"elektra" på kungliga operan



”Elektra”
opera av Richard Strauss.
Libretto: Hugo von Hofmannstahl efter Sofokles.
Med: Iréne Theorin, Katarina Dalayman, Cornelia Beskow, Ola Eliasson, Jonas Degerfeldt, Lennart Forsén m.fl.
Kungliga hovkapellet.
Dirigent: Simone Young.
Regi: Staffan Valdemar Holm.
Scenografi och kostym: Bente Lykke Møller.
Scen: Kungliga Operan, Stockholm.

2009, nästan omedelbart efter sin lyckade uppsättning av hela Richard Wagners tetralogi ”Nibelungens ring” på Kungliga operan, satte Staffan Valdemar Holm upp ett betydligt kortare och mer koncentrerat verk på samma scen: ”Elektra”. Komponerad av Richard Strauss, som med sina två radikalt expressionistiska operor från 1900-talets första decennium, ”Salome” och ”Elektra”, gjorde upp med föregångaren Wagner ungefär som Kylo Ren gör upp med pappa Han Solo i ”Star wars: the force awakens”.

Wagner var den ultimata romantikern vars episka operor frammanade en magisk värld lika mycket som de sörjde andlighetens död i samtiden. Hans arvtagare Strauss förnekade andlighet men hade en skarp blick för psykologi och familjerelationer. Där Wagner såg med förmildrande blick på förbjudna förbindelser lyfte Strauss fram det mörka, otäcka och vansinniga i förvriden kärlek.

”Elektra” är ett djupt tragiskt familjedrama: Elektra hatar och vill döda sin mamma, som tillsammans med sin älskare Aigisthos har dödat sin make och Elektras far, kung Agamemnon, efter att denne offrat dottern Ifigenia till gudarna för att få vind i seglen. Elektras sorg efter och lojalitet mot sin pappa släcker ut hennes förståelse mot sin mamma, som i och för sig behandlar dottern som en hund. Det finns bara förlorare i denna berättelse, bara trauman som förvandlar människor till monster, bara sår som fortsätter att blöda.

Det är logiskt att ”Elektra” nu får nypremiär på Kungliga operan, året efter den underbara comebacken för ”Ringen”. Även här är sångarlaget utbytt: Katarina Dalayman, som sjöng titelrollen förra gången det begav sig, gör här Elektras mamma Klytaimnestra. Cornelia Beskow, som fick ett stort genombrott som Sieglinde i ”Ringen” i fjol, är perfekt castad som Elektras oskuldsfulla lillasyster Chrystothemis. Elektra själv görs av den fantastiska Iréne Theorin, som hoppade in i samma roll senast denna uppsättning återupplivades (2012), då Dalayman var upptagen med att sjunga Brünnhilde på The Met i New York. 

Theorin och Dalayman är båda två världssopraner och experter på de dramatiska sopranroller som Wagner och Strauss skapade. Därför blir det extra laddat när de så att säga möts i en duell i den mest omskakande scenen i ”Elektra”, mötet mellan mor och dotter. Klytaimnestra i Dalaymans tappning är skörare och mjukare än den som Marianne Eklöf gjorde
förra gången – möjligtvis bär hon med sig något av den djupa smärta som hon gestaltade så fint i ”Jenůfa” så sent som i höstas. Theorin är å sin sida den mest kraftfulla, psykotiska och livsfarliga Elektra som jag har sett. Trots att Klytaimnestra lämnar scenen med ett elakt triumferande skratt råder det ingen tvekan om att dottern har krossat henne.

Det mest obehagliga med Elektra är hun lätt hon glider från manipulativt smicker – med smäktande senromantisk melodik från Strauss – till blint raseri. Theorin bemästrar alla nyanser, som när Elektra ”förför” systern Chrysothemis i en mordisk plan. Beskow är suverän som Chrysothemis, inte minst för att det förnuftiga och klara i hennes vackra sång kontrasteras så grovt när hon i slutet dansar saligt, täckt i blod.

Snyggast med denna uppsättning – vid sidan av Bente Lykke Møllers fullkomligt geniala scenografi, monumentalt klaustrofobisk, i psykosens och blodsutgjutelsens färg – är igenkänningsscenen mellan Elektra och Orestes, bror och syster. Här finns ingen enkel glädje, inget sentimentalt mys, bara en djup chock. Elektra ryggar tillbaka – hur kan brodern, vars död hon precis sörjt så djupt, plötsligt stå livs levande framför hennes ögon? Är det en dröm? Ett elakt spratt? Eller är det verklighet? Har han kommit för att frälsa henne? För att utföra det hemska dåd hon så innerligt trånar efter? Den perverterade glädjen skildras utsökt av Strauss, och lika utsökt av regissör och sångare här. Gå och se, och låt någonting inom er slitas i stycken. Ibland kan det behövas.

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(Dagens Nyheter 2018-01-12)

n*e*r*d - no one ever really dies


De lyckas med det omöjliga: de får världens coolaste kvinna att låta töntig. Grattis. 

Pop
N*E*R*D
”No one ever really dies”
(Columbia/Sony)
Betyg: 1

Producentduon The Neptunes spelade en viktig roll i hiphopens förvandling runt millennieskiftet, när det poppiga blev det vassa. Tillsammans med Timbaland och Mannie Fresh i samma veva uppgraderade de det syntbaserade beatkomponerandet till stor konst. När de var på höjden av sin popularitet startade de sidoprojektet N*E*R*D, ett låtsasrockband med The Neptunes-funk som grund. Efter ett fint men hastigt indraget debutalbum bestämde de sig för att radikalt byta kurs och göra plastig skejtpunk kryddad med funkrock. Sedan dess har N*E*R*D varit den kommersiella popmusikens mest meningslösa band. Gradvis har de gjort sig av med ambitionerna om att låta rockiga – men den ängsliga partypop som har dolt sig under dessa är en ytterst tunn soppa. Nya skivan låter som en sämre version av Teddybears.

Bästa spår: ”Lightning fire magic prayer”

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(dn.se 2017-12-15)

kelela på debaser strand



Kelela
Scen: Debaser Strand, Stockholm
Betyg: 3

Kelela går i bräschen för en inriktning inom R&B som har vuxit fram de senaste åren: skilsmässan från hiphop. Det är ingen liten förändring, för sedan det tidiga 90-talet har närhet till hiphop varit synonymt med modernitet och relevans för soulmusik. Även när neosoul var som störst kring millennieskiftet, rörelsen som tog avstånd från den mer kommersiella R&B-scenen, handlade det om att kombinera soul med hiphop – bara en annan typ av soul och en annan typ av hiphop.

Men det finns inget hos Kelela som låter som hiphop av något slag. Istället är det experimentell klubbmusik som hon annekterar med sin sensuella och svala sång. Inte för inte ligger hon på det smala och ultrarespekterade skivbolaget Warp, känd för kompromisslösa elektroniska artister som Aphex Twin och Boards of Canada. Samtidigt är det tveklöst R&B som Kelela sysslar med – sånger om kärlek, saknad och sex med rytmbaserad och antinostalgisk produktion.

