future på annexet


Vissa låtar, som den här, har en text som betyder något. Skulle inte förvåna mig om han aldrig spelat den live. Men vad vet jag. Älskar Future. Det vet jag.

Future
Scen: Annexet, Stockholm
Betyg: 4

Future blev historiskt framgångsrik i musikbranschen när han i våras släppte två album en vecka efter varandra och båda skivorna omedelbart gick rakt upp till Billboards förstaplats, den ena efter den andra. Han tävlar bokstavligen mot sig själv. 

Att Future är på en annan nivå än de flesta andra rappare var uppenbart redan när han släppte sitt debutalbum ”Pluto” 2012. Vissa musikkritiker, jag själv inräknad, förbryllades av Atlantaartistens autotuneade mix av sång som inte handlade om soul och rap som inte handlade om flow. Men hans estetik visade sig snart bli massivt populär, och hans inflytande på andra rappare kan idag bara jämföras med Drakes.

Nästan alla Futures låtar är mörka, monotona och enormt bastunga. En nyckel till att förstå hans musik är att han gör låtar med Atlantas berömda strippklubb Magic City i åtanke – funkar de där så funkar de på vanliga klubbar, och funkar de även där så kommer de att bli radiohits. Future hyllar sin favoritstrippklubb rakt ut i sin singel ”Magic”.

Med strippklubben som riktmärke väljer Future lämpliga beats och till dessa skriver han lämpligt depraverade texter, där tonfallet, frasernas rytm och den stämning som orden suggererar fram är viktigare än berättelser och unika formuleringar. Vem bryr sig om att ”Mask off” – dunderhitten som jublande avslutar denna konsert – har en refräng som diskuterar användandet av rånarluva, när låten är så berusande svängig? Future kan visserligen skriva söta romantiska poplåtar också – ”Incredible”, ”Turn on the lights” och ”Selfish” är bland de bästa singlar han släppt – men att han inte spelar någon av dem när han uppträder live säger något om vad han föredrar.

Konserten bjuder på en kavalkad av dekadenta raphits. Future har pondus och attraktiv självsäkerhet när han rör sig på scenen och rappar fläckfritt. Ofta hinner en låt knappt komma igång förrän det är dags att hoppa till nästa – att underhålla och aldrig tråka ut publiken tycks vara det viktigaste. Med sig har Future fyra manliga dansare, en ovanlig och uppfriskande syn i en konsert av en manlig rappare. Deras expressiva moves höjer stämningen, speciellt när Future tar några synkroniserade danssteg med dem.

Uppvärmaren Stefflon Don från London är nästan ännu bättre. Hon rappar stenhårt, ser extremt cool ut och har fantastiska låtar som Jeremih-duetten ”London” och nya singeln ”Hurtin’ me”. Jag längtar efter hennes debutalbum.

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(Dagens Nyheter 2017-10-13)

"lakmé" på malmö opera


Känd från min frankofili-playlist
Les quatre cent coups ;)

”Lakmé”
Opera av Léo Delibes.
Libretto: Edmond Gondinet, Philippe Gille.
Med: Svetlana Moskalenko, Leonardo Ferrando, Taras Shtonda, Matilda Paulsson, Jakob Högström, Maria Streijffert, Eric Lavoipierre m.fl.
Malmö Operaorkester och Operakör.
Dirigent: Philippe Augin.
Scenografi: Anne Marie Legenstein.
Kostym & mask: Gesine Völlm.
Regi: Nicola Raab.
Scen: Malmö Opera.
Speltid: 2 tim 30 min inkl paus.

Orientalism är något man stundtals konfronteras med om man har att göra med opera, oavsett om man är publik eller regissör. Det är för att operarepertoaren består av verk skrivna av och för européer under en tidsepok då Europas relation till den övriga världen bestod av antingen handel med avlägsna länder, som få européer hade möjlighet att besöka, eller ren kolonialism.

Franska ”Lakmé”, som hade urpremiär 1883, är en typisk orientalistisk opera. Handlingen utspelar sig i Brittiska Indien, huvudpersonen är en ung indisk kvinna och problem uppstår när en officer från ockupationsmakten förälskar sig i henne.

Det finns operor som nyfiket försöker absorbera musiken från den kultur som skildras. ”Lakmé” är inget sådant verk. Ett par korta melodislingor innehåller vagt exotiska skalor, men nästan allt låter som en klassisk europeisk opera från romantiken – vilket inte är fel i sig, när det resulterar i hits som ”Klockarian” (som Svetlana Moskalenko gör med bravur) och ”Blomsterduetten” samt effektiv musik överlag från balettmästaren Delibes.

Mer problematiskt är att librettot innehåller främlingsfientliga stereotyper, framförallt i andra akten, då en scen i en hektisk marknad går ut på att en stackars bortkommen engelsk kvinna blir lurad på pengar av indiska skojare. Hur ska då den som vill göra en modern uppsättning av operan hantera sådant material? Regissören Raab har gjort det katastrofala valet att låta alla (vita) sångare som spelar indier sminkas med blackface, det mest rasistiska greppet i scenkonstens historia. Här dock inte i färgen svart, utan i blått, för att ge en komisk effekt kanhända – men det förändrar ingenting.

Visst, vissa hinduiska gudar porträtteras traditionellt med blå hudfärg, men det är helt ovidkommande för denna scen. Kanske är meningen att vi publiken ska se på indierna med en engelsk 1800-talskvinnas xenofobiskt förfärade ögon? När hjälten Gérard i samma akt uppfylls av kärlek av den Blue Man Group-liknande Lakmés förföriska sång – nyckelscenen i vilken hon sjunger ”Klockarian” – gestaltas inte ett möte mellan två tvillingsjälar, utan en ”normal” person som fascineras av ett freak.

Kemin mellan de två huvudpersonerna är svag och Leonardo Ferrando som gör Gérard imponerar inte. Svetlana Moskalenko har en vacker röst men sjunger ofta lite väl tyst. Taras Shtonda i rollen som Lakmés far Nilakantha övertygar dock både i sin sång och i sitt agerande.

Malmö Opera har haft flera fullträffar de senaste åren, men ”Lakmé” är tyvärr inte en av dem.

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(Dagens Nyheter 2017-10-08)
 
Efter denna recension följde en debatt om huruvida det var rasistiskt eller inte att sminka med blå bodypaint. DN Kultur publicerade Malmö Operas replik och mitt svar på denna replik i tisdags, man kan läsa här. SVT Kulturnyheterna gjorde också en grej om det.

four tet - new energy



Elektroniskt
Four Tet
”New energy”
(Text/Border)
Betyg: 4

Kieran ”Four Tet” Hebden är för dansmusik vad Björk är för pop. En evig sökare vars konstnärliga ambitioner får de flesta konkurrenter att framstå som oromantiska tråkmånsar, och som trots ständiga kostymbyten har ett omisskännligt grunduttryck. Om Björks kärna är sången och orden så är Four Tets motsvarighet svänget och rytmerna. Tjugo år efter sin första solosingel ”Double density” har Hebden hunnit med ett tiotal fullängdsalbum och han är fortfarande lika entusiastiskt utforskande och subtilt perfektionistisk. Hans värme och mjuka själfullhet ska inte förväxlas med torrhet och orörlighet. ”New energy” blandar elegant olika faser ur Four Tets karriär – eftertänksamma downtempobeats, illusoriskt organiska syntljud, vackra new age-utsvävningar och dansgolvsinriktad house. Allting vibrerar.

