stockholms filmfestival 2009

Jag har varit lite mer slapp än vanligt vid årets upplaga av Stockholms filmfestival, vilket är trist med tanke på att den har varit ovanligt lång och fullspäckad med intressanta filmer. Men det har krockat med jobb, operabesök och rapquiz på Reisen. Hur som helst, tre filmer blev det i alla fall, och bra var de också.


The Carter var en dokumentärfilm om Lil Wayne - regissören Adam Bhala Lough hade fått den smått briljanta idén att göra en modern variant av D.A. Pennebakers "Don't look back", den klassiska fluga-på-väggen-dokumentären om Bob Dylan som gjordes 1965. Lil Wayne är inte bara en superstjärna, han är en artist som under åren kring 2007 var fruktansvärt kreativ och produktiv, precis som Dylan i mitten av 60-talet. Jag tycker filmen var väldigt intressant faktiskt - regissören gjorde aldrig någon intervju med Lil Wayne, men det var inte det som var poängen, det viktiga var att fånga den hektiska perioden kring releasen av "Tha Carter 3", skivan som sålde en miljon exemplar under sin första vecka. Scenen då Waynes entusiastiske kompis får reda på detta, skriker rakt ut och springer iväg för att upplysa Lil Wayne själv om den glada nyheten är lite intressant. Weezy blir nämligen inte alls särskilt glad, han håller på att spela in en låt och blir lite sur för att inspelningen blivit avbruten. Han bara: "en miljon, ok, kul, jag visste väl det, nästa gång ska det bli fem miljoner" med en helt blasé röst, och sen börjar han spela in igen. Allt det här snacket om pengar är en lika stor del av hiphoptexternas stomme som kärlek är i poptexterna, men det är just en del av stommen, en tradition, något som inte behöver betyda så mycket egentligen. På Lil Wayne verkar det som han bara vill göra två saker: spela in musik och dricka suzzurp. Snacka, och andra människor över huvud taget, verkar han ganska ointresserad av.


Fantastic Mr. Fox är Wes Andersons nya film, en filmatisering av en gammal barnbok av Roald Dahl (utgiven 1970, året som Anderson har en kronisk nostalgi för). Man kan tro att det är en oseriös bagatell, en barnfilm eller så, men så är det inte - eller snarare, den är lika mycket en bagatell som Wes Andersons andra filmer. Precis som alla hans filmer handlar den om relationer, vemod och att acceptera livet fastän det inte är perfekt - och precis som i alla de andra filmerna döljer Anderson detta under en filt av humor, snygga kläder, förtrollande scenografi och trevlig popmusik. En sak som jag gillade med filmen var att huvudpersonens röst görs av George Clooney, och det känns verkligen som att rollen är skräddarsydd för honom - Clooney är helt enkelt perfekt som Mr. Fox. Meryl Streep är hans tålamodiga hustru, Jason Schwartzman är hans emo-truliga son och Bill Murray är hans sura advokat. Ni fattar - det är en fest. En toppenbiroll görs av den ständigt imponerande Willem Defoe - han är en streetsmart råtta som... äh, det är ingen idé att jag förklarar, det framstår som väldigt fånigt i skrift. Alltså, alla är ju djur. Det är lite weird. Men ändå kul. Wes Anderson skrev manuset tillsammans med Noah Baumbach, och jag måste säga att den här filmen var mer lyckad än deras förra samarbete, "The Life Aquatic with Steve Zissou".


Precious såg jag idag, den var toppen. Amerikanskt socialrealistiskt drama om en tjej i Harlem med en minst sagt tuff tillvaro - egentligen inte min påse, men den var ovanligt bra gjord. Den parerade alla risker för sentimentalitet, och innehöll fint gjorda fantasiscener som kontrasterade smärtsamt och effektivt mot vardagen som inte var grå, utan svart. Mo'Nique spelade mamman till Precious och fick festivalens pris för bästa skådespelare - det var hon definitivt värd, hon var enormt bra, totalt övertygande. Inte minst i sista scenen, det var nästan Marlon Brando-varning där. Mariah Carey hade en liten roll och gjorde bra ifrån sig - hon var en helt vanlig kvinna i 30-årsåldern som jobbade på soc, och att göra en sån roll övertygande när man är värsta megastjärnan och sexsymbolen är ändå ganska imponerande. Tjejen som Mariah spelade gav intrycket av att vara ofrilvilligt singel, alternativt ihop med en, ja vad ska vi säga, en polis. Bra musik var det också i filmen. Och fotot fångade kylan i New Yorks mindre romantiska delar... ja, det var en toppfilm helt enkelt.

jan gradvalls 00-talslistor

Igår snodde jag med mig DI Weekend när jag gick från jobbet. Och vad såg jag om inte ett uppslag där Gradus ad Parnassum listar årtiondets bästa skivor, låtar, filmer och tv-serier!

