lily allen - no shame


Även med på
sommarhjärta :)

Pop
Lily Allen
”No shame”
(Parlophone/Warner)
Betyg: 4

Lily Allens debut ”Alright, still” från 2006 var ett av det decenniets charmigaste och mest uppiggande engelska popalbum, tryfferat med vardagligt språk och tydliga ekon från Londons långa kärlekshistoria med jamaikansk musik. Men den röriga och osäkra Allen gick vilse när hon släppte de svaga uppföljarna ”It’s not me, it’s you” och ”Sheezus”, med anonym elektronisk pop och larviga texter – hon reducerades till en persona som kaxig och fräck tjej. Detta fjärde album är en häpnadsväckande revansch. Allen har kickat ut producenten Greg Kurstin och tagit in mer kreativa och mindre topplistebesatta personer, det jamaikanska har gjort comeback, låtarna är välskrivna med fina melodier och naket personliga och gripande texter, och Lily Allen sjunger bättre än någonsin. En utmärkt modern popskiva.

Bästa spår: ”Trigger bang”, ”Apples”

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(dn.se 2018-06-13)

beck på gröna lund


Från 1994, finns tyvärr inte på Spotify. 

Beck
Scen: Gröna Lund, Stockholm
Betyg: 1

Det som gjorde Beck så speciell under de där åren på nittiotalet då han var coolast i popvärlden, mellan albumen ”Mellow gold” och ”Odelay”, var egentligen inte det mest iögonfallande, det vill säga att han blandade indierock med samplingar och beats. Utan snarare att han var en så gränslöst kreativ artist. 

Han skrev och spelade in låtar med manisk frenesi – mellan mars 1993 och juni 1996 gav han ut fem fullängdsskivor – och låtarna han skrev lät som ingen annans. Texterna var surrealistiska medvetandeströmmar med mer eller mindre absurd humor, och han sjöng eller rappade dem avslappnat och utan maner, som om allt var helt självklart. En del låtar var skräp, andra briljanta, men laissez faire-attityden och flodvågen av infall gav allting ett berusande skimmer.

Vid 1999 års Princemaskerad ”Midnite vultures” hade dock Beck förändrats och blivit en annan sorts artist, en självmedveten lustigkurre som gör kvasituff partymusik för rockfestivaler. I det facket har han hållit sig sedan dess – med undantag för den öppenhjärtiga breakupskivan ”Sea change” – och blivit allt proffsigare och tråkigare. Den rena naiviteten och spontaniteten dog när Beck blev vuxen.

Det är en minst sagt rutinerad liveartist som gör entré på Gröna Lunds stora scen, backad av ett taggat sjumannaband, och omedelbart drar igång den gamla hitten ”Devil’s haircut”. Det är på ett sätt en ganska generös konsert, 21 låtar på en och en halv timme, men huvudpersonen blir märkbart stressad av att han inte lyckas få den stora publiken att dansa loss och sjunga med (när folk börjar droppa av ropar han ironiskt och passivt aggressivt hej då till dem mellan låtarna). 

Det stillsamma mottagandet kan bero på att majoriteten av låtarna som framförs är från de senaste 20 åren, då Beck inte haft några hitsinglar i Sverige. Det kan också bero på att dessa låtar inte är särskilt bra – texterna är självmedvetna och själlösa, refrängerna är skamlöst slappa och produktionen är daterad.

Den skiva som flest låtar är hämtade från är föga förvånande den senaste, fjolårets ”Colors”. Ett försök att skapa något poppigt och partyglatt som låter som en opersonlig blandning av MGMT, Miike Snow och Bruno Mars tio år för sent. Denna ängslighet och anpasslighet till mainstreampop klär Beck illa. Han har blivit allt det som han avskydde när han sjöng ”MTV makes me wanna smoke crack” i sin debutsingel med samma namn.

Bandet spelar energiskt och svängigt men det hjälper inte. Beck är 2018, sorgligt nog, en helt meningslös artist.

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(dn.se 2018-06-12)

la petite bande på stockholm early music festival


Jag behöver bara höra ett par sekunder så förflyttas jag till en väldigt specifik plats i en väldigt specifik tid...

Stockholm Early Music Festival
La Petite Bande
Verk av Johann Sebastian Bach, Giovanni Battista Sammartini, Antonio Vivaldi och Georg Philipp Telemann.
Solister: Bart Coen, blockflöjt, Bart Naessens, cembalo.
Musikalisk ledning: Sigiswald Kuijken.
Scen: Tyska kyrkan, Stockholm.
Speltid: 2 tim 30 min inkl paus.
Betyg: 3

Det finns skivor som man kan umgås med nästan på samma sätt som med nära vänner, i vars sällskap man kan känna sig sedd, lyssnad på och förstådd. Musik som skänker genuin tröst, styrka och glädje. Sigiswald Kuijkens och Gustav Leonhardts inspelningar av Johann Sebastian Bachs sonater för violin och cembalo från 1973 är en sådan skiva, som alltid kommer ha en speciell plats i mitt hjärta. 

Den belgiske violinisten Kuijken var då på toppen av sin förmåga. Året dessförinnan hade han bildat La Petite Bande, en ensemble inriktad på barockmusik, som genom åren har vunnit stor respekt i tidig musik-världen. När den för tillfället sex musiker stora orkestern spelar på Stockholm Early Music Festival är de tveklöst ett av årets stora affischnamn, och jag går till konserten med höga förväntningar, inte minst med tanke på verken som ska framföras.

Tyvärr infinner sig en viss känsla av besvikelse, av tre skäl. För det första spelas Bachs orkestersvit nummer 3 (med den välkända air-satsen) i en nedstrippad och onödigt karg version utan blåsinstrument. För det andra har gruppens cembalist på grund av sjukdom blivit ersatt av Bart Naessens som har hoppat in med kort varsel, vilket dels gör att den lilla gruppen inte känns hundra procent samspelta, dels att Bachs cembalokonsert i A-dur får en solist som inte riktigt fyller ut skorna. 