Hon uppträder flankerad av två körsångerskor, i bakgrunden finns tre killar som sköter all elektronik. Det är mycket som händer musikaliskt i varje låt och showen är ytterst välregisserad, varje handrörelse tycks vara koreograferad. Total konstnärlig kontroll är viktigt för Kelela för hennes variant av R&B är inte av den minst pretentiösa sorten. Det är soul som inte handlar om värme och charm – när hon sjunger om sex gör hon det på ett distanserat och nyktert konstaterande vis. Ett musikaliskt uttryck för behovet av att äga sin sexualitet.

Det finns en motsägelse hos Kelela – texterna är nakna och sårbara, men musiken är kompakt och muskulös. ”Is my head in the way?” sjunger hon i ”All the way down” och precis så är det – hon resonerar kring känslor istället för att vara i känslan och uttrycka den. Hennes artisteri är ett experiment: går det att göra R&B som riktar sig till hjärnan mer än till kroppen? Svaret är ja, men att dansa till hennes låtar är lite som att dansa till Radiohead. Det är inte förvånande att Kelela höll på med duktig jazz innan hon gav sig in på R&B.

Kelela är som bäst när hon är som mest direkt och sjunger över upptempobeats, som i ”Rewind”, ”Onanon” och ”LMK”. Men dessa är tyvärr i minoritet och på det stora hela är det en ganska sömnig konsert, trots den tjusiga inramningen och en peppad publik.

Förbandet är dock suveränt. Tiffany Gouché gör R&B som är enklare och poppigare än Kelelas men som just därför kommunicerar med publiken på ett rakare sätt. Hon har en vacker androgyn röst, charmerande låtar och stark scennärvaro.

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(dn.se 2017-12-10)

nobelkonserten 2017



Nobelkonserten 2017
Kungliga filharmonikerna.
Verk av Wolfgang Amadeus Mozart och Richard Strauss.
Dirigent: Gustavo Dudamel.
Scen: Konserthuset, Stockholm.
Betyg: 4.

Det finns tillfällen då klassisk musik reduceras från konst till symbol för något fint och imponerande. Den årliga Nobelkonserten är ett sådant tillfälle – sammanhanget är respektingivande, kungaparet närvarar, publiken är uppklädd, konsertsalen är vackert utsmyckad och i pausen bjuds det på champagne.

Musiken som framförs kan inte vara vilken som helst utan måste visa på den klassiska musikens genialitet. Mozarts ”Jupitersymfoni” och Richard Strauss ”Also sprach Zarathustra” är logiska val – bägge häpnadsväckande orkesterverk med tung klassikerstatus. Dirigenten Dudamel håller ett tal innan konserten börjar i vilket han kopplar samman musik med vetenskap och filosofi – de högsta uttrycken för mänskligt tänkande, saker som tjänar mänskligheten, etc. Allt för att pumpa upp känslan av att det vi snart ska få höra inte bara är stark musik utan något lika viktigt och briljant som relativitetsteorin.

Jag är kluven till denna storslagna och smickrande presentation. Genom att förstora musiken förminskar man den. Mozart kopplas till upplysningens ädla ideal och ”Also sprach Zarathustra”, via dess filmmusiktradition, till att handla om civilisationens födelse. Men konst handlar inte om mänskligheten utan om människor. Större än alla akademier och kungligheter är vad ett konstnärligt verk betyder för den som skapar det och den som drabbas av det.

Dudamel är hur som helst en makalös dirigent och får Kungliga filharmonikerna att leverera av högsta förmåga. Det är som om han får in dubbelt så många val och nyanser per takt jämfört med andra dirigenter, han kan höja och sänka musikens intensitet med en otrolig exakthet. ”Jupitersymfonin” låter strålande – de första tre satserna är kanske en aning sobert framförda, vilket måste vara avsikten. Men den sista satsen exploderar, utan att förlora ett uns av klarhet och nyansrikedom. Som lyssnare kan man inte göra annat än att le saligt.

”Also sprach Zarathustra” är som bekant Strauss tolkning av en esoterisk skrift av Nietzsche. Men verket säger också någonting om vem Strauss var och ville vara vid mitten av 1890-talet: han ville ta sig ur Wagners skugga, ta avstånd från hans idéer om musikalisk metafysik och hylla en filosof som själv hade ”gjort slut” med Wagner. Strauss symfoniska dikt begär mycket av lyssnaren men är aldrig svårlyssnar, det är kraftfull och ofta vacker musik. Slutet, som varvar himmelskt skira stråkar med de mörkaste av bastoner, tycks påminna om att tvivlet aldrig försvinner, att frid är något bedrägligt. 

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(dn.se 2017-12-09)

sia "everyday is christmas"


Den som vill höra bättre julmusik kan lyssna på min färska playlist "
sentimental xmas". Lite sent nu kanske...

Pop
Sia
”Everyday is Christmas”
(Atlantic/Warner)
Betyg: 2

Det är mysigt med popstjärnor som egentligen är låtskrivarstjärnor. I slutet av 1960-talet tog Carole King och Randy Newman steget från låtskrivarproffs till uppfriskande vuxna singer-songwriters; i modern tid har exempelvis The-Dream och Ester Dean brottats med dilemmat att låtar de skriver för andra artister med större lyskraft stjäl uppmärksamhet och arbetstid från den egna solokarriären.

Sia Furler är ett specialfall. Hon hade en halvhyfsad karriär som soloartist innan hon började skriva låtar åt andra, mer etablerade artister. Det var en mer inkomstbringande verksamhet, och Sia hade uppenbarligen en begåvning för att komponera starka hooks, så hon var på god väg att pensionera sin egen artistkarriär. 

Men när den episka David Guetta-singeln ”Titanium” släpptes 2011 och blev en megahit blev låtens kompositör Sia – vars sångdemo Guetta hade använt rakt av, utan att fråga – plötsligt en känd artist. Och när Sia några år senare skrev ”Chandelier”, ännu en kolossal popsingel, valde hon att ge ut den själv istället för att sälja den till Rihanna eller Beyoncé (vilket var den ursprungliga planen). Efter att den toppat alla listor befann sig Sia plötsligt i den intressanta positionen att ha två väldigt framgångsrika karriärer: som omsusad popstjärna och som ödmjuk låtskrivarlegoknekt.

Sia är så att säga en del av popindustrin inifrån och ut, hyperkommersiell artistprodukt och samtidigt så luttrad och mäktig att hon är allt annat än en viljelös docka. Om något är hon en dockmakare, en neutral skapare av perfekta popleksaker. Att hon nu har gjort en julskiva, ett soundtrack till den mest kommersialiserade av högtider, känns logiskt.

På ”Everyday is Christmas” har Sia än en gång arbetat med Greg Kursin, som har skrivit och producerat samtliga låtar på skivan. Duons koncentrerade samarbete gör denna julodyssé till ett ovanligt homogent Sia-album. Det rör sig inte om någon intim och innerlig julestetik, snarare är skivan ett soundtrack till lyxigt julpyntade varuhus och cafékedjor. Tycka vad man vill om denna specifika genre inom julmusik, men Sia och Greg Kurstin tar sig an den med största möjliga professionalism och detaljomsorg.

