dubbelrecension: freddie gibbs & madlib och yg



Hiphop
Freddie Gibbs & Madlib
”Piñata” (Madlib Invazion/import)
Betyg: 4 

YG
”My krazy life”
(Def Jam/Universal)
Betyg: 4 

Producentens roll är likställd med artistens i hiphop mer än i någon annan musikgenre. Just eftersom ett beat från en populär producent är hårdvaluta består dagens hiphopskivor ofta av låtar från en mängd olika producenter. Vilket inte behöver vara något dåligt, men något händer när en rappare och en producent gör en hel skiva ihop. I bästa fall uppstår en kemi som gör att båda överträffar sig själva.

Den jazztokige samplingskungen Madlib skapade ett sådant mästerverk när han förenades med MF Doom och gjorde skivan ”Madvillainy” 2004. Därefter har han varit notoriskt ojämn, men nu har han äntligen lyckats få till en ny fullträff, tillsammans med Freddie Gibbs, den strävsamme gangstarapparen från Gary, Indiana. Gibbs fläckfria flow och sympatiska brist på inställsamhet matchar Madlibs flummiga beats perfekt.

Den 23-årige rapparen YG:s debutalbum låter helt annorlunda, men bygger liksom ”Piñata” på ett nära samarbete mellan rappare och producent. DJ Mustard är visserligen inte skivans enda producent, men han ligger bakom två tredjedelar av låtarna och hans ande vilar över hela projektet. DJ Mustard är hiphopvärldens just nu viktigaste producent - med sina minimalistiska och luftiga men konstant dansanta beats skapar han monsterhits samtidigt som han för hela genren framåt. YG är inte världens roligaste rappare, men han trivs som fisken i vattnet i de magnifika beatsen och får den omedelbart älskvärda musiken att låta ännu mer självklar.

Bästa spår: ”Bomb” med Freddie Gibbs & Madlib, ”Left, right” med YG

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(Dagens Nyheter 2014-03-26) 


don omar i solnahallen



Don Omar
Scen: Solnahallen, Stockholm
Betyg: 1

Stockholm är en segregerad stad. Livemusikens värld återspeglar detta faktum. När den folkkära artisten Petter uppträder på Kungliga Operan är nästan alla i publiken vita, och samma sak när hippa Danny Brown spelar i Nalen. Men när den miljonsäljande reggaetonstjärnan Don Omar kommer till stan förläggs konserten utanför tullarna, och publiken utgörs till största delen av folk med latinamerikanskt påbrå. I alla tre fallen rör det sig om urban dansmusik med rap, men Don Omar från Puerto Rico sjunger och rappar på spanska.

Solnahallen är denna söndagskväll endast fylld till en fjärdedel. De som är på plats är dock entusiastiska Don Omar-fans i alla åldrar. Här finns tonårsgäng, småbarnsfamiljer och omsorgsfullt uppklädda medelålders par. Det liknar en chilensk högtid lika mycket som en konsert. Stämningen innan konserten börjar är på topp.

Don Omar är en av förgrundsgestalterna inom reggaeton, den puertoricanska blandning av hiphop, dancehall och salsa som exploderade internationellt 2004. Reggaeton har dock inte utvecklats musikaliskt lika mycket som jamaikansk dancehall, eller inspirerat västerländsk dansmusik som brasiliansk baile funk, utan har i stället långsamt tynat bort för den breda allmänheten.

Det är en förklaring till bristen på publiktillströmning. En annan är att Don Omar inte har släppt ett soloalbum på fem år, och inte haft en hit sedan 2010 års ”Danza kuduro”. Han framför denna, och andra låtar som den hårda ”Dale don dale”, den sugande mörka ”Hasta abajo” och den något desperata ”Lambada”-covern ”Taboo”. Don Omar har med sig en DJ, två gästvokalister och sex dansare. Men den 36-årige stjärnan är märkbart oengagerad. Han vankar av och an på scenen, säger inte ett ord till mellansnack och avslutar konserten efter exakt 35 minuter.

