pelléas & mélisande och parsifal på kungliga operan

De senaste veckorna har jag sett två föreställningar på Kungliga Operan: Debussys ”Pelléas & Mélisande” (premiär) och Wagners ”Parsifal” (sista föreställningen). Jag såg Pelléas & Mélisande först, men jag skulle vilja skriva om Parsifal först, för det är en opera som kom två decennier innan Debussys mästerverk, som i sin tur är en kraftfull reaktion på (men inte helt och hållet ett avståndstagande från) hela den wagnerska estetiken.

Det kändes perfekt att se Parsifal nu när det är påsk. Jag maxade verkligen påskfirandet i år, sett till kulturupplevelser i alla fall: på långfredagen var jag i Sofia kyrka och hörde en kammarorkester framföra Haydns ”Jesu sju sista ord på korset”, på påskafton var jag på katolsk mässa i Sankta Eugenia-kyrkan och på annandag påsk såg jag Parsifal som ju verkligen är en opera som tar avstamp i påsken (dels för att berättelsen är i dialog med Jesus lidande, dels för att den involverar kristna ritualer, dels för att den sista akten utspelar sig under långfredagen). 

Haydns verk tycker jag mycket om, jag tycker det var väldigt kreativt och poetiskt av honom att skriva en långsam vacker instrumental sats för vart och ett av de sju sista orden som Jesus uttalade innan han avled. Egentligen rör det sig om sju fraser. Enligt Wikipedia:
1. "Fader, förlåt dem; ty de veta icke vad de göra." (Luk. 23:34)
2. "Sannerligen, säger jag dig: [redan] idag skall du vara med mig i paradiset." (Luk. 23:43)
3. "Kvinna, se (till sin moder) [där är] din son." "Se (till den lärjunge som han älskade) [där är] din mor." (Joh. 19:26–27)
4. "Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?", på arameiska "Eloi, Eloi, lema sabachthani?". (Mark. 15:34). "Eli, Eli, lama sabachtani?", på hebreiska (Matt. 27:46). Detta ordspråk är ett citat från Kung David (Ps. 22).
5. "Jag törstar." (Joh. 19:28)
6. "Det är fullbordat." (Joh. 19:30)
7. "Fader, i dina händer befaller jag min ande." (Luk. 23:46)
Det intressanta är att musiken inte är sorgsen och sentimental, utan öm och optimistisk. Haydn gestaltar en frälsare som inte är full av plågor utan full av lugn och förlåtelse. Men den allra sista satsen är ljudet av en våldsam jordbävning – då är Jesus död, då börjar kaoset och skulden.

Den katolska mässan var väldigt speciell. Jag frågade mig själv flera gånger vad jag gjorde där, som icketroende på en plats där en religiös ritual utövades. Det kändes som jag var en ytlig turist, vilket jag ju också var. Men jag legitimerade mitt besök med att jag är intresserad av kultur, av den kultur som jag är född in i, den europeiska kulturen, som är så otroligt präglad av kristendomen och kyrkan. Jag är intresserad av konst och konsthistoria, inklusive musik, och det är också präglat av kyrkans estetiska traditioner. Dessutom är jag intresserad av estetiska upplevelser i allmänhet. Och en sådan fick jag, med råge. Det var så annorlunda från svenska kyrkan (det här var första gången jag satte min fot i en katolsk kyrka i Sverige). Jag köpte ett litet ljus när jag kom in, men det visade sig att man inte tände dem som i en ”vanlig” kyrka för att hedra någon som gått bort, de fyllde inte den funktionen. När alla hade satt sig så släcktes allt ned, det enda ljuset kom från nödutgångsskyltarna. Det blev helt tyst. Så kom en procession in med stora tända ljus, och de tände alla andras ljus, så till slut satt vi där i mörkret men med många små stearinljus som lyste. Prästen började tala, men det var inte predikan, det var recitation ur första Mosebok. Detta varvades med vacker sång från en solist, melodier som lät annorlunda än de man brukar höra i svenska kyrkan. Sådär höll det på ett tag, och jag trodde att hela kvällen skulle vara så, men så plötsligt, efter en konstpaus från prästen, börjar organisten spela, och slagverk börjar slamra, och en kör som varit osynlig för mig börjar sjunga, och lamporna tänds en efter en. Alla står upp och vi är omslutna av ljus och vacker musik. Det var så mäktigt – jag ryste i hela kroppen. Men jag stannade ändå inte kvar under hela mässan (som var fyra eller fem timmar lång). Det var trots allt inte för mig.

Men jag fick en fem timmar lång mässa med Wagner igår. Jag gick ensam till sista föreställningen av Parsifal, jag var tvungen att se den kände jag, jag hade visserligen sett samma uppsättning när den precis hade satts upp häromåret, men nu var det med Peter Mattei som Amfortas och jag älskar honom och hade hört mycket gott om hans prestation här. Och vilken prestation det var! Som min vän Eric Schüldt sa: Mattei får en att förstå att det egentligen är Amfortas roll som är huvudrollen, inte Parsifal. Parsifal själv är ganska tom, om än på ett intressant sätt. I början av berättelsen vet han ingenting och förstår ingenting, han är en skicklig krigare utan syfte och utan ångest, knappast någon hjälte. I slutet har han fått erfara lidande – både den egna ångesten över att ha åsamkat sin mamma lidande när han övergav henne, och medlidande med Amfortas när han förstår lidandet som lidelsen, sexualiteten, innebär. Han kommer då med frälsning, men enbart som transportör av det frälsande spjutet, Parsifal själv är liksom en tom kapsel. När han har utfört detta, förvisso viktiga, uppdrag försvinner han, han är återigen ointressant. Men Amfortas är kvar, han pustar ut, det är han som det största dramat har utspelats inom. Han var den heliga ledaren som gav sig ut för att besegra (den som han såg som personifieringen av) ondskan, han misslyckades på grund av sina mänskliga tillkortakommanden, på grund av sin sexualitet, och nederlaget blev en enorm skam. Han hade svikit sina kyskhetslöften, han hade svikit sina gralbröders förtroende för honom, han hade svikit den heliga reliken som han tagit med sig som vapen mot fienden (spjutet som sårade Jesus när han hängde på korset), han hade svikit Jesus helt enkelt. Den ångest som han känner – som symboliseras av det sår som han fått av spjutet och som inte går att läka – är så total och gripande. Peter Mattei gestaltade denna smärta så himla bra, med sin sångröst och med sitt agerande. Och hur Amfortas pappa Titurel behandlade honom med förakt gav rysningar. När Titurel dör, på grund av den själsligt handikappade Amfortas misslyckande med att fullgöra sina plikter, blir det ännu en börda som läggs på Amfortas axlar.