Bästa spår: ”Two thousand and seventeen”

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(Dagens Nyheter 2017-10-07)

kedr livanskiy - araidna


"Att se honom är såsom att se Libanon; ståtlig är han såsom en ceder." (Höga Visan 5:15)

Technopop
Kedr Livanskiy 
”Ariadna”
(2MR/Playground)
Betyg: 4

Moskvabaserade Yana Kedrina alias Kedr Livanskiy (ryska för ”ceder från Libanon”, en trevlig detalj för alla Höga Visan-fans) föddes 1990 och hennes sorgsna poplåtar kläs i en ljuddräkt inspirerad av Detroittechno från det året. En era då techno liksom idag gestaltade kyla, men inte var helt väsensskild från snärtig house, och vokala inslag inte var synonymt med sellout. Men Kedr Livanskiys vackra ekobeslöjade sång påminner mer om Molly Nilsson än om Paris Grey. Efter fjolårets fina ep ”January sun”, med den knäckande singeln ”Razrushitelniy krug (destructive cycle)”, kommer nu debutalbumet som innehåller allt från tonsatt William Blake-diktuppläsning (”ACDC”) till ömsint ambient (”Sad one”). Bäst är ändå de deppiga danspoplåtarna, som skulle kunna platsa på senaste The Radio Dept.-skivan.

Bästa spår: ”Ariadna”

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(Dagens Nyheter 2017-09-29)

"turandot" på folkoperan


Slutet på akt I, med Jussi Björling som Calaf. Så fett, de sista minuterna framförallt <3
Hela denna inspelning finns, med bättre ljud, på Spotify. Birgit Nilsson som Turandot!

”Turandot”
Opera av Giacomo Puccini.
Libretto: Giuseppe Adami, Renato Simoni.
Med: AnnLouice Lögdlund, Mathias Zachariassen, Henriikka Gröndahl, Markus Schwartz, Anton Eriksson, Wiktor Sundqvist, Fredrik Strid, Ulrik Qvale m.fl.
Folkoperans orkester med Capella Catharinae, Lilla kören, S:t Tomas Kammarkör, Södertälje Kammarkör samt barnkörer från Adolf Fredriks musikklasser, Nacka Musikklasser och Sollentuna Musikklasser.
Dirigent och musikalisk leding: Marit Strindlund.
Scenografi: Hanna Reidmar.
Kostym: Jasminda Asplund Blanco.
Regi: Mellika Melouani Melani.
Scen: Folkoperan, Stockholm.

Hur stort kan ett manligt ego vara? Calaf, hjälten i Puccinis sista opera ”Turandot”, testar gränsen för hur självgod en manlig huvudperson, som publiken förväntas heja på, tillåts vara. 

Många operor har en tragisk handling vars tragik ligger i att ett kärlekspar inte kan få varandra, åtminstone inte i jordelivet. ”Turandot” är, trots sin utstuderade sagoprägel, mer verklighetstrogen i sin skildring av kärleksspelets orättvisa: den som har den renaste, mest innerliga kärleken (slavinnan Liù) får inte sina känslor besvarade och går ett hemskt öde till mötes, medan den otacksamme douchekillen som är föremål för denna kärlek (prins Calaf) blir ihop med en snygg men otrevlig tjej med närhetsissues (prinsessan Turandot). En kvinna som visserligen kanske inte älskar honom men som i längden inte orkar stå emot hans förbluffande envishet, maskulint kompakta självförtroende och rosor-och-choklad-simpla uppvaktning. Han vinner hennes hjärta i bemärkelsen besegrar, han förintar hennes självständighet. 

Puccini såg själv problemet med denna berättelse och visste inte hur han skulle avsluta sin opera efter att Liù förkrossad och desperat tagit sitt liv. Det lyckliga slutet som följer är alldeles för förljuget, de två huvudpersonerna är för osympatiska, deras kärlek för otrovärdig. Liùs begravningståg, där den blinde gamle Timur som älskade henne och hjärtskärande sjunger om hur hon nu får möta gryningen när det är precis tvärtom, samtidigt som han följer henne ut i intet, är som en svart version av ”Liebestod”-finalen i Wagners ”Tristan och Isolde”. 

Folkoperans nya uppsättning lyfter fram mörkret och brutaliteten i verket. Stämningen av kinesisk saga är nedtonad – det enda asiatiska inslaget är början av andra akten där Ping, Pang och Pong (i sällskap av en tröttpackad Calaf) röjer runt i sjaskiga thailändska prostitutionskvarter. De fyra liknar en förvriden version av Rat Pack, eller snarare av Melodifestivalens gubbkvartett Ravaillacz, när de arm i arm skrålar sina playboysånger.

Det rituella i Turandots avrättningar accentueras – hennes undersåtar är en kuslig sekt, vars ledare, Turandots far, inte liknar en kejsare så mycket som en galen övervintrad hippie, med kronan på sned och en golvmatta istället för mantel. Genial kostym där av Jasminda Asplund Blanco, och det kan för övrigt noteras att även regi, scenografi och orkesterledning görs av kvinnor. En fin signal.

Orkestern är av begränsad storlek men musiken, med sina enorma melodier och kraschande klanger, låter inte mindre fantastisk för det. Sångmässigt imponerar framförallt Henriikka Gröndahl som Liù och Markus Schwartz som Timur. AnnLouice Lögdlund har en lång startsträcka, men i slutscenen är hennes Turandot härligt mäktig. Mathias Zachariassen är tyvärr en svag Calaf, åtminstone den nerviga premiärkvällen. 

Fiffigast med Mellika Melouani Melanis uppsättning är den lilla flickan som får gestalta Turandots inre. När Calaf erövrar sitt förälskelseobjekt är det henne han bär iväg, och när Turandots hjärta till sist har gett vika är det den lilla flickan som Calaf till slut får hålla i handen. Vid det laget har Calafs ego segrat så fullständigt att alla människor omkring honom har blivit han, klädda i identiska kläder. Till sist även Turandot, både till kropp och slutligen också själ. Han är vinnaren, han är normen, han är klar och han är helt tom.

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(Dagens Nyheter 2017-09-20)


ariel pink - dedicated to bobby jameson



Indie
Ariel Pink
”Dedicated to Bobby Jameson”
(Mexican Summer/Border)
Betyg: 4

Under lanseringen av förra skivan, 2014 års ”Pom pom”, fick Ariel Pink utstå ett litet drev från journalister och arga twittrare. Det har format honom, skänkt hans musik en ny melankolisk ödmjukhet. Sårad och med krossad naivitet vill han nu bara bli lämnad ifred och överleva som musiker. Att tillägna sitt nya album Bobby Jameson, en 60-talsartist som blev bitter av att misslyckas med att slå igenom och kände sig illa behandlad av branschen – innan han många år senare tog kontroll över sin berättelse – är en tydlig symbol. Ariel Pink har tagit kontroll genom att spela in i hemmet igen, efter tre skivor med tjusiga studioproduktioner. Låtskrivandet är mer eskapism och lekstuga än dagbok för Ariel Pink, men här låter hans unika pop mer känslosam, mindre tramsig och mer angelägen än på länge.
 
