jag skulle ta en kula för min lille-bror asså.

akta er.

Hata t-bag (obs! detta inlägg ska ej tolkas fundamentalistsikt)

Jag ångrar mig förresten, jag hatar T-bag, han har fått min älskade lillebror att skriva snälla , ofarliga blogginlägg. Han är skrämd till döds. Det är oförlåtligt. T-bag! Du har hämmat lill-Annika!

En helt otidsenlig hyllning till Kanye West. Förlåt!

Jag kommer ihåg när Beanie Sigels första skiva släpptes. Den var hypad så jag gick till skivaffären och lyssnade på den. Jag blev golvad av första låten – "The truth", producerad av någon som hette Kanye West – och köpte skivan, men blev besviken när jag kom hem och lyssnade på resten (okej, Eve-duetten "Remember them days" är rätt bra). Ett halvår senare gick jag till skivaffären för att provlyssna på Jay-Z:s nya skiva. Jag blev golvad av en låt på den också. Den hette "This can’t be life" och skimrade som en diamant i vintermörkret. Även den var producerad av Kanye West. En kärlekshistoria var inledd.

Det har skrivits så mycket om Kanye sedan han inledde sin solokarriär för två år sen. Men om man struntar i vilket symbolvärde han har, den nya typen av hiphopartist och yada yada, vad är då kvar? Kanye är en habil rappare som bäst, pinsam som sämst. Men då tänker jag mest på det tekniska (och att han låter väldigt töntig när han skriker  "bitcheees" i "Celebration"). Att han på något sätt alltid får fram en del av sin personlighet i sina låtar gör att man har överseende med att han inte är någon Jay-Z. En recension av hans senaste album beskrev honom som en historieberättare. Det tycker jag inte är riktigt sant. Han är inte tillräckligt bra textförfattare för att berätta historier, snarare får man ett antal mer eller mindre keffa textrader som tillsammans ändå känns rätt eget.

Vi ett tillfälle har Kanye verkligen varit en historieberättare, och det var i slutmonologen i "Last call". Var det Emil Arvidsson som skrev att det var hans bästa låt? Jag förstår vad han menar. Att döma av förra veckans Andres Lokko-krönika så är jag rätt säker på att Andres gillar den låten också. Kanye West är för övrigt den sista hiphopartisten som Andres bemödade sig med att hypa – "The College dropout" fanns på hans bäst-just-nu-lista i typ en vecka. Varför har Andres vänt ryggen åt hiphop? Fast det är en annan diskussion.

Men om det inte är Kanyes rap som gör att man älskar honom, då måste det väl vara beatsen? Nja. Intressant nog gäller samma sak med dem som med texterna: en och en kan beatsen framstå som simpla och ofullständiga, men tillsammans, staplade ovanpå varandra, bildar de en väv som är otroligt imponerande. Summan är större än beståndsdelarna. Framförallt är det så på "Late registration". Medan den första skivan var mer av en typisk hiphopskiva – några stänkare, några fillers, några skits – så känns den senaste som en underbar buffé. Nästan ingen låt är tillräckligt bra för att funka som singel, det blir aldrig riktigt perfekt, skulle i så fall vara "Heard ’em say". Men varje låt har något som gör att man vill komma tillbaka till den.

Jag vet inte varför jag skriver det här. Det är inte direkt så att Kanye-debatten är het för tillfället. Men jag tycker att Kanye ofta framställs på fel sätt: antingen älskar man honom av principiella skäl, eller så tycker man att han är överskattad och rätt tråkig. Sen han började rappa på skivor har folk slutat registrera hur hans beats har utvecklats. Han har mer eller mindre lämnat soulsamplandet, en stil som han var banbrytande inom genom att låta rösterna vara en del av samplingen och inte ses som ett hinder. Han har högre ambitioner än så nu, han gör loopar som blir längre och längre, beats som ändrar karaktär på ett dramatiskt sätt efter halva låten, och experimenterar med att ha så lite trummor som möjligt. Gotta love it. Nästa skiva lär inte heller bli perfekt, men den lär vara ännu mer intressant än de föregående.


hat kan faktiskt också vara en drivkraft

Hat kan vara inspirerande:

Här är min lista

1****
2*********
3.*?)(/&Ä

När jag får tillräckligt mycket makt sk aden bli publicerad på riktigt. Tills dess: ÄLSKAR ER!

