ozzy - ett öga rött



Hiphop
Ozzy
”Ett öga rött”
(Play 66)
Betyg: 4

Den bästa formen av musikalisk råhet handlar inte om okomplicerad och oborstad musik utan om artister som väljer bort distans, rädsla och ängslighet för att nå fram till smärtpunkterna, de nakna nerverna, de ärligaste känslouttrycken. 27-årige Ozzy är en sådan artist. Hans låtar, alla med snygg produktion av DurimKid, är visserligen klassiskt coola bangers. Men i Ozzys röst finns hela tiden en intensiv desperation, som om han är på gränsen till att börja gråta och slänga mikrofonen i golvet. Han rappar om plågsamma barndomsminnen, om droger och kriminalitet och om sina mest privata tankar kring sex. Hans Rosengård hörs inte bara i texternas slanguttryck och geografiska referenser utan också i den arabiskt inspirerade sången på ”Marilyn of Rosengård”. Ett debutalbum som blöder och glöder. 

Bästa spår: ”Några gånger”

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(dn.se 2018-05-19) 

beach house - 7



Indie
Beach House
”7”
(Bella Union/Border)
Betyg: 4

Man ska inte överdriva nationella skillnader i musikskapande (alla influeras ju av alla och artister är först och främst individer) men man ska inte heller förneka dem. När det gäller gitarrpop är skillnaden mellan brittisk och amerikansk musikkultur slående. Den bästa amerikanska indierocken – och hit kan dream pop-duon Beach House räknas – präglas av naturlig coolness, sexig lojhet, halvbekväm tristess, en hinna som skyddar mot den molande hopplöshet som finns i bitterljuv brittisk pop. ”7” är duons sjunde album och ett steg i en ny riktning, inspelad på organiskt vis i hemmastudio och utan de föregående fyra skivornas producent Chris Coady. Fokus har skiftat från poplåtar till stämningsfulla ljudstrukturer. Jag saknar de berusande refrängerna men njuter samtidigt av den mjuka drömväven.

Bästa spår: ”Lemon glow”

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(dn.se 2018-05-16)

krönika: rae sremmurds trippelalbum är en efterhandskonstruktion



Den Atlantabaserade brödraduon Rae Sremmurd har precis släppt sitt tredje album ”SR3MM”. Skivan innehåller bland annat den mäktiga singeln ”Powerglide” och ”Changed up” vars gitarrfigur på ett subtilt sätt blinkar till kärlekstemat från ”Spartacus” (en soundtrackpärla från 1960 som fick fortsatt liv i jazz- och soulvärlden). Men det mest intressanta med ”SR3MM” är att det är ett trippelalbum.

Eller är det verkligen det? De 27 låtarna är visserligen indelade i tre lika långa ”skivor”, en med gemensamma låtar och två nästan-soloalbum för de två bröderna Swae Lee och Slxm Jxmmi. Men kan man ens tala om ett trippelalbum när inga fysiska skivor finns? Till skillnad från Rae Sremmurds två föregående album har ”SR3MM” inte släppts på cd eller vinyl. 

Snarare känns trippelalbumkonceptet som en efterhandskonstruktion. Precis som G-Eazy som i vintras gav ut sitt 20 låtar långa album ”The beautiful & damned” som han hävdade var ett dubbelalbum. Den skivan gav faktiskt ut på cd, fast som enkelskiva. 

Det är symptomatiskt för hur hiphop de senaste åren har fått ett märkligt förhållande till albumformatet. Drakes senaste skiva,”More life” (22 låtar), valde han intressant nog att kalla för en playlist snarare än ett album eller mixtape. Det är just spellistor på streamingtjänster som är det egentliga multilåtformatet som gäller för den moderna poppiga hiphopen.