LÅTARNA: kul att J Dilla kom med ("Nothing like this", ingen av mina favvisar iofs), och lite otippat räknades även Ariel Pinks "For kate I wait" (topplåt iofs) med bland decenniets 25 bästa låtar. Robyn & Kleerup kom etta. Jorå, bra låt. Kylie Minogues "Can't get you out of my head" kom tvåa och visst, den har något, men jag tillhör inte de som tycker att den är ett mästerverk. Att The Hives är med på den här listan är den största bristen. Att Britney Spears "Toxic" är med på topp tio är också lite väl generöst.

SKIVORNA: inte helt oväntat kom Jay-Z:s "The Blueprint" etta. De stora överraskningarna på listan var Ghostface Killahs "Fishscale" (ja!) och Ushers "Confessions" (va?). Lambchops "Is a woman" är med vilket är trevligt. En sommar i början av 2000-talet lyssnade jag väldigt mycket på den skivan. Att Gradis har med Coldplays "A rush of blood to the head" på sin lista kan jag väl leva med ("In my place" eller vad den skivans förstasingel nu hette var inte så dum faktiskt), men att Kents "Vapen & ammunition" är på sjätte plats - framför både Burial, Håkan Hellström, Panda Bear, Sade, LCD Soundsystem, The Knife och The Strokes debutalbum känns ganska bisarrt.

FILMERNA: lite otippat kom "Fjärilen i glaskupan" på förstaplats. Men den är i och för sig väldigt bra, väldigt mycket "film"-film, och sånt är jag ju svag för. "Mitt hjärta förlorade slag" kom på nionde plats vilket jag tyckte var extremt soft. Såväl Miyazaki som Sofia Coppola som Noah Baumbach finns med, vilket är helt på sin plats, men hur kunde han ha med Lukas Moodyssons "Tillsammans" och Malmöporren "Maggie vaknar på balkongen"? När det gjorts svenska filmer som "Med kameran som tröst", "Farväl Falkenberg", "Darling" och "De ofrivilliga"? Obegripligt.

TV-SERIERNA: Det här var kul, för jag har de senaste månaderna funderat på min egen topplista över decenniets bästa tv-serier. Jag har tänkt på en topp fem - The Wire, Sopranos, 30 Rock, The Office och Mad Men i en ständigt ombytlig ordning - men problemet är att jag ju måste få med Curb your enthusiasm. Sorry, men topp sex är inget format som jag gör listor i, I just don't roll like that. Jag har lekt med tanken på en topp TIO men det vore att ta sig vatten över huvudet, för det är så mycket som jag inte har sett. Å andra sidan, har jag tänkt, skulle jag kunna ha med Extras och svenska Lasermannen på en sån lista... finns det verkligen inga fler? Freaks and geeks är ju bättre än samtliga av dessa, men den kom ju 1999?

Well, Jan Gradvall har följande grejer på sin lista:
1. The Wire
2. Sopranos
3. Mad men
5. The Office (UK)
6. 30 Rock
7. Simma lugnt, Larry
10. Lasermannen
20. Freaks and geeks - med fotnoten "hade amerikansk premiär 1999, men svensk premiär 2000".

Ha! På fjärde plats hade han Vita huset, en serie som jag gillar men sett alldeles för lite av. Men om jag ser alla avsnitt av den, och alla avsnitt av "Arrested development", så kan jag göra en topp tio med gott samvete.


musikdrama

I fredags gick jag och mina muntra kumpaner och såg "Valkyrian" på Kungliga Operan. Det var fett. Stämningen var extremt hög, efter att Eric hade gett oss andra en privat föreläsning om Wagner och "Ringen" två dagar tidigare, och efter att vi klätt upp oss och ätit vällagad husmanskost på Bakfickan intill operan. Allt för stämningen. Det var som ett lajv på sätt och vis: man låtsades som att 1900-talet, postmodernismen och populärkulturen aldrig hade hänt. En annan världssyn, där det finns bestående värden: en välknuten slips, en fin kristallkrona, mousserande vin, tysk opera, gamla Stockholm. Låter det ytligt? Det var det inte. Det var bara en kärleksfull inramning av en stor konstnärlig upplevelse: man ville ha hela paketet. Och det fick man.

