O/Modernt på Confidencen - ”Method in madness: Vivaldi meets Finnish rock”

Festival O/Modernt 2017
”Method in madness: Vivaldi meets Finnish rock”
Verk av Antonio Vivaldi, Marzi Nyman m.fl.
Solister: Hugo Ticciati, violin, Marzi Nyman, elgitarr, Luciana Mancini, mezzosopran, Christoffer Sundqvist, klarinett.
O/Modernt kammarorkester.
Dirigent/cembalo: Mark Tatlow.
Scen: Confidencen, Stockholm.
Tid: 2 tim 30 min.
Betyg: 3.

”Det förflutna måste uppfinnas, framtiden måste uppdateras” – detta citat av John Cage har blivit mottot för festivalen O/Modernt med Hugo Ticciati i spetsen, ett gäng som sedan 2011 har vänt ut och in på den klassiska musiken genom att osentimentalt men kärleksfullt kasta in den i diverse oväntade sammanhang. Varje konsert är en idé, ett konceptuellt konstverk. För detta måste man älska dem, oavsett hur resultatet blir. Och det säger sig självt att allt inte blir lika lyckat i denna hejdlösa experimentlusta.

Temat för årets festival är ”Vivaldi och återvändandet”. Den italienske barocktonsättaren var en mästare i att bygga upp spänning genom repetition, exempelvis i ritornellen, en kompositionsform som bygger på ett schematiskt pendlande mellan olika avsnitt. På ett liknande sätt är festivalens öppningskonsert, som har rubriken ”Method in madness: Vivaldi meets Finnish rock”, uppbyggd kring ett ständigt pendlande mellan två väldigt olika musikstilar: Vivaldis barockmusik och (hyfsat) modern rockmusik. Det innebär tvära kast mellan nästan varje låt, men också en inbyggd förväntan om att pendeln ska svänga tillbaka.

Varför det just är finsk rock som ska kontrasteras mot Vivaldi är oklart. Finland har visserligen en tradition av hårdrocksband som flirtar med klassisk musik – på nittiotalet nådde band som Apocalyptica och Nightwish enorm popularitet – men sådan musik är gräsligt kitschig. Gitarrvirtuosen och kompositören Marzi Nyman är visserligen relativt mångsidig – han spelar både bluesrock, svulstig alternativrock, scatsjungande jazzrock och rockabilly – men allt låter dammigt och duktigt jämfört med Vivaldis dansande eld.

Å andra sidan är ju metodiskt vansinne temat för konserten, och om den hade varit en människa hade den kunnat diagnosticeras med schizofreni. När orkestern spelar Vivaldi, och framförallt när mezzosopranen Luciana Mancini sjunger, regerar skönheten. I synnerhet arian ”Gelido in ogni vena”, från operan ”Farnace” (1727), är helt knäckande stark. Men när pendeln svänger till Marzi Nymans rock blir det som att en kall hand läggs på hjärtat (med ett undantag: den söta poplåten ”Outo Tyttö”). Hur kul musikerna på scen än verkar ha åt mötet, som egentligen bara funkar i ett stycke: Vivaldis sonat ”La follia”, som bygger på en av musikhistoriens skarpaste melodier, lätt att bli besatt av.

Konserten lyckas ganska väl med vad den föresatt sig att göra, men med en annan modern motpol till Vivaldi än Marzi Nyman hade det kunnat bränna till ordentligt.

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(Dagens Nyheter 2017-06-18)


fleet foxes - crack-up



Indie
Fleet Foxes
”Crack-up”
(Nonesuch/Warner)
Betyg: 3

”Allt liv är såklart en nedbrytningsprocess”, inleder F. Scott Fitzgerald sin essä ”The crack-up” från 1936 med, ”men de slag som gör det dramatiska jobbet – de stora plötsliga slagen som kommer, eller tycks komma, från utsidan – de som man minns och skyller saker på och, i svaga stunder, berättar om för sina vänner, deras effekt märks inte på en gång.”

Robin Pecknold, frontfiguren och låtskrivaren i Fleet Foxes, har medgett att Fitzgeralds essä har varit en inspirationskälla till bandets mödosamt frammanade tredje album. Även om de nya låtarnas texter inte explicit berättar om vad Pecknold har gått igenom sedan sist – slagen, som Fitzgerald skulle säga – lyser de av kris och tvivel. ”Crack-up” anländer hela sex år efter förra skivan ”Helplessness blues”, som togs emot väl även om den inte var en sensation på samma sätt som det självbetitlade debutalbumet från 2008. 

Fleet Foxes ska inte slarvas ihop med freak folk-scenen som blev populär några år innan de debuterade, eller med alt-countryn som var på modet kring millennieskiftet, och inte heller med mysigt svängig americana. Det var inte som duktiga traditionsbärare som de gjorde intryck, och ännu mindre som djärva förnyare.

Nej, det som var speciellt med Fleet Foxes var helt enkelt att deras musik var så vacker och direkt. Skönheten fick stå i centrum, både i den glänsande stämsången och i själva låtarnas perfekta melodier. Stämsången var ingen ytlig gimmick, musiken var inget sound, den var ett ljud. Inför låtar som ”He doesn’t know why” och ”Tiger Mountain peasant song” var det bara att kapitulera. Eller, som i fallet First Aid Kit, inspireras till att starta band. Många var de artister som följde i Fleet Foxes fotspår.

Kärnan i Fleet Foxes är vänskapen mellan Robin Pecknold och gitarristen/körsångaren Skyler Skjelset. Efter förra skivan fick deras relation en törn, och hur de hittade tillbaka till varandra skildras i den mäktiga och nästan nio minuter långa singeln ”Third of May / Ōdaigahara”. Likt många låtar på ”Crack-up” är den lång, vindlande och uppdelad i flera sektioner. Men till skillnad från de flesta låtar på skivan har den också melodier som skjuter ut i himlen.

För om ”Helplessness blues” var ett steg bort från de omedelbara poplåtarna på Fleet Foxes debut är ”Crack-up” ett ännu större kliv i denna riktning. Låtarna må vara ambitiösa men de är skissartade, flytande, schizofrena. Hela skivan genomsyras av en halvdesperat tro på förlösning, en nöjdhet som klingar lite falskt eftersom frälsningen inte har kommit. Pecknold har inte landat än, harmonin har inte infunnit sig.

Det gör visserligen skivan intressant som dokumentation av skaparkris. ”So the words won’t come / and the hand won’t touch” sjunger han i titellåten som avslutar skivan. Men tyvärr är han inte riktigt förmögen att skildra detta tillstånd i sina texter. Han har inte tillräckligt mycket distans eller mod för detta, istället gömmer han sig bakom dunkla metaforer och snygga ord som ”phillipic”, ”sybarite” och ”perdition”.

Och musiken följer samma mönster. Allt låter fint men det bränner sällan till – med undantag för nämnda ”Third of May / Ōdaigahara” och några passager i ”Fool’s errand” och ”On another ocean (January/June)” lyser de starka melodierna med sin frånvaro. Och att Mulatu Astatkes ljuvliga etiopiska jazz samplas blir inte mer än ytlig dekoration.

Fleet Foxes har inte blivit ett dåligt band men de befinner sig i en något förvirrad fas. Att de euforiska skönhetsögonblicken har dragit sig undan på detta förvisso trevliga album är ett slag vars effekt inte märks på en gång.

Bästa spår: ”Third of May / Ōdaigahara”

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

BONUS: 
5 andra artister som har inspirerats av F Scott Fitzgerald.

The Divine Comedy ”Bernice bobs her hair”
Engelsmannen Neil Hannon ville så gärna vara en dandy. Det fick honom att inte bara använda eleganta arrangemang utan även att referera till välvald litteratur. ”Bernice bobs her hair” från 1993 återger Fitzgeralds novell från 1920 i poplåtsformat.

Blur ”Tender”
Blur kämpade med att hitta en ny identitet efter att de hade tröttnat på britpop. Denna singel från 1999 flirtar med gospel och inledningsraden ”Tender is the night” är titeln på Fitzgeralds roman från 1934 (i sin tur lånad från en dikt av Keats).

Regina Spektor ”Poor little rich boy”
Spektors disslåt till en störig kille är inspirerad av Fitzgeralds novell ”The rich boy” från 1926 och innehåller de föraktfulla textraderna ”You’re reading Fitzgerald, you’re reading Hemingway (they’re both super smart) / and drinking in the café”.

