did he have face? did he have fingerprints? then it wasn't us.

Jag såg "Eastern Promises" häromdagen. Den var bra! Alltså, jag är så lättskrämd och -äcklad att det finns inte, och visst var det lite nasty med avskurna halsar och avklippta fingrar, men det var bara att titta bort så det var inte så farligt. Och den var spännande och hade bra karaktärer tycker jag - framförallt Viggo Mortensen och Vincent Cassel, inte så mycket Naomi Watts när jag tänker efter. Undrar om David Cronenberg är mer intresserad av män än kvinnor? De enda andra filmer jag sett av honom är "The Naked Lunch" och "Spider", och båda två handlar mycket om psykiga män, män som är weirda på ett härligt och analys-worthy sätt, och kvinnorna finns där men mer som triggande objekt. I "Eastern Promises" har kvinnan visserligen en rätt stor roll, men den är den plattaste och minst trovärdiga av karaktärerna - hon drivs typ av ett gott moraliskt hjärta och okuvliga moderskänslor, gör extremt dumdristiga saker som att utmana och provocera maffian, men the girl can't help it typ. Jaja. Men jag ska inte dissekera sönder filmen, för jag gillade den ändå, det var som att få en fristående uppföljare på The Wire säsong 2, hela den här smutsiga östeuropeiska maffiagrejen. Nästa steg är kanske att se "Lilja 4-ever"... nja, tack men nej tack. Däremot blir jag lite sugen på Cronenbergs "A History of Violence". Minns att min vän P klagade på att den var så konventionell när han såg den. Men efter den här filmen känner jag mest: konventionella actionthrillers, bring it on! Bara det är bra gjort och har lite intressanta ingredienser.

Jag såg "Dirty Dancing" häromdagen också. Såg den på bio när jag var liten, hade inte sett den sen dess. Konstig film, jag menar att det var så mycket 80-tal när det skulle handla om 60-talet. Men ändå rätt fin. Coming-of-age-kärlekshistorier, är inte sånt lite gött ändå? Idag fick jag höra en intressant åsikt om "Tillbaka till framtiden", att den gjordes på 80-talet och var helt i samklang med Reagans ideologi och hyllande av värdena från 1950-talet. Det är alltså inte bara nostalgi, det finns även något politiskt och högerlutande i såna filmer, rätt intressant tycker jag - och man kan se likadant på "Dirty Dancing" som frossade i tiden då USA "ännu inte hade förlorat sin oskuld" som klyschan lyder. "This was before The Beatles, and before Kennedy got killed" säger speakerrösten i början av filmen, och det säger ganska mycket. Det var innan allt gick åt helvete. "Sista natten med gänget" hyllar ju också den här perioden och var kanske den första filmen att göra så. Det är lite äckligt tycker jag, att vara så blint nostalgisk - finns det en enda svart karaktär i "Sista natten med gänget"? Hur hade de det i början av 60-talet? Är den afroamerikansa publiken lika nostalgiska som the wasps? Hm, fast samtidigt gillar jag "Diner" väldigt mycket och det är väl ungefär samma period som skildras.


a case of the p.t.a.


Jag såg "There will be blood" häromdagen. Jag har fortfarande svårt för att säga om jag tycker att den var bra eller inte. Å ena sidan fanns det flera saker som jag gillade - det lugna berättartempot, den omsorgsfullt återskapade tidsandan, Daniel Day-Lewis fina insats, musiken som hela tiden förhindrade att det blev sentimentalt. Men å andra sidan störde jag mig på att den var så förutsägbar, mr Daniels utveckling var liksom mekanisk, man blev inte överraskad en enda gång. Och varför var fokus på honom hela tiden? Varför fick man inte veta mer om hur sonens liv såg ut? Eller tokreligiöse Eli, fick man någonsin någon förklaring eller fördjupning av honom? Det var så snopet också att filmen utspelade sig under ungefär samma tid de första två och en halv timmarna, för att sedan göra ett jättestort tidshopp de sista tio minuterna och sedan sluta på ett extremt abrupt sätt.

