Sveriges Radios Symfoniorkester.
Verk av Britta Byström, Edvard Grieg och Robert Schumann.
Solist: Víkingur Ólafsson, piano.
Dirigent: Pablo Heras-Casado.
Scen: Berwaldhallen, Stockholm.
Speltid: 2 tim.
Betyg: 4.

33-årige Víkingur Ólafsson är en underbar pianist. Han har både en fantastisk teknik och en egen röst – när han spelar ett stycke handlar det om en tolkning och inte bara ett framförande. Hans inspelning av Philip Glass ”Opening” från ”Glassworks” som gavs ut tidigare i år får detta hypnotiska stycke att ljuda på ett helt nytt sätt. Han tycks förskjuta volym och emfas mellan höger- och vänsterhanden, en glidande dynamik som framkallar en oväntad skönhet.

Men förtjänar han verkligen epitetet ”Islands Glenn Gould” som New York Times gav honom? Svaret är ja, bevisar han som tidsmanipulerande solist i Edvard Griegs pianokonsert. Denna klassiker från romantiken låter i fel händer svulstig och sentimental, men Ólafsson spelar som om varje ton är laddad. Griegs nationalromantik låter mindre ”ut på tur, aldrig sur” och mer Munch. Den finns en mörk, erotisk glöd i den mäktiga inledningssatsen och att applåder kommer redan efter denna överraskar inte. 

Som extranummer spelar Ólafsson Jean-Philippe Rameaus ”Le rappel des oiseaux” från 1724 och än en gång väcks associationer till Gould – barockens cembalostycken blir tänjbara och personliga pianodrömmar. Alla i lokalen är trollbundna av Ólafsson, inklusive dirigenten Heras-Casado som slår sig ned bredvid violinisterna eftersom han inte vill missa extranumret.

Denne spanske dirigent tycks gilla Robert Schumann, för han har spelat in både pianokonserten och violinkonserten och nu dirigerar han Radiosymfonikerna i Schumanns symfoni nr 3, som Heras-Casado dock inte riktigt lyckas skaka liv i. Symfonier var inte Schumanns starkaste gren och här är hans begränsningar plågsamt uppenbara, framförallt vad gäller melodisk skärpa och dramaturgisk framåtrörelse. Det enda undantaget är den näst sista av de fem satserna, den enda som går i moll och den enda som ekar av Schumanns besök i Kölnerdomen samma år som symfonin skrevs. Blåset låter som en högtidlig orgel, det känns som att man är i en enorm kyrka – briljant.

Britta Byströms ”Segelnde Stadt”, inspirerad av en Paul Klee-målning med samma namn, är tyvärr en besvikelse. Nog har hon en större orkesterpalett än Schumann, men vackra klanger räcker sällan för att skapa ett berörande musikstycke, det är bara ett verktyg. ”Segelnde Stadt” har ett fint inslag: trombonerna som hörs på håll, utanför scenen. De skapar djup och rymd, får musiken att bli mer tredimensionell. Men verket har varken någon emotionell kärna eller någon riktig riktning, och slutar märkligt abrupt, nästan slappt.

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(Dagens Nyheter 2017-10-28)
Kommentera 0


Rap

Lil Pump
”Lil Pump”
(Tha Lights Global/Warner)
Betyg: 4

Smokepurpp
”Deadstar”
(Alamo/Interscope)
Betyg: 4

När mainstreammusiken blivit för polerad och perfekt – även om musiken låter bra – kommer alltid kids som vill ha något enklare, råare, trasigare, vildare och roligare. Det hände rocken med 70-talets punkvåg.  Och nu håller det på att hända inom hiphop.

Hur bra Atlantas kungar än är så finns det något förutsägbart över hur de konstruerar sina låtar. Beatsen är effektiva, fullmatade, lyxiga. Hitsen avlöser varandra men soundet börjar bli likriktat. På annat håll har den duktiga textfetischistiska hiphopen fått en renässans med artister som Kendrick Lamar.

Därför är den nya rörelsen – nihilister som Lil Pump, Smokepurpp, XXXTentacion och Lil Peep, unga och med ännu yngre fans – en befrielse. Låtarna är korta, röjiga och fulla av pigg dekadens och explosiva känslor. De låter inte som att de är på väg till mäklaren för att underteckna ett husköp utan på väg rakt in i ett brinnande kaos.

Lil Pumps och Smokepurpps musik är soundtracket till att balla ur på smutsiga klubbar och nattligt ödsliga parkeringsplatser. ”Lil Pump” och ”Deadstar” är de två kompisarnas respektive debutmixtapes, och att bägge har gästframträdanden av kända rappare skvallrar om att skivbolagen satsar på de unga förmågorna. Men att det är de mörka stjärnorna själva som är huvudpersoner råder det aldrig någon tvekan om.

Bästa spår: ”D Rose” från ”Lil Pump”, ”Fingers blue” från ”Deadstar”

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(dn.se 2017-10-27)
Kommentera 0


Rap
Gucci Mane
”Mr. Davis”
(1017/Atlantic/Warner)
Betyg: 3

Många rappar om brottets bana men få har en karriär så tätt förknippad med kåkfarande som Gucci Mane. Genombrottsalbumet ”The state vs. Radric Davis” släpptes i samband med att han skulle påbörja ett fängelsestraff, fjolårets comeback ”Everybody looking” efter att han avtjänat ett annat. Musikaliskt är dock Gucci ingen hård gangstarappare utan en tillbakalutad och obekymrad kille som låter som att han står vid sidan om allt som händer, en milt road betraktare. Hans charm vilar på hans hesa, loja röst, ramsliknande melodier och lågmälda humor. Att han maniskt pumpar ur sig musik – detta är hans femte fullängdare på 15 månader – ger dock hans skivor en air av fabrikstillverkning. ”Mr. Davis” börjar lovande med den öppenhjärtliga ”Work in progress” men blir snart en ganska jämntjock rapgryta.

Bästa spår: ”Stunting ain’t nuthin”

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(dn.se 2017-10-20)
Kommentera 0
Visa fler inlägg