Elliott Murphy “Like a great Gatsby”
Fitzgeralds mest kända verk är den ljuvliga “The great Gatsby” (1925). Ett år innan filmversionen från 1974 (med Robert Redford som Gatsby) släppte singer-songwritern och Fitzgeraldfanatikern Elliott Murphy sitt debutalbum, där denna låt återfinns.

Lana Del Rey ”Young and beautiful”
Den senaste filmversionen av “The great Gatsby”, från 2013, har ett påkostat soundtrack. Florence & The Machines ”Over the love” har kanske en tydligare koppling till berättelsen, men Lana Del Reys episkt ängsliga ballad är en så mycket starkare låt.

(Dagens Nyheter 2017-06-17)

Radiohead på Globen

 

Radiohead
Scen: Ericsson Globe, Stockholm
Betyg: 3

Var är det för band som Radiohead vill vara? Det är en fråga som de fem Oxfordsönerna har brottats med sedan genombrottet med debutsingeln ”Creep” 1992, ett nästan parodiskt övertydligt tonårsångestanthem.  Radiohead insåg snart att de inte ville vara ett dumrockigt band som gjorde låtar som ”Creep” och utvecklades med stormsteg.

Med albumen ”The bends” och ”OK computer” etablerade de sig som det smartare, mindre bakåtblickande och mer ambitiösa alternativet till britpopvågen, med svart humor istället för romantik. Men trots att de blev ännu mer älskade i denna skepnad insåg de att de inte ville vara ett sådant band heller, och gjorde en ännu mer extrem makeover med albumet ”Kid A” år 2000. En skiva som alienerade många av bandets fans men som visade sig bli otroligt inflytelserikt för det kommande decenniets musik, i sin djärva sammansmältning av indierock och experimentell electronica.

Sedan dess har Radiohead fortsatt att utvecklas för varje ny skiva, bara inte med lika revolutionerande resultat. Bandet har byggt katedraler av arrangemang och blivit alltmer musikaliskt förfinade, medan Thom Yorkes sångröst och låtskrivarglöd har varit konstant.

Men när man ser Radiohead spela live på deras pågående arenaturné aktualiseras åter frågan om vad för slags band de vill vara. Här presenterar de sig nämligen snarare som ett klassiskt rockband med en lång låtkatalog som de väljer och vrakar ur, som om Thom Yorke & co var Bruce Springsteen & The E Street Band. Inget fel med denna typ av artisteri, men det är en kostym som sitter lite märkligt på just Radiohead. Konserten är tillbakalutat trevlig och, om inte nostalgisk, så definitivt ganska crowdpleasande. Bandet ger publiken det den vill ha, som om det var det enda jobbet gick ut på.

När exempelvis Bob Dylan spelar gamla låtar live stöper han om dem radikalt, så att de absolut inte låter som på de gamla skivorna. Ett logiskt sätt att arbeta på för musiker som inte vill stagnera. Men när Radiohead spelar 90-talslåtarna ”Exit music (for a film)” eller ”Fake plastic trees” så troget originalversionerna som möjligt infinner sig en märklig känsla: det låter bra, men det låter inte ett dugg spännande. Som gammalt fan blir man glad av att få höra dem, men önskar samtidigt att bandet hade haft värdigheten att inte ge oss dem. På denna turné har de till och med spelat ”Creep”, men den slipper vi tack och lov på Globen.

Det som har varit så nyskapande och intressant med Radiohead på skivorna från ”Kid A” och framåt slätas ut för att passa arenarocksammanhanget. Det elektroniska tonas ned, det kompakt funkrockiga prioriteras, och till slut blir Radiohead ett band som förminskar sig själva. Ungefär som The Beatles precis innan de fattade det kloka beslutet att sluta turnera för att istället fokusera på studioinspelningar.

Med 24 omsorgsfullt framförda låtar på över två timmar går det inte att påstå att det är en snål konsert. Men dramaturgin känns lika genomtänkt som hos en jukebox på shuffle. Och den innerlighet som präglar senaste skivan ”A moon shaped pool” slarvas bort i den brokiga kavalkaden. Den professionella och distanserade inställning som bandet har till sina gamla nittiotalslåtar gör att det inte blir så mycket själ i dem heller.

Vid ett tillfälle känns bandet dock närvarande i nuet, och det är när Thom Yorke i konsertens enda mellansnack kommenterar parlamentsvalet i Storbritannien och att han känner att hoppet, mot alla odds, är på väg tillbaka till engelsmännen. Därefter spelar han den stillsamt ilskna balladen ”The Daily Mail”. Det är inte konsertens bästa låt, men den har något, och att spela den färska ”Burn the witch” direkt efteråt är elegant – det är en låt som handlar om att ge efter för irrationell rädsla och destruktiva försvarsmekanismer. Hade hela konserten varit på det viset hade Radiohead framstått som ett band som är lite mer på hugget. Om de nu vill vara ett sådant band.

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(Dagens Nyheter 2017-06-11)

phoenix - ti amo



Pop
Phoenix
”Ti amo”
(Glassnote/Warner)
Betyg: 3

Vill man så kan man se det franska popbandet Phoenix hela historia som en diskret dialog mellan sångaren Thomas Mars och filmregissören Sofia Coppola (de gifte sig 2011). Under pseudonymen Gordon Tracks sjöng han på Airs ”Playground love”, ledmotivet till Coppolas första långfilm ”The virgin suicides”. I hennes andra film, ”Lost in translation”, hördes Phoenix ”Too young” i en fin scen. Hennes tredje film ”Marie Antoinette” utspelades i Versailles, hemstad för överklasskillarna i Phoenix. Och detta, Phoenix sjätte album, är en hyllning till Italien – Coppolaklanens ursprungsland. Låtarna heter saker som ”Fior di latte”, ”Tuttifrutti”, ”Via Veneto” och ”Telefono” och soundet är semesterdrömmigt bekymmerslöst och discorockigt på ett både maffigt och lätt sätt. Ett rart kärleksbrev till sommaren.

Bästa spår: ”Fior di latte”

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(Dagens Nyheter 2017-06-10)

parham, ikhana och skander på trädgården

 

Parham, Ikhana, Skander
Scen: Trädgården, Stockholm
Betyg: 5

Hiphopkollektiv har alltid haft en speciell lyskraft, antagligen för att de skapar en berättelse, en liten värld. Det här är inte bara en individualistisk artist i en stenhårt kommersiell musikbransch, säger berättelsen, det här är ett mysigt gäng som umgås och har kul och skapar musik ihop på ett organiskt sätt. Den berättelsen, sann eller osann, har varit levande sedan 1980-talets Juice Crew, det gäng rappare som kretsade kring den briljante producenten Marley Marl.

Men senare tiders hiphopkollektiv har mer känts som varumärken, PR-konstruktioner som har haft funktionen att framställa skivetiketter som exempelvis G-Unit, Young Money eller Top Dawg Entertainment som lite mer sympatiska och lite mindre business.

Så inte fallet med göteborgska S O M 031, som verkligen känns som en familj. Att gängets tre största artister Parham, Ikhana och Skander uppträder tillsammans är därför logiskt, och de tycks få energi av varandras närvaro, bli tryggare och bättre än om de hade gett konserter på egen hand. Kollektivets dj:er Oh Majk och DJ Finest är också viktiga hörnstenar i konsertkvällen, och den fantastiske producenten Nibla är ständigt närvarande i anden.

Skander inleder kvällen med de stämningsfulla och känsliga sångerna från debutalbumet ”Hon” som släpptes i våras. På scen är Skander blygare än på skiva, men det är en charmig blyghet. Det är uppenbart hur mycket hans texter betyder för honom, och vid ett tillfälle måste han avbryta en låt eftersom det blir för emotionellt. I sista låten, den ljuvliga bangern ”Stupid” som är ett samarbete med Parham och Ikhana, får Skander sällskap på scen av sina kompisar – då vågar han äntligen släppa loss.

Ikhana albumdebuterade också nyligen, men hon äger en helt annan säkerhet och coolhet. Hon har komponerat och producerat allt på sitt unikt glänsande album helt själv, hon är fruktansvärt begåvad och hon vet om det. Hon glider omkring på scen i en outfit som tycks inspirerad av en ung Snoop Dogg och sätter varje stavelse i sin halvrappade hypermoderna R&B perfekt.

Kvällens höjdpunkt är ändå Parham, den mest etablerade artisten, som har utvecklats mycket från sina första boombap-tuffa låtar till mer introspektiva och romantiska sånger. Parham brinner av energi och glädje över publikens entusiasm, en växelverkan som får alla att lyfta, och Parhams ordrika låtar får en annan tyngd live än på skiva. Han premiärspelar ett par låtar från sitt kommande tredje album, bland annat den förtjusande ”Facetime”.

