apflickorna



Bara några snabba tankar om Apflickorna. Såg den på bio igår.

GILLADE:

Att den handlar om hur grymma människor kan vara mot varandra när de är i tonåren.

Att man aldrig var riktigt säker på om Cassandra var elak/dominant mot Emma för att hon var (olyckligt) kär i henne, eller om hon låtsades vara kär för att hon var en elak/dominant person.

Den lilla flickan, Sara, hennes sexuella uppvaknande eller vad man ska kalla det, älskar att hon tilläts ha sådana känslor, det är extremt sällsynt (för att inte säga tabu) i filmmanus när det gäller så små barn. Men i verkligheten är ju barn fulla av kärlek och begär i någon form. Clashen mellan Saras verklighetsuppfattning och verkligheten var brutal, trovärdig och väldigt gripande.

Den obehagliga stämningen i scener som: när Cassandra snurrar Emma på badhusets trampolin och gör henne yr, när de två kåta (och potentiellt livsfarliga) killarna anländer med båt till stranden när Emma och Cassandra tysta kollar på i mörkret, eller när pappan smeker/kliar Sara över magen (här blir man varse sin egen fördomsfulla blick!).

Fotot. I alla fall i den där bilden där en häst rider fram på en strand med en mäktig himmel i bakgrunden. Förlåt, sånt funkar alltid på mig. Gillar hästar. Och himlavalv.

GIlLLADE INTE:

Att berättelsen tog skruv, från att vara extremt allmängiltig blev det någon sorts idrottsfilm, typ en boxningsfilm, där tävlingen och vinna-till-varje-pris-mentaliteten stod i fokus. Va? Vad hände där? Det var ju inte alls det som var det viktiga i början, eller under de första två tredjedelarna av filmen. Och då blev det nästan som ett svek mot vad filmen kunde ha varit: en berättelse om hur förvriden och gäckande en vänskap mellan två tonåringar kan vara. Den handlade ju inte alls om vänskap - de var aldrig vänner på riktigt. Detta gjorde att grymheterna blev mindre laddade, betydde mindre.

Att karaktären Emma blev... jag ska inte säga otrovärdig, men mindre vanlig än vad man först trodde. Det finns i princip två typer av intressanta karaktärer i fiktion: de man intresserar sig för för att man identifierar sig med dem (det de går igenom är sånt som alla gått igenom eller skulle kunna ha gått igenom), och de man intresserar sig för för att de är weirda/gåtfulla/tragiska/unika och fascinerande (de känns trovärdiga, även om deras liv är extremt annorlunda jämfört med ens eget). Emma började som en av de förstnämnda och slutade som en av de sistnämnda. Den där kylan? Berodde den på osäkerhet/blyghet eller ärelystnad/VD-autistisk disciplin? Jag tycker personligen att filmen blir sämre om det är det sistnämnda. En berättelse om en ung tjej som är beredd att göra vad som helst för att vinna och lyckas, det känns så... banalt. Gäsp liksom.

Att vissa skådespelare var rätt kassa. Som pappan, eller ridlärarinnan. Dålig regi eller dåliga skådisar? Vem vet. Bästa skådespelarna var Cassandra och Sara, tyckte jag.

Att hela gevärgrejen kändes rätt... meningslös. Men det var väl ett medvetet sätt att bryta mot den klassiska dramaturgiska regeln, att ett gevär som visas i en berättelse måste avfyras någon gång, med mer eller mindre tragiskt resultat. Jaja, kul för dig, regissörrebell. Inte lika kul för publiken. Just saying.

Att filmen fått så FRUKTANSVÄRT mycket hype. Högsta betyg i DN och i SvD, och det var bara grädden på moset. Gud. Får svenska filmer bara vara genialiska eller halvkassa? DN gav ju högsta betyg även till "Man tänker sitt" (nja) och Stefan Jarls senaste dokumentär (mega-nja, även om jag inte sett den - I know my shit). Alltså keep your pants on, det är bara en bra film. Ja, den är svensk. Och ja, det är kvinnor som gjort manus och regi, detta är fett. Och förtjänar att uppmärksammas. Men inte automatiskt leda till att man höjer betyget ett snäpp? Det känns ju bara oseriöst.

Jag är mer intresserad av Aschans nästa film, tror den kan bli bra på riktigt. Den här var - bra, men ändå mycket av en stilövning, som en lång, extremt välproducerad kortfilm. Lika kontrollerad och koncentrerad som voltigen den delvis handlade om. Elegant osv. Men jag tror att nästa film kan bli... mer än så. Om hon öppnar Medusas ask och liksom köttar på mer. Jag tror på Aschan. Och på kvotering i film-Sverige. Hell yeah.

BOTTOM LINE:

Bra film! Ändå. Den klarade Bechdel-testet, bara en sån sak. Den var obehaglig och ovanlig. Men den kunde ha varit ännu mer än så. Den kunde ha varit en "Fucking Åmål" för vår tid. Nu är det "bara" den bästa svenska regissörsdebuten på år och dagar. Jag tror på Ruben Östlunds "Play" som en starkare kandidat till årets bästa svenska film dock. Men jag kan ha fel - även den kan ju vara oproportionerligt hyllad.

hårig höst


Kid 'n Play - klassiskt frisyrband.

