travis scott - astroworld



Rap
Travis Scott
”Astroworld”
(Grand Hustle/Epic/Sony)
Betyg: 4

Nöjesparken AstroWorld i Houston, Texas existerade mellan 1968 och 2005. När dess portar slogs igen, attraktionerna revs och området blev ödemark var Houstonkillen Jacques Webster, idag mer känd som rapparen Travis Scott, 13 år. Han upplevde det som en stor förlust. Att han döpt sitt tredje soloalbum efter den döda nöjesparken handlar både om att skänka musiken en vemodig atmosfär och om att genom detta album skapa en ny nöjespark för hemstadens kids, en imaginär plattform för vilda drömmar.

Houstons popkulturella samtidshistoria märks också genom att Travis Scott, mer explicit än någonsin tidigare, hyllar stadens hiphoppionjärer. Framförallt DJ Screw och den unika och inflytelserika musikstil han skapade i smakfullt slöa låten ”R.I.P. Screw”.

Travis Scott har utvecklats mycket sedan sitt första album, den förvisso hitfyllda men något opersonliga ”Rodeo”. Han är nu avslappnad, självklar och egen som låtskrivare och vokalist. Att han började sin karriär som beatmakare och fortfarande är medproducent på vissa låtar innebär att han har en stark känsla för musikaliska detaljer och vikten av variation inom en låt.

Precis som på Kanye Wests senaste skivor passerar ett antal stjärnor revy – Frank Ocean sjunger sexigt, Stevie Wonder spelar munspel, Kid Cudi hummar mysigt – men ingen överskuggar huvudpersonen och resultatet blir en fascinerande väv snarare än ett rörigt lapptäcke. ”Astroworld” är Travis Scotts mest helgjutna album hittills och en av årets vassaste skivor.

Bästa spår: ”Stop trying to be God”

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(dn.se 2018-08-07)

"don carlo" på opera på skäret



”Don Carlo”
av Giuseppe Verdi.
Libretto: Joseph Méry och Camille Du Locle efter Friedrich von Schillers pjäs.
Med: Alejandro Roy, Taras Konoshchenko, Charlotta Larsson, Pavlo Balakin, Siv Oda Hagerupsen, Matteo Jin m.fl.
Opera på Skärets kör och orkester.
Dirigent: Michael Balke.
Scenografi: Sven Östberg.
Kostymdesign: Sigyn Stenqvist och Caroline Romare.
Regi: William Relton.
Scen: Opera på Skäret, Kopparberg.

För den som är mer bevandrad i populärkultur än i opera kan Verdis mörka saga ”Don Carlo” ses som en version av ”Star wars”. Handlingen är annorlunda men persongalleriet är närapå identiskt.

Huvudpersonen, den känslige och svärdsvingande unge mannen Carlo, är en Luke Skywalker men med Kraften utbytt mot Kärleken. Han har en våldsamt dysfunktionell relation till sin pappa, kung Filippo (Filip II av Spanien), en Darth Vader som strängt slår ned rebelliska tendenser hos folket han regerar över liksom hos sonen. Kungen är mäktig men kontrolleras av den ryslige gamle storinkvisitorn, operans motsvarighet till rymdimperiets kejsare. Vill man så kan man även se den mystiske munken, som senare blir ett handlingskraftigt spöke, som en motsvarighet till Obi-Wan Kenobi.

Kärnkonflikten i ”Don Carlo” är att far och son konkurrerar om samma kvinna. Detta har verklighetsbakgrund: tronarvingen Carlos var förlovad med Elisabeth av Valois, men det blev istället hans pappa Filip II som gifte sig med henne. Elisabetta som hon heter i operan slits mellan dygd och begär, men det intressanta och ovanliga är att hon aldrig någonsin ger efter för passionen – medan Carlo som hon älskar desperat tigger om hennes kärlek står hon orubblig, hon lider inombords men vägrar vara otrogen sin make kungen. Denne lider i sin tur på narcissistiskt vis av att den unga hustrun inte älskar honom, och som om inte det vore nog är hans älskarinna Eboli olyckligt kär i den onåbare Carlo. Ett dominospel av deppig kärlek.

Det är lite kaxigt, och berömvärt, av Opera på Skäret att sätta upp denna storslagna opera som var för maffig till och med för den extravaganta Parisoperan när den hade urpremiär där 1867. Verdi var tvungen att skära bort flera avsnitt eftersom operan blev för lång och snart började man med praktiken att helt skippa den första av operans fem akter. Verket har många av grand opéra-stilens attribut: historiska miljöer, stora körer, en spektakulärt obehaglig massavrättningsscen och hjältar som värderar revolution och brödraskap högre än förälskelse.

Kostymen och scenografin åkallar effektivt 1500-talets Spanien. Regissören William Relton är tillbaka efter 2014 års fina uppsättning av ”Otello” och även denna gång accentuerar han det tragiskt tunga, mer än det lyriskt lätta, i Verdis klassiker. Sångarna gör ett starkt jobb, framförallt Taras Konoshchenko och Siv Oda Hagerupsen som gestaltar de psykologiskt mest helgjutna rollfigurerna Filippo och Eboli. Charlotta Larsson är fantastisk i den sista aktens långa aria men hon sparar på krutet lite väl mycket dessförinnan. Alejandro Roy har en suveränt kraftfull röst men hans Carlo är en otacksam roll – förvandlingen från kärlekskrank emokille till macho politisk aktivist går helt enkelt för snabbt.

Problemet ligger inte hos sångaren, och inte heller i Verdis delikata musik, utan i själva dramat, ursprungligen en pjäs av Schiller. Det slutar oerhört frustrerande, med ett spöke som plötsligt dyker upp och sätter punkt för handlingen på ett förvirrande sätt. Efter fyra timmar (med pauser inräknade) av realism känns det lite som ett hån att upplösningen består av ett övernaturligt inslag som kommer från ingenstans.

Verklighetens Don Carlos (1545–1568) var en mindre sympatisk person än den som Schiller och Verdi fantiserade om. Prinsens grava mentala och fysiska problem och bisarrt sadistiska sida brukar förklaras med inaveln i hans släkt. Olämplig som operahjälte, men han har nog inspirerat rollfiguren Joffrey i ”Game of thrones”.

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(dn.se 2018-08-06)

"solen och nordstjärnan" i vadstena



”Solen och Nordstjärnan”
Musik: Jean Desfontaines, Jean-Baptiste Lully och Anders von Düben d.y.
Libretto: Molière och Charles Louis Sevigny.
Sångare: Ingrid Berg, Annastina Malm, Richard Lindström, Martin Vanberg, Frida Bergquist, Kajsa Lindberg m.fl.
Dansare: Matilda Larsson, Valerie Lauer, Adrian Navarro, Niklas Fransson, Mathias Terwander Stintzing, Aleksandra Pawluczuk m.fl.
Vadstena-Akademiens orkester.
Musikalisk ledning: Dan Laurin.
Scenografi och kostym: Anna Kjellsdotter.
Regi och koreografi: Karin Modigh.
Scen: Vadstena slott.
Speltid: 2 tim 30 min inkl paus.