När Parham spelar sina mästerverk ”Håller mig vaken” och ”Allting med dig” vet jublet inga gränser, och när han som sista extranummer gör gamla ”Dela på hälften”, låten som var den tändande gnistan för kollektivet, får han sällskap på scen av de andra i S O M 031, som lyckligt dansar runt och sjunger med i en triumfatorisk yra. Liksom av kompisen Mwuana, som även han producerats av Nibla och befinner sig mitt i ett vackert genombrott.

Där och då känns svensk popmusik – inte bara svensk hiphop – bättre än någonsin.

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(Dagens Nyheter 2017-06-10)

il yachty - lady in yellow



Rap
Lil Yachty
”Teenage emotions”
(Quality Control/Universal)
Betyg: 2

Nittonåringen Lil Yachty sticker ut på flera sätt. Hans illröda flätor, avhållsamhet från berusningsmedel och fetischistiska intresse för båtar och vatten har snabbt gjort honom till en ikon inom Atlantas rapscen. Hans sluddriga vokala stil har gjort honom till en framträdande artist inom den minigenre som kallas för mumble rap, som väckt lika mycket kärlek från yngre fans som irritation från äldre hiphoptraditionalister.

”Teenage emotions”, Lil Yachtys första studioalbum, är hett efterlängtat efter fjolårets klockrena mixtapes. Med emblematisk titel och sympatiskt skivomslag, som bland annat visar en kyss mellan två killar, väcks förväntningar om ett rikt och genomtänkt innehåll. Tyvärr slarvar Lil Yachty bort sin chans. Låtarna är slappa, fantasilösa och opersonliga, och beatsen tycks ha valts utifrån maximal popfaktor snarare än vad som får i gång ett tungt dansgolv.

Mest intressant är ”Better”, som ger sken av att vara en munter och söt kärlekslåt men som blottar en sorglig känsla hos berättarjaget av att aldrig kunna vara nöjd, att alltid vilja gå vidare och nå större och häftigare mål, att aldrig kunna vila. Just denna stämning utstrålar Lil Yachty när han i sin iver att bli en bred platinasäljande popstjärna tappar bort det som har gjort honom musikaliskt intressant.

Bästa spår: ”Lady in yellow”

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(Dagens Nyheter 2017-06-03)

Zara Larsson på Gröna Lund

 

Zara Larsson
Scen: Gröna Lund, Stockholm
Betyg: 4

Det krävs så mycket för att man ska bli en riktigt stor popstjärna, och särskilt hårt är det för kvinnliga artister. Det räcker inte med att ha musikalisk begåvning, fin sångröst och förmåga att ta plats på scen.

Man måste vara snygg, kunna dansa bra (och dansa samtidigt som man sjunger), vara medförfattarare till sina låtar (så att ingen anklagar en för att vara en viljelös docka), ha örat mot gatan när det gäller nya spännande sound (men ändå ha en egen artistiskt personlighet), vara aktiv på sociala medier (men inte förlora sin upphöjda divastatus), ha sympatiska politiska åsikter (men inte framstå som alltför präktig) och dessutom vara ung.

Det är en på miljonen som lever upp till allt det. Zara Larsson är en på miljonen.

Om Zara Larssons megavälproducerade album ”So good” lät en smula odynamiskt och otydligt när det dök upp i våras är det för att Zara Larssons musikgenre handlar om låtar, inte om album. När man hör låtarna som enskilda utropstecken, när hon framför dem live, är det uppenbart hur starka många av dem är. Och det mest allergiframkallande välpolerade hos dem försvinner när de framförs på detta sätt, med noll förinspelad sång (med undantag för frånvarande gästrappares verser), ovanligt inom dagens R&B-pop.

I stället har Zara Larsson med sig två vassa körsångerskor, ett stabilt fyrmannaband (med en, för denna typ av konserter, ovanligt smakfull trummis) och inte minst fyra fantastiska dansare som smider ihop musikens kast mellan disco och trap-pop. Koreografin sitter som en smäck, och Zara själv har fantastiska moves, hon vet precis vad hon gör när hon slänger med håret eller släpar mikrofonstativet längs golvet som en slav i ”Make that money girl”.

Sistnämnda låt är rolig eftersom den är så osvensk, så ojante: ett skamlöst ode till att tjäna kosing, en väldigt beyoncésk mix av feminism och kapitalism. Men låten känns uppriktig och personlig – Zara Larsson är stolt över sina framgångar, att hennes hårda slit har gett resultat. Publiken, som mest består av de som ännu inte tagit sitt första sommarjobb, reagerar en smula förvirrat, men deras lyriska pepp försvinner inte.

Själv dansar jag saligt till ”Rooftop” som jag inte hade vågat hoppats skulle framföras eftersom den är så gammal. Och i det självklara finalnumret ”Lush life” förvandlas den kalla junikvällen till en berusande varm vind som sveper över hela Gröna Lund och fyller alla hjärtan med gnistrande livsbejakande popglädje. I det ögonblicket är det omöjligt att inte älska Zara Larsson.

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(Dagens Nyheter 2017-06-03)

kvartett för tidens ände på stockholms konserthus



”Kvartett för tidens ände”
Med: Janine Jansen, violin, Martin Fröst, klarinett, Torleif Thedéen, cello och Lucas Debargue, piano.
Verk av Olivier Messiaen och Franz Schubert.
Scen: Konserthuset, Stockholm.
Speltid: 2 tim.
Betyg: 4

Hur låter musiken som befinner sig vid en plats där tiden har tagit­ slut? I Richard Wagners opera ”Ragnarök” som nyss har framförts på Kungliga Operan går den dekadenta civilisationen under i eld och syndaflod, en dramatisk rensning som slutar i ett försiktigt hopp om återfödelse.

Olivier Messiaens ”Kvartett för tidens ände” är även den ett sorts soundtrack till undergången, men av en helt annan sort. Den franske tonsättaren tjänstgjorde i andra världskriget som sjukvårdare, blev tillfångatagen av tyska soldater 1940 och sattes i arbetsläger.

Men i denna den mörkaste av ­tider hände något fantastiskt: med hjälp av en fångvaktare fick Messiaen papper och penna och skrev ett verk till sig själv och tre andra fångar som också var musiker, och denna kvartett framfördes i lägret för både fångar och fångvaktare, utomhus i regnet, i januari 1941.

Denna otroligt speciella musik väcks endast delvis till liv när den framförs på Konserthusets stora scen. Ty den intensitet och inlevelse som hörs från den holländska stjärnan Janine Jansen matchas inte alltid av de övriga i gänget. Framför allt schabblas verkets centrala del bort, en sats för cello och piano som här är i akut brist på innerligt spel. Å andra sidan imponerar klarinettkungen Martin Fröst i sina eleganta glidningar från knappt hörbara viskningar till vilt frihetslängtande ångestvrål. Yttersatserna av den säregna kvartetten kontrasterar vackert mot varandra. I den första satsen utgör violin och cello en svag pelare av ljus som piano och klarinett cirklar kring utan att något riktigt möte någonsin äger rum. I finalsatsen är Janine Jansens violin ett ensamt gudomligt ljus som pianostämman omfamnar, och här leder musiken till förening. Vackert och gripande.

Ett annat Messiaen-möte mellan­ violin och piano, stillsamt desperata ”Tema och variation” från 1932, inleder konserten, och även här lyckas Jansen gripa tag. Franz Schuberts C-durfantasi för samma konstellation är mer problematisk.

Schubert skrev många fantastiska verk under de sista åren av sitt liv, men detta är inte ett av dem. Han tycks försöka vilja upphäva tiden genom att göra musiken maximalt utdragen och minimalt händelserik. Också ett sätt att hantera existentiell ångest – den unge tonsättaren var död mindre än ett år efter att verket uruppförts – men mer präglat av förnekelse och slapp eskapism än av en vilja att verkligen fånga något i ett konstverk.

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(Dagens Nyheter 2017-06-02)

"nibelungens ring" på kungliga operan



Någonting som jag drömt om sedan jag fick upp ögonen för opera för över tio år sedan, och i synnerhet sedan jag fallit som en fura för Richard Wagners "Tristan och Isolde" vilket skedde strax efter det, är att se hela "Nibelungens ring" på en operascen. Det vill säga den serie av fyra operor som Wagner komponerade mellan slutet av 1840-talet och mitten av 1870-talet (han tog en tolv års lång paus när han var klar med lite mer än hälften) och som är hans magnum opus. Det är inte så ofta de ges allihopa - jag flyttade till Stockholm 2008, precis efter att alla fyra hade gått på Kungliga operan i en uppsättning gjord av regissören Staffan Valdemar Holm och scenografen/kostymören Bente Lykke-Møller - så när det annonserades att denna Ringcykel skulle sättas upp igen (fast bara två gånger!) med underbara NIna Stemme som Brünnhilde blev jag eld och lågor.

