drar en fuling

Jag intervjuade Afasi & Filthy, Paragon och Henok för ett tag sen, idag kom det i nya Nöjesguiden. Om ni dör av törst och inte har en deppig galleria i närheten så finns den på "nätet": http://www.nojesguiden.se/artikel/svensk-rap-talar-ut

Får alltid dåligt samvete när jag förvandlar bloggen till reklam för saker jag skrivit såhär. Fast man kanske inte ska få det. Jag menar, jag gillar ju Emil Arvidson och hans blogg är så till 90%, why not, det är rätt praktiskt för läsare som inte pallar jaga runt i alla tidningar. Post-publicerings-post. (Alltså inte post-post utan bloggpost.)

(Hjälp, nu fick jag en tvångstanke att rimma allting på "post". Ska inte göra det. Lovar.)

(Johannes Brost.)

(Kompost.)

(Mozt the Bosst.)

(Rooost...) (Riiight... alltså.)

(Say whost?)

OK, fost. (Fuck it alltså.)

indy, ico

I tisdags såg jag Indiana Jones på bio. Jag har svårt att bestämma mig för om den var bra eller dålig, för på ett sätt var den riktigt keff, och samtidigt var den ganska göttig. Fredrik Strage gav den en tvåa i betyg, men jag fick för mig att han var så hård bara för att göra bot efter Arn-incidenten i vintras. Men han hade faktiskt rätt, finalen var sjukt flippad även med Indy-mått. Och det kan man väl stå ut med (och egentligen passar väl flygande tefat in lika mycket i filmens utpräglade 50-talsnostalgi som atombomben, kommunistskräcken och rock'n'roll-ungdomarna), men jag tyckte manusförfattarna gjorde ett misstag när de lät hjältarna reagera på det sjuka som om det inte var sjukt alls. Indy bara "lite aliens, gött, what else is new" typ, och det var egentligen mycket mer irriterande än rymdvarelserna själva. Det hade varit mycket bättre om filmen slutat med ett "what the FUCK? Ok, jag kommer aldrig att fatta det här... lika bra att vi försöker glömma allt som hänt" eller nåt.

Nåja, filmen var ändå rejält underhållande på sina ställen, framförallt i de långa actionspäckade biljaktscenerna, rena festen. Allt var så maxat, det var nästan bara logiskt när Steven Spielberg vred upp det ännu ett snäpp och inkorporerade bisarra Tarzan-inslag i det hela. Och jag blev väldigt glatt överraskad över att Karen Allen, hjältinnan från den första Indiana Jones-filmen, var med igen - hon var ju så cool och hade en sån stark personlighet, det var ett sånt otroligt nerköp när hon byttes ut mot en pipig, hjälplös bimbo i uppföljaren. Jag har för mig att hon var med i "Deltagänget" också och spelade då en söt college girl. Det var snart tre decennier sen och nu har hon har åldrats en del, sorgligt att tänka på att hon inte får några roller längre bara för att hon är kvinna, jag menar Harrison Ford är ju ännu äldre men han betraktas fortfarande som en hunk och en A-skådis.

Men alltså, rätt bra film ändå. Men jag hade en kulturell upplevelse samma dag som överskuggade Spielberg och Indiana Jones på alla sätt: Fumitu Uedas PS2-spel "Ico" från 2002 som jag äntligen klarade. Om det någonsin funnits ett argument för att tv-spel kan vara konst så är det detta spel. Så otroligt vackert och suggestivt, som en digital katedral, en mystisk juvel som man bär med sig i sitt hjärta. Nästan ingen dialog, nästan ingen musik, nästan ingen action. Bara dessa otroliga miljöer (läskigt detaljerade), det matta ljuset från eftermiddagssolen (läskigt realistiskt), en okänd plats som man instinktivt flyr från, samt känslan av att vilja beskydda sin vän. Så enkelt och så fint. Inte för att låta som Jonas Thente, men slottet i "Ico" kanske en dag kommer ha samma status för det tidiga 2000-talet som slottet i Kafkas roman har för 1900-talet.
image254


you wanna go down, why not? i be like herbie and hand you a cock

Det är inte varje dag man får citera Akinyeles skabrösa ordvitsar. Men det är bara för att jag recenserar en Herbie Hancock-relaterad skiva på Digfi idag: http://www.digfi.com/default.aspx?id=11860