De tio låtarna är alltså alla nyskrivna, vilket är bra – covers hade varit ganska meningslöst eftersom Sia inte använder sin röst för att tolka texter och känslor utan för att ge sina poplåtar det framförande de förtjänar. Soundet här är inte Sias vanliga sprakande bombasm utan snarare klassisk julrock i Phil Spectors tradition, filtrerat genom en nittiotalistiskt krispig produktion.

Låtarna i sig är effektiva men lättglömda hopkok av tacksamma referenser – Sia sjunger om tomten, julgodis, snögubbar, snöflingor, julklappar i form av hundvalpar och julkänsla som symbol för förälskelse. Vid ett tillfälle försöker hon gå utanför den förväntade ramen med ”Ho ho ho” som handlar om hur ett gäng riktigt busiga julfreaks firar en dekadent jul. Det är den jobbigaste cirkuslåt som gjorts sedan Eminems ”We made you”.

Det hade varit intressant om Sia hade använt sin talang för att skriva extatiska popmonster som ”Titanium”, ”Diamonds” och ”Chandelier” till att tolka julens mirakel. Det hade blivit en okonventionell julskiva, som hade gjort både Phil Spector-nostalgiker och julruschshoppare förvirrade, men hon hade kunnat göra det bra. Istället väljer hon något som hon aldrig tidigare visat intresse för: att skapa pop som inte har något att göra med samtiden. Det är synd.

Bästa spår: ”Underneath the misletoe”

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

BONUS: Fem andra högtider som förtjänar att firas musikaliskt

1. Påsken
Den klassiska musiken har sina passionsoratorier, och Irving Berlin skrev den trevliga låten ”Easter parade” 1933, men varför finns det så lite modern musik om stilla veckan? Artister som Frida Hyvönen hade kunnat skapa vackert ödesmättad pop av den.

2. Valborg
Bålen som tänds väcker något primitivt hos åskådarna, den märkliga mixen av hednisk rit, medeltida helgondyrkan och galen häxskräck fascinerar. I väntan på modern valborgmusik får man hålla till godo med Felix Mendelssohns ”Die erste Walpurgisnacht”.

3. Pingst
”Pingsten, hänryckningens dag, var inne”, skaldade Esaias Tegnér, och vem vill inte höra musik som gestaltar total hänryckning? Van Morrison kunde sjunga tungotalsliknande i sina mest inspirerade 1970-talslåtar, men vi saknar samtida motsvarigheter.

4. Midsommarafton
Visst, man kan lyssna på Håkan Hellströms ”En midsommarnattsdröm” eller Evert Taubes mest skärgårdsromantiska sånger. Men det vore kul om någon försökte skildra den ljusa nattens magi, kärleksdrömmar och besvikelser, det är en popdramatisk guldgruva.

5. Allhelgonahelgen
Sammanfaller med Halloween, och rock inspirerad av den tramsiga skräckfesten finns det gott om. Men firandet av dödens och de dödas närvaro kan göras värdigt, i stil med technoförnyaren Actress, vars ”Faure in chrome” samplar Gabriels Faurés dödsmässa.

(dn.se 2017-12-08)

händels "messias" x 2



”Messias” av Georg Friedrich Händel

Konsert 29/11:
Musica Vitae med Eric Ericsons Kammarkör.
Solister: Karin Dahlberg (sopran), Marianne Beate Kielland (alt), Anders J Dahlin (tenor) och Jakob Högström (bas).
Dirigent: Fredrik Malmberg.
Scen: Konserthuset, Stockholm.
Betyg: 3.

Konsert 1/12:
Rebaroque med S:t Jacobs Kammarkör.
Solister: Maria Keohane (sopran), Kristina Hammarström (alt), Thomas Köll (tenor) och Karl-Magnus Fredriksson (bas).
Konsertmästare: Maria Lindal.
Dirigent: Gary Graden.
Scen: Storkyrkan, Stockholm.
Betyg: 4.

Händel var en pragmatisk tonsättare. Han skrev sina första oratorier av den enkla anledningen att det just då var förbjudet att framföra operor i Rom där han bodde vid den tidpunkten – sedan återgick han till opera, hans kärnverksamhet. Först många år senare, när det i hans nya hemstad London började bli mindre populärt och lukrativt med högstämda operor på italienska, började han på allvar komponera oratorier igen, nu på engelska.

När Händel komponerade ”Messias” 1741 var han 56 år gammal och hade skrivit över 40 operor. Det var som operatonsättare han angrep oratoriegenren – en viktig skillnad från Bach, den andra stora oratoriemästaren från denna era, som inte komponerade en enda opera i sitt liv. I Händels oratorier är underhållning för betalande publik alltid i fokus – musiken måste vara tydlig, briljant, varierad, överrumplande. Och ”Messias” är allt det.

Librettot är fascinerande udda. Istället för att skriva en story med olika roller och en berättare pusslade librettisten Charles Jennens ihop en mängd bibelcitat från både gamla och nya testamentet – en mosaik av korta passager, som bildar en teologisk argumentation för att Jesus verkligen var Messias. En märklig text att skapa musikdramatik av, kan tyckas, men tack vare Händels begåvning och kunnande blev det ändå en fantastisk resa – en resa från hopp till förtvivlan till triumf, berättad som genom en prisma av olika perspektiv.

”Messias” framförs ofta när det börjar lacka mot jul, och denna vecka har man kunnat njuta av verket både i Stockholms konserthus och i Storkyrkan. Men det rör sig om två ganska olika tolkningar, trots att båda är trogna kör- och orkesterstorleken från Händels tid.

Inget fel med att framföra ett kyrkomusikaliskt verk i en ickereligiös lokal, men man kan inte förneka att rummet spelar roll. ”Messias” glöder av kristen övertygelse och kan lätt bli lite naken och försvagad i en neutral konsertsal. Fredrik Malmberg dirigerar med gott humör men också strama tyglar – hans fokus tycks vara klarhet, balans och transparens. Musiken imponerar men hettar aldrig riktigt till. Eric Ericsons Kammarkör låter urproffsig men också en smula distanserad och bland solisterna sticker endast tenoren Anders J Dahlin ut, framförallt i inledningsarian ”Comfort ye, comfort ye my people”. Trumpeten (basun i vår svenska bibel) som ska annonsera de dödas återuppståndelse låter dessutom allt annat än pampig.

Gary Graden, Rebaroque och S:t Jacobs Kammarkör har tillsammans spelat ”Messias” i Storkyrkan många gånger vilket nyligen förevigades på skiva. Det finns en trygghet, intimitet och värme i deras framförande som dock aldrig övergår i slentrian och slarv. ”Pifan”, det instrumentala mellanspelet som gestaltar fåraherdarna som omnämns i det nästföljande sångavsnittet, låter här kongenialt lantligt och idylliskt, nästan som svensk folkmusik. Att använda teorb istället för cembalo gör också att musiken känns mindre fångad i barocken och förstärker det mjuka och inbjudande. Bland solisterna är både Maria Keohane och Kristina Hammarström underbara – de har inte bara fantastisk teknik utan också innerlig närvaro.