Så när Amfortas i slutet av den sista akten till slut får sin frälsning är det så starkt. När han tar av sig sin törnekrona och sätter sig för att be och pusta ut, då började jag gråta. Det var första gången jag grät på en opera och det inte handlade om dramatiken mellan ett kärlekspar. Det här handlade om Amfortas lidande, om hur han insåg att han inte behöver lida mer, att han har rätt att må bra, att han förtjänar det, att han ska älska sig själv. Det är det hela Parsifal handlar om: att bli fri från skuld och skam, att frälsas. Utöver att Amfortas, Parsifal, Kundry och Klingsor alla lider av skammen över att ha en sexualitet och känna åtrå, samt av det ickeintellektuella lidandet som är förknippat med åtrå när den inte leder till fullbordande, lider de också av olika skuldkänslor för sina olika svek. Amfortas mot de som nyss nämndes, Parsifal för sveket mot sin mamma (och i tredje akten även för att han var så trög i första akten – hade han nått insikt tidigare hade han kunnat hjälpa gralbröderna snabbare), Kundry för att hon skrattade åt Jesus på korset, och Klingsor för att han är så misslyckad både som gralbroder (han kunde inte hålla kyskhetslöftet) och som människa (han gjorde våld på naturen när han kastrerade sig själv). Det finns så mycket självhat! 

I den andra aktens långa scen där Parsifal och Kundry möts så finns det ingenting av den kärlek och romantik som man förknippar med en manlig och kvinnlig huvudroll i en klassisk opera. De inbillar sig inte ens att de är kära i varandra, de är plågsamt medvetna om att det bara är ett stumt köttsligt begär de känner. Kundry är intressant, för hon har dubbla avsikter med sin förförelse av Parsifal – dels för att hon är slav under sitt sexuella begär, dels för att hon på ett mer konkret sätt är Klingsors slav och gör vad hon blir tillsagd. När hon bönfaller Parsifal om att ligga med henne och frälsa henne med sex är det både sanning och lögn: hon säger ord som hon vet påverkar honom och apellerar till hans ädla sidor, samtidigt känner hon en outhärdlig åtrå som inte har med något lömskt uppdrag att göra. Det har inte heller någonting med Parsifals fantastiska tjuskraft att göra – det har med Kundry själv att göra. Parsifal själv fattar inte detta, han kan inte se henne, han kan bara se sitt eget – och därmed förstå Amfortas – lidande när han känner sexuellt begär. Det är sant som Kundry säger till honom: du som känner medlidande med andra, varför gör du det inte med mig? Båda är fulla av frustration och av självhat. Men de möts aldrig riktigt, ingen kärlek uppstår mellan dem, de är fjättrade av varsin ångestkälla. Det är så himla starkt. Denna andra akt måste vara den mest freudianska akten i operahistorien.

Apropå Freud - vad ska man säga om att de heliga relikerna som hela Parsifal kretsar kring är en Graal (en bägare) och ett spjut? Ett kärl och ett spetsigt vapen. Kvinnligt respektive manligt könsorgan. När Klingsor hånar Amfortas för att han "föll för sitt eget spjut" är det ju både det faktiskta spjutet och Amfortas sexualitet - hans könsorgan, if you will - som besegrade honom. Operan handlar om dessa symboler, berättelsens konflikt är att de har skilts åt, det som ska hända och händer är att de återförenas i slutet. Men man kan se dessa symboler som symboliserande något ännu större: åtskillnaden mellan män och kvinnor, och drömmen om att de ska förenas i harmoni och skapa ett nytt människosläkte, en ny framtid. Om Nibelungens ring är en dystopi är Parsifal en utopi, och Wagner knyter med detta sitt sista verk ihop säcken inte bara för hela sitt konstnärskap utan också, åtminstone i hans eget huvud, för hela mänskligheten. Är då svaret på människans ångest - den skuld och skam som känns så fruktansvärt europeisk och neurotisk - Jesus Kristus? Nej, det är inte det Wagner vill säga, tror jag. Jesus och hans lidande är nämligen också en symbol. I Amfortas gestalt, som i denna uppsättning tydligt härmar Jesus på Golgata, blir lidandet ett mänskligt lidande, inte en gudasons lidande. Det finns många synder, men Wagner fokuserar på en enda: den okontrollerbara könsdriften. Kanske var Wagner själv hypersexuell och våndades för det, kanske fångade han bara upp något som fanns i tidsandan. Men sexualiteten är den kanske mest intressanta synden eftersom den så uppenbart är en kulturellt skapad och formad synd - att jämföra med att mörda, som är liksom en mycket mer självklart moraliskt förkastlig handling. Sexualiteten som "synd" blir en perfekt symbol för det Wagner vill säga med Parsifal: att du inte behöver känna dig syndig, att du inte behöver synda, att du inte behöver lida, att du inte måste ha lidelse. Att befrielsen är möjlig, att lyckan är möjlig, att kärleken till sig själv är möjlig. Vad är det som händer med Amfortas på slutet egentligen? Blir han renad som i att han blir oskuld igen, eller blir han renad som i att han accepterar sina handlingar och slutar känna skam? Det kan man diskutera, men jag tror på det sistnämnda. Han tar av sig sin törnekrona och sätter sig i skuggan för att pusta ut. Och man unnar honom denna lättnad. Det blir en lättnad för hela publiken - ja, hela mänskligheten skulle man faktiskt kunna säga.