Publiken ropar efter extranummer men väntar förgäves. Lamporna tänds. En chockad och bitter folkmassa rör sig långsamt mot utgången. ”Det här var det värsta någonsin”, hör jag en tjej bakom mig säga till sin kompis, ”det här var den sämsta konserten jag någonsin varit på”. Och visst, för 550 kronor plus bokningsavgift hade man kunnat förvänta sig mer, åtminstone ett förband. Många sparbössor har krossats i onödan.

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(Dagens Nyheter 2014-03-25)

västerås sinfonietta spelar mendelssohn och tarrodi


Skottland, jag älskar dig, jag hatar dig.

Västerås Sinfonietta
Verk av Andrea Tarrodi och Felix Mendelssohn
Solist: Jakob Koranyi, cello
Dirigent: Joana Carneiro
Scen: Västerås konserthus
Betyg: 4 

Skottland är temat när Västerås Sinfonietta, ledda av den portugisiska dirigenten Joana Carneiro, syr ihop en konsertkväll med såväl romantiska klassiker som en helt nyskriven cellokonsert på programmet. Verken är inspirerade av de två tonsättarnas resor till Skottland – den ena ägde rum 1829, den andra 2013.

Felix Mendelssohn var i många år i princip raderad från musikhistorien, efter Richard Wagners antisemitiska smutskastningskampanj. Han står för ett helt annat estetiskt ideal än Wagners: en romantik som är välartikulerad, elegant och duktig. Som 20-åring reste Mendelssohn till Skottland, där han dels började skissa på den symfoni nr 3 som han kämpade med i många år innan den blev färdig, dels det kortare orkesterstycket Hebriderna (även känt som Fingals grotta) som han färdigställde betydligt snabbare och som också är ett mer koncentrerat och lyckat verk.

Om Hebriderna är naturromantisk och låter som en äventyrlig upptäckfärd i den vilda skotska naturen – för övrigt med melodier som Radiohead lånade i ”Paranoid android” – är symfoni nr 3 mer urban. De fyra satserna tycks skildra livet och pulsen i den tidiga industrialismens Glasgow eller Edinburgh – en bister kväll, en livfull dag, en romantisk natt och en ångestfylld morgon. Men den sista satsen övergår i slutet i ett allegro maestoso assai vars mäktiga lugn blir en befriare, en illustration av en flykt från den oroliga staden till den närliggande naturen.

Mendelssohn beklagade sig, när han arbetade med Hebriderna, över att verkets genomföring smakade ”mer kontrapunkt än tågolja, fiskmåsar och saltad torsk”. Ett problem som stämningsmästaren Andrea Tarrodi inte har. Hennes cellokonsert ”Highlands”, med den fantastiske Jakob Koranyi som solist, skildrar naturens och även människans kamp. Här är naturen både magiskt fascinerande och skräckinjagande brutal, med snillrikt kontrasterande stråkar och blås (och en harpahärmande xylofon!), och den ibland helt ensamma cellon tycks frysa tiden och skildra människans blandade känslor inför det vidunderliga. Ljudet av skrikande fiskmåsar imiteras genom en unik behandling av cellon. Ett klockrent uruppförande av ett verk som förtjänar att höras av många.

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli 

(Dagens Nyheter 2014-03-22)

kylie minogue - kiss me once



Pop
Kylie Minogue
”Kiss me once”
(Parlophone/Warner)
Betyg: 2

Kylie Minogue har alltid framstått som sympatisk – en världskänd artist men ingen distanslös diva, hon har aldrig fått hybris, och alltid varit nyfiken på samtidens musik. Som sångerska är hon begränsad, men hennes röst har en viss charm, och hon har smart nog prioriterat låtar med snärtiga melodier och feelgood-stämning snarare än wailinbjudande ballader och dramatiska känslor. ”Kiss me once” är något av en kursändring från de electroinfluerade skivor som Kylie släppte under 00-talet, nu närmar hon sig i stället Katy Perrys sound. Tyvärr är inte låtmaterialet på topp – den erotiska träningslåten ”Sexercize” förtjänar en Razzie Award, medan den smetiga Enrique Iglesias-duetten ”Beautiful” är ett sömnpiller med bitter smak. Endast den pampiga singeln ”Into the blue” låter riktigt angelägen. 