För övrigt är jag just nu helt besatt av låten "Unwritten" av Natasha Bedingfield. Den kom 2005, jag hörde den 2006 men visste inte vad det var för något, jag har tänkt på den ända sedan dess och blivit mer och mer frustrerad. Det enda jag minns var att hon sjöng "no one else, no one else" i refrängen. Till slut stod jag inte ut längre, så förra veckan ägande jag en eftermiddag till att kolla igenom alla Trackslistor från våren 2006 (då jag hörde låten) ända tillbaka till våren 2005, jag googlade lyricsen för varje låt med en kvinnlig artist som jag inte kände igen. Värsta detektivarbetet! Men till slut hittade jag den och gud vad lycklig jag blev. En riktigt cheesy text (vissa har problem med att försvara texterna i deras älskade gangstarap-skivor, jag har svårt att försvara att jag lyssnar på en poplåt med rader som "feel the rain on your skin" och "open up your dirty window") men världens bästa refräng. Seriöst, hur många låtar på 2000-talet har en sån briljant refrängmelodi över en sån briljant fyrackordsloop? Kan inte komma på någon. Man blir så lycklig, och det är inte ens särskilt durigt, det är bara så himla stark musik. Låtskrivaren är en tjej som var med i New Radicals, vilket makes sense: deras frontfigur Gregg Alexander är ju en kille som inte är cool för fem öre men som verkar ha lättnynnade hookar som religion (han skrev även Ronan Keatings "Life is a rollercoaster" och Texas "You make me feel", bland annat). Jag älskar folk som har the guts att verkligen skita i texterna. Där kan vi snacka om tro på musikens kraft. Poplåtar alltså, jag älskar det.

åh nej! sydney pollack är död.

image253
Liten bild från bästa Woody-filmen

Sydney Pollack dog igår i cancer. Född 1934, bara ett år innan Woody Allen (hjälp) som han var vän med. Han var så fin och verkade ha så stor respekt för Woody, jag läste det i någon intervju för länge sen, själv var han ju en "vanlig" regissör som gjorde filmer som "Mitt Afrika" (utrypen för outhärdligt tråkiga tretimmarsdramer som får nio Oscars). Men han var skådis också ibland, och verkade vara en regular guy, en cool guy. Han var bra i "Eyes wide shut". Och han var jättebra i "Fruar och äkta män", Woody Allens bästa film, som jag för övrigt tycker att fantastiska "Margot at the wedding" är lite besläktad med. He was a hedgehog.

margot at the wedding, kleerup at the jeriko

image252
Gud vad bra Margot at the wedding är! Såg den på bio igår. Men hur kan den vara så slept-on??? Jag hade knappt läst någonting om den innan den poppade upp på svenska biografer, ett halvår efter USA-premiären, och recensionerna har varit väldigt ljumma tycker jag. Helt bisarrt, eftersom den är så bra, jag tycker att den är bättre än The Squid and the whale. Tätare, skarpare, roligare. Extremt bra manus, de små nyanserna i varje replik, alla dessa psykologiska games och härskartekniker... ja, alla karaktärerna var så djupa och trovärdiga (fast okej, Paulines dotter fick inte så mycket utrymme), Noah Baumbach är så himla grym. Nicole Kidman är också så himla grym. Jag vet inte om jag sett narcissism gestaltats bättre på film någonsin tidigare. Det bästa med henne är att hon bara blir bättre och bättre. Jag minns Gus van Sants "Till varje pris" (To die for), filmen som fick folk att se henne som en skådespelerska och inte bara som en Tom Cruise-fru. Där spelar hon ond och kall på ett ganska styltigt och enkelspårigt sätt, jag tycker inte den filmen var särskilt bra. Men nu, tio år senare, så är det en fröjd att se henne i varje sekund. Fast det har givetvis att göra med regissören också (hade hon varit så bra i Dogville om inte Lars von Trier pressat fram de där sidorna?), och Noah Baumbach är nog väldigt bra på att ge regi - även Jennifer Jason Leigh (för övrigt gift med Baumbach) och Jack Black spelade väldigt bra, för att inte tala om Zane Pais som spelade Margots son Claude. Vissa kanske tycker att det är för mycket ångest i såna här filmer. Jag förstår inte den kritiken. Jag tycker man blir upplyft, eftersom det är så himla...bra! En bra, psykologiskt raffinerad filmreplik ger en endorfinkick, man ryser av välbehag, hur tungt eller sorgligt innehållet än är. Något man däremot blir deprimerad av är klyschor och Oscars-fjäsk, som man ser i så många filmer, det är äcklande och distanserande. Sånt slipper man i Noah Baumbachs filmer och det är därför jag älskar honom.