PS var inte taskig mot den nadra Annika, ni väl inte att hon ska bli hämmad?!

värdighet/måndag

vill bara säga att jag är illa berörd av hela hat-koppen. hat, jag vill inte förknippas med det. jag är lite besviken på den andra annika och lite andra människor också,  man får inte glömma att människor kan bli sårade, även idioter och även media-människor. jag har i dag funderat på att dra mig tillbaka, sluta vara offentlig på internet, jag mår illa av alla missförstånd. Jag ser just nu på "2046" av Wong Kar Wai, jag ser den för den  är vacker och  för jag längtade bort och har en passion för illgröna väggar som låter röda klänningar avtecknas mot sig, jag älskar smala kinesarmar och svarta hår och träplankor och persinner och  starkt turkost, illgrönt, rött och  opium-estetik och påslakan med rosenmönster och lindblomsfärg Jag vet att den här stilen är väldigt ute, typ lampor i bast och så, och "mysigt" när man pratar om inredning det är tabu. Men jag vill dit, just nu känns det som media och nätet är ett kaklat badrum som ska vara en bar i vitt. JAg vill inte gå till den avlopps-baren just ikväll Jag har inget med minimalsim och  kirurgiskt hat å göra. Jag vill fan bli frälst och handla på "Indiska" och dricka port-vin.
Förlåt, jag är sur också för jag är trött, jag har jobbat hårt , jag jobbar som lärarvikarie i engelsk aoch bild för högstadieungdomar också, där ungefär 90 % är dampiga låg-status araber och jag  funderar på riktigt på att stänga ner mig själv internet. portförbjuda mig som man kan be vakter på casinon göra åt sig om man inte själv klarar av det för jag  känner mig leden.

/C

HBO du förstör mitt liv

En gång för alla SIX - äckliga  - Feet Under är fan inte bra.
ag saknar deras BBC-komplex, då de aspirerade på adjekiv som "välgjord". Six feet under  var fan aldrig riktigt välgjord heller när den var som mest välgjord. Den saknade de två viktigaste beståndsdelarna som "välgjorda serier" måste ha. 1 konstnärligt värde. och 2 psykologisk riktighet.
Istället för psykologisk exakthet om människans natur höftar manusförfattaren till med nåt jävla skit, tar in en gammal klyscha (konstläraren Olivier) och bara skiter i vilket.
Den här säsongen har de verkligen börjat gripa efter halmstån och det enda "psykologiska mänskliga" som serien har att erbjuda är att det är mycket stånkande sexscener filmade med blixt. Vem fan bryr sig om någon har naturalistiskt sex om och om igen? Vad säger det någon?
Vad är det mer som går hem i stugorna? Just det våld. Så det här avsnittet  hade de istället för diskbänkssex asmycket våld och liksom med ängslighet ifall inte det skulle räcka: KNARK! Methadon och crack för hela slanten.
Nä du, jag säger då det. Sensationskit föklätt i en fint paket.
Jag ångrar mig när jag bad till Gud och jag önskade att de skulle skippa sitt nyrik-på-kulturellt-kapital/ BBC-komplex och berätta sin jävla historia ur en californisk / amerikansk erfarenhet istället , tyvärr verkar  det  som min bön har blivit hörd.
Och var  har vi hamnat?  Long Beach, hos en arg svart knarklangare som översätt av den svenska översättaren som "den lille runkaren". Ärligt,  jag ska aldrig mer se six feet under. Hatar skiten.

Ursäkt till T + en gång för alla, Jag = CRFN, har inte skrivit inlägget om dig, det var min brorsa, som ingen känner till

Jag  har en kärleksfull approach till livet. Jag klär mig som Sienna Miller och skulle kunna katagoriseras in i facket URBAN HIPPIE. (skoja för fan tycker Sienna Miller är totalt meningslös stilmässigt , men mentalt är det sant - jag är fylld av kärlek.)

Jag är 25 och blickar inåt. Jag tycker om att träna och naturen och jag bryr mig om Muhammad-teckningarna, rasism och kvinno-frågan. Jag saknar Östermalm och söder och sthlms klubbliv lite, men mer än så  bitter är jag inte. Mitt sikte är mer inne på NYC, försöker flytta dit till hösten.

Hence: T-bag jag har inget emot dig. Alltså, detta så länge du behandlar mina vänner med respekt!

Igår när jag Margret och (Mattias Kroon för den delen med) drack Champagne på Koi fick jag reda på att du Och Magge och Ribs hade en beef. Hon berättade allt och sa till mig: Hänvisa honom till mig, be honom maila mig, så nu gör jag det.


Vad gäller din journalistiska förmåga: Jag bRYR mig inte, har alltid hatat manlig  musikjournalistik som insutition, och inte dig personligen. Du kanske skriver underbart, låt inte mig bedöma det.