Man skulle ärligt talat kunna ha fyllt på med en timme som skildrade den där tiden som man hoppade över, och en timme till om vad som hände sen. Som CM sa: det skulle ha kunnat vara en tv-serie istället. Jag gillade inte slutet alls, det som hände kändes så omotiverat (liksom visst var han knäpp men inte SÅ knäpp). En annan grej som jag hade lite svårt för var att filmen kändes så pretentiös, typ "nu ska jag berätta en historia om Amerika, om något tidlöst amerikanskt, om girighet och destruktivitet, må detta bli en tankeställare för oss alla". Bilden i en av de första scenerna när någon sträcker upp en oljebefläckad hand i luften, en övertydlig symbolik med att ha blod på sina händer... oh brother liksom.

En sak är säker: det var en bättre film än Paul Thomas Andersons förra film, den asjobbiga "Punch-Drunk Love". Men ärligt talat, är PTA verkligen en sån intressant regissör som alla vill få det till att han är? Vad har han gjort för att förtjäna den statusen? "Magnolia"... visst, rätt bra, men inte SÅ bra, egentligen är den rätt simpel och tunn om man tänker efter. "Boogie Nights" har jag inte sett och jag känner ingen överväldigande lust att se den, Mark Wahlberg som porrskådis, nja jag vet inte alltså. Sen är det inga fler. Inga mästerverk. Ingen mästare. Men jag skulle knappast kalla honom för en dålig regissör - jag hoppas på nästa film, och jag hoppas att han inte tar i så himla mycket då, det vore omväxlande och trevligt. Det här med att göra the Great American Novel fast som en film, jag tror inte riktigt på det konceptet. Det är lite hybris, lite fåfängt. Det är inte min cup of tea i alla fall.


svensk indie 2008

I en översatt version av fabeln om haren och sköldpaddan, översatt till svensk musikjournalistik alltså, är jag sköldpaddan. Lätt. Här är mina synpunkter på några artister som varit aktuella under våren:

EL PERRO DEL MAR - hennes nya skiva "From the valley to the stars" är fruktansvärt mycket bättre än debuten. Jag var skeptisk till en början när jag läste intervjuer med henne och hon sa att hon ville åt ett kyrkligt men icke-religiöst sound, jag var rätt att det skulle bli ytligt och kitschigt. Men som tur var hade jag grundligt fel: de stillsamma kyrkorglarna på skivan låter inte bara helt ljuvliga, de ger skivan ett ganska unikt sound. Andligt blir det kanske aldrig, men det var ju inte heller avsikten, jag tror bara att hon var helt fascinerad av det lugna och det allvarliga och det kalla skenet som man kan hitta i vissa psalmer - och vem är inte det? Samtidigt, för att vara en artist som gör ickereligiös musik, så har El Perro del Mars sånger påfallande ofta ett budskap eller ett motto. You got to give to get back. You can't steal a gift. Do not despair. Såna där slagord, liksom ramsor som hon upprepar för sig själv, påminner sig själv om saker som hon måste tänka för att klara sig. Det är ganska rörande, speciellt när melodierna är så fina - speciellt "Do not despair" tycker jag är lysande, så snyggt när hon undviker att följa ackorden: hon sjunger samma lilla melodiska fras två gånger när man som lyssnare automatiskt väntar sig en höjning i det avslutande duriga ackordet. Det, mina damer och herrar, är motsatsen till slappt låtskrivande.

ACTION BIKER - det blir inte så mycket mer indie än Action Biker. Och jag önskar att jag kunde tycka att det var bra, för på pappret är allt så trevligt, hon är en ung tjej som med en trummaskin, en synt och sin röst gör genomtänkta små låtar som har ena benet i 80-talets twee och det andra i ett blippande 00-tal. Men tyvärr - it's too shallow. Det är melankoli som bara är en kuliss. Man ser igenom det och man blir förbannad. Det är musik utan syfte, det är musik som bara är, och personligen har jag svårt för sånt. Det finns så många såna här artister, i alla genrer: personer som gillar musik, och som vet hur man gör musik, så de skriver några låtar och spelar in dem. Jag tycker det finns en felande länk här: vad är det som säger att bara för att man uppskattar musik så har man något att uttrycka själv? Action Biker uttrycker inget, det är bara ljud och ord, hon är inte där. Jag uppskattar i och för sig att ungefär hälften av låtarna på skivan är små korta stämningsstycken. Men de "riktiga" låtarna lämnar så himla mycket att önska. Hon sjunger om att gå och handla på ICA. I teorin är jag för den typen av vardagsrealism, men då måste det finnas något bakom också, någon substans. Men hela texten går "this is my grocerie shop / I will go here forever" och så sjunger hon det med stor inlevelse i en melankolisk melodi, det låter typ ironiskt. Och I don't know about you, men ironisk svensk indie klarar jag mig utan.

