ich bin republikan

Idag fyller knugen 60 bast. Who cares? Jävligt många, inklusive alla tidningar och tv-program. Sjukt.

Jag vet att det finns viktigare politiska frågor - som att motverka diskrimineringen av kvinnor och invandrare, och att styra upp fler jobb - men avskaffandet av monarkin är ändå jävligt viktigt. Ärligt, jag tycker det är PINSAMT att vi har ett kungahus. Det här är år 2006. 250 år efter upplysningen, 200 år efter industrialismen, 150 år (?) efter Marx, 100 år efter Freud, typ 50 år efter Gandhi... och vi har fortfarande vår jävla kung och med sitt ärvda ämbete. Är det acceptabelt i ett modernt samhälle?

Det finns en calypsolåt som heter "I was there (at the coronation)" som handlar om en västindisk invandrare i England som är med och tittar på när drottning Elizabeth blir krönt. Han är en i publiken, står och är glad att han kan se spektaklet, tittar storögt på de kungliga och de fina, känner avståndet till folk av hans egen sort. Ordet demokrati finns inte i hans huvud, tanken om att människor kan vara jämställda existerar inte. Om någon hade sagt till honom att alla människor har samma förutsättningar att lyckas i livet och att han själv skulle kunna bli den person som styr England hade han skrattat. Det är en så sorlig låt. Man darrar när man hör den.

Jag tänker inte säga ett ord om Hänt i veckan och skvallerkulturen, om prinsessorna som "är i feståldern", om att folk vill ha en symbol för Sverige, om turismens beroende av traditioner, eller om huruvida det är gulligt eller ej att kungen super till ibland ("han är bara en vanlig kille"). Nej, jag skiter i det. Det är så ointressant att det inte förtjänar en sekund av mig. Lite mer intressant är kanske att Silvia inte vet skillnaden mellan feminism och feminitet och att kungen inte vet skillnaden mellan demokrati och Burundi. Men det enda som är riktigt intressant är detta: VI BORDE AVSKAFFA DENNA OMODERNA INSTITUTION NU. Ingen diskussion, inga om och men, ingenting. Just do it. Man skäms fan över att vara svensk.

Gråt & tandgnisslan

Annika, Annika, Annika. Hur kunde du vara så naiv? Trodde du verkligen att du hade en chans? Du sökte till musiklinjen på en folkhögskola, du gick upp klockan sex i morse för att kunna ta dig till stället som låg in the middle of nowhere, du var där och träffade folk som var WAY beyond your league, du fick spela upp precis som dem, och du misslyckades kapitalt. Men vad hade du väntat dig?

Jag vet inte. Jag gillar jazz, och jag gillar att spela piano. Det är allt. Jag vill inte bli nån Robert Wells, och inte nån Yo-Yo Ma heller för den delen. Who gives a fuck, jag vill bara spela lite piano och bli lite bättre, träffa lite folk som gillar jazz. Kanske starta en hobbygrupp som Woody Allen. Men fan vad naivt, jag kom dit och blev KROSSAD.

Jag var rätt malplacé där, bland alla kids som var fem år yngre än jag och som gått på musikgymnasium eller bara var jävligt begåvade. Jag har aldrig känt mig så indie i hela mitt liv som när jag satt där och fumlade med pianotangenterna. Vad fan vet jag om modala skalor och motivisk improvisation? Jag hade bara en idé och att jag skulle gå på folkhögskola och bara gå in för musik ett tag. Göra något annorlunda ett tag. Det verkade så trevligt. Men it ain't gonna happen.

Jag vet inte varför jag så gärna vill gå på folkhögskola. Eller jag vet, det är panik inför att bli vuxen, att bli klar med sin utbildning, att bege sig in i den riktiga världen. Vuxenvärlden omfamnar mig lugnt men jag vrider mig ur den obeställda kramen. Fuck you, jag vägrar! Andres Lokko skrev att Radio Dept var ljudet av att hänga kvar, att inte vilja ta det sista steget in i vuxenlivet. Men då hade han inte hört ljudet av Annika Flynner som slickar igen kuvertet med sin ansökan till folkhögskolan. Äkta naivitet, äkta desperation, äkta idiot.

Summer and looking for a job

Topp 5 låtar som är gittiga att höra just när man fått reda på att man fått ett jobb:
1. The Concretes "Chosen one"
2. McFadden & Whitehead "Ain't no stopping us now"
3. Ultra High Frequency "We're on the right track"
4. Foxxy Brown "J-O-B"
5. Beatnuts & Fatman Scoop "Let's git doe"

pet grief

radio dept

Varför har folk sluta kommentera mina inlägg? Skit samma, här kommer ett till. Kan inte låta bli.