Att skapa en storbolagshiphopskiva idag innebär att skivbolaget öser pengar på studiotimmar, heta producenters dyra beats och ännu hetare artisters dyra gästverser. En stor mängd låtar skrivs och spelas in, varav de bästa väljs ut till ett album och de övriga vaskas (eller, som Kanye West har gjort, portioneras ut gratis på nätet som teasers för ett kommande albumsläpp). Att det tar emot att fimpa färdiga låtar är förståeligt. Ur det perspektivet är det logiskt att rappare släpper album med väldigt många låtar, eller dubbel/trippelalbum, eller som Future gjorde i fjol: två fullängdsalbum en vecka efter varandra.

När cd var det viktigaste formatet för skivindustrin fanns det en statistisk poäng med att släppa dubbelalbum. Skivindustrin räknade en såld dubbel-cd som två sålda album, och artister som 2pac, Wu-Tang Clan och OutKast kunde skryta om häpnadsväckande multiplatinaskivor. Idag känns det snarare som skivbolagets intresse av att inte kasta pengar i sjön som är styrande.

Men det är tydligt att det inte är lyssnarnas behov som står i fokus, och inte heller konstnärlig skärpa. Hade klassiska skivor som Nas tio låtar långa debutalbum ”Illmatic” – eller för den delen Rae Sremmurds elva låtar långa debutalbum ”SremmLife” – verkligen fått samma genomslagskraft om de bestått av 22 låtar varav hälften mediokra? Hur många gånger hade vi orkat lyssna på dem från början till slut?

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(dn.se 2018-05-09)

post malone - beerbongs & bentleys



Pop
Post Malone
”Beerbongs & bentleys”
(Republic/Universal)
Betyg: 3

I dagens hiphop finns många sjungande rappare. 22-årige Post Malone skulle kunna förväxlas med en sådan artist, men han gör inte hiphop. Precis som R&B bygger på att ta hiphopgenren och mjuka upp den genom att blanda in mer traditionell popmusik, närmare bestämt soul, bygger Post Malones musik på att mjuka upp hiphop genom att injicera singer-songwriter-pop och bred radiorock. 

Att Post Malones cocktail fungerar så bra beror dels på att hiphopinfluensen är djup och genuin, med snygga trapinspirerade beats, ignorant attityd och sång som dansar fram med rytmisk elegans. Dels att han skriver så hittiga melodier och relativt nakna texter om bittra kärleksnederlag och nedkylda hjärtan. Han kostar på sig mer svaghet än en vanlig rappare men är mer ruffig än en vanlig popsångare. 

Sedan genombrottet med ”White Iverson”, låten som Post Malone lade upp på SoundCloud innan han fyllt 20 och som resulterade i fett skivkontrakt, turnerande med Justin Bieber och samarbete med Kanye West, har karriären gått spikrakt uppåt. Detta andra album påminner om Drakes ”Take care” i sin post-framgång-desillusionering och sorgsna ensamhet. En låt heter till och med ”Rich & sad”. Ännu mer än Drake liknar dock Post Malone The Weeknd – bägge gör dekadensflirtande pop som sällan är subtil men ständigt effektiv.

Bästa spår: ”Better now”

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(dn.se 2018-05-03)

g-eazy på annexet



G-Eazy
Scen: Annexet, Stockholm
Betyg: 3

Gerald Gillum, mer känd som G-Eazy, har en ovanlig framtoning för att vara amerikansk rappare. Jag syftar inte på att hans ljusa hudfärg utan mer på hans stil, med skinnpaj, gammeldags tajt vit t-shirt och perfekt fettglänsande bakåtkammat hår – en sorts blandning mellan Johnny Depp i ”Cry-baby” (1990) och en ung Chris Isaak. Hans rapstil är tydligt influerad av tidiga Drake, men utan dennes träffsäkra metaforer och kvicka humor. Eller sång, för den delen. 

G-Eazy har dock en attraktivt halvhes rapröst, ibland låter det som att den håller på att brista av emotionell intensitet. Tyvärr matchar inte hans begåvning som textförfattare detta, och balladen ”Fly away” skapar inte den tänkta gåshudsstämningen hos publiken – G-Eazy får själv be folk ta fram sina tändare och mobillyktor i mysmörkret, lite awkward eftersom det brukar ske automatiskt.