TAPE - efter Nisse Hanssons feta recension letade jag upp Tapes senaste skiva "Luminarium". Den är bra. Fin. Lugn.

ASS - ditto med ASS och hans "My get up and go just got up and went". Men skiten vill inte spelas i iTunes! Alltså hamnar den aldrig i min iPod, alltså har jag knappt lyssnat på den (den funkar med VLC). Men den verkar väldigt bra. Om jag hade bott i Stockholm hade jag gått till Ugglan hela tiden och gått och sett artister som ASS. Det verkar trevligt.

THE RADIO DEPT - jag hörde nya singeln "Freddie and the Trojan Horse" för första gången så sent som i lördags. Alltså OOH vad bra den är! Fantastisk ju! Helt groovy med det där studsiga pianot och rock'n'roll-trummorna. Gitarrerna i slutet är också de snyggaste gitarrerna jag hört på år och dar. Annars är det mycket piano, och jag gillar verkligen Deptarnas allt mer pianodominerade inriktning, det är ju vägen framåt, bort från JAMC- och MBV-arvet. Låtens titel är kanske lite trubbig, och jag är glad att de distar sången så mycket att man inte hör allt, för det kan lätt bli lite pinigt med plakatpolitiska indietexter. Men ändå sympatiskt såklart, och jag är ju på deras sida, så det är inte det. Men hur som helst: det är en underbar singel, can't wait tills albumet kommer.


PS apropå indie och Sverige så var Stephin Merritt från Magnetic Fields intervjuad i DN igår. Jag tänkte först "ah trevligt, Kristoffer Poppius är tillbaka" men sen såg jag att de hade anlitat NÅGON ANNAN att göra intervjun! The nerve! Om det finns någon som är kvalificerad att göra en Stephin Merritt-intervju så är det homosexualisten och Magnetic Fields-experten Kristoffer Poppius. Men nej, han verkar vara persona non grata i dessa DN På Stan 2.0-tider. Sorgligt. Faktiskt sorgligt. Poppius, jag hoppas att du gör comeback snart. Om inte annat så i en bitter och cynisk blogg.


gulligt cronis!

DN Kultur hade en trevlig liten uncalled-for-tävling idag: alla filmskribenter samt Georg Cederskog valde ett citat från en film de gillade, sen kunde man 1-x-2-gissa vilken film det var och om man hade alla rätt kunde man vinna en Gudfadern-box. De flesta citat var lite sådär, men Johan Croneman hade den goda smaken att ta "I love the rain - it washes memory off the sidewalks of life", Woody Allens replik i "Play it again, Sam" när han försöker vara lite pretentiös på ett hott sätt för att imponera på Sharon, och det bara blir kefft och awkward. Det finns många bra repliker i den filmen, t.ex. Woodys svar på Diane Keatons kritik om att det enda han äter i sitt deppiga bachelor-liv är värmd färdigmat: "Who bothers to cook 'em? I suck 'em frozen". För övrigt regiserrade Woody inte filmen själv, men den var en filmatisering av en pjäs som han skrivit och tidigare spelat i. Ja, ni kanske vet allt det här, skit samma, jag bara reminissar. Det var en av de där filmerna som jag såg hundra gånger när jag var liten, inspelad på VHS från dansk tv och med konstiga textremsor.

Glad midsommar på er alla förresten - inklusive ni melankoliska tjänstemän i Bryssel.

PS Funderar på att byta namn till Annina Flynner. Shampoo Rising är så HIMLA bra!

ruler zig-zag-zig allah


Jag minns när min kusin Karin Ström bodde i London för tio år sen och fick intervjua The RZA för SvD, jag nästan dog av avundsjuka. Redan då, som 16-åring, hade jag kunnat ställa hundra frågor till honom. Han var min hjälte, min favorit i Wu-Tang Clan, mannen som hade gjort hiphopbeats till en konst och inte bara något man bobbade huvudet till (fast det gjorde man ju också till hans musik, det var det som gjorde den så grym). Igår intervjuade jag honom för Nöjesguiden (kommer tyvärr inte till nästa nummer som redan är klart, men numret efter det). Jag fick ett nummer som jag ringde och ringde i en timme och 20 minuter innan "You can leave a message after the beep" byttes ut mot ett "yo yo, what's up?" och jag bara, helt ställd: "eh, is this the RZA?". Han bara "uhm, yeah". Hahaha.

