"usher" på folkoperan

Publicerat i: opera, recension Alexandra Büchel, Annelies Van Parys, Claude Debussy, Edgar Allan Poe, Folkoperan, Ola Eliasson, Olle Persson, Rickard Söderberg, Usher

”Usher”
Musik: Claude Debussy/Annelies Van Parys. 
Libretto: Claude Debussy/Gaea Schoeters, efter en novell av Edgar Allan Poe. 
Medverkande: Ola Eliasson, Olle Persson, Alexandra Büchel och Rickard Söderberg.
Orkester: KammarensembleN.
Dirigent: Marit Strindlund.
Regi, scenografi, kostym och ljusdesign: Philippe Quesne.

Claude Debussy skakade om operavärlden med sin poetiskt gåtfulla ”Pelléas och Mélisande” som hade premiär 1902. Tyvärr lyckades han aldrig skriva en opera till efter det, men hade flera projekt som arbetade på i många år. Det han kom längst med var ”La chûte de maison Usher”, en operaversion av Edgar Allan Poes gotiskt romantiska novell ”Huset Ushers undergång”. 

I denna berättelse fanns samma dunkla symbolism som Debussy älskade hos sin samtids författare och konstnärer. Huset Usher var en mystisk besjälad plats, precis som slottet i ”Pelléas och Mélisande” eller borgen i Béla Bartóks ”Riddar Blåskäggs borg”, ett av de första operamästerverk som inspirerades av Debussys moderna klassiker.

Det har gjorts flera försök att färdigställa ”La chûte de maison Usher” genom åren. Den belgiska tonsättaren Annelies Van Parys har nu skrivit en opera som är både Debussys och hennes egen – hon har utgått från hans grund men inte försökt kopiera hans stil när hon har komponerat ny musik. Resultatet är en kammaropera som är en av de mest ambitiösa och spännande produktioner som Folkoperan har satt upp på senare år.

Det är inte en okomplicerad berättelse att göra en opera av, eftersom styrkan i Poes novell inte ligger i handling och dialog utan i de suggestiva beskrivningarna och den krypande obehagliga stämningen. Huvudpersonerna är den neurotiske dysterkvisten Roderick Usher, hans mycket sjuka syster Madeline och Rodericks namnlöse vän som kommer och bor hos dem i några veckor och bevittnar syskonens död och – eftersom de var de sista i sin släkt – slutet för hela ätten Usher. Vännen hinner knappt lämna familjens slottliknande hus innan det rasar samman.

För att skapa lite mer dramatik valde Debussy att förstärka familjeläkarens roll, och även göra Madeline en smula mer aktiv. I Folkoperans ”Usher” framstår det som att läkaren utnyttjar Madeline sexuellt och sedan iscensätter hennes död – han är helt enkelt en manipulativ skurk, vilket gör berättelsen mindre mystisk och speciell, och Roderick Ushers beteende mindre bisarrt och intressant. Samtidigt har den incestuösa kärlek som endast hängde som ett osynligt frågetecken i luften i Poes novell här smällts upp till ett tveklöst faktum. 

Musiken är i alla fall läckert komponerad, inte minst i den kongeniala gestaltningen av otäcka korpar som flyger i flock, och trevligt och otidsenligt nog har Van Parys sökt sig mot arior, tydliga solonummer för publiken att vila sig i (låt vara att melodierna är allt annat än vilsamma). Alexandra Büchel sjunger och agerar fantastiskt i rollen som Madeline, medan Ola Eliasson har problem med Roderick – han sjunger suveränt men utstrålar alldeles för mycket styrka och bestämdhet för rollfiguren. Olle Persson som spelar vännen sjunger fint men har en hopplöst passiv roll, och Rickard Söderberg har en ännu knepigare roll som den karikatyrliknande läkaren, även om även han övertygar vokalt. Men hans sång om rädsla som redskap för ”perfekt politik”, en känga till samtiden, känns grovt malplacerad.