"Pelléas & Mélisande" då? Ja, det var inte en lika stark upplevelse, tyvärr. Jag måste säga att jag hade extremt höga förväntningar. Jag blev så himla uppfylld av denna opera när jag för ett år sedan lyssnade in mig på den supernoggrant och sedan gick till Berwaldhallen för att höra ett konsertant framförande med toppsångare, jag hade det vackra librettot i handen som jag satt och bläddrade i, varenda ord slog mig som sagolikt vackert. Det är en opera som är just sagolik - texten är dunkel, mystisk och poetisk, musiken är ännu mer så, tillsammans blir det en synergi som på ett otroligt subtilt och försiktigt sätt skapar en oerhörd skönhet. Det är som en dröm, en natt, en blek månes starka sken, en promenad på en mångata, på vatten. Att gestalta detta mästerverk sceniskt kan inte vara det lättaste. Denna uppsättning hade valt att fokusera på det psykologiska dramat, karaktärernas förbindelser med varandra, det deppiga familjeporträttet. En storebror som är macho och kontrollerande (och eventuellt incestuös mot sin son), en lillebror som är valpig och naiv, en mamma som osynliggörs, en pappa vars död blir en ren lättnad, en farfar som är kåt och gränslös. Och en ung kvinna med grav depression som kommer in i familjen och blir en del av förfallet.

Visst, man kan tolka Pelléas & Méliande på detta vis - men när man ställer berättelsen naken på detta vis blir den ganska platt, och framförallt går man miste om den skönhet som är så speciell för Maetterlincks symbolistiska mästerverk.  Vad är symbolism utan poesi? Tänk om man skulle sätta upp dikten "En fauns eftermiddag" på en scen och låta den handla om en faun och inget mer. Tänk om man skulle läsa Rimbaud men låtsas att metaforerna inte är metaforer. Det vore vansinnigt! För att inte säga omöjligt. Som bäst är denna typ av tolkningar intressanta, och man kan också säga behjärtansvärda i det att de verkligen försöker föra in Debussys klassiker i samtiden och borsta bort musealt damm. Men Debussy trivs bäst i, inte dammet kanske, men i dunklet, i natten, i månskenet. Jag upplevde hans underbara konst som desarmerad och urholkad. Pelleas & Melisande klingade ihåligt. Det lät bra, och det var tidvis ganska snyggt, men berättelsen blev tråkig eftersom den behandlades som drama istället för poiesi. För grejen med denna text är att allt är symboler - slottet, skogen, havet, grottan, fontänen, ringen, håret, leksaksbollen som fastnar under stenen, fåren som slutar bräka, ja allt, även människorna, allt är symboler. De flyter samman och flätas samman i ett vackert poetiskt nät. Men detta nät städades undan, i strålkastarnas starka och hårda sken, i denna uppsättning.

Dessutom irriterade jag mig på att Pelleas hade på sig jeans och t-shirt genom hela operan. Kunde de inte hitta på något roligare? Varför måste de göra honom maximalt tråkig? Han verkade mer pojkaktigt förtjust i sina egna romantiska känslor än i Melisande, och eftersom han är den enda som hon upplever sig sedd av, blev det ännu ett krokben för denna uppsättning. Tråkigt. Det jag gillade bäst var inledningen, när Melisande sjunker ner från himlen, de andra i familjen ser henne när hon passerar dem på jorden, men hon fortsätter sjunka ner mot botten och det finns inget de kan göra för att stoppa henne. Det var starkt. Men den ödesmättade tråden tycker jag man tappade under resten av föreställningen - det sorgliga frustrerande avståndet mellan Mélisande och de övriga, ett avstånd som är helt ohjälpligt, bara Pelleas kan se det men han kan inte heller rädda henne. Nu blev det inte deras speciella kontakt som stod i centrum, utan dynamiken i Pelleas familj, och det är helt enkelt en annan historia. Oh well. Det var kul att se den i alla fall. Men jag önskar att Debussys symbolmättade estetik kunde behandlas med samma känslighet som Wagners. Debussy använder sig liksom Wagner av sagan som redskap, men till skillnad från Wagner tar han avstånd från kristen symbolik och medeltida autenticitet, han går direkt på sagan som stilgepp, saga för sagans skull kan man kanske säga. Det är poesi helt befriad från epik, helt befriad från krig och hjältar, och en helighet befriad från religiös helighet, det är en naturens helighet och en poesins helighet. Men den rena poesin är svår att gestalta på en operascen. Och 2016 kanske det inte är särskilt populärt.


kano - made in the manor



Grime
Kano
”Made in the manor”
(Parlophone/Warner)
Betyg: 3

Med sitt råa, trasiga och obekymrat oamerikanska sound blev grimevågen i det tidiga nollnolltalet engelsk hiphops frälsning. Men scenens största stjärnor, som Dizzee Rascal och Kano, förvandlades till urvattnade popartister, kommersialiseringen dränerade genren på energi, och när dubstep exploderade var grime plötsligt passé. De senaste två åren har grime revitaliserats med fantastiska, stenhårda hitlåtar av artister som Skepta och Stormzy, så när Kano nu släpper sitt första album på sex år kunde tidpunkten inte vara bättre. Men ”Made in the manor” handlar om Kano, inte om grimerenässansen. Det är en mogen, värdig skiva med personliga texter och beats som sällan låter vare sig klubbiga eller moderna, däremot homogena och välgjorda. Och för all del – varje genre förtjänar sin egen gubbrock.

Bästa spår: ”3 wheel-ups”

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(Dagens Nyheter 2016-03-23)

2 chainz & lil wayne - collegrove


Skivans näst bästa låt! 

Rap
2 Chainz
”ColleGrove”
(Def Jam/Universal)
Betyg: 3

En kvalitet som skiljer en bra rappare från en underbar rappare är humor. Underskattad inom svensk hiphop, men i den amerikanska skivindustrin är den bokstavligen guld värd. Mellan 2007 och 2011 var Lil Wayne ständigt anlitad som gästartist, eftersom hans galna ordlekar och utflippade röst alltid hade en underhållande och uppiggande effekt. 2 Chainz tog över denna stafettpinne under ett par år, men det råder ingen konkurrens mellan de två stjärnorna, som har gjort många låtar tillsammans genom åren. Detta duettalbum (skivbolagsmässiga avtalsrättsliga skäl gör att 2 Chainz står som ensam upphovsperson) har en avslappnad men fokuserad stämning och framförallt en fin och naturlig kemi mellan de två rapparna. Plus för den bisarra hyllningen till Scatman Johns ”Scatman (Ski ba bop ba dop bop)”.

