Hiphop

Metro Boomin
”Not all heroes wear capes”
(Republic/Universal)
Betyg: 4

Swizz Beatz
”Poison”
(Epic/Sony)
Betyg: 3

Mike Will Made-It
”Creed II: the album”
(Interscope/Universal)
Betyg: 3

Förr i tiden var hiphopproducenter tvungna att själva greppa mikrofonen för att bli riktigt framgångsrika, exempelvis Dr. Dre, Puff Daddy och Timbaland. Idag är dock hiphop så stort och etablerat att en hiphopproducent kan slå igenom utan att också vara vokalist. Producenten Metro Boomins debutalbum ”Not all heroes wear capes” gick förra veckan omedelbart in på den amerikanska skivförsäljningslistas förstaplats. Det är stort.

Metro Boomin ligger bakom gigantiska hitlåtar som Futures ”Mask off” och Migos ”Bad and boujee” och har spelat en viktig roll i trap-soundets utveckling och popularisering. Till sitt eget album har han sympatiskt nog inte slagit knut på sig själv för att anlita varenda känd artist som finns, utan gästerna består till största delen av en liten skara vapendragare som 21 Savage, Travis Scott och Swae Lee. Det ger skivan en tajt, homogen känsla. 

Det som verkligen imponerar och överraskar med ”Not all heroes wear capes” är att skivan är konstruerad som ett album, en helhetsupplevelse med smidig dramaturgi, inte bara en samling låtar. Precis som Travis Scotts ”Astroworld” från i somras försöker ”Not all heroes wear capes” föra trap in i nästa fas, ett mjukare och mer mångbottnat sound. Genom att sampla samma Wendy Renée-klassiker som en gång i tiden inledde Wu-Tang Clans ”Tearz” visar Metro Boomin också att han vördar hiphopens historia.

En mer erfaren hiphopproducent, Swizz Beatz, är aktuell med ”Poison”, hans första album sedan 2007 års ”One man band man”. På den skivan skötte han nästan all rap själv, men han har på senare år insett att han låter bättre när han nöjer sig med att hojta lite i bakgrunden medan andra rappar. Vid millennieskiftet gav Swizz New York-hiphopen en vitamininjektion med sina syntetiska och blytunga Ruff Ryders-produktioner. Idag är han ironiskt nog nästan en New York-traditionalist, som hellre gör en låt med ett par gamla The Lox-medlemmar än med autotune-mumlande nittiotalister. Men ”Cold blooded” är kreativ och fin – Swizz har tagit bort alla trummor från låten (som tidigare hörts i en reklamfilm) och visar att hiphop kan låta rå och svängig med bara rap och instrumentloopar.

En annan stor hiphopproducent är Mike Will Made-It, mannen bakom Rae Sremmurd, Kendrick Lamars ”Humble” och Beyoncés ”Formation”. Hans soundtrackalbum till boxingsfilmen ”Creed II” är ett komplement till själva filmmusiken som skapats av årets svenska musikexport Ludwig Göransson. Hiphopsamlingar som soundtrack till filmer är inget nytt, men ”Creed II” ska ha cred för att ta sin tematik på ovanligt stort allvar – många av låtarna handlar om boxning, eller åtminstone om slagsmål, kamp och seger. Tyvärr är soundet ofta lite för fläskigt för att funka på dansgolvet lika bra som i träningslokalen eller i ringen.

En gemensam sak för dessa tre album är att huvudpersonen faktiskt inte har producerat alla låtar på sin skiva själv. Det visar att en hiphopproducent idag visserligen erkänns som musiker och kompositör, men ännu mer som varumärke.