Så var det Kleerup också, just det. Såg honom i lördags, det var kul och förvånansvärt nog hade han lyckats locka med sig både Marit Bergman och Titiyo. Tur det, för själv gjorde han inte så mycket mer än att dricka öl, speja ut över publiken med sin intensiva blick, fråga "Malmö, har ni det bra?" och lägga handen bakom örat sådär, och styra upp handklappning i varje låt. All musik kom ju från två laptops. Men det gjorde ingenting, för musiken var så fin. Kleerups låtar är alla rätt lika - två ljusa ackord som det växlas mellan fram och tillbaka, glittrande syntslingor som slingrar sig runt dem, pumpande bastrummor och bankar tryggt under dem. Det är ett stadigt beat som varken är disco, house eller techno, det är i brist på bättre uttryck ett X2000-beat. En vacker tågfärd in i natten, och musiken är så hoppfull, så hoppfull, det är rörande. Kleerup är en intressant artist, för han verkar liksom sårbar och hård på en och samma gång, helt besatt av revansch och bekräftelse. Han lapade i sig publikens kärlek, men svaret från honom var inte en ömsesidig kärlek utan mer ett inåtvänt sammanbitet leende: vad var det jag sa, jag visste väl att jag skulle göra en hitlåt, jag visste väl att de skulle älska mig, jag förtjänar det här. Det är den här osäkerheten som gör honom speciell, tycker jag. Men det finaste var ändå när "With every heartbeat" kom och alla jublade, och två 20-åriga tjejer framför mig blev eld och lågor och sjöng med i varenda ord. Jag gjorde också det. Och Kleerup såg nöjd ut.

jag står inte ut! gud vad gulligt!

Barack Obama ska medverka på Q-Tips kommande album "The Renaissance" som släpps i juli. Är inte det helt underbart? Och logiskt? Klart att Obama gillar Q-Tip. Och klart att Q-Tip gillar Obama. Fan, det kanske är just det som är så fint med Obama, att han är en Native Tongues-politiker? Så himla positiv och intelligent och sweet, och ändå ingen tönt. Precis som The Abstract himself.


DN skriver för övrigt om The Renaissance: "medverkar på skivan gör också en annan medlem från Q-Tips gamla grupp A Tribe Called Quest: Raphael Saadi". Ja, de skrev Raphael Saadi. Inga kommentarer.


några ord om polarpriset

Ska inte göra några fattiga poänger om att det är ett töntigt pris med förutsägbara vinnare eller nåt. Men alltså, Pink Floyd? Really? Is that really your pitch?

Förlåt, skulle inte komma med några såna kommentarer. Just det.

Vad som är intressant är detta:
1) Kungliga Musikakademin har hoppat av Polarpriset. Varför? Dags för lite självrannsakan? Är det inte dags att börja jobba dubbelt så hårt, höja ambitionerna, bli lite mer modiga, eftersom (den eventuella) credden nu inte kommer av sig själv? Innan kunde man vifta med en tung, KUNGLIG institution, en AKADEMI. Nu är det bara några branschorganisationer och arvet från en ABBA-producent. Ante up!
2) Polarprisets styrelseordförande Lennart Wiklund sa igår till DN att "det här är inget Nobelpris". Är han stolt över den hållningen? Han vill alltså inte att folk ska se på Polarpriset som en ärofylld utmärkelse till de som verkligen fört musiken framåt? Och om det inte ska vara så, hur motiverar han att man premierar old farts (som även om de inte är särskilt heta just nu tveklöst är värda respekt, som typ Bob Dylan) framför morgondagens hopp?
3) Vet alla om att Tomas Ledin sitter i juryn? "Sommaren är kort"? "En del av mitt hjärta"? Pripps Blå? "Sånger att älska till"??? Tomas Ledin!!! Tänk att han får vara med och bestämma vad som ska klassas som kvalitet när det gäller popmusik (jag utgår från att han inte säger så mycket om konstmusikens pristagare). Det känns lite sjukt faktiskt. Det blir knappast bättre av att han är gift med Polarprisets grundade Stikkan Anderssons dotter.

Grejen är att jag inte vill nöja mig med att skaka på huvudet, skratta lite föraktfullt åt Polarpriset, gå ut till rökrutan, lyssna på _____ (insert "VÅR musik") i hörlurarna och knyta näven i fickan. Nej, jag vill att det ska vara ett bra pris, ett fint pris. För vet ni vad det handlar om? Det handlar om musikens status. Litteraturens status säkras inte bara av den massiva litteraturskatt som finns, utan också genom att Nobelpriset finns. Jag blir fan sur när jag tänker på att litteratur har Nobelpriset, film har Cannes-guldpalmen, konsten har alla feta museum i New York och Paris och London, men musik har... ja vad finns där, Grammy-galan? Rock'n'Roll Hall of Fame? Så himla deppigt. Jag tycker därför att ett pris som Polarpriset faktiskt fyller en funktion, det behövs. Och genom åren har man då och då faktiskt belönat en och annan välförtjänt musiker, som Steve Reich eller Joni Mitchell eller Gilberto Gil eller Stockhausen eller Dietrich Fischer-Dieskau. Därför är det så frustrerande att de ska slarva med priset. Ha lite självrespekt, for crying out loud. De kunde ha tänkt efter lite till innan de bestämde sig för Pink Floyd (och även Renée Fleming var ett rätt trist val, enligt operaexperterna).