För det tredje måste jag med smärta konstatera att Sigiswald Kuijken, trots sitt fantastiska musikaliska kunnande och en aldrig sinande passion för barockens skatter, inte är en lika skarp musiker som han en gång har varit. Det kan man ha förståelse för, han är ändå 74 år gammal. Men som förstaviolinist och ledare för ensemblen har han ett tungt ansvar för hur musiken låter. La Petite Bande är kända för sitt ljusa och lätta sound, men denna kväll låter musiken en aning murrig och fadd. 

Det finns knappt något bett i Kuijkens spel. Det blir extra tydligt när han framför Vivaldis cellosonat i g-moll kompad av Naessens. Ett underbart verk, men i detta framförande låter det – trots det i och för sig uppfriskande greppet att spela på cello da spalla (en sorts mellanting mellan cello och violin) istället för vanlig cello – märkligt vagt och luddigt. Barockmusik genom ett modernt chillwave-filter, nästan.

Konsertens räddning blir flöjtisten Bart Coen som får allting att lyfta i Telemanns a-mollsvit och ännu mer i Sammartinis ljuvliga konsert i F-dur för sopranblockflöjt och stråkar. Där och då glimrar barockmusikens magi och rusar ikapp med sommaren.

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(dn.se 2018-06-09)

tierra whack - whack world



Hiphop
Tierra Whack
”Whack world”
(Tierra Whack)
Betyg: 4

Det här var något av det mest ovanliga och uppfriskande som har hänt på länge i hiphopvärlden. 22-åriga Tierra Whack började rappa i Philadelphias undergroundscen men är nu en Atlantabaserad artist. Efter ett gäng låtar och den uppmärksammade videon till ”Mumbo jumbo” har hon nu släppt ett visuellt album som tar ut svängarna på många sätt. 15 låtar som var och en är exakt en minut lång, med stor stilistisk spännvidd, från soulpop till syntetisk country. Att lyssna är som att rastlöst klicka sig vidare till nästa låt i en spellista. Filmen är lika ambitiös – surrealistisk konst för dagens YouTube-präglade kultur. Tierra Whack har en udda och ibland lite kuslig humor, och framförallt har hon suveräna melodier, ursnygga moderna beats och rappar, sjunger och agerar med stor pondus. Missa inte!

Bästa spår: ”Hungry hippo”

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(dn.se 2018-06-07)

kanye west - ye


Hittade ingen låt från nya skivan på YouTube, så jag valde den här gamla godingen istället :) älskar Kanye

Hiphop
Kanye West
”Ye”
(GOOD/Def Jam/Universal)
Betyg: 4

Kanye West har skapat mycket uppståndelse den senaste tiden. För att ha uttryckt stöd för Donald Trump, för en förvirrad intervju där han sa en provocerande ogenomtänkt kommentar om USA:s slaveri och för att ha släppt den märkliga låten ”Lift yourself” där han rappade en nonsenstext. 

Vissa har befarat att Kanye har tappat det fullständigt. ”Ye” är ett underbart bevis på motsatsen. Det sju låtar långa albumet (bara den begränsningen vittnar om nytänkande och mod) kan ses som en pendang till förra skivan, mästerverket ”The life of Pablo” (2016), på samma sätt som den taggigt introverta ”Yeezus” (2013) förhöll sig till skivan som föregick den, Kanyes magnum opus ”My beautiful dark twisted fantasy” (2010). Med andra ord en samling experimentella och fascinerande låtar som är konstnärligt kompromisslösa snarare än hittiga.

Men samtidigt är dessa låtar lättillgängliga, för Kanye är så briljant som låtskrivare och producent. Allt han säger i sina texter är intressant (han har valt att inte inkludera ”Lift yourself” på skivan), oavsett om han rappar, sjunger eller, som i skivans inledning, håller en monolog med röstförvrängningar.

På ”Ye” kommer Kanye West ut som bipolär. Skivomslaget – Kanye har klottrat ”I hate being bi-polar, it’s awesome” över ett enkelt naturfoto – känns som ett lika kraftfullt statement som Ann Heberleins ”Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva”. På ”Yikes” rappar han om hur saker och ting kan bli hotfulla och skrämmande, att han måste söka hjälp, och avslutar låten med att ropa att hans bipolaritet inte är ett funktionshinder utan en superkraft. Att en artist av Kanye Wests rang gör något så explicit om bipolära sjukdomar är ett stort steg i medvetandegörandet av psykisk ohälsa. Det är modigt. 

Att erkänna sina svagheter och tillkortakommanden är ett övergripande tema för ”Ye”. Det är detta som gör Kanye West till en så intressant rappare. Han vågar öppna upp, visa alla sina sidor, lufta alla sina tankar, riskera att framstå som osympatisk eller patetisk, allt är värt det om det kan resultera i bra konst, konst som får honom att förstå sig själv lite bättre och må lite bättre. Han påminner om Lars von Trier på det sättet – och kölhalningen av den kontroversielle filmregissören efter 2011 års Cannesfestival är inte olik den som Kanye har genomgått den senaste tiden.

I skivans öppningsspår ”I thought about killing you” säger Kanye West att han har funderat på att mörda någon samt ta sitt eget liv. Kanske syftar han på den forne idolen Jay-Z som Kanye känner sig så oändligt sårad av, kanske på sina bipolära ”andra jag”, kanske på någon helt annan. Men genom att uttala de mörka tankarna och göra en låt om dem slipper Kanye omvandla dem till handling. På samma sätt dyker ”All mine” ned i fantasier om otrohet och sexuell utlevelse, som därmed kan få förbli dekadenta dagdrömmar.