”Promo no. 1: Q-Tip had a fade / Promo no. 2: Q-Tip rock braids” rappade Q-Tip i Jungle Brothers Promo No. 2 från 1989 och markerade att någonting skett sedan den första Promo gjordes året dessförinnan. Hiphopen hade förändrats – nu var det små rastaflätor som gällde, man behövde inte ha en high-top fade, man kunde gå in för afrocentrism och ett mer tillåtande mode. Nyckeln låg i håret.

Hår har spelat en viktig roll i popmusik sedan dag ett. The Beatles snyggade visserligen till sin garderob när de fick skivkontrakt, men klippte sig inte kort, och håret fick växa och växa, till de unga fansens lycka och den äldre generationens bestörtning.  När hippierörelsen blev stor i slutet av 1960-talet var det långa otyglade håret dess tydligaste kännetecken. Broadway slog mynt av det genom att skapa succémusikalen Hair, och snart började det göras poplåtar om hår.

George Harrisons Let It Down handlar om att han vill att hans tjej ska släppa håret löst när de har sex (en sorts Vacker utan spackel 30 år tidigare), och Crosby, Stills, Nash & Young gjorde en självironisk låt om att klippa sig och förlora identiteten, Almost Cut My Hair. Två decennier senare skulle Pavement ladda en klippning med samma sellout-associationer, i deras Cut Your Hair.

Efter 1970-talet var det relativt tyst om hår i popmusiken, med ett viktigt undantag: Prince-låten She’s Always in My Hair från 1985. Den har på senare år inspirerat både OutKasts She Lives in My Lap och The-Dreams Playin’ in Her Hair. Och det är just inom rap och RnB som hårmusiken har gjort en comeback.



R. Kelly, de sexuella fantasiernas kung, gjorde en fin singel häromåret om att vilja ligga med sin frisör, Hairbraider. Ying Yang Twins gjorde en ännu snuskigare hårlåt, Pull My Hair. Och barnstjärnan Willow Smith fick en hit i fjol med den tunga Whip My Hair. 2010 var även året för Oskar Linnros – och den minst lika framgångsrika Oskar Linnros-frisyren.

En av de mest uppmärksammade låtarna från Lady Gagas senaste skiva heter kort och gott Hair. Till tonerna av Clarence Clemons saxofon vrålar Gaga triumfatoriskt: ”I’m as free as my hair!” och tillmäter därmed frisyren samma symboliska kraft som 60-talets hippies och det sena 80-talets rappare gjorde.

Den bästa hårlåten någonsin? Kanske musiken till reklamfilmen för det påhittade hårspraymärket ”Soul Glo” som har en biroll i Eddie Murphy-komedin En prins i New York. Det var Chic-geniet Nile Rodgers som skrev den, och den har fått nytt liv tack vare de fantastiska hiphopproducenterna Block Beattaz som samplade den till Hood Headlinaz låt Soul Glo. ”Just let your soul glow” – genom att fixa frisyren riktigt bra alltså – jag lovar att Lady Gaga nickar instämmande.



(från Nöjesguiden nr 8/2011)

Bonus: denna gamla big beat-goding med den högst anonyma artisten Hairy Diamond! Fin Gladys Knight & The Pips-sampling och tungt beat, fast inte så mycket hår förutom i (det rätt äckliga) artistnamnet.


drifters eller drifters?

Jag nåddes nyss av ett pressmeddelande från ett skivbolag med ämnesraden "Drifters har gjort det igen"! Jag tänkte: soft! En samlingsskiva med den gamla soulgruppen når oväntat nya lyssnare, mästerverk som "There goes my baby" och "Up on the roof" ligger helt plötsligt på iTunes nedladdningstopplista, gud vad kul!

Men - jag hade fel. Jag klickade på mailet och såg denna bild:



Det finns alltså ett dansband som heter Drifters. Är det inte märkligt? De har enligt wikipedia funnits i olika inkarnationer sedan 1962, en tidpunkt runt vilken de verkliga Drifters var hur kända som helst. Normalt att bara ta en populär arists namn? I och för sig verkar det finnas en viss tradition av detta just inom svensktoppengenren. Jag minns våren 1997 då alla lyssnade på The Notorious B.I.G.:s "Hypnotize", och sedan tänkte ännu mer på Biggie efter att han mördats (och Puffy gjorde sin "I'll be missing you"). Mitt i allt det kom en grupp på melodifestivalen som hette BIG! Vad var grejen med det? De kanske till och med vann. The nerve.

Hur som helst. I couldn't help but wonder - hur skulle det bli om alla svenska dansband hade valt sitt bandnamn som en hommage till en klassisk soulgrupp? Vad fint det hade varit.











PS detta är inte ett sätt att göra sig lustig över dansbandsskivomslagens estetiska tradition. Den sortens humor är den lägsta sortens humor. Eller i alla fall den tristaste sortens ironi.

ikväll: animal lover!



Ey lyssna! Svealands bästa klubb ANIMAL LOVER gör comeback! Kom till Landet, juvelen i Telefonplan, och joina oss i denna backanal i musikens tecken!

LIVE: The Andersen Tapes, en av popprinsessan Amanda Aldervalls många inkarnationer!

Bakom skivspelarna står än en gång Nicholas Ringskog Ferrada-Noli och Petter Bryman. Vi utlovar ett livsbejakande mayhem med såväl champagnedoftande R&B och ta-av-dig-tröjan-rap som endorfinexploderande indiepop och beslöjade elektroniska 2011-hits. Och någonstans däremellan ska vi klämma in Cheap Tricks "Surrender", fråga mig inte hur.