Nästa år hoppas jag att de ger priset till Philip Glass (lyssna på hans violinkonsert, underbar!) och Marley Marl.


lars-erik larsson

image251
Lars-Erik Larsson föddes i Åkarp. Men alla bilder därfifrån är så hiskeligt fula (wonder why) att jag bara inte KAN lägga upp någon dem här. Ni får en bild från Bara-slätten istället, det är också sydvästra Skåne.

I torsdags skulle den skånska kompositören Lars-Erik Larsson fyllt 100 år. Han dog på 80-talet, men det hindrade inte Malmö Symfoniorkester från att hedra honom med en stor konsert, och jag var där med mitt vanliga konsert-entourage.

Fördomen om svenska kompositörer är denna: de är lika fega och tråkiga som svenskar är i allmänhet. Och jag önskar att Lars-Erik Larsson var ett glödande motbevis, men så är det tyvärr inte. Förutom de verk som Malmö Symfoniorkester framförde - saxofonkonserten, "Musik för orkester" (fantasifullt namn!), "Ostinato" och Pastoralsviten - så har jag lyssnat på hans tolv concertini för soloinstrument och orkester. Allt som oftast är det musik utan mening och mål, det är en massa toner som bara är där utan anledning, det hettar aldrig till eftersom det inte finns något att hetsa upp sig över. Alla känslostormar är korta, snopna och tomma. Det är som musiken ligger och försöker sova men vrider och vänder sig under det varma täcket. Den slår knut på sig själv - allt är snyggt och kompetent, men det hänger ett stort frågetecken i luften hela tiden. Det är en bild som inte föreställer någonting. Som om Larsson aldrig orkat stanna upp och tänka efter och ta reda på vad han verkligen känner, vad han verkligen vill förmedla. Istället stressar han iväg med ännu en tonkaskad, musiken får aldrig andas naturligt, det hela känns otroligt konstlat.

Så varför bemöda sig med ett helt blogginlägg om karln? Jo, för att ibland är han bra på riktigt. Saxofonkoserten var faktiskt alldeles lysande, inte minst på grund av solisten Jörgen Pettersson som såg ut som att hans livs lyckligaste stund äntligen hade kommit och att varenda not var skriven för honom. Han spelade allting utifrån minnet, inte illa med tanke på alla knixiga löpningar i melodierna. Men även själva verket var väldigt bra, det lät liksom fräscht och levande, fint samspel mellan orkestermusiken och solomusiken, it all gelled. Även om man gör det lite lätt för sig om man väljer att se konserten som en blandning av klassiskt och jazz, i och med att saxofon är ett sånt typiskt jazzinstrument, så blev det lätt att det kändes så, eftersom saxofonmelodierna var så himla vilda och coola, det var som bebop fast det skrevs på 30-talet. Och man kan jämföra med hur stelt det blir när jazzmusiker ska närma sig klassiskt, som Modern Jazz Quartet eller Duke Ellingtons astråkiga "sviter". Det här var mycket bättre.

De concertini som Larsson gjorde är ganska ojämna. De som gjordes för blåsinstrument och orkester är närmast provocerande meningslösa - det händer absolut ingenting, man hör bara en störig trumpet som står och stampar typ. Men de för stråkinstrument och orkester är stundtals riktigt bra, speciellt den för kontrabas som är sugande vemodig. Och den för piano och orkester imponerar också, värsta Ravel-klangerna på sina ställen.

Man ska alltså inte räkna ut Lars-Erik Larsson. Men det är ändå lite deppigt att tänka att Finland hade Sibelius. Skillnaden mellan såna kompositörer och på svenskar är vår patenterade ängslighet. Det här med att safea... jag blir galen på det.

broader than broadway

Trevligt nog verkar det börja bli inne med reklamfilmer med bra musik. Bredbandsbolaget har just nu Barrington Levys "Here I come" (en av få bra låtar på sista skivan i "The Story of Jamaican Music"-boxen; jag hatar ju dancehall egentligen) där de dessutom vågar sig på att låta låtens text utgöra hela punchlinen i reklamen, sympatiskt. 3-mobilerna har Chairmen of the Boards mästerverk "Give me just a little more time". Den låten, liksom Harpos "Movie star", lyssnade Jens Lekman nog väldigt mycket på när han hittade på blåsarrangemanget i "The Opposite of Halleluja". Jag älskar Chairmen of the Board. Deras "I'm on my way to a better place" har aldrig lämnat min topp 5 över världens bästa låtar. Och "Working on a building of love" är fruktansvärt bra den med.