Valkyrian var asbra. Jag blev nästan chockad. Och sen insåg jag en sak: Wagner är ingen tonsättare, man ska inte jämföra honom med andra tonsättare, och inte jämföra hans operor med andra operor. Nej, han är en författare, en dramatiker. Det är dramat, relationerna, karaktärerna, psykologin som är det centrala för honom. Musiken är helt underordnad, och står sig inte särskilt bra på egna ben ärligt talat. Men dramat, det är så himla bra, så himla gripande, och musiken gör det till en extremt speciell upplevelse. Hur många pjäsförfattare komponerade musik till sina pjäser och lät replikerna sjungas istället för att talas? Inte Shakespeare, inte Racine, inte Ibsen, inte Strindberg. Ingen. Wagner är unik. Alla andra som komponerade operor utgick ju från andras texter - han skrev helt egna, egna historier, egna tankar. Andra försökte göra så vacker och stark musik som möjligt - och de lyckades med det, Wagners musik är inte alls lika njutbar som italienarnas - men Wagner försökte bara göra musik som illustrerade sina berättelser, sina pjäser.

Jag tror man tjänar på att ha den ingången till Wagner, för annars är det lätt att bli besviken, eller åtminstone förvirrad. Jag lyssnade på Valkyrian flera gånger hemma innan jag såg uppsättningen, och då var det inte en bråkdel så bra. Man fattade ingenting, musiken ändrades hela tiden. Det var helt annorlunda med Puccinis "La Bohème" som jag gjorde samma sak med förra året, där är ju de enstaka sångerna både urskiljbara och väldigt vackra. Men när jag nu såg Valkyrian föll allt på plats. Man fattade. Wagner använder musiken som ett redskap bland andra, som en filmregissör använder foto, som en författare använder skiljetecken. Det här med allkonstverk var inte bara en tjusig idé att kokettera med - sådana fanns det många av under romantiken - utan Wagner genomförde det verkligen. Imponerande.

Vad var det då som var så bra med det här dramat? Som sagt: karaktärerna. Och relationerna. Wotan, tetralogins huvudperson, är som en Tony Soprano, en patetisk patriark som håller på att tappa spelkulorna och vet om det. Terje Stensvold som spelade honom var SKITBRA. Helt otrolig. Wotans fru Fricke - Carmela Soprano! - var också helt makalöst bra spelad av Martina Dike. Fricke är en desparate housewife som är bitter över sin livssituation, och när hon får en chans att straffa sin ständigt otrogne man, genom att hänvisa till moralen och tvinga honom att döda sin son (som är ihop med sin syster!) så gör hon det. Och det som är så bra är att man fattar att hon inte gör det för moralens skull egentligen - hon är visserligen äktenskapets gudinna, men hey - utan för att det är en seger för henne att åsamka lidande för sin skitstövel till man. När han slutligen går med på hennes krav sträcker hon fram sin hand till honom som han motviligt skakar och bekräftar överenskommelsen - sedan för hon handen till hans mun och han kysser motvilligt den - sen böjer hon sig fram och låter honom motvilligt kyssa henne på munnen. "Sådär älskling, nu är allting bra!" De hatar varandra. Det var makalöst bra regisserat av Staffan Valdemar Holm.

Relationen Wotan-Fricke är tung, men ännu tyngre är relationen Wotan-Brünnhilde. Bünnhilde är alltså hans dotter, och det är hon som är valkyrian. När Wotan ber henne ordna så att sonen (Siegmund heter han) dör i strid säger hon emot - pappa, det är ju din son, du älskar ju honom - och då kommer nästa dramaturgiska genidrag: Wotan blir förbannad! Visserligen lider han av att han dömt sin son till döden, att hustrun fått honom till det - men hans sårade ego är så känsligt att när hans dotter sätter sig på tvären så uppfattar han det som att hans makt och manlighet är ännu mer hotat. Han låter sitt ego gå före sitt hjärta, och insisterar på att Brünnhilde ska döda Siegmund. Det är så bra! Men hon gör ändå inte det i slutändan, för hon har ett så stort hjärta, och då blir Wotan RIKTIGT förbannad. Slutet på tredje akten, när far och dotter sjunger duett och han dömer henne till att bli mänsklig, hon accepterar sitt straff, och de skiljs åt fulla av sorg och kärlek - det är helt fantastiskt. Musiken där är den bästa i hela operan.