Vadstena-Akademiens ”Solen och Nordstjärnan” är en ambitiös trippelföreställning som kombinerar ett av de första svenska operaförsöken – ”Ballet meslé de chants heroïques” av Anders von Düben d.y. från 1701, mer känd som ”Narvabaletten” – med utdrag ur två franska verk som kom före. Dels den idag okände Jean Desfontaines pastoral ”Le désespoir de Tirsis” från 1688, som von Düben snodde stora delar av till sin balettopera, dels en scen från Molières komedi ”Borgaren som adelsman” från 1670. Musiken till den pjäsen skrevs av giganten Jean-Baptiste Lully – och von Düben lånade musik även från dennes operor när han skrev ”Narvabaletten”.

Bristen på originalitet gör att ”Narvabaletten” känns som ett något tunt verk, och inte blir det bättre av att denna balettopera skrevs för att hylla krigskungen Karl XII för hans seger i det blodiga slaget vid Narva år 1700, med ett problematiskt libretto som följd. Men genom att sätta ”Narvabaletten” i en ny kontext blir den intressant, den blir en del av en större berättelse: berättelsen om hur opera utvecklades som konstform under solkungen Ludvig XIV:s styre, och om hur fransk kultur kom in i den svenska genom att det svenska hovet importerade ett musikaliskt teatersällskap från Paris. Samt om kontrasterna i Sveriges högsta skikt under Karl XII:s tid: å ena sidan krig och stormakts(mar)drömmar, å andra sidan en strävan efter förfining och högkultur à la Versailles.

Konceptet låter kanske rörigt och akademiskt men visar sig vara briljant underhållande – en helt ny opera, vars tre akter både hör ihop och inte gör det alls. Man kan inte tala om en sammanhängande story, men ändå finns det en dramaturgi och en framåtrörelse, som verkar på ett djupare plan, genom stämningar snarare än text. Från den pastorala stillheten i Desfontaines förtjusande prolog, via den fantastiska mittenakten där Molières komedistil känns hundra procent fräsch och levande, till den dystra finalen där ”Narvabaletten” har regisserats på ett sätt som accentuerar det obehagliga och ömhetsföraktande i krigshyllandet. 

Det som gör att projektet blir framgångsrikt är att ”Solen och Nordstjärnan” är så vansinnigt välgjord i alla led. Barockdansen är en fröjd, scenografin är smakfull, kostymen är perfekt, orkestern spelar fint och aldrig stelt. Sångarna och dansarna är jämställda som rollfigurer och deras samspel är fantastiskt, deras blickar på varandra inte minst – alla är hela tiden i roll, vilket är imponerande med tanke på att de byter rollfigurer många gånger under föreställningens gång. Och deras uppenbara glädje smittar av sig på publiken. Bland sångarna imponerar framförallt mezzon Annastina Malm, sopranen Ingrid Berg och barytonen Richard Lindström, bland dansarna främst Matilda Larsson och Mathias Terwander Stintzing.

Regissören och koreografen Karin Modigh har skapat så många vackra bilder (ibland är dansarna som statyer eller tableaux vivants) och inslagen av commedia dell’arte blir inte påfrestande utan snarare – tack vare metanivån som genomsyrar allt, liksom den uppenbara kärleken till barockens unika estetiska värld – intressanta och nästan en smula rörande. 

Och om man zoomar ut ännu mer i metablicken finner man en berättelse om bilden av Karl XII, bilden av Sverige. Slaget vid Narva besjöngs på 1990-talet av nazistrockband som Odins Änglar och Midgårds Söner. ”Solen och Nordstjärnan” utmanar denna association genom att koppla den historiska händelsen till de sköna konsterna och Sveriges internationalisering. Det är en bragd.

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(Dagens Nyheter 2018-07-22)

järna festival academy 2018



Järna Festival Academy
Scen: Kulturhuset, Ytterjärna.

Konsert 17/7:
Verk av Ludwig van Beethoven, Karlheinz Stockhausen, Rebecca Clarke och Arnold Schönberg.
Medverkande: Liza Ferschtman, Anders Kjellberg Nilsson, Yura Lee, Lilli Maijala, Giovanni Gnocchi, Jakob Koranyi, Peter Friis Johansson, Denise Clarke och Heather Ware.

Konsert 18/7:
Verk av Astor Piazzolla, Franz Liszt, Emil Sjögren, Helena Munktell och César Franck.
Medverkande: Liza Ferschtman, Yura Lee, Lilli Maijala, Giovanni Gnocchi, Jakob Koranyi, Peter Friis Johansson, Asuka Nakamura och Elin Rombo.

Järna Festival Academy är en på flera sätt ung konsert som drivs av pianisten Peter Friis Johansson och cellisten Jokob Koranyi, två av de mest lysande svenska solisterna i sin generation, och är nu inne på sitt andra år. Festivalens fokus är tvådelat: på dagarna gratis undervisning för musikstuderande barn från hela världen, på kvällarna konserter med professionella musiker. Projektet är politiskt medvetet, med könsjämställt artistutbud och klimatkompenserade flygresor. 

Men framförallt genomsyras allt av Friis Johanssons och Koranyis längtan efter att sätta ihop de konsertprogram som de själva vill höra och spela. Det är en festival av och för musiker, och denna passion förmedlas på ett fint sätt till publiken. De två konserter som jag besöker, festivalens två sista, känns onekligen inspirerade med sina genomtänkta teman. 

”Lucky bastards” är rubriken för en konsert relaterade till oönskade, avvisade eller föräldralösa barn. Beethovens stråkkvartettstycke ”Grosse Fuge” (i sig ”bortadopterad” från hans stråkkvartett nr 13) associeras här till tonsättarens brorson Karl, som Bethoven försökte få vårdnad om efter att Karls pappa dött, och den plågade ynglingens misslyckade självmordsförsök 1826. Här är Beethoven som mest abstrakt, men på ett fängslande sätt. Stockhausen förlorade sina föräldrar under andra världskriget. Hans ”Tierkreis” som handlar om stjärntecknen framförs här i ett unikt arrangemang för stråkensemble, piano, textuppläsning och två dansare. Dansarna Denise Clarke och Heather Ware skapar framförallt intensitet åt musikerna, likt musor, och får dem att framföra musiken med förhöjd närvaro.

Rebecca Clarke är en engelsk tonsättare vars karriär sorgligt och frustrerande nog förminskades av att hon, som så många kvinnliga tonsättare, motarbetades av patriarkala strukturer. För hennes del bokstavligen: hennes pappa förkastade henne och skar av hennes försörjning, vilket gjorde att hon var tvungen att avbryta sin utbildning som musiker. ”Dumka” från 1941, ett av Clarkes sena verk, är hur som helst en fin trio för violin, viola och piano, senromantiskt men sockerfritt. Konsertens höjdpunkt är ändå Arnold Schönberg – förkastad av om inte föräldrar så definitivt av musiketablissemanget i Wien – och hans ”Verklärte Nacht” från 1899. Denna flammande gestaltning av Richard Dehmels kärleksdikt, med bränsle från den unge Schönbergs intensiva förälskelse i sin blivande fru Mathilde, ger mig rysningar av välbehag i detta passionerade framförande.