Bästa spår: ”Into the blue” 

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(Dagens Nyheter 2014-03-19)

petter på kungliga operan



Petter
Scen: Kungliga Operan, Stockholm
Betyg: 4

Petter har alltid varit känslosam och personlig i sina låtar, men han motarbetade länge sig själv genom att kväva sårbarheten under defensiv butterhet och humorlöst skryt. Men på skivan ”Början på allt” som släpptes förra året hade något förändrats. Det var en ödmjuk, avslappnad och varm Petter som nu hördes, över beats som mer än någonsin tidigare klädde hans texter.

På Kungliga Operan framför han detta album från början till slut, backad av fem musiker och DJ Sleepy. Kungliga Hovkapellet lyser med sin frånvaro – det här handlar inte om att gifta svensk hiphop med orkestermusik, det steget tog Petter med konserterna på Berwaldhallen i höstas.

Nej, allt handlar om ”Början på allt”. Eftersom publiken är sittande blir stämningen lugn och alla lyssnar extra uppmärksamt. Det är helt rätt, för Petters poppigt arrangerade hiphop är ändå inte särskilt klubbvänlig. Och den vackra lokalen understryker att detta är Petters mest välgjorda och dyrbara samling sånger hittills.

Fonder från gamla operauppsättningar utnyttjas fiffigt. Bland annat Magdalena Åbergs gyllene hängen från 2012 års ”Maskeradbalen” som gör Agnes-duetten ”Alla vet” extra festlig och storslagen. Eller Henry Bardons nattligt romantiska moln från 1964 års ”Svansjön” som gör det sista extranumret, Veronica Maggio-duetten ”Längesen”, extra laddad. Här blir konserten som mest teatral och operalik, när Petter sjunger vänd mot Maggio och till slut tar hennes hand.

Ännu fler gäster förgyller kvällen, bland annat coola Lilla Namo, Daniel Adams-Ray och en härligt upprymd Eye N’I. Men starkast intryck gör Petter själv när han framför ”Tills döden skiljer oss åt”, hans förs­ta låt där han sjunger i stället för att bara rappa. Han är exalterad över att ha gjort denna låt eftersom han tidigare haft dåligt självförtroende som sångare.

Fortfarande är han osäker – han håller mikrofonen en bit ifrån munnen för att hans sång inte ska höras för mycket, och överlåter leadsången åt en av bandmedlemmarna. Här ser Petter ut som en ung gullig artist som uppträder live för första gången, full av stolthet, nervositet och total inlevelse.

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(Dagens Nyheter 2014-03-14)

pearson sound - raindrops (pt I & II)



Glad fredag y'all! Denna pärla från i år finns inte på Spotify, annars hade den varit solklar på min kommande vårlista. Älskar detta sound... som mina favoritlåtar med Zomby men mjukare, subtilare, mer delikat.

danny brown i nalen



Danny Brown
Scen: Nalen, Stockholm
Betyg: 3 

Dagen innan den internationella kvinnodagen firas den internationella killdagen. Åtminstone känns det så inne på Nalen denna fredagskväll, där publiken till 95 procent består av testosteronstinna unga män. De vrålar med i refrängerna, hinkar öl och dansar röjigt. Energin är det inget fel på, men ibland infinner sig en kuslig känsla av att kvällens huvudperson är en utbytbar clown.

