De senaste veckorna har jag sett två föreställningar på Kungliga Operan: Debussys ”Pelléas & Mélisande” (premiär) och Wagners ”Parsifal” (sista föreställningen). Jag såg Pelléas & Mélisande först, men jag skulle vilja skriva om Parsifal först, för det är en opera som kom två decennier innan Debussys mästerverk, som i sin tur är en kraftfull reaktion på (men inte helt och hållet ett avståndstagande från) hela den wagnerska estetiken.

Det kändes perfekt att se Parsifal nu när det är påsk. Jag maxade verkligen påskfirandet i år, sett till kulturupplevelser i alla fall: på långfredagen var jag i Sofia kyrka och hörde en kammarorkester framföra Haydns ”Jesu sju sista ord på korset”, på påskafton var jag på katolsk mässa i Sankta Eugenia-kyrkan och på annandag påsk såg jag Parsifal som ju verkligen är en opera som tar avstamp i påsken (dels för att berättelsen är i dialog med Jesus lidande, dels för att den involverar kristna ritualer, dels för att den sista akten utspelar sig under långfredagen). 

Haydns verk tycker jag mycket om, jag tycker det var väldigt kreativt och poetiskt av honom att skriva en långsam vacker instrumental sats för vart och ett av de sju sista orden som Jesus uttalade innan han avled. Egentligen rör det sig om sju fraser. Enligt Wikipedia:
1. "Fader, förlåt dem; ty de veta icke vad de göra." (Luk. 23:34)
2. "Sannerligen, säger jag dig: [redan] idag skall du vara med mig i paradiset." (Luk. 23:43)
3. "Kvinna, se (till sin moder) [där är] din son." "Se (till den lärjunge som han älskade) [där är] din mor." (Joh. 19:26–27)
4. "Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?", på arameiska "Eloi, Eloi, lema sabachthani?". (Mark. 15:34). "Eli, Eli, lama sabachtani?", på hebreiska (Matt. 27:46). Detta ordspråk är ett citat från Kung David (Ps. 22).
5. "Jag törstar." (Joh. 19:28)
6. "Det är fullbordat." (Joh. 19:30)
7. "Fader, i dina händer befaller jag min ande." (Luk. 23:46)
Det intressanta är att musiken inte är sorgsen och sentimental, utan öm och optimistisk. Haydn gestaltar en frälsare som inte är full av plågor utan full av lugn och förlåtelse. Men den allra sista satsen är ljudet av en våldsam jordbävning – då är Jesus död, då börjar kaoset och skulden.

Den katolska mässan var väldigt speciell. Jag frågade mig själv flera gånger vad jag gjorde där, som icketroende på en plats där en religiös ritual utövades. Det kändes som jag var en ytlig turist, vilket jag ju också var. Men jag legitimerade mitt besök med att jag är intresserad av kultur, av den kultur som jag är född in i, den europeiska kulturen, som är så otroligt präglad av kristendomen och kyrkan. Jag är intresserad av konst och konsthistoria, inklusive musik, och det är också präglat av kyrkans estetiska traditioner. Dessutom är jag intresserad av estetiska upplevelser i allmänhet. Och en sådan fick jag, med råge. Det var så annorlunda från svenska kyrkan (det här var första gången jag satte min fot i en katolsk kyrka i Sverige). Jag köpte ett litet ljus när jag kom in, men det visade sig att man inte tände dem som i en ”vanlig” kyrka för att hedra någon som gått bort, de fyllde inte den funktionen. När alla hade satt sig så släcktes allt ned, det enda ljuset kom från nödutgångsskyltarna. Det blev helt tyst. Så kom en procession in med stora tända ljus, och de tände alla andras ljus, så till slut satt vi där i mörkret men med många små stearinljus som lyste. Prästen började tala, men det var inte predikan, det var recitation ur första Mosebok. Detta varvades med vacker sång från en solist, melodier som lät annorlunda än de man brukar höra i svenska kyrkan. Sådär höll det på ett tag, och jag trodde att hela kvällen skulle vara så, men så plötsligt, efter en konstpaus från prästen, börjar organisten spela, och slagverk börjar slamra, och en kör som varit osynlig för mig börjar sjunga, och lamporna tänds en efter en. Alla står upp och vi är omslutna av ljus och vacker musik. Det var så mäktigt – jag ryste i hela kroppen. Men jag stannade ändå inte kvar under hela mässan (som var fyra eller fem timmar lång). Det var trots allt inte för mig.