Vad gäller Sonic-inlägget var det den andra Annika som skrev det. Men T-BAG! Du måste tolka det så här: Utifrån honom.  Det handlar snarare om hans emotionella konstitution än om as-tråkig musikjournalistik. Han känner  antagligen att han kan och vill göra det bättre, men du hör hur lite det har att göra med DIG. 
Och framförallt  känner  han väl frustration över att aldrig få läsa  något göttigt i musikjournalsitik-väg.

Man kan tycka att han har rätt för han är ett geni både musikaliskt och teoretiskt och hummormässigt, men  det är en helt annan historia som absolut inte handlar om dig utan om  frågor om yin-yang och kosmisk orättvisa, om Gud finns och Simone de Beauvoir och Sartres existensialism - den om det egna fria valet och huruvida man kan påverka sin egen framtid och nuvarande situation eller inte.

/ hejdå hippie


HAJ!

ps jag är alltså inte hippie, hatar den ny- liberalistiska högerflirtande inställningen till livet som hippies har.



T- BAG!

Jag vill be om ursäkt till Tobias Hansson, om du googlar på ditt namn och kommer hit tro inte att vi hatar dig, jag vet inte vem du är, någon började kalla dig T-Bag det var kul. Det var inte jag som skrev inlägget nedan, det var den yngre Annika, hon får lära sig att även mediamänniskor kan bli sårade.
Jag förespråkar ju en mer regelmässig pressetik fylld av ansvar och civilkurage. obs! detta är inte ironi.


De jag verkligen tycker är dåliga kan jag inte skriva här, men ok du kan få  3 namn så du fattar att jag menar allvar:

1. Hemlig, avslöjas inom kort
2. Fredrik Virtanen
3 Höger-mongot Skugge
4. Nathalia , fast vet ej iofs, bara läst nåt skit ngn gång, hon kanske är bra.

Men ettan är en brandfackla jag snart ska slänga in i elden.

Ghostface Killah: teaterskådespelaren!

Läste nyss en intervju med Ghostface Killah på hiphopsite. Sista frågan är den bästa:

"As we look back om the Ghostface legacy over the last 10 years, is there anything else you would like to accomplish before you call it quits?

- I haven't really let the world see my talent yet. I might want to do some theater Broadway type shit and everybody can see me do my thing right there on stage."

Ghostface på Dramaten? Say word!

Sonic darrar

Note to self: få inte hybris. (Ingen risk förresten eftersom alla övergett den här bloggen, snyft.) Men I senaste numret av Sonic har de inte bara tagit med min insändare från i höstas och gett ett nervöst svar ("vi har inte 'tagit med' någon låt, vi har bara bett våra skribenter lista sina favoriter"... yeah yeah, keep talking). De har också, i sin ledare, känt sig manade att komma med ett försvar mot den senaste tidens attacker (dvs mina). De skriver typ "vi tänker fortsätta att skriva om rock, rokk, roc, rokc och ibland även rokkk. De flesta verkar gilla det, att döma av vår upplaga. De som inte gör det kan läsa någon annan tidning, eller starta en egen". Ha! You wish! Jag tänker inte sluta läsa er, och inte sluta dissa er. Starta en egen tidning? Trevligt i teorin, men jag skulle aldrig palla. Däremot borde någon anställa mig (blink, blink, DN kultur).

Åh, Sonic. Tro mig: jag tycker inte att er tidning är värdelös, bara slöseri med potential. (Jag hatar för övrigt inte rock heller, jag lyssnade faktiskt på Strokes första skiva häromdagen, fortfarande bra.) Som en kompis sa till mig häromdagen: varför intervjuar man band? Vem vill läsa det? Jag skiter väl i vad artisterna har att säga, oftast har de ju ingenting att säga. Deras ensamrätt att förklara sina konstverk upphörde i samma stund som de släppte skivan. Musikjournalister borde ägna utrymmena i artiklarna till att skriva personliga, subjektiva och intressanta essäer om musiken istället. WORD UP.

Jag menar, först blev jag lite glad när jag såg att de hade stora artiklar om Radio Dept och The Knife, två av Sveriges bästa artister. Men vad fick man? Meningslösa intervjuer med frågor som "hur träfades ni" eller "hur tror ni att er musik påverkat musikklimatet"... Emil Arvidsson som är så intelligent, jag hade hellre läst vad han hade att säga om The Knifes musik än vad de hade att säga om den. Sonic blir läsvärd först på sista sidan, krönikan. I det här numret en diss av Sveriges rädsla för hype och slit-och-släng med popartister. Faktiskt rätt bra, tror det var Jenny Damberg som skrev den.