På 25 minuter hinner man inte fråga alla frågor som ett halvt liv av Wu-lyssnande har väckt. Men det var ändå gött. Hans skivbolag hade bett mig att inte fråga någonting om Wu-Tang Clan eftersom de bråkar så mycket, men det hade han inte behövt säga - jag ville inte veta ett skit om dem, jag ville bara snacka med RZA om hans beats, hans musik, hans konst. Han höll inte med mig när jag föreslog att Bobby Digital-skivorna var en ursäkt för honom att göra enkel och mindre krävande musik än den som kommer att höras på "The Cure", albumet han har pratat om i tio år och som lär ha gett honom rejält med prestationsångest. Men jag blev glad när vi snackade om J Dilla och han erkände att han var ett stort fan av "Donuts". Jag tyckte att han borde göra en likadan skiva. Han tyckte att jag ska lyssna på hans nästa "Afro Samurai"-soundtrack som tydligen ska ha mer instrumental musik.

Till skillnad från de flesta tycker jag inte att RZA har gått från att göra fantastisk till värdelös musik. Han har utvecklats och hans beats har blivit mer nyanserade och sofistikerade, nu är de fulla av instrument och arrangemang, inte bara smutsiga samplingar. Jag tycker inte att det är konstigt, han älskar ju musik och att vilja utveckla sitt eget musicerande och komponerande är något naturligt, något som inte går att hindra. Jag frågade honom om han inte längtade tillbaka till tiden då han inte visste så mycket om musikteori och bara gjorde råa, spontana beats, men tyvärr missförstod han frågan eftersom vi snackade om sou precis innan, och gick in i en lång harrang om Motown-trummisar. Sen var jag tvungen att fråga en annan sak.

Nya Bobby Digital-skivan "Digi Snacks" är faktiskt inte så dum. Även om där varken finns någon "Verbal Intercourse" eller "Samurai Shodown". Men beatsen är mer varierade och experimentella än på senaste Wu-skivan.

On another note: jag håller på fel lag det här fotbolls-EM:et. Först åker Frankrike ut, sen Sverige. Fast Frankrike kanske förtjänar det, jag hörde att deras förbundskapten väljer spelare till truppen efter deras stjärntecken, då har man fan lost it. Jag vet inte vilka riktlinjer Lars Lagerbäck går efter. Men han verkar inte vara en Julius Caesar när det gäller aggressiva strategier, så mycket kan vi i alla fall säga.

the draughtsman's contract


Häromdagen gnällde jag ju på att det inte görs kostymdramer som är riktigt kreativa och filmiska (t.ex. genom att skippa dialogen). Men igår såg jag Peter Greenaways "Tecknarens kontrakt" som var just en sån film. Den var underbar - dels för att fotot var så vackert och dialogen var så underhållande (alltså Woody Allen-underhållande!), men mest för att det kändes som att varje detalj var så genomtänkt, det var liksom estetikfrossa på hög nivå. Inledningsscenen var nästan bäst, eftersom den var så antirealistisk, befriad från scenografi sånär som på några stearinljus - det enda man ser är ett antal människor uppklädda i 1600-talsstyle som märkligt stillastående står och pratar, som gudar i yttre rymden. Lite som "Dogville" faktiskt. Men sen när berättelsen tar fart blir man ganska engagerad som i en "vanlig" film, även om Greenaway gör sitt bästa för att vara artsy och köra verfremdungseffekten (med inslag som en levande staty som får do his thing utan att någon bryr sig). Men det är bara trevligt och uppfriskande, att hela historien har ett snett leende över sig, det är ju inte normen när det gäller såna här filmer direkt. Slutet blev kanske lite konstigt, för det var ett klassiskt dramatiskt klimax som kontrasterade ganska skarpt mot hur berättelsen hade betett sig fram tills dess. Stämningen blev liksom allvarlig och tragisk lite väl plötsligt (eller också är det jag som var dum, som inte hade känt av en underton som kanske hade funnits där hela tiden). Men men, det var ett rätt bra slut ändå, och på det hela var filmen väldigt tillfredsställande. Bra musik (av Michael Nyman) också. Nu känner jag att jag måste gå vidare i Greenaway-land. Några tips?