Det är så sorgligt, för de är offer för konventioner, för principer. Såhär ska det vara, liksom: såhär ska en gud bete sig, såhär ska en dotter bete sig mot sin far, detta är oundvikligt och rättvist - fastän ingen vill det egentligen. Etiketten har ingen nåd. "Ringen" har tolkats som en allegori över den gamla överklassens död och den nya världens frammarsch, och jag måste säga att den är ganska effektiv som sådan. Fast nu är det ju inte bara den gamla överklassen som är bunden av moraliska principer och konventioner, utan alla människor i alla skikt av samhället i alla tider. Normer är en del av civilisation. Och om Wagner hoppades på en ny generation som var så liberal att de var coola med incest så var han nog lite väl optimistisk. Å andra sidan verkar det inte vara denna inbillade nya generation som han identifierar sig med, utan med den gamla, med patriarker som Wotan. Och tonen är pessimistisk snarare än optimistisk - det är ju därför som världen går under i slutet av "Ringen". Så kanske ska verket snarare ses som en eulogi över förlorad framtidstro: den värld som är min värld finns snart inte mer.

Det enda som var tråkigt med den här uppsättningen av Valkyrian var att Rachael Tovey som gjorde Brünnhilde tyvärr inte var särskilt bra. En ganska allvarlig brist, eftersom hon och hennes relation med Wotan är central i operan. Fatta då att jag blev helt blown away ändå, bara för att det var så bra. Hade hon varit bra också så hade jag nog varit helt lyrisk nu, helt spattig. Nu är jag "bara" enormt positiv och entusiastisk.

Men det här med musik för scenen, och att komponera musik som inte står sig på egna ben, utan den sceniska kontexten, fick jag tänka på ännu mer dagen efter, då jag gick och såg ett framförande av Stravinskijs "Våroffer" på konserthuset. Det är ju en asbra, dramatisk berättelse - jag såg baletten på Malmö opera för ett par år sedan, vilket jag också
skrev om då det begav sig - men hur är musiken utan denna laddade berättelse? Well, musiken är faktiskt skitbra ändå. Så rytmisk och kraftfull - ibland låter det lite som ett Dr Dre-beat, jag skojar inte - och så modern: Stravinskij var inte intresserad av att byta ackord i varannan takt, det fick tuffa på och koka vidare, musiken accelererade i spänning ändå, med andra medel. Ballt. Men jag måste ändå säga att det hade varit bättre med dansen, med det sceniska. Liksom Wagners operor klarar sig sämre än Mozarts operor utanför scenen klarar sig Stravinskijs baletter sämre än Tjajkovskijs baletter utanför scenen. Det är liksom hela meningen.

Men det var ändå en grym konsert, gästdirigetnen Michael Tilson Thomas var suverän. Och rolig: när han fick blommor efteråt blev han så rörd av den stora buketten att han lade sig ner på rygg på pulten, med blommorna över sig, som om buketten var så massiv att han dukade under. Förutom "Våroffer" spelade de Tjajkovskijs "Romeo och Julia", som var sådär (bäst i början), och Ravels "Sheherazade" - en sångcykel på tre sånger, och ingen mindre än Malena Ernman trädde fram som solist. Hon sjöng faktiskt jättebra, och jag gillade speciellt de två sista sångerna som var lite mer lågmälda. En typisk långsam aria är kanske lite sentimental och fjäskig, men Ravel komponerade inte alls så, det var bara en massa vackra klanger, väldigt eget och oförutsägbart. Nice.

Kulturhelgen toppades av två biobesök: "In the loop" igår kväll och "The Carter" den här kvällen. Men mer om det en annan gång. Jag är helt slut nu. Kulturellt utmattad. Det var jag redan efter Valkyrian. Det är så det ska vara.

Jag, Claudius och Antoine de Saint-Exupéry har alla varit i Lyon

Jag var i Genève i helgen. Och åkte till Lyon, för det var bara två timmar med tåg, och det var helt underbart där. Som ett mindre Paris - mindre coolt, mindre urbant, mindre turistigt - men lika njutbart för en inbiten frankofil som moi-même. Jag är egentligen för trött för att blogga, men några bilder kan jag bjussa på. På min gravsten kommer det att stå "Nicholas Ringskog Ferrada-Noli - han bjussade ibland på sig själv".


