Annika Flynner

Hon är bara 25 år gammal, men albumdebuterande Little Jinder är knappast en nykomling. För fem år sedan släppte hon sin första EP och sedan dess har hon arbetat in en plats mitt emellan ljus pop och hård dubstep – tills nu. För nu när dubstep har blivit så etablerat och folkligt att det till och med hörs i Eurovision går Little Jinder vidare till ett lättare, mindre bastungt elektroniskt sound som passar henne bättre. Jag hade höga förväntningar på denna skilsmässoplatta, men låtskrivarmässigt är Little Jinder ännu inte skarp nog att göra tematiken rättvisa. Det är ändå en ytterst sympatisk skiva, och med den utveckling som Little Jinder demonstrerat hittills ska det bli mycket spännande att se vad hon kommer göra i framtiden. Två låtar sticker ut och förtjänar bli stora hits: breakbeat-tjusiga Love 4 U (som kongenialt samplar samma Jesse Jackson-tal som Primal Screams Come Together) och singeln Whatever 4ever som fångar den hedonistiska och desperata yra som en post-dumpad tillvaro kan medföra.

BETYG: 4/6 (från Nöjesguiden)

Producenten och rapparen Skizz ligger bakom två av de senaste årens tyngsta svenska hiphopsinglar – egna gruppen Stockholmssyndromets Lårparti och Sjukstugans Zig Zag (som han gästade). Han har en känsla för tjock pulserande funk som han inte delar med någon annan svensk hiphopproducent, det låter som en elektronisk uppdatering av både 90-talets slöaste västkustrap och 00-talets mest progressiva neo-soul. Men på sitt första soloalbum erbjuder han inte bara fascinerande beats utan även en häpnadsväckande mognad som textförfattare och artist. Kärlek, funk och solidaritet handlar om resan från psykisk ohälsa, missbruk och dekadens till ett liv som getts mening och ljusning genom kärlek. Det skulle lätt kunna bli cheesy pekoral, men Skizz ror det hela i land med sin osentimentala ärlighet, sin humor och sin perfekta syntes mellan ord och musik, något som kommer naturligt för en rappare som gör sina egna beats. Han visar att man kan göra hiphop som är vuxen utan att låta tråkig. Och i titelspåret inspireras de båda gästerna Timbuktu och Eye-N-I till briljanta verser.

BETYG: 6/6 (från Nöjesguiden)

Gitarristen, flöjtisten och kompositören Andreas ”ASS” Söderström ligger inte på latsidan. Efter samarbeten med Johan Berthling (soundtracket 30 grader i februari) och Titiyo (sorgligt förbisedda El Rojo Adios) kommer här tredje skivan på mindre än ett år. En gång i tiden var han en singer/songwriter med Nick Drake-rötter, men sedan han släppt sången har ASS utvecklats mot riktigt intressanta territorier. Samtidigt har han rört sig från det introvert individualistiska – det sista s:et i artistnamnet står för solo – till en kollektiv musik som närmar sig jazz med sina fria tyglar och intuitiva kommunikation. Det är just utforskandet av gränslandet mellan fri jazz och komponerad konstmusik som gör detta hans fjärde soloalbum så starkt. Tillsammans med fem musiker som spelar orgel, slagverk, marimba, vibrafon, piano, saxofon och trombon skapas fascinerande stämningar – i den ena stunden klingar det orientaliskt, i den andra besöks mexikanska öknar, i den tredje hörs ursvenskt vemod. 4 rekommenderas till alla som är nyfikna på musiken bortom popmusiken.

BETYG: 5/6 (från Nöjesguiden)

Man kan lyssna på hela skivan på SoundCloud.

Det har nu gått hela fyra år sedan rapparen Stor släppte sitt fina mixtape Nya Skolans Ledare som gav honom en buzz som ledde till ett skivkontrakt med Redline. Förväntningarna på storbolagsdebuten har skruvats upp till hopplösa nivåer, och blir sjukt nog infriade – detta är den triumf som Ayla-kollektivet fått alla hiphopfans att drömma om ända sedan Mohammed Alis Processen. Ayla-rapparna lyser med sin frånvaro, men i övrigt finns inget att anmärka på denna förbluffande starka samling låtar, och guldbegåvningen Linda Pira är med på två låtar. Ultraproffsiga The Salazar Brothers bankar fram ett sound som låter traditionellt och fräscht på samma gång, och Stor glöder när han rappar om allt från sex, klubbkvällar och förortsstolthet och till föräldrarelationer, ekonomisk frustration och söndagsångest. Sherekhan XIII är fläckfri, en modern klassiker inom svensk hiphop.

