Jag har varit lite mer slapp än vanligt vid årets upplaga av Stockholms filmfestival, vilket är trist med tanke på att den har varit ovanligt lång och fullspäckad med intressanta filmer. Men det har krockat med jobb, operabesök och rapquiz på Reisen. Hur som helst, tre filmer blev det i alla fall, och bra var de också.


The Carter var en dokumentärfilm om Lil Wayne - regissören Adam Bhala Lough hade fått den smått briljanta idén att göra en modern variant av D.A. Pennebakers "Don't look back", den klassiska fluga-på-väggen-dokumentären om Bob Dylan som gjordes 1965. Lil Wayne är inte bara en superstjärna, han är en artist som under åren kring 2007 var fruktansvärt kreativ och produktiv, precis som Dylan i mitten av 60-talet. Jag tycker filmen var väldigt intressant faktiskt - regissören gjorde aldrig någon intervju med Lil Wayne, men det var inte det som var poängen, det viktiga var att fånga den hektiska perioden kring releasen av "Tha Carter 3", skivan som sålde en miljon exemplar under sin första vecka. Scenen då Waynes entusiastiske kompis får reda på detta, skriker rakt ut och springer iväg för att upplysa Lil Wayne själv om den glada nyheten är lite intressant. Weezy blir nämligen inte alls särskilt glad, han håller på att spela in en låt och blir lite sur för att inspelningen blivit avbruten. Han bara: "en miljon, ok, kul, jag visste väl det, nästa gång ska det bli fem miljoner" med en helt blasé röst, och sen börjar han spela in igen. Allt det här snacket om pengar är en lika stor del av hiphoptexternas stomme som kärlek är i poptexterna, men det är just en del av stommen, en tradition, något som inte behöver betyda så mycket egentligen. På Lil Wayne verkar det som han bara vill göra två saker: spela in musik och dricka suzzurp. Snacka, och andra människor över huvud taget, verkar han ganska ointresserad av.


Fantastic Mr. Fox är Wes Andersons nya film, en filmatisering av en gammal barnbok av Roald Dahl (utgiven 1970, året som Anderson har en kronisk nostalgi för). Man kan tro att det är en oseriös bagatell, en barnfilm eller så, men så är det inte - eller snarare, den är lika mycket en bagatell som Wes Andersons andra filmer. Precis som alla hans filmer handlar den om relationer, vemod och att acceptera livet fastän det inte är perfekt - och precis som i alla de andra filmerna döljer Anderson detta under en filt av humor, snygga kläder, förtrollande scenografi och trevlig popmusik. En sak som jag gillade med filmen var att huvudpersonens röst görs av George Clooney, och det känns verkligen som att rollen är skräddarsydd för honom - Clooney är helt enkelt perfekt som Mr. Fox. Meryl Streep är hans tålamodiga hustru, Jason Schwartzman är hans emo-truliga son och Bill Murray är hans sura advokat. Ni fattar - det är en fest. En toppenbiroll görs av den ständigt imponerande Willem Defoe - han är en streetsmart råtta som... äh, det är ingen idé att jag förklarar, det framstår som väldigt fånigt i skrift. Alltså, alla är ju djur. Det är lite weird. Men ändå kul. Wes Anderson skrev manuset tillsammans med Noah Baumbach, och jag måste säga att den här filmen var mer lyckad än deras förra samarbete, "The Life Aquatic with Steve Zissou".


Precious såg jag idag, den var toppen. Amerikanskt socialrealistiskt drama om en tjej i Harlem med en minst sagt tuff tillvaro - egentligen inte min påse, men den var ovanligt bra gjord. Den parerade alla risker för sentimentalitet, och innehöll fint gjorda fantasiscener som kontrasterade smärtsamt och effektivt mot vardagen som inte var grå, utan svart. Mo'Nique spelade mamman till Precious och fick festivalens pris för bästa skådespelare - det var hon definitivt värd, hon var enormt bra, totalt övertygande. Inte minst i sista scenen, det var nästan Marlon Brando-varning där. Mariah Carey hade en liten roll och gjorde bra ifrån sig - hon var en helt vanlig kvinna i 30-årsåldern som jobbade på soc, och att göra en sån roll övertygande när man är värsta megastjärnan och sexsymbolen är ändå ganska imponerande. Tjejen som Mariah spelade gav intrycket av att vara ofrilvilligt singel, alternativt ihop med en, ja vad ska vi säga, en polis. Bra musik var det också i filmen. Och fotot fångade kylan i New Yorks mindre romantiska delar... ja, det var en toppfilm helt enkelt.
Kommentera 12

Igår snodde jag med mig DI Weekend när jag gick från jobbet. Och vad såg jag om inte ett uppslag där Gradus ad Parnassum listar årtiondets bästa skivor, låtar, filmer och tv-serier!

