apflickorna

Publicerat i: film, recension


Bara några snabba tankar om Apflickorna. Såg den på bio igår.

GILLADE:

Att den handlar om hur grymma människor kan vara mot varandra när de är i tonåren.

Att man aldrig var riktigt säker på om Cassandra var elak/dominant mot Emma för att hon var (olyckligt) kär i henne, eller om hon låtsades vara kär för att hon var en elak/dominant person.

Den lilla flickan, Sara, hennes sexuella uppvaknande eller vad man ska kalla det, älskar att hon tilläts ha sådana känslor, det är extremt sällsynt (för att inte säga tabu) i filmmanus när det gäller så små barn. Men i verkligheten är ju barn fulla av kärlek och begär i någon form. Clashen mellan Saras verklighetsuppfattning och verkligheten var brutal, trovärdig och väldigt gripande.

Den obehagliga stämningen i scener som: när Cassandra snurrar Emma på badhusets trampolin och gör henne yr, när de två kåta (och potentiellt livsfarliga) killarna anländer med båt till stranden när Emma och Cassandra tysta kollar på i mörkret, eller när pappan smeker/kliar Sara över magen (här blir man varse sin egen fördomsfulla blick!).

Fotot. I alla fall i den där bilden där en häst rider fram på en strand med en mäktig himmel i bakgrunden. Förlåt, sånt funkar alltid på mig. Gillar hästar. Och himlavalv.

GIlLLADE INTE:

Att berättelsen tog skruv, från att vara extremt allmängiltig blev det någon sorts idrottsfilm, typ en boxningsfilm, där tävlingen och vinna-till-varje-pris-mentaliteten stod i fokus. Va? Vad hände där? Det var ju inte alls det som var det viktiga i början, eller under de första två tredjedelarna av filmen. Och då blev det nästan som ett svek mot vad filmen kunde ha varit: en berättelse om hur förvriden och gäckande en vänskap mellan två tonåringar kan vara. Den handlade ju inte alls om vänskap - de var aldrig vänner på riktigt. Detta gjorde att grymheterna blev mindre laddade, betydde mindre.

Att karaktären Emma blev... jag ska inte säga otrovärdig, men mindre vanlig än vad man först trodde. Det finns i princip två typer av intressanta karaktärer i fiktion: de man intresserar sig för för att man identifierar sig med dem (det de går igenom är sånt som alla gått igenom eller skulle kunna ha gått igenom), och de man intresserar sig för för att de är weirda/gåtfulla/tragiska/unika och fascinerande (de känns trovärdiga, även om deras liv är extremt annorlunda jämfört med ens eget). Emma började som en av de förstnämnda och slutade som en av de sistnämnda. Den där kylan? Berodde den på osäkerhet/blyghet eller ärelystnad/VD-autistisk disciplin? Jag tycker personligen att filmen blir sämre om det är det sistnämnda. En berättelse om en ung tjej som är beredd att göra vad som helst för att vinna och lyckas, det känns så... banalt. Gäsp liksom.

Att vissa skådespelare var rätt kassa. Som pappan, eller ridlärarinnan. Dålig regi eller dåliga skådisar? Vem vet. Bästa skådespelarna var Cassandra och Sara, tyckte jag.

Att hela gevärgrejen kändes rätt... meningslös. Men det var väl ett medvetet sätt att bryta mot den klassiska dramaturgiska regeln, att ett gevär som visas i en berättelse måste avfyras någon gång, med mer eller mindre tragiskt resultat. Jaja, kul för dig, regissörrebell. Inte lika kul för publiken. Just saying.

Att filmen fått så FRUKTANSVÄRT mycket hype. Högsta betyg i DN och i SvD, och det var bara grädden på moset. Gud. Får svenska filmer bara vara genialiska eller halvkassa? DN gav ju högsta betyg även till "Man tänker sitt" (nja) och Stefan Jarls senaste dokumentär (mega-nja, även om jag inte sett den - I know my shit). Alltså keep your pants on, det är bara en bra film. Ja, den är svensk. Och ja, det är kvinnor som gjort manus och regi, detta är fett. Och förtjänar att uppmärksammas. Men inte automatiskt leda till att man höjer betyget ett snäpp? Det känns ju bara oseriöst.

Jag är mer intresserad av Aschans nästa film, tror den kan bli bra på riktigt. Den här var - bra, men ändå mycket av en stilövning, som en lång, extremt välproducerad kortfilm. Lika kontrollerad och koncentrerad som voltigen den delvis handlade om. Elegant osv. Men jag tror att nästa film kan bli... mer än så. Om hon öppnar Medusas ask och liksom köttar på mer. Jag tror på Aschan. Och på kvotering i film-Sverige. Hell yeah.

BOTTOM LINE:

Bra film! Ändå. Den klarade Bechdel-testet, bara en sån sak. Den var obehaglig och ovanlig. Men den kunde ha varit ännu mer än så. Den kunde ha varit en "Fucking Åmål" för vår tid. Nu är det "bara" den bästa svenska regissörsdebuten på år och dagar. Jag tror på Ruben Östlunds "Play" som en starkare kandidat till årets bästa svenska film dock. Men jag kan ha fel - även den kan ju vara oproportionerligt hyllad.
Kommentera 4

hårig höst

Publicerat i: Allmänt

Kid 'n Play - klassiskt frisyrband.