En grej om recensionssidorna bara: what's up med att Tobias Hansson ger tio av tio till alla skivor han hör? Han sabbar sin journalistiska trovärdighet. Först Kanyes senaste, nu The Knife, och var det inte han som gav Dizzee Rascal en tia också? Shit alltså. Kan man kalla det för Quetzala Blanco-sjukan? Quetzala är född att skriva krönikor, och hennes Eskobar-diss är klassisk. Men hon kan inte recensera skivor, hon blir ju så exaltrerad, hon älskar typ allt. Ron Sexsmith? Högsta betyg, för bövelen! Och så var det med massor av skivor. På ett sätt är det sympatiskt, men på ett annat sätt lite... oproffsigt.

Fast ändå. Man måste ge credit till de recensenter som försöker ta sig ur det helsvenska "fyra av fem"-träsket. ALLA skivor i Aftonbladet och Expressen har alltid fått fyra av fem. Även de som blir etta på deras årsbästalistor (även om jag inte läst dem på flera år). Andres Lokko gjorde lite uppror mot det när han skrev för Expressen, han tvekade inte att ge Morrissey en trea fastän han skrev positiva saker om skivan, eller att ge Khonnor en femma trots att "man inte gör så med debutanter". Och det var bra, man måste tillåtas att ha andra åsikter om en skiva än att den är "väldigt bra" eller "ganska dålig".

Quetzala hoppade i luften av glädje av en låt som hon gillade. Det spelade ingen roll om hon skulle tröttna på skivan om en månad, nu var den ju bäst, så varför inte ge skivan högsta betyg? Jag kan förstå och digga den idén, även om jag föredrar "nyktra" recensioner som inte är vilseledande. När det gäller Tobias Hanssons tior så ser jag ingenting av Quetzalas storögda förtjusning, det verkar snarare som han vill ha uppmärksamhet på något cyniskt sätt. Men jag kan ha fel, förlåt i så fall.


COMMANDER IN WHAT?!

Vad menar de med att droppa en bok av Joan Didion som referens??? Och utan att följa upp?! Commander, u got me!


Det här med artister etc som dör unga

Jag känner mig fortfarande illa berörd av att Jay Dee dog. Jag ska lätt köpa "Donuts". Den fick 4 1/2 av 5 i betyg av hiphopsite.com, det räcker för mig. Plus att Dilla hade den goda smaken att inte sabba hela skiten med sin genanta rap.

Det är sorgligt med artister som dör unga - eftersom det alltid är sorgligt med människor som där för tidigt, en tragedi för familjemedlemmarna osv osv. Men framförallt (eller jag ska inte säga framförallt, men för MIG) så är det sorgligt för att jag känner mig snuvad. Det är purely egoistiskt: jag vill höra Jay Dees nya skiva, jag vill höra hans nästa skiva, jag vill höra den musik han gör om tio år, den han skulle ha gjort om tio år. Om han inte hade dött nu. Det är så mycket som låg i framtiden men som nu - poff - försvinner. Och jag kan inte riktigt acceptera det.

Jag har fortfarande - efter nio år - inte kommit över att Biggie dog. Inte Tupac heller, men framförallt Biggie. Han var så FANTASTISK. Han var på en annan nivå än alla andra, det var som Charlie Parker jämfört med de saxofonister som fanns i mitten av 40-talet. Biggie fick bara göra två skivor, han var ung som fan (vilket man inte tänker på när man ser bilder på honom, han var ju så fet) och fett omogen. Tänk er om han hade utvecklats i sitt textinnehåll men behållt samma tekniska briljans... det svartnar för ögonen på mig. Tänk vilken FANTASTISK musik Biggie hade kunnat göra idag. Eller om ytterligare tio år.

Det är lite samma sak med Big L. Har ni hört "Streetstruck"? Det är en makalös låt. Jag tror Lord Finesse gjorde det underbara beatet med vibrafoner och jazzblås. Men det är framförallt en låt där varenda stavelse och vartenda rim sitter pefekt. Precis som med Biggie, fast med honom var det ju typ så med allt han gjorde. Gud vilket geni. Ett omoget och ibland barnsligt geni, men likväl ett geni. Vissar artister uppskattar man ju för att de strävar efter något som alla vet att de inte kan uppnå (t.ex. Kevin Rowland som aldrig kommer att sjunga så fint och skriva så bra låtar som de han älskar), men de riktiga GENIERNA uppskattar man för den musik som de verkligen lyckades få ur sig. Hur många rappare passar in i den kategorin? Kanske Kool G Raps första skivor, kanske Nas första, möjligtvis Rakim. Men alla de stagnerade. Biggie bara fortsatte att utvecklas, blev bättre och bättre. Och han rappade bättre än alla de jag nämnde.