Festivalens finalkonsert har rubriken ”Paris je t’aime” och tillägnas ickefranska tonsättare som besökt Paris och inspirerats. Piazzollas ”Le grand tango” är mysig, Emil Sjögrens cellosonat är väldoftande romantisk och de fem sångerna för röst och piano av Helena Munktell – ett urval från hennes ”Dix mélodies” – ligger stilistiskt inte långt från den tidiga Debussy. Sopranstjärnan Elin Rombo sjunger vackert här, men ännu högre höjder når hon i de Petrarcasonetter tonsatta av Liszt som hon framför tillsammans med Peter Friis Johansson. Styrkan, mjukheten och den underbara klangen i hennes röst får denna pyttelilla sångcykel att framstå som något av Liszts allra mest poetiska verk.

Konserten, och hela festivalen, avslutas med belgaren César Francks pianokvintett. Ett maffigt verk som påminner om hur mycket högljudd dramatik som får plats i ett kammarmusikstycke. Och vars långsamma mittensats är nästan lika vacker som den stilla sommarkvällens solnedgång över Ytterjärnas åkrar.

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(dn.se 2018-07-19)

björk på dalhalla



Björk
Scen: Dalhalla, Rättvik
Betyg: 5

Man kan – som SvD:s Andres Lokko i sin recension av Björks senaste album ”Utopia” – se den isländska superstjärnan Björk som en tronarvinge till David Bowie. De två artisterna delar det outtröttliga suget efter utveckling och modernitet, fingertoppskänslan i valen av samarbetspartners och inspirationskällor samt övertygelsen om att popmusik handlar om det visuella lika mycket som text och musik. 

Men det som Björk har som Bowie saknar är dragningen åt universalism, panteism och förtrollning. Hon är helt enkelt en extrem romantiker. Därför skulle jag snarare vilja kalla henne för en popmusikens Richard Wagner. Precis som Wagner tar Björk sitt skapande på så stort allvar att många blir utmattade eller till och med provocerade av henne, även om många fler är fulla av beundran. Precis som Wagner skapade Gesamtkunstwerk där det musikaliska, det litterära och det sceniskt visuella sammanstrålade till opera på en ny nivå har Björk skapat popmusik med sanslöst höga konstnärliga ambitioner, där varje nytt album är ett unikt verk, en egen liten värld.

Björk har tagit hjälp av poetiska musikvideor, extravaganta kostymer, kongenial konsertscenografi, interaktivitet genom appar (”Biophilia”) och virtual reality (utställningen ”Björk Digital”) samt experimenterande med nya musikinstrument och kompositionstekniker – precis som Wagner på sin tid använde alla medel som stod till buds för att skapa framtidens musik. Och likt Wagner, som ansåg att konsten måste bli den nya religionen i det sekulariserade samhället, ser Björk musiken som en frälsare: i låten ”Saint” från ”Utopia” sjunger hon om musik som om det vore en person, ett helgon. 

Hos Wagner och Björk ligger det filosofiska och världsomspännande aldrig särskilt långt från det mellanmänskliga eller det erotiska. Och båda deras konstnärskap präglas av en dragkamp: å ena sidan längtan efter omvälvande pånyttfödelse, å andra sidan behovet av lugn, hem och harmoni. 

Senast Björk spelade i Sverige var 2012, då hon gav
en hänförande, extatisk konsert på Stockholm Music & Arts. Sedan dess har hon släppt sina två mest privata och sårbara album, ”Vulnicura” och ”Utopia”, och det är från en ny styrkeposition som hon intar scenen på Dalhalla. Scenografin är en paradisvision: en roterande jättetron av grönska och mossa ur vilken Björk uppenbarar sig som den hinduiska fruktbarhetsgudinnan Lakshmi omgiven av sex flöjtspelande kvinnor, rosa scengolv, en enorm blomma som öppnar sig och visar sig innehålla ännu en flöjtist, vackra videoprojektioner av filmade eller datordrömda naturmiljöer.  

Flöjtseptetten (Viibra från Island) utgör det huvudsakliga ackompanjemanget till Björks mäktiga sång, men bandet innehåller även en harpist, en trummis och en laptopmanövrerare. Majoriteten av konsertens låtar är hämtade från ”Utopia” med dess fascinerande sammanflätning av flöjtöverflöd och inkännande elektroniska beats. Uttrycket är så distinkt att man lätt missar själva låtarna vars texter är bland det mest raka och drabbande som Björk skrivit. När hon blir politisk – textraderna ”Let’s clean up / break the chains of the fuckups of the fathers / it is time for us women to rise and not just take it lying down” – blir det jubel och applåder. Men låtarna med fantomsmärtor efter den uppslitande separation som hela ”Vulnicura” handlade om, och det ytterst försiktiga hoppet om ny kärlek, är minst lika starka.

Ett par crowdpleasers blir det, i form av ”Isobel” där flöjterna ersätter originalets stråkar (med berusande resultat) och ”Human behaviour” där de i slutet av låten imiterar originalets riffrockande elgitarr. Men den som hade hoppats på en greatest hits-kavalkad blir besviken, och jag hör en del surt muttrande när publiken rör sig upp från den storslagna stenbrottsarenan efter att den en och en halv timme långa konserten är över.

Själv är jag salig efter att ha sett en av vår tids mest kompletta och begåvade artister och svepts in i hennes intensiva vision av kärlek, musik och framtid.

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(dn.se 2018-07-15)

teyana taylor - k.t.s.e.



R&B
Teyana Taylor
”K.T.S.E.”
(G.O.O.D. Music/Def Jam/Universal)
Betyg: 4

När rappare startar egna små skivetiketter efter att ha slagit igenom som soloartister brukar de vara flitiga med att signa lovande artister, men många av dessa blir just löften som ständigt underprioriteras till förmån för etikettens stjärnor. Kanye Wests G.O.O.D. Music är ett typiskt sådant bolag och sångerskan Teyana Taylor är en typisk sådan underanvänd artist. Hon fick vänta länge innan debutalbumet ”VII” släpptes 2014 – det blev svagt marknadsfört och ingen succé, varpå hon fick vänta fyra år innan det nu är dags för uppföljaren. Så trevligt då att ”K.T.S.E.” (”Keep that same energy”) är ett av de starkaste släppen i serien av Kanye West-producerade minialbum. Soul som använder sig av gamla soulsamplingar men på ett fräscht sätt, låtar fulla av attityd, libido och relationspsykologi.

Bästa spår: ”Rose in Harlem”

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(dn.se 2018-07-04)

future - nowhere



från
sommarhjärta

eminem på friends arena



Eminem
Scen: Friends Arena, Stockholm
Betyg: 3

Är Sverige på väg att gå samma väg som USA, där hiphop för ett år sedan tog över rockens position som den bäst säljande musikgenren? När Eminem slår publikrekord på Friends Arena – 57 520 åskådare – petar han symboliskt nog ned Bruce Springsteen, som hade det gamla rekordet, till andra plats. Men det är inte bara antalet människor som gör publiken speciell, utan också hur pass engagerade de är under konserten. Det vevas med armar på ett sätt som jag inte sett maken till under konserter med andra stora hiphopartister.