”Promo no. 1: Q-Tip had a fade / Promo no. 2: Q-Tip rock braids” rappade Q-Tip i Jungle Brothers Promo No. 2 från 1989 och markerade att någonting skett sedan den första Promo gjordes året dessförinnan. Hiphopen hade förändrats – nu var det små rastaflätor som gällde, man behövde inte ha en high-top fade, man kunde gå in för afrocentrism och ett mer tillåtande mode. Nyckeln låg i håret.

Hår har spelat en viktig roll i popmusik sedan dag ett. The Beatles snyggade visserligen till sin garderob när de fick skivkontrakt, men klippte sig inte kort, och håret fick växa och växa, till de unga fansens lycka och den äldre generationens bestörtning.  När hippierörelsen blev stor i slutet av 1960-talet var det långa otyglade håret dess tydligaste kännetecken. Broadway slog mynt av det genom att skapa succémusikalen Hair, och snart började det göras poplåtar om hår.

George Harrisons Let It Down handlar om att han vill att hans tjej ska släppa håret löst när de har sex (en sorts Vacker utan spackel 30 år tidigare), och Crosby, Stills, Nash & Young gjorde en självironisk låt om att klippa sig och förlora identiteten, Almost Cut My Hair. Två decennier senare skulle Pavement ladda en klippning med samma sellout-associationer, i deras Cut Your Hair.

Efter 1970-talet var det relativt tyst om hår i popmusiken, med ett viktigt undantag: Prince-låten She’s Always in My Hair från 1985. Den har på senare år inspirerat både OutKasts She Lives in My Lap och The-Dreams Playin’ in Her Hair. Och det är just inom rap och RnB som hårmusiken har gjort en comeback.



R. Kelly, de sexuella fantasiernas kung, gjorde en fin singel häromåret om att vilja ligga med sin frisör, Hairbraider. Ying Yang Twins gjorde en ännu snuskigare hårlåt, Pull My Hair. Och barnstjärnan Willow Smith fick en hit i fjol med den tunga Whip My Hair. 2010 var även året för Oskar Linnros – och den minst lika framgångsrika Oskar Linnros-frisyren.

En av de mest uppmärksammade låtarna från Lady Gagas senaste skiva heter kort och gott Hair. Till tonerna av Clarence Clemons saxofon vrålar Gaga triumfatoriskt: ”I’m as free as my hair!” och tillmäter därmed frisyren samma symboliska kraft som 60-talets hippies och det sena 80-talets rappare gjorde.

Den bästa hårlåten någonsin? Kanske musiken till reklamfilmen för det påhittade hårspraymärket ”Soul Glo” som har en biroll i Eddie Murphy-komedin En prins i New York. Det var Chic-geniet Nile Rodgers som skrev den, och den har fått nytt liv tack vare de fantastiska hiphopproducenterna Block Beattaz som samplade den till Hood Headlinaz låt Soul Glo. ”Just let your soul glow” – genom att fixa frisyren riktigt bra alltså – jag lovar att Lady Gaga nickar instämmande.



(från Nöjesguiden nr 8/2011)

Bonus: denna gamla big beat-goding med den högst anonyma artisten Hairy Diamond! Fin Gladys Knight & The Pips-sampling och tungt beat, fast inte så mycket hår förutom i (det rätt äckliga) artistnamnet.

Kommentera 2
Jag nåddes nyss av ett pressmeddelande från ett skivbolag med ämnesraden "Drifters har gjort det igen"! Jag tänkte: soft! En samlingsskiva med den gamla soulgruppen når oväntat nya lyssnare, mästerverk som "There goes my baby" och "Up on the roof" ligger helt plötsligt på iTunes nedladdningstopplista, gud vad kul!

Men - jag hade fel. Jag klickade på mailet och såg denna bild:



Det finns alltså ett dansband som heter Drifters. Är det inte märkligt? De har enligt wikipedia funnits i olika inkarnationer sedan 1962, en tidpunkt runt vilken de verkliga Drifters var hur kända som helst. Normalt att bara ta en populär arists namn? I och för sig verkar det finnas en viss tradition av detta just inom svensktoppengenren. Jag minns våren 1997 då alla lyssnade på The Notorious B.I.G.:s "Hypnotize", och sedan tänkte ännu mer på Biggie efter att han mördats (och Puffy gjorde sin "I'll be missing you"). Mitt i allt det kom en grupp på melodifestivalen som hette BIG! Vad var grejen med det? De kanske till och med vann. The nerve.

Hur som helst. I couldn't help but wonder - hur skulle det bli om alla svenska dansband hade valt sitt bandnamn som en hommage till en klassisk soulgrupp? Vad fint det hade varit.











PS detta är inte ett sätt att göra sig lustig över dansbandsskivomslagens estetiska tradition. Den sortens humor är den lägsta sortens humor. Eller i alla fall den tristaste sortens ironi.
Kommentera 4
Visa fler inlägg