Kom! Det blir askul! Keep on dancing til the world ends!



Tack igen Nils för den animaliskt feta affischen!


rock x 3

Det slog mig nyss att jag skriver så himla mycket om män och manliga artister. Jag ber om ursäkt för detta. De låtar jag lyssnar på mest för tillfället är av kvinnor - Holes "Malibu", Katy B:s "Katy on a mission", Chers "Believe" och Adina Howards "Freak like me" - men av någon anledning har det blivit mycket män just när det gäller Nöjesguiden-recensionerna. Aja. Här har ni tre till, hur som helst.



Girls - Father, Son, Holy Ghost

Nicholas: Det som höjer Girls över mängden av rockande gitarrband är inte bara den magnetiske sångaren Christopher Owens och gruppens fantastiskt välskrivna poplåtar, utan även deras inställning till musik. Owens växte upp i en sekt, relativt skild från omvärlden, och upptäckte popmusik först i vuxen ålder, vilket gör att han tar sig an hela pophistorien fördomslöst och glupskt. 1960-talets soul, 1970-talets hårdrock och det tidiga 1990-talets brittiska gitarrpop får alla glida in i Girls universum. Father, Son, Holy Ghost har en maffigare ljudbild än debutalbumet, men det är en utveckling som känns logisk och inte trist. Om debuten var en intensiv förälskelse är uppföljaren ett varmt, passionerat förhållande som omsluter lyssnaren.

BETYG: 5/6 (från
Nöjesguiden)

Annika Flynner: Min vän Anders påpekade att Girls nya skiva låter som Moneybrother. Taskigt tycker jag! Visst, det är mycket mer rock än föregångaren, men inte på det douchiga sättet. Till och med den konstiga Black Sabbath-inspirerade "Die" är så apart att man, om inte gillar den, så åtminstone kan tycka att infallet har sin charm. Men det här är min favoritlåt. Gitarren i början låter rätt mycket som Suedes "The Living Dead", knappast en slump eftersom Christopher Owens på twitter erkänt att han tycker är Suede är det bästa av alla britpopband ("helt klart bättre än både Blur och Pulp" eller vad det var han skrev) och att Bernard Butler är "den snyggaste gitarristen någonsin".





Lo-Fi-Fnk - The Last Summer

Nicholas: Lo-Fi-Fnk skiljer sig från andra manliga duos som gör elektronisk popmusik genom att vara sympatiskt opretentiösa. De försöker varken förklara världen eller ta över den, de släpper skivor i en takt som skulle få branschstrateger att slita sig i håret och de fokuserar på att förfina sitt uttryck snarare än att anpassa sig till dagens hetaste sound. Men det som verkligen gör att man gillar dem är deras förmåga att skriva svängiga poplåtar. Marchin’ in bubblar av glädje, Want U fångar lördagnattens puls och i avslutande Nu Generation, skivans enda melankoliska låt, tar de avsked till sin ungdom genom att med bitterljuv blick välkomna nästa skeppslast ungdomar. The Last Summer är i alla avseenden en utveckling från debutalbumet. Jag önskar bara att den här skivan hade släppts tre månader tidigare, så att den kunde ha förgyllt min sista sommar som twenty-something.

BEYTYG: 5/6 (från Nöjesguiden)

Annika Flynner: Hehe, det känns nästan lite skamligt att gilla Lo-Fi-Fnk, för de är arketypen för ett band som var hippt för snart tio år sedan och vars sound är old hat idag. Men jag tycker faktiskt att de har utvecklats, därav det höga betyget, och den här skivan är en liten pärla i det svenska popåret 2011. Min favoritlåt på skivan är dock, insåg jag först nu, två år gammal.





The Drums - Portamento

Nicholas: The Drums tycks drivas av rockhistorisk revisionism, närmare bestämt av tesen att Joy Division inte gjorde deppig musik utan snarare livsbejakande och romantisk. För att bevisa detta gör de låt på låt som kopierar Joy Divisions sound till punkt och pricka men som har ljust klingande ackord och söta texter om förälskelse. Och det funkar! Nya skivan har inte lika många hits som fjolårets debutalbum, men Book of Revelations är fantastisk, med en refräng som låter cynisk ateism bli en språngbräda för otålig livslust och svindlande åtrå.

BETYG: 4/6 (från Nöjesguiden)

Annika Flynner: Ha, The Drums är väl ännu mindre coola än Lo-Fi-Fnk. Men vem fnken bryr sig om vad som är coolt. En bra låt är en bra låt, och jag älskar verkligen den här låten, "Book of Revelations". Dessutom är jag helt för alla kreativa typer av musikkritik. "Black Swan" var ju en analys av Tjajkovskijs "Svansjön", if you ask me, och hela The Drums karriär är som en magisteruppsats i musikvetenskap med ämnet Joy Division.


berlin 2011: en konstodyssé

Whaddup y'all. Jag har varit i Berlin i helgen, för första gången på åtta år, och det var hur nice som helst. Det är typ sommar där? Och extremt soft stämning, som Malmö fast i större skala - allt är lite fult och lite slappt, men det är billigt (två glas vin kostar mindre än ett glas i Stockholm!) och avslappnat (folk klär sig inte direkt som hipsters + barerna stänger aldrig någon speciell tidpunkt). Och det finns hur många konstgallerier som helst. Förlåt! Old news! Men det var ändå väldigt trevligt.