Det här var hösten 2015. Biljetterna släpptes och sålde slut på sex minuter, ett och ett halvt år innan föreställningarna skulle äga rum - helt sjukt! På ett fantastiskt vis lyckades jag få tag i biljetter ändå för ett par månader sedan, och då kändes det som att jag vunnit på lotto, eller snarare som Kalle i "Kalle och chokladfabriken" som får en gyllene biljett till drömfabriken. När jag hämtade ut mitt kuvert med mina fyra biljetter till de fyra operaförseställningarna vägde det tungt och ljuvligt i min hand. Jag kände mig som Gollum i "Sagan om ringen": detta var min skatt, my precious. Jag var med i PP3 i Sveriges Radio P3 samma dag och snackade om Ringen, det var mysigt, 
lyssna gärna!

Att jag tänkte på Gollum där och då beror givetvis på att Tolkien har inspirerats något enormt av Wagners Ring.  Eller, både Wagner och Tolkien har inspirerats av samma fornnordiska och germanska sagor och myter när de skapat sina respektive epos, fast båda har förhållit sig väldigt fritt till förlagorna. Och det var Wagner som hittade på hela grejen med att smida en ring som ger världsherravälde men också korrumperar själen, det fanns inte i de gamla legenderna, och den grejen tog Tolkien rakt av från Wagner även om han förnekade det själv.
 
Men jag tänker att det inte är så konstigt att Tolkien inte offentligt ville ge Wagner någon credit. Han skrev "Sagan om ringen" efter andra världskriget och förintelsen, och hade antagligen fått en dos av tyskhat redan efter första världskriget där han stred och där många av hans vänner stupade. Inte konstigt om han inte ville krama Hitlers favorittonsättare. Men det är också så att Wagner och Tolkien är väldigt annorlunda varandra i sin konstnärliga gärning. Tolkien ville skapa en perfekt kopia av de gamla mytologierna, en bok som skulle kunna vara skriven för 1000 år sedan och jämbördig med de gamla sagorna, han ville bakåt, han ville mysa ner sig i myternas värld, hans konst vill inåt. Medan Wagner använder myterna som språngbräda för att berätta något tidlöst om hur människor fungerar och även någonting om samtiden och en stundande mörk framtid - hans konst vill liksom utåt.

Vad handlar då "Nibelungens ring" om? Den första delen "Rhenguldet", handlar om att vara för ful för att få kärlek. Alberich (typ Gollum) blir hånad av Rhendöttrarna när han närmar sig dem, "as if vi skulle ta i dig med tång din äckliga dvärg, hahaha", och i sin bitterhet beslutar han sig för att bli mäktig inte genom att bli älskad utan genom att bli rik och respekterad/fruktad/åtlydd. Så han stjäl Rhendöttrarnas magiska guld och smider en ring av det, det är alltså en maktring smidd av bitterhet, och det är början på allt ont. En annan karaktär, jätten Fasolt, blir kär i kärleksgudinnan Freja som lämnas som pant tills hennes släktingar fixar betalning för den borg, Valhall, som Fasolt och hans bror Fafner byggt åt dem. Men det är ännu mer "as if!!!"-stämning på att Fasolt och Freja skulle få bli ihop, hon tillhör gudarna (dvs aristokratin) och han tillhör de grovhuggna storväxta dumma kroppsarbetarna (dvs arbetarklassen), så hennes släktingar med Wotan (Oden) i spetsen gör allt för att Freja och Fasolt inte ska få varandra (okej att hon blir bortförd mot sin vilja först, men sen verkar det bli lite Stockholmssyndromet-vibb, hon verkar få ömma känslor för Fasolt också). Inklusive att råna Alberich på alla hans rikedomar och på hans ring - gudarna är med andra ord allt annat än moraliskt överlägsna. Det slutar med att bygget blir betalt, men med en bitter eftersmak - Fafner och Fasolt blir osams direkt efteråt och Fafner slår ihjäl den stackars Fasolt, och de heliga Rhendöttrarna är fortfarande förtvivlade över att deras guld är på villovägar, vilket gudarna i sin feta borg väljer att skita i. Den gudomliga ordningen är rubbad - stämningen när denna opera är slut är ett enda stort "oh shit, det här känns inte så bra".

Den andra delen, "Valkyrian", är den bästa av de fyra. För den är så himla psykologiskt intressant. Först får man följa en kvinna, Sieglinde, som är olycklig i sitt äktenskap och en dag träffar en man som hon blir kär i på riktigt och som besvarar hennes kärlek, Siegmund heter han - det enda problemet, förutom att hon är gift och måste fly tillsammans, är att de är syskon. Men den chockerande insikten grumlar inte deras förälskelse, så kära är de, så glada är de att de hittat varandra. Som ett sätt för Wagner att säga: kärleken är blind, kärlek går emot alla normer och regler, passionen är motsatsen till lagen och civilisationen och förnuftet. När man gjort sitt bästa för att smälta denna sjuka första akt kommer en andra akt som är ett helt magnifikt triangeldrama mellan Wotan, hans fru Fricka som är trött på att Wotan ligger runt som in i helvete och skaffar barn till höger och vänster, och Brünnhilde som är ett sådant barn - hon är Wotans favoritdotter men Fricka är inte hennes mamma. Siegmund och Sieglinde är OCKSÅ Wotans barn, och Wotan hoppas att Siegfried ska bli den hjälte som ställer allt till rätta, att han ska ta tillbaka ringen från Fafner för att ge den till Rhendöttrarna. Han ber Brünnhillde beskydda Siegmund i strid mot Sieglindes bedragne man och det tackar hon gladeligen ja till. Men när Fricka får reda på det blir hon förbannad, bokstavligen "not on my watch", hon är nämligen äktenskapets beskyddarinna och det är lite FÖR förnedrande för henne att hennes mans oäkta son får en kvinna att bryta sin äktenskapspakt OCH ingå i en incestuös kärleksrelation OCH få gudomligt beskydd för detta. Wotan tvingas, i en lång fantastisk dialog, att ge med sig, för han har så mycket skam och skuld, han får betala för att han har varit en sån usel make till Fricka, han har liksom ingenting att sätta emot när hon lackar på honom, det är tomt på karmakontot. Och det som händer därefter är det verkligt intressanta - han förbjuder Brünnhilde att beskydda Siegmund, vilket hon inte alls kan förstå, och hon lyder inte. Och då blir han arg på henne istället! Det är så bra, för det är så realistiskt, han tar ut sin ilska på sin fru på barnet, så som alla föräldrar alltid har gjort. Det är också ilskan på sig själv som han tar ut på barnet, det finns så mycket självhat och förnekelse här. Men han älskar ändå Brünnhilde, de har en ömsesidig djup förståelse, och han inser snart att han straffar sig själv lika mycket som han straffar henne. Så han mildrar sin ton mot henne (nu är vi inne i slutet av tredje akten) men han kan ändå inte låta bli att straffa henne, för han är ändå patriark och lyder under konventioner han med, även om han är den mäktigaste av alla gudar. Det är borgerlighetens bojor som förstör för honom. Och Brünnhilde, hon älskar sin pappa och förstår honom, hon förlåter honom när han förskjuter henne. Det är så starkt. Slutet på "Valkyran" är helt otroligt bra musik, för Wagner gestaltade detta drama så fantastiskt inte bara i text utan lika mycket, eller mer, i toner. Det är som om Strindberg utöver att vara den författare han var också var en musikaliskt briljant tonsättare som lät sina rollfigurer sjunga alla sina repliker, och musiken sjunga alla tystnader. Helt sjukt. Att Wagner var så grym alltså.