Bästa spår: ”Another weekend”
 
Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(Dagens Nyheter 2017-09-16)

BONUS: jag har gjort
en jättebra topp-30 Ariel Pink-playlist, lyssna här! Den är inte kronologisk utan hoppar lite fram och tillbaka genom tiden, trevligt tyckte jag eftersom det är så stora kontraster mellan Ariels tidiga, super-lo-fi-inspelingar (han var kanske den första artisten som gjorde lo-fi till en intressant estetik i sig? Alltså inte bara som en halvbull bieffekt av att inte ha tillgång till fet studio) och de slicka produktionerna på 4AD-skivorna. "Round and round" är med men placerades sist eftersom jag är lite trött på den och det är inte hans bästa låt, även om den är bra. Men jag tänker att den är lite för honom som "When doves cry" eller "1999" var för Prince. En riktigt go hit, men långt ifrån hans mest intressanta mästerverk. Hur som helst. Jag tycker väldigt mycket om Ariel Pink. Det kanske alla gör. Men man gillar honom ännu mer när man lyssnar såhär koncentrerat. Det finns dåliga låtar på alla Ariel Pinks skivor, men det finns inte en enda dålig låt på denna playlyst :)

dj shadow på kägelbanan



DJ Shadow
Scen: Kägelbanan, Stockholm
Betyg: 2

DJ Shadow öppnade portarna till samplingskonstens paradis med sitt instrumentala debutalbum ”Endtroducing” 1996. Där och då stod han för en visionär typ av hiphop som balanserade mellan å ena sidan traditionell tuffhet, feta breakbeats och nördig skivsamlarkultur, å andra sidan djärv experimentlusta, sensibelt stämningsbygge och extatisk gränslöshet.

Sedan dess har DJ Shadow gjort ett antal skivor, och samarbetat mycket med andra artister, men ingenting har nått upp till de magiska ögonblicken på debutens bästa låtar. Det är för att balansgången upphörde och den gammeldags grabbiga estetiken vann. Inte för att DJ Shadow har gjort särskilt nostalgisk och lättsmält hiphop under dessa år, men hans musik följde i grund och botten samma coolhetsfixerade regler som präglade den tidigaste hiphopmusiken. Det poetiska, atmosfäriska och djupt personliga överlät han åt andra.

På senare år har DJ Shadow aktivt försökt förnya sin ljudbild. Både ”Liquid amber”-ep:n och fjolårets album ”The mountain will fall” präglas av elektroniska och syntetiska ljud, och de samplingar som hörs är filtrerade på alla möjliga sätt – vinyldammet lyser med sin frånvaro. Han har inspirerats inte så lite av Hudson Mohawke, en av de artister som DJ Shadow bjöd in till att remixa ”Endtroducing” när skivan gavs ut på nytt inför 20-årsjubileet i fjol.

Live slits DJ Shadow mellan sitt gamla och sitt nya jag. Hans enmansshow utgår från ljudfilerna som han trycker fram på sin laptop, och han leker lite med elektroniska pads som han trummar på ibland, men han har också med sig turntables och dekorerar ett antal låtar med scratch för att visa att han fortfarande kan den tekniken. Det visuella får stort utrymme – brett projicerade filmsekvenser med taffligt science fiction-tema och diverse datoranimationer, som gjort för att imponera på pojkar i mellanstadieåldern.

DJ Shadow anstränger sig så hårt han kan för att skapa variation, och han ger ett genuint snällt och ödmjukt intryck i sina mellansnack, men det kan inte hjälpas – den här jämntjockt kvasicoola musiken lyfter inte. I synnerhet inte live där dess brist på sprickor och spontanitet blir tröttsam. 

Och när DJ Shadow fyrar av sina bästa låtar, som ”Midnight in a perfect world” eller sista extranumret ”Organ donor”, gör han det inte i originalversionerna utan i de halvtaskiga remixer som gjordes av andra än han själv i fjol. Det är behjärtansvärt och ängsligt på samma gång. Men det är inte så kul att stå och lyssna på.

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(Dagens Nyheter 2017-09-15)

mount kimbie - love what survives



Elektroniskt
Mount Kimbie
”Love what survives”
(Warp/Border)
Betyg: 4

När den brittiska duon Mount Kimbie debuterade låg de i bräschen för vad som kallades post-dubstep: ett mer experimentellt och atmosfäriskt, mindre dansant men inte mindre svängigt alternativ till dubstep. Debutalbumet ”Crooks & lovers” (2010) var som ett dagsljussvar på Burials nattodyssé ”Untrue”.

Uppföljaren, ”Cold spring fault less youth”, var ännu starkare. Mount Kimbie förde sina elektroniska kompositioner närmare traditionella poplåtstrukturer, med bländande resultat.

Denna tredje skiva är en logisk utveckling. Aldrig tidigare har duons musik låtit så poppig och rak. Beatsen flirtar med rock, men allt låter hela tiden fräscht och samtida, med grovkornig bas istället för gitarrklichéer, och med de ständigt muterande samplingarna och syntslingorna står musiken aldrig still. 

Här finns fler gästvokalister än någonsin tidigare. Trots mysiga återföreningar med de gamla kompisarna King Krule och James Blake är det gruppens turnékeyboardist Andrea Balency som står för den bästa sånginsatsen, med den Electrelane-doftande ”You look certain (I’m not so sure)”. 

Visst kan man sörja att Mount Kimbie har rört sig så långt från experimentell och oförutsägbar dansmusik, men för den som älskar pop är det svårt att inte jubla över detta knippe intelligenta, uppfriskande och kärleksfulla låtar.

Bästa spår: ”You look certain (I’m not so sure)”, ”Marilyn”

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(Dagens Nyheter 2018-09-08)

blomstedt 90 år i berwaldhallen



”Blomstedt 90 år”
Sveriges Radios Symfoniorkester
Verk av Ludwig van Beethoven, Richard Strauss och Richard Wagner
Dirigent: Herbert Blomstedt
Scen: Berwaldhallen, Stockholm
Speltid: 2 timmar (inklusive paus)
Betyg: 5

Dirigenterna måste vara de musiker som är minst sugna på att sluta jobba. Herbert von Karajan dirigerade sin sista konsert ett halvår innan han dog, 81 år gammal. Otto Klemperer slutade dirigera samma år som han fyllde 86. Och Arturo Toscanini var 87 år fyllda när han till slut gick i pension.

Så kanske är det ingen chock att Herbert Blomstedt, som fyllde 90 i somras, fortfarande dirigerar. Det som överraskar är att han vid denna ålder fortfarande är så skarp, så vital och så bisarrt pigg (i år dirigerar han närmare 100 konserter runtom i världen). Att han är en renlevnadsmänniska och djupt troende spelar nog en viss roll i detta.

På årets Berwaldhallenbesök firas Blomstedts födelsedag och han ger oss ett välvalt program – allt dirigerat från minnet, utan partitur – med tysk musik från en nästan 90-årig period. Beethovens tredje symfoni färdigställdes 1804, medan Strauss blev klar med sin tondikt ”Tod und Verklärung” 1889. Båda dessa verk behandlar döden på ett energiskt och livsbejakande sätt.

Blomstedt får Beethovens trea att dansa fram, mjukt och böljande men med friskt tempo, likt en ängel som lekfullt skuttar från moln till moln. Den långsamma andra satsen, symfonins längsta, är en begravningsmarsch. Här känns den dock mer som en ödesmättad vandring än en svart procession, även om Blomstedt och Radiosymfonikerna inte väjer för allvaret.

Richard Strauss var bara 24 år gammal när han komponerade ”Tod und Verklärung” (”Död och förvandling”), och dess något brådmogna och dramatiska syn på döden – kamp! Action! – får något rart över sig när Blomstedt lugnt leder oss genom resan. Men han kväver inte kraften i Strauss mäktiga orkestreringskonst, och förvandlingsmotivet är knäckande vackert.

Mest intressant är ändå avslutningen, förspelet till Wagners ”Tannhäuser”, en opera om konflikten mellan kristen dygdig kärlek och hedniskt syndande (spoiler: kristendomen vinner). Likt hjälten Tannhäusers träkäpp som på magiskt vis får nya gröna skott, när dess ägare i operans slutscen har fått sin frälsning, grönskar lysande den musik som frammanas ur Herbert Blomstedts kloka händer. 