Galerie Bucholz hade de en uställning som verkligen var up my alley, den hette "Quodlibet III: Alphabets and instruments" och curatorn hade låtit ett antal konstnärer ta fram något som hade med musik och/eller alfabetet att göra, rätt fritt. Intressant koppling, eftersom A B C D osv esxisterar i musikvärlden men som toner och ackord och inte som bokstäver - och dessutom talar man om "alfabetiseringen av musiken" när man syftar på hur noteringen kom till. Jag ska inte visa allt som jag fotograferade på utställningen, men jag gillade i alla fall bland annat de här:


Wolfgang Tillmans, "303 in grass", 1993. Briljant skildring av acid house-rave tycker jag!


Paulina Olowska, "Body Movement - Alphabet Studies", 2007. Inte direkt som att man hatar Fred Astaire.


Danh Vo, "Alphabet (X)", "Alphabet (Y)" och "Alphabet (Z)", 2011. Kartong och guldlöv! GULDLÖV!


Tony Conrad, "Grommet Horn" (ca 1970) - nån sorts... flöjt? Haha!

Galerie Hiltawsky ställde två fotografer ut, en av dem var Matthew Pillsbury som förvandlade människor till spöken genom att använda långa exponeringstider (eller är det slutartider? Kan ej detta lingo). Vissa av dem var lite trista eller alltför enkla, vissa var väldigt bra, exempelvis en som skildrade ett par som hade sex, fast den här var min favorit:


Feldbusch Wiesner ställde Daniele Buetti ut en serie bilder döpta till "Oh Boy Oh Boy" som såg ut som datorgenererad mosaik föreställande... typ virus? Vissa var lite otäcka, de som såg ut som virus eller fassettögon, de flesta var mest dekorativa och mysigt färgglada. Den här gillade jag, ser ut som ett rum, eller en sorts kammare, med gyllene draperier. Och något freaky i förgrunden.

Det här stället var som ett konstverk i sig, ett kulturhus som var blandning av hippienäste och graffiitiborg. På fjärde våningen fanns en sydamerikansk kille som sålde fula tryck som typ var tatueringsmotiv. Det stod en skylt: "no photos". Don't hold your breath, men okej.


På det ambitiösa fotografimuséet C/O Berlin som låg i ett gammalt posthus hade de en massiv utställning som hette "unheimlich vertraut. Bilder vom Terror", kul tyckte jag som läst lite om Freuds "Das Unheimliche"-begrepp när jag pluggade litteraturvetenskap en gång i tiden. Unheimlich betyder uncanny på engelska och den svenska översättningen är ungefär "kuslig". "Kusligt bekant - bilder från terrorismen" var alltså titeln på utställningen, och det kusliga syftade på att något som är tryggt och representerar hemmamiljön görs främmande och obehagligt - i och med terrorismen eller hotet om den. En utställning som låg rätt i tiden, det är ju tio år efter 9/11-attentaten idag, men jag blev lite väl överväldigad av alla lemlästade kroppar och deppiga RAF-historier. Det är inget för mig, kanske. "Poesin kan inte vara ett verktyg för revolutionen, eftersom den ÄR revolutionen" sa den syriske poeten Adonis i P1 häromdagen, och samma sak gäller för all konst tycker jag. Min syster brukar ibland säga att man inte kan ha moraliska anspråk på konst, för konst är inte moralisk, den bara skildrar. Jag är med på det också.

Samtidigt kan man givetvis inte underkänna all öppet politisk konst rakt av, och det är väl bra att en curator väljer att sammanställa en massa dokumentärt foto för att skapa en helhetsbild av den moderna terrorismångesten. Men det blir lite som att läsa en fackbok istället för en skönlitterär - inget ont om fackböcker så klart, men det är en annan typ av upplevelse. Dessutom tyckte jag att den delen av utställningen som handlade om 9/11 var lite ensidig och inte alls gav något djupare perspektiv. Å andra sidan hade uställningen en riktigt bra dokumentärfilm om flygkapare, som jag tyvärr missade vem som hade gjort. Och så ställde de ut jättemånga foton av Anja Niedringhaus från Irak, Afghanistan och andra platser där det varit krig det senaste decenniet. Till exempel det här:
´

PS:

En soft grej med Berlin är den poetiska användningen av språket. Jag menar, att en gata heter "under lindarna" (Unter den Linden), är inte det rätt speciellt ändå? Det är kanske ingenting man tänker på eftersom det är en så känd och gammal gata. Men jag menar, i Stockholm heter gatorna trista saker som "Sveavägen" och "Västerlånggatan"... hur kul är det? I Berlin tänkte de: här ska vi plantera lindar (ett av de topp 5 mysigaste träden) på båda sidorna av vägen, man ska kunna promenera under lindarna och det ska kännas trevligt och behagligt - vi döper gatan till "Under lindarna" helt enkelt. Jag älskar det! En annan grej: jag var och åt frukost på ett ställe och menyn jag valde hette "Späte Liebe", det betyder "Sen kärlek" (uppenbarligen namnet på en dejtingsajt för äldre också, hehe). Fint tyckte jag! Sånt ser man inte heller i Sverige väl? Om något café här skulle få för sig att döpa frukostmenyer till något kul så blir det något töntigt och/eller fantasilöst, typ "California sunshine" eller "English breakfast". En sista grej jag fastnade för i detta sammanhang var en tunnelbanestation som hette "Schönleinstrasse", jag bara "åh! Den vackra
linjens gata! Lägg av nu, era gamla romantiker på stadsarkitektkontoret!" - men det var en missuppfattning från min sida. Jag kan ju inte tyska så jag tolkar allt lite som jag vill tolka det. Schönlein betyder inte alls vacker linje, enligt Google Translate, och förmodligen är gatan döpt efter den här gamla duden. Men men.