Fan vad jag gillar den nya Radio Dept-skivan. Alla recensioner skriver att den är jättelik den första. Håller faktiskt inte med om det. Visst, det är samma band och i grund och botten samma sound, men allting är mycket ljusare, mycket mer stillsamt, den vemodiga stämningen är mer subtil. Folk har skrivit om att det är mindre gitarrer. Men ingen skriver om de underbara flygeltonerna. Johan & co har snöat in på de där riktigt tunga, dramatiska ljuden som man får när man spelar bastoner på en flygel. Elegant, för att inte säga genialiskt.

Just nu skulle jag kunna säga att den här skivan är bättre än den förra. Mindre hittig kanske, men jag gillade å andra sidan alltid de episka låtarna ("Lost and found"!) mer än de omedelbara ("Why don't you talk about it" etc), även om alla är fantastiska låtar. Det balla med Radio Dept är att de går in för att göra musik som har den simpla ambitionen att vara så vacker som möjligt. Det kan gå hur snett som helst, bli hur tråkigt och uddlöst som helst. Faktiskt. Men inte för Radio Dept, eftersom de tvinnar så underbara melodier över sina kristallpalats till ackordföljder och gnistrande beats. Allt är isblått, allt skimrar, allt är så vackert.


München

Steven Spielberg alltså. Har alltid hatat honom. För tre år sen promenerade jag och Oxford-Petter (eller var det CM?) på Champs-Elysées och utanför Fnac var det helt crowded med folk. Det var i samma veva som "Catch me if you can" visades.
- Vad händer här? frågade jag
- Steven Spielberg, Tom Hanks och Matt Damon är här och skriver autografer.
- Shit, ska vi inte gå dit och spöa upp dem?
Sedan "Good Will Hunting" har Matt Damon stått högt upp på min svarta lista. Tom Hanks har också många synder bakom sig, och Spielberg är ju i allra högsta grad medansvarig för att det fina Hollywood-70-talet förvandlades till ett blockbusterhelvete.

Men nu har jag sett "München" och jag är imponerad. Det intressanta är ju att det är andra sidan av "Schindler's list"-myntet, Spielberg tar itu med sin judiska identitet. På det sättet är ju det här den kanske mest personliga filmen som han gjort, det är så nära vi kommer hans tankar och åsikter. Man undrar om han delvis har dåligt samvete för att ha gjort en film som "Schindler's list"? Alltså man kan ju inte fronta på det som skildras i en sån film, men hela Israelfrågan är lite mer komplex än "det judiska folket har fått lida som fan - de förtjänar att få ett eget land". Det som skildras i "München" är allt annat än fint, och till skillnad från "Schindler's list" (och till skillnad från nazisterna vs judarna) är det inte så himla självklart vem som är ond och god.

Rent filmhistoriskt är det en intressant utveckling. Från filmer som "White heat" eller "The asphalt jungle", där skurkarna kontroversiellt nog var huvudpersoner och hjältar som man hejade på, till det här: israeliska agenter som i en spännande thriller letar upp och mördar palestinska terroristledare. Lika kluvna känslor som biobesökarna på 1930-talet hade när de sympatiserade med den vidrida James Cagney, lika kluvna känslor får vi idag som får följa Avner och hans A-Team av vidriga patriotiska mördare.

Spielberg vågar inte gå så långt att han visar palestiniernas lidande, men han har i alla fall en liten scen där en arabisk terrorist får förklara för Avner hur palestinierna känner inför landet som de fördrivs ifrån. Hur desperation, stolthet och hämndbegär hänger ihop. Avner blir aldrig en hjälte, istället blir han fucked for life. Scenen där han har sex med sin fru men bara kan tänka på död och kaos var lika obehaglig som effektiv.

Det enda som var dåligt med filmen var att den hade en typisk femme fatale. Den vackra, sexiga och självsäkra kvinnan som stöter på Avner - hon visar sig givetvis vara en mördare. Lita aldrig på en kvinna som inte är lugn och snäll, det är ett budskap som männen i Hollywood aldrig tröttnar på att ge oss.

eftersnack med karin & olof

alain

Jag såg nyss Joseph Loseys "Monsieur Klein" med Alain Delon i rollen som överklassens mest naiva man i Paris under andra världskriget. Jag är så himla lättpåverkad av film (fast det är nog en en bra grej), så när jag gick ut från biografen och in i en liten kiosk för att köpa ett Euro City-telefonkort så kändes det som om jag skulle fixa fram falskt pass för att kunna fly från landet och från nazisterna.

Det är svårt att "landa" från en film om man inte har någon som man ser den med och som vill prata om den efteråt. Som tur var hade jag med mig en av mina bästa vänner, min mp3-spelare. När jag cyklade hem spelade den The Knifes "Marble house" för mig och det var just vad jag behövde. Allvaret gjorde mig lugn, ett hav av vackra synttoner skiljde mig från solskenet och vimlet på stan. Rytmen i den låten låter faktiskt precis som böljande havsvågor, melodin skulle kunna vara sjungen av någon som ror. Det är fint.

Alltså det var inte VÄRLDENS bästa eller mest starka film eller nåt. Men man behöver alltid lite eftersnack.