Fast det är inte bara Biggie eller hiphop jag tänker på. Jag blir helt KNÄCKT när jag tänker på Schubert som inte blev 30 år eller Mozart som blev 35. Tänk om Mozart hade fått leva i 20 eller 30 år till, hur mycket hade han inte utvecklats då? Fortsatt med den mörkare och mer allvarligare banan efter sitt Requiem, gjort tyngre saker, saker som hade fått hans tidigare "mästerverk" att framstå som bagateller? Eller Schubert som gjorde så sublim pianomusik. Shit vad jag hade velat höra de verk han hade skrivit som 50-åring.

Och jazzen. Clifford Brown, Scott LaFaro, och åh gud, Charlie Parker. Tänk om han hade fått leva och fortsatt göra musik under slutet av 50- och hela 60-talet... åh jag klarar inte av att tänka på det, jag mår så dåligt. Och alla andra - Otis Redding, alltså glöm all jävla Commitments-soul, han höll på att utvecklas till en LÅTSKRIVARE när han dog, influerades av typ Beatles, han hade kunnat bli som Sam Dees på 70-talet. Nick Drake, jag hade velat höra hur han hade stämt sin gitarr och vilka melodier han hade haft i i huvudet under många år efter 1974. Vafan... varför var alla tvungna att dö så tidigt?

Ni hör - jag tänker bara på mig själv. Förlåt. Jag kan inte hjälpa det, jag älskar den här jävla musikskiten så mycket. Jag är otacksam, jag är omättlig. Men hur är det tänkt att man ska reagera när man får en sekund av briljans och oändlig skönhet, och sen rycks det bort från en? Jag kan i alla fall inte fixa det.

Tänk om Aaliyah inte hade dött. Jag blir helt knäckt när jag tänker på det. Timbaland slutade mer eller mindre att fungera efter det. Han var på topp 2001, han hade inte begränsningar, hans beats var out of this world (FATTAR ni hur briljant till exempel beatet till Bubba Sparxxx "Ugly" fortfarande är?). Sen dog hon, den underbara, den enda, och all glöd slockande. Inte över en natt, men ändå. Efter det orkade han inte vara kreativ och djärv längre. Han lekte lite med old school-minimalism, men det var aldrig seriöst. Nu är han trött och oinspirerad. Det är slut. Det var inte bara en utan två fantastiska artister som dog augusti 2001.

GLAMOUR FÖR FAN!!!! HALLÅ? pr

JAG HATAR MQ-REKLAMEN!!!!! Nej, alltså jag HATAR  MQ-reklamen!!!!!!!!!!!!!!
Och fast jag vet att det är fett överspelat och att den nu har vunnit i och med att jag skriver om detta livsinskränkande övergrepp som  hånar mig från varenda jävla pelare till och med på motorvägarna i Sverige, det är sooooo for years ago. men, fan jag vill dö!!!!
Jag klarar inte av leva i det här landet när jag ser den och blir påmind om att jag just är här med den där jävlja reklamen och  inte har råd att flytta någon.stans. Så jävla äcklliga King-magazine äckliga jävla chef och plaina, fula Ebba von Sydow. Hon är exakt min förebild för hur jag INTE vill se ut. Jag vill dö.
Fy fan MQ!!!! Du gör mitt liv så jävla oglamouröst!!! Ta lite ansvar.
NI som gör dden, ärligt talat, kan ni ärligt se er själv i spegeln och möta er blick och veta att : "ja, det var jag som föreslog King-redaktören! "Detr var jag som mjölka en redan mager kossa och tänkte, varför inte? vi kör på den en säsong till, vinnande koncept osv...."  visa llite självrespekt, tack, reklamsverige.

AD AD AD in the house. en till dig en till mig. Under det rosa och blåa och gula täcket osv.

Jag vill ju inte kritisera den gode Marin Gelin och inte Anna Hellsten för den delen heller - jag har henne allt att tacka för att jag ibland sitter i min Bruno Mattson-fåtölj (obs sant) och stirrar rakt fram och föreställer mig hur vissa parfymer luktar - det är meditativt! (obs sant)

Och de är både aiiiiight och får mig att känna mig ung!

Det är kanske deras generation jag ska kritisera. Eller rättare sagt, det är kanske Modernistabloggarnas AD jag ska kritisera.

För liksom, har ni sett noga på det mönster som screentryck-aktigt avtecknar sig i sobert ljusgrått på Martin Gelins blogg. Motivet: En vit T-shirt (tischa) och en bild på en stad, New siluetten utan organiska former, linjerna är ingejörsaktigt skissade. (Ingenjör >KTH > man)

Jag menar: Varför inte gå hela vägen ut? VArför snåla AD? sätt dit en jävla bilbana och en tennsoldat right a way istället. Ad! Vad är du så jävla subtil för?