Kyrkorummet gör mycket, både för stämningen och akustiken, och ofta är framförandet rent strålande. Hade det inte varit för att den vackra sopranarian ”If God be for us, who can be against us”, det sista solonumret innan finalen, märkligt och irriterande nog kapats bort (Karin Dahlberg sjöng den fint i Konserthuset ett par dagar tidigare) hade det varit ett fläckfritt framförande.

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(dn.se 2017-12-04)

miguel - war & leisure


Också bra låt, trots fånig text (och fånigt "brrra!" i refrängen)

Soul
Miguel
”War & leisure”
(RCA/Sony)
Betyg: 3

Miguel har väldigt lite att göra med samtida R&B, trots enstaka hitsinglar som ”Adorn” och trots att han är en flitigt anlitad duettpartner för andra stjärnor i hiphopvärlden. Han är en gulligt nördig musikälskare som noggrant och personligt pusslar ihop hedonistisk 70-talsrock, Prince soligaste poplåtar och 00-talets elektroniskt kryddade indieband. En del av hans texter vittnar dock om ett meningslöst komplex över att inte vara en alfahannesoulsångare. Detta fjärde album är rakare och poppigare än förra skivan, den experimentella ”Wildheart” som var en kommersiell besvikelse, men också lite tråkigare. Kul dock att Miguel avrundar med två Pixies-hyllningar: ”Anointed” har en ”Monkey gone to heaven”-liknande basgång, medan spökkören i ”Now” låter avsevärt inspirerad av ”Where is my mind”.

Bästa spår: ”Now”, ”Told you so”

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(dn.se 2017-12-01)


pnb rock - catch these vibes



Rap
PnB Rock
”Catch these vibes”
(Atlantic/Warner)
Betyg: 3

Under hiphopåret 2017 har gränser suddats ut. Mellan underground och mainstream – Lil Pump går från SoundCloud-freak till att nå pallplats på Billboards singellista. Mellan album och mixtape – Drake och Young Thug har släppt otroligt välgjorda fullängdare på stora skivbolag, som de vägrar kalla för officiella studioalbum, medan Lil Uzi Verts ”Luv is rage 2” och Ty Dolla Signs ”Beach house 3” är studioalbum som är uppföljare till mixtapes. Samt mellan rap och sång, och här är PnB Rock ett klockrent exempel. 26-åringen nischar sig genom att balansera mellan Drakes ängsliga kärleksfunderingar och Lil Yachtys vimsiga kåthet. Produktionen är den svaga länken på detta melodiskt tilltalande debutalbum. Här finns ingen låt som är lika stark som ”Selfish”, hitsingeln från PnB Rocks senaste mixtape.

Bästa spår: ”1day”

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(Dagens Nyheter 2017-11-25)

morrissey - low in high school



Rock
Morrissey
”Low in high school”
(BMG)
Betyg: 3

Kan man förstöra sitt arv, sin kulturella status? Morrissey har de senaste decennierna varit mest känd som kroniskt kränkt och osympatiskt föraktfull offentlig person, som sågad romanförfattare samt för att släppa skivor med halvinspirerad rock istället för skarp och sensibel pop. Det har varit svårt att se honom som en artist med relevans för samtidens popmusik.

Men ingen kan ta ifrån Morrissey att han mellan 1983 års ”Hand in glove” och 1995 års ”Boxers” skapade ett livsverk så magnifikt att han blev en ikon. Den brittiska popmusikens mest fängslande textförfattare någonsin och därtill en av dess finaste sångare? Ja. Varje eko av denna storhet, alla gyllene smulor, tas tacksamt emot av de lyssnare som någon gång drabbats av den.

”Low in high school”, Morrisseys elfte soloalbum, har en sådan gyllene låt. Nämligen ”Home is a question mark”, episkt uppgiven med en final som lyfter mot himlen innan den brutalt imploderar. Det är Morrisseys mest självlysande låt sedan ”First of the gang to die”.

I övrigt är skivan rätt ojämn – blaffig produktion, teatrala gester, kitschigt latinska rytmer, politiska kommentarer och den mysdeppiga singeln ”Spent the day in bed”. Avslutande ”Israel” är intressant eftersom Morrissey här adresserar sin homosexualitet tydligare än kanske någonsin tidigare.

Bästa spår: “Home is a question mark”

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(Dagens Nyheter 2017-11-18)

"sven-david sandstorm 75 år" på berwaldhallen



”Sven-David Sandström 75 år”
Sveriges Radios Symfoniorkester
Verk av Joseph Haydn, Sven-David Sandström, Alfred Schnittke och Dmitrij Sjostakovitj.
Solist: Peter Friis Johansson (piano), Anders Nilsson och Per Öman (violin).
Dirigent: Omer Meir Wellber.
Scen: Berwaldhallen, Stockholm.
Speltid: 2 tim 20 min.
Betyg: 4.

Hur ska man förhålla sig till det förflutna? Det är en fråga som både tonsättare, musiker och konsertarrangörer ständigt måste ställa sig. Alla älskar 1700-talets musik, och det är lätt att romantisera denna era eftersom det var den sista tidsepoken inom konstmusik då nuet fick regera. 

Denna kväll har Berwaldhallen ett synnerligen välkomponerat program. Vi börjar i Haydns f-mollsymfoni från 1768, utsökt spelat av en beskuren och spänstig orkester med stående musiker. Detta verk från Haydns ”Sturm und Drang”-period har en tilltalande svärta som dock aldrig står i vägen för den utåtriktade skönhetsvurmen.

Schnittkes ”Moz-Art à la Haydn” från 1977 blickar tillbaka på klassicismen men i förvrängd form, som sedd genom en skrattspegel. Här blir Radiosymfonikerna teatrala på ett sätt som fungerar: i en nästan helt nedsläckt konsertsal gör musikerna entré från olika håll, samtidigt som de försiktigt spelar styckets spöklika inledning, men i samma sekund som musiken river igång på riktigt tänds scenens belysning. Musikerna lämnar scenen på samma sätt, likt Haydns ”Avskedssymfoni”.

Omer Meir Wellber är en underbar dirigent, som använder hela sin kropp för att få liv och engagemang i orkestern, vilket han lyckas galant med, framförallt i Sjostakovitjs nionde symfoni från 1945. Denna är, i högre utsträckning än den svårmodige ryssens övriga symfonier, en blinkning till klassicismen och det lätta, preromantiska, ickebombastiska symfoniidealet. Vilket provocerade många eftersom meningen var att symfonin skulle hylla ryssarnas seger över Nazityskland. Men Sjostakovitj komponerade en musik som sa: människan är inte en del av en enhetlig klump som är antingen hjältemodig eller tragisk, människan är komplex och motsägelsefull, människan är glad, ängslig, ambivalent, larvig. Det är ett underskattat verk som här får ett fantastiskt framförande.