Publiken är annars på hugget i de många lagom ösiga låtarna. G-Eazy, som harvade på i många år innan han fick sitt stora genombrott med hitsingeln ”Me, myself & I” 2015, är en rutinerad liveartist och har med sig en trummis, en keyboardist och en laptop-DJ. Men när rapparen tappar bort texten i en låt ber han förläget leende om ursäkt.

G-Eazy är en rappare utan tuff attityd, trots att hans texter enligt klassisk hiphopmodell består av skryt om hur mycket pengar, sex, droger och alkohol som finns i hans kaotiska rockstjärneliv. Han utstrålar för mycket snällhet och osäkerhet för att riktigt ro hem den machostilen. Därför är hans senaste album ”The beautiful & damned” (en otippad blinkning till F. Scott Fitzgerald-romanen med samma namn från 1922) ett steg i rätt riktning, med flera låtar som utforskar tvivel, oro och självrannsakan. Ett fint exempel är Son Lux-samplande ”Eazy” där rapparen vänder sig till sina yngre jag, en av konsertens bättre låtar.

”The beautiful & damned” präglas också av G-Eazys storögda och ogarderade kärlek till sin flickvän, popstjärnan Halsey, även detta ganska ovanligt för en rappare. Hon gästar hans singel ”Him & I” och när han framför den låten sent i konserten dyker Halsey upp själv, till publikens jubel. Hon måste följa med honom på hans världsturné, fint. De är rörande gulliga tillsammans, och denna syn (snarare än själva låten) är för mig konsertens höjdpunkt. Åtminstone tills han spelar finalnumret, hitsingeln ”No limit” som är den svängigaste låt som G-Eazy har släppt. Gästrapparen Cardi B är så het att hela hennes vers får rulla, playback. Så ödmjuk är G-Eazy, så mycket älskar han hiphop.

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(Dagens Nyheter 2018-04-04)

Freiburger barockorchester i konserthuset



Freiburger Barockorchester
Verk av Joseph Haydn, Wolfgang Amadeus Mozart och Johann Christian Bach.
Dirigent och pianosolist: Kristian Bezuidenhout.
Scen: Konserthuset, Stockholm.
Speltid: 2 tim inkl paus.
Betyg: 5.

När klassisk musik är som bäst är det, precis som jazz, något som endast existerar i nuet. Hur fina skivinspelningar Freiburger Barockorchester än har gjort så kan ingenting mätas mot hur det är att höra dem live när de är i högform. Musikerna tycks sväva några millimeter ovanför scengolvet. Haydn, Mozart och Johann Christian Bach flyger fram, deras musik rinner fram tvärsigenom seklerna, de lever igen, under varenda sekund av konserten. Det är ett mirakel.

Jag har verkligen ingenting emot en standardkonsert med Wienklassicism framförd av en vanlig (för tillfället kanske något nedbantad) symfoniorkester. Ett sådant framförande kan fylla en med välbehag från topp till tå, det är härligt att vila i skönhetens leende. Men när ett gäng som Freiburger Barockorchester spelar inser man hur mycket större en sådan konsert kan vara. Hur mycket skarpare ljuset från 1700-talet kan lysa, hur mycket fräschare denna musik kan dofta.

Haydns symfoni nr 74 som han skrev i början av 1780-talet, några år innan han skrev de mer berömda ”Parissymfonierna”, är ett underskattat verk. Det låter fint på skiva men när Freiburgarna spelar tappar man hakan. Tempot är perfekt, högt men på ett märkligt vis inte alls hetsigt. Kristian Bezuidenhout dirigerar från bakom sitt hammarklaver, och då och då spelar han några ackord för att understödja orkestern. Men detta pianospel hörs knappt. Bezuidenhout är liksom de andra i orkestern oerhört skicklig på att spela lätt och viskande, dynamiken i soundet växlar på ett oändligt subtilt och mjukt sätt. Och ändå låter det så kraftfullt! 