BETYG: 6/6 (från Nöjesguiden)

När man tänker på gruppen Miike Snow tänker man ofta ”producentduon Bloodshy & Avant och en kille i skägg som sjunger”. Andrew Wyatt har haft rollen som bihang, trots att det är hans röst som hörs och han som har minst anonymt utseende. Men att han har ambitionen att bli popstjärna på riktigt märks av att han nu släpper ett soloalbum. Som tyvärr inte är helt tillfredsställande. Poplåtarna har lite mer traditionella och stråkbaserade arrangemang än Miike Snows moderna danspop, och det flummiga titelspåret är ett fåfängt försök att smita från popkostymen helt och hållet. Men precis som hos moderbandet slås man av bristen på känslor och innerlighet. Det är som om Andrew Wyatt inte vet varför han gör musik, vad han vill uttrycka. Descender är en uppvisning i smarta popljud, men funkar nog bäst som testskiva för hi-fi-butiker.

BETYG: 2/6 (från Nöjesguiden)

Håkan Hellström är underskattad. Han är visserligen dyrkad, men det är lätt att se honom som ett stort bultande hjärta som inte kan låta bli att blöda konst, inte kan hålla tyst om sina känslor, oförmögen till distans. I själva verket är han en extremt professionell konstnär med en knivskarp blick på sig själv och andra, och som popartist är han både manusförfattare, regissör och skådespelare. Han tycks ha fri tillgång till alla tidigare faser av sitt liv, alla sina jag, och alla personer han träffat – han besöker dem och får deras ögon, deras känslor, deras röster. På sitt sjätte regelrätta album Det kommer aldrig va över för mig är detta drag tydligare än någonsin, inte minst när han stammar för att get in character i Du kan gå din egen väg.

Musikaliskt har han utvecklats, som väl är - ännu ett album med Jocke Åhlund-rock hade blivit för mycket. Istället får vi ett rent sound med finstämda elektriska gitarrer, neonskyltblinkande syntar och 70-talsdoftande studiorävtrummor. Skivan är upplagd som en klassisk LP med tydliga instrumentala inledningar och vackra balladavslutningar på de båda sidorna, enligt den ”four corners”-modell som Bruce Springsteen populariserade på sina genombrottsalbum. Kören i finalen på stompiga Livets teater känns som ett anthem, men mest berör Det tog så lång tid att bli ung, en låt som genomgått en ganska radikal omvandling sedan Håkan introducerade den på sin berömda spelning på Way Out West 2010. Då var den ett bihang och en uppföljare till Uppsnärjd i det blå, nu har den växt till ett eget verk, en utsökt blandning av gitarrindie och pastoral visa, inlindad i svepande soulstråkar som får en roll även i texten: den handlar om ögonblicket när orden tar slut och musiken är det enda som är uttrycksfullt nog. Det är så den extremt professionelle konstnären säger det.

BETYG: 5/6 (från Nöjesguiden)

Hiphopkollektivet Odd Future kallas ibland för ett Wu-Tang Clan för vår tid, men mer relevant är att jämföra dem med Broder Daniel. Rapparen och producenten Tyler, the Creator som i sina låtar glider fram och tillbaka mellan hat och självhat på ett fascinerande sätt är deras Henrik Berggren, och den megabegåvade romantikern Frank Ocean vars solosuccéer överskuggat allt som gruppen gjort är deras Håkan Hellström. Men Tyler blir inte avundsjuk och bitter över kompisens framgångar, han har fullt upp med sin egna konstnärliga utveckling. Hans beats briljerar mer än någonsin, med jäsande ackord, labyrintiska syntslingor och vrickade men svängiga trummor. Hans texter utmärks av ett sårigt förhållande till sin pappa – ur det perspektivet påminner han om en ung Bruce Springsteen – och ett problematiskt förhållande till sin egen sexualitet. Samtidigt som han konstant använder bög som skällsord rappar han ” I appreciate the fact that you would suck on my dick / But I'm not gay, so it's awkward” med ett osynligt frågetecken efteråt. Eftersom flera av medlemmarna i Odd Future är icke-heterosexuella är det inte troligt att Tyler, the Creator är en klassisk homofob. Han är bara full av kaos.

