Hennes bästa låt, textmässigt. Musikaliskt är nog "Välkommen in" bäst. Ingen av dem är med på denna skiva hehe, men jag tycker ändå att det är hennes bästa album...

Veronica Maggio
Scen: Mosebacketerassen, Stockholm
Betyg: 3

Det finns ett symbolvärde i att Veronica Maggio ägnar fem kvällar i rad åt att framföra alla sina album i kronologisk ordning.

Det är ett koncept som ofta används av manliga rockband – The Soundtrack of our Lives, My Morning Jacket, med flera – men desto färre kvinnliga soloartister. Men så har hela Veronica Maggios gärning till stor del handlat om att ta plats som ung kvinna. Att sjunga om unga kvinnors erfarenheter på ett sätt som rymmer både sårbarhet och cool attityd, med vardagsrealistiska texter som hellre lutar åt det banala än åt det tillkrånglade.

Hon var nyskapande när hon vid tiden för sin debut 2006 gjorde detta dels på svenska, dels med mer influenser från soul och hiphop än indierock och singer/songwriter-pop. Men debutalbumet var vagt och trevande – det var först med den sensationella uppföljaren, 2008 års ”Och vinnaren är…”, som Veronica Maggio blommade ut. Tredje albumet ”Satan i gatan” må ha fler hitlåtar, men det är ”Och vinnaren är…” som är hennes vassaste verk. Och av alla hennes konsertkvällar på Mosebacke denna vecka är det tveklöst den som fokuserar på detta andra album som är den mest intressanta.

Albumet var en katalysator inte bara för Veronica Maggio utan även för Oskar Linnros, som producerade och skrev all musik. Det var den första rena popmusik Linnros gjorde, efter åren i hiphopgruppen Snook, och en språngbräda till den numera klassiska solodebuten ”Vilja bli” (2010). Vid tiden för ”Och vinnaren är…” var han och Maggio ett kärlekspar. Att koncentrerat framföra dessa låtar blir därmed också en sorts tidsresa för Maggio, tillbaka till en förlorad romans, och detta faktum ger konserten en speciell laddning.

Veronica Maggio sjunger strålande i höjdpunkter som den lika desperata som svängiga ”Stopp”, den liderliga balladen ”Jajaja”, den smärtsamt romantiska ”Inget kan ändra på det”, den (nu än mer) nostalgiska ”17 år” och hitlåten ”Måndagsbarn”. Annika Norlin dyker upp för ett par oväntade duetter: en fint avskalad ”Gammal sång” samt Säkert!-låten ”Någon gång kommer du bli själv”. En storögd Maggio berättar lyckligt att hon lyssnade maniskt på den första Säkert!-skivan när hon gjorde ”Och vinnaren är…”, men kärleken är inte lika uppenbart besvarad av den sammanbitna och syrliga Norlin.

Soundet på ”Och vinnaren är…” är pigg, Amy Winehouse-inspirerad retrosoul med stråkar och blås (och en snygg sampling av The Delfonics ”Trying to make a fool of me”), och det hade varit fint och lämpligt om denna liveversion av skivan hade förgyllts med sådana arrangemang. Men tyvärr har Veronica Maggio denna kväll en snål uppbackning: gitarrist, basist, trummis, keyboardist och körsångerska. Låtarnas ordning har också kastats om, vilket dock inte stör jättemycket om man inte är ortodoxt fan.

Desto mer irriterar extranumren. Att spela Snooks ”Inga problem (remix)”, det epokgörande första samarbetet mellan Maggio och Linnros, med Daniel Adams-Rey och Petter som gästrappare men inte huvudpersonen Linnros, ger en olustig bismak. Och att därefter bränna av en tråkig Petterduett samt inte mindre än fem låtar från Veronica Maggios senare album, som har ett helt annat sound, förstör faktiskt en del av konsertupplevelsen. Det blir lite respektlöst mot verket som bara för en kväll skulle få en hyllning.

Men Veronica Maggio gör saker på sitt eget sätt, och att inte vara överdrivet vördnadsfull mot sina egna skivor är också ett sätt att bryta mot den manligt kodade rockkulturen. Och publiken tycks älska alla hennes val. Hon är en vinnare.

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(Dagens Nyheter 2017-08-26)

Kommentera 0

Ett äldre, och bättre, verk av Anders Hillborg.

