mannen som kunde tala om bögar

mannen som kunde tala om bögar
Robert Redford i rollen som Kristoffer Poppius i "Mannen som kunde tala om bögar"

Alltså det är lugnt, du har inget att bevisa. Vi tror dig. Du behöver inte skriva en krönika eller ett blogginlägg till där du skriver att homosexuella personer och klubbar och artister faktiskt är goda och intressanta och coola människor. Det är bra nu. Chilla.


PS En helt annan sak - fan vad jag tycker synd om Lars Danielsson. Kan ni inte sluta, era jävla svin. Snart tar han väl sitt liv eller nåt. Vad hände med mobbingdebatten? Konsekvensen? OK so he fucked up, alla vet det. Skit samma. Låt honom vara nu.

styles p

styles p
Warlocks, The Lox, D-Block - oavsett vad de kallar sig så är de en trio som är svåra att älska men också omöjliga att avfärda. Musiken de gör är egentligen väldigt generisk New York-gangstarap, sånt som ingen jävel blir glad av att höra. Och jag har alltid haft en hatkärlek till Jadakiss, han har alltid ett ansiktsuttryck som ett störigt argt barn och han är ganska ocharmig. Men han är ändå rätt soft i sin trulighet, och han är ju bättre på att rappa än alla andra i Ruff Ryders-gänget.

Styles P däremot. Han är något av D-Blocks Gerald Love, en underskattad pärla. Hans duett med en sjungande Pharoahe Monch, "The life", var en av 2002 års finaste bangers. Och så glänste han på Jaheims fantastiska "Fiend" (Jadakiss och Styles var faktiskt de enda gästerna på Jaheims senaste skiva). Hans andra soloalbum "Time is money" släpptes i december efter att ha försenats i flera år, och är faktiskt väldigt bra, ganska hypat i USA så jag fattar inte varför ingen i Sverige skrivit om det. I "Testify" rappar han och Talib Kweli över samma sampling som användes i A Tribe Called Quests "Luck of Lucien" - grymt. "I'm black" är en ovanligt politisk låt för att komma från en MTV-gangster, med rader som "I'm black, even though my skin is kinda light / that just means my ancestors were raped by somebody white". Swizz Beatz, som fortsätter med sin smygande comeback efter beats åt TI, Game och Jay-Z, gör den snygga "Who want a problem". Och "Fire and pain" har vackra syntackord och en för hiphop ovanligt nedtonad och bitterljuv stämning.

Styles släppte ett mixtape förra året också, "Ghost in the machine". Det är inte lika bra, här är surheten som alltid varit D-Blocks främsta kännetecken mer påtaglig. Men who can blame them? Det har alltid varit lite synd om The Lox/D-Block. Vantrivdes på Bad Boy, skrek för lite för att passa in bland Ruff Ryders, har aldrig varit lika färgstarka som Dipset eller ens G-Unit (som ju åtminstone har en färgstark person), och de har haft sjukt mycket skivbolagsstrul. Ett tag ryktades det om att de skulle lägga av bara för att de var så bittra.

Kanske inte så konstigt då att en gnutta ödmjukhet har sipprat in i deras tuffa image. När Jadakiss assisterar Jaheim i "Everytime I think about her" avslutar han sin vers med "we can just take it from there / let's see if the love can overpower all the hate in the air". Resignerat men försiktigt hoppfull, medveten om att allt när som helst kan falla ihop, inte alls självsäkert och stöddigt som är normen när hårda rappare ska snacka om brudar. Det är fint. Ja, man gillar D-Block ändå.

disco who?

Förlåt, men jag har inte så mycket att säga om Disco D:s död. Har ingen relation till honom. Det är förstås tragiskt i vilket fall som helst. 27år blev han. Självmord. Usch. Jag tänker på hans familj. Och på att han var ghettotech och lattjo på utsidan och fruktansvärt deprimerad på insidan. Som en modern Karen Carpenter. Who would have thought?

Jag var i alla fall på Rumble i lördags, där en av DJ:sen hade en "Disco D, R.I.P."-tisha. Det var en bra DJ. Jag dansade som fan, till allt från Chamillionaire-remixar till en vackert nerstrippad version av Madonnas "Vogue" (bara det fina houspianot och de sprutande trummorna var kvar). Det fanns ett dansgolv till, fast det var bara en massa keff house där. Hatar inte house, men hatar keff house.

En annan sak: dokumentären på SVT igår om förhållandet mellan Hollywood och Pentagon var grym. Jag kanske är naiv, men jag hade ingen aning om att de var så tighta, att manusen granskades innan rekvisitan lånades ut - I scratch your back, and you scratch mine. Och regisörrer, manusförfattare och producenter går med på att tumma på sin integritet för att få använda det där feta hangarfartyget. Läskigt. Jerry Bruckheimer alltså... han måste ha ett svart hål istället för en själ.

max martin var en feeder

Såhär i efterhand kan man säga att tre av 90-talets boybandlåtar faktiskt var bra på rikigt: Take Thats "Back for good", N*Syncs "It's gonna be me" och, framförallt, Backstreet Boys "I want it that way". Sistnämnda har dock en riktigt märklig text. Jag har dock äntligen dechiffrerat skiten: det handlar om en feeder-pojkvän som inte pallar att hans flickvän vill gå ner i vikt. Andemeningen är lite som Jens Lekman-textraden "I think you're beautiful, but that's impossible for you to understand".