Den tredje operan, "Siegfried", är å andra sidan den sämsta i gänget. Det är lite lol, för om man tycker om Wagner så får man alltid försvara honom mot folk som anklagar honom för att vara nazist och antisemit, man bara "nä nä, okej det är kanske sant, men skilj på konstverk och konstnär, musiken är inte nazistisk, musiken som han skrev är bara fantastiskt mänsklig". Så hör man "Siegfried" och får värsta nazistiska operan, den har en så motbjudande moral, eftersom den upphöjer den starkes rätt till något ädelt. Titelpersonen, hjälten, är son till Siegmund och Sieglinde och han är helt enkelt ett svin, en naiv idiot som är jättestark och hyllar styrka och aldrig känt fruktan och föraktar svaghet. Han är uppvuxen med Mime, som är bror till Alberich, men Siegfried har ingen tacksamhet mot denna fadersfigur - vars rollfigur är en vidrig dvärg som är snål, feg och genomskinligt manipulativ - istället hånar han honom och dödar honom till slut. Det är så obehagligt. Siegfried dödar också Fafner, som har antagit formen av en drake (don't ask) vilket är väldigt buskis såklart, och tar hans ring. Suck. Men i den tredje och sista akten händer det saker, operan blir plötsligt bra. Först är det ett fantastsikt möte mellan Wotan och Erda, moder jord, som är den kvinna han fick Brünnhilde med, och hon tappar all respekt för honom (och all lust att leva i människornas värld) när hon får höra att han förskjutit dottern. Så bra. Wotan och Erda är nog mitt favoritkärlekspar i hela Ringen. Sedan möter Wotan och Siegfried varandra, men Siegfried vet inte vem gamlingen är och Wotan vill inte berätta det för ynlingen som han ser som sitt enda hopp, ja det sista hoppet för hela världsordningen, han älskar honom helt enkelt. Men Siegfried är totalt respektlös och dum i huvudet och slår sönder Wotans spjut (hallå Freud) och berövar honom all hans gudomliga makt. Wotan glider snopet iväg, han hade uppenbarligen så enormt fel - barnbarnet är ingen ädel hjälte, han är en arrogant hulligan. Därefter hittar Siegfried Brünnhilde och räddar henne från den magiska sömn som Wotan försatte henne i, skyddad av en ring av eld, i slutet av "Valkyrian". Han blir genast förälskad i henne eftersom det är den första kvinna han sett (vilket i sig blir en symbol för att han är så ung och liksom pubertalt dum) och hon älskar honom också eftersom hon vet vem han är (det var hennes kärlek för och empati med Siegmund & Sieglinde som fick henne att hamna där hon hamnade), men har samtidigt konfliktartade känslor inför hans uppvaktande eftersom, tja, han är ju hennes systerson (och brorson). Det vore ju sjukt om de skulle bli ihop, det fattar hon. Han har däremot ingen förståelse för hennes inre konflikt, och det gör deras långa kärleksduett så himla bra - de möts egentligen aldrig, de har varsin kärlek som visserligen är riktad mot den andra men som är på helt olika nivåer. Men Brünnhilde kan inte stå emot vare sig ömheten i sitt hjärta eller tvärsäkerheten i Siegfrieds tal, och de förenas. Även denna opera slutar i en "oh shit, det här är inte bra"-känsla. Brünnhilde offrar förnuftet för kärlekens skull. Symboliskt blir det slutet för hennes tid som gudomlig valkyria - från och med nu är hon bara människa, bara kvinna, bara någon som är ihop med en förälskad idiot. Nu är hon helt maktlös.

Den fjärde och sista operan är "Ragnarök" som jag tycker är otroligt bra, mest för att slutet är så enormt mäktigt, när världen går under (spoiler). Här knyts säcken ihop, fast inte på ett överdrivet tydligt sätt, och jag gillar att Alberich klarar sig  (han blir i alla fall inte dödad), det är liksom realistiskt. Siegfried glömmer snabbt sin kärlek till Brünnhilde - så ytlig är han i sina känslor, till skillnad från henne - och beger sig ut i världen för att få lite äventyr vilket är det dummaste han kunde göra, han går raka vägen till sin undergång. Men det är rättvist på något sätt, han får betala för sin hybris. Han mördas av Hagen, som till Alberich, som hämnas sin pappa på ett lite oklart sätt - Alberich har inte dödats, men han har rånats och förnedrats av Siegfrieds farfar och hans familj, och att Siegfried är helt ovetande om detta spelar mindre roll i en puckad hederskultur. Det är ändå lite sorgligt när Siegfried dör, för Lars Cleveman som sjunger Siegfried i den här uppsättningen är så himla bra. Och Nina Stemme som är Brünnhilde är lika bra, fast ännu mer imponerande än Cleveman eftersom hennes rollfigur är djupare och mer nyanserad, den sista scenen är helt otrolig. Det är typ en monolog för Brünnhilde och den påminner om Isoldes kärleksdöd i "Tristan och Isolde", men istället för att stänga ute världen och möta förintelsen i sig själv som Isolde gör så gör Brünnhilde motsatsen, hon tar in hela världen och låter den gå under med henne. Gudarnas tid är över, människornas också, Valhall brinner, världen svämmar över i en syndaflod, men allt slutar med att Rhendöttrarna får tillbaka sin magiska ring och att en underbar melodi från "Valkyrian" hörs igen - nämligen den melodi som Sieglinde sjöng när hon insåg att hon var gravid med Siegmunds barn, precis efter att han dödats. Ett väldigt snyggt sätt av Wagner att säga att åtefödelsen finns, livet finns, och därför finns det hopp, även om världen måste gå under och brinna ner till grunden innan hoppet kan realiseras. Jag blev tårögd av detta slut, för det är så hjärtskärande att våga vara naiv nog att lysa av försiktig optimism mitt i undergången, när allt är som mörkast och sjukast, när allt brinner ner och svämmar över. Hur kan du, Wagner? Hur kan du säga så? Menar du det? Ska jag tro dig? Kan jag tro dig? Tror du på det själv? Åh, Wagner.

Ridån gick ned och jag minns att jag ville att den skulle gå långsammare, jag ville se Nina Stemme i några sekunder till. Och när applåderna kom önskade jag att jag de inte kom, jag ville inte höra dem, jag ville vara kvar i min känsla. Jag blundade. Alla vrålade av jubel men jag skakade i tårar.

Ringen är så underbar för det finns så många sätt att tolka den på. Det är det som gör den till stor konst. De flesta operor ger inte så mycket utrymme för tolkning, de handlar om kärlek och kanske lite om samhället/tidsandan och kanske lite om tonsättaren själv. Men Ringen handlar om mänsklighetens öde och världens undergång. Det är ju helt sjukt om man tänker efter, det steget, den kontrasten. Och man förstår att både nazisterna, anarkisterna och kommunisterna lockades av detta budskap - revolution måste ske! Det gamla är föråldrat och ruttet och måste dö! Det nya måste ta över men det gamla måste krossas för att det ska kunna ske! Sanning i eld och blod! - men ingen kan kidnappa Ringen från konstens arena, det är där den hör hemma, som Rhenguldet i botten av Rhen. Wagner föreslår ju egentligen ingenting, han bara skildrar en undergång. Han bara berättar. Gestaltar. Berabetar sin ångest.

Wagner växte själv upp med en man som inte var hans pappa, han träffade aldrig sin egen pappa. Denna rotlöshet präglade honom enormt tror jag, och alla hans stora operor har en rotlös manlig huvudperson. Det är också en så stor del i 1800-talets romantik i konstvärlden: jakten på identitet, sorgen över att inte känna sig själv, den eviga hemlösheten. Men aldrig är Wagner så explicit i sina känslor mot fosterfäder som i "Siegfried". När han låter Siegfried döda Mime, som han aldrig riktigt känt älskat honom, är det inte bara musikdrama. Det är psykodrama, terapimetoden som var populär på 70-talet, när folk typ skällde ut en docka som föreställde en förälder. Jag tror i och för sig att Wagner tyckte mycket om pappan som han växte upp med, han var en teaterman osv, väckte den unge Rickards intresse för scenkonstens värld, men det Wagner attackerar i "Siegfried" är inte en person utan en frustrerande omständighet, ett öde. Och sedan låter han ju Siegfried attackera även den som verkligen är hans släkting och som verkligen älskar honom, Wotan. Jag älskar att allt är så komplext och motsägelsefullt och nyansrikt.

Det finns ingen egentlig andlighet i Ringen, trots alla gudar som figurerar, och det var kanske därför som Wagner skrev sin sista opera "Parsifal" efter att det jättelika projeketet med "Nibelungens ring" var avslutat. I "Parsifal" finns det mystiska och underbara, det magiskt andlga - i Ringen finns det magiska föremål och gudomlig makt, men inte gudomlig skönhet, inte det mystiska och eviga (det skulle vara Erda och nornorna då, men deras roll är bara att bli försvagade, deras existens upphör att ha betydelse). I "Parsifal" finns försoning och mänsklighet, det finns ljus - i Ringen finns bara mörker. Förutom den där lilla melodin som tittar fram i slutminuten. Det är intressant.
 