Läste ni förresten Thommy Berggrens Lars Norén-diss i DN häromdagen? Konstigt att de publicerade den, det var riktigt låg nivå. "Du skriver att jag och Keve inte var bra nog för dig, men det var vi som tyckte att du inte var bra nog för oss! Du är patetisk och pretentiös! Lasse Liten!" och sen en parodi på ett dagboksinlägg från boken. Eh, soft? Intressant att Lars Norén-boken är en sån vattendelare, alla verkar älska den och bli totalt uppslukade av den, utom de som är omnämda i boken vilka istället hatar den (och upphovsmannen själv, what a coincidence!) av hela sitt hjärta. Jag tror den är bra. Men 1700 sidor? Önskar att jag hade den tiden.

Annat konstigt i DN: Fredrik Strage recenserade Lil Mama-skivan och tycker att "G-Slide (Tour bus)" är enda bra låten. Say what? Det är ju den sämsta! Det är ett skolexempel på en låt som är bra i teorin men kass i praktiken. Att blanda en barnramsa med lite moderna beats och syntar och rap - det är en sån rockjournalistfälla. Det är ytligt. När ska man lyssna på "G-Slide (Tour bus)"? Inte på dansgolvet, den är alldeles för mjäkig för det. Inte på radion, då sträcker man sig efter ett baseballträ efter andra refrängen. Inte... nån gång faktiskt. Jämför med Nellys "Country grammar", där barnramsan var invävd i själva låten (isället för en sorts novelty-grej som stannade upp allt), och låten var dödligt svängig hela tiden. Nellys kanske enda bra låt, men den var riktigt bra.

steven spielberg, the art-lover

image250
Är det bara jag som tycker det är kul att den nya Indiana Jones-filmen heter "Indiana Jones and the Kingdom of the Crystal Skull", när ett av fjolårets mest omtalade konstverk var Damien Hirsts "For the love of God" (bilden) som bestod av en dödskalle täckt av diamanter? En pimpad dödskalle, som det heter på modern svenska.

För ett par år sen visade Filmstudion i Lund de tre tidigare Indiana Jones-filmerna tre lördagseftermiddagar i rad, som en matinégrej, och jag gick och såg den första. Den var inte lika bra som jag tyckte när jag var liten. Mest minnesvärt var att Indy avlivar dumma nazister till höger och vänster. Och jag tänkte: är inte dessa filmer ett sätt för Steven Spielberg att hämnas på de som mördade hans folk, en sorts blodig tillfredställelse maskerad som ett pojkäventyr? De allvarliga Schindler's List och Rädda Menige Ryan är bara andra sidan av det myntet. Men det är inte bara en väldigt biografisk tolkning, det är ganska reducerande ("han är jude, alltså tänker han så här..."). Men ändå, det är en tanke. Skurkarna i den nya filmen, som utspelar sig på 50-talet, är tydligen nazister som klarat sig! Ja, jag vet inte vad jag ska säga. Hellre nazi-nostalgi än onda araber i och för sig. Hollywood-marknadsförd islamofobi känns sådär.


PS Jag recenserar en samling med tidiga Randy Newman-låtar på the dig här: http://www.digfi.com/default.aspx?id=11819

take a nap, man! it's nap time. i'll holla back at you at snack time.

Alla låtar som låter konstiga första gången man hör dem och jättekonstiga andra gången man hör dem och fantastiska tionde gången man hör dem är bra låtar. Eller kanske snarare de bästa låtarna - tänk exempelvis på Aphex Twins "Window licker". Lil Waynes "A milli" är en sån låt - den är så udda, så off, beatet låter som en köksmaskin som vevar på och vevar på, taktfast men utan toner. Och refrängen är så slapp: "A million-naire, I'm a young money million-naire" och så börjar versen direkt, den samplade rösten fortsätter att tugga "a milli a mill a milli a milli" ad infinitum. Och så levererar Weezy oemotståndliga rader som den i rubriken. Vilken låt! Men HUR skulle den kunna bli en hit? På mixtapet där "A Milli" är med, "The Drought is Over 5", inleds låten med ett litet interlude där Wayne snackar om att låten ska bli en singel och att han spelat in en radioversion och allt, han förstår inte vad Universal väntar på. Bara det - att han inte förstår vad det jättelika skivbolaget väntar på, att han inte förstår hur man inte kan tycka att det här är en megapoppig singel som kommer skjutsa det kommande albumet till toppen av alla försäljningslistor, bara det är skäl nog att älska det lilla odjuret.


PS måste faktiskt säga att jag älskar Jan Gradvall. Inte bara för att han för Dagens Industris läsare förklarar varför Fredrik Reinfeldt borde läsa "Blå Lotus" och "Tintin i Tibet" innan han åker till Kina. Utan för att han är så - rolig! Om arrangemangen i svenska schlagerlåtar skrev han, lite härligt antropomorft, att melodierna ställer sig i fören på Titanic och väntar på att bli fönade av en isavsvind. Haha! Och så skrev han: "Blöt fingret och håll upp det i luften. Vad är det du känner? Jo, visst är det en Gene Pitney-revival i antågande." - jag orkar inte förklara, men det är kul på så många sätt. Liksom say what?

la question de l'artiste

Måste man ge något av sig själv? Riskera något? Göra motsatsen till att ta den enkla vägen, den fega vägen? För att producera något av konstnärligt värde alltså?