Han vill ha love handles, hon vill se ut som Twiggy, de är two worlds apart och han kan inte reacha till hennes heart när hon säger att hon vill ha det på sitt sätt. Han vill ha det på sitt sätt. Fortsätt gå upp i vikt, baby - I want it that way. Men det är kört, han är en feedER men hon vill inte vara en feedEE, så de kan inte vara ihop. Tragiskt. Kolla texten:


Yeah

You are my fire
The one desire
Believe when I say
I want it that way

But we are two worlds apart
Can't reach to your heart
When you say
That "I want it that way"

[Chorus:]
Tell me why
Ain't nothin' but a heartache
Tell me why
Ain't nothin' but a mistake
Tell me why
I never wanna hear you say
I want it that way

Am I your fire
Your one desire
Yes I know it's too late
But I want it that way

[Chorus]

Now I can see that we're falling apart
From the way that it used to be, yeah
No matter the distance
I want you to know
That deep down inside of me...

You are my fire
The one desire
You are
You are, you are, you are

Don't wanna hear you say
Ain't nothin' but a heartache
Ain't nothin' but a mistake
(Don't wanna hear you say)
I never wanna hear you say
I want it that way

Tell me why
Ain't nothin' but a heartache
Tell me why
Ain't nothin but a mistake
Tell me why
I never wanna hear you say
(Don't wanna hear you say it)
I want it that way
I want it that way"


P.S. I den singel som kom efter "I want it that way" sjöng Backstreet Boys "And that makes you larger than life" i refrängen. Jag säger inget mer.

den tunna linjen mellan keffhet och romantik

gotta love konståkning
Gotta love konståkning alltså. Ibland skrattar man åt de hopplösa outfitsen, ibland impas man av en snygg piruett, it's all good. Just nu kollar jag på SVT varje kväll eftersom de sänder EM från Warszawa. Igår var det männens solojoint, och som tur slapp man ryssen Plusjenko i år. Han vann förra året, trots sitt keffalicious slutnummer där han strippade och hade på sig låtsasmuskler till Tom Jones "Sex bomb".

I år kom istället fransmannen Brian Joubert etta (det var väl final igår?), vilket känns trist. Han är så duktig och keff och förra året gjorde han ett fantastiskt pinsamt James Bond-nummer. Kanske orättvist att anklaga en konståkare för kitschighet - hela skiten bygger ju på kitsch - men jag föredrar ändå klassiska förtryckta östeuropéer som ser allvarliga ut och använder 1800-talsmusik. Dessutom gillar man ju underdogs, inte de förtippade superstjärnorna. Min favorit det här året, bland männen alltså, var en 20-årig ryss som hette Andrej Lutai. Han var vacker, med långa smala ben och en pojkaktig, sårbar blick. Jag hatar de biffiga konståkarna, som Pljusjenko eller belgaren som kom trea igår. Ge mig androgynitet.

Efter konståkningen visade SVT en dokumentär om Sally Mann, fotografen. Den var bra, även om hennes sena naturfoton var lite för vackra ibland, lite överdrivet romantiska liksom. Jag gillade fotona som hon tog på sina barn, speciellt det där en flicka ligger i vatten och det långa håret bildar en stor cirkel kring hennes huvud. Över huvud taget var det gitt med all lantlig idyll, hästar och hedar and whatnot. Sen dog hennes man helt plötsligt. Hemskt, för de verkade så kära, de var ihop ända sen hon var 18, han hade alltid ställt upp som hennes modell, dyrkat henne. På gravstenen stod det bara "Meanwhile". Står inte ut med sånt. Jag är så sentimental.


A year of Zimmerman thinking

bob
(Fuck it, Sydsvenskan svarar inte så jag lägger upp texten här igen. Skrev det i måndags.)

Såhär är det med gubbrock: den finns där. Du måste förhålla dig till den, vare sig du vill eller inte. Är det inte lika bra då att gå in för det, möta besten öga mot öga, så har man det gjort? Doppa huvudet i gubbrockens dopfunt så att man kan lämna kyrkan med hedern i behåll?

Jag har ett tips. Köp en Bob Dylan-skiva i månaden i ett år, sen räcker det. Efter det har du både upptäckt, förälskat dig i och tröttnat på gubbrock, och det är så det ska vara. Bob Dylan är, eller snarare var, the shit. Kolla upp de här tolv skivorna - men en i taget! - så behöver du aldrig stå och fingra på den där Crosby Stills and Nash-skivan bara för att du inte har så mycket skägg i din skivsamling.


JANUARI: "The Freewheelin". Det snöar som fan just nu, det var därför jag ville skriva det här. Det är snö i New York och ett ungt coolt par promenerar på gatan på skivomslaget till Freewheelin. Det är egentligen allt du behöver veta. New York, tidigt 60-tal. Ronettes, Tom Wolfe, Ornette Coleman, John Cassavetes. Och den unga Bob Dylan som sjöng "Don't think twice, it's all right" och "Girl from the north country".

