Víkingur Ólafsson i Berwaldhallen



Sveriges Radios Symfoniorkester.
Verk av Britta Byström, Edvard Grieg och Robert Schumann.
Solist: Víkingur Ólafsson, piano.
Dirigent: Pablo Heras-Casado.
Scen: Berwaldhallen, Stockholm.
Speltid: 2 tim.
Betyg: 4.

33-årige Víkingur Ólafsson är en underbar pianist. Han har både en fantastisk teknik och en egen röst – när han spelar ett stycke handlar det om en tolkning och inte bara ett framförande. Hans inspelning av Philip Glass ”Opening” från ”Glassworks” som gavs ut tidigare i år får detta hypnotiska stycke att ljuda på ett helt nytt sätt. Han tycks förskjuta volym och emfas mellan höger- och vänsterhanden, en glidande dynamik som framkallar en oväntad skönhet.

Men förtjänar han verkligen epitetet ”Islands Glenn Gould” som New York Times gav honom? Svaret är ja, bevisar han som tidsmanipulerande solist i Edvard Griegs pianokonsert. Denna klassiker från romantiken låter i fel händer svulstig och sentimental, men Ólafsson spelar som om varje ton är laddad. Griegs nationalromantik låter mindre ”ut på tur, aldrig sur” och mer Munch. Den finns en mörk, erotisk glöd i den mäktiga inledningssatsen och att applåder kommer redan efter denna överraskar inte. 

Som extranummer spelar Ólafsson Jean-Philippe Rameaus ”Le rappel des oiseaux” från 1724 och än en gång väcks associationer till Gould – barockens cembalostycken blir tänjbara och personliga pianodrömmar. Alla i lokalen är trollbundna av Ólafsson, inklusive dirigenten Heras-Casado som slår sig ned bredvid violinisterna eftersom han inte vill missa extranumret.

Denne spanske dirigent tycks gilla Robert Schumann, för han har spelat in både pianokonserten och violinkonserten och nu dirigerar han Radiosymfonikerna i Schumanns symfoni nr 3, som Heras-Casado dock inte riktigt lyckas skaka liv i. Symfonier var inte Schumanns starkaste gren och här är hans begränsningar plågsamt uppenbara, framförallt vad gäller melodisk skärpa och dramaturgisk framåtrörelse. Det enda undantaget är den näst sista av de fem satserna, den enda som går i moll och den enda som ekar av Schumanns besök i Kölnerdomen samma år som symfonin skrevs. Blåset låter som en högtidlig orgel, det känns som att man är i en enorm kyrka – briljant.

Britta Byströms ”Segelnde Stadt”, inspirerad av en Paul Klee-målning med samma namn, är tyvärr en besvikelse. Nog har hon en större orkesterpalett än Schumann, men vackra klanger räcker sällan för att skapa ett berörande musikstycke, det är bara ett verktyg. ”Segelnde Stadt” har ett fint inslag: trombonerna som hörs på håll, utanför scenen. De skapar djup och rymd, får musiken att bli mer tredimensionell. Men verket har varken någon emotionell kärna eller någon riktig riktning, och slutar märkligt abrupt, nästan slappt.

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(Dagens Nyheter 2017-10-28)

dubbelrecension: lil pump och smokepurpp



Rap

Lil Pump
”Lil Pump”
(Tha Lights Global/Warner)
Betyg: 4

Smokepurpp
”Deadstar”
(Alamo/Interscope)
Betyg: 4

När mainstreammusiken blivit för polerad och perfekt – även om musiken låter bra – kommer alltid kids som vill ha något enklare, råare, trasigare, vildare och roligare. Det hände rocken med 70-talets punkvåg.  Och nu håller det på att hända inom hiphop.

Hur bra Atlantas kungar än är så finns det något förutsägbart över hur de konstruerar sina låtar. Beatsen är effektiva, fullmatade, lyxiga. Hitsen avlöser varandra men soundet börjar bli likriktat. På annat håll har den duktiga textfetischistiska hiphopen fått en renässans med artister som Kendrick Lamar.