BETYG: 5/6 (från Nöjesguiden)

även från vårpärlor

En artist blir inte mer hiphop än Lil Wayne. Så mycket råhet, så mycket spontanitet, så mycket humor, så mycket ärlighet, så mycket sex, så mycket antietablissemang, så mycket gata, så mycket språklig briljans, så mycket funkig skit. Han är motsatsen till klok och korrekt hiphop, motsatsen till ängslighet och komplex. Baksidan av detta är att han inte alltid har det bästa omdömet. Hans album är aldrig homogena konstverk utan snarare samlingar av de bästa låtar som han spelat in den senaste tiden. I Am not a Human Being II är typiskt ojämnt och innehåller ett par vidriga utflykter i skatepunk och ett par jobbigt flamsiga singlar, men också briljanta ögonblick som Trina-duetten Wowzerz, den hypnotiska Curtains, den poppiga Love Me och den episkt mörka God Bless Amerika. Den tour de force som Lil Wayne inledde 2006 har mattats av något, men ännu inte tagit slut.

BETYG: 4/6 (från Nöjesguiden)

”Snällt engelskt popband” är en svår genre. Vad ska man med alla dessa engelsmän till, med sina anspråkslösa gitarrpoplåtar och texter som inte fäster, med sitt tillbakablickande sound och brist på originalitet? The Leisure Society hade tillräckligt mycket charm och fina melodier för att sticka ut när de släppte sitt debutalbum häromåret. Nu är uppföljaren här och allt har tyvärr försämrats – svagare låtar, mindre romantiska och mer taffligt ”svängiga” arrangemang, ett mer anonymt sound. The Leisure Society är som en snäll men tråkig person som man träffar på en fest och konverserar artigt med samtidigt som man frustrerat sneglar mot kökets glada häng.

BETYG: 2/6 (från Nöjesguiden)

Att tiden inte alltid rör sig spikrakt framåt bevisades när The Strokes dök upp 2001. Att vara fem vita heterosexuella män som har på sig jeans och tighta läderjackor och spelar gitarrbaserad poprock, det borde inte kunna vara coolt på den här sidan millennieskiftet. Men The Strokes var på riktigt coola och sexiga, deras debutalbum var på riktigt asbra och vi borde alla hata dem för den våg av kvävande tråkig ”slyngelrock” som gjorde att 2000-talets första decennium inte lät så modernt som det borde ha gjort. Men istället för att hata The Strokes tyckte jag synd om dem, för de blev bara sämre och sämre, en sorglig skugga av ungdomlig briljans. De var en kollektiv Jakob Hellman trots att de gav ut album efter album, med låtar som ingen nynnade på.  Comedown Machine är den första skiva där de faktiskt försöker utvecklas musikaliskt. Julian Casablancas överger påfallande ofta sin patenterade coola sångstil och sjunger istället mjukt och diskret på ett effektfullt sätt, som om han tagit av sig solglasögonen för första gången på ett decennium. Låtarna darrar poppigt och vackert. En ojämn men fin skiva.

BETYG: 4/6 (från Nöjesguiden)

Snabb analys av "Barriers": den handlar visserligen om ett kärleksförhållande som var otroligt fett men som nu är över, men kan även ses som en metafor för Suedes förhållande med musikvärlden. En gång i tiden var de ihop, sedan dumpades de, i och för sig med god anledning. Men minns oss! Minns det vi hade! Det var väl inte så dumt? Det var ganska unikt. Var det inte det? Tycks Brett halvbittert undra.