Ja (åh fan retorisk fråga). Jag tror det är så. Det är därför Håkan Hellström är bättre än alla andra svenska artister: ingen ger så mycket som han gör. Det är också därför som min syster skriver så bra: hon ger så mycket av sig själv.

Fast samtidigt, är det så enkelt? Hur mycket gav Irving Berlin av sig själv? Hur mycket gav Hitchcock av sig själv? Eller typ Botticelli och Rembrandt? Kanske mycket begärt av en bildkonstnär att ge lika mycket av sig själv som någon som sysslar med text i och för sig... men man kan ge på andra sätt, och Botticelli lät sina tavlors människor ha ögonkontakt och kommunikation, alltså relationer och känslor, alltså temperament och personlighet, alltså hans egna känslor. Senare konstnärer kanske har ett annat spelrum och en annan möjlighet att ge av sig själva. Fast vissa väljer ändå att inte ge så mycket. Det är därför jag aldrig kommer uppskatta Jackson Pollock lika mycket som Ola Billgren.

Beethoven gav mycket av sig själv. Haydn gjorde det inte, hans musik har givetvis sin charm ändå, men man kommer inte nära den på samma sätt. Mozart? Han var ju sin tids Lil Wayne. Så himla ointellektuell, han bara glömde kranen på i princip, utan att ha någon plan bara spillde han fantastisk musik omkring sig (hojta till om ni tycker jag är för geni-romantisk). Men jag tror hans personlighet fanns i den... all den där energin och livsglädjen och humorn. Precis som Weezy.

Kanske det som är problemet med filmmusik förresten? Kompositörer som inte ger så mycket av sig själva, som kanske tror att det är deras jobb att inte ge någonting av sig själva. Och allt blir lättviktigt och lättglömt som resultat. Men Bernard Herrmann var ju inte sån, och Alexandre Desplats "Wong Chia Chi's theme" från Lust, Cuation är inte sån.

Men frågan, som jag övergav lite nyss, är alltså: kan man verkligen säga att den här man-måste-ge-principen är en universell regel? Tänk på författare som, jag vet inte, Dickens... Dickens gav inte ett skit (förutom den uppenbart självbiografiska David Copperfield). Fast jag tycker inte att han är så bra, så det är ett dåligt exempel. Men andra rena storytellers? Mary Shelleys Frankenstein? Men det är en fantastisk bok om utanförskap och föräldraskapsångest, extremt personlig om du frågar mig. Fan. Finns det inga andra? Mark Twain? Alla som haft som ambition att göra "the great American novel" och skrivit om något som inte alls har med deras (författarens) eget liv att göra? Hm, jag vet inte, har typ inte läst någon av dem. Men jag hoppas att det inte är så att de är dåliga, jag menar jag vill tro att det finns konst som bara är konst, berättelser som bara är berättelser men ändå är fantastiska. Det är en trevligt tanke. Men något säger mig att det är en lögn, att alla som inte ger av sig själva fuskar, att de är sämre som konstnärer.

Woody Allens bästa filmer är de när han ger lite av sig själv: Annie Hall, Radio Days, Fruar och äkta män, Harry bit för bit. Det enda som han gjort som varit bra på senare år är scenerna i "Scoop" som utspelar sig i Hades - för de handlar om honom själv, om hans dödsångest, det blir angeläget.

Källan till alla dessa frågor, gott folk, är att jag skrivit 60 sidor på en roman och kommit på nu att jag inte gett någonting av mig själv. Eller åtminstone inte tillräckligt mycket. Jag tror jag måste börja om från början.


PS när det gäller bloggar ger folk gärna för mycket av sig själva. Jag försöker dock ge så lite som möjligt här. Ni får mina åsikter om kultur och inte mycket mer än så. Det blir för kladdigt annars.

trina

image249
Jag gillar Trina. Det är svårt att inte göra det. Jag minns när hon hade cameo som en cheeleader i en Trick Daddy-video runt år 2000 och sjöng en söt liten ramsa som hyllade Slip-N-Slide, jag minns WHOOP! WHOOP! Pull over, that ass is too fat! och jag minns det grymma dumpad-men-lycklig-anthemet "Here we go" som hon gjorde med Kelly Rowland. Nu har hon gjort en ny skiva, "Still Da Baddest", och den är inte fantastisk men ändå ganska göttig. Singeln "Single again" är sådär eurotechno-aktig som D.D. alltid tjatar om att ny hiphop ska vara, Killer Mike-duetten "Look back at me" är riktigt depraverad, och titellåten är riktigt, riktigt bra. Check it out.