En annan sak jag tänkte på var att Ringen är full av kritik mot äktenskapet som institution. Alla som är gifta är olyckliga - Wotan och Fricka, Sieglinde och hennes man Hunding, och i "Ragnarök" kommer scenkonsthistoriens deppigaste dubbelbröllop. Det sägs aldrig att Alberich är gift med Hagens mamma, bara att Hagen är frukten av en kärlekslös förbindelse och att Alberich avlade honom enbart för att han ville utkräva hämnd i nästa generation. Men det sägs ju inte heller att Hagens föräldrar inte var ett gift par. Om man leker med tanken att det var på det viset så har vi ännu ett deppigt äktenskap. Motsatsen till denna kärlek är den som Siegmund och Sieglinde står för - men också kärleken mellan föräldrar och barn, kärleken mellan Wotan och Brünnhilde, eller mellan Sieglinde och sin ofödda son. (Men Alberich & Hagen är ett exempel på att det också finns deppiga, kärlekslösa, kravfyllda relationer mellan föräldrar och barn - det är med andra ord inget automatiskt vackert med föräldraskapet.) Det känns som att Wagner kritiserade inte bara materialismen och girigheten i sin tids rovlösa industrialism (man skulle kunna hävda att även kolonialismen innefattas i kritiken), utan även borgerlighetens "mjukare" dumheter. På sätt och vis var han verkligen en revolutionär för att vara en operatonsättare, speciellt om man tänker på hur explosivt nyskapande hans musik var, hur bra den är. (Wagner var också revolutionär på ett väldigt konkret plan 1848, men det är en annan historia.)

Jag gjorde en playlist med de fyra finaste scenerna från Ringen - lyssna här, det är 16 spår, och bara 1 timme 42 minuter långt. Först slutet av akt I av "Valkyrian", när Siegmund och Sieglinde hittar kärleken och hittar sig själva. Sedan slutet av akt III av samma opera, Wotans fantastiska sång när han straffar Brünnhilde men gör det så milt, kärleksfullt och respektfullt som det bara är möjilgt. Sedan slutet av akt III av "Siegfried", den unika kärleksduetten mellan den högoktanige Siegfried och den mer vuxna och bitterljuvt insiktsfulla Brünnhilde. Och så till sist slutet av akt III av "Ragnarök", när Brünnhilde och orkestern sjunger världen till strålande undergång. Playlisten är döpt efter en av Brünnhildes sista repliker - "Fliegt heim, ihr Raben", flyg hem ni Wotans korpar, flyg hem till Valhall och sänd bud till Loge om att nu är det dags att tutta på. Detta är så otroligt bra musik, straight up. Och lättare att lyssna på i denna form än att lyssna på hela Ringens 15 timmar hemma, vilket jag för övrigt inte riktigt rekommenderar - man bör se den, det är så mycket handling, så mycket dramatik, så få hits att hänga upp sin lyssning på. Men om man bara lyssnar på enskilda scener såhär, då kan man faktiskt ta in dramatiken, då kan man känna den och bli berörd av den. Det är vad jag tror. Det är så det funkar för mig i alla fall.

Det här blev ett långt blogginlägg. Men jag vet inte hur det skulle kunna ha blivit kortare. Tvärtom skulle det ha kunnat ha blivit mycket längre. Kanske kände Wagner så för sin Ring också? Nej, jag tror ändå inte det. Han sa allt han ville få sagt. Han sa allt. Och sen kom han på att han ändå inte sagt allt och så skrev han den vidunderliga "Parsifal". Det finns alltid någonting att tillägga. Det finns alltid en ny tanke. Hopp är ett starkt ord, men det finns alltid en sorts fortsättning åtminstone. Det kanske duger. Det får väl göra det.

j hus - common sense



Rap
J Hus
”Common sense”
(Black Butter/Sony)
Betyg: 3

Inte all brittisk hiphop av idag är grime. 22-årige Momodou Jallow, alias J Hus, gästade visserligen en låt på Stormzys album tidigare i år, men de två artisterna är väldigt olika. J Hus har mer gemensamt med hårdkokta amerikanska rappare – hans texter handlar undantagslöst om sex, droger, våld och materialism – även om han har en tydlig södra London-dialekt och använder slangord som ”bouff”. Samtidigt utforskar han ett poppigt och färgglatt studsigt sound, inspirerad av den yngre generationen artister från Jamaica, Nigeria och Ghana. Merparten av detta debutalbum är producerad av JAE5, vilket har resulterat i en ljudbild som är homogent slick och mysigt somrig, om än också lite anonym och lättviktig. J Hus är ingen subtil låtskrivare, men hans melodikänsla och charmiga närvaro väger upp.

Bästa spår: ”Spirit”

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(Dagens Nyheter 2017-05-27)

ikhana - zebrelli



R&B
Ikhana
”Zebrelli”
(LJGT Music)
Betyg: 4

Det finns en spännande våg inom svensk musik just nu, nästan en egen genre: kvinnliga artister som sjunger på svenska om svåra relationer och okomplicerat sex, inspirerade av såväl elektronisk R&B som Veronica Maggio-pop och lo fi-indie. AnnaMelina, Hanna Järver, Ana Diaz, Gina-Lee, F.N.Y och Julia Adams är några av namnen i denna nya scen, som framstår som 10-talets motsvarighet till 00-talets manliga elektroniska duos. 27-åriga göteborgaren Lisa Town, alias Ikhana, kan också räknas in i den nya vågen. Men hon sticker ut genom att fokusera lika mycket på att skulptera fram intressanta ljudkonstruktioner som på personliga texter och inlevelsefull sång. Hon fascineras av zebror och av schack, och det finns något svartvitt och skarpt över hennes minimalistiskt glittrande rytmer och melodier.

Bästa spår: ”VHVH”, ”TSHIRT”

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(Dagens Nyehter 2017-05-19)

stormzy på nobelberget



Stormzy
Scen: Nobelberget, Stockholm
Betyg: 5

Grime är just nu är hetare än någonsin. Londons unika hiphopvariant blev stor under 00-talets första år, men efter att scenens stora stjärna Dizzee Rascal glidit alltför långt in i en tråkig popfåra fanns det ingen med samma lyskraft som kunde ta över stafettpinnen – förrän Stormzy dök upp och satte hjärtan i brand med ”Shut up” 2015. Samtidigt fick den strävsamme veteranen Skepta en dunderhit med ”Shutdown” och en skjuts i karriären i form av att bli omfamnad av Drake. Intresset för grime exploderade.

Stormzys debutalbum ”Gang signs & prayer” som släpptes i våras visade varför just han har blivit en sådan stjärna: detta är en ny sorts grimeartist, som är kapabel att visa upp många sidor av sig själv. Han är den tuffa killen som kan rappa aggressivt över hårda beats, han är den ömsinte snällisen som hyllar sin mamma, tycker Ed Sheeran är mysig och charmar alla tjejer med sitt busiga leende, och han är den inåtblickande melankolikern som konfronteras med depression och bitterhet.

Live fokuserar Stormzy på de två förstnämnda delarna av sin persona, vilket är klokt eftersom energin i konserten förblir konstant. Han dansar guppande omkring på scenen, som om han fördes fram och tillbaka av vågor skapade av musiken och publikens röjiga dans, och ler nästan hela tiden. Stormzy är en så stark vokalist – han kan växla från att gestalta munterhet till ilska och tillbaka på några sekunder, och trots att texterna är ett kulspruteflöde av ord lyckas han artikulera alla.

Lethal Bizzle, som tillhör den första generationens grimeartister, är ett utmärkt förband, även om han illustrerar att den mångsidighet och komplexa mänsklighet som Stormzy har saknades i äldre tiders grime. Före honom värmer Stockholms stolthet Cherrie upp, och den unga R&B-drottningen väcker ett enormt gensvar från publiken. ”Lämna han” blir ett gripande anthem som får allsång redan innan beatet satts igång, och Leslie Tay gör ett bejublat gästspel i duons fina tolkning av Parhams ”Håller mig vaken”.

Cherrie dyker också upp under Stormzys konsert och de gör sin fantastiska duett ”Aldrig igen (må sådär)” sida vid sida. Den ödmjuke Stormzy ser helt bekväm ut i sin tillfälliga biroll – hans ego har råd med det, för han rusar fram i ett häpnadsväckande segertåg just nu. I konsertens sista låtar ”Know me from” och ”Shut up” släpper jag min rockjournalistiska distans och flyter med i den kaotiska moshpit som skapas, och där och då, i stormens öga, när aggressivitet förångas till glädje, är Stormzy kung.

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(Dagens Nyheter 2017-05-15)

mwuana - triller


Nice blinkning till "Dinah" med Blacknuss, i versernas melodi alltså!