Utsikt från hotellfönstret - gotta love those franska hustak


Fin korv på söndagsmarknaden. Jag köpte ett tumpiano i ett stånd bredvid.


Visst blev det en och annan promenade över en och annan pont


På väg upp till den maffiga basilikan - som ni kanske ser var hösten len och snäll


Längst upp. How bout that view, ladies and gentlemen?


Givetvis hade frassarna byggt värsta katedralen längst upp på den sjuka kullen. Insidan var otroligt vacker, mina bilder gör den inte rättvisa.


Ändå soft att ha ett namn som ingår i diverse latinska ord


A portrait of the artist as a young backpacker. I bakgrunden ett hôtel de ville som är finare än kommunalhuset i Salem.


Pas de photos! skrek de när jag försökte ta en bild på denna underbara Matissemålning. Oh well, jag fick i alla fall se den med mina egna ögon. Musée des beaux arts hade fett många beaux grejer.


Tillbaka i Geneve. Genf är ju alltid Genf.


Don't block my shine, shawty.


God natt, vackra stad.

Haydn, Schumann och Sakari Oramo

Igår var jag på Stockholms konserthus och hörde Kungliga filharmonikerna feat. Camilla Tilling. Det var grymt. Camilla Tilling, som sjöng Beethovens "Ah! Perfido", var i och för sig det minst intressanta under kvällen, även om hon sjöng väldigt fint och gjorde väldigt märkliga och underhållande bugningar efteråt (hon böjde sig inte rakt framåt, antagligen med hänsyn till den stora urringningen och att det skulle anses som olämpligt att flasha hela paketet, så istället satte hon sig halvt på huk samtidigt som hon böjde sig framåt cirka 10 grader, som ett manligt dansmove från 1700-talet). Jag tror ärligt talat inte att sånger var Beethovens grej. Han är för intresserad av var som händer i orkestern. Det gick inte en halv takt av sång innan han var tvungen att trolla fram något intressant och distraherande i orkestern - den totala motsatsen till en rak och ren italiensk aria. Men det var ändå rätt bra. PS i finalen i nionde symfonin visar i och för sig good ol' Beatty att han kan det här med sång också.

Men det var inte för Tilling och Beethoven som jag var där, utan Haydn och Robert Schumann. De skulle framföra Haydns 82:e symfoni, "Björnen" som den ibland kallas, en de sex "Paris-symfonier" som han komponerade på 1780-talet när han vistades i staden som en most distinguished guest. Romantikern Schumanns symfoni komponerades under 1840-talet och var den sista av hans fyra utgivna symfonier som gavs ut, men av dessa var den faktiskt nummer två i tillblivelseordningen. Lite som att "Abbey Road" kom ut tidigare än "Let it be"... sånt där är rätt vanligt när det gäller klassiska verk.

Det började med Schumann. Dirigenten Sakari Oramo hade inga noter, han körde helt från huvudet, och som han körde! Efteråt fick vi reda på att framförandet spelades in och ska ges ut på skiva, så det kanske var därför de ansträngde sig extra mycket. Jag var faktiskt ganska tagen - jag brukar nämligen tycka att Schumanns symfonier är bland de tristaste som gjorts. Det är inte värdelös musik, men det är så uppenbart att han gjorde symfonier för att han ville vara "en sån som gör symfonier", inte för att han var särskilt bra på det.

Schumann är en romantisk tonsättare, otroligt bra på intima, småskaliga verk med utrymme för mystiska och spontana vändningar - framförallt pianomusik och lieder. Att komponera en symfoni är en helt annan femma, och Schumann kämpade likt många andra i sin generation med att kombinera klassicismens formfulländning (utan tydlig form - ingen symfoni) med romantikens mer äventyrliga uttryck. Och jag har alltid tyckt att han misslyckades på den fronten, men i det här framförandet av d-mollsymfonin insåg jag att så inte alls var fallet. Inledningen, som börjar långsamt men som accelererar och sen köttar loss i en underbar förstasats, en vemodig andrasats och två fina sistasatser. Man kan invända mot Schumanns orkesterkomponerande att han dubblerade stämmorna alltför ofta - lät många olika instrument spela exakt samma sak, istället för att låta dem göra olika saker och få en mer mångfacetterad effekt. Men just det vändes nu till en styrka, när det var så mycket rytm och kraft i spelet och dirigeringen. Det var härligt.