Bästa spår: ”What happened”

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(Dagens Nyheter 2016-03-16)

doktor faustus på forum


Christian Svarfvar, violin, Love Derwinger, piano och Erik Wahlgren, cello spelar ett arrangemang av Arnold Schönbergs "Verklärte nacht"

Stina Ekblad läser utdrag ur "Doktor Faustus"

Michaeil Weinus sjunger sånger från Franz Schuberts "Winterreise" ackompanjerad av Love Derwinger

Har jag pratat om Thomas Manns "Doktor Faustus" här på bloggen? Jag tror inte det va? Det är av de senaste årens stora läsupplevelser för mig. Jag var med i en bokcirkel som läste den under 2014, det tog tid och vi fick träffas många gånger, för det var en mångfacetterad och svårpenetrerad text. Vi läste den gamla träiga översättningen - det här var precis innan boken gavs ut på nytt i Ulrika Wallenströms hyllade nyöversättning. Men vi njöt. Det var en så speciell och fascinerande värld. Thomas Manns känslor för Tyskland och den tyska kulturen, färgade av att han skrev dem mitt under brinnande krig (andra världskriget, vars tyska nederlag blev alltmer tydligt) och i exil i USA, med en alienering som säkert spädde på hans starka längtan efter och romantiserande av europeisk och tysk kultur. Psykologiskt är romanen inte så spännande, alla karaktärer är ganska endimensionella, men ändå är boken så rik: det vackra språket, alla bisarra utvikningar i berättelsen, all konsthistoria och musikteori, behandlingen av Faustmyten, alla tankar om skapande och kreativitet, och inte minst den väldigt intressanta relationen mellan två vänner där den ena beundrar den andre och den andre är beroende av denna beundran. Det är en bok man sent glömmer, kan jag säga. Och när jag åkte på roadtrip i Bayern i somras och såg medeltidsbyar som Bamberg så fylldes jag med en glädje som tveklöst delvis berodde på att jag läst Thomas Manns "Doktor Faustus".

Förra veckan anordnade Forum Nutidsplats för kultur en "Doktor Faustus"-kväll och jag var där. Alla var där. Jag såg Horace Engdahl, Eva Bonnier, Erik Wallrup, Björn av Kleen, stjärnpianisten Roland Pöntinen, skådespelare från Dramaten, sångare från Kungliga operan. Forum har en väldigt fin form för kulturevenemang: de blandar litteratur och musik genom att varva uppläsningar med musikframträdanden under en kväll, under ett visst tema. Denna kväll var temat alltså "Doktor Faustus" och allt var så otroligt välgjort och smakfullt. De skrev aldrig någon på näsan, det var inget käckt inledningstal som sammanfattade bokens innehåll. Ingen sa någonting om boken på scen faktiskt. Istället fick vi ta del av bokens värld. Stina Ekblad och Hannes Meidal läste upp långa passager ur boken, extremt välvalda enligt mig. Och musiken! Dels var det väl valda stycken, dels var det en så fin variation. Vi fick lieder - en extremt tysk och extremt romantisk musikform - av den genrens mästare Schubert, olycksbådande sånger från "Winterreise" som passade Manns olycksbådande berättelse. Vi fick solopianomusik av Beethoven - från hans pianosonat opus 111, som avhandlas väldigt grundligt i "Doktor Faustus", dessutom lyxigt nog framförd av Roland Pöntinen. Vi fick Gustav Mahler - senromantikens yttersta gräns, 1800-talets yttersta gräns om man så vill, och en författare som har en stark Mann-koppling i och med "Döden i Venedig" - och hans pianokvartett, ett ungdomsverk, lät bättre och mer angeläget än vad det någonsin gjort i mina öron. Och så fick vi Schönberg, tonsättaren vars tolvtonsteknik direkt kopierades av Mann när han hittade på sin karaktär tonsättaren Adrian Leverkühn som säljer sin själ till djävulen. Schönbergs "Verklärte Nacht", ett otroligt vackert verk, fick vi höra i ett kreativt arrangemang för pianotrio (inte hela verket tyvärr, men det är ju också ganska långt). Vilken lyx!

Allt var andaktsfullt men inte på ett krystat och jobbigt sätt. Det var bara så mycket kärlek i lokalen. Det kändes så genuint, Forum är liksom ingen fin guldklädd salong, det är mer som en bunker för kulturintresserade, det är enkelt och rått och vinet är billigt och ingen hoppas på besök från kungahuset. Det är lätt att känna kärlek för en sådan plats. Man kände också att de som stod på scenen älskade "Doktor Faustus"-världen, att detta kanske inte var deras mest välbetalda gig men att det inte gjorde någonting, de ville gå in i denna värld, och fick göra det genom publikens entusiastiska intresse. Att sitta där i mörkret och vara en del av detta fyllde mig med så mycket värme.

Forum har flera spännande arrangemang i vår, jag är själv mest sugen på kvällen som cirklar kring Stravinskys "Historien om en soldat" den 16 april. Man kan läsa mer på
deras hemsida.

tjajkovskij, marie samuelsson och sibelius i berwaldhallen


Folk som snott melodin härifrån: George Gershwin ("He loves and she loves"), Strawberry Swtichblade, Disneys "Skönheten och odjuret" ("Stories"), Linnea Henriksson m.fl.!

Sveriges Radios Symfoniorkester
Musik av Pjotr Tjajkovskij, Marie Samuelsson och Jean Sibelius
Solist: Katija Dragojevic, mezzosopran
Dirigent: Daniel Blendulf
Scen: Berwaldhallen, Stockholm
Längd: 1 tim 50 min
Betyg: 4

Shakespeares sena pjäs ”Stormen” handlar, bland annat, om att gå i pension. I slutet meddelar trollkarlen Prospero, som många Shakespearevetare har sett som ett alter ego för dramatikern själv, att han ska sluta med sin trollkonst. Tjajkovskij var å sin sida, när han tolkade detta verk med sitt elegant kraftfulla orkesterstycke ”Stormen”, snarare i början av sin karriär som förtrollande konstnär. Så är också förälskelsen mellan pjäsens unga par Miranda och Ferdinand central hos Tjajkovskij – styckets kärlekstema är till viss del romantiskt ödesmättat men det är samtidigt gulligt, det finns något oskyldigt över denna vackra melodi.

En helt annan och vuxnare kärlek hörs i Marie Samuelssons ”Afrodite – Fragment av Sapfo. Kärlekstrilogi – nr 1” som denna kväll får sitt uruppförande. Sapfo diktade så träffsäkert och drabbande om sönderslitande längtan att hennes röst skär rakt igenom 2600 år. Samuelsson har valt ut en handfull av Sapfos diktfragment och tonsatt dem för mezzosopran och orkester. 