Johann Christian var den yngste av Johann Sebastian Bachs söner, och klokt nog valde han att gå en egen väg istället för att försöka kopiera pappans eller storebrödernas stil. En ovanlig sak med hans sinfonia i g-moll från 1770 är att alla tre satser går i moll – en oskriven regel är annars att den långsamma andra satsen i ett flersatsigt verk går i dur. Men här är allt dramatik och ångest rakt igenom, vilket får en stark effekt. Denna korta symfoni är som en bitter men läcker drink.

Höjdpunkten är ändå de två pianokonserterna av Mozart som framförs, nr 17 och nr 9. Bezuidenhout får pianotonerna att spruta fram i en ljuvlig ström, orkestern lyckas få alla vändningar i musiken att braka in med maximal kraft, allting svänger och strålar. Som extranummer spelar Bezuidenhout ett av Mozarts ovanliga och dyrbara mollstycken, allemande-satsen ur hans svit K 399. Ett vackert och värdigt slut på en makalöst njutbar konsert.

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(dn.se 2018-08-04-29)

molly sandén - större



Pop
Molly Sandén
”Större”
(Sony)
Betyg: 3

Efter mellopop på svenska, dito på engelska och en uppiggande ep influerad av amerikansk R&B-pop kommer nu Molly Sandéns fjärde stilistiska inkarnation. På ”Större” sjunger hon på svenska igen men nu med en tydlig influens från Veronica Maggio vad gäller texter och melodier och från modern R&B vad gäller soundet. Den forna barnstjärnans behov av att skaffa sig en vuxen publik är tydligt – ibland övertydligt, texterna är kryddade med en del omotiverade svordomar. Samtidigt är hon i låtar som ”Sand” öppen med sin osäkra identitetsutveckling. Hon tar inte ut svängarna för mycket – ”Undanflykter” är ett för pop rekordtamt otrohetsdrama – men hon har en fin sångröst och ”Större” är hennes starkaste album hittills. Hennes musik skulle dock tjäna på ett mer personligt och mindre ängsligt uttryck.

Bästa spår: ”Ingen som jag”

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(dn.se 2018-04-27)

leslue tay - vilja & tålamod



R&B
Leslie Tay
”Vilja & tålamod”
(You-Meh)
Betyg: 4

Malmös stolthet Leslie Tay har utvecklats enormt sedan debut-ep:n ”12 år” som släpptes för tre år sedan. Då var han en oslipad diamant, med en stark och personlig sångröst men låtar som drogs ned av sentimentalt präktiga texter och pompös produktion. Fullängdsdebuten ”Vilja & tålamod” är något helt annat – beatsen av bland andra John Alexis, Studio Pirates och Gabriel Silva är ljuvligt fräscha, låtskrivandet är på en förbluffande hög nivå och huvudpersonen glänser med avslappnad självsäkerhet. ”Gå in” är en lika oväntad som snygg tolkning av Tamias R&B-klassiker ”So into you” och skivomslaget är en hommage till Blood Oranges ”Freetown sound”, det säger något om skivans ambitionsnivå. Soundtracket till vårens och sommarens varmaste dagar – årets motsvarighet till Mwuanas ”Triller” – är här.

Bästa spår: ”Elastisk”, ”Gå in”

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(dn.se 2018-04-21)

avicii r.i.p.



Avicii var ingen dj. Det stämmer inte, han var en av världens mest kända och välbetalda dj:s, men det stämmer ändå. Han var tvungen att bli en dj för att musiken som han skapade krävde det, om han ville nå ut med den, och det ville han. Men han var i första hand en kompositör, artist och producent. 