Andra låtar handlar om en mer konkret verklighet. I ”Wouldn’t leave” rappar Kanye gripande om att han hade förstått om hans fru hade lämnat honom efter allt medialt kaos som hon har fått stå ut med på grund av honom, men att deras kärlek gör att hon valt att stanna. I ”Violent crimes” skildrar han hur hans syn på kvinnor och sexualitet förändrats av att han har två döttrar, han konfronterar ångestfyllt sin egen sexism.

Musikaliskt är Kanye West här en nästan lika mångsidig trollkarl som på ”The life of Pablo”. Samplingar, melodier, uppfriskande gästartister som aldrig stjäl showen, gospelrock förvandlad till modern poppig hiphop. ”Ye” är ett styrkebesked.

Bästa spår: ”Ghost town” 

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(dn.se 2018-06-02)

tove lo på gröna lund



Tove Lo
Scen: Gröna Lund, Stockholm
Betyg: 4

”Vit, rik, fri” är titeln på en pjäs av Christina Ouzinidis men också en användbar fras för att beskriva en artist som Tove Lo. Hon kommer från de bästa förhållanden, är uppvuxen i Djursholm, har kunnat drömma stort. Det självförtroende hon utstrålar handlar varken om revansch eller hybris, utan om ett kraftfält av trygghet som omger henne och ger henne tillåtelse att vara precis som hon är, säga vad hon vill, känna vad hon vill, åtrå vad hon vill, testa vad hon vill, lyckas eller misslyckas, till och med visa sig svag. 

I Tove Los musik finns ingen skam, det finns inget självhat, även om det så klart finns en del vanligt mänskligt självtvivel. Det gör henne ganska unik som kvinnlig popartist. Hon är på sätt och vis starkare än Beyoncé. För hon har ingenting att bevisa. Hon är fri. Hon var en framgångsrik låtskrivare åt andra innan hon själv bestämde sig för att bli popartist, men det steget var helt naturligt för henne, och hon fick snart ett gigantiskt genombrott. Ingenting kan stoppa Tove Lo, ingenting inom henne själv i alla fall.

Så hon sjunger om att knarka för att det är kul, knarka för att dämpa smärtan efter kärlekssorg, ha sex för att dämpa samma smärta, och rent allmänt om sitt förhållande till sex och närhet. Hon gör det glatt och lätt – dock inte lättsinnigt, för hennes låtar har välskrivna och känslotäta texter – men det pumpande popsvänget som är musikens fundament ger hennes uttryck ett något begränsat spelrum, hur snygga melodihookarna och produktionen än är på sina ställen.

Live dras Tove Lo ned av att hon kompas av tre killar som inte är världens mest svängiga band. Låtarna som på skiva är rena popbomber blir i detta nakna format lite sega och odynamiska. Men stjärnan själv kompenserar för det genom att sjunga fantastiskt, manövrera ljudjusterande pedaler likt en hårdrocksgitarrist, dansa på ett underbart okoreograferat och spontant sätt, och rent allmänt utstråla en enorm och sympatisk energi.

Hitkavalkaden känns generöst tilltagen. Icona Pop dyker upp i extranumret ”Bitches”, och en ännu trevligare överraskning är att Tove Lo sjunger en inspirerad cover av Frank Oceans ”Thinkin bout you”. 

Att Tove Lo vid ett tillfälle får ett infall och flashar brösten är på sätt och vis mindre överraskande. Det som är gränslöst för andra är inte gränslöst för henne. Hon har råd med det, förminskas inte av det, hotas inte av det. Hon äger sin kropp, sin sexualitet och sitt artisteri. Det är som om hon befinner sig inte utanför samhället men bredvid det.

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(dn.se 2018-06-02)

alma på debaser strand



Alma
Scen: Debaser Strand, Stockholm
Betyg: 4

Detta decennium har varit en bra era för kvinnliga soloartister som gör modern, dansant och radiovänlig popmusik. Inom denna scen finns det en sympatisk gren som befinner sig nära men är skild från huvudfåran, alltså den typ av megaframgångsrik pop som görs av artister som Taylor Swift, Katy Perry, Ariana Grande och Sia. Grenen har en något mer alternativ, kreativ och uppkäftig popstil, med artister som exempelvis Charli XCX, Icona Pop, Tove Styrke och MØ. Man skulle kunna säga att det rör sig om artister som har inspirerats mer av Robyn än av Britney Spears. I brist på en officiell etikett kan vi kalla denna subgenre för ”cool pop”.

22-åriga Alma från Finland gör cool pop. Hon är en uppenbarelse på scen med sitt neongröna hår, skottsäkra väst och svarta byxor med kedja. Hennes tvillingsyster Anna-Livia som sjunger bakgrundssång har samma outfit men rakad skalle. Deras dj är en tjej med cowboyhatt, vit cowboyjacka, solglasögon och en öltapp bredvid datorn. De ser inte ut som att de skulle vilja vara med i ”Idol” (Alma deltog dock i tv-programmet som sjuttonåring), de ser ut som ett kvinnligt Sad Boys som är på väg att göra kaos med Finlandsfärjan. När Alma sjunger ”Chit chat” ändrar hon texten lite, men tar fortfarande kaxigt avstånd från Miley Cyrus klassiska hit: ”Fuck ’Party in the USA’, we gonna party like Silja Line”.

Alma har vad man i hiphopsammanhang brukar kalla för swag. En fantastisk pondus som känns helt självklar, en begåvning som är så stor att det finns utrymme för att slarva lite med den. Hon sjunger nästan Adele-starkt i de tajta melodierna, men hon kan också ta om en låt för att hon glömt texten, eller ta en paus för att ta en klunk öl. Allting lika obekymrat, med samma halvt osynliga leende, och när hon kommer tillbaka för extranummer iklädd en svart keps framstår hon som den unga nordiska danspopens Ice Cube.