Födelsedagsbarnet Sven-David Sandström har något av en biroll, men hans ”Five pieces for piano and orchestra” (som uruppfördes i våras av Göteborgs Symfoniker) är en intressant variant på en genre som växte fram på 1700-talet. Om många pianokonserter är som romaner är denna snarare en novellsamling. Här finns många vackra ögonblick, och ännu fler stökiga, men musiken får aldrig vila i en melodi eller en orkesterklang utan växlar hela tiden till nästa station, likt radiorattande på FM-bandet. Och kanske är detta också en bild av livet: inget är beständigt, varken lyckan eller kaoset är permanent, och detta är lika sorgligt som trösterikt.

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(Dagens Nyheter 2017-11-12)

yung lean - stranger



Hiphop
Yung Lean
”Stranger”
(YEAR0001)
Betyg: 4

Inom hiphop finns – kanske i högre utsträckning än hos andra musikgenrer – en ständig dragkamp mellan gränslös fantasifullhet å ena sidan och lojalitet mot äkthetsideal å den andra. Bilden kompliceras av att vissa hiphopartister har inslag av båda sidorna – exempelvis inom gangstarap där fiktion alltid har varit minst lika viktigt som självbiografi – samt av att det inte går att säga att det ena är bättre än det andra. Båda stilarna har gett upphov till vital och nyskapande musik.

1983 släpptes till exempel två legendariska singlar, Rammelzee & K-Robs ”Beat bop” med produktion och skivomslag skapade av Jean-Michel Basquiat, och Run-D.M.C.:s debut ”Sucker M.C.’s” (egentligen b-sida till den mindre intressanta ”It’s like that”). En låt som fascinerar med oförutsägbart experimenterande, en som gör det med stenhård minimalism. Drömsk konstfullhet mot gatusmart realism.

Inom svensk hiphop har dock den äkthetstörstande inriktningen dominerat stort. Det gäller både för hårda skildrare av bistra verkligheter och för poppiga rappare som gör klubbiga låtar med texter om kärlek och sex. Därför blev chocken så stor när Sad Boys – Yung Lean och hans två producenter Gud och Yung Sherman – gjorde entré 2013. 

Folk irriterade sig till döds på den 17-årige killen med priviligierad bakgrund som rappade – på engelska dessutom! – om allt möjligt som han tyckte om eller fantiserade om. Irritationen blev dubbelt så stor av att Yung Lean snabbt blev populär och till och med fick en fanskara i USA, något som ingen svensk rappare vågat drömma om. 

Alla artister skapar en persona, men den persona som Jonatan Leandoer Håstad skapade stack ut i hiphopvärlden i allmänhet och i Sverige i synnerhet. Yung Leans rap var en medvetandeström som obekymrat blandade italienska renässanskonstnärer, japanska romanförfattare, science fiction-filmer, mat, naturromantik och gamla tv-spel med fantasier om droger, dyra kläder och extremt snuskigt sex. Parat med de sinnesutvidgande beatsen föddes den mest häpnadsväckande hiphop som kommit från detta land. 

Yung Lean har varit väldigt produktiv – ”Stranger” är hans tredje officiella studioalbum men sjunde fullängdsalbum om man räknar med mixtapes och sidoprojekt. Han har också nästan kört sin karriär i botten när Sad Boys turnerade i USA och levde ut sina rockstjärnedrömmar, med katastrofala följder: överdos, mentalsjukhusvistelse och den inte särskilt lyckade skivan ”Warlord”. Men nu är han tillbaka och låter mer inspirerad än på länge.

Det är en ny Yung Lean som framträder på ”Stranger” – lite mognare, lite lugnare, lite mer melodiös. Texterna är inte längre fullproppade med referenser till populärkultur, istället låter han det emotionella och sorgsna komma i förgrunden. I ”Red bottom sky” sjunger han om naturfenomen och den ångestfyllda förnimmelsen av att halka genom tillvaron; ”Agony” är en naken ballad med ett ostämt piano som låter som att det tillhör Aphex Twin.

Musikaliskt är utvecklingen än mer slående – de aggressiva klubbdängorna lyser med sin frånvaro, istället har Gud och Yung Sherman (och kompisen WhiteArmor) skapat luftiga, futuristiskt dubbiga beats. De klär Yung Leans nya sångliknande rap perfekt. ”Yellowman” påminner otippat nog om en militärmarsch, medan ”Skimask” har en melodi så ramsliknande att man kan hoppa hopprep till den.

”Stranger” är Sad Boys starkaste skiva sedan ”Unknown death 2002”, och visar att även eskapistiska fantasidyrkande hiphopartister kan utvecklas och mogna, utan att förlora lyskraft och unikum.

Bästa spår: “Red bottom sky”

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

Bonus: fem andra fantasifulla hiphophjältar

De La Soul ”3 feet high and rising” (1989)
Trion rappade om blommor, sprängde murar för vad som var okej att sampla – en skiva med fransk språkkurs var att föredra framför James Brown-funk – och gjorde med hjälp av radioteaterliknande mellanspel ett konceptalbum om ett fånigt tävlingsprogram i tv.

Wu-Tang Clan ”Enter the Wu-Tang/36 chambers” (1993)
De kom från New Yorks mest bortglömda stadsdel Staten Island men förvandlade den till Shaolin, en plats där munkar mediterar, svärdstrider utkämpas och rappare inte har ett alias utan fem olika. Beatsen var lika outgrundliga och atmosfäriska som råa.

Missy Elliott ”Da real world” (1999)
Debutalbumet “Supa dupa fly” var visserligen just det, men i uppföljaren “Da real world” drog Missy Elliott och producenten Timbaland sin futuristiska och lekfulla hiphop-R&B-hybrid till sin spets. Hype Williams legendariska videor blev pricken över i.

Madvillain ”Madvillainy” (2004)
På egen hand hade både Madlib och MF Doom skapat apart och älskvärd alternativrap, men när de spelade in en skiva ihop och blev Madvillain uppstod en kreativ explosion. Obskyr jazz, enorma mängder gräs och en hiphop som är psykedelisk både i ord och toner.

Nicki Minaj “Monster” (2010)
Okej, detta är ingen skiva av Nicki Minaj utan en singel av Kanye West, men Nicki stjäl showen totalt med sin gästvers här. Hon växlar mellan olika alter egon som en mästerlig röstskådespelare och manusförfattare, med ljuv rapschizofreni som resultat.

(Dagens Nyheter 2017-11-11)

borisova-ollas, saint-saëns och elgars "enigmavariationer" i stockholms konserthus


Repetition av "Angelus" när Fillan skulle spela den för några år sedan.

Kungliga filharmonikerna
Musik av Victoria Borisova-Ollas, Camille Saint-Saëns och Edward Elgar.
Solist: Quirine Viersen, cello.
Dirigent: Andrej Borejko.
Scen: Konserthuset, Stockholm.
Betyg: 3.