Timbaland-nostalgi del 1: "All y'all" (2001)

Så jävla bra låt! Vilket beat! Underskattad.

Kan man verkligen tala om Timbaland-nostalgi? Ja, för det känns som det var jävligt länge sen som han låg på topp. Jag märkte det redan när tredje Missy Elliott-skivan släpptes ("Miss E... so addictive") och skrev en dramatisk "det här är början på slutet"-recension till Gidappa. De publicerade den inte. Året efter kom den ännu sämre "Under construction" med sin unkna old school-nostalgi, och jag skrev en ännu mer negativ recension, som de inte heller tog med. Istället hyllade de Missy Elliott som framtiden ännu en gång, jag vet inte om det var slentrian eller bara dumhet. Fast det var nog jag som var dum - jag glömde bort att Gidappa aldrig tog med några skivrecensioner som inte var positiva. I och för sig en rätt sympatisk princip.

I och för sig var det fel av mig att vara så kritisk 2001. Timbaland gjorde fantastiska låtar som "Get ur freak on", "Ugly", "We need a resolution", "More than a woman", "Raise up" (eller var det 2000?) och just "All y'all".  Men sen dog Aaliyah och all inspiration bara slocknade... jaja, det där har jag skrivit om tidigare. Men 2002 hade han definitivt lost it. "Work it" var bra, men det berodde för första gången när det gäller en Missy Elliott-singel mer på henne än på Timbalands beat.

Skit samma. Nu är det 2006 och jag är mer sugen på att höra nästa Toomp-produktion än något från Virginia.

Annika om Anna Hellsten

Det var så kul när Anna Hellsten resurrectade som bloggare. Jag hade verkligen saknat henne, för hon var så gittig när hon skrev för Pop - hon ägnade all sin tid och energi åt att hylla R&B och hon var antitesen till alla män som lyssnade på Mogwai och Lambchop.

Det är lätt att glömma, men hon var en av de första som tog R. Kelly på allvar. Pionjär inom svensk musikjournalistik med andra ord. R&B blev ju inte inne i Sverige förrän typ 1999, innan trodde alla korrekta indierövar att det typ var musik för kickerstjejer. Föraktfulla medelklassjävlar. Hur som helst, långt före rockmän började lyssna nyfiket på Timbaland och Lauryn Hill-skivan blev en ny Lisa Ekdahl fanns Anna Hellsten och pratade sig varm om Jodeci och 112. Kjell Häglund skrev en krönika om 112 för att han gillade texten i en låt. Anna Hellsten skrev om dem för att hon älskade att de sjöng så vackert och förpackningen var så lyxig och gittig.

Men varken det svenska musikjournalistklimatet eller Anna Hellsten ser likadana ut nu som för tio år sen. Hon skriver fortfarande bra, men verkar ärligt talat ganska ointresserad av musik och populärkultur. Hennes blogg är trevlig, men det är mer av en vanlig blogg, typ hon skriver om vad hon ska äta till middag. Jag läste en artikel hon skrev i Sydsvenskan också. Den handlade om en bok om Dr Phil. Jaha, liksom. Tråkigt, men det kanske var orättvist av mig att hoppas att allt hon skriver nu ska vara lika bra som då.

Förresten, jag tar tillbaka det där om att det svenska ...klimatet skulle se annorlunda ut idag. Så jävla stor skillnad är det inte. Det är bara gudarna som är nya: Arcade Fire och DFA istället för Primal Scream och Chemical Brothers. Den vokalbaserade, honungslena R&B-musiken är fortfarande styvmoderligt behandlad, även om artister som Jaheim ändå får hyggliga recensioner. Annars är det bara politiskt korrekt tråksoul som Angie Stone eller John Legend som går hem i de politiskt korrekta stugorna. Bara en sån sak som att ingen erkänner att Jermaine Dupri är en av vår tids stora låtskrivare och producenter. Det är ju helt sjukt. Synd att det inte finns någon ny Anna Hellsten som kan hålla fanan högt. Någon som inte "JAG SKRIVER OM HIP HOP ochliter&bockså" utan skriver om r&b, punkt slut. Varför skulle Cam'ron vara en mer intressant artist än Keyshia Cole?

(OBS playahaters - jag vet att Anna Hellsten skrev om hiphop också, skit samma!)

Ghostface Killah: "Fishscale"

Ghostfaces femte album är det bästa han gjort sedan "Supreme clientele" som kom för sex år sen. Det är nog min favoritskiva med honom - det är möjligt att "Ironman" är mer klassisk, mer musikaliskt intressant, mer viktig som "den sista riktigt bra Wu-Tang-skivan". Men "Supreme clientele" handlar inte om Wu-Tang eller RZA, den handlar om Ghostface. Den är ojämn, men det skapar en annan dynamik: man vet att Wu-gänget är på dekis, att de tappat ledningen för länge sen, och man sitter och håller tummarna för att de ska få till det igen. Och när det händer, som i "Nutmeg", "Buck 50" och "One", blir man så glad. Fast bäst av allt är "Child's play", det vackraste och mest rörande som Ghostface eller vem som helst från Staten Island någonsin spelat in.