Rap
Mwuana
”Triller”
(Art:Ery)
Betyg: 4

Mwuana har den bästa sångrösten bland alla svenska rappare. Bara några veckor efter det utmärkta mixtapet ”MW-GO!” släpper han nu sitt efterlängtade debutalbum. Att självförtroendet är på topp understryks både av att skivan har fått en Michael Jackson-anspelande titel och att ingen av de lysande singlar Mwuana släppt de senaste två åren har inkluderats. De behövs inte – ”Triller” är full av hits ändå, även om Mwuana här siktar på en njutbart jämn helhet snarare än bländande utropstecken. Både melodier och texter flödar med vacker naturlighet. Över beats som kombinerar mjuk 70-talssoul med dagens Atlanta-pop och karibiska rytmer sjunger Mwuana om kärlek, dekadens och livsval. Subtiliteten i tonen och tryggheten i leveransen ger musiken en kvalitet som bara kan beskrivas som sexig. Suveränt.

Bästa spår: ”Jag bryr mig”

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(Dagens Nyheter 2017-05-12)

"den långa, långa resan" på kungliga operan



”Den långa, långa resan”
Opera av Johan Ramström.
Libretto: Sigrid Herrault, fritt efter en bok av Rose Lagercrantz.
Med: Sanna Gibbs, Linus Flogell, Ingrid Tobiasson m.fl.
Musiker ur Kungliga Hovkapellet.
Kapellmästare: Anna Christensson.
Scenografi: Sören Brunes, Marika Feinsilber.
Regi: Ellen Lamm.
Scen: Rotundan, Kungliga Operan, Stockholm.
Speltid: 50 min.

Biopics – gestaltningar av kända personers livsöden – är en genre som blivit alltmer populär inom film och tv-serier de senaste decennierna. Det blir också allt vanligare att föremålet för en biopic är en nu levande person och inte en historisk ikon. Trenden finns även inom opera: ”Nixon in China” hade till exempel premiär 1987, flera år innan Richard Nixon gick ur tiden. Och nu har illustratören Ilon Wiklands barndom förvandlats till en kammaropera med musik av Johan Ramström. 

Eftersom Ilon Wikland är mest känd som illustratör till Astrid Lindgrens barnböcker, och förlagan till ”Den långa, långa resan” är en bilderbok med samma namn, är det naturligt att denna opera riktar sig till barn. Men det är inte barndomen i sig som är det stora temat i ”Den långa, långa resan”, utan utsattheten och otryggheten som följer ett barn som tvingas lämna familj och hemland på grund av krig. De senaste årens flyktingströmmar har gjort Ilon Wiklands erfarenheter som flyktingbarn under andra världskriget kusligt angelägna även i vår tid.

Ellen Lamm är den perfekta regissören för detta verk, eftersom hon det senaste året har regisserat både kammaropera (”Föreställningen”) och barnboksbaserad teater med en handling i krigets skugga (”Det blåser på månen”). Lamm är mån om värmen men också om allvaret. Operans centrala scen är Ilons sorgesång till sin älskade hund Sammeli, och här blir det så starkt att en liten flicka i publiken kryper upp i sin mammas famn.

Det är relationen mellan Ilon och Sammeli som ger ”Den långa, långa resan” liv, övriga rollfigurer är relativt platta. Istället för att klä en sångare i hundkostym har dockmakaren Annika Arnell skapat en otroligt fin hund i naturlig storlek som barytonen Linus Flogell skickligt manövrerar samtidigt som han sjunger, men han själv är osynlig, Sanna Gibbs Ilon möter aldrig hans blick. Han är Sammelis själ, och det är denna själ som besöker Ilon i en gripande drömscen mot slutet.

Gibbs sjunger fint och har närvaro i sitt agerande. Men trots behaglig melodik i sången och pigga toner från kammarorkestern (pianokvartett plus klarinett och slagverk) är det inte musiken som bär denna opera framåt, utan handlingen i sig (trots en något dramatikfattig första halva) tillsammans med den sorgligt bortgångne Sören Brunes minnesvärda och fiffigt använda scenografi. Med tanke på operans målgrupp känns denna balans rimlig. ”Den långa, långa resan” är barnkultur av väldigt hög kvalitet.

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(Dagens Nyheter 2017-05-08)

mary j blige - strength of a woman



Soul
Mary J Blige
”Strength of a woman”
(Capitol/Universal)
Betyg: 4

När Mary J Blige var 32 gifte hon sig med sin manager Kendu Isaacs. Ifjol, när hon var 45, skildes paret. Att Mary var bitter vittnade hennes affekterade tweets om. Hon förlorade inte bara den hon trodde var sitt livs kärlek, utan en hel familj: Isaacs hade tre barn från tidigare förhållanden; han och Blige fick inga barn ihop. Krisen i souldivans privatliv är inte en krydda i detta album – den är hela albumet. Den trivsamt halvmoderna R&B-pop som hon ägnat sig åt i många år är som bortblåst – detta är ångest-Mary, dagboks-Mary, samma Mary J Blige som med 1994 års ”My life” satte fyr på hela soulmusiken. Hon är ömsom ilsken och bestämd som Medea, ömsom oändligt ensam och eländig. Detta är konst som katarsis, soul som är nere på knäna och desperat ropar ut en bön om smärtlindring och frid. 

Bästa spår: ”It’s me”

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(Dagens Nyheter 2017-05-05)

Daniel Barenboim dirigerar West-Eastern Divan Orchestra i Stockholms konserthus



West-Eastern Divan Orchestra
Musik av Wolfgang Amadeus Mozart och Richard Strauss.
Solister: Kian Soltani (cello), Yulia Deyneka (viola).
Dirigent: Daniel Barenboim.
Scen: Konserthuset, Stockholm.
Tid: 2 tim.
Betyg: 5

Konceptet med West-Eastern Divan Orchestra är lika enkelt som vackert: blanda musiker från olika delar av mellanöstern för att skapa en symbolisk frizon, låt konsten och musiken förena och förbrödra där politiskt våld isolerar och förbittrar. Men anledningen till att konserten denna kväll är fullsatt beror inte bara på den sympatiska tanken utan också på att orkesterns ene grundare och kvällens dirigent är superstjärnan Daniel Barenboim. En av världens främsta dirigenter och konsertpianister, som borde ha fått Polarpriset för länge sedan.

Denne maestro får massiva applåder redan innan den första tonen har spelats. Därefter kastar han oss in i Mozarts symfoni nr 41, ”Jupiter”, den sista symfoni som Mozart skrev. Barenboim dirigerar utan partitur – allt sitter i huvudet och i kroppen. Han lyckas vända sig mot och se varje musiker i orkestern, locka fram det bästa ur var och en, och hans händer gör både de minsta och de bredaste rörelserna. 

Resultatet blir en utsökt dynamik och en konstant blossande energi i denna musik, som är kraftfull och hoppfull men aldrig lättsinnig. Just ”Jupitersymfonin” är ett kongenialt val för orkestern att spela, eftersom finalsatsen förenar två musikkulturer – barockens och klassicismens tonspråk – och skapar en hypnotiskt virvlande fläta i slutminuten, musiken reser sig som ett heligt torn. På samma sätt som West-Eastern Divan Orchestra flätar samman muslimer och judar i musikalisk symbios.

Orkesterns namn kommer från Goethes orientromantiska diktsamling ”Väst-östlig divan”. En av dikterna därifrån har tonsatts av Richard Strauss till sången ”Wer wird von der der Welt verlangen”. Ett annat verk av Strauss, tondikten ”Don Quixote” som utan ord gestaltar handlingen i Cervantes klassiska roman, framförs under denna konsert. Även detta är musik som handlar om dialog: mellan Don Quixote (solocellostämman) och hans följeslagare Sancho Panza (flera instrument men främst viola).

”Don Quixote” är inte lika omedelbart älsklig som Mozarts symfoni men ett högst intressant verk. Strauss var en mästare på orkestrering och älskade starka berättelser, och här skapar han flera fantastiska scener, som episoden där Don Quixote svävar genom luften (eller tror sig göra det). Framförandet blir minnesvärt framförallt på grund av den 24-årige cellisten Kian Soltani som har en vacker ton och spelar med stor inlevelse. Tillsammans med Barenboim, som även här dirigerar bergsäkert utan partitur, är det svårt att tänka sig en mer tillfredsställande tolkning.

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(Dagens Nyheter 2017-04-30)

mwuana - mw-go!