Mellan våren 1992 och hösten 1994 var Suede det bästa popbandet någonsin – de hade ett himmelskt sound, berusande melodier och en magnetisk sångare. Sedan följde medlemsbyten, succéskivan Coming Up och en crackberoende Brett Anderson som skrev allt sämre låtar. När ett uselt Suede splittrades 2003 var det ingen som saknade dem – tio år senare står 1990-talet högre i kurs, och Suedes musik känns om inte fräsch så åtminstone inte pinsam. Gitarrfläsk är inte längre popmusikens fiende nummer ett. Därmed inte sagt att Brett Anderson & co (tyvärr är det Coming Up-Suede som har återförenats, inte Det Bästa Popbandet Någonsin) automatiskt lyckas förvalta den chans de nu fått. Bloodsports är vassare och bättre än de två sorgliga album som föregick splittringen, men som textförfattare har Brett inte utvecklats en centimeter och med undantag för Barriers och It Starts and Ends With You har inga låtar refränger som griper tag. Men ambitionen att göra mörkt dramatisk pop överraskar och imponerar. Kanske blir nästa album bra på riktigt.

BETYG: 4/6 (från Nöjesguiden)

Sångrösten styr publikens uppfattning om artistens könstillhörighet. Karin Dreijer Andersson har använt röstförvrängare för att smita från dessa bojor, Antony Hegarty sjunger på ett sätt som är bortom manligt och kvinnligt och Rhyes sångare Mike Milosh sjunger så ljust och mjukt att många trott att den mystiska duons vokalist är en kvinna. Syftar debutalbumets titel på kvinnan han drömmer om eller kvinnan han drömmer om att vara? Drömsk låter i alla fall musiken, som kombinerar ambientpop så varm och organisk att den nästan låter analog med brittisk cocktailjazz från 1980-talet som Sade och Everything But The Girl. Den dansk-kanadensiska duon är nog väldigt anglofila – eller också gillar de bara att drömma sig bort från sina liv och identiteter.

BETYG: 5/6 (från Nöjesguiden)

Rhyes "The Fall" är även med på vårpärlor :)

Då och då kommer det en artist som tar sin genre och gör den lite hårdare, lite mindre poppig, lite mer kompromisslös, lite mer modern. Charlie Parker gjorde det med jazzen på 1940-talet, James Brown gjorde det med soulen på 1960-talet och Slayer gjorde det med metal på 1980-talet. Araabmuzik gör det med dagens hiphop. Han har skalat bort allt som kan uppfattas som poppigt – inte bara refrängsång, utan även rap. Han har ersatt det med en skärseld av elektroniskt sprakande, brutala trummor, obskyra röstsamplingar och ekande syntackord. Det är inte duktig instrumental DJ-musik med ”smarta” beats, det är ett kaotiskt ursinne som fullkomligt bombarderar öronen och dansgolven. Det är musik som växer och växer och krossar allt i dess väg. Det är asbra.

BETYG: 5/6 (från Nöjesguiden)

Man kan lyssna på låten här.

Hur ska man åldras som hipsterartist? Som sångare i The Beta Band – löjligt mycket rätt i tiden när de i slutet av 90-talet blandade folkrock med triphoprytmer och eleganta samplingar – var Steve Mason dömd att bli en sorglig föredetting i 00-talet. Men när han närmade sig 40 insåg han att det inte duger att leka med ironiska beats och kryptiska texter. Han tog sig i kragen och skrev ett gäng raka poplåtar, lika uppriktiga som ångestfyllda, som resulterade i det fina soloalbumet Boys Outside, det första som han vågade släppa i eget namn. Uppföljaren är en mindre personlig och mer politisk historia, och soundmässigt mer spretig, med inslag av allt från dub till rap. Den depressionsförföljde Mason tycks ha blivit stärkt av framgångarna med förra skivan, och prövar lite vad som faller honom in. Det är både bra och dåligt, men hans sångröst är så stark som en indiesångröst kan bli. Och A Lot of Love är en superb poplåt.

BETYG: 4/6 (från Nöjesguiden)

Mahler är svår. Om Wagner är den tonsättare som skiljer casual-operafans från hardcore-operafans, så är Mahler motsvarigheten när det gäller orkestermusik. Jag har stångats med Mahler tidigare - hans hyllade första symfoni gjorde mig mest arg när jag såg ett framförande i Stockholms konserthus; trean som jag såg lite senare gillade jag lite mer, men blev knappast frälst. Jag har även recenserat skivinspelningar med hans fjärde och sjunde symfonier. I fredags gick jag och såg ett framförande av Mahlers femte symfoni i Berwaldhallen.