Fast okej, jag skulle ju snacka om nya skivan. Den är bra. "Shakey Dog" samplar en gammal Dells-favorit, "I can sing a rainbow / Love is blue" (deras bästa låt efter "I hear voices"?), "The champ" en fantastisk Just Blaze-stänkare (man inser nu hur länge han längtat efter att få jobba med Ghostface!) och "9 milli bros" blir man lite nostalgisk av, det är en återförening av de gamla Wu-Tang-farbröderna. Även om en av dem är död. Känns typ som återföreningen av The Band - in a good way. MF Doom-låten "Underwater" är också fin (och den enda låten på skivan som inte kunde varit inspelad för tio år sen). Ne-Yo-samarbetet "Back like that" är inte riktigt lika bra som deras "Get down like that"-remix, men nästan.

Bäst är "Whip you with a strap", den modigaste och ärligaste låten som Ghost gjort sedan "Child's play". Egentligen borde den väl hetat "Whip me with a strap" men de var väl rädda att det skulle låta bögigt eller nåt. Men låten handlar inte om att Ghost vill bli smiskad av en söt kille, utan om att han minns när han fick spö av sina föräldrar när han var liten. Sårbarhet är en bristvara i hiphop, och då snackar jag inte om vita emo-rappare som gnäller på ett osexigt The Cure-sätt (typ Atmosphere). Men Ghostface har gjort sårbarhet till sitt främsta varumärke. Vet någon var man kan hitta den där Martin Gelin-intervjun där han börjar gråta? För övrigt borde fler rappare fiska beats från Jay Dees underbara "Donuts".

En annan trevlig sak är att Ghost gör en uppföljare till "Holla", enda riktigt bra låten från förra skivan. Man går från en Thom Bell-låt till en annan - från Delfonics till Stylistics "You're a big girl now". Detta får gärna bli en stående följetong - ge mig en episk rapversion av "Delfonics theme" (även om det kanske var efter att Thom Bell lämnat dem?) eller "Betcha by golly wow" nästa gång! Fy fan vad jag älskar Thom Bell. Varför ska soul INTE vara storslagen och rikt orkestrerad och motsatsen till bluesiga Stax-låtar?

Det finns alldeles för få rappare som kan åldras med värdigheten (och skivkontraktet) i behåll. Det är väl typ Nas (han lär i alla fall inte sluta göra skivor), och Q-Tip (han lär i alla fall inte sluta göra musik!) och så allas vår älskling Ghostface Killah. Äkta gubb-hiphop: de upptempolåtar som finns på skivan är inte till för folk som vill dansa, utan för folk som vill minnas hur det var när de dansade på hiphopklubbar för tio år sen. Man bör därför varva "Fishscale" med nya T.I., annars växer skägget väldigt snabbt.

låt inte de jävlarna ta dig!!! HOT CHIP i omklädninsrummet, fy fan. hatar hatar hatar

Annika, hur fan kan du???

jag hatar Hot Chip.

Hatar P3.

Hatar Män. Hatar maskerad rock. Uäärrrk!!!

Fy fan. Jag var så glad när du inte gillade dem. så jävla sura jävlar. gå ha ett tråkigt parförhållande med nån fotomodell istället, det är ju det ni vill, brittiska rockscenen!  MAKES ME SICK!

Ärligt talat Annika, vafan har hänt, sluta fjäska. Skriv om det du är bra på istället hip-hop,  crunk och allt det.
JAG ÄLSKAR CRUNK MER ÄN LIVET JSÄLVT.
DET ÄR LIVSBEJAKANDE.
HOT-CHIP BEJAKAR BARA MANLIGT STÅND OCH DÖDEN.

och vad hände med the jazz, calypso och allt det där gamla du älskar? LÅt inte de jävlarna ta dig Annika.
don't beleive the hype!!!


Jag tar tillbaka allt ont jag har sagt om Hot Chip

Deras album är faktiskt bra. Och så rockiga är de faktiskt inte. Så jag ska inte bunta ihop med alla de band som jag hatar så innerligt.

För övrigt älskar jag Lupe Fiascos "Kick, push" (sist i världen igen, jag vet). Jag brydde mig inte om honom när jag hörde honom på Kanyes "Touch the sky", men jag blev nyfiken när Märta skrev om honom. Tack för tipset, M-Boogie.

glad paqua

hej älskar er

Annika Flynner gillar techno

Vackra ljud. Det är inte mer komplicerat än så. Det är det som skiljer bra techno från ointressant techno, eller om man ska vara mer generell, bra elektronisk pop från ointressant elektronisk pop.

