drar en fuling

Publicerat i: Allmänt
Jag intervjuade Afasi & Filthy, Paragon och Henok för ett tag sen, idag kom det i nya Nöjesguiden. Om ni dör av törst och inte har en deppig galleria i närheten så finns den på "nätet": http://www.nojesguiden.se/artikel/svensk-rap-talar-ut

Får alltid dåligt samvete när jag förvandlar bloggen till reklam för saker jag skrivit såhär. Fast man kanske inte ska få det. Jag menar, jag gillar ju Emil Arvidson och hans blogg är så till 90%, why not, det är rätt praktiskt för läsare som inte pallar jaga runt i alla tidningar. Post-publicerings-post. (Alltså inte post-post utan bloggpost.)

(Hjälp, nu fick jag en tvångstanke att rimma allting på "post". Ska inte göra det. Lovar.)

(Johannes Brost.)

(Kompost.)

(Mozt the Bosst.)

(Rooost...) (Riiight... alltså.)

(Say whost?)

OK, fost. (Fuck it alltså.)
Kommentera 0

indy, ico

Publicerat i: recension

I tisdags såg jag Indiana Jones på bio. Jag har svårt att bestämma mig för om den var bra eller dålig, för på ett sätt var den riktigt keff, och samtidigt var den ganska göttig. Fredrik Strage gav den en tvåa i betyg, men jag fick för mig att han var så hård bara för att göra bot efter Arn-incidenten i vintras. Men han hade faktiskt rätt, finalen var sjukt flippad även med Indy-mått. Och det kan man väl stå ut med (och egentligen passar väl flygande tefat in lika mycket i filmens utpräglade 50-talsnostalgi som atombomben, kommunistskräcken och rock'n'roll-ungdomarna), men jag tyckte manusförfattarna gjorde ett misstag när de lät hjältarna reagera på det sjuka som om det inte var sjukt alls. Indy bara "lite aliens, gött, what else is new" typ, och det var egentligen mycket mer irriterande än rymdvarelserna själva. Det hade varit mycket bättre om filmen slutat med ett "what the FUCK? Ok, jag kommer aldrig att fatta det här... lika bra att vi försöker glömma allt som hänt" eller nåt.

Nåja, filmen var ändå rejält underhållande på sina ställen, framförallt i de långa actionspäckade biljaktscenerna, rena festen. Allt var så maxat, det var nästan bara logiskt när Steven Spielberg vred upp det ännu ett snäpp och inkorporerade bisarra Tarzan-inslag i det hela. Och jag blev väldigt glatt överraskad över att Karen Allen, hjältinnan från den första Indiana Jones-filmen, var med igen - hon var ju så cool och hade en sån stark personlighet, det var ett sånt otroligt nerköp när hon byttes ut mot en pipig, hjälplös bimbo i uppföljaren. Jag har för mig att hon var med i "Deltagänget" också och spelade då en söt college girl. Det var snart tre decennier sen och nu har hon har åldrats en del, sorgligt att tänka på att hon inte får några roller längre bara för att hon är kvinna, jag menar Harrison Ford är ju ännu äldre men han betraktas fortfarande som en hunk och en A-skådis.

Men alltså, rätt bra film ändå. Men jag hade en kulturell upplevelse samma dag som överskuggade Spielberg och Indiana Jones på alla sätt: Fumitu Uedas PS2-spel "Ico" från 2002 som jag äntligen klarade. Om det någonsin funnits ett argument för att tv-spel kan vara konst så är det detta spel. Så otroligt vackert och suggestivt, som en digital katedral, en mystisk juvel som man bär med sig i sitt hjärta. Nästan ingen dialog, nästan ingen musik, nästan ingen action. Bara dessa otroliga miljöer (läskigt detaljerade), det matta ljuset från eftermiddagssolen (läskigt realistiskt), en okänd plats som man instinktivt flyr från, samt känslan av att vilja beskydda sin vän. Så enkelt och så fint. Inte för att låta som Jonas Thente, men slottet i "Ico" kanske en dag kommer ha samma status för det tidiga 2000-talet som slottet i Kafkas roman har för 1900-talet.
image254

Kommentera 4
Det är inte varje dag man får citera Akinyeles skabrösa ordvitsar. Men det är bara för att jag recenserar en Herbie Hancock-relaterad skiva på Digfi idag: http://www.digfi.com/default.aspx?id=11860

För övrigt är jag just nu helt besatt av låten "Unwritten" av Natasha Bedingfield. Den kom 2005, jag hörde den 2006 men visste inte vad det var för något, jag har tänkt på den ända sedan dess och blivit mer och mer frustrerad. Det enda jag minns var att hon sjöng "no one else, no one else" i refrängen. Till slut stod jag inte ut längre, så förra veckan ägande jag en eftermiddag till att kolla igenom alla Trackslistor från våren 2006 (då jag hörde låten) ända tillbaka till våren 2005, jag googlade lyricsen för varje låt med en kvinnlig artist som jag inte kände igen. Värsta detektivarbetet! Men till slut hittade jag den och gud vad lycklig jag blev. En riktigt cheesy text (vissa har problem med att försvara texterna i deras älskade gangstarap-skivor, jag har svårt att försvara att jag lyssnar på en poplåt med rader som "feel the rain on your skin" och "open up your dirty window") men världens bästa refräng. Seriöst, hur många låtar på 2000-talet har en sån briljant refrängmelodi över en sån briljant fyrackordsloop? Kan inte komma på någon. Man blir så lycklig, och det är inte ens särskilt durigt, det är bara så himla stark musik. Låtskrivaren är en tjej som var med i New Radicals, vilket makes sense: deras frontfigur Gregg Alexander är ju en kille som inte är cool för fem öre men som verkar ha lättnynnade hookar som religion (han skrev även Ronan Keatings "Life is a rollercoaster" och Texas "You make me feel", bland annat). Jag älskar folk som har the guts att verkligen skita i texterna. Där kan vi snacka om tro på musikens kraft. Poplåtar alltså, jag älskar det.
Kommentera 9
Visa fler inlägg