Hon har ännu inte släppt sitt debutalbum, men har redan många hits: ”Fake Gucci” (”so much cooler than real Gucci”, påpekar Alma i mellansnacket), ”Dye my hair” (en innovation i genren undergiven, självförintande, desperat kärlek), ”BACK2U” (en bön om att misslyckas med karriären så att man får åka hem) och ”Legend” som har ett tungt hiphopinspirerat beat. Alma är en blivande stjärna, även om hon kanske inte kommer bli en finsk Zara Larsson. Hon är lite för cool för det.

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(dn.se 2018-05-31)

bartók, szymanowski, stravinsky och enescu i berwaldhallen

 


Sveriges Radios Symfoniorkester
Verk av Béla Bartók, Karol Szymanowski, Igor Stravinsky och George Enescu.
Solist: Nikolaj Znaider, violin.
Dirigent: Cristian Măcelaru.
Scen: Berwaldhallen, Stockholm.
Speltid: 2 tim inkl paus
Betyg: 4

Klassisk musik inspirerad av folkmusik, vad innebär det egentligen? Tonsättare har i alla tider lånat en del från folkvisor för att hitta melodier att arbeta vidare på och konstruera mer konstfulla musikstycken av. Tonsättare som tjecken Leoš Janáček och ungraren Béla Bartók däremot gjorde vetenskapliga studier i folkmusik, för att identifiera de oskrivna reglerna för hur folkmelodierna fungerade, och använde sedan denna kunskap till att skriva ny och unik musik.

Bartóks folkmusikinspirerade konstmusik låter dock allt annat än folklig. ”Danssvit” från 1923 är ett av hans mer lättsamma verk, men det är ändå ganska utmattande musik. En fors av dramatiska klanger, pyttesmå melodifragment och drastiska vändningar. Vad ska man göra med sådan här musik? Ska man bara imponeras av tonsättarens skicklighet och idérikedom? Ska inte konst handla om mer än ytlig fåfänga? Ett smaskigt men frustrerande ihåligt orkesterverk, hur snyggt Radiosymfonikerna än spelar.

En helt annan och enklare ingång till folkmusik präglar rumänen George Enescus två ”Rumänska rapsodier” som han komponerade året då han fyllde tjugo och som i hela hans långa och mycket kreativa karriär förblev hans mest populära verk. Den första och mest festliga av rapsodierna framförs som final på denna konsert, och det är ett charmigt stycke som spritter av livsglädje och vild energi. Enescu lånar en handfull rumänska folkmelodier och förvanskar inte deras karaktär när han skapar dynamisk orkestermusik av dem. Det här är klassisk musik som är allt annat än stel och snofsig. 

Konsertens höjdpunkt är dock polacken Szymanowskis första violinkonsert, komponerad 1916. Dess tonspråk glider fram och tillbaka mellan romantikens smäktande storslagenhet och modernismens kallsvettiga oförutsägbarhet. Resultatet blir musik full av mystik, skönhet och personlighet. En riktig pärla. Nikolaj Znaider gör ett strålande jobb som solist.

Stravinskys ”Le chant de rossignol” från 1917 är en ovanligt lyckad symfonisk dikt. Det är nämligen en komprimerad instrumental version av hans egen opera ”Näktergalen” (som i sin tur bygger på H.C. Andersens saga) och har därför oerhört tydlig gestaltning och dramaturgi. Full av läckra klanger och, för att komma från Stravinsky, ovanligt mycket värme och ömhet. Dirigenten Măcelaru får den explosive rebellen att framstå som en snäll sagofarbror. Och flöjten sjunger vackrare än den raraste fågel.

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(dn.se 2018-05-28)

ozzy - ett öga rött



Hiphop
Ozzy
”Ett öga rött”
(Play 66)
Betyg: 4

Den bästa formen av musikalisk råhet handlar inte om okomplicerad och oborstad musik utan om artister som väljer bort distans, rädsla och ängslighet för att nå fram till smärtpunkterna, de nakna nerverna, de ärligaste känslouttrycken. 27-årige Ozzy är en sådan artist. Hans låtar, alla med snygg produktion av DurimKid, är visserligen klassiskt coola bangers. Men i Ozzys röst finns hela tiden en intensiv desperation, som om han är på gränsen till att börja gråta och slänga mikrofonen i golvet. Han rappar om plågsamma barndomsminnen, om droger och kriminalitet och om sina mest privata tankar kring sex. Hans Rosengård hörs inte bara i texternas slanguttryck och geografiska referenser utan också i den arabiskt inspirerade sången på ”Marilyn of Rosengård”. Ett debutalbum som blöder och glöder. 

Bästa spår: ”Några gånger”

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(dn.se 2018-05-19) 

beach house - 7



Indie
Beach House
”7”
(Bella Union/Border)
Betyg: 4

Man ska inte överdriva nationella skillnader i musikskapande (alla influeras ju av alla och artister är först och främst individer) men man ska inte heller förneka dem. När det gäller gitarrpop är skillnaden mellan brittisk och amerikansk musikkultur slående. Den bästa amerikanska indierocken – och hit kan dream pop-duon Beach House räknas – präglas av naturlig coolness, sexig lojhet, halvbekväm tristess, en hinna som skyddar mot den molande hopplöshet som finns i bitterljuv brittisk pop. ”7” är duons sjunde album och ett steg i en ny riktning, inspelad på organiskt vis i hemmastudio och utan de föregående fyra skivornas producent Chris Coady. Fokus har skiftat från poplåtar till stämningsfulla ljudstrukturer. Jag saknar de berusande refrängerna men njuter samtidigt av den mjuka drömväven.