På det sättet skilde han sig markant från de flesta av kollegorna i den elektroniska dansmusiken. De som blir stora i den världen börjar nästan alltid som dj:s som i åratal förfinar sina färdigheter, spelar på större och större klubbar, och först efter att ha blivit kända i denna roll börjar de släppa egna singlar. Det är för att musikbranschens regelbok ser ut som den gör – en artist är någon som släpper låtar, att bara vara en exekutör räcker inte (och många ser fortfarande dj:s som något annat och lägre än ”riktiga” musiker), och en riktigt stor artist är någon som släpper album. Så många dj-hjältar har, något pliktskyldigt, en parallell karriär som går ut på att skapa, släppa och marknadsföra låtar, även om det inte är detta som de är bäst på och älskas mest för. Det förväntas av dem, det är nästan en förutsättning för att de ska kunna ha en lång karriär.

Men Avicii var annorlunda. Elektronisk dansmusik var visserligen hans språk, men det var musiken i sig som var hans hem, inte de jättelika klubbarna där denna musik spelas. Han var ingen introvert avantgardist, hans musik var alltid tydlig, kommunikativ och poppig, vilket gör att man lätt kan underskatta subtiliteten i hans produktioner och det personliga i hans uttryck. 

Två saker utmärker Aviciis kompositioner: en kärlek till melodier och en vilja att förmedla känslor. I dagens mest populära popmusik, och i synnerhet inom dansmusik, handlar mycket om omedelbara hookar och iögonfallande, ibland rent gimmickartade, sound. Aviciis musik passar mycket väl in i detta klimat, men i hans fall tycks ljuden och hookarna alltid vara medel snarare än mål, de bär något, de uttrycker något bakomliggande, de vill något. Under alla smaskiga trummor och uppskruvade tempon finns melodier och ackordföljder som ekar av vemod. Det är det som gör Aviciis låtar så kraftfulla: de är inte ytliga och cyniska, de är sprungna ur genuina känslor, men samtidigt är de så poppigt omedelbara att de fungerar som lättkonsumerade hits.

Avicii var känslig, för känslig för den värld som hans musik tillhörde. Andra dj-artister i hans storleksnivå var proffs på att festa och röja, Swedish House Mafia är av samma kaliber som Keith Richards, men Avicii tog stryk. Han lärde sig att dj:a, han lärde sig det liv som han behövde leva för att bli så stor som han ville bli, och han gillade säkert flera aspekter av det. Men innerst inne var han inte en rockstjärna utan en pyssligt omsorgsfull, nördigt detaljbesatt, ständigt kreativ och ovanligt begåvad kompositör. En mänsklig röst i den maskinella och bröliga arenahousevärlden. Hans död är tragisk.

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(dn.se 201804-21)

sam smith i globen



Sam Smith
Scen: Ericsson Globe, Stockholm
Betyg: 3

De senaste månaderna har SVT sänt årets säsong av ”Gift vid första ögonkastet”, där man får följa tre hoptussade kärlekspar, det ena mer ångestframkallande än det andra. Den av deltagarna som är allra mest obekväm är Sam, en 25-årig bög från Mjölby som inte har några homosexuella vänner och som har grava problem med närhet. 

Den 25-årige popstjärnan Sam Smith växte upp i en ort betydligt mindre än Mjölby, Great Chishill i England. Han kom ut som gay redan som tioåring och han träffade ingen öppet homosexuell kille förrän han som vuxen flyttade till London. Han har också haft problem med närhet och har sagt att han aldrig varit med om besvarad kärlek. Men han har en mäktig sångröst och han förvandlar sina bekymmer till hitsinglar som miljontals människor har tagit till sig.

Vad är det som har gjort Sam Smith så stor? Det är absolut inget unikt med hans sound – välputsad retrosoul som lät gammeldags redan när hans landsmaninna Adele slog igenom med det – och melodierna är så pass opersonliga att Tom Petty framgångsrikt stämde Smith för att ”Stay with me” plagierade ”I won’t back down”.

Visst, hans fina sångröst spelar roll, liksom hans söta ansikte och charmiga personlighet. Och kanske också det smått sensationella att en så bred popartist är öppet homosexuell. Men jag tror att det är texterna som gör att publiken älskar Sam Smith, att över 13 000 personer tagit sig till Globen för att höra honom sjunga dem. 