funky wednesday

Kära dagbok! Jag hade en trevlig onsdag denna vecka. Först var jag med i Musikguiden i P3 och pratade om mysiga artister som The-Dream, Drake, Yelawolf och Waka Flocka Flame, går att lyssna på här.

Sen gick jag till Hornstull Strand för att se Neneh Cherry och ESG. Det var kul!

Jag har inget djupare förhållande till Neneh Cherry. Jag minns att jag, när jag var typ 16 och hade blivit seriöst intresserad av hiphophistoria (lol), gick till skivaffären och provlyssnade på "Raw like sushi". Jag köpte inte skivan för jag tyckte den lät hopplöst daterad och trist, den levde inte alls upp till mina förväntningar om ett Native Tounges-möter-tidiga-Massive Attack-sound. "7 seconds" minns jag när den kom (1994 va?) men den tyckte jag var cheesy redan då*. Däremot gillade jag hennes Marvin Gaye-cover "Trouble man" väldigt mycket. Men jag beslöt mig väl mer eller mindre, där och då i skivaffären, för att Neneh Cherry inte var all that och slutade tänka på henne och hon försvann från musikbranschen och jag saknade inte henne. Men idag, 13 år senare, dansar jag gladeligen till "Buffalo Stance" varje gång jag hör den ute, och dessutom känns Neneh Cherry som en funky förlöpare till Mapei, så det kändes kul att hon har en comeback på gång och att få ta del av den.



Och hon var jättebra! Det var det som var det roliga. Hon är väl runt 45 år nu men hon var så himla snygg, cool och funky. Sjöng fantastiskt, dansade extremt grymt, och sprudlade i allmänhet av glädje och energi - samtidigt som hon inte hymlade med att hon var nervös av att stå på scen igen och att hon kände sig lite gammal - det var omöjligt att inte känna en enorm kärlek för henne. Hon flankerades av en ung snygg körsångerska - som visade sig vara hennes dotter! Extremt gulligt tyckte jag. Älskar family business. Blev lika glad när Jenny Wilson presenterade sin coola basist på konserten på Way out west: "här är min syster Sara Wilson!".

Själva musiken då? Well... haha. Det var ganska intressant, för det var som om Neneh Cherry legat nerfrusen sedan hon försvann i mitten av 90-talet och precis tinats upp, likt Mel Gibson i "Forever young", för henne hade tiden stått stilla. Det var som om 90-talet var ungt och ord som FUNK och SOUL var nya och tuffa för en vit indiepublik, och bandet spelade FUNK men med "moderna popinslag", vilket i början av 90-talet var liktydigt med distade metalgitarrer (lex Judgement Night). Men för att vara extra cool blandade Neneh Cherry in HIPHOPTRUMMOR, fast i haschigt långsamt tempo med ljudligt vinylknaster, dvs TRIPHOP, hon bara "drop that motherfucking beat" med ett slugt leende och så kom värsta Bristol-beatet. Det var också gulligt tyckte jag! För Neneh Cherry surfade på ett självförtroende som anstår någon som ligger i bräschen för popmusikens utveckling, och hade året varit 1992 så hade hon ju också gjort det. Så det var som en härlig tidsresa till en cool klubb i London i 90-talets gryning - illusionen blev verklig i och med att Neneh Cherry själv verkade så övertygad - och det tyckte jag var mysigt. Att finalnumret "Buffalo Stance" gjordes i en ganska gräslig Red Hot Chili Peppers-version med ackord som inte alls passade till sångmelodin gjorde inte så mycket. Eller snarare: det var helt logiskt.



Kvällens huvudattraktion var de aparta funklegenderna ESG. Men jag hann bara se början av konserten för jag skulle iväg och träffa min Paris-vän Johan som var och hälsade på. ESG är inte direkt mitt favoritband, men de är onekligen enormt coola: i början av 80-talet bestämmer sig några systrar i en stor familj att starta ett band, och det unika är att de inte är ett dugg belastade av de krav och konventioner - inte minst könsrollsmässiga sådana - som följer av genrer som funk eller punk, de skapar ett naivt parallelluniversum som låter helt ljuvligt. De är lika mycket Ohio Players som Joy Division, lika mycket Tito Puente som Steve Reich, och det är ingen slump att deras tidlösa musik kändes modern såväl under det tidiga 90-talets acid jazz-era (då de fick sin första revival) som i det tidiga 00-talets punkfunktrend (då de fick sin andra revival). De är också rent allmänt New York-härliga. En Nike-keps och ett nonchalant leende. Väldigt lätta att älska.