Bästa spår: ”Lemon glow”

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(dn.se 2018-05-16)

post malone - beerbongs & bentleys



Pop
Post Malone
”Beerbongs & bentleys”
(Republic/Universal)
Betyg: 3

I dagens hiphop finns många sjungande rappare. 22-årige Post Malone skulle kunna förväxlas med en sådan artist, men han gör inte hiphop. Precis som R&B bygger på att ta hiphopgenren och mjuka upp den genom att blanda in mer traditionell popmusik, närmare bestämt soul, bygger Post Malones musik på att mjuka upp hiphop genom att injicera singer-songwriter-pop och bred radiorock. 

Att Post Malones cocktail fungerar så bra beror dels på att hiphopinfluensen är djup och genuin, med snygga trapinspirerade beats, ignorant attityd och sång som dansar fram med rytmisk elegans. Dels att han skriver så hittiga melodier och relativt nakna texter om bittra kärleksnederlag och nedkylda hjärtan. Han kostar på sig mer svaghet än en vanlig rappare men är mer ruffig än en vanlig popsångare. 

Sedan genombrottet med ”White Iverson”, låten som Post Malone lade upp på SoundCloud innan han fyllt 20 och som resulterade i fett skivkontrakt, turnerande med Justin Bieber och samarbete med Kanye West, har karriären gått spikrakt uppåt. Detta andra album påminner om Drakes ”Take care” i sin post-framgång-desillusionering och sorgsna ensamhet. En låt heter till och med ”Rich & sad”. Ännu mer än Drake liknar dock Post Malone The Weeknd – bägge gör dekadensflirtande pop som sällan är subtil men ständigt effektiv.

Bästa spår: ”Better now”

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(dn.se 2018-05-03)

g-eazy på annexet



G-Eazy
Scen: Annexet, Stockholm
Betyg: 3

Gerald Gillum, mer känd som G-Eazy, har en ovanlig framtoning för att vara amerikansk rappare. Jag syftar inte på att hans ljusa hudfärg utan mer på hans stil, med skinnpaj, gammeldags tajt vit t-shirt och perfekt fettglänsande bakåtkammat hår – en sorts blandning mellan Johnny Depp i ”Cry-baby” (1990) och en ung Chris Isaak. Hans rapstil är tydligt influerad av tidiga Drake, men utan dennes träffsäkra metaforer och kvicka humor. Eller sång, för den delen. 

G-Eazy har dock en attraktivt halvhes rapröst, ibland låter det som att den håller på att brista av emotionell intensitet. Tyvärr matchar inte hans begåvning som textförfattare detta, och balladen ”Fly away” skapar inte den tänkta gåshudsstämningen hos publiken – G-Eazy får själv be folk ta fram sina tändare och mobillyktor i mysmörkret, lite awkward eftersom det brukar ske automatiskt.

Publiken är annars på hugget i de många lagom ösiga låtarna. G-Eazy, som harvade på i många år innan han fick sitt stora genombrott med hitsingeln ”Me, myself & I” 2015, är en rutinerad liveartist och har med sig en trummis, en keyboardist och en laptop-DJ. Men när rapparen tappar bort texten i en låt ber han förläget leende om ursäkt.

G-Eazy är en rappare utan tuff attityd, trots att hans texter enligt klassisk hiphopmodell består av skryt om hur mycket pengar, sex, droger och alkohol som finns i hans kaotiska rockstjärneliv. Han utstrålar för mycket snällhet och osäkerhet för att riktigt ro hem den machostilen. Därför är hans senaste album ”The beautiful & damned” (en otippad blinkning till F. Scott Fitzgerald-romanen med samma namn från 1922) ett steg i rätt riktning, med flera låtar som utforskar tvivel, oro och självrannsakan. Ett fint exempel är Son Lux-samplande ”Eazy” där rapparen vänder sig till sina yngre jag, en av konsertens bättre låtar.

”The beautiful & damned” präglas också av G-Eazys storögda och ogarderade kärlek till sin flickvän, popstjärnan Halsey, även detta ganska ovanligt för en rappare. Hon gästar hans singel ”Him & I” och när han framför den låten sent i konserten dyker Halsey upp själv, till publikens jubel. Hon måste följa med honom på hans världsturné, fint. De är rörande gulliga tillsammans, och denna syn (snarare än själva låten) är för mig konsertens höjdpunkt. Åtminstone tills han spelar finalnumret, hitsingeln ”No limit” som är den svängigaste låt som G-Eazy har släppt. Gästrapparen Cardi B är så het att hela hennes vers får rulla, playback. Så ödmjuk är G-Eazy, så mycket älskar han hiphop.

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(Dagens Nyheter 2018-04-04)

Freiburger barockorchester i konserthuset



Freiburger Barockorchester
Verk av Joseph Haydn, Wolfgang Amadeus Mozart och Johann Christian Bach.
Dirigent och pianosolist: Kristian Bezuidenhout.
Scen: Konserthuset, Stockholm.
Speltid: 2 tim inkl paus.
Betyg: 5.

När klassisk musik är som bäst är det, precis som jazz, något som endast existerar i nuet. Hur fina skivinspelningar Freiburger Barockorchester än har gjort så kan ingenting mätas mot hur det är att höra dem live när de är i högform. Musikerna tycks sväva några millimeter ovanför scengolvet. Haydn, Mozart och Johann Christian Bach flyger fram, deras musik rinner fram tvärsigenom seklerna, de lever igen, under varenda sekund av konserten. Det är ett mirakel.

Jag har verkligen ingenting emot en standardkonsert med Wienklassicism framförd av en vanlig (för tillfället kanske något nedbantad) symfoniorkester. Ett sådant framförande kan fylla en med välbehag från topp till tå, det är härligt att vila i skönhetens leende. Men när ett gäng som Freiburger Barockorchester spelar inser man hur mycket större en sådan konsert kan vara. Hur mycket skarpare ljuset från 1700-talet kan lysa, hur mycket fräschare denna musik kan dofta.