static och svensktoppen

Jag älskar "I got my" lika mycket som alla andra. (Eller älskar kanske är ett för starkt ord? "Diggar" kanske är bättre? Jag diggar "I got my" lika mycket som alla andra. Hm jag vet inte, känns så konstlat att använda ordet digga, jag gör verkligen aldrig det. Jag tycker det är en bedårande liten låt i alla fall.) Men har ni tänkt på att i början på andra versen sjunger Static EXAKT samma melodi som "Vem är du, vem är jag, levande charader"? Det är sant! Alltså när han sjunger "First I valet the car, check into my five star..." ("... Hotel, oh well" kommer sen, fast det är en annan melodi). Det är förmodligen omedvetet, men det vore kul om det inte var det! Diggin in the crates, de amerikanska låtskrivarna har börjat plundra den skandinaviska låtskatten. Nästa R&B-hit kanske snor refrängen från "När hon går förbi står pojkarna på rad", inte mig emot.

dagens scoop: jay-z är inte död


Maybach - ett klassiskt lyxigt bilmärke in case ya didn't know.

Efter den tragiska soppan "American Gangster" och alla låtar där Jay-Z låter ansträngd och självmedveten snarare än intensiv, glimten-i-ögat-vass och naturligt cool är det väldigt skönt att lyssna på låtar som "Ain't I" (en låt som egentligen skulle komma med på Timbalands skiva förra året och som DJ Clue läckte i januari) och "Maybach music" (en låt från senaste Rick Ross-albumet där Jigga är gäst). Här är han på hugget och försöker dessutom lansera en ny grej, nämligen att avsluta genom att ta en enkel rad och upprepa den jättemånga gånger (à la fade out-slutet på "December 4th"). Speciellt i "Ain't I" gör han det, det låter skitgrymt, Timbalands beat maler på i bakgrunden och utan att det händer så mycket piskas värsta stämningen upp, Jay-Z bara "No I ain't never ever goin' back to crack, no never that, no never that" tusen gånger i en galen cirkel, som i en italiensk tarantella. Den låten är bättre än allt som finns på "American Gangster". Keffa blaxploitationkitschlåtar - urk. Mjäkiga Neptuneslåtar - urk. Jag hoppas att Jay-Z:s nästa skiva bara kommer bestå av klubb-bangers, för oavsett hur hans image ser ut nuförtiden så är han fortfarande fantastisk på att göra såna (och nej, "Roc Boys" är ingen banger, även om den är rätt trevlig).

Annars är det mycket Wale just nu. Bättre än Lupe Fiasco även om det nästan är lika präktigt och överkonceptuellt som Lupe ibland. (Men CM, du måste verkligen kolla upp "The Mixtape about nothing" om du inte redan gjort det, den skivan är faktiskt som gjord för dig.)

PS Jag är helt hooked på EM. Att se på en bra fotbollsmatch är lite som att lyssna på en symfonikonsert, för det är upp till betraktaren respektive lyssnaren hur mycket man får ut av det: orkar man följa bollen (melodin) och dynamiken mellan speIarna (de olika stämmorna) i 90-minuter, eller reagerar man bara när det kommer ett mål (ett stort crescendo)? Det är alltså upp till en själv hur tråkigt eller spännande det blir, men grundförusättningen måste finnas där, materialet: en bra komposition, en bra match. Igår var det i alla fall en jobbig kväll, för i matchen mellan Holland och Frankrike höll jag stenhårt på Frankrike (Ribery, är han inte en Jean Gabin för vår tid?) men Holland verkligen krossade dem, så förnedrande för dem och för mig. Holland var, tyvärr, skitbra. Alla deras mål var helt sjukt bra (och hade Van Nistelroy fått in den där nicken hade det varit det sjukaste) och de var energiska som Duracellkaniner, omänskliga och ostoppbara. Vad är grejen, går de på speed? Sånt är väl lätt att få tag på i liberala Holland? Ikväll lär i alla fall Sverige bli helt mosade. Men det är okej, det kan vara värt att se ändå, som ett bra drama som man vet kommer sluta i total tragedi. "Funny Games". Haneke kanske tänkte på fotboll.

dialogtvånget


Det bästa med den här scenen (ur Roy Anderssons "En Kärlekshistoria") är att det inte är någon dialog.