FEBRUARI: "Another side of Bob Dylan". Lite mindre brådmogen, lite softare, lite roligare. En gittig utveckling. Fortfarande skitbra låtar: "All I really wanna do", "Spanish Harlem incident", "It ain't me babe" och "Ballad in plan D". Plus en berättelse om när Bob övernattar hos en skjutglad kommunisthatare och hans dotter Rita som "looked like she stepped out of La Dolce Vita".

MARS: "Bringing it all back home". Det är nu den elektriska skiten börjar. Men det är ändå okej. Det är mer street. Att dissa elgitarrerna på den här skivan är som att dissa Run DMC när de kom med sina trummaskiner och dödade old school-eran. Plus att "It's all over now, Baby Blue" är helt makalös - liksom flera andra låtar på den här skivan.

APRIL: "Highway 61 revisited". Nu är det vår på riktigt, och orglarna sprudlar som blommor som precis slagit ut. Bob Dylan är kaxig, lycklig, har hybris och kan inte sluta skriva. Vilket resulterar bl.a. i den evighetslånga och överskattade "Desolation row" men även i fina låtar som "Queen Jane approximately" och det lustiga titelspåret som man aldrig tröttnar på att imitera: "God said to Eyyyybraham, kill me a suuuuuuun, Abe said maaaaaaan you must be puttin me uuuuuuuun".

MAJ: "Blonde on blonde". Bästa skivan. Som årstiden: den badar i ljus och värme. MEN: den innehåller en av tidernas absolut sämsta låtar, inledningsspåret "Rainy day women 12 & 35". Jesus Christ vad dålig den är. Helt outhärdlig. Fast när ens hjärna börjar dansa vals till "Sad eyed lady of the lowland" har man förlåtit allt.

JUNI: "John Wesley Harding". Sommaren är loj och slapp. Det här är en väldigt anspråkslös och sympatisk skiva. "All along the watchtower" är rätt bull, men det finns andra höjdpunkter, som "Dear landlord" och "I pity the poor immigrant". Dessutom är "I am a lonesome hobo" en rolig låttitel.

JULI: "Nashville skyline". Boy it's getting hot, yes indeed it is. Därför är det ännu mera hängmatta & banjo på den här skivan som kom 1968. Countryrock för hela slanten, vilket funkar förvånansvärt fint. Johnny Cash sjunger duett med Dylan på en ny "Girl from the north country" och jag tycker nästan att den är snäppet vassare än originalet. Jo det är den fan. Här finns också snyftaren "I threw it all away", jag tror man ska lyssna på den när man fäller en tår i sitt tomma ölglas och går tillbaka till den parkerade trucken.

AUGUSTI: "New morning". Alla som sett "The Big Lebowski" älskar "The man in me", och den finns på den här skivan. Ännu en soft skiva som man kanske inte dör utan, men vid det här laget är man så hooked på Dylan att man blir glad bara av att höra hans röst.

SEPTEMBER: "Blood on the tracks". Skitbra och fokuserad separationsångest, gubbrockens "Annie Hall" nästan. "Tangled up in blue" är inte en lika bra låt som Håkan Hellströms "Uppsnärjd i det blå", men det gör inget. Det här är den lille sure i högform. "Iiiiiiiiiiidiot wind!"

OKTOBER: "Desire". OK jag erkänner, jag har inte den här skivan, har knappt hört den. Men den har ett fint skivomslag - romantiskt, med den där stora hatten. Passar hösten perfekt. C har den här skivan och hon gillar den. Och hon brukar ju ha rätt.

NOVEMBER: "Street legal". Six-teen years! (Kören svarar: six-teen years!) Från inledningsmaratonlåten "Changing of the guards" som är skitbra. "Is your love in vain" är också fantastisk. En lite ojämn men ända bra skiva annars.

DECEMBER: "Time out of mind". Den här skivan har jag inte heller. Men jag vet att när jag köper den så kommer det att vara min sista Dylanskiva. Han hade inte ens fyllt 60, men man känner sig nog rätt gammal när ens bransch är full av 20-åringar. Död och tvivel och självrannsakan för hela slanten. I say it's good. Men inte nu. Sen.

frida hyvonen

frida hyvonen
Jag älskar Frida Hyvonen. Kan'te hjälpa're. Fett konservativ och helt underbar musik. Jag recenserar hennes nya skiva för digfi här:
http://www.digfi.com/default.aspx?id=10331 

UPDATE: nu har jag fått en bildbyline på digfi, jippi! Jag ser lite bister ut, men skit samma. Ett litet steg för människan, men ett stort steg för mänskligheten. Haha.

vett och etikett

Inte för att vara en hater. Man fan vad sur man blir på bloggar som aldrig uppdateras, eller snarare gör det med extremt stora mellanrum. Här är datumen för Martin Gelins senaste inlägg:

2006-11-09
2006-11-26
2006-11-30
2006-12-07
2006-12-29
2007-01-21

Och det här är inte den enda bloggen som håller på såhär. Snacka om att pusha ens tålamod. "Jag vet att ni älskar mig, så jag tänker låta er gå in på min blogg tjugo gånger utan att jag har skrivit något nytt, jag vet att ni tycker att det var värt väntan när jag äntligen uppdaterar den". Vilken arrogans! Såhär är det med bloggar: man måste fan förtjäna sina läsare. Folk har ju bättre saker för sig egentligen än att läsa en massa oredigerat skit, så man ska vara tacksam om någon pallar bry sig.