Både ”Stay with me” och fjolårets megahit ”Too good att goodbyes” har texter som reflekterar den Tinderpräglade samtidens kärlekskultur. Närhetslängtan som resulterar i engångsligg, relationer som saboteras av ömsesidig känslomässig gardering, rastlösheten som föds av möjligheten att hitta någon ny på nolltid, avsked som kommer i en så strid ström att den som lämnar blir avtrubbad istället för sorgsen. Att se alla unga människor på Globen passionerat sjunga med i och till och med dansa till dessa odansanta låtar är fascinerande.

Tyvärr finns det en diskrepans mellan texterna i låtarna och musiken i dem, som sträcker sig från snällt stompig retrosoul till platt sentimental balladpop. 

Konsertshowen är dock ett väloljat maskineri med ett tajt femmannaband plus fyra körsångare (de sistnämnda får sympatiskt nog stå i centrum i ”Baby, you make me crazy”). Sam Smith lyckas få sina mellansnack att kännas genuina, liksom hans kärlek till publiken, och han sjunger utmärkt. Inget Sam Smith-fan kan bli besviken, men själv längtar jag efter något med lite mer substans.

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(dn.se 2018-04-20)

El Perro del Mar och Lisa Hannigan & The Colorist Orchestra på Dramaten



El Perro del Mar, Lisa Hannigan & The Colorist Orchestra
Scen: Dramaten, Stockholm
Betyg: 4 för El Perro del Mar,  2 för Lisa Hannigan & The Colorist Orchestra

Vad är poängen med en dubbelkonsert, alltså att två akter spelar varsitt lika långa set snarare än att den ena är förband till den andra, om det rör sig om två artister med väsensskilda uttryck? El Perro del Mar och Lisa Hannigan har i princip bara en sak gemensamt: de är kvinnor. 

Sarah ”El Perro del Mar” Assbring har hittat en helt egen nisch – den ultrasorgsna indiepopen som hon inledde sin karriär med har successivt utsmyckats med rikare arrangemang, svängiga rytmer och på senare år österländska influenser. Som låtskrivare är hon en minimalist som hypnotiserar med upprepningar som lågmält vibrerar av dramatik. Hon är en allvarsam skönhetssökare, en rastlös romantiker. Många av hennes låtar liknar böner eller besvärjelser.

El Perro del Mar, som säger att hon har drömt hela sitt liv om att stå på Dramatens stora scen, har med sig ett utmärkt band (som inkluderar Rebecka ”The Hanged Man” Rolfart) och framför främst material från den färska ep:n ”We are history” med den powerballad-episka titellåten som neonskimrande höjdpunkt. Som extranummer bjuder hon på en vacker cover av Roy Harpers ”Another day” (sjungen i en stil som påminner om This Mortal Coils tolkning med Elizabeth Fraser på sång), med ett avskalat ackompanjemang som endast består en harpa och två cellon, och slutligen en maxad version av gamla ”In the woods”.

Lisa Hannigan från Irland är helt annorlunda, en klassisk folkrockartist som sjunger duktigt och fint, med en röst som låter som en blandning av Feist och Norah Jones, och som skriver sånger som är mysiga snarare än emotionellt intensiva. Nyligen har hon inlett ett samarbete med det belgiska åttamannabandet The Colorist Orchestra och det är med dem som hon intar Dramatens stora scen. 

Detta gäng, som spelar en mängd olika instrument och framförallt olika typer av slagverk, kryddar Hannigans musik men ändrar inte på grundreceptet. Det puttrar på som en mustig gryta, det plingar och kluckar i varenda åttondelstakt av den nitiskt arrangerade musiken, och efter ett tag blir det ganska enformigt. Musikerna är mer måna om att spela rätt än av att kommunicera med varandra, och alla framstår som ganska isolerade. Folkrock fattig på mänsklig värme är inte världens roligaste musik.