Bara kom att tänka på en sak: varför är det så himla mycket dialog i filmer? Så onödigt. Det är så mycket som kan skildras genom film, jag fattar inte varför man tar the easy way out hela tiden och låta allt uttryckas genom ORD. Ord ord ord. Vad ska ni med ord till? Det är ingen bok, det är inte ens en pjäs (det behöver inte vara skådespelare i bild 100% av tiden - faktiskt). Det är en fattig representation av verkligheten, för allt som händer i folks liv är inte repliker och formuleringar. Det är så frustrerande att tänka på hur mycket filmen kan tjäna på att inspireras av fotografi och musik, och inte bara det, man kan faktiskt göra en riktig historia om riktiga människor utan att dialogen måste stå i centrum hela tiden. Visst kan det få finnas dialog - skulle bli konstigt om man hade någon sorts nolltolerans, det skulle ju bli ännu mindre realistiskt - men det är så trist att den ska dominera så mycket som den gör nu. Jag snackar om bra dialog också alltså, dålig dialog är ju outhärdligt i sig, men även bra dialog borde få stryka på foten ibland.

Tänk Bo Widerberg. Det bästa med "Elivra Madigan" är ju att det är så många scener som består av extremt fint samspel mellan de två huvudpersonerna, utan att ett enda ord yttras. Bo Widerberg påbörjade en film på 80-talet som aldrig blev slutförd - "Rött och svart" tror jag att den hette, med Thommy Berggren i huvudrollen - och man fick se ett par klipp därifrån i den där dokumentären som Stefan Jarl gjorde, "Liv till varje pris". Ljudspåret saknas, men det gör inte så mycket eftersom det inte är någon dialog. Det var ganska länge sen jag såg det här, men jag minns att Thommy Berggren plockar ett äpple från en frusen kvist, stryker det mot sin kind och börjar gråta. En sån oförglömlig bild. Så himla synd att den filmen aldrig bliev klar (och Bo Widerbergs comebackfilm på 90-talet, "Lust och fägring stor", var ju en väldigt traditionellt berättad historia med massor av dramatisk dialog).

Ja, det finns ju ganska många exempel egentligen. Wong Kar-Wai osv. Men jag kom att tänka på det här: har man någonsin sett ett kostymdrama som inte styrs av dialog? Eller hur, det har man inte (OK, "Marie Antoinette"). Fan vad fett det skulle vara om man fick se en kärlekshistoria med gröna slätter, slott med schackrutiga marmorgolv, hästar och förälskade Mr Darcy-karaktärer - och inte så himla mycket dialog. Typ inga fejk-Shakespeare-longörer som passar snyggt in i klippen på Oscarsgalan. Bara en bra historia, en bra filmad historia, en bra FILM. Det behöver inte vara kostymdrama förresten, det skulle kunna vara dagens New York eller Malmö. Gud vad jag hade älskat en sån film.

Förlåt, jag vet att jag är tjatig, det är inte första gången jag snackar om sånt här. Tycker bara att det är så synd. Det verkar som om många som sysslar med film inte tror på Konsten, inte egentligen. Folk är för oromantiska, helt enkelt.

celine dion-gate

Hihi. Förlåt, men jag tycker det är lite kul att det blivit en liten rockjournalist-beef mellan Fredrik Strage (som indirekt dissar Martin Gelin i en krönika i DN, http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=2453&a=770494) och Martin Gelin (som väldigt direkt slog tillbaka mot Strage och DN på sin blogg förra veckan, http://blogg.svd.se/newyork ). Det är ju två av mina hjältar, nu blir det värsta clash of the titans. Jag gissar att MG försöker putta det svenska medieklimatet i en ny riktning genom att våga call out names och öppet kritisera andra journalister, något som förmodligen är ganska vanligt i USA, England och Frankrike, men i Sverige finns inte den traditionen alls.

Vi är ju medfött konflikträdda och dessutom ser 90% av alla Stockholmsjournalister varandra på Kaffebaren, så det kan ju bli lite awkward om man har gått i polemik med varandra i varsin tidning dagen innan. Men Martin Gelin bor ju i New York, han riskerar inte att stöta på någon svensk kollega på stan (OK Emil Arvidson... fast de två skulle aldrig gå i polemik med varandra!), så han kan bara köra. Jag är för. Hoppas Fredrik Strage ger igen genom en giftig krönika, eventuellt medverkar på en skiva med Ken Ring där man om man spelar vinylen baklänges hör honom säga "Martin Gelin, skriv inga fler recensioner".

