Jag såg "Eastern Promises" häromdagen. Den var bra! Alltså, jag är så lättskrämd och -äcklad att det finns inte, och visst var det lite nasty med avskurna halsar och avklippta fingrar, men det var bara att titta bort så det var inte så farligt. Och den var spännande och hade bra karaktärer tycker jag - framförallt Viggo Mortensen och Vincent Cassel, inte så mycket Naomi Watts när jag tänker efter. Undrar om David Cronenberg är mer intresserad av män än kvinnor? De enda andra filmer jag sett av honom är "The Naked Lunch" och "Spider", och båda två handlar mycket om psykiga män, män som är weirda på ett härligt och analys-worthy sätt, och kvinnorna finns där men mer som triggande objekt. I "Eastern Promises" har kvinnan visserligen en rätt stor roll, men den är den plattaste och minst trovärdiga av karaktärerna - hon drivs typ av ett gott moraliskt hjärta och okuvliga moderskänslor, gör extremt dumdristiga saker som att utmana och provocera maffian, men the girl can't help it typ. Jaja. Men jag ska inte dissekera sönder filmen, för jag gillade den ändå, det var som att få en fristående uppföljare på The Wire säsong 2, hela den här smutsiga östeuropeiska maffiagrejen. Nästa steg är kanske att se "Lilja 4-ever"... nja, tack men nej tack. Däremot blir jag lite sugen på Cronenbergs "A History of Violence". Minns att min vän P klagade på att den var så konventionell när han såg den. Men efter den här filmen känner jag mest: konventionella actionthrillers, bring it on! Bara det är bra gjort och har lite intressanta ingredienser.

Jag såg "Dirty Dancing" häromdagen också. Såg den på bio när jag var liten, hade inte sett den sen dess. Konstig film, jag menar att det var så mycket 80-tal när det skulle handla om 60-talet. Men ändå rätt fin. Coming-of-age-kärlekshistorier, är inte sånt lite gött ändå? Idag fick jag höra en intressant åsikt om "Tillbaka till framtiden", att den gjordes på 80-talet och var helt i samklang med Reagans ideologi och hyllande av värdena från 1950-talet. Det är alltså inte bara nostalgi, det finns även något politiskt och högerlutande i såna filmer, rätt intressant tycker jag - och man kan se likadant på "Dirty Dancing" som frossade i tiden då USA "ännu inte hade förlorat sin oskuld" som klyschan lyder. "This was before The Beatles, and before Kennedy got killed" säger speakerrösten i början av filmen, och det säger ganska mycket. Det var innan allt gick åt helvete. "Sista natten med gänget" hyllar ju också den här perioden och var kanske den första filmen att göra så. Det är lite äckligt tycker jag, att vara så blint nostalgisk - finns det en enda svart karaktär i "Sista natten med gänget"? Hur hade de det i början av 60-talet? Är den afroamerikansa publiken lika nostalgiska som the wasps? Hm, fast samtidigt gillar jag "Diner" väldigt mycket och det är väl ungefär samma period som skildras.

Kommentera 9

Jag såg "There will be blood" häromdagen. Jag har fortfarande svårt för att säga om jag tycker att den var bra eller inte. Å ena sidan fanns det flera saker som jag gillade - det lugna berättartempot, den omsorgsfullt återskapade tidsandan, Daniel Day-Lewis fina insats, musiken som hela tiden förhindrade att det blev sentimentalt. Men å andra sidan störde jag mig på att den var så förutsägbar, mr Daniels utveckling var liksom mekanisk, man blev inte överraskad en enda gång. Och varför var fokus på honom hela tiden? Varför fick man inte veta mer om hur sonens liv såg ut? Eller tokreligiöse Eli, fick man någonsin någon förklaring eller fördjupning av honom? Det var så snopet också att filmen utspelade sig under ungefär samma tid de första två och en halv timmarna, för att sedan göra ett jättestort tidshopp de sista tio minuterna och sedan sluta på ett extremt abrupt sätt.

Man skulle ärligt talat kunna ha fyllt på med en timme som skildrade den där tiden som man hoppade över, och en timme till om vad som hände sen. Som CM sa: det skulle ha kunnat vara en tv-serie istället. Jag gillade inte slutet alls, det som hände kändes så omotiverat (liksom visst var han knäpp men inte SÅ knäpp). En annan grej som jag hade lite svårt för var att filmen kändes så pretentiös, typ "nu ska jag berätta en historia om Amerika, om något tidlöst amerikanskt, om girighet och destruktivitet, må detta bli en tankeställare för oss alla". Bilden i en av de första scenerna när någon sträcker upp en oljebefläckad hand i luften, en övertydlig symbolik med att ha blod på sina händer... oh brother liksom.

En sak är säker: det var en bättre film än Paul Thomas Andersons förra film, den asjobbiga "Punch-Drunk Love". Men ärligt talat, är PTA verkligen en sån intressant regissör som alla vill få det till att han är? Vad har han gjort för att förtjäna den statusen? "Magnolia"... visst, rätt bra, men inte SÅ bra, egentligen är den rätt simpel och tunn om man tänker efter. "Boogie Nights" har jag inte sett och jag känner ingen överväldigande lust att se den, Mark Wahlberg som porrskådis, nja jag vet inte alltså. Sen är det inga fler. Inga mästerverk. Ingen mästare. Men jag skulle knappast kalla honom för en dålig regissör - jag hoppas på nästa film, och jag hoppas att han inte tar i så himla mycket då, det vore omväxlande och trevligt. Det här med att göra the Great American Novel fast som en film, jag tror inte riktigt på det konceptet. Det är lite hybris, lite fåfängt. Det är inte min cup of tea i alla fall.