Haydns symfoni nr 74 som han skrev i början av 1780-talet, några år innan han skrev de mer berömda ”Parissymfonierna”, är ett underskattat verk. Det låter fint på skiva men när Freiburgarna spelar tappar man hakan. Tempot är perfekt, högt men på ett märkligt vis inte alls hetsigt. Kristian Bezuidenhout dirigerar från bakom sitt hammarklaver, och då och då spelar han några ackord för att understödja orkestern. Men detta pianospel hörs knappt. Bezuidenhout är liksom de andra i orkestern oerhört skicklig på att spela lätt och viskande, dynamiken i soundet växlar på ett oändligt subtilt och mjukt sätt. Och ändå låter det så kraftfullt! 

Johann Christian var den yngste av Johann Sebastian Bachs söner, och klokt nog valde han att gå en egen väg istället för att försöka kopiera pappans eller storebrödernas stil. En ovanlig sak med hans sinfonia i g-moll från 1770 är att alla tre satser går i moll – en oskriven regel är annars att den långsamma andra satsen i ett flersatsigt verk går i dur. Men här är allt dramatik och ångest rakt igenom, vilket får en stark effekt. Denna korta symfoni är som en bitter men läcker drink.

Höjdpunkten är ändå de två pianokonserterna av Mozart som framförs, nr 17 och nr 9. Bezuidenhout får pianotonerna att spruta fram i en ljuvlig ström, orkestern lyckas få alla vändningar i musiken att braka in med maximal kraft, allting svänger och strålar. Som extranummer spelar Bezuidenhout ett av Mozarts ovanliga och dyrbara mollstycken, allemande-satsen ur hans svit K 399. Ett vackert och värdigt slut på en makalöst njutbar konsert.

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(dn.se 2018-08-04-29)

molly sandén - större



Pop
Molly Sandén
”Större”
(Sony)
Betyg: 3

Efter mellopop på svenska, dito på engelska och en uppiggande ep influerad av amerikansk R&B-pop kommer nu Molly Sandéns fjärde stilistiska inkarnation. På ”Större” sjunger hon på svenska igen men nu med en tydlig influens från Veronica Maggio vad gäller texter och melodier och från modern R&B vad gäller soundet. Den forna barnstjärnans behov av att skaffa sig en vuxen publik är tydligt – ibland övertydligt, texterna är kryddade med en del omotiverade svordomar. Samtidigt är hon i låtar som ”Sand” öppen med sin osäkra identitetsutveckling. Hon tar inte ut svängarna för mycket – ”Undanflykter” är ett för pop rekordtamt otrohetsdrama – men hon har en fin sångröst och ”Större” är hennes starkaste album hittills. Hennes musik skulle dock tjäna på ett mer personligt och mindre ängsligt uttryck.

Bästa spår: ”Ingen som jag”

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(dn.se 2018-04-27)

leslue tay - vilja & tålamod



R&B
Leslie Tay
”Vilja & tålamod”
(You-Meh)
Betyg: 4

Malmös stolthet Leslie Tay har utvecklats enormt sedan debut-ep:n ”12 år” som släpptes för tre år sedan. Då var han en oslipad diamant, med en stark och personlig sångröst men låtar som drogs ned av sentimentalt präktiga texter och pompös produktion. Fullängdsdebuten ”Vilja & tålamod” är något helt annat – beatsen av bland andra John Alexis, Studio Pirates och Gabriel Silva är ljuvligt fräscha, låtskrivandet är på en förbluffande hög nivå och huvudpersonen glänser med avslappnad självsäkerhet. ”Gå in” är en lika oväntad som snygg tolkning av Tamias R&B-klassiker ”So into you” och skivomslaget är en hommage till Blood Oranges ”Freetown sound”, det säger något om skivans ambitionsnivå. Soundtracket till vårens och sommarens varmaste dagar – årets motsvarighet till Mwuanas ”Triller” – är här.

Bästa spår: ”Elastisk”, ”Gå in”

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(dn.se 2018-04-21)

sam smith i globen



Sam Smith
Scen: Ericsson Globe, Stockholm
Betyg: 3

De senaste månaderna har SVT sänt årets säsong av ”Gift vid första ögonkastet”, där man får följa tre hoptussade kärlekspar, det ena mer ångestframkallande än det andra. Den av deltagarna som är allra mest obekväm är Sam, en 25-årig bög från Mjölby som inte har några homosexuella vänner och som har grava problem med närhet. 

Den 25-årige popstjärnan Sam Smith växte upp i en ort betydligt mindre än Mjölby, Great Chishill i England. Han kom ut som gay redan som tioåring och han träffade ingen öppet homosexuell kille förrän han som vuxen flyttade till London. Han har också haft problem med närhet och har sagt att han aldrig varit med om besvarad kärlek. Men han har en mäktig sångröst och han förvandlar sina bekymmer till hitsinglar som miljontals människor har tagit till sig.

Vad är det som har gjort Sam Smith så stor? Det är absolut inget unikt med hans sound – välputsad retrosoul som lät gammeldags redan när hans landsmaninna Adele slog igenom med det – och melodierna är så pass opersonliga att Tom Petty framgångsrikt stämde Smith för att ”Stay with me” plagierade ”I won’t back down”.

Visst, hans fina sångröst spelar roll, liksom hans söta ansikte och charmiga personlighet. Och kanske också det smått sensationella att en så bred popartist är öppet homosexuell. Men jag tror att det är texterna som gör att publiken älskar Sam Smith, att över 13 000 personer tagit sig till Globen för att höra honom sjunga dem. 