I denna hittiga ouvertyr kontrasteras musik som gestaltar en orgie i Venusberget mot en melodi som en kör av pilgrimer sjunger senare i operan. Tannhäuser längtar efter en annan värld än den sinnliga och njutningsorienterade, och ska därför snart lämna Venus och nymferna. Vart Herbert Blomstedt längtar kan jag inte säga, men den triumferande musik han trollar fram får destinationen att skimra.

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(Dagens Nyheter 2017-09-11)

drain gang - d&g

 

Hiphop
Drain Gang
”D&G”
(YEAR0001)
Betyg: 4

Titelns förkortning ska kanske läsas som ”Drain & Gravity”; rapparna Bladee, Thaiboy Digital och Ecco2k samt producenten WhiteArmor kallade sig tidigare för Gravity Boys men föredrar numera Drain Gang. På detta deras första gemensamma album märks hur som helst gängets utveckling tydligt – från att tidigare mer eller mindre ha stått i skuggan av kompisarna i Sad Boys och dess stjärna Yung Lean har Drain Gang utvecklat en egen stil. Medan Sad Boys egentligen aldrig har försökt skapa sorgsen musik har deras vänner Drain Gang nu gjort den kanske dystraste hiphopskiva som någonsin har släppts i Sverige. ”D&G” riktar sig inte till dansgolv utan till nattbussens hörlurar. Här finns betydligt mer ödsliga syntar än brutal bas. Och texterna är stundtals lika nakna som de på ”Broder Daniel forever”.

Bästa spår: ”Climbing”, ”Botox lips”

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(Dagens Nyheter 2017-08-31)

"rhenguldet" på östersjöfestivalen



Östersjöfestivalen 2017
”Rhenguldet”
Opera av Richard Wagner med libretto av tonsättaren
Med: Jevgenij Nikitin, Vladislav Sulimskij, Vasilij Gorsjkov, Zjanna Dombrovskaja, Julija Matotjina, Jekaterina Sergejeva, Andrej Popov, Anna Kiknadze med flera
Mariinskijteaterns orkester
Dirigent: Valerij Gergijev
Scen: Berwaldhallen, Stockholm
Tid: 2 tim 45 min.
Betyg: 5

”Rhenguldet” handlar – bland annat – om att vara för ful och ha för låg status för att få ligga.

Inledningsscenen påminner om r&b-trion TLC:s hitlåt ”No scrubs”. Svartalfen Alberich är just här inte ond, bara full av åtrå och närhetslängtan. Men de tre vackra Rhendöttrarna avvisar honom sadistiskt genom att låtsas vara intresserade innan de en efter en hånar honom och skrattar åt honom. Alberich hämnas genom att stjäla den magiska skatt som Rhendöttrarna vaktar, Rhenguldet, samtidigt som han ger upp hoppet om att någonsin få kärlek – han bestämmer sig för att satsa på att jaga makt och rikedom i stället. Han vill hämnas på hela världen genom att bli dess härskare.

Senare i operan är jätten och byggarbetaren Fasolt förälskad i Freja, kärlekens gudinna, men det finns inte en chans att hon ska bli hans. Fasolt och hans bror Fafner väljer då att fokusera på pekuniär girighet, som i sin tur leder till att Fafner slår ihjäl Fasolt. Att nekas kärlek föder bitterhet och destruktivitet, tycks budskapet vara. Men den giftiga materialismen är något som jättarna och Alberich delar med de goda gudarna.

Wagners tetralogi ”Nibelungens ring”, i vilken ”Rhenguldet” är en prolog inför de tre episka operorna som följer, liknar fortfarande ingenting annat. En saga som blandar nordisk mytologi, psykologisk realism, politisk dystopi och fascinerande symbolism. Opera som inte handlar om fina kärlekspar utan om världens undergång.

Efter Kungliga operans magnifika Ringcykel i våras kommer nu ett konsertant framförande av ”Rhenguldet” som fungerar förvånansvärt väl. Alla sceniska problem (simma omkring nere i floddjupet? Jättar? En man som förvandlas till olika djur? En regnbåge som trollas fram och som används som gångbro?) försvinner när scenografi och kostym har tagits bort från ekvationen. Allting får visualiseras i publikens inre, vilket går utmärkt eftersom Wagners musik är så målerisk och detaljrik.

Mariinskijteaterns orkester spelar mästerligt, den Wagnervane Gergijev (som liksom Wagner aktualiserar ”skilj på konstnärens verk och politiska åsikter”-dilemmat) maximerar de kraftfulla ögonblicken och sångarlaget är toppen. Trots att de inte agerar lyckas de väl med att gestalta rollerna de sjunger – Jevgenij Nikitin gör en svinig Wotan, Vasilij Gorsjkov får Loge att framstå som en välsmord advokat, Vladislav Sulimskij gör en emotionellt explosiv Alberich, Jurij Vorobiev en sorgsen Fasolt, Zlata Buljitjova fyller Erda med ryskt allvar och Oksana Sjilova är perfekt som Freja.

En ljuvlig konsertkväll.

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(Dagens Nyheter 2017-08-28)

Valerij Gergijevs inspelning av "Rhenguldet" med Mariinskijteaterns orkester
finns på Spotify!

veronica maggios "och vinnaren är..."-konsert på mosebacke


Hennes bästa låt, textmässigt. Musikaliskt är nog "Välkommen in" bäst. Ingen av dem är med på denna skiva hehe, men jag tycker ändå att det är hennes bästa album...

Veronica Maggio
Scen: Mosebacketerassen, Stockholm
Betyg: 3

Det finns ett symbolvärde i att Veronica Maggio ägnar fem kvällar i rad åt att framföra alla sina album i kronologisk ordning.

Det är ett koncept som ofta används av manliga rockband – The Soundtrack of our Lives, My Morning Jacket, med flera – men desto färre kvinnliga soloartister. Men så har hela Veronica Maggios gärning till stor del handlat om att ta plats som ung kvinna. Att sjunga om unga kvinnors erfarenheter på ett sätt som rymmer både sårbarhet och cool attityd, med vardagsrealistiska texter som hellre lutar åt det banala än åt det tillkrånglade.

Hon var nyskapande när hon vid tiden för sin debut 2006 gjorde detta dels på svenska, dels med mer influenser från soul och hiphop än indierock och singer/songwriter-pop. Men debutalbumet var vagt och trevande – det var först med den sensationella uppföljaren, 2008 års ”Och vinnaren är…”, som Veronica Maggio blommade ut. Tredje albumet ”Satan i gatan” må ha fler hitlåtar, men det är ”Och vinnaren är…” som är hennes vassaste verk. Och av alla hennes konsertkvällar på Mosebacke denna vecka är det tveklöst den som fokuserar på detta andra album som är den mest intressanta.

Albumet var en katalysator inte bara för Veronica Maggio utan även för Oskar Linnros, som producerade och skrev all musik. Det var den första rena popmusik Linnros gjorde, efter åren i hiphopgruppen Snook, och en språngbräda till den numera klassiska solodebuten ”Vilja bli” (2010). Vid tiden för ”Och vinnaren är…” var han och Maggio ett kärlekspar. Att koncentrerat framföra dessa låtar blir därmed också en sorts tidsresa för Maggio, tillbaka till en förlorad romans, och detta faktum ger konserten en speciell laddning.