Mot slutet av Lisa Hannigans set avbryts konserten av ett brandlarm och Dramaten utryms. Tråkigt för henne och hennes fans, men jag kan samtidigt inte för mitt liv tro att Hannigan och orkestern hade bjudit på något konstnärligt omvälvande om de fått spela ett par låtar till.

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(dn.se 2018-04-18)

Tonsättarweekend med Andrea Tarrodi



Tonsättarweekend Andrea Tarrodi – dag 4. 
Verk av Andrea Tarrodi och Jens Lundberg.
Med: Dahlkvistkvartetten, Stockholm Brass Quintet, Laura Stephenson, Daniel Kåse, Håkan Ehrén och Jens Lundberg.
Scen: Grünewaldsalen, Konserthuset, Stockholm.
Speltid: 2 tim inkl paus.

En anledning till att Andrea Tarrodi har blivit så populär är att hon får klassisk musik att framstå som något lätt och lustfyllt, aldrig komplicerat och elitistiskt. Trots att hon skriver storslagna och ambitiösa verk har hon en lekfullhet och en naivitet som aldrig känns tillgjord, vilket ger musiken en avväpnande charm. 

Över allt som Tarrodi skapar vilar ett stort ”Varför inte?” – varför inte ge ett stycke en titel på grekiska, tyska, spanska eller engelska, bara för att ett ord låter vackert på ett visst språk? Varför inte ta sig an klassiska former som pianokonsert eller stråkkvartett utan att ha alltför stor vördnad för traditionen? Varför inte skapa elektroakustisk musik för omväxlings skull, utan att bekymra sig om att försöka förhålla sig till den musikens scen? Allt verkar så självklart för henne, på ett sympatiskt sätt.

Denna positiva grundinställning präglar också själva musiken. ”Den ensamme”, ett elektroakustiskt verk som ingår i finalkonserten av hennes tonsättarweekend, har inget av den tragiska outsiderromantik som är så typisk i musikhistorien, utan är istället något så ovanligt och uppiggande som en skildring av en enstörings trevliga vardag. En annan enstöring gestaltas i ”Fågeldamen” där förvrängda röstsamplingar skapar en bild av galenskap som är kuslig men inte utan värme. ”Barnaåldern” blandar elektroakustisk musik med livemusik i form av medkompositören Jens Lundbergs bandoneon. Det blir som en gammeldags hiphopkonsert, med en DJ som trycker igång det förinspelade tonkollaget som kontrasteras av rapparen, en musiker i kött och blod.

Konsertens höjdpunkt är ”Drache-Frau (the wounded diva)” för brasskvintett som här får sitt uruppförande. En bedagad diva – tänk ”Sunset Boulevard” – skildras sittande framför spegeln, begrundande sitt åldrande. De ömsom eleganta, ömsom aggressiva brassklangerna kryssar mellan stolthet och bitterhet. Nästan lika fascinerande är den poetiska, Debussy-doftande stråkkvartetten ”Miroirs”, som liksom harpa-slagverk-duetten ”Chárites” och den mer muskulösa ”Empíreo” är inspirerade av Isaac Grünewalds dekorativa tavlor i konsertsalen.

Även Tarrodis musikstycken fungerar som tavlor att långsamt begrunda och sjunka in i. Trots att de är lättillgängliga och sällan ångestladdade rör det sig aldrig om bakgrundsmusik. En välcurerad konsert med hennes verk är som en rolig vernissage. Jag längtar tills hon ställer ut igen.

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(dn.se 2018-04-16)

cardi b - invasion of privacy



Rap
Cardi B
”Invasion of privacy”
(Atlantic/Warner)
Betyg: 5

Berättelsen om Cardi B från Bronx har en dramaturgi som liknar den hos de manliga rappare som kommer från socioekonomisk misär, börjar tjäna pengar som knarklangare och sedan blir artister med livsresan som låtskrivarbränsle. Som 19-åring lämnade hon en utsiktslös tillvaro genom att bli strippa. När hon några år senare hade tjänat ihop tillräckligt med pengar för att göra en skivinspelning (och efter att ha blivit kändis genom sociala medier och reality-tv) satte hon hiphophjärtan i brand med ett par mixtapes, fick kontrakt med ett stort skivbolag och nu är debutalbumet här. Över fräscha beats rappar Cardi B med magnifik självsäkerhet, konfrontativ attityd, naturlig coolhet, kvick humor och underbart flow. Men hon skildrar även kärleksproblem på ett uppriktigt sätt. En omedelbar klassiker.