De senaste veckorna har jag lyssnat väldigt mycket på Ellen Allien & Apparat, Isolée och Ada. Och det som gör de här skivorna så bra är att de är fulla av fantastiska ögonblick, sublima passager - vackra ljud. Att säga att en elektonisk popskiva låter "spännande" tänder feta varningslampor, för det är sånt som medelålders rockmän säger typ när de upptäcker Prodigy tio år efter alla andra. Spännande är ett farligt ord, det indikerar att man är helt lost och förbryllas av den här musiken. Men samtidigt handlar mycket av det jag gillar med techno om spänning, om överraskningar och experiment.

Det är med techno som med frijazz. Ett kontrakt har undertecknats om att göra musiken enligt nya regler och delvis strunta i de gamla konventionerna. I frijazzens fall handlade det om att överge Tin Pan Alley-låtarna (och låtarna som lät som Tin Pan Alley-låtar) och istället försöka göra en ny typ av jazzlåtar. För technons del handlade det om att strunta i det gamla popmönstret med sång, texter och refränger. Att överge de traditionella instumenten för elektroniska ljud som kan låta HUR SOM HELST innebär att öppna upp en dörr till en oändlig värld av ljud. Det är fascinerande. Men med frihet kommer ansvar, och det gäller att ersätta den gamla dynamiken med en ny. Det är inte alla som fixar det - hence den ganska stora högen av intetsägande frijazz och techno - men de som gör det skapar enastående musik.

Jag är ju en melodifascist, det ska jag inte sticka under stolen med. Men det trevliga är att de senaste årens technosensationer OCKSÅ är galna i melodier. Melodier är som utsträckta händer mellan kompositör och lyssnare, det är repen vi har att hänga tag i, de anvisningar som leder oss in i musiken. Så de senaste årens melodiösa techno är bland det bästa som hänt musiken sedan Timbaland om du frågar mig. Även om det ofta är bra dansmusik också så är det inte det som gör att jag älskar det. Det är melodierna. De välregisserade atmosfärsbyggena. Och de vackra ljuden.

screw, inte crunk

Svenska musikjournalister har en tendens att bunta ihop begrepp och genrer. "Javisst, jag är nere med den nya hiphopen. Jag gillar crunk och screw." Det är dumt, för crunk och screw är inte bara extremt olika varandra, de är också olika bra.

Man kan i och för sig fråga sig om crunk verkligen är en genre. Det är väl egentligen ett adjektiv, ett  flummigt begrepp för när musiken nått ett visst stadium av röjighet och sympatisk idioti. Som en fylla som når en viss promillehalt. När sydstatsrap eller Miami Bass blir helt bäng, då är det crunk. Outkasts "Last call" är till exempel ett försök att göra musik som är crunk, de har till och med Lil Jon med på ett hörn, men i mina öron misslyckas de. Outkast är alldeles för musikaliska och sofistikerade för att kunna göra rakt igenom fucked-up-crunk musik. Om ni förstår vad jag menar.

Screw däremot, det är ju en genre. Och det var det jag skulle komma till - jag älskar screw så jävla mycket. Screw är mer än ett adjektiv. Det är en revolution. Hiphop har ju vissa musikaliska milstolpar - typ Marley Marls användande av samplingar, Dr Dres användning av musiker, och Timbalands användningar av helt mongo rytmer. DJ Screws och Swisha House-gängets användning av remixer är en milstolpe av den kalibern. Det är inte bara unikt och intressant och nyskapande, det är så fruktansvärt BRA MUSIK.

Jag har chopped & screw-versionerna av Three 6 Mafias och Paul Walls senaste album. Jag pallar inte skaffa originalversionerna, för hur skulle de kunna vara bättre än det här? När man bobbar huvudet i takt till musiken gör man det i slow motion, men det innebär inte att man kommer längre från musiken som man skulle kunna tro, istället kommer man närmre, tränger djupare ner i groovet. Och det är bara... yes, fy fan vad det här är fett. Det är som känslan man fick när man hörde "Big Pimpin" första gången på ett dansgolv och upptäckte att man kunde dansa i halva hastigheten lika bra som i dubbla, det är den känslan upphöjt till tio.

Dessutom är screw alldeles för konstigt för att kunna ompaketeras till MTV- och Coca Cola-formatet. Till skillnad från Lil Jon och Usher alltså. Det här är inte soundtracket till fräscha klubbar och fräscha drinkar. Det här är snarare musikalisk kvicksand. Och jag älskar det.

den känsliga mannen

Jag, den andra Annika och några andra gick och såg "Capote" igår. Jag gillade den, den andra Annika var däremot lite besviken eftersom hon trodde att den skulle handla om Truman Capotes flärdfulla liv. Vi hade en livlig diskussion efteråt om hurvida Capote var en "god" människa eller inte. Vissa tyckte att filmen var bra för att Capote utvecklade typ varma känslor för de två mördarna. Men det tror jag inte alls, fan vad begränsande. Capote var ju ett as, han utnyttjade dem för att han ville skriva en bra bok. Samma tema som i andra delen av Todd Solondz "Storytelling". Det som gjorde filmen bra var att man fick sympatier för och förståelse för Capote TROTS att han var ett as. Vår vän Tor sa det rätt bra: "hela grejen med att man ska se mördarna som monster som ändå är mänskliga är en allegori för hur man ska se på Truman Capote själv". Mördarna hade sitt brott, Truman hade sitt. Om han INTE hade varit en egofixerad, bekräftelsekåt cyniker så hade filmen inte alls varit intressant. Även hela grejen att Truman fick dåligt samvete efteråt var en del av hans ego. Han såg sig själv i centrum för en tragedi, men det innebär inte att han på "såg" människorna i mördarna och tyckte synd om dem.