Veronica Maggio sjunger strålande i höjdpunkter som den lika desperata som svängiga ”Stopp”, den liderliga balladen ”Jajaja”, den smärtsamt romantiska ”Inget kan ändra på det”, den (nu än mer) nostalgiska ”17 år” och hitlåten ”Måndagsbarn”. Annika Norlin dyker upp för ett par oväntade duetter: en fint avskalad ”Gammal sång” samt Säkert!-låten ”Någon gång kommer du bli själv”. En storögd Maggio berättar lyckligt att hon lyssnade maniskt på den första Säkert!-skivan när hon gjorde ”Och vinnaren är…”, men kärleken är inte lika uppenbart besvarad av den sammanbitna och syrliga Norlin.

Soundet på ”Och vinnaren är…” är pigg, Amy Winehouse-inspirerad retrosoul med stråkar och blås (och en snygg sampling av The Delfonics ”Trying to make a fool of me”), och det hade varit fint och lämpligt om denna liveversion av skivan hade förgyllts med sådana arrangemang. Men tyvärr har Veronica Maggio denna kväll en snål uppbackning: gitarrist, basist, trummis, keyboardist och körsångerska. Låtarnas ordning har också kastats om, vilket dock inte stör jättemycket om man inte är ortodoxt fan.

Desto mer irriterar extranumren. Att spela Snooks ”Inga problem (remix)”, det epokgörande första samarbetet mellan Maggio och Linnros, med Daniel Adams-Rey och Petter som gästrappare men inte huvudpersonen Linnros, ger en olustig bismak. Och att därefter bränna av en tråkig Petterduett samt inte mindre än fem låtar från Veronica Maggios senare album, som har ett helt annat sound, förstör faktiskt en del av konsertupplevelsen. Det blir lite respektlöst mot verket som bara för en kväll skulle få en hyllning.

Men Veronica Maggio gör saker på sitt eget sätt, och att inte vara överdrivet vördnadsfull mot sina egna skivor är också ett sätt att bryta mot den manligt kodade rockkulturen. Och publiken tycks älska alla hennes val. Hon är en vinnare.

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(Dagens Nyheter 2017-08-26)


"aeterna" på östersjöfestivalen


Ett äldre, och bättre, verk av Anders Hillborg.

Östersjöfestivalen 2017
”Aeterna”
Regi: Jesper Kurlandsky och Fredrik Wenzel
Musik: Anders Hillborg
Sveriges Radios symfoniorkester
Solister: Hannah Holgersson, sopran, Hayk Hakobyan, duduk
Radiokören
Dirigent: Esa-Pekka Salonen
Scen: Berwaldhallen, Stockholm
Längd: 1 tim 30 min
Betyg: 1


Ett uruppförande av ett 90 minuter långt orkesterstycke av Anders Hillborg – det är tyvärr inte hela sanningen. Denna audiovisuella konsert består inte, som i fallet med framförandet av Wagners ”Tristan och Isolde” på 2012 års Östersjöfestival, av musik som har kryddats med videoinstallationer, utan tvärtom. ”Aeterna” är en långfilm som Hillborg har komponerat soundtracket till.

Den vanligtvis så expressiva och fantasifulla tonsättaren håller sig här artigt till en biroll: den som ska lyfta det visuella materialet, tjäna det, inte bryta av och ge sig ut på egna äventyr. Och det hade kanske varit okej – om inte filmen hade varit ett pekoral av det värsta slaget.

Filmen ”Aeterna” är en ordlös odyssé över jordens och mänsklighetens historia. Det börjar med en blick från yttre rymden som långsamt zoomar in i vårt solsystem, klipp till jordens natur och livets början. Därefter får vi se olika stadier av civilisation: jägare-samlare, jordbruk, utvinnande av kol, industrialiseringen, de moderna urbana miljöerna, en oändlig parad av ensamma människor som är stiliserat orörliga när kameran glider förbi.

Det är outsägligt långsamt, tempot är detsamma i hela filmen, dramaturgin är vedervärdig och finalscenen är skrattretande kitschig. Kamerans blick är så killig: det är inte människans historia som presenteras, utan teknikens, uppfinningarnas, objektens. Den pretentiösa titeln till trots finns det inget evigt i det som skildras, eftersom den delen av mänskligt liv som återkommer i alla tider – känslorna, passionerna, relationerna – ignoreras totalt.

En välvillig tolkning av filmen (som, det ska medges, är ett ”work in progress” och inte helt färdigställd än) är att den visar vår värld som utforskad av en robot eller en dator som registrerar allt men inte kan sortera och förstå informationen. En mer sanningsenlig tolkning är att filmen är en skamlös rip-off på Godfrey Reggios ”Koyaanisqatsi” från 1982, med berömd musik av Philip Glass.

Anders Hillborgs soundtrack till ”Aeterna” är tyvärr lika sömnigt och oinspirerat som filmen. Musiken håller sig hela tiden på ytan, och det enda som bryter av mot den statiska stämningen är slappt effektsökeri. Vid ett tillfälle hörs något som innehåller mänsklig värme – Hayk Hakobyans melodiösa duduk – men detta inslag försvinner lika plötsligt som det dyker upp.

Anders Hillborg har sagt att han utgår från ljud och inte bilder när han komponerar musik. Detta projekt visar hur galet det kan gå när han gör motsatsen.

Vilket oerhört slöseri.

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(Dagens Nyheter 2017-08-25)

lil peep feat horsehead - girls


denna låt är med på 
sommarhimmel men däremot inte på skivan :/
 
Hiphop
Lil Peep
”Come over when you’re sober (part 1)”
(Warner)
Betyg: 4

En ny intressant subgenre till hiphop håller på att ta form. Tänk er poppig trap men en smutsigare, stökigare, mörkare, knarkigare och punkigare variant, med relativt många vita artister och en mycket ung publik. Eller tänk er Alice in Chains ”Dirt” tolkad av Sad Boys. Fast när två av den nya scenens stjärnor, Lil Pump och Smokepurrp, nyligen intervjuades av Noisey ogillade de etiketten ”grunge rap”; de föredrog ”ignorant”. Tjugoårige Lil Peep är en annan av den nya skolans ledare. Hans musik är sannerligen ignorant men har också en fin dysterhet, allsångsvänliga refränger och mer emo-elgitarrer än rap. Efter suveräna singlar som ”Girls” och ”Beamer boy” kommer denna debut-ep på stort skivbolag. Att lyssna på den är som att drömma en fortsättning på filmen ”American honey”.

Bästa spår: "The brightside"

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(Dagens Nyheter 2017-08-19)

grizzly bear - painted ruins



Rock  
Grizzly Bear
”Painted ruins”
(RCA/Sony)  
Betyg: 4

Sedan Grizzly Bear växte från ett enmansprojekt till en stabil kvartett i mitten av nollnolltalet har de varit ett ovanligt sammansvetsat och demokratiskt band. De kreativa idéerna studsar mellan de fyra hörnen och väver fram täta, mångskiktade låtar, där det musikaliska har en mer framträdande roll än texterna, även om sången alltid är viktig. Som ett Radiohead med storslagenheten utbytt mot stämsång och poppig psykedelia. Femte fullängdaren är ljusare och mindre inåtvänd än föregångaren ”Shields”, med feta, Tame Impala-liknande grooves. Grizzly Bear piffar upp, målar och försöker ömsint blåsa liv i de gamla ruiner som är – gitarrpop? Albumformatet? Trumps USA? Nollnolltalets Brooklynindie? Bandmedlemmarnas inre? Det finns ett vemod och en desperation i albumtiteln som laddar hela skivan.