hurraï hurraï hurrah

image248
Grattis Carro! Vive la France!

den nya fläskigheten

Har ni hört den nya T.I.-låten "No matter what"? Den är väldigt bra. Producerad av Danja men totalt odansant, totalt oklubbig - istället är det en sån där låt som rockband spelar på toppen av ett hustak en solig dag. Vinden i håret, peacetecknet med handen, solglasögon och ett fett leende. Det är så nära sydstatsrap kommer Oasis "Whatever". Det intressanta är 1) man diggar det, 2) det verkar vara en ny trend snarare en engångsföreteelse. "Down", det Kanye West-assisterade extraspåret från Chris Browns "Exclusive" från i vintras, har exakt samma sound (och egentligen har Ushers "Love in this club" det också om man tänker efter, trots att den inte har några gitarrer). Både Danja och Kanye är ju producenter som har både kärlek för och kunskaper om Den Rena Poplåten, men det är ändå lite överraskande att de lyckas pracka på sina BET-artister neonsprutande gitarrsolon. Men jag blir glad för det påminner mig än en gång om hur extremt föränderlig hiphop är.

Man brukar ju säga att popmusik är synonym med förändring, men det är inte sant, eftersom det är så många artister och band som beter sig som klockan stannade någon gång i slutet av 60-talet. Hiphop däremot, där stannar aldrig klockorna (förutom bland sneakers-samlande b-boy-fetischister), förändringen spränger ständigt nya fram tunnlar i musikens berg. Och det är något som givetvis kan kännas vemodigt - hallå, det här är ju jättebra, varför måste ni överge det här soundet? - men samtidigt är det en befriande känsla, att allt är förgängligt, att allt går vidare, att man inte vet hur framtiden ska se ut eller låta.

Nu snackar vi om beatsen. När det gäller texterna och deras teman finns det en helt annan förutsägbarhet och traditionalitet, men det är en annan historia.

Jag gillar i alla fall den nya fläskigheten. Kan tänka mig att den gitarrälskande Lil Wayne kommer att göra lite såna låtar i framtiden, det vore intressant, även om de här låtarnas motsats - de dekadenta strippklubbshitsen - låter bättre med Weezy än med någon annan rappare. Fast om han överger de låtarna så är det lugnt, man får inte vara sentimental. Inte med Weezy. Inte med hiphop.

lust, caution

image246

Såg Ang Lees "Lust, caution" på bio igår. Den var helt fantastisk. Så klart. Hur kunde jag ha inbillat mig något annat? Jag vet inte, men jag väntade mig nog inget mästerverk, recensionerna var ju rätt artiga, hypen var obefintlig, och det är helt befängt eftersom det är en film som är minst lika bra som "Brokeback mountain", nästan lika bra som "The Ice Storm" och ganska säkert bättre än "Förnuft och känsla".

Kärleken som en destruktiv kraft. Kärlek som inte är söt och gullig, utan kaotisk och fruktansvärd, ett svart hål av fatalistisk passion. (Vilken romantiker Ang Lee är alltså, en Schubert för filmen.) Samma tema som i Brokeback Mountain alltså, men i en helt annan kontext - Japanockuperade Kina i början av 1940-talet - och med två huvudpersoner som har en helt annan maktrelation: en hård man som beordrar avrättningar på politiska motståndare och en kvinna som, mest av en slump, samarbetar med motståndssidan och ska hjälpa dem att mörda honom.

I en Hollywoodfilm så hade detta scenario inneburit antingen a) de blir kära i varandra och han förändras av kärleken och blir en god människa och byter sida, b) hon blir nästan kär men gör i slutändan Det Rätta och mördar honom eftersom han är en ond människa, eller c) han är helt enkelt en god människa, det var hon som var hjärntvättad av kommunisterna och när de blir kära i varandra berättar hon allting och byter sida. Samtliga alternativ hade lett till relativt lyckliga och okomplicerade slut, och filmen hade säkert blivit en succé, kanske fått en Oscar.

Men det är inte en typisk Hollywoodfilm, Ang Lee är ingen jävla Ron Howard. Ingen är helt ond, ingen är helt god, ingen av de olika sidorna står för ljuset och rättvisan, ingenting är okomplicerat, ingenting slutar lyckligt. Och ändå är det en vacker och drabbande film. Hur kommer det sig? Jo, för att karaktärerna är så himla bra, så nyanserade, så trovärdiga, så känsligt spelade av Tony Leung och Tang Wei. Det är så real, det gör ont, det är en film man aldrig glömmer. Och då har jag inte ens nämnt fotot, scenografin och den ovanligt starka musiken (det där temat loopades fortfarande i mitt huvud när jag vaknade i morse). Eller alla biroller som var så bra, bland annat killen som Wang blir kär i och låter sig dras in i politiken av men som är helt macho-uppslukad av Kampen och skiter i henne, inte ens han är endimensionell (Peter Birro borde ha tagit några lektioner från Ang Lee innan han skrev sitt keffa Upp Till Kamp-manus). Och alla minnesvärda scener, som den i början när det unga teatergänget springer omkring i regnet och sjunger studentsånger, berusade och lyckliga, så himla romantiskt på alla sätt.