Jag måste dock säga att de lät lite bedagade. Åldern tar ut sin rätt, det var ändå 30 år sedan de var unga och furiösa och det märktes. Låtarna lät helt enkelt en aning (men bara en aning) långsammare än på de gamla skivorna, lite lugnare, lite snällare. Kanske tog sig konserten mot slutet, det vet jag ingenting om. Men jag blev i alla fall glad att jag fick höra "UFO". Detta minimalistiska mästerverk, detta kusliga eko, denna bisarra basgång, detta makalösa beat. Jag älskar den låten. Så enkel och ändå så oändlig. Inte undra på att den samplats av alla från Marley Marl till J Dilla.

(* dock tycker jag "7 seconds" är intressant rent pophistoriskt eftersom den ansluter till en genre som var väldigt levande på 90-talet men som nu är helt död. Jag tänker på låtar som Tasmin Archers "Sleeping satellite", Des'rees "Life", Lighthouse Familys "High" och - genrens mästerverk - Gabrielles "Dreams". En dag ska jag skriva om denna lilla popavfart... just nu har jag svårt att sätta ord på vad som utmärker den.)

love/hate

Ok inte kärlek och hat kanske men här är i alla fall ett case of "gillar jäkligt mycket" respektive "gillar jäkligt lite":



Terius Nash - 1977

Nicholas: Genom att skriva hitlåtar som Rihannas Umbrella och Beyoncés Single Ladies och släppa djupt personliga album som fjolårets mästerverk Love King har Terius ”The-Dream” Nash placerat sig själv på den moderna soulmusikens tron. 1977 är hans fjärde skiva, men han ser den som en aptitretare inför kommande Love IV: Diary of a Madman snarare än som ett ”riktigt” album. Det märks – detta är inte bara hans ojämnaste samling låtar hittills, utan också första gången som han går ifrån sin princip att låta sångerna gå in i varandra i ett välregisserat flöde. Men även det som The-Dream gör med vänsterhanden är bättre än nästan all R’n’B som ges ut. Och vissa låtar här, som Long Gone, Wedding Crasher och titellåten, är bland det bästa som drömmen har gjort. De visar att han är som bäst och mest unik när han orädd går rakt in i den nakna bitterheten.

BETYG: 5/6 (från
Nöjesguiden)

Annika Flynner: Att han kallar sig Terius Nash här måste väl ha att göra med att Def Jam-kontraktet säger att bara de får ge ut skivor med "The-Dream"? Det vore ju intressant om det inte var så (typ ett statement att han vill bli en riktig människa, inte bara en seriefigur, i sina låtar), men jag tror faktiskt att det är så. No matter. 1977 släpps i en intressant tidpunkt, eftersom vi detta år fått se en accelerande lavin av vad som kallas - urk - för "indie R&B". Visst låter det töntigt, men strunt samma, för The Weeknd och Frank Ocean är så himla bra, och även artister som How To Dress Well är bra tycker jag. Att indierövar ska börja skaka sina rövar till modern R&B har vi ju velat sedan tidernas begynnelse (dvs Stone Roses Fool's gold) och vi har ju onekligen varit på väg i den riktningen under det senaste decenniet, då exempelvis Pitchfork utnämnde T.I.:s "What you know" till 2006 års bästa låt (iofs 100 % kokett) och Florian spelade in en cover på Jaheims "Ghetto love" (älskar den!). Nu är vi här - sajter som The Fader skriver inte bara om ny indie och ny R&B utan också om nya artister som blandar indie och R&B. Och som låter - rätt jävla bra. Jag föredrar att kalla The Weeknd för emo-soul, men det är bara ett annat sätt att se på det (men emo-soulen har en lång historia - lyssna till exempel på Ben E. Kings magiska singel "It's all over" där protagonisten funderar på att begå självmord men låter bli pga skraj och normal). The-Dream har ju, helt oberoende av den här framväxande trenden, haft sin egen personliga utveckling som artist. I takt med att hans självfötroende ökat har han vågat ta ut svängarna mer - precis som sina idoler Prince och R. Kelly, vars respektive debutalbum är deras karriärers minst intressanta. Jag tror inte att The-Dream mår sämre och sämre bara för att de sorgliga och bittra låtarna utgör allt större del av hans skivor - jag tror bara att han blir ärligare och ärligare, att det är den utvecklingen vi ser. Gud vad jag älskar, exempelvis den här låten:





Game - The R.E.D. Album

Nicholas: Under de tre år som gått sedan Games förra skiva LAX gavs ut har den vandrande gangstarapencyklopedin spelat in en mängd låtar, ständigt med nya producenter och gästartister, och släppt dem gratis på nätet eller som sjunkbomber till promotionsinglar. Albumet som skjutits upp ett otal gånger men som nu äntligen släpps är en märklig halvmesyr som satsar på kvantitet och ängslig bredd snarare än kvalitet och fokus. Det är en desperat produkt från en rappare vars kärlek till och skicklighet att imitera andra rapstjärnor hindrar honom från att släppa fram sin egen personlighet. Games enda ambition är nämligen att bli en raplegend – att göra en riktigt bra låt eller skriva en textrad som man aldrig glömmer verkar däremot inte intressera honom. Visst är hans besatthet vid status ett symptom på vår tid, men det ursäktar inte att Game gör fasligt trist musik. Skivan har över 20 låtar men endast två är bra: den ilskna, revanschdrypande och gotiskt dramatiska The City och Mama Knows som lyfts av ett elegant jazzdoftande beat och en söt refräng av Nelly Furtado.