Rap
Mwuana
”MW-GO!”
(Art:Ery)
Betyg: 4

Lorentz album ”Kärlekssånger” från 2014 sparkade in dörren för en ny gren inom svensk hiphop: rappare som med poppiga melodier sjunger om kärlek och relationer på ett romantiskt och sårbart sätt, över skinande moderna beats. Parham har gjort årets mästerverk inom denna subgenre med singeln ”Allting med dig”, men Mwuana är en minst lika intressant artist. När han för ett par år sedan tog steget från tuff rappare till utforskande sångare föddes en ny stjärna, men det som gör Mwuana speciell är att han aldrig har övergett sin antiinställsamma bad boy-stil, samtidigt som han blivit allt vassare på att skriva insiktsfulla kärlekslåtar. Detta elegant svängiga mixtape släpps som uppvärmning inför det kommande debutalbumet. Trots anspråkslösheten är ”MW-GO!” en av årets bästa svenska hiphopskivor.

Bästa spår: ”Jag do me”

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(Dagens Nyheter 2017-04-29)

säkert! på dramaten



Säkert!
Scen: Dramaten, Stockholm
Betyg: 3

I Annika Norlins popmusik pågår hela tiden en kamp mellan hjärna och hjärta. Och hjärnan vinner nästan alltid, vad hon än sjunger. Bara modellen att ha två olika artistalias för engelskspråkiga respektive svenskspråkiga skivor, vilka hon noggrant pendlar mellan, vittnar om en prydlig och kontrollerad inställning till skapande. 

Hennes låtar är ordrika – litterära, kan tyckas, på grund av de påhittiga metaforerna och den fria inställningen till rim. Men mer än dikter liknar de kåserier eller blogginlägg. Visst handlar de om känslor och relationer, men allt filtreras genom självmedveten stilfullhet och underfundig humor. Det skapar distans.

Resultatet blir snyggt vemodig trallpop som självklart har blivit populär. Norlin är så perfekt lagom vemodig – i sin totala kontroll riskerar hon aldrig någonting och är därför helt riskfri att lyssna på, men hon vaggar in lyssnaren i en atmosfär av halvsorgligt djup som är smickrande att befinna sig i, samtidigt som hon lockar till leenden. Hon är lika svensk som Jan Stenmark. En av singlarna från Säkert!s senaste skiva heter ”Snooza” och handlar om hur tragiskt det är att inte snooza på morgonen.

Även i konsertsammanhang vinner hjärnan över hjärtat. Vårens turnéfinal äger rum på flådiga Dramaten, och trots den påtagliga kärleken i lokalen både från fansen i publiken och de många musikerna på scen är hon konstant stel och sammanbiten, både i sång, kroppsspråk och mellansnack. Hon liknar mer en kritisk regissör än en utlevande skådespelare. Det skär sig mot den mysigt familjära stämningen med vardagsrumssoffa, bryggkaffe och avspänt häng som är en del av showen.

Vid tre tillfällen lyckas dock Säkert! förvandlas från passivt aggressiv pop till konst som skakar om. Först under ”Det ska hända dig med”, den iskallt lakoniska betraktelsen över åldrandets brutalitet. Här får den en extra dimension när Dramatenskådespelaren Mia Benson, 69 år gammal, gästsjunger med vacker tyngd och livsbejakande glöd. 

Ännu starkare är ”Allt som är ditt” som inte bara är en suverän rörelse från kokande frustration till förlösande crescendo, utan också en av få Annika Norlin-låtar där hjärtat och magkänslan faktiskt får segra över hjärnan och rationaliteten.

Sista extranumret ”Tyst nu” är också toppen, och här passar Annika Norlins behärskade stil som hand i handske eftersom låten skildrar förnekelse och uppskjutande av en oundviklig separation. Den är inte banal, den skojar inte bort mörkret, den lyser av innerlighet. Såna låtar kan hon också skriva.

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(Dagens Nyheter 2017-04-26)

våroffer på stockholms konserthus



Kungliga Filharmonikerna
Musik av Lili Boulanger, Sergej Prokofjev och Igor Stravinsky
Solist: Baiba Skride, violin
Dirigent: Lahav Shani
Scen: Konserthuset, Stockholm
Tid: 2 tim
Betyg: 4

Våren är brutal. ”Visst gör det ont när knoppar brister”, skaldade Karin Boye; självmordssiffrorna är ovanligt höga i april och maj, enligt en amerikansk forskningsrapport. Ändå skildras våren ofta som något enbart härligt och hoppfullt i äldre tiders konst, inte minst inom musik (Vivaldis violinkonsert ”Våren”, Schumanns ”Vårsymfoni”).

Så inte hos Lil Boulanger, det franska underbarnet som var på god väg att bli en av 1900-talts mest intressanta tonsättare när hon tragiskt dog endast 24 år gammal. Hennes orkesterstycke ”D’un matin de printemps” (”Från en vårmorgon”) paras ofta ihop med ”D’un soir triste” (”Från en sorgsen kväll”), så även under denna konsert, som börjar i den mörka natten. När gryningen äntligen kommer är det inte som en frälsning – stämningen blir mindre fasansfull men inte för den sakens skull glad, trots att vårsolen skiner. Denna vårmorgon är energisk och händelserik men också hård och osentimental. Dessa tvillingstycken tillhör det allra sista Boulanger komponerade – hon dog i mars 1918. Precis när våren kom.

Stravinskys balett ”Våroffer” hade premiär i maj 1914 och blev en sådan skandal att man nästan kan tala om att tonsättaren här offrade hela den klassiska musiken – ut med skönhetsorienterad harmonik, in med skoningslösa rytmer. Konstmusiken blev aldrig sig lik och 1900-talets musik skulle komma att handla mycket om just rytmer (hela den afroamerikanska populärmusiken). Men kärnan i ”Våroffer” är just våren och offret, naturen och vad den gör med människan. 

Den civilisation och kultur som reagerar på den vilda naturen i balettens berättelse gör detta genom att rituellt offra en ung flicka som får dansa sig till döds, omgiven av visa män som sitter i en cirkel runt henne. När den unge dirigenten Lahav Shani passionerat och temperamentsfullt dirigerar Filhamonikerna med hela kroppen har han en halvcirkel av musiker framför sig och ett publikhav bakom sig – han blir den dansande flickan som offras.

Konsertens höjdpunkt är menad att vara Prokofjevs första violinkonsert, men Baiba Skride som är solist spelar lite för kantigt och hårt för att denna lyriska modernism ska komma till sin rätt. Annars passar verket in bra i konsertens program, eftersom det liksom ”Våroffer” skrevs av en ryss i exil och uruppfördes i Lili Boulangers hemstad Paris. Skride imponerar mer i extranumret: den lysande finalsatsen från Johann Paul von Westhoffs tredje violinsonat. Det låter som ett nytt och förhäxande stycke av Philip Glass men skrevs på 1600-talet.

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli 

(Dagens Nyheter 2017-04-22)

dubbelrecension: arca - arca och actress - azd



Elektroniskt

Arca
”Arca”
(XL/Playground)
Betyg: 4

Actress
”AZD”
(Ninja Tune/Playground)
Betyg: 4

Darren Cunningham, alias Actress, och Alejandro Ghersi, även känd som Arca, är olika varandra musikaliskt och verksamma i olika scener. Men båda är Londonbaserade män som skapar elektronisk, huvudsakligen instrumental musik, båda har samarbetat med tunga namn i popvärlden (Björk, Kanye West och FKA Twigs i Arcas fall, Damon Albarn i Actress) och båda befinner sig just nu på toppen av sina förmågor.

Avantgardeprinsen Arcas tidigare album har sett bra ut på pappret men varit svåra att älska. I hans abstrakta musik möts sylvassa syntetiska stråkattacker och fräsande knottriga beats, men han har fokuserat mer på att skapa dramatiska stämningar än att skriva låtar. Det ändras med detta självbetitlade tredje album. Här finns en vilja att gräva lite djupare, stanna i känslan, utforska den. Svårgenomträngligt ibland, men betydligt oftare smärtsamt vackert.

Actress distinkta sound är baserat i techno men med en smutsig, murrig och skev ton och ett märkligt organiskt sväng. Efter ett par dödsbesatta skivor är ”AZD” en pånyttfödelse – Actress själv säger att han nu associerar sin musik till krom. Och ”Faure in chrome”, som bygger på samplingar av Gabriel Faurés rekviem inlindade i radiobrus, är det mest inspirerade och naturliga mötet mellan klassisk musik och modern electronica som jag hört.

Bästa spår: ”Saunter” (Arca) och ”Runner” (Actress)

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(Dagens Nyheter 2017-04-15)


Tidigare inlägg