Haydn tillhör en annan generation och hade en annan självklarhet i sitt komponerande: det är såhär det ska låta, det är såhär man gör, punkt slut. Klara färger, klara melodier, klara harmonier, mer Technicolor liksom. "Björnen" är inte min favoritsymfoni med Haydn men den är ändå väldigt bra, och i det här framförandet lät den lysande. Åh, jag älskar att Haydn är så rytmisk, det är så mycket groove hela tiden, till och med i de långsamma satserna. Jag satt och noddade och vickade på handen, kunde inte låta bli. Jag fattar inte hur den sittande publiken på klassiska konserter kan vara så stillasittande. Det är liksom inte som att se en mysig singer-songwriter framföra några viskande lägereldsballader - det är snabb, hård och rytmisk musik. Det är så... fett.

Jag tror att många känner sig förvirrade av klassisk musik för att de saknar ett grundläggande beat som en trummis eller en trummasikn står för - ett sånt har ju alltid funnits i jazz, blues, rock, pop, soul, funk, disco, hiphop, house, techno etc. Till och med akustiska rocklåtar har ju ett sorts underförstått beat som likt Wallenbergarna verkar utan att synas. Men efter att ha lyssnat på klassisk musik ett tag - ja, det tar ett tag, deal with it - så vänjer man sina öron vid att musik faktiskt kan vara rytmisk utan att det understryks av en bastrumma i varje takt. Och när rytmen och tempot styrs av en dirigent istället för en trummis så finns det mycket mer flexibilitet och nyansrikedom - tempot kan ändras rätt drastiskt flera gånger under en och samma sats, utan att groovet förloras, det är ganska fantastiskt.

the last of a dying breed

Läste precis det här och fick en sorglig insikt. När min generation går i graven kommer allt det här med FN och mänskliga rättigheter vara ett minne blott. Att Kina kommer dominera det här århundradet på samma sätt som USA dominerade det förra och England det förrförra är ju knappast ett scoop - men tänk när Afrika rest sig, vilket de gör med Kinas hjälp, utan några som helst krav på mänskliga rättigheter? En fet jävla kontinent av diktaturer. "Vi" - dvs Europa och Nordamerika - är körda i Afrika. Vi erbjuder shady lån och krav på mer demokrati och miljötänk. Kina har mer att satsa, de satsar mer, och de ställer inga som helst krav på att de afrikanska regimerna ska bli mer MR-vänliga. Vilka tror ni att de väljer att samarbeta med? Speciellt med tanke på det koloniala arvet - tror ni de har sentimentala känslor för Europa?

Och Ryssland sen - det går det ju bara bättre och bättre för dem, varför skulle de börja bli mer demokratiska, varför skulle de lyssna på sketna Europa och skämtet FN när de inte måste? Och sen har vi Indien som visserligen inte är Kina-dåligt men knappast ett exempelland när det gäller korruption och respekt för mänskliga rättigheter. Sist men definitivt inte minst har vi AfPak där talibanerna blir starkare för varje dag som går. Svårt att vara optimistisk på den fronten.

Alltså, jag har ingen fjortisdystopi om att allt kommer att kollapsa. Det kommer det inte. Det är just det: världen klarar sig utan mänskliga rättigheter, det funkar. Man kan bli ett ekonomiskt blomstrande land med en växande medelklass och stor internationell handel utan att bry sig ett skvatt om mänskliga rättigheter. Det är det som Kina bevisar, det är den signalen som pumpas ut. Det fungerar väldigt bra för Kina, det fungerar hyfsat bra för Ryssland, det kommer fungera för de afrikanska staterna som nu växer tack vare Kina.

På 2060-talet, när jag är 80 bast, kommer Europa vara en töntig relik som isolerade från den stora politiken gapar om humanism. Vi kommer att vara Lunds universitet. Vi har ingen chans, vi är körda, och på sätt och vis är det väl ganska rättvist. Om man tänker på hur européer och senare amerikaner betett sig mot omvärlden sedan romarriket så kan man tycka att vi har haft det alltför fördelaktigt alltför länge.