Men Eminem är ingen typisk hiphopartist. Han var udda när han dök upp i slutet av 90-talet, och han sticker ut ännu mer nu, när han rent musikaliskt har så lite att göra med samtiden. Dagens hiphop har ett bubbligt studsande dansant sound, men Eminems tunga låtar är inte dansanta (med undantag för hitten ”Without me” med sin studentflaksdisco), de duger dock att nicka huvudet till och i bästa fall gunga lite till. Det den enorma publiken gör är inte att dansa utan att slänga en näve i luften, taktfast och synkroniserat, som på en konsert med AC/DC, Aerosmith eller Kiss i slutet av 70-talet. Och precis som dessa band gör Eminem popmusik för folket snarare än för hippa finsmakare. 

Precis som folkliga hårdrocksband har sina gitarrekvilibrister har Eminem sin otroliga teknik vad gäller att rappa snabbt och med intrikata rimmönster. Till skillnad från på skiva är det på en arenakonsert svårt att urskilja orden i Eminems svador, vilket är tråkigt eftersom många fiffiga punchlines går förlorade. Å andra sidan lider många Eminemlåtar av att han staplar elakheter, äckligheter och chockskämt på varandra, så att låttexterna blir nihilistisk underhållning av ett ytligt och något meningslöst slag.

När han ska bli allvarlig och känslosam hamnar han alltid i exakt samma känsloläge: aggressiv ilska. Som låtskrivare är han därmed något begränsad, men han är bra på att skriva stora refränger, och bra på att hitta beats som är fläskiga nog för dessa. På skiva kan denna arenarap kännas lite väl bombastisk och tråkig, men på en arena funkar den fint. Att han spelar korta versioner av nästan alla låtar – i regel inte mer än en vers samt refräng – gör att publiken aldrig hinner tröttna på en låt, nästa hit är redan på väg, men det gör också att nästan ingen låt ges chans att verkligen rota sig i och beröra lyssnaren.

Det finns ett mörker inom Eminem som han kämpar med att förmedla som artist. Endast i sina allra bästa låtar, som i den hypnotiska ”The way I am” eller den magnifika ”Lose yourself” som avslutar hela konserten, lyckas han omvandla den brinnande frustrationen inom sig till stor konst – i andra låtar skämtar han bort den eller försöker skohorna in den i sentimentala popballader av den smetigaste sorten.

Live är han trots sin stjärnstatus och sin rutinerade professionalism, och trots den enorma kärleken från publiken, märkligt frånkopplad och nästan blyg. Han ler inte en enda gång men är samtidigt inte arrogant. Han ger intrycket av att vara för känslig för att ge konserter egentligen, att det han helst vill är att pyssla med sina raptexter och bli älskad för det utan att behöva gå hemifrån och utan att söka efter mjukare sidor hos sig själv. 

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(dn.se 2018-07-03)

florence and the machine - high as hope



Pop
Florence and The Machine
”High as hope”
(Virgin EMI/Universal)
Betyg: 3

Florence and The Machine är ett band som nog är fantastiskt om man som lyssnare är cirka tolv år gammal. Åldern då man upptäcker hur starkt musik kan upplevas, hur berusande förälskelse kan vara, hur ensam man kan känna sig, hur svårt livet kan te sig och hur vacker världen kan vara. Även åldern då man kan börja romantisera engelsk kultur – det finns en anglofil aspekt av Florence Welchs vidsträckta sångröst och visuella estetik, men hon är så att säga mer C.S. Lewis än Evelyn Waugh. Hennes texter är mycket tydliga (ibland övertydliga) och musiken är poppigt dramatisk men samtidigt begränsad i sin uttryckspalett och allt annat än originell. Detta fjärde album har fler lugna och långsamma låtar än de föregående, mer eftertanke än känsloexplosioner, men inte för den sakens skull större djup.

Bästa spår: ”Big god”

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(dn.se 2018-07-02)

jay-z & beyoncé på friends arena


Lol denna video... aja. 

Jay-Z & Beyoncé
Scen: Friends Arena, Stockholm
Betyg: 2

Två år efter Beyoncés katarsisalbum ”Lemonade” och ett år efter Jay-Z:s svar ”4:44” befinner sig det nyss så krisande kändisparet på gemensam världsturné. Men den handlar inte om musik, det vi som publik bevittnar är på sätt och vis ingen konsert. Det är en pr-kampanj som går ut på att få duons fans att köpa bilden av ett lyckligt återförenat par. 

Detta präglar konserten från första början – när paret landar på scenen via en hiss, som nedstigna från himlen, hållandes varandra i handen vilket filmkameror zoomar in och projicerar på den enorma skärmen – till slutet då duon sjunger sin sista duett (Jay-Z framför sin allra sämsta låt, Alphaville-tolkningen ”Young forever”, med Beyoncés vers från Ed Sheerans smörsång ”Perfect duet” instucken i mitten) och meddelandet ”this is real love” projiceras på skärmen, efter att nyss ha visat privata filmklipp från parets semestermys och gullande med barnen.

Däremellan placeras låtar i en dramaturgiskt pysslig ordning – Beyoncés ilskna ”Don’t hurt yourself” följs av hennes sorgsna ”I care”, med textrader från Jay-Z:s ångerfulla ”4:44” insmugna här och var, vilket följs av hans egen starkaste ballad ”Song cry” som i sin tur besvaras av Beyoncés gäspballad ”Resentment” ackompanjerad av akustisk gitarr. Det låter kanske snitsigt och kreativt. Men allting känns oerhört forcerat.

Låt oss slå fast en sak: Beyoncé är en helt enastående liveartist. I varenda sekund av showen är hon totalt närvarande, hon sjunger makalöst bra, dansar sanslöst snyggt, har på sig fantastiska kreationer och många av hennes låtar är som gjorda för storslagna arenauppträdanden. Hon har publiken i sin hand och väcker öronbedövande jubel gång på gång. Hennes fans dyrkar henne.

Jay-Z är en helt annan typ av artist. Han är en rappare av den gamla skolan och har ett annat musikaliskt ideal, en annan ton. Hans musik och texter lutar åt det kyliga, det distanserade och det tunga. Detta skär sig mot Beyoncés passionerade R&B-bomber, förutom i de låtar som är rena duetter, vilka dock är av varierande kvalitet. Duetterna illustrerar hur de två artisternas utveckling har gått åt motsatt håll. När Jay-Z gästade Beyoncé på 2003 års ”Crazy in love” lyfte han henne och gjorde låten ännu bättre, men när han gästade 2013 års ”Drunk in love” sänkte han en i övrigt superb låt med sin trista rap.

Jay-Z har helt enkelt inte varit en relevant artist sedan sin (tyvärr) fejkade pension efter 2003 års ”The black album”. Han är inte heller en lika bekväm och stjärnsprakande liveartist som sin fru. Det hade kunnat ursäktas om det hade funnits en fin scenkemi mellan de två som par. Det gör det tyvärr inte – de tycks befinna sig i varsin värld, även när de dansar nära varandra eller sjunger riktade mot varandra. Och detta är ett stort problem för en konsert vars hela koncept är berättelsen om parets starka kärlek.