Vad beefen handlar om? Något extremt ointressant. En bok om Celine Dions fans och att folk ser ner på dem. Whatever y'all. Jag gillar i och för sig "My heart will go on", melodin är fet och powerballadtrummorna kraschar som isberg mot Titanic, det är härligt och romantiskt à la konsten från det tidiga 1800-talet. Men man får inte glömma att hon gjort decenniets sämsta låt, upptempoförbrytelsen "I'm alive". Plus, kanske ännu värre, ett antal ballader som är så menlösa att de endast fungerar som bakgrundsmusik när man stretchar.


Smakhierarkier schmakhierarkier. Jag är av den otidsenliga uppfattningen att vissa saker faktiskt är bättre än andra. Man behöver inte förakta Celine Dion, man behöver inte förakta någon. Men hennes oevre blir inte bättre av att jamaikanska thugs gillar henne, eller av att Pitchfork-puckon fnyser åt henne. Musiken är vad den är och i Celine Dions fall är den inte jättebra och inte jätteintressant. Faktiskt.

Måste bara tillägga att jag också reagerade när jag läste Strages krönika och han avslutade med "Varför hör man aldrig en litteraturkritiker säga: 'Visst, Michel Houellebecq är okej men jag vill inte stödja en vit, manlig litteraturkanon så nu läser jag Kitty och Hästtjuvarna." Som Martin Gelin påpekade är ju den kritiken ganska etablerad. Och lite kul är det om man tänker på vilka filmer som Fredrik Strage recenserar i DN - det är lite "visst, Wong Kar-Wai är okej men jag är så jävla trött på vår auteurfixerade drama-kanon, så nu recenserar jag Speed Racer och skräckfilmer istället".


allt du velat veta om lil wayne men varit för skraj för att fråga

- Hey Mr Carter
- I am HIM!
- Tell me where have you been
-
Around the world, now I'm back AGAIN!
- The've been asking...
-
Who's been asking bout ME?
- ...The've been searching, they've been wondering why
- In case you're WON-DE-RING!

Idag släpps "Carter III" officiellt, och jag har skrivit en kort och koncis genomgång över Weezys karriär och varför han är så bra, finns här:
http://www.digfi.com/default.aspx?id=11892. OK det var en lögn, den är inte kort, den är åt helvete lång, men det finns ju så mycket att säga, så mycket musik att kommentera. Nyckelord: Frasier - James Brown - Zlatan - lingvistik (är det inte ganska hardcore att döpa två mixtapes till "The Prefix" och "The Suffix"?) - New Orleans-bounce - Will Ferrell - Sqad-Up - "69 Love Songs" - autotune - heteroambivalens.

Jag tycker faktiskt att Carter III är jättebra. Så många bra låtar! Det spelar ingen roll att man hört ett par av dem innan, de är fortfarande grymma. Skönt också att det är så lite gäster, hade inte pallat att höra Mack Maine och Curren$y på varannan låt. Alchemist-låten har kanske inte världens bästa Alchemist-beat. Men det är ändå rätt kaxigt att göra värsta New York-låten när man är en N.O. Nigga. Ärligt talat är det nog ingen av alla sydstatshjältar som låter så lite sydstat som Lil Wayne. Bara för att han är så eklektisk och vidsynt. International, think rational.

Det var någon som frågade om vad jag tyckte om "Mr Carter". Den är fin, jag gillar den skarpt. Men det mest intressanta med den låten är inte att Jay-Z rappar bra, utan att han över huvud taget är med: nu är det han som är gäst och underordnad, nu är det Lil Wayne som är värd, nu står det svart på vitt vem som är viktigast i gamet.  I höstas lät ju Jay-Z Lil Wayne vara med på en låt på sin egen skiva, men den låten ("Hello Brooklyn 2.0") var riktigt kass, är man paranoid så kan man ju få för sig att Jay-Z valde det keffa beatet bara för att minimera chansen att den bästa låten på hans skiva skulle vara en Lil Wayne-låt, lite styvmoder-mode sådär. Där fick Weezy också stå i skuggan, men nu har han huvudrollen.