Visst, vissa kanske jobbar asmycket och skriver för en massa tidningar. Men antingen har man en blogg eller så struntar man i det. Lite regelbundenhet, tack. Vissa uppdaterar varje dag, vissa en gång i veckan (jag är väl typ varannan dag), men poängen är att en regelbundenhet etableras. I somras gick min dator sönder och den var på inlämning hur länge som helst, jag kunde inte skriva så ofta och som en konsekvens slutade folk gå in på bloggen. Can't blame you, jag hade tyckt det varit pisstråkigt att se den gulrosa bakgrunden och samma inlägg som förra gången man kollade, ja det är rent av provocerande. Jag skämdes. Men jag har försökt sköta mig sen dess.

Alltså det här handlar inte om hybirs, eller att jag inte gillar Martin Gelin (fast, come to think of it, de senaste inläggen har inte varit fantastiska). Det handlar bara om att jag uppskattar regelbundenhet. Apropå det ordet förresten: häromveckan översatte SVT Lynley-repliken "on a regular basis" med "på en reguljär basis". Va? Jag har aldrig hört någon säga så! Hatar slappa översättningar. Jag vet att det är pensionärsvarning, men jag blir så upprörd. Nästa reklammakare som skriver "fri" och menar "gratis" får en kula för pannan.

Speak - The Hungarian Rapper

Fan, jag önskar att jag kunde lägga upp såna där snygga youtube-länkar som alla andra bloggare är så duktiga på. Men klicka på det här: http://www.youtube.com/watch?v=--Vaz9jW054 - så otroligt jävla kul, det bästa jag sett sedan SNL:s "Dick in a box". Älskar youtube. Men jag är en sån cheapskate, pallar aldrig leta omkring efter bra klipp själv, jag väntar tills någon tipsar mig. Fast så kanske de flesta funkar.

Det här är i alla fall en ungersk musikvideo med den inhemska rapparen Speak. Hans grej är att han talar och inte rappar, därav namnet. Låten är en allvarlig "War, what is it good for?(Absolutely nothing!)"-låt med lite stänk av "I'll be missing you". Skitroligt när den fula manskören står och sjunger "don't know what it's for" på en kyrkogård, och Speak infliker: "the business". Hahaha! Gött. Missa inte slutet, där Speak släpper ut en fredsduva à la Ricky Gervais. Östeuropa alltså, de kommer aldrig sluta underhålla oss!

booka shade i malmö

rita hayworth
Först tänkte jag ha en bild på de två tyska männen i Booka Shade här, hittade en rätt bra på Google till och med, men sen kom jag på att det är mycket trevligare att ha en bild på Rita Hayworth. Don't ask.

Jag var alltså på Booka Shade på Jeriko igår. Shit alltså, jag stod i kö i en och en halv timme och omsöm frös, ömsom klämdes halvt ihjäl innan jag kom in. This better be worth it, tänkte man, men det var det. Först spelade Reza jättebra techno, sen gick den (uppenbarligen) älskade duon upp på scenen. Det var en bra konsert - speciellt den utdragna "Body language" - men det var ändå ganska konstigt.

Såhär är det: folk är så vana vid att Gå På Konsert innebär att Gå Och Se Ett Band. Så alla stod och glodde på scenen och liksom stod och smådiggade, istället för att bara dansa som fan och fokusera på själva musiken. Som man gör när det är en DJ. Men folk vill uppenbarligen ha sina scenhjältar som de kan dyrka, de vill kunna säga "det gör ingenting att jag aldrig såg The Smiths, för jag har minsann sett Booka Shade", de missar poängen. Jag kom och tänka på drive in-biografer och på den där artikeln som Fredrik Strage skrev om VJ:s och hur folk på dansgolvet förvandlas till zombies som bara står och stirrar åt samma håll. Jag försökte bryta trenden, men kände mig mest som ett spexigt freak som stod med ryggen mot scenen.

Jag snackade om det här, och om Jaheim och om trygghetsmani, med en trevlig person som hade bott i Berlin och som skulle bli psykolog. Och jag började fundera på om jag valt fel liv.

duets - en imaginär skiva

Jag har så många projekt i mitt huvud som aldrig kommer att bli av. Det här är det senaste.

Man borde göra en skiva som uteslutande består av duetter mellan olika instrument. Det är en grej när två instrument är "i dialog" med varandra som det heter, det kan bli så gött. Som när Bill Evans spelade piano och Scott LaFaro spelade bas - det fanns en trummis också, men han var ointressant. Man vill bara höra det där mötet, samspelet, mellan två musikaliska individer. Det är så speciellt.

Men om jag skulle göra en sån skiva så skulle jag ha en ny sättning för varje låt. Såhär (i den här ordningen):

1. piano + kontrabas
2. sång + programmerade trummor
3. akustisk gitarr + congas
4. trummor + cello
5. congas + programmerade trummor
6. trummor + elbas
7. tvärflöjt + congas
8. akustisk gitarr + elbas
9. piano + sång
10. cello + tvärflöjt

Skulle kunna bli hur bra som helst. Tror jag. Och riktiga låtar då såklart, inget flum.

air france

air france
Vad ska man egentligen tycka om Air France? Förutom att namnet är så kefft och indiekorrekt? (De enda bandnamnen som jag kan komma på som är värre är Holly Golightly och Audrey.) Man kan inte avfärda dem totalt - de är signade av The Tough Alliance, och de är faktiskt rätt begåvade när det gäller att konstruera vackra ljudbyggen.

