Orphée

Publicerat i: recension


Jag älskar grekisk mytologi. Har gjort det ända sedan jag var liten och brukade ta fram den trevliga lilla boken "Grekiska sagor" ur sektionen för antikens kultur i min mammas bokhylla (de tjockare Odysséen och Illiaden som stod intill orkade jag aldrig riktigt ta mig an). Jag läste om Ikaraos och Daidalos, om Theseus i labyrinten, om Narkissos och Eko, och framförallt läste jag om Orfeus och Eurydike. Än idag är det min favorit av de grekiska myterna. Jag vet inte varför, kanske bara för att det är en så himla bra story: kärlek, död, sorg - och sedan det här med att vägra acceptera, att trotsa naturen, att vända upp och ner på den gudomligt givna ordningen. En kärlek som är starkare än döden. En musik som är starkare än ödet. Och den mänskliga faktorn som är starkare än allt förnuft - när Orfeus vänder sig om och ser på Eurydike fast han vet att han inte får. Mitt hjärta knyter sig bara jag tänker på det. Sån himla bra scen, som i en briljant film. Några tusen år innan Hitchcock.

I lördags var jag, tillsammans med mina övriga kumpaner i Wotans Vänner (feat. Juice Mane Hugo) på Kungliga operan och såg "Orphée", den tolkning som gjordes av 1700-talstonsättaren Gluck, vars partitur i sin tur hade tolkats av 1800-talets orkestergeni Berlioz. Det är inte den mest kända versionen av denna myt, som givetvis är enormt attraktiv för operatonsättare (musikens kraft, passion och tragedi etc). Monteverdis "Orfeo" från tidigt 1600-tal, som brukar räknas som världens äldsta opera, är kanske den mest kända. Den skulle jag gärna vilja se någon gång, har hört några arior därifrån, och de är slammin'. Men det var kul att få höra något av Gluck. Eftersom E.T.A. Hoffmann älskade honom (Hoffmanns första novell var "Riddar Gluck") och jag älskar Hoffmann så har jag givetvis ett visst intresse för karln. Dessutom är mitten av 1700-talet - perioden mellan Bach & Händel och Haydn & Mozart - något av en svart fläck i mitt musiklyssnande.

Men den främsta anledningen till att vi valde just "Orphée" var att det var Mats Ek som hade regisserat. Jag hade aldrig sett något av Mats Ek tidigare, men älskat honom ändå. Alltså, jag har läst så mycket om honom och Cullbergballetten, och tänkt så många gånger att en riktigt bra och inspirerad dansföreställning måste vara den mest fulländade av alla konstformer, att jag för mig själv byggt upp en nästan messiasliknande status kring denne koreograf.

The verdict?

Hur bra som helst.

För det första var musiken oväntat bra. Som Mozart fast med mer moll - vad mer kan man begära? Melodierna var kanske inte lika catchy som Mozart (but then again, what is?) men det var ändå väldigt vackert hela tiden, och ett par av ariorna var sure fire hits. Det var många relativt långa instrumentala partier, så jag förstår varför en koreograf som vill regissera opera valde just detta verk - mycket utrymme för dans. Ett par gånger var musiken också helt perfekt kongenial med texten - som när Orfeus tog Eurydikes hand för första gången, allt darrade till, så dramatiskt och mäktigt. Eller senare när Eurydike blir tokig av sin makes tystnad, och tempot på musiken höjs i takt med att hennes frustration kokar över. Briljant.

Dansen var också väldigt bra. Den var i centrum hela tiden. Varenda rörelse kändes uttänkt och meningsfull, och inte bara det, varenda rörelse var uppfriskande och antiklyschig. Ingenting lämnades åt slumpen – när Amors hand långsamt sträckte sig ut ur den stängda ridån i slutet, det var så omsorgsfullt utfört, det var lika sceniskt effektivt som när Rita Hayworth tog av sig sin ena handske i ”Gilda”. Det var fullt av sådana där ögonblick, jag fattar inte var Mats Ek får allt ifrån. En sådan inspiration får man nog bara om man har fullständig kontakt med musiken, historien som berättas och med verktyget – den mänskliga kroppen och alla dess möjliga rörelser. Häftigt. Men som regissör jobbar man inte bara med rörelser, utan med bilder i allmänhet. När Eurydike omges av änglarna i Elyseum i inledningen till den tredje akten, och alla ställde sig i sina låsta positioner, var det som en vacker tavla långsamt målades upp. Så många karaktärer som uttryckte olika saker, det var rörelser och känslor men ändå statiskt.

Scenografin, av Marie-Louise Ekman, gjorde inget enormt intryck på mig. Med undantag för den fjärde akten, när Orfeus och Eurdykes resa från underjorden tillbaka till verkligheten, en resa i kommunikationsbrist och maktobalans, illustrerades genom att de hade ett tråkigt jävla liv i en tråkig jävla lägenhet. Orfeus var en tråkig man som inte såg sin fru, inte talade med henne, han satt i en fåtölj och läste sin tidning och försökte glömma att hon och problemet – att de inte kunde kommunicera med varandra – existerade över huvud taget. Det var modernt, en ”Scener ur ett äktenskap” uttryckt i dans och 1700-talsmusik, och jag tyckte att det var himla smart. Problemet var bara att en sådan vändning på historien kapar myten lite. Den ursprungliga – så perfekta – dramaturgin går förlorad och ersätts med något annat.

Å andra sidan hade de kanske inget val, för om de hade följt Glucks original helt troget så hade det nog blivit kalkon. Gluck och hans librettist tog sig nämligen enorma friheter – de hoppade över det legendariskt tragiska slutet och ersatte det med ett happy ending! Efter Eurydikes död och Orfeus andra sorgechock kommer Amor tillbaka som en deus ex machina – eller vänta nu, inte som, han ÄR the deus ex machina – och bara: ”äh du Orfeus, du fuckade visserligen upp, men okej då, jag väcker henne till liv igen. Du bröt mot ditt löfte, men det var inte så viktigt trots allt. Bara något som jag hittade på innan. Här är hon igen.” Och så lever hon igen. Va?! Men Mats Ek lyckas ändå twista till detta lyckliga slut så att det ändå känns ambivalent och tar bort Orfeus hjältestatus. Men ändå. Tänk om Gluck hade varit trogen myten: Orfeus blir olycklig för andra gången, är ensam, börjar inleda en massa homosexuella relationer, och blir bestraffad för detta genom att slitas i stycken av rasande backanter. Detta hade man gärna sett gestaltat i musik och i dans! Och slutet – Orfeus huvud flyter iväg på havet, sjungandes, för att i dödsriket återförenas med Eurydike – hade man kunnat göra en briljant dans av: blåklädda dansare hade kunnat vara vågor på havet, och dessa hade kunnat dölja hela Orfeus kropp förutom huvudet…

Ja, så där kan man fantisera. Men strunt samma, det var hur som helst en väldigt bra uppsättning. Nu måste jag se mer av  Mats Ek. Och kanske se om ”Orfeu Negro”, en film jag älskade när jag gick på gymnasiet. En av de bästa bossanovalåtarna, ”Manha do Carnaval”, har sin uppkomst i den filmen. Men det är en annan historia.

#1 - - idsky:

Gulle!