Jahapp. Jahapp.

Sen kommer man till den blonda Anna. Och se! Hon har fått blommor! Och de är syrenfärgade! Var sak på sin plats.

En tredje Modernistablogg är den som Linna hade.Den är nedlagd nu.

Vem är Linna? Just det: En tuff, ball, lite arg tjej SOM SKREV I DET EVIGA ALIBIT : BLECK!!!!!! Hon ska få rivigt lejongult. RRRAAUOWR! Hon är feminist!!!!!

Och så  här fortsätter det i evigheters evighet.

Martin - en tuff stad

Anna - en fin blomma
 
Linna - lite punk.

OCH JAG JAG JAG JAG JAG?????? INGET!!!!!!

/love

ghetto fab - exotism hab (-it) RECENSION AV JAHAIEMS NYA ALBUM

GUD!!!!! Vad jag elskar Jaheim. Gud, jaheim, jag älskar dig.
Är det nåt jag ska åstadkomma i det här poor excuse for  a life är det fan att ligga med Jaheim innan jag dör. Jahiem! Put on your red leather pants!  och kom ut ikväll! Allt är förlåtet. Fettot D'Angelo bleknar. Jaheim! Jag älskar dig!

Haters wanna hate, lovers wanna love, I don't even want none of the above

Vad ska man tycka om Dave Chapelle egentligen? Det är en så konstig blandning av bra, smarta skämt och riktigt låg toaletthumor. Man blir så förvirrad. Är det en medveten fördumning, för att nå ut till så många som möjligt? Är det samma person som skriver de politiska skämten som skriver de om kiss och bajs? Det går inte att avfärda Dave Chapelle helt, han är ju verkligen inte korkad och obegåvad. Men det går knappast att hylla honom förbehållslöst. Det är som de dubbla känslorna man får av att se Eddie Murphys "Delerious" - en jobig berg- och dalbana mellan fantastiskt roliga skämt och riktigt obehaglig homofobi.

Anyways. När jag tänker på "Delerious" och på såna som går igång på humorklassiker, så tänker jag automatiskt på Niklas Eriksson på Nöjesguiden. Jag älskar Niklas Eriksson. Han är den mest läsvärda på Nöjesguiden, och jag blev genuint lycklig när de startade en tv-avdelning med honom som redaktör.

Det är gött att de förnyar sig och vill uttöka sitt omfång. För något år sedan började de ju med en avdelning för tv-spelsrecensioner, vilket givetvis var ett gamble. Skulle de ro iland med den idén? Skulle de få tv-spel att verka coolt, skulle töntstämpeln slutligen tvättas bort? Att döma av det utrymme som den här kulturen, om man kan kalla det för det, numera får i media så är det lätt att tro att tv-spel numera är något som är vanligt bland alla ungdomar, likvärdigt med musik och film. Men jag tror att det är skitsnack, det spelar ingen roll hur mycket flashig tv-reklam som görs eller vilka artister som övertalas att medverka till spelsoundtracks.

Nöjesguiden lyckades inte förändra min bild heller. Recensenterna framstår som mycket mer nördiga än vad de själva vill tro, och när de skriver saker i sina bäst-just-nu-listor som "Alltså mitt sociala liv har dragit sin sista suck, nu sitter jag bara hemma och spelar det här spelet" så låter det inte lustigt, bara deppigt. Inte för att jag tror att de är missanpassade geeks, men som ambassadörer för tv-spelsvärldens coolhet måste de förstå hur bräcklig deras status är. De har inte råd att skämta om att leva en nördig, osocial tillvaro. De måste framstå som tio gånger coolare än de som recenserar skivor, för att övertyga folk om att tv-spel faktiskt är en del av ungdomskulturen. Inget tacksamt jobb. Och förmodligen omöjligt, så länge som tv-spelen fortfarande oftast går ut på att förverkliga prepubertala fantasier om stora pickadoller och feta explosioner. Det finns kvinnliga huvudroller i tv-spel, men finns det någon utan stora bröst och stor skicklighet i att döda? Pinsamt är ordet. Tills det kommer tv-spel om losers som lever vanliga liv (och då menar jag inte något sånt där Sims) tänker jag inte ta skiten på allvar. Ni kan inte lura oss: vi går inte på mellanstadiet.