Men saken är denna. Air France gör musik som bygger på viljan att kombinera genuint dansanta beats med klassisk indiemelankoli. Det är väl den ambitionen som imponerat på TTA. Men frågan är: är det över huvud taget möjligt? Vill man ha depp på dansgolvet? Vill man ha rinnande mascara i sin drink?

En låt som "Never content" är rätt bra, rätt snygg. Man kan inte fronta. Men samtidigt vet jag inte när jag ska lyssna på den här musiken, den känns rätt meningslös. Vilket känns lite dumt egentligen, för själv är jag ju en stor förkämpe för både rejäla melodier och rejäla beats. Men allt som är bra i teorin är inte automatiskt också bra i praktiken. Det känns som teorin är det viktigaste för TTA. Vilket, å andra sidan, är en av anledningarna till att man älskar dem.

sturm und drang i ett vattenglas

Tänker inte säga något mer om Poppius. Ville bara skriva den där rubriken. Att vara en sucker för ordvitsar är en genetisk defekt och ingenting som jag är stolt över, men jag kommer få dras med det hela livet, och min avkomma lär ju bli lika fucked. Skit samma.

En annan som älskar ordvitsar är författaren Eva Ström. Hon skrev nyligen om mig på sin blogg (
www.evastrom.blogg.se) och bara namnet på bloggen är en ordvits - "Evas dröm". Eva fyllde nyligen jämnt och jag gav henne en box i födelsedagspresent. En som jag gjorde själv alltså - ett mastadontprojekt på tio cd-skivor, där varje skiva fick sammanfatta det bästa med en genre. Klassiskt, jazz, crooners, soul, modern R&B, hiphop, elektronisk pop, konservativ pop, världsmusik och reggae. Det var kul, jag kanske borde göra ett ex till och skicka till P2, så kanske jag skulle få jobb.

Eller så kanske jag borde skicka den till Rhino och söka jobb där. Tänk vilket drömjobb! Att få vara "compiler". Göra samlingsskivor, välsigna världen med bortglömda pärlor som Dave Godin gjorde med sina deep soul-samlingar. C hatar deep soul, hon tycker att låtarna är så långsamma och tråkiga. Karolina Ramqvist hatar nog också deep soul (PS krönikan förra veckan var skitbra!). Men man KAN faktiskt lyssna på det utan att ha gått igenom tre skilsmässor och tre glas whisky. Låtar som Loretta Williams "I'm missing you" är ju bara så dallrande dramtiska, glödhett desperata och fruktansvärt bra.

En bra låt från världsmusik-skivan som ingick i Evas box är "Ginza blues" med Wada Hiroshi & Mahina Stars. Det är en enka-låt, alltså en gammal japansk melankolisk kärleksballad. Vi lyssnade på den när vi åkte bil genom ett skymingsmörkt Småland och regnet rann nerför bilrutorna och alla ljus var stora och suddiga. Det var fint.

moment of unclarity

Poppius! Haha, du kanske borde uppdatera din blogg. Du skriver om Jay-Z och "Kingdome come". Okej. Du nämner inga galärslavar. Okej. Du skriver att "Izzo (H.O.V.A.)" heter "I.Z.Z.O." - lite klantigt kanske, men okej. Men! Du är helt ute och cyklar när du börjar snacka om din favoritlåt på skivan: "den Cutting Crew-samplande I just died in your arms tonight". Min vän, du har nog i all din iver laddat ner en felaktig version av skivan. Dåligt tjack! "I just died in ur arms tonight" är nämligen ingenting annat än en simpel bastardmix som någon tjomme i Holland eller nåt har knåpat ihop med hjälp av Fruity Loops och a capella-versionen av "Moment of clarity", en låt från "The Black Album" som kom 2003.

Du citerar ett långt stycke ur denna låt - de bästa textraderna på nya skivan enligt dig, men de kom för över tre år sen! Och det är inte vilka anonyma rhymes som helst, utan de mest omdebatterade hiphopraderna under nästan ett års tid, hur kunde du missa det? Och hur kunde du missa att "The Black Album" är typ det mest remixade albumet någonsin? Det finns "The Brown Album" med beats av Kev Brown, "The Grey Album" av den överskattade Dangermouse och inte minst 9th Wonders "Black is back" som är relativt nytt. Gosse! Såhär går det när folk inte kollar sina källor.

"I just died in ur arms tonight" är för övrigt inte en särskilt bra remix. Men beatet är väl marginellt bättre än Eminems astråkiga original. Här kan man lyssna: 
http://www.youtube.com/watch?v=95pMbeiIX1E

"To the girl with the mousy hair"...what? To the what with the mousy what?