Därför är den nya rörelsen – nihilister som Lil Pump, Smokepurpp, XXXTentacion och Lil Peep, unga och med ännu yngre fans – en befrielse. Låtarna är korta, röjiga och fulla av pigg dekadens och explosiva känslor. De låter inte som att de är på väg till mäklaren för att underteckna ett husköp utan på väg rakt in i ett brinnande kaos.

Lil Pumps och Smokepurpps musik är soundtracket till att balla ur på smutsiga klubbar och nattligt ödsliga parkeringsplatser. ”Lil Pump” och ”Deadstar” är de två kompisarnas respektive debutmixtapes, och att bägge har gästframträdanden av kända rappare skvallrar om att skivbolagen satsar på de unga förmågorna. Men att det är de mörka stjärnorna själva som är huvudpersoner råder det aldrig någon tvekan om.

Bästa spår: ”D Rose” från ”Lil Pump”, ”Fingers blue” från ”Deadstar”

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(dn.se 2017-10-27)

gucci mane - mr. davis



Rap
Gucci Mane
”Mr. Davis”
(1017/Atlantic/Warner)
Betyg: 3

Många rappar om brottets bana men få har en karriär så tätt förknippad med kåkfarande som Gucci Mane. Genombrottsalbumet ”The state vs. Radric Davis” släpptes i samband med att han skulle påbörja ett fängelsestraff, fjolårets comeback ”Everybody looking” efter att han avtjänat ett annat. Musikaliskt är dock Gucci ingen hård gangstarappare utan en tillbakalutad och obekymrad kille som låter som att han står vid sidan om allt som händer, en milt road betraktare. Hans charm vilar på hans hesa, loja röst, ramsliknande melodier och lågmälda humor. Att han maniskt pumpar ur sig musik – detta är hans femte fullängdare på 15 månader – ger dock hans skivor en air av fabrikstillverkning. ”Mr. Davis” börjar lovande med den öppenhjärtliga ”Work in progress” men blir snart en ganska jämntjock rapgryta.

Bästa spår: ”Stunting ain’t nuthin”

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(dn.se 2017-10-20)

Jacob mühlrads "kaddish" i berwaldhallen



Radiokören
Musik av Johann Sebastian Bach, Ernst Krenek, Maija Einfelde och Jacob Mühlrad.
Solister (Bach): Sofia Niklasson, Christiane Höjlund, Niklas Engquist och Lars Johansson Brissman.
Solist (Mühlrad): Eva Dahlgren.
Instrumentalensemble (Bach): Björg Ollén, Olle Torssander, Mimé Brinkmann, Keren Bruce och Fredrik Malmberg.
Dirigent: Peter Dijkstra.
Scen: Berwaldhallen, Stockholm.
Speltid: 1 tim 30 min.
Betyg: 4.

Tonsättaren Jacob Mühlrad, född 1991, är något av en sensation. Hans liv och karriär är en så stark berättelse (lyssna på hans ”Sommar i P1”-program), han är så ung och begåvad, en medialt perfekt gestalt för en genre som kämpar med att få bort stämpeln som gammal och mossig. Berwaldhallen fick sätta in en extrakonsert med uruppförandet av Mühlrads nya körverk ”Kaddish” – båda konserterna sålde slut.

”Kaddish” är en hyllning till och tolkning av en judisk bön med samma namn, bönen till minne av de bortgångna. Det är också en dialog om förintelsen med tonsättarens morfar, som överlevde Auschwitz, men som inte ville prata om sina upplevelser därifrån med sitt barnbarn. Döden och dödligheten blev extra närvarande för Mühlrad under komponerandet, eftersom hans mamma samtidigt kämpade mot svår cancer. 