Östersjöfestivalen 2017
”Aeterna”
Regi: Jesper Kurlandsky och Fredrik Wenzel
Musik: Anders Hillborg
Sveriges Radios symfoniorkester
Solister: Hannah Holgersson, sopran, Hayk Hakobyan, duduk
Radiokören
Dirigent: Esa-Pekka Salonen
Scen: Berwaldhallen, Stockholm
Längd: 1 tim 30 min
Betyg: 1


Ett uruppförande av ett 90 minuter långt orkesterstycke av Anders Hillborg – det är tyvärr inte hela sanningen. Denna audiovisuella konsert består inte, som i fallet med framförandet av Wagners ”Tristan och Isolde” på 2012 års Östersjöfestival, av musik som har kryddats med videoinstallationer, utan tvärtom. ”Aeterna” är en långfilm som Hillborg har komponerat soundtracket till.

Den vanligtvis så expressiva och fantasifulla tonsättaren håller sig här artigt till en biroll: den som ska lyfta det visuella materialet, tjäna det, inte bryta av och ge sig ut på egna äventyr. Och det hade kanske varit okej – om inte filmen hade varit ett pekoral av det värsta slaget.

Filmen ”Aeterna” är en ordlös odyssé över jordens och mänsklighetens historia. Det börjar med en blick från yttre rymden som långsamt zoomar in i vårt solsystem, klipp till jordens natur och livets början. Därefter får vi se olika stadier av civilisation: jägare-samlare, jordbruk, utvinnande av kol, industrialiseringen, de moderna urbana miljöerna, en oändlig parad av ensamma människor som är stiliserat orörliga när kameran glider förbi.

Det är outsägligt långsamt, tempot är detsamma i hela filmen, dramaturgin är vedervärdig och finalscenen är skrattretande kitschig. Kamerans blick är så killig: det är inte människans historia som presenteras, utan teknikens, uppfinningarnas, objektens. Den pretentiösa titeln till trots finns det inget evigt i det som skildras, eftersom den delen av mänskligt liv som återkommer i alla tider – känslorna, passionerna, relationerna – ignoreras totalt.

En välvillig tolkning av filmen (som, det ska medges, är ett ”work in progress” och inte helt färdigställd än) är att den visar vår värld som utforskad av en robot eller en dator som registrerar allt men inte kan sortera och förstå informationen. En mer sanningsenlig tolkning är att filmen är en skamlös rip-off på Godfrey Reggios ”Koyaanisqatsi” från 1982, med berömd musik av Philip Glass.

Anders Hillborgs soundtrack till ”Aeterna” är tyvärr lika sömnigt och oinspirerat som filmen. Musiken håller sig hela tiden på ytan, och det enda som bryter av mot den statiska stämningen är slappt effektsökeri. Vid ett tillfälle hörs något som innehåller mänsklig värme – Hayk Hakobyans melodiösa duduk – men detta inslag försvinner lika plötsligt som det dyker upp.

Anders Hillborg har sagt att han utgår från ljud och inte bilder när han komponerar musik. Detta projekt visar hur galet det kan gå när han gör motsatsen.

Vilket oerhört slöseri.

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(Dagens Nyheter 2017-08-25)
Kommentera 0

denna låt är med på sommarhimmel men däremot inte på skivan :/
 
Hiphop
Lil Peep
”Come over when you’re sober (part 1)”
(Warner)
Betyg: 4

En ny intressant subgenre till hiphop håller på att ta form. Tänk er poppig trap men en smutsigare, stökigare, mörkare, knarkigare och punkigare variant, med relativt många vita artister och en mycket ung publik. Eller tänk er Alice in Chains ”Dirt” tolkad av Sad Boys. Fast när två av den nya scenens stjärnor, Lil Pump och Smokepurrp, nyligen intervjuades av Noisey ogillade de etiketten ”grunge rap”; de föredrog ”ignorant”. Tjugoårige Lil Peep är en annan av den nya skolans ledare. Hans musik är sannerligen ignorant men har också en fin dysterhet, allsångsvänliga refränger och mer emo-elgitarrer än rap. Efter suveräna singlar som ”Girls” och ”Beamer boy” kommer denna debut-ep på stort skivbolag. Att lyssna på den är som att drömma en fortsättning på filmen ”American honey”.

Bästa spår: "The brightside"

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(Dagens Nyheter 2017-08-19)
Kommentera 0
Visa fler inlägg