Både ”Stay with me” och fjolårets megahit ”Too good att goodbyes” har texter som reflekterar den Tinderpräglade samtidens kärlekskultur. Närhetslängtan som resulterar i engångsligg, relationer som saboteras av ömsesidig känslomässig gardering, rastlösheten som föds av möjligheten att hitta någon ny på nolltid, avsked som kommer i en så strid ström att den som lämnar blir avtrubbad istället för sorgsen. Att se alla unga människor på Globen passionerat sjunga med i och till och med dansa till dessa odansanta låtar är fascinerande.

Tyvärr finns det en diskrepans mellan texterna i låtarna och musiken i dem, som sträcker sig från snällt stompig retrosoul till platt sentimental balladpop. 

Konsertshowen är dock ett väloljat maskineri med ett tajt femmannaband plus fyra körsångare (de sistnämnda får sympatiskt nog stå i centrum i ”Baby, you make me crazy”). Sam Smith lyckas få sina mellansnack att kännas genuina, liksom hans kärlek till publiken, och han sjunger utmärkt. Inget Sam Smith-fan kan bli besviken, men själv längtar jag efter något med lite mer substans.

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(dn.se 2018-04-20)

El Perro del Mar och Lisa Hannigan & The Colorist Orchestra på Dramaten



El Perro del Mar, Lisa Hannigan & The Colorist Orchestra
Scen: Dramaten, Stockholm
Betyg: 4 för El Perro del Mar,  2 för Lisa Hannigan & The Colorist Orchestra

Vad är poängen med en dubbelkonsert, alltså att två akter spelar varsitt lika långa set snarare än att den ena är förband till den andra, om det rör sig om två artister med väsensskilda uttryck? El Perro del Mar och Lisa Hannigan har i princip bara en sak gemensamt: de är kvinnor. 

Sarah ”El Perro del Mar” Assbring har hittat en helt egen nisch – den ultrasorgsna indiepopen som hon inledde sin karriär med har successivt utsmyckats med rikare arrangemang, svängiga rytmer och på senare år österländska influenser. Som låtskrivare är hon en minimalist som hypnotiserar med upprepningar som lågmält vibrerar av dramatik. Hon är en allvarsam skönhetssökare, en rastlös romantiker. Många av hennes låtar liknar böner eller besvärjelser.

El Perro del Mar, som säger att hon har drömt hela sitt liv om att stå på Dramatens stora scen, har med sig ett utmärkt band (som inkluderar Rebecka ”The Hanged Man” Rolfart) och framför främst material från den färska ep:n ”We are history” med den powerballad-episka titellåten som neonskimrande höjdpunkt. Som extranummer bjuder hon på en vacker cover av Roy Harpers ”Another day” (sjungen i en stil som påminner om This Mortal Coils tolkning med Elizabeth Fraser på sång), med ett avskalat ackompanjemang som endast består en harpa och två cellon, och slutligen en maxad version av gamla ”In the woods”.

Lisa Hannigan från Irland är helt annorlunda, en klassisk folkrockartist som sjunger duktigt och fint, med en röst som låter som en blandning av Feist och Norah Jones, och som skriver sånger som är mysiga snarare än emotionellt intensiva. Nyligen har hon inlett ett samarbete med det belgiska åttamannabandet The Colorist Orchestra och det är med dem som hon intar Dramatens stora scen. 

Detta gäng, som spelar en mängd olika instrument och framförallt olika typer av slagverk, kryddar Hannigans musik men ändrar inte på grundreceptet. Det puttrar på som en mustig gryta, det plingar och kluckar i varenda åttondelstakt av den nitiskt arrangerade musiken, och efter ett tag blir det ganska enformigt. Musikerna är mer måna om att spela rätt än av att kommunicera med varandra, och alla framstår som ganska isolerade. Folkrock fattig på mänsklig värme är inte världens roligaste musik.

Mot slutet av Lisa Hannigans set avbryts konserten av ett brandlarm och Dramaten utryms. Tråkigt för henne och hennes fans, men jag kan samtidigt inte för mitt liv tro att Hannigan och orkestern hade bjudit på något konstnärligt omvälvande om de fått spela ett par låtar till.

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(dn.se 2018-04-18)

Tonsättarweekend med Andrea Tarrodi



Tonsättarweekend Andrea Tarrodi – dag 4. 
Verk av Andrea Tarrodi och Jens Lundberg.
Med: Dahlkvistkvartetten, Stockholm Brass Quintet, Laura Stephenson, Daniel Kåse, Håkan Ehrén och Jens Lundberg.
Scen: Grünewaldsalen, Konserthuset, Stockholm.
Speltid: 2 tim inkl paus.

En anledning till att Andrea Tarrodi har blivit så populär är att hon får klassisk musik att framstå som något lätt och lustfyllt, aldrig komplicerat och elitistiskt. Trots att hon skriver storslagna och ambitiösa verk har hon en lekfullhet och en naivitet som aldrig känns tillgjord, vilket ger musiken en avväpnande charm. 

Över allt som Tarrodi skapar vilar ett stort ”Varför inte?” – varför inte ge ett stycke en titel på grekiska, tyska, spanska eller engelska, bara för att ett ord låter vackert på ett visst språk? Varför inte ta sig an klassiska former som pianokonsert eller stråkkvartett utan att ha alltför stor vördnad för traditionen? Varför inte skapa elektroakustisk musik för omväxlings skull, utan att bekymra sig om att försöka förhålla sig till den musikens scen? Allt verkar så självklart för henne, på ett sympatiskt sätt.

Denna positiva grundinställning präglar också själva musiken. ”Den ensamme”, ett elektroakustiskt verk som ingår i finalkonserten av hennes tonsättarweekend, har inget av den tragiska outsiderromantik som är så typisk i musikhistorien, utan är istället något så ovanligt och uppiggande som en skildring av en enstörings trevliga vardag. En annan enstöring gestaltas i ”Fågeldamen” där förvrängda röstsamplingar skapar en bild av galenskap som är kuslig men inte utan värme. ”Barnaåldern” blandar elektroakustisk musik med livemusik i form av medkompositören Jens Lundbergs bandoneon. Det blir som en gammeldags hiphopkonsert, med en DJ som trycker igång det förinspelade tonkollaget som kontrasteras av rapparen, en musiker i kött och blod.