Men jag fick en fem timmar lång mässa med Wagner igår. Jag gick ensam till sista föreställningen av Parsifal, jag var tvungen att se den kände jag, jag hade visserligen sett samma uppsättning när den precis hade satts upp häromåret, men nu var det med Peter Mattei som Amfortas och jag älskar honom och hade hört mycket gott om hans prestation här. Och vilken prestation det var! Som min vän Eric Schüldt sa: Mattei får en att förstå att det egentligen är Amfortas roll som är huvudrollen, inte Parsifal. Parsifal själv är ganska tom, om än på ett intressant sätt. I början av berättelsen vet han ingenting och förstår ingenting, han är en skicklig krigare utan syfte och utan ångest, knappast någon hjälte. I slutet har han fått erfara lidande – både den egna ångesten över att ha åsamkat sin mamma lidande när han övergav henne, och medlidande med Amfortas när han förstår lidandet som lidelsen, sexualiteten, innebär. Han kommer då med frälsning, men enbart som transportör av det frälsande spjutet, Parsifal själv är liksom en tom kapsel. När han har utfört detta, förvisso viktiga, uppdrag försvinner han, han är återigen ointressant. Men Amfortas är kvar, han pustar ut, det är han som det största dramat har utspelats inom. Han var den heliga ledaren som gav sig ut för att besegra (den som han såg som personifieringen av) ondskan, han misslyckades på grund av sina mänskliga tillkortakommanden, på grund av sin sexualitet, och nederlaget blev en enorm skam. Han hade svikit sina kyskhetslöften, han hade svikit sina gralbröders förtroende för honom, han hade svikit den heliga reliken som han tagit med sig som vapen mot fienden (spjutet som sårade Jesus när han hängde på korset), han hade svikit Jesus helt enkelt. Den ångest som han känner – som symboliseras av det sår som han fått av spjutet och som inte går att läka – är så total och gripande. Peter Mattei gestaltade denna smärta så himla bra, med sin sångröst och med sitt agerande. Och hur Amfortas pappa Titurel behandlade honom med förakt gav rysningar. När Titurel dör, på grund av den själsligt handikappade Amfortas misslyckande med att fullgöra sina plikter, blir det ännu en börda som läggs på Amfortas axlar.

Så när Amfortas i slutet av den sista akten till slut får sin frälsning är det så starkt. När han tar av sig sin törnekrona och sätter sig för att be och pusta ut, då började jag gråta. Det var första gången jag grät på en opera och det inte handlade om dramatiken mellan ett kärlekspar. Det här handlade om Amfortas lidande, om hur han insåg att han inte behöver lida mer, att han har rätt att må bra, att han förtjänar det, att han ska älska sig själv. Det är det hela Parsifal handlar om: att bli fri från skuld och skam, att frälsas. Utöver att Amfortas, Parsifal, Kundry och Klingsor alla lider av skammen över att ha en sexualitet och känna åtrå, samt av det ickeintellektuella lidandet som är förknippat med åtrå när den inte leder till fullbordande, lider de också av olika skuldkänslor för sina olika svek. Amfortas mot de som nyss nämndes, Parsifal för sveket mot sin mamma (och i tredje akten även för att han var så trög i första akten – hade han nått insikt tidigare hade han kunnat hjälpa gralbröderna snabbare), Kundry för att hon skrattade åt Jesus på korset, och Klingsor för att han är så misslyckad både som gralbroder (han kunde inte hålla kyskhetslöftet) och som människa (han gjorde våld på naturen när han kastrerade sig själv). Det finns så mycket självhat! 

I den andra aktens långa scen där Parsifal och Kundry möts så finns det ingenting av den kärlek och romantik som man förknippar med en manlig och kvinnlig huvudroll i en klassisk opera. De inbillar sig inte ens att de är kära i varandra, de är plågsamt medvetna om att det bara är ett stumt köttsligt begär de känner. Kundry är intressant, för hon har dubbla avsikter med sin förförelse av Parsifal – dels för att hon är slav under sitt sexuella begär, dels för att hon på ett mer konkret sätt är Klingsors slav och gör vad hon blir tillsagd. När hon bönfaller Parsifal om att ligga med henne och frälsa henne med sex är det både sanning och lögn: hon säger ord som hon vet påverkar honom och apellerar till hans ädla sidor, samtidigt känner hon en outhärdlig åtrå som inte har med något lömskt uppdrag att göra. Det har inte heller någonting med Parsifals fantastiska tjuskraft att göra – det har med Kundry själv att göra. Parsifal själv fattar inte detta, han kan inte se henne, han kan bara se sitt eget – och därmed förstå Amfortas – lidande när han känner sexuellt begär. Det är sant som Kundry säger till honom: du som känner medlidande med andra, varför gör du det inte med mig? Båda är fulla av frustration och av självhat. Men de möts aldrig riktigt, ingen kärlek uppstår mellan dem, de är fjättrade av varsin ångestkälla. Det är så himla starkt. Denna andra akt måste vara den mest freudianska akten i operahistorien.