Det sparas inte på krutet, och då syftar jag inte bara på fyrverkerierna och eldflammorna. 34 låtar framförs över nästan två och en halv timme, 24 musiker på scen, tolv kvinnliga dansare och en manlig cirkusakrobatisk dansare, en enormt påkostad (och tyvärr – det finns inget annat ord för det – plågsamt töntig) actionfilm med Jay och Bey i huvudrollerna som projiceras på den stora skärmen, mängder av klädbyten och sist men inte minst det gemensamma (och högst mediokra) albumet ”Everything is love” som paret nyligen släppte för att marknadsföra turnén. De har verkligen spänt sina muskler för att ge sina fans en maximal upplevelse.

Till ingen nytta. Vad vi får se är en fantastisk Beyoncékonsert som sänks av att hon tagit med sin make till jobbet och låter honom kyla ned stämningen gång på gång när det är hans tur att köra en låt. Konserten sänks ytterligare av det krystade konceptet. Det känns som att se Bill och Hillary Clinton le stelt under gemensamma offentliga framträdanden 1999 efter Monica Lewinsky-skandalen, bara för att visa världen att deras äktenskap är orubbligt. Det spelar ingen roll om det är sant eller inte, det är beklämmande att se.

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(dn.se 2018-06-26)

festival o/modernt 2018: ”Den spanska sexualiteten i förvandling: chaconnen”



Festival O/Modernt
Verk av Domenico Pellegrini, Henry Purcell, Gaspar Sanz, Juan Arañes, Johann Sebastian Bach och Johannes Brahms.
O/Modernt Chamber Orchestra med Blåsarsymfonikerna.
Solister: Luciana Mancini, mezzosopran, Priya Mitchell, violin.
Dirigent: Hugo Ticciati.
Scen: Confidencen, Stockholm.
Betyg: 4.

O/Modernt är en lika ambitiös som lekfull musikfestival. Med barocktonsättaren Henry Purcell som huvudperson för årets festival väljer de inte den enkla vägen, att ge konserter med Purcells musik och andra verk från hans tid, utan istället konserter som presenterar olika perspektiv på det som Purcell skapade. 

”Den spanska sexualiteten i förvandling: chaconnen” är rubriken på just denna konsert. Vi får följa chaconnens resa från sexuellt utmanande dansmusik vid sekelskiftet 1600, till förbjuden och listigt insmugen i mer allvarsam instrumentalmusik, till dess konstnärliga klimax i Bachs berömda chaconne för soloviolin från 1720 och slutligen hur chaconnen ekade i senromantisk symfonisk musik. 

Vad som hade kunnat bli en torrt docerande redogörelse blir tack vare den uppsluppna stämningen och experimentlystna energin en högst stimulerande konsert. Framförallt under dess första halva, där en åtta musiker stor ensemble varvar livsbejakande rytmiska chaconner av spanska tonsättare med Purcells stiliga stycken och där mezzosopranen Luciana Mancini sjunger ljuvligt och strålar av glädje. Mot slutet skapar hon en nästan karnevalisk stämning och får publiken att klappa i tretakt.

Bachs chaconne framförs av violinisten Priya Mitchell, men här sker något verkligt spännande: hon får sällskap av klarinettisten Reto Bieri. Detta monumentala solostycke, en spiralformat ångestvrål från en tonsättare som komponerade det när hans fru nyss hade dött, är det mest förhäxande och hjärtskärande avsnittet av Bachs musik för soloviolin. En mer ensam musik är svår att föreställa sig. Men i arrangemanget för violin och klarinett får den ensamma rösten en motpol. Den mjuka klarinettstämman spelar långa lugna toner som inte helar smärtan men håller tillbaka dess intensitet. Monologen blir inte en dialog, men den får en lyssnande skugga. Detta är i linje med hela konserten: en argumentation för det mellanmänskliga, det kommunikativa, det fysiska.

Efter paus framförs Brahms fjärde symfoni, vars final är inspirerad av chaconnen. Med ett hav av stråkar och gästande blåsorkester får den lilla 1700-talsteatern en akustisk utmaning. Det låter lite klumpigt och fyrkantigt, ingen glänsande orkesterkulör direkt – Hugo Ticciati gör en hedervärd men inte helt klockren insats som Brahmsdirigent. Men symfonins intellektuella användning av chaconnen är en intressant illustration av hur sexualiteten tyglades och sublimerades i 1800-talets borgerliga och finkulturella miljöer. Intressant som i sorglig.

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(dn.se 2018-06-20)

krönika: nya skivor från nas och petter, they both suck



I fredags släppte Nas sitt tolfte album ”Nasir” och Petter sitt tionde album ”Lev nu”. Två rappare som debuterade på 90-talet med stilbildande skivor och som idag kämpar för att hålla sig relevanta.

Nas har inte släppt en skiva på sex år, det förnekelseosande skilsmässoalbumet ”Life is good”, och har på senaste tiden mest uppmärksammats för att exfrun Kelis anklagat honom för misshandel under deras äktenskap. De har också haft en rättstvist angående vårdnad och underhållsbidrag för deras gemensamma barn – Nas osköna kommentar till detta är textraden ”watch who you’re getting pregnant” i låten ”Bonjour”. Å andra sidan har skildringar av relationer aldrig varit Nas paradgren. Likt en hiphopens Jan Guillou vill han ta sig an de stora frågorna, uppmärksamma samhällsproblem, visa sig kunnig i politisk historia och mysa åt sin egen viktighet.

Nas problem har ända sedan 1996 års ”It was written” varit att hans pompösa stil gjort honom totalt humorbefriad, samt att han har saknat fingertoppskänsla för att välja fräscha beats. Med Kanye West som exekutiv producent för ”Nasir” låter skivan musikaliskt helt okej, men rappen är dessvärre svag. För första gången börjar den 44-årige rapparen att låta lite trött och flåsig. Vilket gör att hans skrytsamma tirader får en ännu mer obekväm klang.

Petter, som liksom Nas alltid har haft en fetisch för gammal hiphop, är till skillnad från sin amerikanska idol mer benägen att anpassa sitt uttryck till nya tider och nya smaker. På förra skivan ”Mitt folk” blev Petter en folklig popartist fullt ut, och han fortsätter på det spåret genom att anlita Oskar Linnros som producent på ”Tänd”, att sjunga (med plågsamt resultat) på den tralliga ”Lev nu dö sen” och göra något som tangerar ren barnmusik på ”Va mig själv”.

Paradoxalt nog handlar många av skivans texter om att Petter minsann inte har förändrats en tum och att man inte ska tro på alla rykten. För det första finns inga rykten om Petter, han har en stabil status som rappande underhållare för alla som gillar hamburgare, helt okontroversiell. För det andra har han ju faktiskt förändrats som artist. De ultrapoppiga duetterna med Molly Sandén och Madi Banja hade inte ”Mitt sjätte sinne”-Petter tagit i med tång. Det är som att Petter skäms för att han utvecklas. Föränderlighet, nyfikenhet och anpassning har låg status i den cementfasta machovärld som är de åldrande manliga rapparnas.