Vilket är synd, för Danny Brown från Detroit är en av de senaste årens mest intressanta rappare. Hans musik är ljudet av sönderfall, ett soundtrack till drogmissbruk, utanförskap och desperation. Paradoxalt nog blir han en frisk fläkt i en tid då hiphopstjärnor gör låtar om att köpa dyr konst eller bara ha det väldigt bra i allmänhet. Han är en (med hiphopmått mätt) gammal före detta knarklangare och fängelsekund som med svart humor, briljant rapteknik och en ironiskt tillgjord röst framstår som en hånleende dödskalle i utkanten av popvärlden.

Tyvärr får vi inte höra alla sidor av Danny Brown denna kväll. Han är en låtskrivare som är i kontakt med sina känslor och kan växla mellan furiösa dekadenshyllande klubblåtar och dystra och emotionellt nakna låtar. Exempelvis ångestodyssén ”Torture”, den apatiska ”Party all the time” eller den suckande melankoliska ”DNA” som handlar om att han inte kan fly från knarkandet eftersom det sitter i hans DNA: både mamman och pappan ”liked to get fucked up the same way”. Men inga av dessa spelas – konserten på Nalen handlar uteslutande om röjig underhållning.

Danny Brown beter sig som den vrålande jublande killpubliken vill att han ska göra, men tycks njuta av det själv. Han skuttar glatt omkring, räcker ut tungan som en narr efter varje låt och i slutet av konserten stagedivar han samtidigt som en upplåsbar sexdocka guppar omkring i publikhavet. Han har ett tydligt mandat, han spelar sin roll. Men när han ber en skön kille längst fram i publiken att lugna ner sig – ”Bete dig civiliserat, du har inte mer rätt att festa än någon annan som har köpt biljett ikväll” – krockar bilden av Danny Brown som obrydd galning med verklighetens människa. 

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(Dagens Nyheter 2014-03-09) 


Min kompis Kristoffer Viita intervjuade Danny Brown för SVT innan konserten - hela intervjun ovan!

pharrell williams - girl



Pop
Pharrell Williams
”Girl”
(Sony)
Betyg: 1 

Jag trodde att ”Get lucky” var den sista spiken i Pharrell Williams kista. Fjolårets megahit där de annars så fläckfria Daft Punk valde att samarbeta med den populäre hiphopproducenten och -refrängsångaren var konstnärligt sett ett magplask och en skymf mot albumets vision och Nile Rodgers ljuvliga gitarrspel. Men jag hade fel. Den sista spiken är ”Happy”, den enormt framgångsrika singeln från Pharrell Williams andra soloalbum. Den som har sett videon eller bara hört låten och drabbats av dess outhärdliga förljugna optimism kan lätt tänka på Beck när han sjöng ”MTV makes me wanna smoke crack” för två decennier sedan. 

Riktigt här trodde nog ingen att Pharrell Williams skulle hamna när han förnyade hiphopen runt millennieskiftet, som en del av producentduon The Neptunes tillsammans med Chad Hugo. Timbaland var den som öppnade upp hiphop och R&B för nya ljuduniversum med exotiska ljud och bisarra rytmer, men The Neptunes byggde snart vidare på hans idéer och skapade rakare, råare och skarpare beats som var lättare att rappa över och dansa till. Resultatet blev ett pärlband av briljanta hitsinglar – Noreagas ”Superthug”, Mystikals ”Shake ya ass”, Jay-Z:s ”I just wanna love U (Give it to me)” och många fler – som inte bara utmärktes av The Neptunes omisskännliga sound utan även av Pharrell Williams ljusa gästsång i refrängerna.

När The Neptunes förvandlade sidoprojektet N*E*R*D från ett experimentband till ett rockbandslajv i början av 00-talet började den konstnärliga kompassen svika. Det är nu många år sedan The Neptunes skapade musik som lät genuint modern och nyskapande, men de har varit ständigt anlitade som pålitliga hitmaskiner, på senare år mer på egen hand än tillsammans.