Det universellt tragiska och det privata vävs alltså samman i ett musikstycke som är berörande bara genom att det finns. Frågan är då hur väl materialet uttrycks konstnärligt. ”Kaddish” börjar vackert, i det långsamma, mörka och allvarsamt tunga. Musiken rör sig inte så långt från denna punkt, men har ändå en tydlig dramaturgi – när morfadern motvilligt till slut berättar om dödslägrens fasor ändrar stycket karaktär och blir som en splittrande ångestexplosion. Avslutningen är dock något av en antiklimax, med ordet ”witness” upprepat lite väl många gånger på ett lite väl monotont sätt. 

Som solist har Eva Dahlgren anlitats. Tyvärr försvagar hennes mikrofonförstärkta sång helhetsintrycket – även om hon gör en fin insats blir kontrasten för stor till Radiokören och dirigenten Dijkstras mjuka elegans. 

Konserten som helhet är dock helgjuten, med ett ovanligt genomtänkt program, intressant nog utan paus. Bachs underbara kantat ”Gottes Zeit ist die allerbeste Zeit” inleder. Ernst Krenek, en tonsättare som brännmärktes av Tredje riket, tonsatte Klagovisorna från Gamla testamentet mitt under kriget, när han hade flytt till USA. Den första av verkets nio satser framförs och den är fin, framförallt det nästan viskade slutet. Sist men inte minst ”Lux aeterna” av den lettiska tonsättaren Maija Einfelde, med en text hämtad från den katolska dödsmässans avslutande del – ett kort men mycket vackert verk från 1992 som förtjänar att framföras ofta.

Konserten är med andra ord inte bara en dialog mellan Jacob Mühlrad och hans familj, utan också ett vackert möte mellan det judiska och det kristna. På flera sätt framstår underbarnet Mühlrad som den svenska musikens Felix Mendelssohn.

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(Dagens Nyheter 2017-10-16)

king krule - the ooz



Indie
King Krule
”The ooz”
(XL/Playground)
Betyg: 4

Archy ”King Krule” Marshalls debutalbum ”6 feet beneath the moon” slog ned som en bomb 2013 med sin unika och underbara mix av punk, hiphop och jazz. Marshall var då 19 år gammal men redan rutinerad som artist (den fantastiska debutsingeln kom 2010). Uppföljaren har dock dröjt i hela fyra år – en tid då Marshall har parerat kändisskapet (och prestationsångest) genom att bland annat, under sitt riktiga namn, skapa ett triphoppigt soundtrack till en konstbok som han gjorde tillsammans med sin bror. ”The ooz” är ett lösare, spretigare, mörkare och skörare verk än debuten – den energiska romantiken har bytts ut mot uppgivenhet och skeva dagdrömmar. Skivan är mer en stämningsfull värld att kliva in i än en samling poplåtar att digga. Men den som älskar hyperengelsk melankoli blir inte besviken.

Bästa spår: ”Midnight 01 (Deep sea diver)”

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(dn.se 2017-10-13)

future på annexet


Vissa låtar, som den här, har en text som betyder något. Skulle inte förvåna mig om han aldrig spelat den live. Men vad vet jag. Älskar Future. Det vet jag.

Future
Scen: Annexet, Stockholm
Betyg: 4

Future blev historiskt framgångsrik i musikbranschen när han i våras släppte två album en vecka efter varandra och båda skivorna omedelbart gick rakt upp till Billboards förstaplats, den ena efter den andra. Han tävlar bokstavligen mot sig själv. 

Att Future är på en annan nivå än de flesta andra rappare var uppenbart redan när han släppte sitt debutalbum ”Pluto” 2012. Vissa musikkritiker, jag själv inräknad, förbryllades av Atlantaartistens autotuneade mix av sång som inte handlade om soul och rap som inte handlade om flow. Men hans estetik visade sig snart bli massivt populär, och hans inflytande på andra rappare kan idag bara jämföras med Drakes.

