Hiphop
Ozzy
”Ett öga rött”
(Play 66)
Betyg: 4

Den bästa formen av musikalisk råhet handlar inte om okomplicerad och oborstad musik utan om artister som väljer bort distans, rädsla och ängslighet för att nå fram till smärtpunkterna, de nakna nerverna, de ärligaste känslouttrycken. 27-årige Ozzy är en sådan artist. Hans låtar, alla med snygg produktion av DurimKid, är visserligen klassiskt coola bangers. Men i Ozzys röst finns hela tiden en intensiv desperation, som om han är på gränsen till att börja gråta och slänga mikrofonen i golvet. Han rappar om plågsamma barndomsminnen, om droger och kriminalitet och om sina mest privata tankar kring sex. Hans Rosengård hörs inte bara i texternas slanguttryck och geografiska referenser utan också i den arabiskt inspirerade sången på ”Marilyn of Rosengård”. Ett debutalbum som blöder och glöder. 

Bästa spår: ”Några gånger”

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(dn.se 2018-05-19) 
Kommentera 0

beach house - 7

Publicerat i: recension


Indie
Beach House
”7”
(Bella Union/Border)
Betyg: 4

Man ska inte överdriva nationella skillnader i musikskapande (alla influeras ju av alla och artister är först och främst individer) men man ska inte heller förneka dem. När det gäller gitarrpop är skillnaden mellan brittisk och amerikansk musikkultur slående. Den bästa amerikanska indierocken – och hit kan dream pop-duon Beach House räknas – präglas av naturlig coolness, sexig lojhet, halvbekväm tristess, en hinna som skyddar mot den molande hopplöshet som finns i bitterljuv brittisk pop. ”7” är duons sjunde album och ett steg i en ny riktning, inspelad på organiskt vis i hemmastudio och utan de föregående fyra skivornas producent Chris Coady. Fokus har skiftat från poplåtar till stämningsfulla ljudstrukturer. Jag saknar de berusande refrängerna men njuter samtidigt av den mjuka drömväven.

Bästa spår: ”Lemon glow”

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(dn.se 2018-05-16)
Kommentera 0


Den Atlantabaserade brödraduon Rae Sremmurd har precis släppt sitt tredje album ”SR3MM”. Skivan innehåller bland annat den mäktiga singeln ”Powerglide” och ”Changed up” vars gitarrfigur på ett subtilt sätt blinkar till kärlekstemat från ”Spartacus” (en soundtrackpärla från 1960 som fick fortsatt liv i jazz- och soulvärlden). Men det mest intressanta med ”SR3MM” är att det är ett trippelalbum.

Eller är det verkligen det? De 27 låtarna är visserligen indelade i tre lika långa ”skivor”, en med gemensamma låtar och två nästan-soloalbum för de två bröderna Swae Lee och Slxm Jxmmi. Men kan man ens tala om ett trippelalbum när inga fysiska skivor finns? Till skillnad från Rae Sremmurds två föregående album har ”SR3MM” inte släppts på cd eller vinyl. 

Snarare känns trippelalbumkonceptet som en efterhandskonstruktion. Precis som G-Eazy som i vintras gav ut sitt 20 låtar långa album ”The beautiful & damned” som han hävdade var ett dubbelalbum. Den skivan gav faktiskt ut på cd, fast som enkelskiva. 

Det är symptomatiskt för hur hiphop de senaste åren har fått ett märkligt förhållande till albumformatet. Drakes senaste skiva,”More life” (22 låtar), valde han intressant nog att kalla för en playlist snarare än ett album eller mixtape. Det är just spellistor på streamingtjänster som är det egentliga multilåtformatet som gäller för den moderna poppiga hiphopen.

Att skapa en storbolagshiphopskiva idag innebär att skivbolaget öser pengar på studiotimmar, heta producenters dyra beats och ännu hetare artisters dyra gästverser. En stor mängd låtar skrivs och spelas in, varav de bästa väljs ut till ett album och de övriga vaskas (eller, som Kanye West har gjort, portioneras ut gratis på nätet som teasers för ett kommande albumsläpp). Att det tar emot att fimpa färdiga låtar är förståeligt. Ur det perspektivet är det logiskt att rappare släpper album med väldigt många låtar, eller dubbel/trippelalbum, eller som Future gjorde i fjol: två fullängdsalbum en vecka efter varandra.

När cd var det viktigaste formatet för skivindustrin fanns det en statistisk poäng med att släppa dubbelalbum. Skivindustrin räknade en såld dubbel-cd som två sålda album, och artister som 2pac, Wu-Tang Clan och OutKast kunde skryta om häpnadsväckande multiplatinaskivor. Idag känns det snarare som skivbolagets intresse av att inte kasta pengar i sjön som är styrande.

Men det är tydligt att det inte är lyssnarnas behov som står i fokus, och inte heller konstnärlig skärpa. Hade klassiska skivor som Nas tio låtar långa debutalbum ”Illmatic” – eller för den delen Rae Sremmurds elva låtar långa debutalbum ”SremmLife” – verkligen fått samma genomslagskraft om de bestått av 22 låtar varav hälften mediokra? Hur många gånger hade vi orkat lyssna på dem från början till slut?

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(dn.se 2018-05-09)
Kommentera 0
Visa fler inlägg