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(dn.se 2018-06-18)

andrea tarrodis version av lars-erik larssons "förklädd gud"


Originalversionen, i en mysig SVT-produktion från 60-talet :) 

”Förklädd Gud”
Blåsarsymfonikerna och Radiokören
Verk av Lars-Erik Larsson, Hilding Rosenberg, Lili Boulanger, Åke Malmfors och Alban Berg.
Solister: Lisa Carlioth, sopran, Mathias Brorson, baryton, Mats Carlsson, tenor.
Recitatör: Thérèse Brunnander.
Dirigent: Andreas Hansson.
Scen: Musikaliska, Stockholm.
Speltid: 2 tim inkl paus.
Betyg: 5.

Den svenska konstmusiken har få verk som kan räknas som folkkära klassiker, men Lars-Erik Larssons ”Förklädd Gud” från 1940 är definitivt ett av dem. Det beror till stor del på att Hjalmar Gullbergs diktsvit som Larsson tonsatte är så oerhört vacker. Men också på att Larsson kunde göra texten rättvisa med sin mjuka musik, ett tonspråk som är smeksamt men inte sockrigt.

I Andrea Tarrodis arrangemang för blåsorkester blir verket mindre svävande och skirt. Musiken suggererar inte längre fram älvor som dansar i den svenska sommarnatten utan snarare en tung majestätisk tragik, nästan wagnersk. Att just blås kommer i förgrunden här är kongenialt. Dels eftersom guden Apollon i dikten spelar på ett blåsinstrument, en pipa. Dels eftersom dikten hyllar enkelt folk och ödmjukhet, och genom att skippa stråkarna tas musiken ned på jorden. Varma och pigga toner från marimba och vibrafon lättar upp och skapar dynamik.

Tarrodis version är helt enkelt en triumf, och lyfts ytterligare av starka insatser från alla medverkande. Lisa Carlioth sjunger lika kraftfullt som ljuvt, Dramatenaktrisen Thérèse Brunnander är perfekt som recitatör – hon låter inte som en predikande präst utan som ett orakel som med sälta och eftertanke slungar ur sig visdomar över Tessaliens kullar – och Radiokören briljerar i finalsatsens a cappella-avsnitt.

Radiokören sjunger lika sublimt i Alban Bergs tidiga sång ”Die Nachtigall”, i ett utsökt arrangemang av Clytus Gottwald, och i Åke Malmfors fräscht nationalromantiska ”Månsken”. Malmfors dog endast 32 år gammal. Även den fascinerande fransyskan Lili Boulanger dog alldeles för ung, hon hann bara fylla 24 år. Hennes orkesterstycke ”D’un matin de printemps” låter något förminskad i blåsorkesterarrangemang, medan ”Vieille prière bouddhique” fullkomligt glöder.

De sistnämnda verken skrevs under första världskriget och ”Förklädd Gud” komponerades under det andra, men personligen tror jag inte att dessa stycken är kommentarer till sina politiskt oroliga tider. Snarare tycks de söka efter helighet och djup skönhet i en avförtrollad och sekulariserad värld. Gullbergs hemlige Apollon kan ses som en metafor för Jesus – men också för livets eller konstens mystiska kraft.

Ett verk som däremot tydligt adresserar nazismen och krigshetsen är Hilding Rosenbergs kantat ”Järnålder” från 1937 som också framförs under denna konsert. Men modernisten Rosenberg har, trots sitt hedervärda uppsåt, inte samma kraft som skönhetsvurmaren Larsson. Herdarna når längre än rebellerna.

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(dn.se 2018-06-18)

lily allen - no shame


Även med på
sommarhjärta :)

Pop
Lily Allen
”No shame”
(Parlophone/Warner)
Betyg: 4

Lily Allens debut ”Alright, still” från 2006 var ett av det decenniets charmigaste och mest uppiggande engelska popalbum, tryfferat med vardagligt språk och tydliga ekon från Londons långa kärlekshistoria med jamaikansk musik. Men den röriga och osäkra Allen gick vilse när hon släppte de svaga uppföljarna ”It’s not me, it’s you” och ”Sheezus”, med anonym elektronisk pop och larviga texter – hon reducerades till en persona som kaxig och fräck tjej. Detta fjärde album är en häpnadsväckande revansch. Allen har kickat ut producenten Greg Kurstin och tagit in mer kreativa och mindre topplistebesatta personer, det jamaikanska har gjort comeback, låtarna är välskrivna med fina melodier och naket personliga och gripande texter, och Lily Allen sjunger bättre än någonsin. En utmärkt modern popskiva.

Bästa spår: ”Trigger bang”, ”Apples”

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(dn.se 2018-06-13)

beck på gröna lund


Från 1994, finns tyvärr inte på Spotify. 

Beck
Scen: Gröna Lund, Stockholm
Betyg: 1

Det som gjorde Beck så speciell under de där åren på nittiotalet då han var coolast i popvärlden, mellan albumen ”Mellow gold” och ”Odelay”, var egentligen inte det mest iögonfallande, det vill säga att han blandade indierock med samplingar och beats. Utan snarare att han var en så gränslöst kreativ artist. 

Han skrev och spelade in låtar med manisk frenesi – mellan mars 1993 och juni 1996 gav han ut fem fullängdsskivor – och låtarna han skrev lät som ingen annans. Texterna var surrealistiska medvetandeströmmar med mer eller mindre absurd humor, och han sjöng eller rappade dem avslappnat och utan maner, som om allt var helt självklart. En del låtar var skräp, andra briljanta, men laissez faire-attityden och flodvågen av infall gav allting ett berusande skimmer.

Vid 1999 års Princemaskerad ”Midnite vultures” hade dock Beck förändrats och blivit en annan sorts artist, en självmedveten lustigkurre som gör kvasituff partymusik för rockfestivaler. I det facket har han hållit sig sedan dess – med undantag för den öppenhjärtiga breakupskivan ”Sea change” – och blivit allt proffsigare och tråkigare. Den rena naiviteten och spontaniteten dog när Beck blev vuxen.

Det är en minst sagt rutinerad liveartist som gör entré på Gröna Lunds stora scen, backad av ett taggat sjumannaband, och omedelbart drar igång den gamla hitten ”Devil’s haircut”. Det är på ett sätt en ganska generös konsert, 21 låtar på en och en halv timme, men huvudpersonen blir märkbart stressad av att han inte lyckas få den stora publiken att dansa loss och sjunga med (när folk börjar droppa av ropar han ironiskt och passivt aggressivt hej då till dem mellan låtarna). 

Det stillsamma mottagandet kan bero på att majoriteten av låtarna som framförs är från de senaste 20 åren, då Beck inte haft några hitsinglar i Sverige. Det kan också bero på att dessa låtar inte är särskilt bra – texterna är självmedvetna och själlösa, refrängerna är skamlöst slappa och produktionen är daterad.

Den skiva som flest låtar är hämtade från är föga förvånande den senaste, fjolårets ”Colors”. Ett försök att skapa något poppigt och partyglatt som låter som en opersonlig blandning av MGMT, Miike Snow och Bruno Mars tio år för sent. Denna ängslighet och anpasslighet till mainstreampop klär Beck illa. Han har blivit allt det som han avskydde när han sjöng ”MTV makes me wanna smoke crack” i sin debutsingel med samma namn.