Det handlar mer om klanger och atmosfär än om melodisk och harmonisk framåtrörelse – kongenialt, eftersom dikterna skildrar tillstånd, inte berättelser. Katija Dragojevic, i blodröd aftonklänning, sjunger svävande om den förtärande kärleken, samtidigt som orkestern maler fram fascinerande akustisk ambient. Precis som hos Wagners ”Tristan och Isolde”-förspel är det den ofullbordade, aldrig tillfredsställda åtrån som skapar en intensiv erotisk stämning. Det är inte ett sensuellt möte mellan ett älskande par som hörs, utan ett ensamt hjärtas rastlösa bultande. Ett starkt verk i ett mycket värdigt framförande.

Efter denna utmattande passion är det en befrielse att höra Sibelius femte symfoni. Något inom konst så ovanligt som en ickebanal skildring av lycka. De ståtliga huvudmelodierna i första och sista satsen breder ut sina vingar som magnifika svanar. Orosmolnen som smyger sig in här och var för att skapa spänning och dramatik är av det snällaste, minst hotfulla slaget. Det är bara att luta sig tillbaka och njuta, och tacka ja till de danser som Sibelius valstempon bjuder upp till. Symfonin avslutas dock på ett lika abrupt sätt som de hiphopkonserter där ljudet av pistolskott avrundar varje låt. Som ett sätt att säga: Nej hörni, här kan vi inte sitta och gotta oss hela kvällen.

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(Dagens Nyheter 2016-03-13)

revolutionary voices på kulturhuset

 

Revolutionary voices
Tigris Fåglar, Dina El Wedidi och Tania Saleh
Scen: Kulturhuset Stadsteatern, Stockholm
Betyg: 4

”Revolutionary voices” är rubriken för den kavalkad av arrangemang som Re:Orient arrangerar under dagarna från Music freedom day till Internationella kvinnodagen i år. Filmvisningar, panelsamtal och som final en ambitiöst ihopsatt konsert som sammanför olika kvinnliga artister som tillsammans ger ett brett spektrum av musikskatten från Mellanöstern.

Tigris Fåglar är något på konsertscener så ovanligt och uppfriskande som en svensk-irakisk kvinnokör. Körmedlemmarna är inte purunga, vilket bidrar till gruppens unika framtoning och charm – att se en medelålders irakisk kvinna sjunga så vackert hon kan med ett stort leende på läpparna för en fullsatt konsertlokal i Stockholms hjärta känns stort. Den rösten och att den blir hörd betyder så mycket, för om det är någon grupp som inte har en röst i samhället så är det medelålders kvinnor med utländsk bakgrund. 

Men Tigris Fåglar är inte bara en mysig symbol utan är musikaliskt intressanta. De 23 kvinnorna sjunger med förinspelade rytmer som enda ackompanjemang, likt en klassisk hiphopkonsert, och de unisont sjunga melodierna är besvärjande vackra. Många av låtarna som framförs är skrivna av Saleh Al-Kuwaity, en av 1900-talets största kompositörer av arabisk musik, som intressant nog var jude och emigrerade från Irak till Israel när spänningarna mellan de olika folkgrupperna i regionen tilltog i mitten av århundradet. Bröderna Saleh och Daoud Al-Kuwaitys starka status i Mellanöstern (förutom i just Israel, ironiskt nog) är en påminnelse om att man inte ska sätta likhetstecken mellan arabisk kultur och muslimsk kultur.

Dina El Wedidi från Egypten bjuder på en helt annan konsert: modern rockig pop med ungdomlig energi och politisk glöd i texterna. Visst låter sångmelodierna rotade i regionens tradition, men inte mer än vad västeuropeiska poplåtar gör på motsvarande vis. Någon arkeologiskt korrekt folkrock är det inte tal om. Den 28-åriga singer-songwritern har en strålande, cool scennärvaro och en stark röst, och hennes sexmannaband är toppen, inte minst det häpnadsväckande samspelet mellan trummisen Mohammed Raafat och slagverkaren Azima. Vissa av Dina El Wedidis låtar dokumenterar känslor från revolutionens Tahrirtorg, men musiken lyckas vända besvikelse och frustration till frenetiskt livsbejakande sväng.

Tania Saleh är konsertens självklara höjdpunkt. Den libanesiska sångerskan ser ut, för sig och låter som en underbar diva, men en upphöjd ödmjuk diva, en musikalisk kunglighet. På skiva kan visserligen hennes blandning av mjuk mellanösternpop och ännu mjukare bossa nova kryddat med lite kubansk salsapiano få henne att låta som en Lisa Ekdahl från Beirut. Men live spelar musikerna köttigare och Tania Saleh sjunger ut med en ljuvlig röst. ”Reda” är en av många topplåtar.

Dina El Wedidi och Tania Saleh mellansnackar ibland på engelska och berättar lite om låtarna som framförs, tacksamt för mig som inte kan arabiska. Säga vad man vill om musikens universella språk – om en låt har en text som betyder något för vokalisten spelar det ändå en viss roll om lyssnaren har någon aning om vad den handlar om eller inte. Att ”Revolutionary voices”-konserten fyller mig med så mycket glädje säger någonting om vilken kraft musikens universella språk ändå har.

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(Dagens Nyheter 2016-03-10)

kendrick lamar - untitled unmastered



Hiphop
Kendrick Lamar
”Untitled unmastered”
(Top Dawg/Universal)
Betyg: 4

Kendrick Lamars fjolårsalbum ”To pimp a butterfly” har alla attribut för ett klassiskt album. En ambitiös sammansmältning av hiphop, funk, soul, gospel och jazz med ilskna politiska texter och en briljant publiktillvänd rappare i centrum. Men den präktiga viktigheten och det episka anslaget gör att skivan ändå kan bli en halvjobbig kompanjon. Därför är det en befrielse att höra ”Untitled unmastered”, åtta låtar från den gigantiska inspelningsprocessen till ”To pimp a butterfly” men som inte platsade på albumet, antagligen för att de låter så enkla, råa och spontana. Kendrick samarbetar här med rena hiphopproducenter, men slutresultatet är ändå modern jazzfunk med bistra texter. Men det rör sig om en handfull bra låtar snarare än ett Verk, och i denna anspråkslöshet finns en älskvärd värme.