När Victoria Borisova-Ollas går upp på scen för andra gången för att ta emot publikens jubel, efter att hennes orkesterstycke ”Angelus” framförts, känns det som att det är nu det händer. Nu får den skarpa ryskan äntligen sitt stora genombrott, efter en kvarts sekel som Sverigebaserad tonsättare. Det är mindre än en vecka sedan hennes första opera ”Dracula” haft världspremiär på Kungliga operan, under en massiv PR-kampanj. Hon pryder framsidan av senaste numret av Opus. Och ”Angelus” är inte ens ett uruppförande, utan ett verk som skrevs 2008 för Münchens filharmoniker och uruppfördes av dem. Ändå vet publikens entusiasm inga gränser. Alla tycks älska Victoria Borisova-Ollas just nu.

Och det är helt rättvist. ”Dracula” är i mina ögon och öron ett lyckat verk, men nästan allt som Borisova-Ollas gör blir intressant. ”Angelus” skildrar upplevelsen av att lyssna på ringningen från mäktiga kyrkklockor, inte inifrån kyrkan utan utifrån, på torget, med himlen som tak, det vackra klocktornet i blick och duvor som flyger omkring. Det är inte kyrkan som är i fokus utan människan, känslan av att vandra omkring i denna livfulla miljö och uppfyllas av de majestätiska klockornas dånande toner, lika ödesmättade som förlåtande. Som publik är det bara att blunda och förflyttas till en annan plats. Målerisk men inte kitschig musik – oerhört tilltalande.

Konserten som helhet dras dock ned av de övriga verken på programmet. Fransmannen Camille Saint-Saëns är en tonsättare som på hyggligast sätt kan beskrivas som konservativ, på ärligast sätt som tråkig. Tveklöst kompetent men allt annat än originell. Holländska Quirine Viersen gör vad hon kan med Saint-Saëns första cellokonsert, hon spelar med stor inlevelse, men vad har det för betydelse när verket i sig är så själlöst? Som bakgrundsmusik fungerar det fint, som konserthöjdpunkt är det så tunt att det är genomskinligt.

Edward Elgars ”Enigmavariationer” är ett lite udda orkesterstycke från 1899. Elgar skildrar sin bekantskapskrets genom att komponera ett tema med variationer som var och en karakteriserar de olika personerna. Allra sist karakteriseras Elgar själv – att just detta är verkets mest storslagna och mäktiga musik ger ett något självgott intryck. För att ett verk av denna typ ska engagera lyssnare måste de olika variationerna spelas så känsligt det går, bli nakna och mänskliga. Men Andrej Borejko dirigerar snarare fram en smaskig underhållningsmusik vars platta elegans och bräkiga munterhet lämnar åtminstone mig oberörd.

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(Dagens Nyheter 2017-11-06)

Víkingur Ólafsson i Berwaldhallen



Sveriges Radios Symfoniorkester.
Verk av Britta Byström, Edvard Grieg och Robert Schumann.
Solist: Víkingur Ólafsson, piano.
Dirigent: Pablo Heras-Casado.
Scen: Berwaldhallen, Stockholm.
Speltid: 2 tim.
Betyg: 4.

33-årige Víkingur Ólafsson är en underbar pianist. Han har både en fantastisk teknik och en egen röst – när han spelar ett stycke handlar det om en tolkning och inte bara ett framförande. Hans inspelning av Philip Glass ”Opening” från ”Glassworks” som gavs ut tidigare i år får detta hypnotiska stycke att ljuda på ett helt nytt sätt. Han tycks förskjuta volym och emfas mellan höger- och vänsterhanden, en glidande dynamik som framkallar en oväntad skönhet.

Men förtjänar han verkligen epitetet ”Islands Glenn Gould” som New York Times gav honom? Svaret är ja, bevisar han som tidsmanipulerande solist i Edvard Griegs pianokonsert. Denna klassiker från romantiken låter i fel händer svulstig och sentimental, men Ólafsson spelar som om varje ton är laddad. Griegs nationalromantik låter mindre ”ut på tur, aldrig sur” och mer Munch. Den finns en mörk, erotisk glöd i den mäktiga inledningssatsen och att applåder kommer redan efter denna överraskar inte. 

Som extranummer spelar Ólafsson Jean-Philippe Rameaus ”Le rappel des oiseaux” från 1724 och än en gång väcks associationer till Gould – barockens cembalostycken blir tänjbara och personliga pianodrömmar. Alla i lokalen är trollbundna av Ólafsson, inklusive dirigenten Heras-Casado som slår sig ned bredvid violinisterna eftersom han inte vill missa extranumret.

Denne spanske dirigent tycks gilla Robert Schumann, för han har spelat in både pianokonserten och violinkonserten och nu dirigerar han Radiosymfonikerna i Schumanns symfoni nr 3, som Heras-Casado dock inte riktigt lyckas skaka liv i. Symfonier var inte Schumanns starkaste gren och här är hans begränsningar plågsamt uppenbara, framförallt vad gäller melodisk skärpa och dramaturgisk framåtrörelse. Det enda undantaget är den näst sista av de fem satserna, den enda som går i moll och den enda som ekar av Schumanns besök i Kölnerdomen samma år som symfonin skrevs. Blåset låter som en högtidlig orgel, det känns som att man är i en enorm kyrka – briljant.

Britta Byströms ”Segelnde Stadt”, inspirerad av en Paul Klee-målning med samma namn, är tyvärr en besvikelse. Nog har hon en större orkesterpalett än Schumann, men vackra klanger räcker sällan för att skapa ett berörande musikstycke, det är bara ett verktyg. ”Segelnde Stadt” har ett fint inslag: trombonerna som hörs på håll, utanför scenen. De skapar djup och rymd, får musiken att bli mer tredimensionell. Men verket har varken någon emotionell kärna eller någon riktig riktning, och slutar märkligt abrupt, nästan slappt.

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(Dagens Nyheter 2017-10-28)

dubbelrecension: lil pump och smokepurpp



Rap

Lil Pump
”Lil Pump”
(Tha Lights Global/Warner)
Betyg: 4

Smokepurpp
”Deadstar”
(Alamo/Interscope)
Betyg: 4

När mainstreammusiken blivit för polerad och perfekt – även om musiken låter bra – kommer alltid kids som vill ha något enklare, råare, trasigare, vildare och roligare. Det hände rocken med 70-talets punkvåg.  Och nu håller det på att hända inom hiphop.

Hur bra Atlantas kungar än är så finns det något förutsägbart över hur de konstruerar sina låtar. Beatsen är effektiva, fullmatade, lyxiga. Hitsen avlöser varandra men soundet börjar bli likriktat. På annat håll har den duktiga textfetischistiska hiphopen fått en renässans med artister som Kendrick Lamar.

Därför är den nya rörelsen – nihilister som Lil Pump, Smokepurpp, XXXTentacion och Lil Peep, unga och med ännu yngre fans – en befrielse. Låtarna är korta, röjiga och fulla av pigg dekadens och explosiva känslor. De låter inte som att de är på väg till mäklaren för att underteckna ett husköp utan på väg rakt in i ett brinnande kaos.