Det största problemet är dock regin och scenografin. Poes klassiskt gotiska hus, där stenarna och det mörka träet nästan tycks besitta en läskig magi, har flyttats till en ljus och fräsch modern villa. Därigenom dödar man det som finns kvar av originalets stämning. Den skavande kontrasten mellan berättelsen och det visuella gör visserligen ”Usher” kuslig på ett nytt sätt, men inte på ett fascinerande mardrömslikt sätt, snarare som en dröm som hjärnan bara orkar konstruera till hälften.

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(dn.se 2018-02-15) 

 


Tyvärr inte en opera om R&B-stjärnan Usher...
Kommentera 0

jonatan leandoer127 - nectar

Publicerat i: popmusik, recension Yung Lean, hiphop, indie, jonatan leandoer127

Indie
jonatan leandoer127
”Nectar”
(YEAR0001)
Betyg: 4

Yung Lean är en av Sveriges mest kreativa artister. Han är gränslös, orädd och ständigt nyfiken på att utforska konstens berusande värld. Han följde upp 2017 års suveräna album ”Stranger” med att göra en föreställning tillsammans med Cullbergbaletten i somras, släppa ett kompromisslöst hiphopmixtape i höstas och ska snart göra sin första spelning med punkbandet Död Mark. Mitt i allt har han spelat in den andra fullängdaren under namnet jonatan leandoer127, sitt mest experimentella sidoprojekt. Det är en mer fokuserad skiva än föregångaren ”Psycopath ballads”. Inspirationen kommer denna gång från solig folkrock, slirig jazz, bankande The Strokes-pop och Bob Dylans mest hallucinatoriska texter från mitten av 1960-talet, allt filtrerat genom lo-fi-beats och Leandoers djupt personliga uttryck.

Bästa spår: ”Wooden girl”

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(dn.se 2018-02-14)

Kommentera 0

karmelitsystrarna på kungliga operan

Publicerat i: opera, recension Anne Sofie von Otter, Camilla Tilling, Francis Poulenc, Johanna Garpe, Karmelitsystrarna, Kungliga Operan
Förra veckan var jag och såg Francis Poulencs "Karmelitsystrarna" på Kungliga operan, det är Johanna Garpes uppsättning från 2011 som har haft nypremiär, med Anne Sofie von Otter som den stora nyheten. Garpe har också regisserat "Carmen" som går just nu, jag såg den också häromveckan, där imponerades jag av sångarnas insatser (både som sångare och skådespelare) medan regin och scenografin kändes mer tveksam. Men slutet var i alla fall snyggt. 

Hur som helst! Det var kul att se "Karmelitsystrarna" för jag hade aldrig sett den förut men har lyssnat på den och fascinerats av den (och jag skriver också lite om den i min nya bok). Poulenc är en tonsättare som jag tycker om, för han var en modern 1900-talstonsättare som var medlem i det coola Parisgänget Les Six på 1920-talet, men han var ingen melodifientlig ultramodernist utan han skrev musik som var vacker och poetisk. Utan att låta som något från 1800-talet.

"Karmelitsystrarna" hade premiär 1957 och är en opera med nästan enbart kvinnliga roller. Den bygger på verkliga händelser: under det kaotiska skräckväldet efter den franska revolutionen avrättades folk till höger och vänster – det krävdes inte mycket för att ses som en ”fiende till revolutionen” – och 16 medlemmar i ett karmelitkloster arresterades, dömdes till döden och avrättades med giljotin en julidag 1794. Enbart för att de hade utövat sin religion, vilket var förbjudet i det nya samhället, som inte kunde avkristnas snabbt nog.