Bandet spelar energiskt och svängigt men det hjälper inte. Beck är 2018, sorgligt nog, en helt meningslös artist.

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(dn.se 2018-06-12)

la petite bande på stockholm early music festival


Jag behöver bara höra ett par sekunder så förflyttas jag till en väldigt specifik plats i en väldigt specifik tid...

Stockholm Early Music Festival
La Petite Bande
Verk av Johann Sebastian Bach, Giovanni Battista Sammartini, Antonio Vivaldi och Georg Philipp Telemann.
Solister: Bart Coen, blockflöjt, Bart Naessens, cembalo.
Musikalisk ledning: Sigiswald Kuijken.
Scen: Tyska kyrkan, Stockholm.
Speltid: 2 tim 30 min inkl paus.
Betyg: 3

Det finns skivor som man kan umgås med nästan på samma sätt som med nära vänner, i vars sällskap man kan känna sig sedd, lyssnad på och förstådd. Musik som skänker genuin tröst, styrka och glädje. Sigiswald Kuijkens och Gustav Leonhardts inspelningar av Johann Sebastian Bachs sonater för violin och cembalo från 1973 är en sådan skiva, som alltid kommer ha en speciell plats i mitt hjärta. 

Den belgiske violinisten Kuijken var då på toppen av sin förmåga. Året dessförinnan hade han bildat La Petite Bande, en ensemble inriktad på barockmusik, som genom åren har vunnit stor respekt i tidig musik-världen. När den för tillfället sex musiker stora orkestern spelar på Stockholm Early Music Festival är de tveklöst ett av årets stora affischnamn, och jag går till konserten med höga förväntningar, inte minst med tanke på verken som ska framföras.

Tyvärr infinner sig en viss känsla av besvikelse, av tre skäl. För det första spelas Bachs orkestersvit nummer 3 (med den välkända air-satsen) i en nedstrippad och onödigt karg version utan blåsinstrument. För det andra har gruppens cembalist på grund av sjukdom blivit ersatt av Bart Naessens som har hoppat in med kort varsel, vilket dels gör att den lilla gruppen inte känns hundra procent samspelta, dels att Bachs cembalokonsert i A-dur får en solist som inte riktigt fyller ut skorna. 

För det tredje måste jag med smärta konstatera att Sigiswald Kuijken, trots sitt fantastiska musikaliska kunnande och en aldrig sinande passion för barockens skatter, inte är en lika skarp musiker som han en gång har varit. Det kan man ha förståelse för, han är ändå 74 år gammal. Men som förstaviolinist och ledare för ensemblen har han ett tungt ansvar för hur musiken låter. La Petite Bande är kända för sitt ljusa och lätta sound, men denna kväll låter musiken en aning murrig och fadd. 

Det finns knappt något bett i Kuijkens spel. Det blir extra tydligt när han framför Vivaldis cellosonat i g-moll kompad av Naessens. Ett underbart verk, men i detta framförande låter det – trots det i och för sig uppfriskande greppet att spela på cello da spalla (en sorts mellanting mellan cello och violin) istället för vanlig cello – märkligt vagt och luddigt. Barockmusik genom ett modernt chillwave-filter, nästan.

Konsertens räddning blir flöjtisten Bart Coen som får allting att lyfta i Telemanns a-mollsvit och ännu mer i Sammartinis ljuvliga konsert i F-dur för sopranblockflöjt och stråkar. Där och då glimrar barockmusikens magi och rusar ikapp med sommaren.

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(dn.se 2018-06-09)

tierra whack - whack world



Hiphop
Tierra Whack
”Whack world”
(Tierra Whack)
Betyg: 4

Det här var något av det mest ovanliga och uppfriskande som har hänt på länge i hiphopvärlden. 22-åriga Tierra Whack började rappa i Philadelphias undergroundscen men är nu en Atlantabaserad artist. Efter ett gäng låtar och den uppmärksammade videon till ”Mumbo jumbo” har hon nu släppt ett visuellt album som tar ut svängarna på många sätt. 15 låtar som var och en är exakt en minut lång, med stor stilistisk spännvidd, från soulpop till syntetisk country. Att lyssna är som att rastlöst klicka sig vidare till nästa låt i en spellista. Filmen är lika ambitiös – surrealistisk konst för dagens YouTube-präglade kultur. Tierra Whack har en udda och ibland lite kuslig humor, och framförallt har hon suveräna melodier, ursnygga moderna beats och rappar, sjunger och agerar med stor pondus. Missa inte!

Bästa spår: ”Hungry hippo”

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(dn.se 2018-06-07)

kanye west - ye


Hittade ingen låt från nya skivan på YouTube, så jag valde den här gamla godingen istället :) älskar Kanye

Hiphop
Kanye West
”Ye”
(GOOD/Def Jam/Universal)
Betyg: 4

Kanye West har skapat mycket uppståndelse den senaste tiden. För att ha uttryckt stöd för Donald Trump, för en förvirrad intervju där han sa en provocerande ogenomtänkt kommentar om USA:s slaveri och för att ha släppt den märkliga låten ”Lift yourself” där han rappade en nonsenstext. 

Vissa har befarat att Kanye har tappat det fullständigt. ”Ye” är ett underbart bevis på motsatsen. Det sju låtar långa albumet (bara den begränsningen vittnar om nytänkande och mod) kan ses som en pendang till förra skivan, mästerverket ”The life of Pablo” (2016), på samma sätt som den taggigt introverta ”Yeezus” (2013) förhöll sig till skivan som föregick den, Kanyes magnum opus ”My beautiful dark twisted fantasy” (2010). Med andra ord en samling experimentella och fascinerande låtar som är konstnärligt kompromisslösa snarare än hittiga.

Men samtidigt är dessa låtar lättillgängliga, för Kanye är så briljant som låtskrivare och producent. Allt han säger i sina texter är intressant (han har valt att inte inkludera ”Lift yourself” på skivan), oavsett om han rappar, sjunger eller, som i skivans inledning, håller en monolog med röstförvrängningar.

På ”Ye” kommer Kanye West ut som bipolär. Skivomslaget – Kanye har klottrat ”I hate being bi-polar, it’s awesome” över ett enkelt naturfoto – känns som ett lika kraftfullt statement som Ann Heberleins ”Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva”. På ”Yikes” rappar han om hur saker och ting kan bli hotfulla och skrämmande, att han måste söka hjälp, och avslutar låten med att ropa att hans bipolaritet inte är ett funktionshinder utan en superkraft. Att en artist av Kanye Wests rang gör något så explicit om bipolära sjukdomar är ett stort steg i medvetandegörandet av psykisk ohälsa. Det är modigt. 

Att erkänna sina svagheter och tillkortakommanden är ett övergripande tema för ”Ye”. Det är detta som gör Kanye West till en så intressant rappare. Han vågar öppna upp, visa alla sina sidor, lufta alla sina tankar, riskera att framstå som osympatisk eller patetisk, allt är värt det om det kan resultera i bra konst, konst som får honom att förstå sig själv lite bättre och må lite bättre. Han påminner om Lars von Trier på det sättet – och kölhalningen av den kontroversielle filmregissören efter 2011 års Cannesfestival är inte olik den som Kanye har genomgått den senaste tiden.