Lil Pumps och Smokepurpps musik är soundtracket till att balla ur på smutsiga klubbar och nattligt ödsliga parkeringsplatser. ”Lil Pump” och ”Deadstar” är de två kompisarnas respektive debutmixtapes, och att bägge har gästframträdanden av kända rappare skvallrar om att skivbolagen satsar på de unga förmågorna. Men att det är de mörka stjärnorna själva som är huvudpersoner råder det aldrig någon tvekan om.

Bästa spår: ”D Rose” från ”Lil Pump”, ”Fingers blue” från ”Deadstar”

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(dn.se 2017-10-27)

gucci mane - mr. davis



Rap
Gucci Mane
”Mr. Davis”
(1017/Atlantic/Warner)
Betyg: 3

Många rappar om brottets bana men få har en karriär så tätt förknippad med kåkfarande som Gucci Mane. Genombrottsalbumet ”The state vs. Radric Davis” släpptes i samband med att han skulle påbörja ett fängelsestraff, fjolårets comeback ”Everybody looking” efter att han avtjänat ett annat. Musikaliskt är dock Gucci ingen hård gangstarappare utan en tillbakalutad och obekymrad kille som låter som att han står vid sidan om allt som händer, en milt road betraktare. Hans charm vilar på hans hesa, loja röst, ramsliknande melodier och lågmälda humor. Att han maniskt pumpar ur sig musik – detta är hans femte fullängdare på 15 månader – ger dock hans skivor en air av fabrikstillverkning. ”Mr. Davis” börjar lovande med den öppenhjärtliga ”Work in progress” men blir snart en ganska jämntjock rapgryta.

Bästa spår: ”Stunting ain’t nuthin”

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(dn.se 2017-10-20)

Jacob mühlrads "kaddish" i berwaldhallen



Radiokören
Musik av Johann Sebastian Bach, Ernst Krenek, Maija Einfelde och Jacob Mühlrad.
Solister (Bach): Sofia Niklasson, Christiane Höjlund, Niklas Engquist och Lars Johansson Brissman.
Solist (Mühlrad): Eva Dahlgren.
Instrumentalensemble (Bach): Björg Ollén, Olle Torssander, Mimé Brinkmann, Keren Bruce och Fredrik Malmberg.
Dirigent: Peter Dijkstra.
Scen: Berwaldhallen, Stockholm.
Speltid: 1 tim 30 min.
Betyg: 4.

Tonsättaren Jacob Mühlrad, född 1991, är något av en sensation. Hans liv och karriär är en så stark berättelse (lyssna på hans ”Sommar i P1”-program), han är så ung och begåvad, en medialt perfekt gestalt för en genre som kämpar med att få bort stämpeln som gammal och mossig. Berwaldhallen fick sätta in en extrakonsert med uruppförandet av Mühlrads nya körverk ”Kaddish” – båda konserterna sålde slut.

”Kaddish” är en hyllning till och tolkning av en judisk bön med samma namn, bönen till minne av de bortgångna. Det är också en dialog om förintelsen med tonsättarens morfar, som överlevde Auschwitz, men som inte ville prata om sina upplevelser därifrån med sitt barnbarn. Döden och dödligheten blev extra närvarande för Mühlrad under komponerandet, eftersom hans mamma samtidigt kämpade mot svår cancer. 

Det universellt tragiska och det privata vävs alltså samman i ett musikstycke som är berörande bara genom att det finns. Frågan är då hur väl materialet uttrycks konstnärligt. ”Kaddish” börjar vackert, i det långsamma, mörka och allvarsamt tunga. Musiken rör sig inte så långt från denna punkt, men har ändå en tydlig dramaturgi – när morfadern motvilligt till slut berättar om dödslägrens fasor ändrar stycket karaktär och blir som en splittrande ångestexplosion. Avslutningen är dock något av en antiklimax, med ordet ”witness” upprepat lite väl många gånger på ett lite väl monotont sätt. 

Som solist har Eva Dahlgren anlitats. Tyvärr försvagar hennes mikrofonförstärkta sång helhetsintrycket – även om hon gör en fin insats blir kontrasten för stor till Radiokören och dirigenten Dijkstras mjuka elegans. 

Konserten som helhet är dock helgjuten, med ett ovanligt genomtänkt program, intressant nog utan paus. Bachs underbara kantat ”Gottes Zeit ist die allerbeste Zeit” inleder. Ernst Krenek, en tonsättare som brännmärktes av Tredje riket, tonsatte Klagovisorna från Gamla testamentet mitt under kriget, när han hade flytt till USA. Den första av verkets nio satser framförs och den är fin, framförallt det nästan viskade slutet. Sist men inte minst ”Lux aeterna” av den lettiska tonsättaren Maija Einfelde, med en text hämtad från den katolska dödsmässans avslutande del – ett kort men mycket vackert verk från 1992 som förtjänar att framföras ofta.

Konserten är med andra ord inte bara en dialog mellan Jacob Mühlrad och hans familj, utan också ett vackert möte mellan det judiska och det kristna. På flera sätt framstår underbarnet Mühlrad som den svenska musikens Felix Mendelssohn.

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(Dagens Nyheter 2017-10-16)

king krule - the ooz



Indie
King Krule
”The ooz”
(XL/Playground)
Betyg: 4

Archy ”King Krule” Marshalls debutalbum ”6 feet beneath the moon” slog ned som en bomb 2013 med sin unika och underbara mix av punk, hiphop och jazz. Marshall var då 19 år gammal men redan rutinerad som artist (den fantastiska debutsingeln kom 2010). Uppföljaren har dock dröjt i hela fyra år – en tid då Marshall har parerat kändisskapet (och prestationsångest) genom att bland annat, under sitt riktiga namn, skapa ett triphoppigt soundtrack till en konstbok som han gjorde tillsammans med sin bror. ”The ooz” är ett lösare, spretigare, mörkare och skörare verk än debuten – den energiska romantiken har bytts ut mot uppgivenhet och skeva dagdrömmar. Skivan är mer en stämningsfull värld att kliva in i än en samling poplåtar att digga. Men den som älskar hyperengelsk melankoli blir inte besviken.

Bästa spår: ”Midnight 01 (Deep sea diver)”

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(dn.se 2017-10-13)

future på annexet


Vissa låtar, som den här, har en text som betyder något. Skulle inte förvåna mig om han aldrig spelat den live. Men vad vet jag. Älskar Future. Det vet jag.

Future
Scen: Annexet, Stockholm
Betyg: 4

Future blev historiskt framgångsrik i musikbranschen när han i våras släppte två album en vecka efter varandra och båda skivorna omedelbart gick rakt upp till Billboards förstaplats, den ena efter den andra. Han tävlar bokstavligen mot sig själv. 