Konsertens höjdpunkt är ”Drache-Frau (the wounded diva)” för brasskvintett som här får sitt uruppförande. En bedagad diva – tänk ”Sunset Boulevard” – skildras sittande framför spegeln, begrundande sitt åldrande. De ömsom eleganta, ömsom aggressiva brassklangerna kryssar mellan stolthet och bitterhet. Nästan lika fascinerande är den poetiska, Debussy-doftande stråkkvartetten ”Miroirs”, som liksom harpa-slagverk-duetten ”Chárites” och den mer muskulösa ”Empíreo” är inspirerade av Isaac Grünewalds dekorativa tavlor i konsertsalen.

Även Tarrodis musikstycken fungerar som tavlor att långsamt begrunda och sjunka in i. Trots att de är lättillgängliga och sällan ångestladdade rör det sig aldrig om bakgrundsmusik. En välcurerad konsert med hennes verk är som en rolig vernissage. Jag längtar tills hon ställer ut igen.

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(dn.se 2018-04-16)

cardi b - invasion of privacy



Rap
Cardi B
”Invasion of privacy”
(Atlantic/Warner)
Betyg: 5

Berättelsen om Cardi B från Bronx har en dramaturgi som liknar den hos de manliga rappare som kommer från socioekonomisk misär, börjar tjäna pengar som knarklangare och sedan blir artister med livsresan som låtskrivarbränsle. Som 19-åring lämnade hon en utsiktslös tillvaro genom att bli strippa. När hon några år senare hade tjänat ihop tillräckligt med pengar för att göra en skivinspelning (och efter att ha blivit kändis genom sociala medier och reality-tv) satte hon hiphophjärtan i brand med ett par mixtapes, fick kontrakt med ett stort skivbolag och nu är debutalbumet här. Över fräscha beats rappar Cardi B med magnifik självsäkerhet, konfrontativ attityd, naturlig coolhet, kvick humor och underbart flow. Men hon skildrar även kärleksproblem på ett uppriktigt sätt. En omedelbar klassiker.

Bästa spår: ”Bartier Cardi”, ”Bickenhead”

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(dn.se 2018-04-12)

”Måndag hela veckan” i grünewaldsalen



”Måndag hela veckan” – dag 7
Musik av Maurice Ravel, Jukka Tiensuu, William Bolcom, Hermann Berens d.ä. och Luciano Berio.
Trio ZilliacusPerssonRaitinen med gäster: Tora Augestad (sång), Anders Jonhäll (flöjt), Karin Dornbusch (klarinett), Stephen Fitzpatrick (harpa), Bengt Forsberg (piano), Daniel Norberg och Daniel Kåse (slagverk) och Irina Simon-Renes (violin).
Scen: Grünewaldsalen, Konserthuset, Stockholm.
Speltid: 2 tim inkl paus.
Betyg: 4.

Kultur handlar mycket om traditioner, och ett sätt att sprida konst och kultur är att skapa en tradition. En kontext, en bas, något att återkomma till. Stråktrion ZilliacusPerssonRaitinen (ZPR) har skapat en sådan genom att förvandla måndagen, denna gråaste av veckodagar, till en konsertdag för kammarmusik. Efter tio år av envetet och entusiastiskt kämpande har deras koncept rotats, konserterna som de anordnar är välbesökta och de har etablerat en varm relation till sin återkommande publik. Nu firar de genom att arrangera kammarmusikfestivalen ”Måndag hela veckan” och firandet blir en del av historieberättandet, något som befäster traditionen.

Festivalens finalkonsert visar vilken bredd som finns inom kammarmusik – instrumental och vokal musik, verk för ett fåtal musiker och för ett helt gäng, gammalt och splitternytt, allvarligt och komiskt. På det viset fyller spretigheten i konsertens program en funktion.

Ravels ”Introduktion och allegro” för flöjt, klarinett, harpa och stråkkvartett inleder. Det är ett förtjusande och ömsint verk från en 30-årig tonsättare som ännu inte fått den kyligt perfekta och något distanserade tonen som senare skulle bli en omisskännlig del av hans uttryck. 

Därefter konsertens höjdpunkt, uruppförandet av Jukka Tiensuus nya stråktrio ”Collateral”. Musiken liknar ett samtal mellan tre personer, ibland hetlevrat och lite dramatiskt, men aldrig med aggression i luften. Vänliga glidande toner gör mitt sinne mjukt och böjligt. En äldre stråktrio är svenske Hermann Berens D-durtrio från 1871, vars andra sats framförs efter paus. Ett fint andante maestoso, men lösryckt ur sitt sammanhang förmår det inte riktigt gripa tag.

William Bolcoms ”Cabaret songs” är ett möte mellan konstsång och kabaretunderhållning, och med andra ord ett försök på den extremt svårtillagade cocktailen klassisk musik & humor. De fem sånger som framförs är lite för mycket buskis för min smak, men Tora Augestad ska ha cred för sin starka inlevelseförmåga.

Augestad sjunger också Berios ”Folksånger”, komponerade för hans fru mezzosopranen Cathy Berberian 1964, samma år som de skildes. Det vemodiga är ett inslag i flera av dessa omsorgsfullt arrangerade sånger från USA, Italien, Frankrike, Armenien och Azerbajdzjan (och ett par Beriooriginal) men framförallt präglas de av en dallrande spänning. Stephen Fitzpatricks eleganta harpspel gör framförandet extra skimrande.


Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(dn.se 2018-04-10)


Tidigare inlägg