- Hej mamma, tänkte bara säga att det är en ny brittisk tv-serie som börjar på SVT om fem minuter!
- Är det den där om överklassungdomar på 80-talet?
- Nej, men den går i och för sig i repris senare ikväll. Den var jättebra.
- Okej...
- Den här heter "Life on Mars" och ska också vara jättebra.
- Jaha?
- Den handlar om en polis som blir påkörd och hamnar i koma, och så kastas han 30 år tillbaka i tiden...
- Ja...
- Ja det är typ som en dröm, men man vet inte riktigt...
- Hm.
- Det låter kanske lite fånigt...
- Ja, det låter faktiskt rätt fånigt!
- Men den ska faktiskt vara bra!

Jag såg alltså "Life on Mars"  igår och man kommer ju inte ifrån att det ÄR rätt fånigt. Det skulle kunna vara en amerikansk komedi med Owen Wilson i huvudrollen. Men det är en blanding av sånt - hohoho, så lustigt med tidskrockar - och Sopranos-avsnitten där Tony är i koma och går omkring i en läskigt verklig drömvärld. Det är en blandning mellan en ganska kass tv-serie och en ganska bra serie. Så det är lite frustrerande - det är inte tillräckligt dåligt för att jag inte ska vilja kolla nästa vecka, och inte tillräckligt bra för att jag ska kunna känna något verkligt engagemang. Men tuffa snutar som dessutom är blokes är ju egentligen verkligen inte min grej.

Låten "Life on Mars" är också ganska intressant - den är så dålig som en fantastisk låt kan bli. Bowie var så makalöst begåvad när det gällde melodier, och fruktansvärt ointresserad av meningsfulla texter, och ingenstans är det så tydligt som i den här låten. Man vill verkligen älska den, för allt är så perfekt rent musikaliskt, refrängen är helt sagolik - men så fort man lyssnar på texten kan man inte göra annat än att skaka på huvudet. Straight up mumbo jumbo. Senare började han trixa lite med cut-up-teknik för att dölja sin kassa lyrik bakom fancy litteraturexperiment - men sanningen är att han inte hade något att säga från början. Men det är lugnt. Älskar honom ändå och hans röst i refrängen till "Life on Mars" låter som om den skjuts ut ur en kanon, eller som om den sprayas ur en burk.

things to do in malmö when you're dead

skånes ljudpark
(DÄR har vi en keff filmtitel!) Igår utforskade jag två olika sidor av Malmö. En kompis till en kompis spelade i ett indieband som spelade på Café Barbro så vi gick dit, det var typ fyra band som spelade och alla var riktigt stankin' kassa. Indie alltså. DIY, Daniel Johnston-modellen och hela den här tillåtande, demokratiska kulturen - är det bra eller dåligt? Det är nog bra för upphovsmakarna - tack vare möjligheten att spela i ett band kan man få ragg även om man är ful och obegåvad - men för publiken? Ska man behöva stå ut med deppiga gittarlåtar på en lördagkväll? Alternativt glättig upptemposkit med trumpet? Mein Gott. Men jag kanske är fel målgrupp. Vissa kanske skulle hylla såna här amatörkvällar och babbla om "indiekulturens kärna" and whatnot. För min egen del vill jag bara ha indie som har legat i karantän ett antal år och slipat sitt uttryck, blivit bättre på att skriva låtar osv. Att indie ska vara "indie" har helt enkelt inget egenvärde för mig.

För att styra kvällen i rätt riktning gick vi vidare till Skånes Ljudpark på Inkonst. Det var betydligt trevligare. Det var ett tag sen jag hörde Johanna Olofsson spela skivor, men hon är alltid lika pålitlig. Höjdpunkten var när hon mixade Jay-Z:s röst från "99 problems" med den monumentala retroburgaren "How long do I have to wait for you?" med Sharon Jones & The Dap Kings. Men sen växlade hon ner tempot lite väl snabbt, och efter de furiösa funkrytmerna kändes det lite b med subtil instrumental disco i lugnt tempo. Ett tag senare spelade Lil' Dragon - namnet till trots ingen New Orleans-rappare, utan den göteborgska sångerskan från Koop som har ett soloprojekt. Det var något så otidsenligt som jazzdimmig triphop - ett riktigt sömnpiller med andra ord, trots att det var kompetent utfört.

Triphop alltså. Kommer det någonsin bli coolt igen? 15-årsregeln gäller ju för alla trender (1986 var the shit 2001, 1991 var the shit 2006), så kanske kommer alla hylla Tricky och dåligt knark år 2010. Indeed, TV4 har redan använt Trickys "Overcome" i trailern för det där spökprogrammet. Och på en förfest för några veckor sedan letade Petter frenetsikt på nätet efter Nightmares on Wax. Men jag vete fan alltså... det är nog svårt att skapa en retrovåg av något som det inte gick att dansa till från första början.

dagens dikt

Det här är riktigt sjukt. Men jag tänkte söka till DI:s radioutbildning (sista ansökningsdag på tisdag!) och bland alla handlingar som de vill att man bifogar - betyg, personligt brev osv - så står det "Skriv en berättelse om någon person som gjort intryck på dig (högst en A4-sida). Formen är fri, t ex reportage, novell eller dikt". What? Känns som något man kunde gjort i nian liksom. Men eftersom det är en så fånig uppgift så är det min plikt att skriva något lika fånigt. Hence: en dikt om Duke Ellington.