LÅTARNA: kul att J Dilla kom med ("Nothing like this", ingen av mina favvisar iofs), och lite otippat räknades även Ariel Pinks "For kate I wait" (topplåt iofs) med bland decenniets 25 bästa låtar. Robyn & Kleerup kom etta. Jorå, bra låt. Kylie Minogues "Can't get you out of my head" kom tvåa och visst, den har något, men jag tillhör inte de som tycker att den är ett mästerverk. Att The Hives är med på den här listan är den största bristen. Att Britney Spears "Toxic" är med på topp tio är också lite väl generöst.

SKIVORNA: inte helt oväntat kom Jay-Z:s "The Blueprint" etta. De stora överraskningarna på listan var Ghostface Killahs "Fishscale" (ja!) och Ushers "Confessions" (va?). Lambchops "Is a woman" är med vilket är trevligt. En sommar i början av 2000-talet lyssnade jag väldigt mycket på den skivan. Att Gradis har med Coldplays "A rush of blood to the head" på sin lista kan jag väl leva med ("In my place" eller vad den skivans förstasingel nu hette var inte så dum faktiskt), men att Kents "Vapen & ammunition" är på sjätte plats - framför både Burial, Håkan Hellström, Panda Bear, Sade, LCD Soundsystem, The Knife och The Strokes debutalbum känns ganska bisarrt.

FILMERNA: lite otippat kom "Fjärilen i glaskupan" på förstaplats. Men den är i och för sig väldigt bra, väldigt mycket "film"-film, och sånt är jag ju svag för. "Mitt hjärta förlorade slag" kom på nionde plats vilket jag tyckte var extremt soft. Såväl Miyazaki som Sofia Coppola som Noah Baumbach finns med, vilket är helt på sin plats, men hur kunde han ha med Lukas Moodyssons "Tillsammans" och Malmöporren "Maggie vaknar på balkongen"? När det gjorts svenska filmer som "Med kameran som tröst", "Farväl Falkenberg", "Darling" och "De ofrivilliga"? Obegripligt.

TV-SERIERNA: Det här var kul, för jag har de senaste månaderna funderat på min egen topplista över decenniets bästa tv-serier. Jag har tänkt på en topp fem - The Wire, Sopranos, 30 Rock, The Office och Mad Men i en ständigt ombytlig ordning - men problemet är att jag ju måste få med Curb your enthusiasm. Sorry, men topp sex är inget format som jag gör listor i, I just don't roll like that. Jag har lekt med tanken på en topp TIO men det vore att ta sig vatten över huvudet, för det är så mycket som jag inte har sett. Å andra sidan, har jag tänkt, skulle jag kunna ha med Extras och svenska Lasermannen på en sån lista... finns det verkligen inga fler? Freaks and geeks är ju bättre än samtliga av dessa, men den kom ju 1999?

Well, Jan Gradvall har följande grejer på sin lista:
1. The Wire
2. Sopranos
3. Mad men
5. The Office (UK)
6. 30 Rock
7. Simma lugnt, Larry
10. Lasermannen
20. Freaks and geeks - med fotnoten "hade amerikansk premiär 1999, men svensk premiär 2000".

Ha! På fjärde plats hade han Vita huset, en serie som jag gillar men sett alldeles för lite av. Men om jag ser alla avsnitt av den, och alla avsnitt av "Arrested development", så kan jag göra en topp tio med gott samvete.