Nästan alla Futures låtar är mörka, monotona och enormt bastunga. En nyckel till att förstå hans musik är att han gör låtar med Atlantas berömda strippklubb Magic City i åtanke – funkar de där så funkar de på vanliga klubbar, och funkar de även där så kommer de att bli radiohits. Future hyllar sin favoritstrippklubb rakt ut i sin singel ”Magic”.

Med strippklubben som riktmärke väljer Future lämpliga beats och till dessa skriver han lämpligt depraverade texter, där tonfallet, frasernas rytm och den stämning som orden suggererar fram är viktigare än berättelser och unika formuleringar. Vem bryr sig om att ”Mask off” – dunderhitten som jublande avslutar denna konsert – har en refräng som diskuterar användandet av rånarluva, när låten är så berusande svängig? Future kan visserligen skriva söta romantiska poplåtar också – ”Incredible”, ”Turn on the lights” och ”Selfish” är bland de bästa singlar han släppt – men att han inte spelar någon av dem när han uppträder live säger något om vad han föredrar.

Konserten bjuder på en kavalkad av dekadenta raphits. Future har pondus och attraktiv självsäkerhet när han rör sig på scenen och rappar fläckfritt. Ofta hinner en låt knappt komma igång förrän det är dags att hoppa till nästa – att underhålla och aldrig tråka ut publiken tycks vara det viktigaste. Med sig har Future fyra manliga dansare, en ovanlig och uppfriskande syn i en konsert av en manlig rappare. Deras expressiva moves höjer stämningen, speciellt när Future tar några synkroniserade danssteg med dem.

Uppvärmaren Stefflon Don från London är nästan ännu bättre. Hon rappar stenhårt, ser extremt cool ut och har fantastiska låtar som Jeremih-duetten ”London” och nya singeln ”Hurtin’ me”. Jag längtar efter hennes debutalbum.

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(Dagens Nyheter 2017-10-13)

"lakmé" på malmö opera


Känd från min frankofili-playlist
Les quatre cent coups ;)

”Lakmé”
Opera av Léo Delibes.
Libretto: Edmond Gondinet, Philippe Gille.
Med: Svetlana Moskalenko, Leonardo Ferrando, Taras Shtonda, Matilda Paulsson, Jakob Högström, Maria Streijffert, Eric Lavoipierre m.fl.
Malmö Operaorkester och Operakör.
Dirigent: Philippe Augin.
Scenografi: Anne Marie Legenstein.
Kostym & mask: Gesine Völlm.
Regi: Nicola Raab.
Scen: Malmö Opera.
Speltid: 2 tim 30 min inkl paus.

Orientalism är något man stundtals konfronteras med om man har att göra med opera, oavsett om man är publik eller regissör. Det är för att operarepertoaren består av verk skrivna av och för européer under en tidsepok då Europas relation till den övriga världen bestod av antingen handel med avlägsna länder, som få européer hade möjlighet att besöka, eller ren kolonialism.

Franska ”Lakmé”, som hade urpremiär 1883, är en typisk orientalistisk opera. Handlingen utspelar sig i Brittiska Indien, huvudpersonen är en ung indisk kvinna och problem uppstår när en officer från ockupationsmakten förälskar sig i henne.

Det finns operor som nyfiket försöker absorbera musiken från den kultur som skildras. ”Lakmé” är inget sådant verk. Ett par korta melodislingor innehåller vagt exotiska skalor, men nästan allt låter som en klassisk europeisk opera från romantiken – vilket inte är fel i sig, när det resulterar i hits som ”Klockarian” (som Svetlana Moskalenko gör med bravur) och ”Blomsterduetten” samt effektiv musik överlag från balettmästaren Delibes.

Mer problematiskt är att librettot innehåller främlingsfientliga stereotyper, framförallt i andra akten, då en scen i en hektisk marknad går ut på att en stackars bortkommen engelsk kvinna blir lurad på pengar av indiska skojare. Hur ska då den som vill göra en modern uppsättning av operan hantera sådant material? Regissören Raab har gjort det katastrofala valet att låta alla (vita) sångare som spelar indier sminkas med blackface, det mest rasistiska greppet i scenkonstens historia. Här dock inte i färgen svart, utan i blått, för att ge en komisk effekt kanhända – men det förändrar ingenting.