Anyways. Tor sa en annan bra grej - han kom på att den övergripande trenden i Hollywood just nu är den känsliga mannen. Både Match Point, Brokeback Mountain och Capote handlar om män som har ett labilt känsloliv. Typ innan var det den starka, målmedvetna mannen som gällde, nu ska alla filmer analysera hur mannen känner sig på djupet. Visst, det är fine and all, och det är klart att det är skönt att luckra upp stereotyper. Men det är fortfarande MANNEN som står i centrum. Så jävla typiskt. Eller varför är det en manlig författare som Truman Capote som får en såhär lyxig livsanalys, och inte typ... jag vet inte, Margerite Duras? Det borde göras en film om henne och orientalism. Skulle kunna bli lika komplext, motsägelsefullt och intressant som Capote-filmen. Minst.


Det var så jävla kul på guldbaggegalan för några år sen, när Ann Petrén skulle dela ut priset för bästa manliga huvudroll, och pratade om män som om de var kvinnor: "det finns så många historier om män som ännu inte är berättade!"


Lilla listan över bra ordvitsar i hiphop

1. Fidel Cashflow (ett mixtape av DJ Clue)
2. Edgar Allan Floe (en rappare som släpper sitt debutalbum nu i dagarna)
3. Beauty and the beat (ett av förra årets flummigaste hiphopalbum)

Don't bite the hand that feeds you, Håkan Nesser

Jag såg SVT:s nyhetsmorgon nu i morse. Håkan Nesser var där och blev intervjuad. Han var fett överlägsen och osympatisk, och jag fattar inte varför, han borde ju vara överlycklig över att någon vill köpa hans kiosklitteratur, än mer över att någon vill intervjua honom om hur han skriver. Istället satt han och såg sur ut, reagerade bara med en liten sur nickning när SVT-killen öste beröm över honom.

Sen blev det riktigt nasty, för Håkan Nesser började prata om hur mycket han hatar dokusåpor och kvällstidningar. "Är du emot dokusåpor?" frågade SVT-killen. "Ja, det är väl alla tänkande människor" svarade han drygt. Whoops! Tänkande människor? Han kanske missat det, men det är de som köper kvällstidningar och ser på de populära tv-programmen som är hans läsare. Det är de och inga andra, det är inga kulturelitister som appelleras av hans böcker. Fattar han inte att han dissar de enda människorna som verkligen gillar honom?

Sen så pratade de över en telefonlinje med Viggo Cavling som rapporterade från tv-mässan i någon italiensk stad. Håkan Nesser frågade varför ingen "kvalitets-tv" såldes, och SVT-mannen hakade på med de moraliserande anklagelserna. Det blev helt knäppt, för Viggo ställdes till svars för hela tv-industrin ("ja, det är de här programmen som är populära, jag vet inte...") och Håkan Nesser fnyste föraktfullt. Han sa typ "ska 14-åringar komma hem och slå på tv:n och mötas av bilder på vuxna som super och kopulerar, är det den bilden av vuxenvärlden som vi vill ge de unga?"... Shit, chilla, du gnäller som en gammal kristdemokrat. Viggo bara "allt är väl inte så dåligt"...och fan, jag håller med Viggo. Dokusåpor finns, skit samma liksom. Det finns annat också. Det finns bland annat en visuell kriminalroman som är tusen gånger bättre än något som Håkan Nesser någonsin kommer få ur sig. Den heter The Wire.

boxar är en genusfråga

Vissa är emot boxar. Inte jag. Jag äger i och för sig bara fyra boxar (en med Duke Ellington, en med Charlie Parker, Phil Spector-boxen och "The story of Jamaican music") men skulle gärna köpa fler. Grejen med boxar är att det ger en frihet - ofta kan alla riktigt omistliga låtar med en artist samlas på en enda skiva, men de flesta samlingsskivor är ihopsatta av idioter. Har man fyra-fem skivor med asmycket material så kan man sätta ihop en egen cdr som är otroligt mycket bättre än någon som går att köpa. Exempelvis kan man, om man har Beach Boys-boxen, göra en "Best of Beach Boys" som innehåller alla underbara stämsångspoplåtar ("Spirit of America"! "In my room"! "Don't worry baby"! "This whole world"!) men utelämnar vidriga låtar som "Surfin' USA", "Sloop John B" och, framförallt, "Good vibrations" (kanske den mest överskattade låten i världen). En box är alltså ett medel, inte ett mål i sig.