I Poulencs opera får vi följa en fiktiv person, den unga Blanche, dotter till en markis, som fruktar för sitt eget och familjens liv. Blanche blir nunna och går med i karmelitsystrarna mer på grund av rädsla än av religiös övertygelse. Sedan börjar hemskheterna, men det speciella med operan är att dess karaktärer får uttrycka väldigt olika känslor kring tro och tvivel. Blanche styrs av ångest men tar i slutet kommando över sitt öde. Medan den gamla priorinnan, som dör en högst panikartad och skräckfylld död i slutet av operans första akt, visar att ett fromt klosterliv inte är en garanti för en lugn skilsmässa från jordelivet. Moder Marie, en annan av karmelitsystrarna, står å sin sida för godhet och mod och får Blanche att inse värdet av plikt och offer, medan syster Constance har en ungdomlig lättsamhet samtidigt som hon kan prata om döden på ett avslappnat och empatiskt sätt.  

Den starkaste scenen i operan är finalen, där karmelitsystrarna går upp på schavotten en efter en samtidigt som de sjunger Mariahymnen "Salve Regina". Man hör ljudet av giljotinen som avrättar den ena efter den andra (i denna uppsättning står de på rad och blir skjutna bakifrån av the death squad), varpå deras röster tystnar en efter en. Det är inte gjort på ett sensationslystet sätt, utan rakt, osentimentalt och drabbande. Musiken är värdig, dramatisk och mycket vacker. Poulenc var själv djupt troende och skrev många kyrkliga verk, vilket säkert bidrog till hans känsliga behandling av ämnet. En annan sak som ger operan en särskild nerv är att den skrevs inte många år efter andra världskriget och de tusentals summariska avrättningarna som hade ägt rum i Frankrike under Vichyregimen.

Kungliga Operans uppsättning har väldigt sparsmakad scenografi och kostym, men det är snyggt, det känns verkligen som ett kloster. Camilla Tilling var bra som Blanche men Anne Sofie von Otter var ännu starkare som moder Marie, herregud vilken dödsångest, det var en otroligt stark scen. Annars måste jag säga att den dramaturgiska framåtrörelsen kändes lite sådär. Operan var inte sinnessjukt lång men knappast kort, tre timmar inklusive en paus (som stoppades in i mitten av den andra av de tre akterna). Ändå kändes den lite långsam och småseg, kanske för att det inte var så många enskilda starka sånger, det var ett ganska sömlöst flöde. Musiken var fin och effektivt dramatisk, men man blev inte direkt golvad av den, och operans handling rörde sig för långsamt framåt för att man skulle kunna bli golvad av spänningen och dramatiken. Men jag gillade den ändå.

Det som hindrade mig från att älska den var inslaget av modern feminism som kändes lite påklistrat och malplacerat. "Frihet, jämlikhet, systerskap" projicerades i enorma bokstäver vilket kändes fel eftersom de som företrädde den franska revolutionen i denna berättelse var de blodtörstande psykopaterna i 1790-talets terrorvälde, inga fina hjältar. Och handlar nunnornas liv om systerskap i vår tids feministiska bemärkelse? De lever för att tjäna Gud, inte för att krossa patriarkatet, de är mer barn än systrar om man säger så, de värderar den vertikala relationen högre än den horisontella. Innan de blev avrättade i slutet var det lite tumult på scenen, man fick se folkmassan (statister) interagera med de dödsdömda, en massa gifta par där kvinnorna gjorde uppror mot männen och försvarade de stackars dödsdömda nunnorna. En fin bild av empati och systerskap, men är den sann, var det så på 1790-talet? I folkmobben som tillät avrättningarna att äga rum, var det bara män som rycktes med, var alla kvinnor helt goda och empatiska och immuna mot gruppdynamiken? Och fanns det utrymme för en kvinna att gå emot sin man på denna tid? Det där störde mig lite. Liksom att bilder på fattiga och utstötta projicerades i bakgrunden, för att man verkligen skulle förstå att det är fel att behandla människor illa, det kändes lite platt. Jag hatar övertydlig regi.

Kommentera 0
Visa fler inlägg