”Formen är fri”, reportage eller dikt

Jag väljer det sista – så sjukt, så sickt!

Men vem ska jag ägna dessa rimmade rader?

Marilyn Monroe och hennes vackra vader?

Knappast – det här är större än så

Jag måste berätta om min stora idol

Duke Ellington, det är hans namn

hans musik är min längtans hamn

den största, bästa jazzkompositören,

melodikungen, guldmedaljören

Värme, glädje men också svärta

pumpades ur ett jazzigt hjärta

Från 20-talet till 70-talet

gjorde han inget som låter galet

Genidraget var en vågad fusion:

sväng plus klassisk komposition

Jazz är ljuvlig anarki

men det finns alltid plats för en melodi

och ståtliga, mystiska ackordföljder

som tar en musiker till nya höjder

Men det handlar aldrig bara om

ett gott hantverk och en hittig sång;

Duke hade direktkommunikation

mellan sorglig tanke och sorglig ton

en autobahn av vackra ljud

strömmande från musikens Gud

En sorgsen Gud, som hade vett

att minnas allt som han hört och sett

all rasism och segregering

all tystnad från sitt lands regering

Men också: ett leende

från början av kärlekens skeende

vackra kvinnor, vilda känslor

rasande glädje utan gränser!

Eufori och melankoli

i stenkakornas symfoni

Allting rymdes, allt fick plats

i orkesterledarens jazzpalats

Gruppens ledare, själv ibland passiv

mån om att göra musiken massiv

mer dirigent än pianist

när han eldade på gruppens saxofonist

Jag är för ung för att ha sett honom

men jag glömmer aldrig min bästa sång:

”Pyramid” av Duke Ellington.

to the left, to the left

To the left 1: Alltså jag fattar inte varför så många är emot Mona Sahlin som s-partiledare. Hon är inte bara "the best of what's left" - hon är skitbra. Kunnig, erfaren, tuff. Inte mesig och profillös som Ulrica Messing och Carin Jämtin. Skulle Ulrica Messing klara av att knäcka Reinfeldt i en debatt? You can't hold a torch, som Busta Rhymes hade sagt. Mona Sahlin däremot. Jag litar på henne. Varför gör inte alla det? Toblerone-skiten, are you kidding me? Fan vad svennigt att gnälla över sånt.

To the left 2: igår var jag och tränade på Friskis & Svettis. Det är sjukt hur mycket ens träningspepp påverkas av vilken musik som spelas. Först var det bara en massa vidriga Grease-låtar i ett sataniskt medley. Sen var det några Elvis-låtar och jag var nära att börja gråta för jag kan inte tänka på Elivs utan att tänka på en älskad person som dog för tio år sen. Men sen! Sen spelade de Beyonces "Irreplaceable" och allt gick bokstavligen som en dans, de fåniga rörelserna flöt fram med en underbar självklarhet, jag kände mig glad helt enkelt. Älskar "Irreplaceable". Speciellt IV-iv-I-ackordföljden som avslutar varje refräng. Det är världens snyggaste ackordföljd. (Radiohead byggde faktiskt en hel låt på den ackordföljden - "Creep". Jaja, skit samma.)

bratbögen

the line of beauty
Efter ett antal år av Brideshead Revisited-tjat och kroppsvätskor i DN-krönikor trodde jag att jag var trött på homosexualitetsromantik. Men "The Line of Beauty" var givetvis väldigt bra, man kan liksom inte fronta på ett bra manus, bra skådespelare och en regissör som har vett att slänga in Schuberts dramatiska Impromptu nr 1 (även om jag föredrar nr 3). Ändå lite intressant att huvudpersonen ser ut som kungen av Stureplan - could have fooled me, om det inte vore för vaselintuben i bakfickan och intresset för litteratur.

Eller det kanske inte är så ovanligt? Enligt RFSL är var 20:e svensk homosexuell. Den rosa skjortan kanske inte är en rosa triangel, men rent logiskt så måste det ju finnas ett antal bratbögar. Undrar hur outade de vågar vara. Den borgerliga kulturen är ju en extremt heteronormativ kultur. Poor lads.

RFSL säger emellertid inget om hur många procent som är intresserade av Henry James. En mild gissning är att brat-litteraturkufen är ovanligare än bratbögen. Den bildade överklassen är ganska död - vad alla Brideshead-romantiker än vill tro.

En annan sak: varför älskar DN The Shins så jävla mycket? Skriver om dem varenda gång de släpper en ny skiva? Sjukt. Nöjessidan i DN Kultur börjar bli mer och mer som P3 - mindre och mindre koll på vad som faktiskt är intressant i populärkulturen. Allt känns helt random. Häromdagen var det en intervju med Ben Stiller...?!

flames to dust, lovers to friends...

... why do all good things come to an end?

C kidnappade min mp3-spelare och sen sjöng hon på den Nelly Furtado-låten hela helgen. Och visst är den bra, men är inte trummorna lite väl basic? Är det verkligen Timbaland? I och för sig bryr han sig mer och mer om roliga syntljud och fina melodier och mindre och mindre om bisarra rytmer nuförtiden. I "Promiscuous" händer det inget kul med trummorna förrän de sista tio sekunderna. Man får en glimt av vad Timbaland är kapabel till, sen slutar låten. Tråkigt. Men, alla måste ju utvecklas.