Att Future är på en annan nivå än de flesta andra rappare var uppenbart redan när han släppte sitt debutalbum ”Pluto” 2012. Vissa musikkritiker, jag själv inräknad, förbryllades av Atlantaartistens autotuneade mix av sång som inte handlade om soul och rap som inte handlade om flow. Men hans estetik visade sig snart bli massivt populär, och hans inflytande på andra rappare kan idag bara jämföras med Drakes.

Nästan alla Futures låtar är mörka, monotona och enormt bastunga. En nyckel till att förstå hans musik är att han gör låtar med Atlantas berömda strippklubb Magic City i åtanke – funkar de där så funkar de på vanliga klubbar, och funkar de även där så kommer de att bli radiohits. Future hyllar sin favoritstrippklubb rakt ut i sin singel ”Magic”.

Med strippklubben som riktmärke väljer Future lämpliga beats och till dessa skriver han lämpligt depraverade texter, där tonfallet, frasernas rytm och den stämning som orden suggererar fram är viktigare än berättelser och unika formuleringar. Vem bryr sig om att ”Mask off” – dunderhitten som jublande avslutar denna konsert – har en refräng som diskuterar användandet av rånarluva, när låten är så berusande svängig? Future kan visserligen skriva söta romantiska poplåtar också – ”Incredible”, ”Turn on the lights” och ”Selfish” är bland de bästa singlar han släppt – men att han inte spelar någon av dem när han uppträder live säger något om vad han föredrar.

Konserten bjuder på en kavalkad av dekadenta raphits. Future har pondus och attraktiv självsäkerhet när han rör sig på scenen och rappar fläckfritt. Ofta hinner en låt knappt komma igång förrän det är dags att hoppa till nästa – att underhålla och aldrig tråka ut publiken tycks vara det viktigaste. Med sig har Future fyra manliga dansare, en ovanlig och uppfriskande syn i en konsert av en manlig rappare. Deras expressiva moves höjer stämningen, speciellt när Future tar några synkroniserade danssteg med dem.

Uppvärmaren Stefflon Don från London är nästan ännu bättre. Hon rappar stenhårt, ser extremt cool ut och har fantastiska låtar som Jeremih-duetten ”London” och nya singeln ”Hurtin’ me”. Jag längtar efter hennes debutalbum.

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(Dagens Nyheter 2017-10-13)

"lakmé" på malmö opera


Känd från min frankofili-playlist
Les quatre cent coups ;)

”Lakmé”
Opera av Léo Delibes.
Libretto: Edmond Gondinet, Philippe Gille.
Med: Svetlana Moskalenko, Leonardo Ferrando, Taras Shtonda, Matilda Paulsson, Jakob Högström, Maria Streijffert, Eric Lavoipierre m.fl.
Malmö Operaorkester och Operakör.
Dirigent: Philippe Augin.
Scenografi: Anne Marie Legenstein.
Kostym & mask: Gesine Völlm.
Regi: Nicola Raab.
Scen: Malmö Opera.
Speltid: 2 tim 30 min inkl paus.

Orientalism är något man stundtals konfronteras med om man har att göra med opera, oavsett om man är publik eller regissör. Det är för att operarepertoaren består av verk skrivna av och för européer under en tidsepok då Europas relation till den övriga världen bestod av antingen handel med avlägsna länder, som få européer hade möjlighet att besöka, eller ren kolonialism.

Franska ”Lakmé”, som hade urpremiär 1883, är en typisk orientalistisk opera. Handlingen utspelar sig i Brittiska Indien, huvudpersonen är en ung indisk kvinna och problem uppstår när en officer från ockupationsmakten förälskar sig i henne.

Det finns operor som nyfiket försöker absorbera musiken från den kultur som skildras. ”Lakmé” är inget sådant verk. Ett par korta melodislingor innehåller vagt exotiska skalor, men nästan allt låter som en klassisk europeisk opera från romantiken – vilket inte är fel i sig, när det resulterar i hits som ”Klockarian” (som Svetlana Moskalenko gör med bravur) och ”Blomsterduetten” samt effektiv musik överlag från balettmästaren Delibes.

Mer problematiskt är att librettot innehåller främlingsfientliga stereotyper, framförallt i andra akten, då en scen i en hektisk marknad går ut på att en stackars bortkommen engelsk kvinna blir lurad på pengar av indiska skojare. Hur ska då den som vill göra en modern uppsättning av operan hantera sådant material? Regissören Raab har gjort det katastrofala valet att låta alla (vita) sångare som spelar indier sminkas med blackface, det mest rasistiska greppet i scenkonstens historia. Här dock inte i färgen svart, utan i blått, för att ge en komisk effekt kanhända – men det förändrar ingenting.

Visst, vissa hinduiska gudar porträtteras traditionellt med blå hudfärg, men det är helt ovidkommande för denna scen. Kanske är meningen att vi publiken ska se på indierna med en engelsk 1800-talskvinnas xenofobiskt förfärade ögon? När hjälten Gérard i samma akt uppfylls av kärlek av den Blue Man Group-liknande Lakmés förföriska sång – nyckelscenen i vilken hon sjunger ”Klockarian” – gestaltas inte ett möte mellan två tvillingsjälar, utan en ”normal” person som fascineras av ett freak.

Kemin mellan de två huvudpersonerna är svag och Leonardo Ferrando som gör Gérard imponerar inte. Svetlana Moskalenko har en vacker röst men sjunger ofta lite väl tyst. Taras Shtonda i rollen som Lakmés far Nilakantha övertygar dock både i sin sång och i sitt agerande.

Malmö Opera har haft flera fullträffar de senaste åren, men ”Lakmé” är tyvärr inte en av dem.

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(Dagens Nyheter 2017-10-08)
 
Efter denna recension följde en debatt om huruvida det var rasistiskt eller inte att sminka med blå bodypaint. DN Kultur publicerade Malmö Operas replik och mitt svar på denna replik i tisdags, man kan läsa här. SVT Kulturnyheterna gjorde också en grej om det.

four tet - new energy



Elektroniskt
Four Tet
”New energy”
(Text/Border)
Betyg: 4

Kieran ”Four Tet” Hebden är för dansmusik vad Björk är för pop. En evig sökare vars konstnärliga ambitioner får de flesta konkurrenter att framstå som oromantiska tråkmånsar, och som trots ständiga kostymbyten har ett omisskännligt grunduttryck. Om Björks kärna är sången och orden så är Four Tets motsvarighet svänget och rytmerna. Tjugo år efter sin första solosingel ”Double density” har Hebden hunnit med ett tiotal fullängdsalbum och han är fortfarande lika entusiastiskt utforskande och subtilt perfektionistisk. Hans värme och mjuka själfullhet ska inte förväxlas med torrhet och orörlighet. ”New energy” blandar elegant olika faser ur Four Tets karriär – eftertänksamma downtempobeats, illusoriskt organiska syntljud, vackra new age-utsvävningar och dansgolvsinriktad house. Allting vibrerar.

Bästa spår: ”Two thousand and seventeen”

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(Dagens Nyheter 2017-10-07)

Tidigare inlägg