Apropå Freud - vad ska man säga om att de heliga relikerna som hela Parsifal kretsar kring är en Graal (en bägare) och ett spjut? Ett kärl och ett spetsigt vapen. Kvinnligt respektive manligt könsorgan. När Klingsor hånar Amfortas för att han "föll för sitt eget spjut" är det ju både det faktiskta spjutet och Amfortas sexualitet - hans könsorgan, if you will - som besegrade honom. Operan handlar om dessa symboler, berättelsens konflikt är att de har skilts åt, det som ska hända och händer är att de återförenas i slutet. Men man kan se dessa symboler som symboliserande något ännu större: åtskillnaden mellan män och kvinnor, och drömmen om att de ska förenas i harmoni och skapa ett nytt människosläkte, en ny framtid. Om Nibelungens ring är en dystopi är Parsifal en utopi, och Wagner knyter med detta sitt sista verk ihop säcken inte bara för hela sitt konstnärskap utan också, åtminstone i hans eget huvud, för hela mänskligheten. Är då svaret på människans ångest - den skuld och skam som känns så fruktansvärt europeisk och neurotisk - Jesus Kristus? Nej, det är inte det Wagner vill säga, tror jag. Jesus och hans lidande är nämligen också en symbol. I Amfortas gestalt, som i denna uppsättning tydligt härmar Jesus på Golgata, blir lidandet ett mänskligt lidande, inte en gudasons lidande. Det finns många synder, men Wagner fokuserar på en enda: den okontrollerbara könsdriften. Kanske var Wagner själv hypersexuell och våndades för det, kanske fångade han bara upp något som fanns i tidsandan. Men sexualiteten är den kanske mest intressanta synden eftersom den så uppenbart är en kulturellt skapad och formad synd - att jämföra med att mörda, som är liksom en mycket mer självklart moraliskt förkastlig handling. Sexualiteten som "synd" blir en perfekt symbol för det Wagner vill säga med Parsifal: att du inte behöver känna dig syndig, att du inte behöver synda, att du inte behöver lida, att du inte måste ha lidelse. Att befrielsen är möjlig, att lyckan är möjlig, att kärleken till sig själv är möjlig. Vad är det som händer med Amfortas på slutet egentligen? Blir han renad som i att han blir oskuld igen, eller blir han renad som i att han accepterar sina handlingar och slutar känna skam? Det kan man diskutera, men jag tror på det sistnämnda. Han tar av sig sin törnekrona och sätter sig i skuggan för att pusta ut. Och man unnar honom denna lättnad. Det blir en lättnad för hela publiken - ja, hela mänskligheten skulle man faktiskt kunna säga.

"Pelléas & Mélisande" då? Ja, det var inte en lika stark upplevelse, tyvärr. Jag måste säga att jag hade extremt höga förväntningar. Jag blev så himla uppfylld av denna opera när jag för ett år sedan lyssnade in mig på den supernoggrant och sedan gick till Berwaldhallen för att höra ett konsertant framförande med toppsångare, jag hade det vackra librettot i handen som jag satt och bläddrade i, varenda ord slog mig som sagolikt vackert. Det är en opera som är just sagolik - texten är dunkel, mystisk och poetisk, musiken är ännu mer så, tillsammans blir det en synergi som på ett otroligt subtilt och försiktigt sätt skapar en oerhörd skönhet. Det är som en dröm, en natt, en blek månes starka sken, en promenad på en mångata, på vatten. Att gestalta detta mästerverk sceniskt kan inte vara det lättaste. Denna uppsättning hade valt att fokusera på det psykologiska dramat, karaktärernas förbindelser med varandra, det deppiga familjeporträttet. En storebror som är macho och kontrollerande (och eventuellt incestuös mot sin son), en lillebror som är valpig och naiv, en mamma som osynliggörs, en pappa vars död blir en ren lättnad, en farfar som är kåt och gränslös. Och en ung kvinna med grav depression som kommer in i familjen och blir en del av förfallet.