Att boxar har en tydlig målgrupp - skivsamlande män som skulle ge sin högerarm för att få se Bob Dylan live 1966 - är ingen nyhet. Mer intressant är att det finns så få boxar med kvinnliga artister. Jag kan bara komma på två: Aretha Franklin-boxen och Supremes-boxen. Hur kan detta komma sig? Det finns ju hur många kvinnliga artister som helst (nåja) som har en lång karriär och många album och singlar som fått klassikerstatus. Varför finns det ingen box med Joni Mitchell, Dolly Parton eller Laura Nyro? Alla dessa är ju artister som Skivsamlande Män uppskattar. Det är ju en grej med jazz, där finns det pinsamt nog nästan inga högaktade kvinnliga artister (skulle vara Mary Lou Williams). Men det är faktiskt annorlunda med pop, rock och soul. Varför finns det en box med Nick Drake men inte någon med Sandy Denny?

Jag har en jättebra dubbel-cd med Ann Peebles, "The Complete Ann Peebles on Hi Records, vol 1". Det finns en vol 2 också, även denna en dubbel-cd. Varför satte man inte ihop dessa fyra skivor till en box, med en påkostad förpackning och fet bok? Det finns ju boxar både med Al Green och hela Hi Records. Svaret måste vara att det inte finns en marknad för en Ann Peebles-box. Trots att hon gjort ett album som John Lennon sagt att det räddat hans liv - är det inte sådant som gör att Skivsamlande Män vill köpa skiten? Är det skivbolagen som fortfarande inte ser kvinnliga artister som lika seriösa och viktiga som manliga?

Boxar riktar sig till Skivsamlarna, och Skivsamlarna är en väldigt homogent manlig grupp. Detta är sjukt i sig, men det är inte det som jag vill åt just nu. Hur tänker skivbolagen - skulle de ge ut fler boxar med kvinnliga artister, om det funnits fler Skivsamlare som varit kvinnor? Tror de att man bara köper skivor med artister av sitt eget kön? Eller har de rentav rätt - tycker de skivsamlande männen i allmänhet att kvinnliga artister känns mindre angelägna? Så jävla knäppt, hela grejen.

Det finns en box som jag vill ha mer än någon annan just nu, och det är "One kiss can lead to another - girl group sounds lost and found". Allmusic hade den på sin årsbästalista, men det dröjde månader innan någon svensk tidning skrev om den. Hur som helst, den borde vara hur bra som helst, fantastiska poplåtar utan vare sig distade gitarrer eller brittiska män som inte kan sjunga. Det sorgliga är att den boxen aldrig hade givits ut om det inte vore för att PRODUCENTERNA till dessa poplåtar, som är MÄN, hade haft hög status bland skivsamlare. Detta är helt sant - för hur många har köpt de skivorna med Ronettes som inte är producereade av Phil Spector? Inte jag heller, men ändå...

detta är ändå rätt fett:

(från DN)



Claes Borgström: "Bojkotta VM på grund av bordellerna"
Jämställdhetsombudsmannen Claes Borgström tycker att Sverige ska bojkotta årets fotbolls-VM med tanke på den omfattande bordellverksamhet som väntas i Tyskland. Men Svenska fotbollsförbundet och Riksidrottsförbundet anser inte att det är en idrottsfråga.


Jämo förde fram kravet i SVT:s Agenda på söndagskvällen.
- Här är ett tillfälle för idrottsrörelsen att inte medverka i sammanhang som främjar människohandel.

- Det är inte en idrottsfråga, det är en politisk fråga, säger Lagrell till DN.se.
- Det är ett naivt utspel, om Borgström hade betalt ett eget pris så hade jag haft respekt för det.

Lagrell tillägger att Fotbollsförbundet tydligt har tagit avstånd till prostitution tidigare och gör det gärna igen. Men det är en fråga för polisen och politiker, anser han. Det finns andra kanaler för denna fråga.

- Vad säger Borgström till alla fotbollsfans som blir galna om vi skulle fatta ett sådant beslut?, säger Lagrell.

Riksidrottsförbundet säger också nej till bojkott, det är inte idrottens huvudsakliga uppgift, och förbundets uppgift är att främja idrottsutbytet mellan nationer, säger Karin Mattsson, ordförande, till DN.se.

- Vi tycker att prostitutonen är vidrigt på alla sätt och vis, men det har inget med idrott att göra, säger Mattsson.

DN: Men det finns ju en tydlig koppling mellan ökad trafficking och fotbolls-VM?

- Förutsättningen är ju att det är lagligt i Tyskland och det är inte idrottens uppgift att påverka den lagstiftande försmlingen i Tyskland, säger hon, det är politikernas uppgift och tillägger att prostitutionen inte uppstår på grund av vm.