Bästa spår: ”Bartier Cardi”, ”Bickenhead”

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(dn.se 2018-04-12)

”Måndag hela veckan” i grünewaldsalen



”Måndag hela veckan” – dag 7
Musik av Maurice Ravel, Jukka Tiensuu, William Bolcom, Hermann Berens d.ä. och Luciano Berio.
Trio ZilliacusPerssonRaitinen med gäster: Tora Augestad (sång), Anders Jonhäll (flöjt), Karin Dornbusch (klarinett), Stephen Fitzpatrick (harpa), Bengt Forsberg (piano), Daniel Norberg och Daniel Kåse (slagverk) och Irina Simon-Renes (violin).
Scen: Grünewaldsalen, Konserthuset, Stockholm.
Speltid: 2 tim inkl paus.
Betyg: 4.

Kultur handlar mycket om traditioner, och ett sätt att sprida konst och kultur är att skapa en tradition. En kontext, en bas, något att återkomma till. Stråktrion ZilliacusPerssonRaitinen (ZPR) har skapat en sådan genom att förvandla måndagen, denna gråaste av veckodagar, till en konsertdag för kammarmusik. Efter tio år av envetet och entusiastiskt kämpande har deras koncept rotats, konserterna som de anordnar är välbesökta och de har etablerat en varm relation till sin återkommande publik. Nu firar de genom att arrangera kammarmusikfestivalen ”Måndag hela veckan” och firandet blir en del av historieberättandet, något som befäster traditionen.

Festivalens finalkonsert visar vilken bredd som finns inom kammarmusik – instrumental och vokal musik, verk för ett fåtal musiker och för ett helt gäng, gammalt och splitternytt, allvarligt och komiskt. På det viset fyller spretigheten i konsertens program en funktion.

Ravels ”Introduktion och allegro” för flöjt, klarinett, harpa och stråkkvartett inleder. Det är ett förtjusande och ömsint verk från en 30-årig tonsättare som ännu inte fått den kyligt perfekta och något distanserade tonen som senare skulle bli en omisskännlig del av hans uttryck. 

Därefter konsertens höjdpunkt, uruppförandet av Jukka Tiensuus nya stråktrio ”Collateral”. Musiken liknar ett samtal mellan tre personer, ibland hetlevrat och lite dramatiskt, men aldrig med aggression i luften. Vänliga glidande toner gör mitt sinne mjukt och böjligt. En äldre stråktrio är svenske Hermann Berens D-durtrio från 1871, vars andra sats framförs efter paus. Ett fint andante maestoso, men lösryckt ur sitt sammanhang förmår det inte riktigt gripa tag.

William Bolcoms ”Cabaret songs” är ett möte mellan konstsång och kabaretunderhållning, och med andra ord ett försök på den extremt svårtillagade cocktailen klassisk musik & humor. De fem sånger som framförs är lite för mycket buskis för min smak, men Tora Augestad ska ha cred för sin starka inlevelseförmåga.

Augestad sjunger också Berios ”Folksånger”, komponerade för hans fru mezzosopranen Cathy Berberian 1964, samma år som de skildes. Det vemodiga är ett inslag i flera av dessa omsorgsfullt arrangerade sånger från USA, Italien, Frankrike, Armenien och Azerbajdzjan (och ett par Beriooriginal) men framförallt präglas de av en dallrande spänning. Stephen Fitzpatricks eleganta harpspel gör framförandet extra skimrande.


Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(dn.se 2018-04-10)