De var begåvade journalister som gjorde film, inte tvärtom. Vad har vi i Sverige?Obegåvade collegedrop-outs som skriver om musik

"Tänk er att läsa Cahiers du cinéma på 50-talet, läsa vilda texter om Hitchcock eller Billy Wilder skrivna av folk som Claude Chabrol och Jean-Luc Godard. Det vore något (obs detta är ingen nostalgitripp, jag är inte dum i huvudet). Jag är för övrigt övertygad om att nya vågen-regissörerna var bättre lämpade som kulturjournalister än som regissörer. De var begåvade journalister som gjorde film, inte tvärtom. Vad har vi i Sverige? Obegåvade college drop-outs som skriver om musik."


LÄS HELA ART. NEDAN!!!!

what it all comes down to

Alltså, egentligen är det jag irriterar mig på med svensk musikjournalistik inte att de som skriver inte har koll. (Skit samma egentligen, det går faktiskt inte att ha koll på allt.) Utan att det är så dålig text. Helt enkelt. När jag menar att de skriver klyschigt etc så är det inte bara smak- och referensmässiga klichéer, utan även fattiga jävla metaforer och formuleringar, sånt är bara så himla tröttsamt att behöva läsa. Det är som om musikjournalisterna inte behärskar det svenska språket och tvingas ta till floskler varenda gång de ska beskriva något. I förra numret av Sonic fanns en artikel om Bruce Springsteen och en skiva han gjorde för trettio år sedan (var det Mojo? Nej det var faktiskt Sonic), som rubrik stod det "DEN SISTA CHANSEN". Vafan. Kunde de inte skriva vad som helst förutom "Den sista chansen"? Hur fantasilös får man vara? Speciellt när  föremålet för artikeln i sig är kriminellt fantasilöst? Det är så man skäms. Om någon ser en läsa en tidning med en stor bild på Brucean och den rubriken i ett stort uppslag, så slår man igen den som om det vore ett Playboy-centerfold. "Alltså jag brukar inte läsa sånt här". Shit alltså. Fattar inte folk att man måste ha lite högre ambitioner? Tänk er att läsa Cahiers du cinéma på 50-talet, läsa vilda texter om Hitchcock eller Billy Wilder skrivna av folk som Claude Chabrol och Jean-Luc Godard. Det vore något (obs detta är ingen nostalgitripp, jag är inte dum i huvudet). Jag är för övrigt övertygad om att nya vågen-regissörerna var bättre lämpade som kulturjournalister än som regissörer. De var begåvade journalister som gjorde film, inte tvärtom. Vad har vi i Sverige? Obegåvade college drop-outs som skriver om musik. Inga teorier, inga ambitioner, ingen strävan framåt. Det finns ingen diskussion - alls. "Antirock"-diskussionen var både ytlig och kortlivad, ingen orkade ta någonting på allvar och göra det mer komplicerat. Genusaspekter? Det tror man att man bockar av genom att ha en kvinnlig artist på framsidan då och då. Poltik? Inte djupare än ett och annat "fuck the police" eller "den brittiska regeringen är en hög fascister" - och då är det uttalanden från artister som intervjuas. Estetik? Don't even go there.

commander in beef

Det är motvilligt som jag erkänner det, men "Commander in chief" är inte så bra som jag vill att det ska vara. I kvällens avsnitt var det hela tre saker som fick en att tänka "whoa, inte så jävla okej". Först när presidenten får reda på att en av hennes assistenter är homosexuell och hiv-positiv – hennes första reaktion är att sparka honom, eftersom hon är rädd för att det kan bli en skandal. What? Hon ändrar sig i och för sig sen, men först efter att ha blivit övertalad av stabchefen. Sympatiskt. Jobbig grej # 2 är när presidentens son har ett litet bråk med pappan som tycker att han inte anstränger sig tillräckligt mycket i skolan. Killen avslöjar då att hans syster har haft sex med en kille och att alla i skolan vet om det, och säger "vad är värst, att fuska på ett prov eller att vara en slampa?". Pappan blir stum och går knäckt ut från rummet. Han säger inte "vad fan säger du, kallar du din syster för slampa, vem tror du att du är?" eller nåt sånt. Nej, han skäms. Tänk att ha en tonårsdotter som blir av med oskulden innan hon är gift, vilken disgrace! Shit alltså vad den här serien flirtar med de moralkonservativa grupperna. Vet inte om jag skrev det förra gången, men det är väl så det funkar både för nya tv-serier och för folk som vill vinna politiska val: man måste appellera till alla grupper. I alla fall, den tredje jobbiga grejen var på slutet när Geena Davis pratar med sin dotter om den dumma killen som sprider rykten i skolan: "vill du att jag ska använda Patriot Act och skicka honom till ett fängelse i Syrien?" säger hon med ett leende. Svårt att skratta åt det skämtet, när man vet vad som försiggår i Guantanamo. Det blev bara en obehaglig påminnelse om hur mycket makt USA har och hur de kan göra vad de vill med den. Men vad ska jag ta mig till nu, när jag följt serien i en månad? Jag är ju hooked. Jag trodde det var good stuff, men det visade sig vara fulknark. Tant pis. Jag är fortfarande hooked. Nu får jag umgås med min skam resten av våren.


aldrig mer

idag hatar jag allt.