Bästa spår: ”Untitled 05 | 09.21.2014”

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(Dagens Nyheter 2016-03-09)

Alexander Gavrylyuk x 2 i stockholms konserthus



Konsert 3/3
Göteborgs symfoniker
Musik av Sergej Rachmaninov och Dmitrij Sjostakovitj
Solist: Alexander Gavrylyuk, piano
Dirigent: Alexander Shelley
Scen: Stockholms konserthus
Speltid: 2 timmar 30 minuter
Betyg: 5

Konsert 5/3
Janine Jansen och Alexander Gavrylyuk
Musik av Francis Poulenc, Johannes Brahms, Karol Szymanowski och Sergej Prokofjev
Scen: Stockholms konserthus
Speltid: 2 timmar
Betyg: 4

Få musikstycken är så svåra att skilja från tonsättarens biografiska omständigheter som Sjostakovitjs femte symfoni. Han var den unge briljante sovjetiske tonsättaren som hamnat i onåd efter att Stalin äcklats av hans djärva opera ”Lady Macbeth från Mtenskdistrikten” varpå den statliga dagstidningen kallade operan för ”kaos istället för musik”. Sjostakovitj blev livrädd, drog in sin fjärde symfoni innan den hann framföras och skrev en femte symfoni som han inför uruppförandet beskrev som ”en Sovjetkonstnärs kreativa svar på rättvis kritik” i pressen. Symfonin blev en succé och Sjostakovitj fick fortsätta leva och verka, dock skrämd för livet.

Man skulle kunna tro att denna antiprovokativa symfoni låter slätstruken och opersonlig, oärligt pampig och militäriskt heroisk. Men den är tvärtom full av ångest. Sjostakovitj anpassade sig till de yttre kraven genom att skapa en väldigt tydlig musik – det händer inte för mycket på samma gång – men verkets känslomässiga kärna kompromissade han inte med. Alexander Shelley dirigerar utan partitur och gör det genialiska valet att tona ned de aggressiva, arméromantiska trummorna, vilket gör att musiken ofta låter helt viktlös. Vacker men hela tiden präglad av en fruktansvärt pressad stämning, och finalens högljudda avslutning är en tragisk triumf, ett ögonblick av stor lättnad men stukad glädje. Ett fantastiskt framförande av Göteborgs Symfoniker som berör inte bara publiken utan även orkestermedlemmarna, varav många lyckligt kramar om varandra när allting är över.

En underbar avslutning på en konsertkväll som redan var fulländad med ett strålande framförande av Rachmaninovs tredje pianokonsert med Alexander Gavrylyuk som solist. Hur han tar sig an denna svårspelade best med både enorm skicklighet och bultande känslighet är fenomenalt. Han torkar svetten från pannan med en näsduk mellan varven, tar sats och kastar sig återigen över tangenterna – han spelar allt från minnet – och att följa med honom på resan är en rafflande upplevelse. Finalsatsen är som ett segertåg, ljudet av att springa nerför en brant backe utan att kunna eller vilja bromsa.

En helt annan sida visar Gavrylyuk upp ett par dagar senare när han ackompanjerar stjärnviolinisten Janine Jansen i en duorecital som är både intim och storslagen. Gavrylyuk spelar utsökt och inkännande, och stjäl aldrig strålkastarljuset från Jansens virtuosa violinspel. Programmet är väl sammansatt: fransmannen Poulenc, tysken Brahms, polacken Szymanowski och ryssen Prokofjev. En prisma av den europeiska kulturen som rör sig mellan tiden innan, under och efter 1900-talets katastrofala krig.

Det är givande att höra romantikern Brahms omgiven av 1900-talstonsättare, för trots de stora känslorna i hans musik präglas den av något cerebralt och arkitektoniskt prydligt som på sätt och vis placerar honom närmare modernisterna än 1800-talets musikaliska poeter. Medan Prokofjevs andra sonat är mer actionfilmslikt spännande än psykologiskt djupsinnig – som en mustig saga, en verklighetsflykt från det brinnande krig den skrevs under. Det är en konsert rik på variation utan att kontrasterna skär.

Starkast intryck gör Szymanowskis ”Myter”, en liten trilogi av musikaliska tolkningar av grekisk mytologi. Gavrylyuk rullar fram jazzlika pianoackord och Jansens violin sveper som en ilande vind. En förtrollande värld att stiga in i, och den eminenta duon öppnar dörren på vid gavel.

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(Dagens Nyheter 2016-03-07)



Denna kördes också på orkesterkonserten! Sentimental men på ett nice sätt :)

shuggie otis på fasching



Shuggie Otis
Scen: Fasching, Stockholm
Betyg: 1

Blues är inte nödvändigtvis något dåligt. Repiga gamla inspelningar av enigmatiska bluesartister som Robert Johnson kan vara glödheta. Bluesbaserade jazzlåtar som Miles Davis ”All blues” kan vara magiska. Bluessamplande hiphop som Wu-Tang Clans ”Protect ya neck (the jump off)” kan vara hur svängig som helst. Och bluesinspirerad rock som Led Zeppelin kan vara sublimt hård.

Men när ett band ställer sig på en scen 2016 och spelar ren simpel blues krävs det ganska mycket för att det ska kännas angeläget. Det krävs att musikerna dels är exceptionella var och en för sig, dels otroligt samspelta och lyhörda för varandra, dels inspirerade vid just detta konserttillfälle.

Shuggie Otis första Sverigebesök, 50 år efter att han som tolvåring inlett sin professionella musikkarriär som gitarrist i pappan Johnny Otis band, är tyvärr inget sådant tillfälle. Det är en riktigt dålig och ofokuserad blueskonsert, som framförallt lider av en trummis som inte spelar svängigt, luftigt och spänstigt, men också av att musikerna inte är tillräckligt synkroniserade med varandra. 

Det hade varit acceptabelt om det inte var just Shuggie Otis som stod på scenen. Hans ”Inspiration information” är ett av sjuttiotalets mest egensinniga album, en sorts sammansmältning av Sly Stone och Todd Rundgren. En flummig hemmagjord inåtvänd funkpop som inspirerat alla från Prince till Washed Out. Och hans singel ”Strawberry letter 23” är inte bara fantastisk i sin egen rätt, den blev också en soulklassiker i The Brother Johnsons Quincy Jones-producerade cover.