Visst, man kan tolka Pelléas & Méliande på detta vis - men när man ställer berättelsen naken på detta vis blir den ganska platt, och framförallt går man miste om den skönhet som är så speciell för Maetterlincks symbolistiska mästerverk.  Vad är symbolism utan poesi? Tänk om man skulle sätta upp dikten "En fauns eftermiddag" på en scen och låta den handla om en faun och inget mer. Tänk om man skulle läsa Rimbaud men låtsas att metaforerna inte är metaforer. Det vore vansinnigt! För att inte säga omöjligt. Som bäst är denna typ av tolkningar intressanta, och man kan också säga behjärtansvärda i det att de verkligen försöker föra in Debussys klassiker i samtiden och borsta bort musealt damm. Men Debussy trivs bäst i, inte dammet kanske, men i dunklet, i natten, i månskenet. Jag upplevde hans underbara konst som desarmerad och urholkad. Pelleas & Melisande klingade ihåligt. Det lät bra, och det var tidvis ganska snyggt, men berättelsen blev tråkig eftersom den behandlades som drama istället för poiesi. För grejen med denna text är att allt är symboler - slottet, skogen, havet, grottan, fontänen, ringen, håret, leksaksbollen som fastnar under stenen, fåren som slutar bräka, ja allt, även människorna, allt är symboler. De flyter samman och flätas samman i ett vackert poetiskt nät. Men detta nät städades undan, i strålkastarnas starka och hårda sken, i denna uppsättning.

Dessutom irriterade jag mig på att Pelleas hade på sig jeans och t-shirt genom hela operan. Kunde de inte hitta på något roligare? Varför måste de göra honom maximalt tråkig? Han verkade mer pojkaktigt förtjust i sina egna romantiska känslor än i Melisande, och eftersom han är den enda som hon upplever sig sedd av, blev det ännu ett krokben för denna uppsättning. Tråkigt. Det jag gillade bäst var inledningen, när Melisande sjunker ner från himlen, de andra i familjen ser henne när hon passerar dem på jorden, men hon fortsätter sjunka ner mot botten och det finns inget de kan göra för att stoppa henne. Det var starkt. Men den ödesmättade tråden tycker jag man tappade under resten av föreställningen - det sorgliga frustrerande avståndet mellan Mélisande och de övriga, ett avstånd som är helt ohjälpligt, bara Pelleas kan se det men han kan inte heller rädda henne. Nu blev det inte deras speciella kontakt som stod i centrum, utan dynamiken i Pelleas familj, och det är helt enkelt en annan historia. Oh well. Det var kul att se den i alla fall. Men jag önskar att Debussys symbolmättade estetik kunde behandlas med samma känslighet som Wagners. Debussy använder sig liksom Wagner av sagan som redskap, men till skillnad från Wagner tar han avstånd från kristen symbolik och medeltida autenticitet, han går direkt på sagan som stilgepp, saga för sagans skull kan man kanske säga. Det är poesi helt befriad från epik, helt befriad från krig och hjältar, och en helighet befriad från religiös helighet, det är en naturens helighet och en poesins helighet. Men den rena poesin är svår att gestalta på en operascen. Och 2016 kanske det inte är särskilt populärt.

Kommentera 0


Grime
Kano
”Made in the manor”
(Parlophone/Warner)
Betyg: 3

Med sitt råa, trasiga och obekymrat oamerikanska sound blev grimevågen i det tidiga nollnolltalet engelsk hiphops frälsning. Men scenens största stjärnor, som Dizzee Rascal och Kano, förvandlades till urvattnade popartister, kommersialiseringen dränerade genren på energi, och när dubstep exploderade var grime plötsligt passé. De senaste två åren har grime revitaliserats med fantastiska, stenhårda hitlåtar av artister som Skepta och Stormzy, så när Kano nu släpper sitt första album på sex år kunde tidpunkten inte vara bättre. Men ”Made in the manor” handlar om Kano, inte om grimerenässansen. Det är en mogen, värdig skiva med personliga texter och beats som sällan låter vare sig klubbiga eller moderna, däremot homogena och välgjorda. Och för all del – varje genre förtjänar sin egen gubbrock.

Bästa spår: ”3 wheel-ups”

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(Dagens Nyheter 2016-03-23)
Kommentera 0

Skivans näst bästa låt! 

Rap
2 Chainz
”ColleGrove”
(Def Jam/Universal)
Betyg: 3

En kvalitet som skiljer en bra rappare från en underbar rappare är humor. Underskattad inom svensk hiphop, men i den amerikanska skivindustrin är den bokstavligen guld värd. Mellan 2007 och 2011 var Lil Wayne ständigt anlitad som gästartist, eftersom hans galna ordlekar och utflippade röst alltid hade en underhållande och uppiggande effekt. 2 Chainz tog över denna stafettpinne under ett par år, men det råder ingen konkurrens mellan de två stjärnorna, som har gjort många låtar tillsammans genom åren. Detta duettalbum (skivbolagsmässiga avtalsrättsliga skäl gör att 2 Chainz står som ensam upphovsperson) har en avslappnad men fokuserad stämning och framförallt en fin och naturlig kemi mellan de två rapparna. Plus för den bisarra hyllningen till Scatman Johns ”Scatman (Ski ba bop ba dop bop)”.

Bästa spår: ”What happened”

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(Dagens Nyheter 2016-03-16)
Kommentera 0
Visa fler inlägg