Kommentera 9

svensk indie 2008

Publicerat i: Allmänt

I en översatt version av fabeln om haren och sköldpaddan, översatt till svensk musikjournalistik alltså, är jag sköldpaddan. Lätt. Här är mina synpunkter på några artister som varit aktuella under våren:

EL PERRO DEL MAR - hennes nya skiva "From the valley to the stars" är fruktansvärt mycket bättre än debuten. Jag var skeptisk till en början när jag läste intervjuer med henne och hon sa att hon ville åt ett kyrkligt men icke-religiöst sound, jag var rätt att det skulle bli ytligt och kitschigt. Men som tur var hade jag grundligt fel: de stillsamma kyrkorglarna på skivan låter inte bara helt ljuvliga, de ger skivan ett ganska unikt sound. Andligt blir det kanske aldrig, men det var ju inte heller avsikten, jag tror bara att hon var helt fascinerad av det lugna och det allvarliga och det kalla skenet som man kan hitta i vissa psalmer - och vem är inte det? Samtidigt, för att vara en artist som gör ickereligiös musik, så har El Perro del Mars sånger påfallande ofta ett budskap eller ett motto. You got to give to get back. You can't steal a gift. Do not despair. Såna där slagord, liksom ramsor som hon upprepar för sig själv, påminner sig själv om saker som hon måste tänka för att klara sig. Det är ganska rörande, speciellt när melodierna är så fina - speciellt "Do not despair" tycker jag är lysande, så snyggt när hon undviker att följa ackorden: hon sjunger samma lilla melodiska fras två gånger när man som lyssnare automatiskt väntar sig en höjning i det avslutande duriga ackordet. Det, mina damer och herrar, är motsatsen till slappt låtskrivande.

ACTION BIKER - det blir inte så mycket mer indie än Action Biker. Och jag önskar att jag kunde tycka att det var bra, för på pappret är allt så trevligt, hon är en ung tjej som med en trummaskin, en synt och sin röst gör genomtänkta små låtar som har ena benet i 80-talets twee och det andra i ett blippande 00-tal. Men tyvärr - it's too shallow. Det är melankoli som bara är en kuliss. Man ser igenom det och man blir förbannad. Det är musik utan syfte, det är musik som bara är, och personligen har jag svårt för sånt. Det finns så många såna här artister, i alla genrer: personer som gillar musik, och som vet hur man gör musik, så de skriver några låtar och spelar in dem. Jag tycker det finns en felande länk här: vad är det som säger att bara för att man uppskattar musik så har man något att uttrycka själv? Action Biker uttrycker inget, det är bara ljud och ord, hon är inte där. Jag uppskattar i och för sig att ungefär hälften av låtarna på skivan är små korta stämningsstycken. Men de "riktiga" låtarna lämnar så himla mycket att önska. Hon sjunger om att gå och handla på ICA. I teorin är jag för den typen av vardagsrealism, men då måste det finnas något bakom också, någon substans. Men hela texten går "this is my grocerie shop / I will go here forever" och så sjunger hon det med stor inlevelse i en melankolisk melodi, det låter typ ironiskt. Och I don't know about you, men ironisk svensk indie klarar jag mig utan.

TAPE - efter Nisse Hanssons feta recension letade jag upp Tapes senaste skiva "Luminarium". Den är bra. Fin. Lugn.

ASS - ditto med ASS och hans "My get up and go just got up and went". Men skiten vill inte spelas i iTunes! Alltså hamnar den aldrig i min iPod, alltså har jag knappt lyssnat på den (den funkar med VLC). Men den verkar väldigt bra. Om jag hade bott i Stockholm hade jag gått till Ugglan hela tiden och gått och sett artister som ASS. Det verkar trevligt.

THE RADIO DEPT - jag hörde nya singeln "Freddie and the Trojan Horse" för första gången så sent som i lördags. Alltså OOH vad bra den är! Fantastisk ju! Helt groovy med det där studsiga pianot och rock'n'roll-trummorna. Gitarrerna i slutet är också de snyggaste gitarrerna jag hört på år och dar. Annars är det mycket piano, och jag gillar verkligen Deptarnas allt mer pianodominerade inriktning, det är ju vägen framåt, bort från JAMC- och MBV-arvet. Låtens titel är kanske lite trubbig, och jag är glad att de distar sången så mycket att man inte hör allt, för det kan lätt bli lite pinigt med plakatpolitiska indietexter. Men ändå sympatiskt såklart, och jag är ju på deras sida, så det är inte det. Men hur som helst: det är en underbar singel, can't wait tills albumet kommer.


PS apropå indie och Sverige så var Stephin Merritt från Magnetic Fields intervjuad i DN igår. Jag tänkte först "ah trevligt, Kristoffer Poppius är tillbaka" men sen såg jag att de hade anlitat NÅGON ANNAN att göra intervjun! The nerve! Om det finns någon som är kvalificerad att göra en Stephin Merritt-intervju så är det homosexualisten och Magnetic Fields-experten Kristoffer Poppius. Men nej, han verkar vara persona non grata i dessa DN På Stan 2.0-tider. Sorgligt. Faktiskt sorgligt. Poppius, jag hoppas att du gör comeback snart. Om inte annat så i en bitter och cynisk blogg.

Kommentera 2
Visa fler inlägg