Obs. Jag inser att jag kanske framstår som Jimmie Åkesson i det här inlägget, i den osofta uppdelningen mellan "vi" och "de". Men det här handlar inte om rasism, det handlar om BNP. Det finns länder som ser mänskliga rättigheter som en grundläggande del av ett samhälle, och det finns andra länder som inte ser det så - inte utan anlednign kanske. Som Bertold Brecht sa: först kommer käket, sedan moralen. Och det är applicerbart både på mänskliga rättigheter och klimatfrågor. Frågan är: kommer alltid moralen efter käket? Det finns inget som säger att det måste vara så. Genombrottet för arbetet för mänskliga rättigheter kom inte efter industrialiseringens och kapitalismens frammarsch, det kom först efter andra världskriget och förintelsen. Hade inte den katastrofen varit så total så hade förmodligen FN aldrig bildats. Det kan med andra ord sägas vara något av en slump att mänskliga rättigheter har en sån hög status som de har i världen idag. Det låter hemskt, men jag tror lite att det är så. En slump som kanske kommer visa sig vara en parentes i världshistorien.

Jag älskar Europa, trots kolonialismen och imperialismen och den ibland svinaktiga globala kapitalismen. Jag är sentimental nog att säga att jag älskar skiten, jag älskar Bretagne och Bach och Bowies Berlintrilogi. Men jag tror inte på Europa. We had a good run, men nu måste man konstatera att vi är passé. Vi är det brinnande biblioteket i Alexandria. Det som är skrivet är skrivet, och livet är livet.

epilog

Jag får sällan mail eller kommentarer på grund av sånt som jag skriver i Nöjesguiden. Folk är för upptagna med att bli upprörda över CRB:s senaste krönika osv. Men nu såg jag det här skojiga hatmailet som jag fick efter mina twittrade Beatlesrecensioner i förra numret:

"Här börjar fjanterierna. A Day in the Life är enda bra låten, och då gör Paul ändå sitt bästa för att sabba den. Kanske världens mest överskattade skiva någonsin."

Mycket okunnigt skit får man ju dagligen läsa på tidningarnas nöjessidor. Men frågan är om inte din "recension" av Beatles samlade verk, särskilt Sgt Pepper, hör till det mest stolliga! Är du totalt tondöv? Eller försöker du bara provocera? Nämnda album är ett av pophistoriens musikaliskt mest fantasifulla och nyskapande verk. Ett verk av genier!

Allvarligt talat - borde inte du syssla med något annan än att ge pinsamma utlåtanden om stor musik? Du kan säkert få nåt jobb på en närliggande Mac Donalds-restaurang. Pucko! Fjant!

Jan Ulvås

Sthlm


Jag tycker ändå att det är rätt fascinerande att gamla Beatles-fans kan bli så upprörda när någon har fräckheten att säga ett par sanningens ord om deras heliga kor. "Pinsamma utlåtanden om stor musik" - ändå kul. "Pucko! Fjant!" - magiskt.

Som alla Annika Flynner-läsare vet så har jag grundligt och vetenskapligt gått igenom Sgt Pepper's Lonely Hearts Club Band, och jag redovisar bara mina rön, jag är inte ute efter att provocera. Men vissa människor, för att citera Jack Nicholson i "På heder och samvete", can't handle the truth.

någonstans får man dra en gräns


Tack vare KBT, modern psykofarmaka och stöd från nära och kära är jag nuförtiden en ganska normal person som inte alls får aggressiva utbrott när jag konfronteras med hiskeligt dålig stavning. Men någonstans får man dra en gräns. När jag läser en annons i DN om att Robert Broberg ska göra ett framträdande tillsammans med sina "5 mannaband" kan jag inte göra annat än att se rött.

Vad är ett mannaband? Jag vet inte, men Robban har fem av dem och alla uppträder på samma kväll, spännande. Är det den manliga motsvarigheten till ett kvinnoband? The Hives istället för Sahara Hotnights, är det det Robert vill upplysa oss om, har han blivit genusteoretiker och vill belysa obalansen i musikvärlden? Nej, det hade stavats mansband i så fall. Ett mannaband har helt enkelt med manna att göra. Manna från himlen. Det faller till marken och man samlar upp den i behändiga band. Ain't nothing to it.