Shuggie Otis skivor sålde dåligt och efter mästerverket ”Inspiration information”, som givetvis var så före sin tid att den blev helt förbisedd, försvann han. Att han nu som 60-plussare är tillbaka och turnerar världen över är stort. Och han visar med inledande Ariel Pink-doftande ”Trying to get close to you” att han fortfarande har både funken och sångrösten intakt. Därför är det fruktansvärt frustrerande att han väldigt snart låter konserten glida in i en katatoniskt trist bluesdimma. 

När ”Strawberry letter 23” spelas som ett extranummer, inklämd mellan två evighetslånga bluesjam, är man som publik så utmattad att det är svårt att bli glad, trots att den görs fint. Det är en konsert som hade kunnat bli så mycket mer. Det finns en miljon halvtrötta bluesband, men det finns bara en Shuggie Otis. Tyvärr orkade han inte vara den artisten denna kväll.

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(Dagens Nyheter 2016-03-02)

miike snow - iii



Pop
Miike Snow
”iii”
(Atlantic/Warner)
Betyg: 3

All pop måste inte handla om hjärta och smärta. Miike Snow har satsat på feelgood sedan starten – pigga rytmer, roliga arrangemang och ljudbyggen som strävar efter att vara snygga snarare än vackra. Trions putslustigt plojiga image har tack och lov blivit något mer nedtonad med åren – den har alltid framstått som ett ängsligt alibi för bristen på innerlighet i musiken, en meningslös skam. Andrew Wyatt sjunger bättre än någonsin, och bandet tycks ha tröttnat på att flirta med samtidens indie-syntpop och har istället börjat experimentera med soulhistoriens sväng. ”iii” är Miike Snows starkaste album hittills – det må vara dansmusik inte så mycket för klubbar eller fester som för handen som förstrött trummar på ratten under bilresan till jobbet en onsdagsmorgon, men som sådan är den perfekt.

Bästa spår: ”Genghis Khan”

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(Dagens Nyheter 2016-03-02)

hugo tacciati på musikaliska



Blåsarsymfonikerna med O/Modernt Kammarorkester
Musik av Wolfgang Amadeus Mozart, Ann-Sofi Söderqvist och Sven-David Sandström
Solist: Hugo Ticciati, violin
Dirigent: Kasper de Roo
Scen: Musikaliska, Stockholm
Speltid: ca 2 timmar
Betyg: 4

En av fördelarna med att uppleva klassisk musik live är att man kan bevittna hur de mest passionerade musikerna utforskar och brottas med varje ton, varje fras, varje musikalisk tanke. Att se deras blickar, minspel och kroppsspråk. Det handlar inte om showigt maner. Det handlar bara om begåvade musiker som förlorar sig i musiken de framför, och som publik ges man ynnesten att följa med i den fantastiska resa som de gör.

Violinisten Hugo Ticciati är en sådan musiker. Han är så uppfylld av musiken och av uttryckskraft att han ibland råkar göra små jämfotaskutt som smäller i scengolvet. Han är lysande som solist i Sven-David Sandströms violinkonsert ”Seven pieces” som här får sitt uruppförande. Ett verk som hittar en balans mellan oförfalskad skönhetslängtan och nykter antisentimentalitet. En subtilt melankolisk stämning hörs rakt igenom de sju satserna, och kontrasterna mellan soloviolinens nakenhet och orkesterns dundrande kraft utnyttjas till fullo. Starkast intryck gör den fjärde satsen med sina tjocka vemodiga ackord. 

Fast allra starkast intryck gör Ticciati, som får allting att vibrera av spänning. Som ett förspel till ”Seven pieces” spelar han en egen improvisation över Johann Sebastian Bachs verk för soloviolin – fascinerande söndersliten musik som får några välkända melodier att kännas fräscha och drabbande på ett nytt sätt (inte för att de inte låter bra när de framförs i traditionell form). Och som blir en kongenial öppning till Bachfanatikern Sandströms violinkonsert och får denna att kännas ännu mer pampig när den väl börjar. Sandströms musik låter modern och inte alls som en Bachpastisch, men allvaret och den mjuka bisterheten hos idolen känns igen.

Ann-Sofi Söderqvists ”Trumpet stories” är tungt svängig och läckert attackerande, detta verk för blåsarorkester har alla förutsättningar för att bli en hit. Stycket är tillägnat Duke Ellington och Igor Stravinsky, och visst kan man höra både brutaliteten i Stravinskys ”Våroffer” och desperationen i Ellingtons ”Ko-ko” här. Även Mozarts vackra svit ”Gran partita” framförs, åtminstone till tre sjundedelar, och det säger något om konsertens höga kvalitet att geniet Mozart är den minst intressanta i sammanhanget.

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(Dagens Nyheter 2016-02-22)

sónar stockholm 2016, dag 2


okej, det var mest jag som gick bananas 

Sónar Stockholm, dag 2
AV AV AV, Le1f, Yung Sherman, Youth Lagoon, Jessy Lanza, Oneohtrix Point Never, Fatima Yamaha, Hudson Mohawke, Dorisburg
Scen: Nobelberget, Stockholm

Den andra och sista Sónarkvällen är en lugnare tillställning än öppningskvällen, och folk tycks komma lite senare. Det är i allmänhet en sympatiskt avslappnad stämning på denna klubbmusikfestival, kanske beroende på att publiken är väldigt blandad, både till ålder och nationalitet – jag hör många prata spanska, engelska och tyska. Trevligt.

Danska trion AV AV AV spelar tidigt och för ett glest publikhav (det är snarare några pölar) men lyckas ändå skapa ett lyckligt studsande dansgolv. Med sin technoromantiska house, inte sällan i lite lägre och tyngre tempo, bas som känns i magen och poppigt melankoliska ackord har de hittat en bra formel. 

Den New York-baserade hiphopartisten Le1f bjuder på en fantastisk konsert som till lika delar består av brutalt dansanta beats, ett unikt rapflow och voguing-inspirerad koreografi, komplett med två dansare som gör Le1f sällskap på scenen då och då. Le1f har ett tonläge mellan glimten i ögat-teatraliskt och innerligt hedonistiskt, och när han inleder sin hit ”Wut” med introt till Noreagas ”Superthug” – som är en lektion i att skrika just ”what” snabbt många gånger – vet lyckan inga gränser.

Yung Sherman från Sad Boys spelar skivor på festivalens minsta scen, ett tält utomhus. Det är lätt att hålla värmen när han slänger på låt efter låt med hårda rytmer, högt tempo och roliga ljud. Det långsamma och drömska uttryck som han tar fram i sina egna produktioner får ta en paus i detta set.