Fast Jay-Z gör på "Mr Carter" precis som han gjorde när han var med på Kanye Wests "Diamonds of Sierra Leone", dvs rappar om sig själv och struntar i vad låten handlar om egentligen eller vem som gör den, det är en obstinat strategi för att ständigt stå i centrum. Jag kommer att tänka på en scen i den där tv-serien om Ronald Reagan som kom häromåret, när Reagan (innan han själv blev presidentkandidat) gästtalar på den republikanska kandidatens (tror det är Ford) kampanjmöte och inte med ett ord nämner personen som han är där för att hypa upp, istället blir det en Reagan-show. Undrar om det hände i verkligheten, det kanske det gjorde. Jay-Z som en hiphopens Ronald Reagan? Hm, varför inte. Men Jigga är nog smartare än Ronnie.

joy division


Jag såg "Control" häromdagen. För att vara "rockbandsfilmen som faktiskt ska handla om människorna mer än musiken och inte vara så klyschig" så var den rätt klyschig alltså. Framförallt var dialogen anmärkningsvärt keff:

- So, do you have a band?

- Yes, but we don't have a singer.

Och sen blir Ian Curtis värvad som sångare. Oh brother. En liknande faktaruta kommer fram när de ska göra sin första skivinspelning:

- Okay guys, you're up next. What's the name of your band?

- It used to be Warsaw, but now we call ourselves Joy Division.

- Joy Division? What kind of a name is that?

- It was the name the germans gave to a brothel for the nazi soldiers.

- Oh, okay.

Alltså fatta?? Pinsamt. Lite hybris av Anton Corbijn att skriva manus själv, han är ju fotograf, en visuell estet, vad vet han om dialogpsykologi? Eller psykologi över huvud taget. Det berömda självmordet tycker jag bara slarvades bort, det gick så snabbt, som om det var en impulshandling, typ "jag vil inte göra slut med min älskarinna men jag vill inte skiljas från min fru. Åh vad jobbigt allt är. Jag tror jag går och hänger mig." Kanske var det en impulshandling i och för sig, men det känns som det fanns tusen saker som gjorde att Ian Curtis mådde så dåligt som han mådde, och det orkade Corbijn inte riktigt ta itu med, de inre demonerna. Fast å andra sidan kanske det finns en poäng med att göra en otrovärdig film, göra självmordet absurt och ologiskt? 23 år gammal. Usch alltså. Nej, det kanske inte går att förklara det helt enkelt. Men ändå: lite kefft att det blev en sentimental scen med pålagd musik när frun hittade honom. Att göra det till en filmens fina peak, lite vackert dramatiskt sådär. Ytligt, to say the least.

Men filmen var väldigt snygg och principiellt har jag inget emot fotografer som blir filmregissörer och gör film utifrån det perspektivet, det är uppfriskande. Det var ett par scener där man tänkte att så här hade bara en fotograf gjort (som när Ian Curtis promenerar på gatan och man får se de korsande elledningarna i luften genom hans ögon), det är trevligt. Ett annat plus var att jag blev mer positivt inställd till Joy Divisions musik. Jag har aldrig gillat dem, aldrig förstått poängen med det mörka och gothiga, och alltid tyckt att "Love will tear us apart" varit en fruktansvärt överskattad låt. Men nu fascineras jag av deras unika sound, märkligt torrt men med underbart melodiösa basgångar. "Transmission", vilken låt! Och det slår mig att Joy Division är ett av ytterst få band som låter hårda på ett bra sätt, ett coolt sätt. Kanske för att deras hårdhet ligger i att ha ett så sparsmakat uttryck som möjligt, istället för ett expressivt/högljutt uttryck. Om musik kan vara aggressiv så är Joy Division passivt aggressiva. Och vi vet ju alla att det känns mycket mer.


harvey korman (1927-2008)

image255
- Thanks a lot, Heady.
- It's Headly.
- It is?

Oh man, alla bara dör! Häromdagen dog Harvey Korman. Han var fantastisk i Mel Brooks 70-talsfilmer "Blazing Saddles" och "High anxiety", två filmer som jag såg så många gånger under min barndom att jag kan varenda replik uttantill, jag kan dem nog fortfarande trots att det var så länge sen jag såg dem. Harvey Korman var elak och oerhört rolig. Scenerna med honom var på en helt annan nivå än, vad ska vi säga, den med de baked beans-ätande och kollektivt pruttande cowboysen.


Stackars Mel Brooks. Först dör Anne Bancroft, sedan hans gamla kompanjon Harvey Korman (som medverkade i Brooks-filmer ända tills den förmodat outhärdliga "Dracula: Död men lycklig"). Alla bara dör, indeed...