Medan The Neptunes blivit allt mindre intressanta under årens lopp har frontfiguren Pharrell Williams kändisstatus växt. Med sin kärlek för Star Trek, skateboardkultur och hippa designers var han en osannolik stjärna i hiphopvärlden, men just eftersom han ändå blev detta, och mångmiljonär på kuppen, blev han något av en symbol för nördarnas revansch. Om 90-talets populärkultur omfamnade gata och smuts handlade 00-talet om fräschör, starka färger och Apple-produkter, och Pharrell Williams var en artist som såg ut och lät som den nya tiden. 2006 gav han ut sitt första soloalbum, den genanta ”In my mind” där han insisterade på att rappa själv, med absolut ingenting att säga. På uppföljaren håller han sig barmhärtigt nog till sång. 

”Girl” är enligt Pharrell Williams själv ett konceptalbum om kvinnor. Musiken är långt från det soniska rymdskepp som Williams navigerade under sin storhetstid. Hiphop är helt ute ur bilden, i stället satsar han på gitarrbaserad funkpop med lyxiga discostråkar och busiga texter. Rader som ”What planet are you from, girl? / And are there others like you there?” fastställer att Pharrell Williams är en tonernas man snarare än ordens. Synd bara att han använder sin musikaliska begåvning till att skapa något så menlöst. Det är inte ens plastigt – bara omodernt, fantasilöst och sunkigt. Men det låter för all del snyggt. En skiva för hi-fi-butikers ljudsystem, men inte för människor.

Bästa låt: ”Know who you are” 

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(Dagens Nyheter 2014-03-05)

2001...

jason derulo i fryshuset



Jason Derulo
Scen: Arenan, Fryshuset, Stockholm
Betyg: 3 

Popmusik är i sin essens antinostalgisk, ja rentav historielös. 24-årige hitmaskinen Jason Derulo är ointresserad av vad som hände i tidigare epoker av musikhistorien. Det enda som existerar är energin i nuet.

Så glöm allt som skedde före millennieskiftet och normerna som fanns då. Musik behöver inte instrument – alla låtar under konserten trycks fram av en DJ. Playback eller live är meningslösa begrepp – Jason Derulo växlar mellan att sjunga på riktigt och bara mima till sina låtar genom hela konserten. Och en konsert handlar lika mycket om dans som musik – Derulo satsar stenhårt på koreografin, till publikens jubel. Inte ens ”Whatcha say”, Jason Derulos största hit och bästa låt, får en särbehandling: han framför den som konsertens andra nummer, sjunger inte alls live men dansar väldigt snyggt tillsammans med sin danstrupp.

För två år sedan fick Jason Derulo en allvarlig nackskada under ett dansträningspass och tvingades ställa in sin världsturné och planerade Sverigebesök. Han nämner det i ett mellansnack och berättar att han inte visste om han någonsin skulle kunna gå, dansa eller sjunga igen. Och han uttrycker sin djupa tacksamhet för att han klarade sig och för att publiken är med och, som han säger, bevittnar det historiska.

Mot den bakgrunden blir konsertens upplägg logiskt: det är en enda stor hyllning till kroppen, rörelserna, livet. Detta är köttets triumf. Det dröjer inte lång tid innan Jason Derulo kastar av sig tröjan och stolt visar sina vältränade muskler. Även andra manliga dansare är halvnakna, till publikens förtjusning, och konserten framstår ibland som en ladies night-stripshow för minderåriga. Men musiken är inte erotisk utan bara maffigt munter och skamlöst dansfokuserad.

När de påklädda kvinnliga dansarna och deras halvnakna manliga kollegor dansar lika mycket som publiken, och den glada svettiga Jason Derulo sing along-sjunger lika mycket som sina fans, uppstår en genuin och vacker förening mellan åskådare och de uppträdande. Derulos välgjorda men något generiska danspop kommer till sin rätt i detta sammanhang. Det handlar om mer än musik.