Thomas Manns långnovell/kortroman Döden i Venedig har vissa tolkat som att den handlar om Gustav Mahler - bland andra Luchino Visconti som gjorde en filmversion i början av 70-talet. Han lät huvudpersonen vara en tonsättare istället för författare, plockade in förlust av barn som en del av berättelsen (fanns ej i originalet, men det hände Mahler) och har med mycket musik av Mahler, bland annat adagiettot från den femte symfonin. Jag såg denna film kvällen innan konserten för att få upp peppen. Bra film! Men jag tror att Mann skrev mer om sina egna erfarenheter än fantiserade om Mahler när han skrev sin bok - å andra sidan älskar jag inspirerade tolkningar av andras verk, och Visconti gjorde just en sådan tolkning.

I alla fall. Den femte symfonin, som jag inte hade hört innan jag gick på konserten, lät ungefär som jag hade väntat mig: full av tvära kast, tusen idéer, omöjlig att hitta en röd tråd i. Men så mindes jag en anekdot som jag hört om Mahler och Sibelius. De två, som var sin generations största symfoniker, träffades en gång och diskuterade hur en symfoni bör vara och de hade två väldigt olika uppfattningar. Sibelius menade att en symfoni bör ha en inre logik som gör att alla musikaliska motiv i verket hänger ihop med varandra, alltså ett organiskt, enhetligt och vackert verk. Men Mahler ansåg att en symfoni bör vara som världen - den måste omfatta allt. Jag har tänkt på det många gånger utan att riktigt fatta vad han menade - men nu tror jag att jag fattade det.

Livet är inte logiskt. En människas liv följer inte en rak, vacker linje - det är en serie av händelser som är mer eller mindre oförutsedda, det är fullt av förvirring och kaos. Det är inte enhetligt på något sätt. Det finns vackra stunder och det finns hemska stunder, det finns flabb och det finns ångest... ja allt det här är givetvis plattityder. Men det är få tonsättare som gjort musik som varit trogen denna syn på livet. Musiken får oftast gestalta något tydligt - en känsla, en resa, en kamp, ett äventyr, ett drama. Med tydlig dramaturgi och med början och slut som man förstår sig på. Men Mahler vägrade göra detta. Världen ser ju inte ut så, livet ser ju inte ut så. På ett tvångsmässigt sätt tycks han velat ha vara ärlig, en nolltolerans mot falskhet. Om det så blir på skönhetens eller enhetlighetens eller logikens bekostnad - so be it.

Så det är därför hans musik kan kännas motsägelsefull, ambivalent, schizofren, kalejdoskopisk rentav. Den ändrar sig lika ofta och abrupt som livet ändrar sig. Morrissey sa en gång om åren med The Smiths att det var som att ha en dagbok som sattes till musik. Jag tror att Mahler hade samma förhållningssätt till sina symfonier - det var så personligt det kunde bli. Adagiettot i den femte symfonin, den enda satsen som är enhetlig i sitt uttryck och tillåts vila i en känsla, var ett musikaliskt kärleksbrev till Alma Schindler som han senare gifte sig med. Och när man har detta i bakhuvuet - att symfonierna ska förstås som Mahlers dagböcker för perioderna de skrevs i, att de försöker fånga den skiftande karaktären i det dramaturgiskt inkorrekta liv som vi alla lever - då blir det lättare att ta dem till sig och uppskatta dem.

Så jag är väldigt nöjd med denna konsertupplevelse. Radiosymfonikerna under Daniel Harding spelade väldigt bra också. Jag kanske inte kommer bli en Mahlerfanatiker som vissa andra blivit - hans musik känns fortfarande lite för intellektuell och självmedveten för min smak - men jag vill definitivt höra mer, mycket mer.

Trumpetisten, bandledaren och kompositören Goran Kajfeš har gjort mycket för att bevisa att jazz kan vara modern, rolig och kaxig musik, att den har en plats mellan electronica och postrock i den moderna populärkulturen. Gott så – men med sitt tredje album X/Y som kom häromåret gjorde han något mer: han hittade ett nytt djup och allvar i sin musik, den blev mer än en symbol, den blev en mänsklig röst. Men på uppföljaren The Reason Why, vol. 1 har detta personliga tilltal trätt tillbaka en aning till förmån för ett tungt sväng; Kajfeš spänner musklerna och greppar efter alla sina influenser. Han imponerar, musiken låter mycket bra, men aldrig på liv och död.

BETYG: 4/6 (från Nöjesguiden)