Ett par ord om de omtalade sexscenerna också. Det var, som mitt biosällskap Magnus sa, kanske första gången som sexscener fyllt en funktion i en film. De var inte dekorationer, illustrationer för att bevisa att paret faktiskt är kära i varandra eller nåt sånt. De förde handlingen framåt, gav djup åt karaktärerna på samma sätt som dialog gör. De var obehagliga, och det var nödvändigt att det var så, för hur fan skulle de kunna vara fina och ljuva när mannen är en kallblodig mördare? Klart han har aggressioner, klart han är sjuk i huvudet, klart han inte har kontakt med sina känslor. Tony Leungs ansiktsuttryck sa allt. Och Tang Wei spelade så himla bra också, hennes distans till honom krossades, utplånades, hon blev sårbar i ordets alla bemärkelser, och just det gjorde att hon kunde bli kär i honom. Kvinnans utsatthet i förhållande till den fysiskt starkare mannen: det var hela tiden ett påtagligt faktum, läskigt men realistiskt. Ang Lee sysslar inte med våldspornografi, han bara säger: så här är det, tro inget annat, så här kan det gå till när underrättelsetjänstpampar får utlopp för alla sina känslor i sängkammaren med sina älskarinnor. It ain't pretty, folks. Och ändå, märkligt nog, eroderas bergen av kontroll som de båda bär på, och de blir offer för varandra, offer för kärleken.

Ang Lee alltså, han bevisar det återigen: han tillhör världens kanske fem bästa nu levande regissörer. Och det göttiga är: han är inte pretto. Han vill bara göra en bra film, ett bra drama, en bra kärlekshistoria. Grejen är bara att han har en helt annan fingertoppskänsla än 99% av alla andra regissörer, han dansar förbi alla fallgropar, svävar över alla klyschor. Han tror på Filmen som han tror på kärleken (vilket också märktes i Lust Caution, i scenerna när Wang gick på bio), han är ingen cyniker, han vägrar göra konst som är något annat är fullständigt drabbande. För det förtjänar han en eloge.
image247


oh what a night

Igår spelade jag alltså skivor på Jeriko. Det var jättekul! Det kanske låter självgott/distanslöst, men jag tycker det gick rätt bra (jag är så pass oetablerad som DJ så jag tar mig friheten att säga det). Blev rörd av att dansgolvet var så med på noterna, jag börjar förstå grejen med att vara DJ, det är ju skitkul när man spelar en låt som man älskar och så börjar alla jubla. Jag delade på tiden med Ribs och Mona Masri, och när jag gick på klockan ett inledde jag med Usher & T.I. & Jeezyz "Love in this club", det var ett fint ögonblick. Mariah Carey-låtarna för kvällen var "Heartbreaker" (oväntat väl mottagen!) och "I'll be loving you long time". Göttigast var kanske ändå att avsluta med Sean Garretts "Grippin", Cassies "Is it you" och Paragon & Henoks "Öppna eld" (bästa svenska hiphoplåten sen Vad e det för mode). Alla ni som var där och dansade, jag älskar er.


Att vara DJ är lite som att lajva (gissar jag alltså. I was nowhere near Oakland!), man skapar liksom en värld som är lite bättre än den man vanligtvis lever i, man låtsas att det inte alls är konstigt att xxxxxxxxxxxx spelas när man är ute, man låtsas att livet är så fett. De senaste åren har jag ibland haft en fånig dagdröm: om allt skulle gå åt helvete med alla mina karriärer så kan jag öppna en bar där det alltid spelas noggrant utvlad pre-1965-jazz på hög men anständig volym. Ett värdigt och vuxet litet ställe, man kan gå dit och ta ett glas eller en kopp kaffe efter bion man nyss var på, det är alltid typ halvtomt, absolut aldrig stökigt och svinigt, och på vägen hem funderar man på hur det där stället kan gå runt. Ha, jag skulle givetvis aldrig ge mig in i krögar-businessen, det är bara en trevlig tanke eftersom det är ett sånt ställe jag själv skulle vilja gå till, ett sånt ställe som de går på i gamla film noirs eller Hopper-målningar. Klyschigt och fånigt, whatever. Menar bara: det är trevligt, och kanske nödvändigt, att förvränga vardagen lite så att det blir lite vackrare. Därför älskar jag att spela skivor ute. Malmö upphör liksom att vara Malmö.