Bästa spår: ”Mourning sound”

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(Dagens Nyheter 2017-08-19)

jay-z - 4:44



Hiphop
Jay-Z
”4:44”
(Roc Nation/Universal)
Betyg: 3

Trots sitt gudabenådade flow har Jay-Z alltid varit en affärsman mer än en musiker. Under några år i slutet av nittiotalet och början av nollnolltalet var han hiphoppens kung, men han blev det av rationella ekonomiska snarare än konstnärliga skäl. Han rappade med iskall perfektion, lyckades ständigt lägga vantarna på fräscha produktioner med hitpotential och sänkte aldrig garden som låtskrivare – han rappade ibland om tunga erfarenheter men visade sig aldrig svag. 

Mellan den sensationella albumdebuten 1996 och den skickligt iscensatta svanesången 2003 släppte Jay-Z pålitligt ett album om året, samtidigt som han gästade massor av andra artisters hitsinglar, och byggde metodiskt upp sitt varumärke och sin förmögenhet. När han 2003 pensionerade sig från sin karriär som artist för att satsa på annan affärsverksamhet var han en mångmiljonär som uppnått allt som en kille från fattiga Marcy Projects kunnat drömma om.

Men Jay-Z återvände från sin förtidspensionering 2006, av samma skäl som han nu släpper sitt första album på fyra år: fåfänga. Han vill hellre vara en stridande kung än en som sitter passiv på tronen, han vill inte att hiphopvärlden ska snurra utan honom, hur respekterad han än är som skuggfigur. Problemet är att han inte rappar med samma glöd längre, och inte bara det, han är inlåst i en mycket begränsad artistroll. 

Efter sina framgångar som affärsman, sitt giftermål med superstjärnan Beyoncé och sin bekantskap med paret Obama har Jay-Z blivit en alltför officiell figur i etablissemanget för att kunna vara helt fri som rappare. Han vill upprätthålla värdighet. Det hindrar honom från att skriva underhållande grova textrader, sådana som alltid har varit en viktig beståndsdel i pigga hiphophits. Och den värdighet som finns i djuplodande låtskrivande är utom hans räckhåll – han är ingen modern rappare som Kanye West eller Drake, som skamlöst gräver i sitt inre. Han tillhör generationen som använde rap enbart för att låta tuff. Mer Gary Cooper än Marlon Brando.

På ”4:44” försöker Jay-Z i alla fall bli lite personlig. I titellåten ber han om ursäkt för sina tillkortakommanden som äkta make, i ”Legacy” rappar han om tragiska sår i släktens historia och ”Kill Jay-Z” innehåller den insiktsfulla textraden ”you can’t heal what you never reveal”. Men Jay-Z har alltid bråttom med att vända på steken och försäkra att allt är bra nu, och återgå till att skryta om hur rik han är och hur bra hans barn kommer få det. Det blir aldrig någon riktig dramatik.

Att Jay-Z vill göra något annorlunda denna gång märks också i att han för första gången sedan slutet av nittiotalet inte samarbetar med producenterna Kanye West, Timbaland och Pharrell Williams. Inte heller har han jagat upp dagens hetaste producenter. Hela skivan är producerad av en enda beatmakare – en väl beprövad autenticitetsformel inom hiphop – och detta är veteranen No I.D. med sina gamla soulsamplingar och ickedansanta trummor. För att understryka att det är ett koncentrat och fokuserat uttryck som eftersträvas är skivan påfallande kort: tio låtar, under 40 minuters speltid. Som en hiphop-LP från 1988.

Efter den usla förra skivan, 2013 års luftslott ”Magna carta holy grail”, är ”4:44” ett steg framåt för Jay-Z. Uppenbarligen är han inte helt slut som artist än. Han är långt från sitt gamla briljanta jag, och han är lika långt från dagens vitala hiphopscen, men han har visat att det finns en framtid även för honom: som en avslappnat konservativ gubbrockartist, någon som gör trygg musik för samtidsvilsna hiphopnostalgiker.

Bästa spår: ”Marcy me”

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(Dagens Nyheter 2017-07-01)

young thug, 2 chainz och big boi: tre generationer av atlantarappare



Hiphop

Big Boi
”Boomiverse”
(Epic/Sony)
Betyg: 3

2 Chainz
”Pretty girls like trap music”
(Def Jam/Universal)
Betyg: 4

Young Thug
”Beautiful thugger girls”
(300/Atlantic/Warner)
Betyg: 5

När sydstatsrap erövrade hiphopens centrum under nollnolltalet handlade det inte om en ny hiphophuvudstad utan många olika. De nya rapstjärnorna kom från Atlanta, Georgia; New Orleans, Louisiana; Houston, Texas; Miami, Florida; St. Louis, Missouri; Memphis, Tennessee; och i några fall även från Mississippi.

På senare år har dock Atlanta blivit den dominerande staden, det är där det händer. Det var också i Atlanta som hela sydstatsrappens segertåg började, med OutKasts sensationella debutalbum från 1994. OutKast utvecklades i rasande tempo och trots att duon inte har släppt ett gemensamt album på över tio år har deras inflytande aldrig avtagit.  De är sydstatshiphopens The Beatles, succédubbeln ”Speakerboxxx/The love below” är deras ”White album” och den dynamiska kontrasten mellan den sympatiskt jordnära Big Boi och den flammande sökaren Andre 3000 är som den mellan Paul McCartney och John Lennon.

Big Boi har alltid stått i skuggan av Andre 3000, men med sin solodebut ”Sir Lucious Left Foot… the son of Chico Dusty” visade han att han inte behövde sin parhäst för att skapa storartad musik. Uppföljaren ”Vicious lies and dangerous rumors” var dock en förvirrad historia, ett lapptäcke av mer eller mindre lyckade samarbeten med diverse mer eller mindre otippade artister. Big Bois tredje soloalbum ”Boomiverse” liknar inte någon av de skivorna, utan är snarare ett lite defensivt försök att göra rejäl gammeldags sydstatshiphop. 

Denna genre är nämligen nu så gammal att det går att vara konservativ inom den. Big Boi rappar om att han fortfarande använder papper och penna när han skriver låtar: ”I don’t write on no iPhone / alright, alright, I’m old fashioned”. Att programförklaringen ”In the south” har en refräng som rappas av Pimp C känns talande – han dog 2007. På andra låtar försöker Big Boi odla en tuff gangstastil genom att samarbeta med rappare som Kurupt och Curren$y, vilket klär honom illa. Den enda oväntade låten är den housenostalgiska ”Chocolate”, men den låter mest som en halvlyckad kopia av Kanye Wests ”Fade”.

2 Chainz, också från Atlanta och begåvad med en av rapvärldens mest distinkta röster, har däremot ingen nostalgi. Han har en avslappnad inställning till sitt skapande – han väljer några beats som låter fräscha, anlitar några gästrappare som han gillar, skriver låtar där han försöker komma på några roliga textrader (men även de som inte är jättefyndiga får vara kvar) och han samlar ihop de bästa låtarna till ett album som låter tungt och inte alltför konstigt. Faktum är att ”Pretty girls like trap music” är det starkaste album 2 Chainz gjort. I avslutande ”Burglar bars”, med ett bitterljuvt souldoftande beat, blir han oväntat personlig och allvarlig. En utveckling.

Young Thug, även han från Atlanta, är dock en artist av en helt annan kaliber. En konstnärlig komet, hyperbegåvad och bisarrt produktiv. Han är 25 år gammal och påminner om Bob Dylan eller Lil Wayne när de var i samma ålder. Han må rappa om beprövade ämnen – ”Beautiful thugger girls” handlar om sex, pengar och droger (men mest sex) – men han gör det med en energi och uppfinningsrikedom som skiljer honom från alla andra. Han lyckas låta galet oberäknelig och klockrent melodiös samtidigt, och detta debutalbum (efter en lång rad mixtapes) är ren och skär pop, med de väntade maffiga trap-syntarna utbytta mot läckra akustiska gitarrer. Här finns inte en dålig låt, inte en tråkig sekund. Och med ”Oh yeah” visar Young Thug att han också kan skriva låtar med emotionellt djup.