Och när VM arrangeras 2010 kan det vara läge att protestera mot Sydafrikas aids-politik?
- Om man ska genomföra något svårt är det alltid lätt att hitta argument emot. Till Tyskland kommer det att importeras 10.000 kvinnor, kanske fler. Det de utsätts för är fasansfullt, säger Claes Borgström till DN på söndagskvällen.

Tror du att du blir hörsammad?
- Svårt att tro det. Men det finns anledning att diskutera saken seriöst. Det här är inget utspel, säger Borgström.
kravet i SVT:s Agenda på söndagskvällen.- Här är ett tillfälle för idrottsrörelsen att inte medverka i sammanhang som främjar människohandel.- Det är inte en idrottsfråga, det är en politisk fråga, säger Lagrell till DN.se.- Det är ett naivt utspel, om Borgström hade betalt ett eget pris så hade jag haft respekt för det.Lagrell tillägger att Fotbollsförbundet tydligt har tagit avstånd till prostitution tidigare och gör det gärna igen. Men det är en fråga för polisen och politiker, anser han. Det finns andra kanaler för denna fråga.- Vad säger Borgström till alla fotbollsfans som blir galna om vi skulle fatta ett sådant beslut?, säger Lagrell.Riksidrottsförbundet säger också nej till bojkott, det är inte idrottens huvudsakliga uppgift, och förbundets uppgift är att främja idrottsutbytet mellan nationer, säger Karin Mattsson, ordförande, till DN.se.- Vi tycker att prostitutonen är vidrigt på alla sätt och vis, men det har inget med idrott att göra, säger Mattsson.- Förutsättningen är ju att det är lagligt i Tyskland och det är inte idrottens uppgift att påverka den lagstiftande försmlingen i Tyskland, säger hon, det är politikernas uppgift och tillägger att prostitutionen inte uppstår på grund av vm.- Om man ska genomföra något svårt är det alltid lätt att hitta argument emot. Till Tyskland kommer det att importeras 10.000 kvinnor, kanske fler. Det de utsätts för är fasansfullt, säger Claes Borgström till DN på söndagskvällen.- Svårt att tro det. Men det finns anledning att diskutera saken seriöst. Det här är inget utspel, säger Borgström.
Jan Lewenhagen & Magnus Johansson

Nöjesguiden och Morrissey

Alltså, vad är grejen med att smälla upp en intervju med Morrissey som årets händelse? Redan i förra numret publicerade NG en liten snutt av denna Monumentala Intervju som vi skulle dregla över, och i det nya numret rullas röda mattan ut och skiten publiceras i sin helhet. Att intervjun var rätt bra hör inte hit - det är perspektivet som förbryllar mig. Brukar inte NG åtminstone försöka handla om det som är nytt och fräscht?

Morrissey var het för tjugo år sen. 20 år, det är en lång jävla tid. Han gjorde en (väldigt) bra skiva igen för tolv år sen, och det är också en lång tid. Kul för honom och hans patologiska fans om han fortsätter släppa nya skivor, men varför låtsas som om Moz var en angelägenhet för människor i allmänhet? 2006? Kom igen. Som den andra Annika ordvitsigt sammanfattade det senast vi pratade: "Är det inte lite mossigt, lite mozzigt, att göra en intervju med Morrissey? Vad kommer i nästa nummer, en intervju med The Cure?" Jag måste erkänna att jag gillade "First of the gang to die" som fan när den kom. Men sen kom jag på att den var skrämmande lik Suedes "Trash". Nyckelordet är "Hultsfred-anthem".

Emelie Thorén skrev annars en rätt bra recension av den nya skivan. Jag hade svårt för Emelie innan, men nu inser jag att hon är värd respekt, eftersom hon totalt skiter i den musikjournalistiska kanon. Hälften av hennes recensioner börjar med "jag har aldrig hört det här bandet innan" och följs av antingen "...men nu ska jag fan kolla upp de gamla skivorna" eller "...och jag vill inte höra det igen". Och det är rätt sympatiskt, för hon framstår som både fördomsfri och självständig. Jag delar visserligen inte hennes smak alls - hon brukar hylla typ nya svenska gitarrpopband - men jag föredrar att läsa henne framför journalister som ängsligt hyllar typ Outkast eller Khonnor utan att själva veta varför. I sin recension av nya Morrissey hinner Emelie påpeka att det bara är äldre män som är hans fans, att han var snygg en gång i tiden men inte är det längre, samt att han inte borde gnälla längre eftersom han bor i Rom och lever feta livet. Men det är ingen slentrianmässig dissrecension, för hon gillar skivan. Jag tycker det är bra när folk kan vara kritiska även mot sånt som de är positiva till.

Anyways. När vi ändå pratar om Nöjesguiden så skulle jag vilja passa på att tacka Emil Arvidsson som tipsade om Ellen Allien. Skitbra skiva ju.