BETYG: 2/6 (från Nöjesguiden)

Annika Flynner: Ah, det är deppigt. Games första skiva var ju sådär härligt hybriscrazy som bara rapdebutalbum är (och Dr Dre såg till att bara superbra beats fick komma med på den skivan: av Kanye West, Timbaland, Cool & Dre, Just Blaze och Dr Dre själv... hot damn vilka låtar), och andra skivan hade den här fina svärtan som endast skilsmässoalbum har - temat för skivan var ju den bittra och onödiga skilsmässan från Dr Dre, fadersfiguren som Game dyrkade mer än allt annat, det var så himla hemskt att han gått från att ha ingenting till att få allting till att förlora igen. Det gav låtarna på den skivan en oerhörd dramatisk sprängkraft. Tredje skivan - inte lika bra, men ändå några bra låtar, som Lil Wayne-duetten My Life. Men det här? Så himla deppigt. Han försöker göra alla till lags - bara en detalj: han bortförklarar att albumets titel har något att göra med "red" och gänget Bloods, i en låt säger han att han är Crip och blå om farbror Snoop är det. Jag är inte mycket för gängmoral, men det är intressant att en rappare från Los Angeles försöker vara nere med båda gängen, det har typ aldrig någonsin hänt (för Snoop, som blev "blå" när han skulle distansera sig från den mordiske psykopaten och Death Row-bossen Suge Knight som är Bloods-medlem, är saken sannerligen ingen bagatell). Den mentaliteten genomsyrar allt Game gör nuförtiden: totalt ängslig, han har raderat sin egen vilja och smak, och det en gång så kolossala självförtroendet blev så sårat av halvfiaskot med LAX att han nu inte vågar vara personlig och självutlämnande i sina texter längre (jämför med The-Dream ovan). Ah, sorgligt som sagt. Men jag gillar som sagt den här låten. Låter lite... A Tribe Called Quest?


nina stemma & esa-pekka salonen @ östersjöfestivalen 2011



Igår var jag på Berwaldhallen för första gången på länge. Det var en fantastisk kväll: Esa-Pekka Salonen dirigerade och Nina Stemme, vår tids största Wagnersopran, var där för att framföra finalen i det "Ragrnarök greatest hits"-program som Esa-Pekka knåpat ihop.

Först dock Brahms violinkonsert. Det känns lite dumt att jämföra Brahms med Wagner, det är som att jämföra Mazzy Star med Gang Starr - bara för att man är verksam samtidigt så behöver man inte ha samma estetiska ideal. Brahms var lika dålig på att göra Wagnermusik som Wagner var på att göra Brahmsmusik. Brahms skulle man kunna kalla för romantikens The Hives, han trodde på en tradition som de flesta såg som död och begraven, hur bra och viktig den än hade varit. Han bara: "bara för att det redan gjorts mästerliga pianosonater, symfonier och violinkonserter av Mozart och Beethoven så tänker jag inte avstå från att göra mina egna!" och så komponerade han såna stycken. Han gjorde det med bravur, precis som Howlin' Pelle tjoar och tjimmar och går ner i spagat med bravur. Men särskilt fräscht känns det ju inte. Och framföralt: särskilt personligt känns det inte. Brahms violinkonsert är vacker, stilfull - men inte mycket mer än så. Sibelius och Berg gjorde båda violinkonserter i början av 1900-talet som var betydligt mer uttrycksfulla än den som Brahms gjorde på 1870-talet, de visade att man faktiskt kan gå ifrån de stela konventionerna och ändå göra en fantastisk violinkonsert. Men jag gillar i alla fall sista satsen i Brahms konsert, den är medryckande och härlig, suggererar fram en bild av att springa till sin älskade genom gator och torg.

Men efter paus kom the real deal: tre stycken från Ragnarök (Götterdämmerung, "gudarnas skymning"), sista delen i Wagners Ring-cykel. Att koka ner en flera timmar lång opera till tre stycken är inte så lätt, men Esa-Pekka gjorde det snyggt. Först "Siegfrieds Rhenfärd" (hjälten Siegfried åker båt på Rhen och chillar, han är tyst eftersom det är ett instrumentalt stycke), sedan "Siegfrieds begravningsmarsch" (Siegfried har kolat och alla är ledsna, även detta instrumentalt) och så den berömda finalen där världen går under. Först när denna sista del kom stegade den drottninglika Nina Stemme in på scenen. Hon ställde sig lugnt och bestämt bredvid dirigenten och tittade rakt fram. Hennes klänning glittrade och man såg henne andas; för varje andetag kom hon längre i den meditation som hon inlett då hon ställde sig där, för varje andetag blev hon mer och mer Brünnhilde. Hon som sett alla hon älska dö och materialismen och egoisen äta upp världens själ, hon som i denna slutscen slänger tillbaka ringen till Rhendöttrarna och sätter sig på sin häst och rider rakt in i flammorna när Valhall brinner upp, Rhen svämmar över och hela världen går under.

Det var - fantastiskt.

När Nina Stemme började sjunga... jag kan inte förklara hur mäktigt det var.