Alltså - hur svårt kan det vara? Ett FEMMANNABAND. Det är ett ord. Inte ens om han hade skrivit "5-mannaband" hade det varit korrekt, eftersom alla vet att alla siffror upp till tolv skrivs ut med bokstäver istället för siffror ("jag trivs rätt bra i att leva i 2-samhet"... nä). Men den språkliga marodören gjorde inte ens det, han skrev 5 mannaband. Skrockande urinerar den pensionsgamle underhållaren på det svenska språket.

Nicky - först i DN!

Jag gör en Martin Kellerman:  on Twitpic
Igår promenerade jag och CM på Kungsgatan. Det var en minut som var så underhållande att jag var tvungen att omvandla den till en seriestripp när jag kom hem. (Klicka på bilden så kommer ni till Twitpic, klicka på view full size om ni vill försöka tyda min oläsliga handstil.)

Jag tyckte om att teckna serier när jag var liten. När jag var tolv gjorde jag en ambitiös följetong om "The Breadtoast Knight", en tapper skiva Ekonomifranska som var ute på diverse äventyr och kämpade mot den onda The Jam (ja, serien var av någon anledning på engelska, jag ville väl slå internationellt). Zorro hade sin häst, Knight Rider hade sin bil och The Breadtoast Knight hade sin trofasta brödrost. Hur som helst. That was me... then.

Det är ju tufft i dessa tider av recession och fildelning. Artister och rockhournalister måste tänka out of the box och hitta nya sätt att tjäna pengar på. Att plagiera Martin Kellerman ska nog bli min grej.

jag köper inte kent-bilden av sverige

Idag recenseras Kents nya skiva i DN. Johanna Paulsson ger den en fyra och skriver: "Få band lyckas tonsätta ett iskallt Ikealand med allt vad heter Jantelag och utanförskap lika precist." Intill denna recension, som är på framsidan av DN Kultur, finns en stor bild på bandet. Alla fyra medlemmar tittar bort, ser helt knäckta ut. Bara en av dem orkar stå upp, de andra sitter ner, utslagna som alkisar i rännstenen.

Och jag tänker: vafan.

Kent är Sveriges mest framgångsrika rockband. Alla medlemmar är extremt rika - så rika att de sedan länge har råd att tacka nej till intervjuer, tv-framträdanden och andra plågsamma och förnedrande PR-saker som nästan alla artister i detta land tvingas till för att kunna överleva någotsånär på sin musik. Kent har det bra. Det har alltid gått bra för Kent.

Ändå sjunger Jocke Berg: "Förruttnelsen börjar när vi fyllt 37". The nerve! Han som har det så himla bra. Hans kroppsliga förruttnelse kommer inte börja förrän han är 80 och hans ekonomiska förruttnelse kommer inte börja ruttna förrän hans barnbarnsbarn blir tonåringar (men hans moraliska förruttnelse började å andra sidan ruttna när han var runt 25). Medan det finns tonårsbrottslingar i förorten som är färdigruttnade och förlorade innan de fyllt 20, och medelålders AA-medlemmar som lever på hoppet om att förruttnelsen inte är total, att det finns en andra chans, att livet är värt att leva, att det är värt att kämpa. Så kommer den här rockmiljonären och ojar sig för att han kanske har lite ölmage och rynkor i ögonvrån. Jesus Christ.

Iskalla Ikeasverige. GUUUD vad hemskt. Sanningen är denna: Ikea är rätt bra. Sverige är rätt soft. Livet är vad man gör det till. Och Kent är ett uselt band. Jag minns att Andres Lokko hyllade Jocke Bergs texter i samband med en recension av deras box som gavs ut häromåret, lite mysigt provokativt sådär. Vilket skämt. Jocke Berg gör inget annat än att sälja lättköpta poänger om den osynliga ångesten som finns bakom fasaden i varje svenskt hem. En sorts inverterad kejsarens nya kläder: "vi har ingenting!". Men det är inte sant. Vi har visst någonting. Och Jocke Berg har mer än de flesta.

Det är klart att man man mår dåligt ibland etc etc och att alla konstnärer har rätt att fläka ut sin ångest om de nu känner för det etc etc. Men det är just det här med att Jocke Berg och Kent försöker upphöja det personliga till något allmängiltigt - och att generation efter generation av musikskribenter går på det - som gör mig galen. Vill du berätta om Sverige, Jocke? Då får du anstränga dig lite mer än att skriva keffa och intetsägande textrader som "jag äter socker tills jag spyr". Eller bara skärpa dig och sluta äta saker som får dig att spy.

ett sommarminne


No homo.