Bästa spår:  ”Do u love me” från ”Beautiful thugger girls”, ”Realize” från ”Pretty girls like trap music”

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

BONUS:
Fem andra Atlanta-artister att hålla ögonen på

Migos
Trion som slog igenom med ”Versace” 2013 släppte tidigare i år det otroligt starka albumet ”Culture”, med monstersinglar som ”Bad and boujee” och ”T-shirt”. Just nu försöker alla rappare låta som Migos, och de som inte gör det borde försöka göra det.

21 Savage
Hans texter är otroligt mörka – singeln ”No heart” har ett berättarjag som inte är en sexig bad boy utan bara kusligt nihilistisk med istid i själen – men han har en magnetisk närvaro. Metro Boomin-producerade mixtapet ”Savage mode” är en pärla.

Swae Lee
Brödraduon Rae Sremmurd är en oändligt charmig grupp, men det blir allt tydligare att den består av en stjärna och en helt okej rappare. Stjärnan är den yngre brodern Swae Lee, som gästat ett mängd låtar och även jobbat som låtskrivare för Beyoncé.

Playboy Carti
Han skriver inga Kendrick Lamar-avancerade verser men är rolig att lyssna på. Kallade sig tidigare för $ir Cartier; i våras släppte han sitt första mixtape som Playboy Carti. Samarbetar ofta med den minst lika begåvade Lil Uzi Vert från Philadelphia.

Gucci Mane
Sedan Gucci släpptes från fängelset förra våren har han varit otroligt produktiv och framförallt otroligt bra. Hans senaste mixtape ”DropTopWop” – hans fjärde fullängdare på ett år – är helt producerat av den briljante Metro Boomin och låter toppen.

(Dagens Nyheter 2017-06-23)

O/Modernt på Confidencen - ”Method in madness: Vivaldi meets Finnish rock”

Festival O/Modernt 2017
”Method in madness: Vivaldi meets Finnish rock”
Verk av Antonio Vivaldi, Marzi Nyman m.fl.
Solister: Hugo Ticciati, violin, Marzi Nyman, elgitarr, Luciana Mancini, mezzosopran, Christoffer Sundqvist, klarinett.
O/Modernt kammarorkester.
Dirigent/cembalo: Mark Tatlow.
Scen: Confidencen, Stockholm.
Tid: 2 tim 30 min.
Betyg: 3.

”Det förflutna måste uppfinnas, framtiden måste uppdateras” – detta citat av John Cage har blivit mottot för festivalen O/Modernt med Hugo Ticciati i spetsen, ett gäng som sedan 2011 har vänt ut och in på den klassiska musiken genom att osentimentalt men kärleksfullt kasta in den i diverse oväntade sammanhang. Varje konsert är en idé, ett konceptuellt konstverk. För detta måste man älska dem, oavsett hur resultatet blir. Och det säger sig självt att allt inte blir lika lyckat i denna hejdlösa experimentlusta.

Temat för årets festival är ”Vivaldi och återvändandet”. Den italienske barocktonsättaren var en mästare i att bygga upp spänning genom repetition, exempelvis i ritornellen, en kompositionsform som bygger på ett schematiskt pendlande mellan olika avsnitt. På ett liknande sätt är festivalens öppningskonsert, som har rubriken ”Method in madness: Vivaldi meets Finnish rock”, uppbyggd kring ett ständigt pendlande mellan två väldigt olika musikstilar: Vivaldis barockmusik och (hyfsat) modern rockmusik. Det innebär tvära kast mellan nästan varje låt, men också en inbyggd förväntan om att pendeln ska svänga tillbaka.

Varför det just är finsk rock som ska kontrasteras mot Vivaldi är oklart. Finland har visserligen en tradition av hårdrocksband som flirtar med klassisk musik – på nittiotalet nådde band som Apocalyptica och Nightwish enorm popularitet – men sådan musik är gräsligt kitschig. Gitarrvirtuosen och kompositören Marzi Nyman är visserligen relativt mångsidig – han spelar både bluesrock, svulstig alternativrock, scatsjungande jazzrock och rockabilly – men allt låter dammigt och duktigt jämfört med Vivaldis dansande eld.

Å andra sidan är ju metodiskt vansinne temat för konserten, och om den hade varit en människa hade den kunnat diagnosticeras med schizofreni. När orkestern spelar Vivaldi, och framförallt när mezzosopranen Luciana Mancini sjunger, regerar skönheten. I synnerhet arian ”Gelido in ogni vena”, från operan ”Farnace” (1727), är helt knäckande stark. Men när pendeln svänger till Marzi Nymans rock blir det som att en kall hand läggs på hjärtat (med ett undantag: den söta poplåten ”Outo Tyttö”). Hur kul musikerna på scen än verkar ha åt mötet, som egentligen bara funkar i ett stycke: Vivaldis sonat ”La follia”, som bygger på en av musikhistoriens skarpaste melodier, lätt att bli besatt av.

Konserten lyckas ganska väl med vad den föresatt sig att göra, men med en annan modern motpol till Vivaldi än Marzi Nyman hade det kunnat bränna till ordentligt.

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(Dagens Nyheter 2017-06-18)


fleet foxes - crack-up



Indie
Fleet Foxes
”Crack-up”
(Nonesuch/Warner)
Betyg: 3

”Allt liv är såklart en nedbrytningsprocess”, inleder F. Scott Fitzgerald sin essä ”The crack-up” från 1936 med, ”men de slag som gör det dramatiska jobbet – de stora plötsliga slagen som kommer, eller tycks komma, från utsidan – de som man minns och skyller saker på och, i svaga stunder, berättar om för sina vänner, deras effekt märks inte på en gång.”

Robin Pecknold, frontfiguren och låtskrivaren i Fleet Foxes, har medgett att Fitzgeralds essä har varit en inspirationskälla till bandets mödosamt frammanade tredje album. Även om de nya låtarnas texter inte explicit berättar om vad Pecknold har gått igenom sedan sist – slagen, som Fitzgerald skulle säga – lyser de av kris och tvivel. ”Crack-up” anländer hela sex år efter förra skivan ”Helplessness blues”, som togs emot väl även om den inte var en sensation på samma sätt som det självbetitlade debutalbumet från 2008. 

Fleet Foxes ska inte slarvas ihop med freak folk-scenen som blev populär några år innan de debuterade, eller med alt-countryn som var på modet kring millennieskiftet, och inte heller med mysigt svängig americana. Det var inte som duktiga traditionsbärare som de gjorde intryck, och ännu mindre som djärva förnyare.

Nej, det som var speciellt med Fleet Foxes var helt enkelt att deras musik var så vacker och direkt. Skönheten fick stå i centrum, både i den glänsande stämsången och i själva låtarnas perfekta melodier. Stämsången var ingen ytlig gimmick, musiken var inget sound, den var ett ljud. Inför låtar som ”He doesn’t know why” och ”Tiger Mountain peasant song” var det bara att kapitulera. Eller, som i fallet First Aid Kit, inspireras till att starta band. Många var de artister som följde i Fleet Foxes fotspår.

Kärnan i Fleet Foxes är vänskapen mellan Robin Pecknold och gitarristen/körsångaren Skyler Skjelset. Efter förra skivan fick deras relation en törn, och hur de hittade tillbaka till varandra skildras i den mäktiga och nästan nio minuter långa singeln ”Third of May / Ōdaigahara”. Likt många låtar på ”Crack-up” är den lång, vindlande och uppdelad i flera sektioner. Men till skillnad från de flesta låtar på skivan har den också melodier som skjuter ut i himlen.