Med sin röst och sitt ansikte uttryckte hon allt. Hon skapade hela dramat, hela operan, mitt där framför ögonen på oss, trots att vi bara fick den här snutten, utan scenografi eller motspelare eller någonting. Esa-Pekka dirigerade lika mjukt och mästerligt som alltid och den generöst stora orkestern understödde Nina Stemme perfekt. Musikerna förvandlades i mina ögon till scenografin: de guppande stråkarna var som de vilda flammorna i det brinnande Valhall. Jag hade aldrig hört denna musik innan men den var så mäktig. Så drabbande. Det var bara: allt faller, låt det falla. Allt krossas, låt det krossas. Allt brinner, låt det brinna. Det var konstnärlig katarsis av bästa märke, och minst lika bra breakup-musik som Blood on the Tracks. Så utlevande, så förtvivlat passionerad, så fylld av smärta och insikt. Gud. Det var helt otroligt.

Nina Stemmes blick gick rakt in i mig. Och när hon tystnade, när Brünnhilde hade ridit in i elden, då stod hon kvar. Nu med en annan uppsyn, ett märkligt lugn som inte var värderande, som varken hade sorg eller glädje. Det var som om gudadottern Brünnhilde hade dött, men endast kroppen hade förintats, nu svepte hennes spöke eller själ omkring och betraktade känslolöst allt omkring den, all förstörelse, all skövlad mark, all postapokalyptisk tystnad. Nina Stemme skänkte musikens sista minuter denna extra dimension, bara genom sin gestalt, sin pondus. Sin blick och sina andetag. Och i de allra sista sekunderna märkte man hur hon landade, hur hon långsamt klev ur Brünnhilde och blev Nina igen. Tillbaka till livet.

Jag kan ju säga att applåderna efteråt var ganska ordentliga. Men det hör väl till. Ingen skulle inte ge en stjärna som Nina Stemme stående ovationer, Berwaldhallens publik är artig och socialt kompetent. Men jag tror inte att jag var den enda som blev fullständigt knockad av det musikaliska och dramatiska som framförts. Det var helt enkelt helt otroligt. Kanske det allra bästa jag sett på scen i år.

Det finns inte så många Ragnarök-skivor på Spotify, men jag hittade en härlig med Wienerfilharmonikerna, Georg Solti som dirigent och Birgit Nilsson som Brünnhilde. Jag gjorde en
playlist med samma tre stycken som Esa-Pekka och Nina Stemme framförde, check it out.

Och apropå Spotify-playlist så gjorde jag häromdagen en uppföljare till min sommarlista - här är 100 asbra höstlåtar.

lil wayne - tha carter iv

Innan "The Carter III" släpptes 2008 skrev jag en sinnessjukt lång essä om Lil Wayne för Digfi där jag gick igenom hela hans karriär. Finns tyvärr inte på nätet längre men jag kan slänga upp den här om någon är intresserad.

För Nöjesguiden skrev jag sedan en (hysteriskt kort)
recension av Tha Carter III. Den fick 6/6 i betyg.

"Rebirth" recenserade jag också men den fick bara 2/6 i betyg. "I am not a human being" fick däremot 5/6 i betyg när jag recenserade den, mycket på grund av underbara hitlåten "Right above it" och för att "I'm single" var med på den (trots att den var ett år gammal vid den tidpunkten). Och för en månad sen skrev jag en recension av Weezys senaste mixtape "Sorry 4 the wait". Den fick 4/6 betyg.

Men nu är det alltså dags för den här:



Nicholas: Den nästan omänskliga produktivitet som Lil Wayne uppvisat de senaste sju åren kan jämföras med Bob Dylan på 1960-talet och Prince på 1980-talet. Weezy är ett med sitt rappande, likt Jimi Hendrix var ett med sin gitarr, och den naturligheten och självklarheten genomsyrar allt han gör. Mot en sådan genuinitet har inga andra rappare en chans, hur smarta och målmedvetna de än är. Wayne spelar oavbrutet in nya låtar, och när det är dags att släppa ett album väljer han bara ut de han gillar mest för tillfället. Det gör att Tha Carter IV låter anspråkslöst och spontant istället för som en sådan pretentiös produkt vi hade kunnat vänta oss av en av världens bäst säljande hiphopartister. Det är en rå och rolig skiva, hiphop befriad från snobbism och mindervärdeskomplex. Man kan ha invändningar mot att han inte rappar fullt så fokuserat som han gjorde runt 2007, men Waynes humör och självförtroende är konstant på topp och det kommer man långt med inom rap. Singlarna 6 Foot 7 Foot, John och How to Love känns redan som klassiska tillskott i Weezy-katalogen.

BETYG: 5/6 (från Nöjesguiden)

Annika Flynner: Shit, jag hinner faktiskt inte skriva så mycket nu eftersom jag snart ska iväg och spela skivor på WunderBar på Nybrokajen 11 (kom gärna förbi! *reklam*), måste styra upp något käk innan dess. Men om jag hade hunnit hade jag skrivit en lång utläggning om varför Lil Wayne är bättre än alla andra rappare på att rappa om sex. Min favorit av hans ge huvud-rim på den här skivan är: "I eat her til she cry / call it whine and dine". En annan favoritrad på denna skiva är sista frasen i den hårda disslåten It's Good: "potato salad". Det är en lite fånig referens till en ghetto-gangster-MacGyver-grej. Men för den ej initierade är det lika bisarrt som när Goethe planterade ordet "Klopstock" i Den unge Werthers lidanden. Man bara: potatissallad? Va?? Hahaha. Åh. Älskar Lil Wayne.

FÖRLÅT för slappt blogginlägg! Puss o kram