något desperata ”Lambada”-covern ”Taboo”. Don Omar har med sig en DJ, två gästvokalister och sex dansare. Men den 36-årige stjärnan är märkbart oengagerad. Han vankar av och an på scenen, säger inte ett ord till mellansnack och avslutar konserten efter exakt 35 minuter.

Publiken ropar efter extranummer men väntar förgäves. Lamporna tänds. En chockad och bitter folkmassa rör sig långsamt mot utgången. ”Det här var det värsta någonsin”, hör jag en tjej bakom mig säga till sin kompis, ”det här var den sämsta konserten jag någonsin varit på”. Och visst, för 550 kronor plus bokningsavgift hade man kunnat förvänta sig mer, åtminstone ett förband. Många sparbössor har krossats i onödan.

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(Dagens Nyheter 2014-03-25)
Kommentera 0

Skottland, jag älskar dig, jag hatar dig.

Västerås Sinfonietta
Verk av Andrea Tarrodi och Felix Mendelssohn
Solist: Jakob Koranyi, cello
Dirigent: Joana Carneiro
Scen: Västerås konserthus
Betyg: 4 

Skottland är temat när Västerås Sinfonietta, ledda av den portugisiska dirigenten Joana Carneiro, syr ihop en konsertkväll med såväl romantiska klassiker som en helt nyskriven cellokonsert på programmet. Verken är inspirerade av de två tonsättarnas resor till Skottland – den ena ägde rum 1829, den andra 2013.

Felix Mendelssohn var i många år i princip raderad från musikhistorien, efter Richard Wagners antisemitiska smutskastningskampanj. Han står för ett helt annat estetiskt ideal än Wagners: en romantik som är välartikulerad, elegant och duktig. Som 20-åring reste Mendelssohn till Skottland, där han dels började skissa på den symfoni nr 3 som han kämpade med i många år innan den blev färdig, dels det kortare orkesterstycket Hebriderna (även känt som Fingals grotta) som han färdigställde betydligt snabbare och som också är ett mer koncentrerat och lyckat verk.

Om Hebriderna är naturromantisk och låter som en äventyrlig upptäckfärd i den vilda skotska naturen – för övrigt med melodier som Radiohead lånade i ”Paranoid android” – är symfoni nr 3 mer urban. De fyra satserna tycks skildra livet och pulsen i den tidiga industrialismens Glasgow eller Edinburgh – en bister kväll, en livfull dag, en romantisk natt och en ångestfylld morgon. Men den sista satsen övergår i slutet i ett allegro maestoso assai vars mäktiga lugn blir en befriare, en illustration av en flykt från den oroliga staden till den närliggande naturen.

Mendelssohn beklagade sig, när han arbetade med Hebriderna, över att verkets genomföring smakade ”mer kontrapunkt än tågolja, fiskmåsar och saltad torsk”. Ett problem som stämningsmästaren Andrea Tarrodi inte har. Hennes cellokonsert ”Highlands”, med den fantastiske Jakob Koranyi som solist, skildrar naturens och även människans kamp. Här är naturen både magiskt fascinerande och skräckinjagande brutal, med snillrikt kontrasterande stråkar och blås (och en harpahärmande xylofon!), och den ibland helt ensamma cellon tycks frysa tiden och skildra människans blandade känslor inför det vidunderliga. Ljudet av skrikande fiskmåsar imiteras genom en unik behandling av cellon. Ett klockrent uruppförande av ett verk som förtjänar att höras av många.

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli 

(Dagens Nyheter 2014-03-22)
Kommentera 1
Visa fler inlägg