Visst, vissa hinduiska gudar porträtteras traditionellt med blå hudfärg, men det är helt ovidkommande för denna scen. Kanske är meningen att vi publiken ska se på indierna med en engelsk 1800-talskvinnas xenofobiskt förfärade ögon? När hjälten Gérard i samma akt uppfylls av kärlek av den Blue Man Group-liknande Lakmés förföriska sång – nyckelscenen i vilken hon sjunger ”Klockarian” – gestaltas inte ett möte mellan två tvillingsjälar, utan en ”normal” person som fascineras av ett freak.

Kemin mellan de två huvudpersonerna är svag och Leonardo Ferrando som gör Gérard imponerar inte. Svetlana Moskalenko har en vacker röst men sjunger ofta lite väl tyst. Taras Shtonda i rollen som Lakmés far Nilakantha övertygar dock både i sin sång och i sitt agerande.

Malmö Opera har haft flera fullträffar de senaste åren, men ”Lakmé” är tyvärr inte en av dem.

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(Dagens Nyheter 2017-10-08)
 
Efter denna recension följde en debatt om huruvida det var rasistiskt eller inte att sminka med blå bodypaint. DN Kultur publicerade Malmö Operas replik och mitt svar på denna replik i tisdags, man kan läsa här. SVT Kulturnyheterna gjorde också en grej om det.

four tet - new energy



Elektroniskt
Four Tet
”New energy”
(Text/Border)
Betyg: 4

Kieran ”Four Tet” Hebden är för dansmusik vad Björk är för pop. En evig sökare vars konstnärliga ambitioner får de flesta konkurrenter att framstå som oromantiska tråkmånsar, och som trots ständiga kostymbyten har ett omisskännligt grunduttryck. Om Björks kärna är sången och orden så är Four Tets motsvarighet svänget och rytmerna. Tjugo år efter sin första solosingel ”Double density” har Hebden hunnit med ett tiotal fullängdsalbum och han är fortfarande lika entusiastiskt utforskande och subtilt perfektionistisk. Hans värme och mjuka själfullhet ska inte förväxlas med torrhet och orörlighet. ”New energy” blandar elegant olika faser ur Four Tets karriär – eftertänksamma downtempobeats, illusoriskt organiska syntljud, vackra new age-utsvävningar och dansgolvsinriktad house. Allting vibrerar.

Bästa spår: ”Two thousand and seventeen”

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(Dagens Nyheter 2017-10-07)

kedr livanskiy - araidna


"Att se honom är såsom att se Libanon; ståtlig är han såsom en ceder." (Höga Visan 5:15)

Technopop
Kedr Livanskiy 
”Ariadna”
(2MR/Playground)
Betyg: 4

Moskvabaserade Yana Kedrina alias Kedr Livanskiy (ryska för ”ceder från Libanon”, en trevlig detalj för alla Höga Visan-fans) föddes 1990 och hennes sorgsna poplåtar kläs i en ljuddräkt inspirerad av Detroittechno från det året. En era då techno liksom idag gestaltade kyla, men inte var helt väsensskild från snärtig house, och vokala inslag inte var synonymt med sellout. Men Kedr Livanskiys vackra ekobeslöjade sång påminner mer om Molly Nilsson än om Paris Grey. Efter fjolårets fina ep ”January sun”, med den knäckande singeln ”Razrushitelniy krug (destructive cycle)”, kommer nu debutalbumet som innehåller allt från tonsatt William Blake-diktuppläsning (”ACDC”) till ömsint ambient (”Sad one”). Bäst är ändå de deppiga danspoplåtarna, som skulle kunna platsa på senaste The Radio Dept.-skivan.

Bästa spår: ”Ariadna”

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(Dagens Nyheter 2017-09-29)