Kommentera 10

musikdrama

Publicerat i: recension
I fredags gick jag och mina muntra kumpaner och såg "Valkyrian" på Kungliga Operan. Det var fett. Stämningen var extremt hög, efter att Eric hade gett oss andra en privat föreläsning om Wagner och "Ringen" två dagar tidigare, och efter att vi klätt upp oss och ätit vällagad husmanskost på Bakfickan intill operan. Allt för stämningen. Det var som ett lajv på sätt och vis: man låtsades som att 1900-talet, postmodernismen och populärkulturen aldrig hade hänt. En annan världssyn, där det finns bestående värden: en välknuten slips, en fin kristallkrona, mousserande vin, tysk opera, gamla Stockholm. Låter det ytligt? Det var det inte. Det var bara en kärleksfull inramning av en stor konstnärlig upplevelse: man ville ha hela paketet. Och det fick man.

Valkyrian var asbra. Jag blev nästan chockad. Och sen insåg jag en sak: Wagner är ingen tonsättare, man ska inte jämföra honom med andra tonsättare, och inte jämföra hans operor med andra operor. Nej, han är en författare, en dramatiker. Det är dramat, relationerna, karaktärerna, psykologin som är det centrala för honom. Musiken är helt underordnad, och står sig inte särskilt bra på egna ben ärligt talat. Men dramat, det är så himla bra, så himla gripande, och musiken gör det till en extremt speciell upplevelse. Hur många pjäsförfattare komponerade musik till sina pjäser och lät replikerna sjungas istället för att talas? Inte Shakespeare, inte Racine, inte Ibsen, inte Strindberg. Ingen. Wagner är unik. Alla andra som komponerade operor utgick ju från andras texter - han skrev helt egna, egna historier, egna tankar. Andra försökte göra så vacker och stark musik som möjligt - och de lyckades med det, Wagners musik är inte alls lika njutbar som italienarnas - men Wagner försökte bara göra musik som illustrerade sina berättelser, sina pjäser.

Jag tror man tjänar på att ha den ingången till Wagner, för annars är det lätt att bli besviken, eller åtminstone förvirrad. Jag lyssnade på Valkyrian flera gånger hemma innan jag såg uppsättningen, och då var det inte en bråkdel så bra. Man fattade ingenting, musiken ändrades hela tiden. Det var helt annorlunda med Puccinis "La Bohème" som jag gjorde samma sak med förra året, där är ju de enstaka sångerna både urskiljbara och väldigt vackra. Men när jag nu såg Valkyrian föll allt på plats. Man fattade. Wagner använder musiken som ett redskap bland andra, som en filmregissör använder foto, som en författare använder skiljetecken. Det här med allkonstverk var inte bara en tjusig idé att kokettera med - sådana fanns det många av under romantiken - utan Wagner genomförde det verkligen. Imponerande.

Vad var det då som var så bra med det här dramat? Som sagt: karaktärerna. Och relationerna. Wotan, tetralogins huvudperson, är som en Tony Soprano, en patetisk patriark som håller på att tappa spelkulorna och vet om det. Terje Stensvold som spelade honom var SKITBRA. Helt otrolig. Wotans fru Fricke - Carmela Soprano! - var också helt makalöst bra spelad av Martina Dike. Fricke är en desparate housewife som är bitter över sin livssituation, och när hon får en chans att straffa sin ständigt otrogne man, genom att hänvisa till moralen och tvinga honom att döda sin son (som är ihop med sin syster!) så gör hon det. Och det som är så bra är att man fattar att hon inte gör det för moralens skull egentligen - hon är visserligen äktenskapets gudinna, men hey - utan för att det är en seger för henne att åsamka lidande för sin skitstövel till man. När han slutligen går med på hennes krav sträcker hon fram sin hand till honom som han motviligt skakar och bekräftar överenskommelsen - sedan för hon handen till hans mun och han kysser motvilligt den - sen böjer hon sig fram och låter honom motvilligt kyssa henne på munnen. "Sådär älskling, nu är allting bra!" De hatar varandra. Det var makalöst bra regisserat av Staffan Valdemar Holm.

Relationen Wotan-Fricke är tung, men ännu tyngre är relationen Wotan-Brünnhilde. Bünnhilde är alltså hans dotter, och det är hon som är valkyrian. När Wotan ber henne ordna så att sonen (Siegmund heter han) dör i strid säger hon emot - pappa, det är ju din son, du älskar ju honom - och då kommer nästa dramaturgiska genidrag: Wotan blir förbannad! Visserligen lider han av att han dömt sin son till döden, att hustrun fått honom till det - men hans sårade ego är så känsligt att när hans dotter sätter sig på tvären så uppfattar han det som att hans makt och manlighet är ännu mer hotat. Han låter sitt ego gå före sitt hjärta, och insisterar på att Brünnhilde ska döda Siegmund. Det är så bra! Men hon gör ändå inte det i slutändan, för hon har ett så stort hjärta, och då blir Wotan RIKTIGT förbannad. Slutet på tredje akten, när far och dotter sjunger duett och han dömer henne till att bli mänsklig, hon accepterar sitt straff, och de skiljs åt fulla av sorg och kärlek - det är helt fantastiskt. Musiken där är den bästa i hela operan.