Bästa spår: ”Only you” med Metro Boomin, ”Cold blooded” med Swizz Beatz, ”Runnin” med Mike Will Made-It

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(dn.se 2018-11-22)
Kommentera 0


Kassia Klein
Scen: Kulturhuset Stadsteatern, Stockholm
Betyg: 4

Duon Kassia Klein är både konservativa och moderna. Konservativa i den meningen att deras indiepop ekar av det tidiga nollnolltalets Göteborgsindie, som i sin tur ekade av 1980-talets brittiska gitarrpop, som i sin tur inspirerades av 1960-talets popgrupper. Men det är en konservatism som inte är av ondo – när man lånar sound från den mest naiva och vårlika popmusiken, för att ge färg åt de egna känslorna och erfarenheterna, låter resultatet påfallande ofta fräschare och yngre än vad som borde vara möjligt. Åtminstone så länge uppsåtet bakom den nya musiken inte är att göra korrekt och tidlös musik på ett duktigt och självgott sätt, utan enbart att skapa enkla, vackra poplåtar. Och det sistnämnda stämmer för Kassia Klein.

Det moderna med duon är sättet de skriver och spelar in musik på. Maja Gödicke bor i Göteborg, Kåre Vernby bor i Stockholm och istället för att träffas har de skickat låtfragment och textrader till varandra – låtarna har vuxit fram organiskt, ett genuint samarbete. Debutalbumet ”Death to all things pop” släpptes tidigare i år och lyser av graciösa melodier och en vilja att kommunicera. Gödicke och Vernby var tidigare soloartister och vana att göra allting själva; sovrumsestetiken gör att duons musik trots allt känns tydligt parkerad i samtiden.

Live har de dock samlat ihop ett traditionellt band, vilket funkar mycket bra. Julia Schabbauers läckra trumspel får allting att svänga på ett mjukt och dunkelt sätt, Jonas Abrahamsson förgyller med dragspel och klaviatur, Henning Sernhede spelar drömska gitarrer och Slowgold-basisten Johannes Matsson ger allting en kärv studsighet. Det är ett charmigt gäng, och Maja Gödicke får hela publiken på fall med sina avväpnande leenden, muntra mellansnack och vackra sångröst. Samspelet mellan henne och Kåre Vernby ger konserten extra nerv. Texten i Majas låt ”Stannat för länge” är så mörk att hon inte vågar sjunga låten själv, så Kåre sjunger den i hennes ställe, men i refrängen kommer hon in och körar lite ändå. Det är fint.

Hela konserten är på det sättet: känslig, personlig, varm. Varken publiken eller lokalen är särskilt stor, och även detta spelar roll när indiepopmagi skapas. När en artist inom denna genre är stor nog för en arena har något gått förlorat. Indie är inte ljudet av att vinna allt och highfivea en hel stad, det är ljudet av att förlora något och sträcka sig efter en enda människas hand. Så låter Kassia Klein när de är som bäst, och då går de rakt in i hjärtat.

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(dn.se 2018-11-17)
Kommentera 0


Hiphop
Lil Peep
”Come over when you’re sober, pt. 2”
(Columbia/Sony)
Betyg: 3

För två decennier sedan blev två ikoniska rappare, 2pac och The Notorious B.I.G., ännu mer ikoniska efter att de mördats. Ett kusligt likt fenomen har skett det senaste året: två av den nya skolans ledare – Lil Peep och XXXTentacion – har dött på tragiska sätt, endast 21 respektive 20 år gamla. På varje hiphopkonsert jag varit på sedan i somras har XXXTentacion noggrant hyllats. Och Lil Peep är mer populär än någonsin, med 18 miljoner lyssnare varje månad enbart på Spotify. Peeps besatthet av personlig undergång, i kombination med hans fina melodier och tydliga texter, gör honom svår att värja sig mot. Men ”Come over when you’re sober, pt. 2”, hans första postumt utgivna album, är tyvärr något av en besvikelse. Den plastigt radiorockiga produktionen här gör inte Lil Peeps sånger rättvisa. 

Bästa spår: ”Life is beautiful”

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(dn.se 2018-11-13)
Kommentera 0
Visa fler inlägg