När jag lyckades kidnappa tillbaka min mp3-spelare så lyssnade jag på Nathan Fakes "Drowning in a sea of love". Det finns många anledningar att älska den skivan. Till att börja med är det en skiva med en titel som EXAKT beskriver hur musiken låter, och det är alltid trevligt. Titeln är ju också en hyllning till Joe Simons Philly-klassiker "Drowning in the sea of love", vilket också är sympatiskt. Men framförallt är det bland det bästa jag hört inom genren "kluriga män som lyssnat alldeles för mycket på My Bloddy Valentine". Bättre än M83, bättre än Khonnor, kanske till och med bättre än Fennesz (mer lättillgängligt i alla fall). Det är en skiva som innehåller allt jag vill att en skiva ska innehålla: vackra ljud och riktiga melodier.

En annan sak. Lynley igår, såg ni det? Fatta att hans fru dog! Hon blev poppad! Shit. Så går det när kvinnan lägger sig i mannens arbete - eller hur nu manusförfattaren resonerat. Men det gick lite väl snabbt, hon dog och begravdes och sen satt Lynley och Havers på en bänk på en kulle och nedräkningen till deras första kyss kunde börja. Det var nästan som om Lynleys fru var tvungen att raderas ur serien illa kvickt, som om hennes kontrakt hade gått ut, som i det där "Vänner"-avsnittet när Joey har fått en roll som läkare i en tv-serie och tvingas ramla ner i ett hisschakt och dö. Men jag ska inte säga för mycket, Lynley kanske går och deppar i tre avsnitt nu. Not likely, though.

PS Ikväll börjar The Line of Beauty på SVT. En chans för dig och mig och alla andra att återerövra vår stolthet. Men vad är grejen, är det bara tre delar? Jag som hade hoppats på en tv-serie som man kan följa slaviskt och göra till sin religion. I brist på The Wire och Sopranos (även om båda går i repris nu) känner jag mig som en herrelös hund.

bra tv

What up. Jag är i Stockholm och idag träffade jag en idol. Jag bor på ett ställe som inte har dator och internet, vilket gör allting otroligt harmoniskt för mig, en ännu mer lugnande faktor än att det är ett vackert hus med underbara omgivningar. Men nu har jag sneakat in på en tidningsredaktion för att kunna använda en dator. Känner mig som en knarkare som bryter sig in någonstans för att styra upp grejer som man kan sälja.

Men men. Vad var det jag skulle prata om? Bra TV? Just det. Jag älskar verkligen Wallenberg-dokumentären som går just nu på SVT. Straight up superintressant. Kan man inte fortsätta att avhandla mäktiga svenska klaner? Jag väntar med spänning på Bonniers-dokumentären i tio delar. Gud vad underbart det hade varit.

Mer bra tv: kommissarie Lynley. Hur kommer det sig att man spyr på alla deckare som dominerar bokförsäljningen, men älskar engelska tv-deckare? Jag har avgudat inspector Morse sen jag var nio år gammal. Jane Tennison såg jag också på. Men sen dess måste jag erkänna att jag halkat efter, jag tror inte jag sett Frost en enda gång (pinsamt, jag vet!) och Morden i Modsommer har jag instinktivt undvikit, känns som det är billigt och populistiskt på något sätt. En massa snaskiga mord bara. Ibland känner man ju sig förolämpad av den skamlösa angofili-porren som såna här deckare kan innehålla; man ska bara mysa åt alla härliga 50-talsmiljöer och sårade sarkasistka snutar som äter scones. Typ Foyle's war var lite så (men jag svalde det med hull och hår!). Men Lynley är rätt bra, har sett det någon gång innan, och det är i alla fall i modern miljö, de har till och med en inkvoterad black dude med diskret lustig frisyr. Fast jag kanske ska inte gnälla så mycket över att han är inkvoterad - hade han INTE varit där så hade jag förmodligen irriterat mig på det också. Men vad ska man säga, han har en biroll med stort b. No way att han får vara med så mycket att han är i vägen för den undertryckta romansen mellan de två vita poliserna.

Apropå tv så måste jag erkänna här och nu att jag aldrig sett Dexter. Nerladdade tv-serier är det nya b-sidor: ingen bryr sig om singlar längre och dessutom är all musik fruktansvärt lättillgänglig nuförtiden, så istället för att säga "aha, du har inte hört The Killing of a flashboy?" så säger man "aha, du har inte sett Dexter?" om man vill trycka ner någon. Och det funkar. Jag skäms ju.

nu ska jag försvinna några dagar igen

kelley polar
Tips: lyssna på Kelley Polars "Love songs of the hanging gardens", en otroligt vacker och uppfriskande onostalgisk skiva. Kommer högt upp på listan "skivor som jag hade haft med på min årsbästalista om jag hade hört dem lite tidigare".

Tips 2: se filmen "Network" från 1976. Gittig satir om hur cyniska alla är i tv-branschen. 30 år före "Good night and good luck" och "Studio 60"! Faye Dunaway är jättebra som känslolös karriärsbitch. Men det bästa i hela filmen är break-up-scenen mellan Max och hans fru.