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(Dagens Nyheter 2014-03-04)

drake och the weeknd i globen


Han körde bara första versen på denna underbara låt - synd, för den första versen är bara en lång uppladdning för den andra versen med sitt tyngre beat! Älskar hans sätt att uttala "for her or about her".

Drake
Scen: Ericsson Globe, Stockholm
Betyg: 4 

Det känns både lyxigt och passande att Abel ”The Weeknd” Tesfaye är förband till Drake. Båda är begåvade sångare och låtskrivare som tänjer på sin genres gränser, de älskar varandras musik och har gjort låtar ihop och båda har en dragning åt såväl inåtblickande dysterhet som sexuell dekadens.

Men medan Drake gör poppig hiphop sysslar The Weeknd med gothrockig soul. På skiva kan det ibland bli lite väl bombastiskt, men live låter musiken tung, skarp och sexig. Tesfaye sjunger fantastiskt, som en blandning av The-Dream och Michael Jackson, och när han framför sitt mästerverk ”The morning” är den trögflytande euforin total.

Drakes försiktigt förälskade discoutflykt ”Hold on, we’re going home” var hans senaste skivas största hit och en av fjolårets allra bästa singlar, och den får en nyckelroll i denna konsert. Han spelar den efter ett klädombyte under vilket DJ:n håller igång publikens intresse genom att spela en kavalkad av äldre Drake-låtar. Varför stjärnan inte vill framföra ”Best I ever had” eller ”Take care” själv är en frustrerande gåta.

Men allt är förlåtet när Drake äntligen återintar scenen och sjunger ”Hold on, we’re going home” så fint som han bara kan. Scenen badar i rökmoln och starkt vitt ljus, och det visas på den stora skärmen bakom scenen. Där ser Drake ut som en ängel i himlen, eller som Amor i full färd med att sprida kärlek.

När låten lider mot sitt slut leds en ung tjej från publiken in på scen och Drake sjunger långsamt låten en gång till, enbart för henne. En sliten konsertkliché bland manliga soloartister, men det är svårt att bli något annat än rörd när man ser hur flickan tindrar med ögonen och ser ut att vara lyckligare än vad hon någonsin varit. När allt är slut och hon leds av scen under publikens jubel passar dock Drake på att kommentera och kritisera hennes klädsel: ”Du borde inte ha på dig kjol, du borde ha på dig jeans. Man ser ju ingenting. Tips till alla tjejer: ha inte på er kjol utanför byxorna. Vi män vill ju se lite röv.” Plötsligt är stämningen inte lika fin längre.

Över en sekund förvandlas Drake från sympatisk romantiker till korkad douchebag. Det sammanfattar på sätt och vis hans musik. Han kan rappa och sjunga unikt nyanserat om olycklig kärlek och bitterljuva minnen, men han får ibland lust att anta rollen som en stöddig machokille som får alla tjejer i världen och behandlar dem utan respekt. Det är mest pinsamt, och känns lite som ett försök att passa in i den attitydstinna machovärld som han verkar inom – Drake borde veta bättre, sitt bekräftelsebehov till trots.

I övrigt gör Drake en generös konsert med mycket energi och närvaro. Låtar från det senaste albumet dominerar totalt, men han spelar även ett medley av andra artisters singlar som han gästat det senaste året och vi bjuds även på fina duetter med både The Weeknd och Jhené Aiko. Men starkast intryck gör ”Too much” som växer till något större än vad den var på skiva – en besvärjelse för inre lugn, en modern motsvarighet till The Beatles ”Let it be”. Låt dumheterna vara i fortsättningen, är min besvärjelse till Drake.

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(Dagens Nyheter 2014-03-03)

christ malinchak - so good to me

 


från
vinterpärlor - oj nu är det mars, nu är det dags att styra upp vårens lista! :D