I skivans öppningsspår ”I thought about killing you” säger Kanye West att han har funderat på att mörda någon samt ta sitt eget liv. Kanske syftar han på den forne idolen Jay-Z som Kanye känner sig så oändligt sårad av, kanske på sina bipolära ”andra jag”, kanske på någon helt annan. Men genom att uttala de mörka tankarna och göra en låt om dem slipper Kanye omvandla dem till handling. På samma sätt dyker ”All mine” ned i fantasier om otrohet och sexuell utlevelse, som därmed kan få förbli dekadenta dagdrömmar.

Andra låtar handlar om en mer konkret verklighet. I ”Wouldn’t leave” rappar Kanye gripande om att han hade förstått om hans fru hade lämnat honom efter allt medialt kaos som hon har fått stå ut med på grund av honom, men att deras kärlek gör att hon valt att stanna. I ”Violent crimes” skildrar han hur hans syn på kvinnor och sexualitet förändrats av att han har två döttrar, han konfronterar ångestfyllt sin egen sexism.

Musikaliskt är Kanye West här en nästan lika mångsidig trollkarl som på ”The life of Pablo”. Samplingar, melodier, uppfriskande gästartister som aldrig stjäl showen, gospelrock förvandlad till modern poppig hiphop. ”Ye” är ett styrkebesked.

Bästa spår: ”Ghost town” 

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(dn.se 2018-06-02)

tove lo på gröna lund



Tove Lo
Scen: Gröna Lund, Stockholm
Betyg: 4

”Vit, rik, fri” är titeln på en pjäs av Christina Ouzinidis men också en användbar fras för att beskriva en artist som Tove Lo. Hon kommer från de bästa förhållanden, är uppvuxen i Djursholm, har kunnat drömma stort. Det självförtroende hon utstrålar handlar varken om revansch eller hybris, utan om ett kraftfält av trygghet som omger henne och ger henne tillåtelse att vara precis som hon är, säga vad hon vill, känna vad hon vill, åtrå vad hon vill, testa vad hon vill, lyckas eller misslyckas, till och med visa sig svag. 

I Tove Los musik finns ingen skam, det finns inget självhat, även om det så klart finns en del vanligt mänskligt självtvivel. Det gör henne ganska unik som kvinnlig popartist. Hon är på sätt och vis starkare än Beyoncé. För hon har ingenting att bevisa. Hon är fri. Hon var en framgångsrik låtskrivare åt andra innan hon själv bestämde sig för att bli popartist, men det steget var helt naturligt för henne, och hon fick snart ett gigantiskt genombrott. Ingenting kan stoppa Tove Lo, ingenting inom henne själv i alla fall.

Så hon sjunger om att knarka för att det är kul, knarka för att dämpa smärtan efter kärlekssorg, ha sex för att dämpa samma smärta, och rent allmänt om sitt förhållande till sex och närhet. Hon gör det glatt och lätt – dock inte lättsinnigt, för hennes låtar har välskrivna och känslotäta texter – men det pumpande popsvänget som är musikens fundament ger hennes uttryck ett något begränsat spelrum, hur snygga melodihookarna och produktionen än är på sina ställen.

Live dras Tove Lo ned av att hon kompas av tre killar som inte är världens mest svängiga band. Låtarna som på skiva är rena popbomber blir i detta nakna format lite sega och odynamiska. Men stjärnan själv kompenserar för det genom att sjunga fantastiskt, manövrera ljudjusterande pedaler likt en hårdrocksgitarrist, dansa på ett underbart okoreograferat och spontant sätt, och rent allmänt utstråla en enorm och sympatisk energi.

Hitkavalkaden känns generöst tilltagen. Icona Pop dyker upp i extranumret ”Bitches”, och en ännu trevligare överraskning är att Tove Lo sjunger en inspirerad cover av Frank Oceans ”Thinkin bout you”. 

Att Tove Lo vid ett tillfälle får ett infall och flashar brösten är på sätt och vis mindre överraskande. Det som är gränslöst för andra är inte gränslöst för henne. Hon har råd med det, förminskas inte av det, hotas inte av det. Hon äger sin kropp, sin sexualitet och sitt artisteri. Det är som om hon befinner sig inte utanför samhället men bredvid det.

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(dn.se 2018-06-02)

alma på debaser strand



Alma
Scen: Debaser Strand, Stockholm
Betyg: 4

Detta decennium har varit en bra era för kvinnliga soloartister som gör modern, dansant och radiovänlig popmusik. Inom denna scen finns det en sympatisk gren som befinner sig nära men är skild från huvudfåran, alltså den typ av megaframgångsrik pop som görs av artister som Taylor Swift, Katy Perry, Ariana Grande och Sia. Grenen har en något mer alternativ, kreativ och uppkäftig popstil, med artister som exempelvis Charli XCX, Icona Pop, Tove Styrke och MØ. Man skulle kunna säga att det rör sig om artister som har inspirerats mer av Robyn än av Britney Spears. I brist på en officiell etikett kan vi kalla denna subgenre för ”cool pop”.

22-åriga Alma från Finland gör cool pop. Hon är en uppenbarelse på scen med sitt neongröna hår, skottsäkra väst och svarta byxor med kedja. Hennes tvillingsyster Anna-Livia som sjunger bakgrundssång har samma outfit men rakad skalle. Deras dj är en tjej med cowboyhatt, vit cowboyjacka, solglasögon och en öltapp bredvid datorn. De ser inte ut som att de skulle vilja vara med i ”Idol” (Alma deltog dock i tv-programmet som sjuttonåring), de ser ut som ett kvinnligt Sad Boys som är på väg att göra kaos med Finlandsfärjan. När Alma sjunger ”Chit chat” ändrar hon texten lite, men tar fortfarande kaxigt avstånd från Miley Cyrus klassiska hit: ”Fuck ’Party in the USA’, we gonna party like Silja Line”.

Alma har vad man i hiphopsammanhang brukar kalla för swag. En fantastisk pondus som känns helt självklar, en begåvning som är så stor att det finns utrymme för att slarva lite med den. Hon sjunger nästan Adele-starkt i de tajta melodierna, men hon kan också ta om en låt för att hon glömt texten, eller ta en paus för att ta en klunk öl. Allting lika obekymrat, med samma halvt osynliga leende, och när hon kommer tillbaka för extranummer iklädd en svart keps framstår hon som den unga nordiska danspopens Ice Cube.

Hon har ännu inte släppt sitt debutalbum, men har redan många hits: ”Fake Gucci” (”so much cooler than real Gucci”, påpekar Alma i mellansnacket), ”Dye my hair” (en innovation i genren undergiven, självförintande, desperat kärlek), ”BACK2U” (en bön om att misslyckas med karriären så att man får åka hem) och ”Legend” som har ett tungt hiphopinspirerat beat. Alma är en blivande stjärna, även om hon kanske inte kommer bli en finsk Zara Larsson. Hon är lite för cool för det.

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(dn.se 2018-05-31)

Tidigare inlägg