Youth Lagoon lockar till stor publik och visar, precis som Niki & The Dove dagen innan, att ”Sónarmusik” inte bara rymmer elektronisk dansmusik utan även traditionella indieband. Men det blir ändå ett apart inslag eftersom Youth Lagoon gör musik som verkligen inte är dansant och inte ens särskilt intressant, bara hemmasnickrat pampig, fin effektdränkt sång men alltför slarvigt låtskrivande.

Kanadensiska Jessy Lanza gör i alla fall suverän danspop och har sällskap på scen av en trummis som enda musiker, vilket känns lämpligt eftersom Lanzas musik handlar om tunga rytmer och poppiga melodier men väldigt sällan om ackord. Det låter som Grimes med det hysteriskt färgglada ersatt med en avskalad och mörkt sexig stämning. 

Oneohtrix Point Never är sinnebilden för en artist på skivbolaget Warp – mystisk man, konstigt artistnamn, oförutsägbar musik som aldrig stryker medhårs och stundtals så extremt och ilsket att man som publik blir fysiskt utmattad. Men som ännu en symbol för festivalens bredd känns det som ett uppfriskande inslag.

Fatima Yamaha blir en trygg famn att komma hem till, feelgoodhouse i Todd Terjes anda med syntslingor ritade med tuschpenna. Det är omöjligt att stå still och lika omöjligt att inte le när han spelar neonglänsande hits som ”What’s a girl to do” och ”Borderless II”.

Hudson Mohawke producerar stora hiphopartister och gör på egen hand musik som på pappret är väldigt hipp, ett maximalistiskt och uppskruvat mischmasch av de senaste femton årens olika hiphopsound. Man kan irritera sig på bristen på djup i hans musik, men det är bara pop, det är bara kul, och om man bara ger sig hän och dansar möter man fyrverkerier. 

Annie Mac skulle egentligen avsluta hela festivalen, men hon ställde in i sista stund och ersattes av svenska Dorisburg. Han spelar techno som låter helt okej för ett tacksamt dansgolv. Jag grämer mig dock lite för att jag missade Johanna Knutssons set, som enligt uppgift var fantastiskt, medan jag huttrande styr kosan mot busshållplatsen.

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(Dagens Nyheter 2016-02-29)

sónar stockholm 2016, dag 1



Sónar Stockholm, dag 1
Niki & The Dove, Duvchi, Holly Herndon, Toxe, The Black Madonna, Yung Lean, Ida Engberg, Squarepusher, Maya Jane Coles.
Scen: Nobelberget, Stockholm

Sónar är en Barcelonabaserad festival för musik, teknologi och innovationer som funnits sedan 1994 vars Stockholmsvariant, som fokuserar på musiken, nu äger rum för tredje gången. Nobelberget är en perfekt lokal för denna typ av civiliserade rejv, och årets festival har en mycket stark lineup. Dessutom är det en ovanligt jämställd festival, där tunga kvinnliga namn har fått de prestigefyllda avslutningsseten på två av tre scener båda kvällarna. Se och lär, Summerburst. 

Niki & The Dove gör habil pop som blandar Stevie Nicks-inspirerad sång med fluffig discorock. Trevligt och kompetent men en smula opersonligt och tråkigt. Men det blir bättre när gruppen tar in en kvartett dansande körsångerskor, de ironiska solglasögonen tas av och allt förvandlas till ett uppsluppet popparty.

Den hemlighetsfulle R&B-perfektionisten Duvchi har med sig en violinist och en cellist, men de hörs knappt tyvärr. Duvchi själv verkar inte helt bekväm på scen och trycker ner sina händer i jeansjackans fickor som för att skapa distans. Men han kan inte dölja sin vackra sångröst och de fantastiska låtarna från fjolårets mästerliga debutalbum. Jag dansar som tokig till den euforiska ”Unfamiliar love” medan alla omkring mig står stilla.

Holly Herndon är den första festivaldagens höjdpunkt. Hennes senaste album ”Platform” blev unisont hyllat, men det är musik som är så stökig att den sällan riktigt gör sig i hemmet eller i hörlurarna. I en gigantisk lokal däremot låter den helt briljant. Det är techno som befinner sig i ett tillstånd av akut sönderfall, ljudet av en hjärna som drabbats av ett datavirus. En underbar ambivalens sprider sig i publikhavet, folk vet inte om de ska dansa eller stillastående ta in ljudkonsten, men alla vill lyssna. Som en bonus är videoprojektionerna ovanligt välgjorda och konstnärliga, och matchar verkligen musiken.

Yung Lean spelar kaxigt nog mest material från sitt nya album som släpptes samma dag, men att låtarna inte är helt bekanta är inget problem för den entusiastiska och vilt dansande publiken. Och när svensk hiphops mäktigaste outsider spelar en gammal favorit som ”Diamonds” exploderar stället. Egentligen är Yung Leans musik alldeles för konstig, monoton och knarkigt mörk för att vara så populär som den är. Men Sad Boys och Gravity Boys unika universum är så fascinerande att det är svårt att inte dras in.

Engelsmannen Squarepusher blev känd på nittiotalet för sin extrema drum’n’bass, och den har inte blivit mindre extrem med åren. Iförd en heltäckande scenkostym som för tankarna till skyddsdräkt i kärnkraftverk, som blir upplyst av helt andra ljusprojektioner än väggen bakom honom, knappar Squarepusher fram musik som är så snabb och hård att man knappt hör trummorna. Därefter tar han fram en sexsträngad elbas och spelar intim hypnotisk fusionjazz, som han till slut kombinerar med sina elektroniska beats och skapar en hysterisk hybridmusik. Det känns som skallen ska sprängas. Det låter underbart.

Bland DJ:erna den första dagen bör framför allt Toxe och Maya Jane Coles nämnas. Tonåringen Toxe kokar upp en bubblande mix av hård klubbmusik från hela världen som det är omöjligt att stå still till, och technodrottningen Maya Jane Coles styr sitt stora studsande dansgolv med perfekt balans. Även Ida Engberg och The Black Madonna gör bra set, något anonyma och väl stabila kanske, men det är å andra sidan en skön kontrast när någon dåre borrar på en elbas i rummet bredvid.

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(Dagens Nyheter 2015-02-28)