För om ”Helplessness blues” var ett steg bort från de omedelbara poplåtarna på Fleet Foxes debut är ”Crack-up” ett ännu större kliv i denna riktning. Låtarna må vara ambitiösa men de är skissartade, flytande, schizofrena. Hela skivan genomsyras av en halvdesperat tro på förlösning, en nöjdhet som klingar lite falskt eftersom frälsningen inte har kommit. Pecknold har inte landat än, harmonin har inte infunnit sig.

Det gör visserligen skivan intressant som dokumentation av skaparkris. ”So the words won’t come / and the hand won’t touch” sjunger han i titellåten som avslutar skivan. Men tyvärr är han inte riktigt förmögen att skildra detta tillstånd i sina texter. Han har inte tillräckligt mycket distans eller mod för detta, istället gömmer han sig bakom dunkla metaforer och snygga ord som ”phillipic”, ”sybarite” och ”perdition”.

Och musiken följer samma mönster. Allt låter fint men det bränner sällan till – med undantag för nämnda ”Third of May / Ōdaigahara” och några passager i ”Fool’s errand” och ”On another ocean (January/June)” lyser de starka melodierna med sin frånvaro. Och att Mulatu Astatkes ljuvliga etiopiska jazz samplas blir inte mer än ytlig dekoration.

Fleet Foxes har inte blivit ett dåligt band men de befinner sig i en något förvirrad fas. Att de euforiska skönhetsögonblicken har dragit sig undan på detta förvisso trevliga album är ett slag vars effekt inte märks på en gång.

Bästa spår: ”Third of May / Ōdaigahara”

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

BONUS: 
5 andra artister som har inspirerats av F Scott Fitzgerald.

The Divine Comedy ”Bernice bobs her hair”
Engelsmannen Neil Hannon ville så gärna vara en dandy. Det fick honom att inte bara använda eleganta arrangemang utan även att referera till välvald litteratur. ”Bernice bobs her hair” från 1993 återger Fitzgeralds novell från 1920 i poplåtsformat.

Blur ”Tender”
Blur kämpade med att hitta en ny identitet efter att de hade tröttnat på britpop. Denna singel från 1999 flirtar med gospel och inledningsraden ”Tender is the night” är titeln på Fitzgeralds roman från 1934 (i sin tur lånad från en dikt av Keats).

Regina Spektor ”Poor little rich boy”
Spektors disslåt till en störig kille är inspirerad av Fitzgeralds novell ”The rich boy” från 1926 och innehåller de föraktfulla textraderna ”You’re reading Fitzgerald, you’re reading Hemingway (they’re both super smart) / and drinking in the café”.

Elliott Murphy “Like a great Gatsby”
Fitzgeralds mest kända verk är den ljuvliga “The great Gatsby” (1925). Ett år innan filmversionen från 1974 (med Robert Redford som Gatsby) släppte singer-songwritern och Fitzgeraldfanatikern Elliott Murphy sitt debutalbum, där denna låt återfinns.

Lana Del Rey ”Young and beautiful”
Den senaste filmversionen av “The great Gatsby”, från 2013, har ett påkostat soundtrack. Florence & The Machines ”Over the love” har kanske en tydligare koppling till berättelsen, men Lana Del Reys episkt ängsliga ballad är en så mycket starkare låt.

(Dagens Nyheter 2017-06-17)

Radiohead på Globen

 

Radiohead
Scen: Ericsson Globe, Stockholm
Betyg: 3

Var är det för band som Radiohead vill vara? Det är en fråga som de fem Oxfordsönerna har brottats med sedan genombrottet med debutsingeln ”Creep” 1992, ett nästan parodiskt övertydligt tonårsångestanthem.  Radiohead insåg snart att de inte ville vara ett dumrockigt band som gjorde låtar som ”Creep” och utvecklades med stormsteg.

Med albumen ”The bends” och ”OK computer” etablerade de sig som det smartare, mindre bakåtblickande och mer ambitiösa alternativet till britpopvågen, med svart humor istället för romantik. Men trots att de blev ännu mer älskade i denna skepnad insåg de att de inte ville vara ett sådant band heller, och gjorde en ännu mer extrem makeover med albumet ”Kid A” år 2000. En skiva som alienerade många av bandets fans men som visade sig bli otroligt inflytelserikt för det kommande decenniets musik, i sin djärva sammansmältning av indierock och experimentell electronica.

Sedan dess har Radiohead fortsatt att utvecklas för varje ny skiva, bara inte med lika revolutionerande resultat. Bandet har byggt katedraler av arrangemang och blivit alltmer musikaliskt förfinade, medan Thom Yorkes sångröst och låtskrivarglöd har varit konstant.

Men när man ser Radiohead spela live på deras pågående arenaturné aktualiseras åter frågan om vad för slags band de vill vara. Här presenterar de sig nämligen snarare som ett klassiskt rockband med en lång låtkatalog som de väljer och vrakar ur, som om Thom Yorke & co var Bruce Springsteen & The E Street Band. Inget fel med denna typ av artisteri, men det är en kostym som sitter lite märkligt på just Radiohead. Konserten är tillbakalutat trevlig och, om inte nostalgisk, så definitivt ganska crowdpleasande. Bandet ger publiken det den vill ha, som om det var det enda jobbet gick ut på.

När exempelvis Bob Dylan spelar gamla låtar live stöper han om dem radikalt, så att de absolut inte låter som på de gamla skivorna. Ett logiskt sätt att arbeta på för musiker som inte vill stagnera. Men när Radiohead spelar 90-talslåtarna ”Exit music (for a film)” eller ”Fake plastic trees” så troget originalversionerna som möjligt infinner sig en märklig känsla: det låter bra, men det låter inte ett dugg spännande. Som gammalt fan blir man glad av att få höra dem, men önskar samtidigt att bandet hade haft värdigheten att inte ge oss dem. På denna turné har de till och med spelat ”Creep”, men den slipper vi tack och lov på Globen.

Det som har varit så nyskapande och intressant med Radiohead på skivorna från ”Kid A” och framåt slätas ut för att passa arenarocksammanhanget. Det elektroniska tonas ned, det kompakt funkrockiga prioriteras, och till slut blir Radiohead ett band som förminskar sig själva. Ungefär som The Beatles precis innan de fattade det kloka beslutet att sluta turnera för att istället fokusera på studioinspelningar.

Med 24 omsorgsfullt framförda låtar på över två timmar går det inte att påstå att det är en snål konsert. Men dramaturgin känns lika genomtänkt som hos en jukebox på shuffle. Och den innerlighet som präglar senaste skivan ”A moon shaped pool” slarvas bort i den brokiga kavalkaden. Den professionella och distanserade inställning som bandet har till sina gamla nittiotalslåtar gör att det inte blir så mycket själ i dem heller.

Vid ett tillfälle känns bandet dock närvarande i nuet, och det är när Thom Yorke i konsertens enda mellansnack kommenterar parlamentsvalet i Storbritannien och att han känner att hoppet, mot alla odds, är på väg tillbaka till engelsmännen. Därefter spelar han den stillsamt ilskna balladen ”The Daily Mail”. Det är inte konsertens bästa låt, men den har något, och att spela den färska ”Burn the witch” direkt efteråt är elegant – det är en låt som handlar om att ge efter för irrationell rädsla och destruktiva försvarsmekanismer. Hade hela konserten varit på det viset hade Radiohead framstått som ett band som är lite mer på hugget. Om de nu vill vara ett sådant band.

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(Dagens Nyheter 2017-06-11)

Tidigare inlägg