Det är så sorgligt, för de är offer för konventioner, för principer. Såhär ska det vara, liksom: såhär ska en gud bete sig, såhär ska en dotter bete sig mot sin far, detta är oundvikligt och rättvist - fastän ingen vill det egentligen. Etiketten har ingen nåd. "Ringen" har tolkats som en allegori över den gamla överklassens död och den nya världens frammarsch, och jag måste säga att den är ganska effektiv som sådan. Fast nu är det ju inte bara den gamla överklassen som är bunden av moraliska principer och konventioner, utan alla människor i alla skikt av samhället i alla tider. Normer är en del av civilisation. Och om Wagner hoppades på en ny generation som var så liberal att de var coola med incest så var han nog lite väl optimistisk. Å andra sidan verkar det inte vara denna inbillade nya generation som han identifierar sig med, utan med den gamla, med patriarker som Wotan. Och tonen är pessimistisk snarare än optimistisk - det är ju därför som världen går under i slutet av "Ringen". Så kanske ska verket snarare ses som en eulogi över förlorad framtidstro: den värld som är min värld finns snart inte mer.

Det enda som var tråkigt med den här uppsättningen av Valkyrian var att Rachael Tovey som gjorde Brünnhilde tyvärr inte var särskilt bra. En ganska allvarlig brist, eftersom hon och hennes relation med Wotan är central i operan. Fatta då att jag blev helt blown away ändå, bara för att det var så bra. Hade hon varit bra också så hade jag nog varit helt lyrisk nu, helt spattig. Nu är jag "bara" enormt positiv och entusiastisk.

Men det här med musik för scenen, och att komponera musik som inte står sig på egna ben, utan den sceniska kontexten, fick jag tänka på ännu mer dagen efter, då jag gick och såg ett framförande av Stravinskijs "Våroffer" på konserthuset. Det är ju en asbra, dramatisk berättelse - jag såg baletten på Malmö opera för ett par år sedan, vilket jag också skrev om då det begav sig - men hur är musiken utan denna laddade berättelse? Well, musiken är faktiskt skitbra ändå. Så rytmisk och kraftfull - ibland låter det lite som ett Dr Dre-beat, jag skojar inte - och så modern: Stravinskij var inte intresserad av att byta ackord i varannan takt, det fick tuffa på och koka vidare, musiken accelererade i spänning ändå, med andra medel. Ballt. Men jag måste ändå säga att det hade varit bättre med dansen, med det sceniska. Liksom Wagners operor klarar sig sämre än Mozarts operor utanför scenen klarar sig Stravinskijs baletter sämre än Tjajkovskijs baletter utanför scenen. Det är liksom hela meningen.

Men det var ändå en grym konsert, gästdirigetnen Michael Tilson Thomas var suverän. Och rolig: när han fick blommor efteråt blev han så rörd av den stora buketten att han lade sig ner på rygg på pulten, med blommorna över sig, som om buketten var så massiv att han dukade under. Förutom "Våroffer" spelade de Tjajkovskijs "Romeo och Julia", som var sådär (bäst i början), och Ravels "Sheherazade" - en sångcykel på tre sånger, och ingen mindre än Malena Ernman trädde fram som solist. Hon sjöng faktiskt jättebra, och jag gillade speciellt de två sista sångerna som var lite mer lågmälda. En typisk långsam aria är kanske lite sentimental och fjäskig, men Ravel komponerade inte alls så, det var bara en massa vackra klanger, väldigt eget och oförutsägbart. Nice.

Kulturhelgen toppades av två biobesök: "In the loop" igår kväll och "The Carter" den här kvällen. Men mer om det en annan gång. Jag är helt slut nu. Kulturellt utmattad. Det var jag redan efter Valkyrian. Det är så det ska vara.
Kommentera 50
Visa fler inlägg