/ un- peace

/ not yours. not truly  /Annika

another one bites the dust

Elevation-Calle ringde mig igår och berättade en chockerande nyhet. Jay Dee dog i fredags efter en lång tids sjukdom. Jag blev så ledsen när jag hörde det.

Jay Dee gjorde The Pharcydes "Runnin" 1995, ett helt fantastiskt beat med bossagitarrer, Stan Getz-saxofoner och ett trummönster som ändrar sig hela tiden. De glada festprissarna som rappar kunde inte låta bli att bli lite sårbara och melankoliska: "my daddy never taught me how to knock a nigga out". Ett år senare gjorde Jay Dee "Stakes is high" åt De La Soul, fortfarande det bästa de gjort sedan sina tre första album. Och han gick med som en inofficiell medlem i A Tribe Called Quest och hjälpte till med både "1nce again" och "Stressed out". På den tiden var jag lite sur på honom, såg honom som den som fick ATCQ att överge sitt gamla sound. Men sen insåg jag att de var tvungna att utvecklas, och han bara hjälpte dem.

Han skämde också bort de frustrerande anonyma rapparna i Slum Village med fina beats (som "Fall-n-love") och har hjälpt Common med hans tre senaste album. Common älskade honom. Madlib älskade honom. Alla älskade honom. Han var grym, han var unik. Hans beats var ofta torra och monotona, svängiga på ett osvängigt sätt – han var modern, med andra ord. Han var alltid en av dem som fick mig att inse hur dum jag lät när jag snackade om att hip hop var som bäst i mitten av 90-talet. Han var inte det enda undantaget, men han var ett av de viktigaste.

Och nu är han alltså död efter en karriär som inte varade längre än tio år. Fan vad snopet. Han hade gjort flera skivor som skulle släppas nu i vår, den på Stones Throw kanske redan är släppt, jag vet inte. Det jag vet är att ingen av våra stora dagstidningar eller musiktidningar kommer att ägna hans död så mycket som en notis. Fast Annika ringde mig nyss och berättade att Mats Nileskär sänder ett program om honom just nu som en hyllning. Good ol' Mats.


w.love i vs. t MED KÄRLEK MED KÄRLEK MED KÄRLEK

Oj. Jag älskar Emil Arvidsson! Han var underbar DJ igår. Det är något med de  The Rumble. Som när Kilotin eller Random var här och gästade. Jag minns hur jag kände hur älskade Sebastian Suarez Golborne på samma sätt.
Jag stod längt fram vid dj båset hela kvällen igår, som en kille. Och för första gången kan jag förstå indie-teckno diskussionen i praktiken. Jag ser den kärleksfullt nu. Det är fortfarande  Killar -  indie-proffesorer som  står längst fram/ dansar. De är autister, hi-fi-killar, kvinnohatare eller trevliga. Jag hatar dem på ett sätt, men samtidigt ser jag det hela genom en kärleksfullblick, samtidigt omfamnar jag det hela med ett fniss. Det är samma sak som det alltid har varit. Besserwissrar längst fram. Men det är gulligt.
Men alltså Jag_Älskar_Emil:Arvidsson:   /trots tomma blickar från hans dj-set (de andra killarna som var med) metalliskt stirra rakt fram ------normalt. Normalt å va kille.


Fuck. PS jag har näsblod nu. första gången.

* * *Gonzo-journalistiken är ju ofta så misogyn.

När jag kom hem  var jag full och då åt jag glass. Det var nästan morgon. När jag vakna hade jag åtta missade samtal. jag kände mig som jim morrison/Janis joplin/jimi hendrix, ty så tungt sov jag. Pinsamt på så många olika nivåer. Jag fyllesov asså. Ikväll ska alla coola på Agyuo, eller det kanske inte var ikväll. Jag tyckte Ronnie Sandahl skrev en bra text i Aftonbladet.  Gonzo-journalistiken är ju ofta så misogyn.

Personligen älskar jag NG. Jag tycker om CRB dekis-stil. Två sidor av samma  misogyna gonzo-mynt.  Niklas Eriksson har ju snott så sjukt många grejer av mig. 3 i alla fall, så han är ju bra också. Orkar inte kommentera de andra just nu.

http://www.aftonbladet.se/vss/stockholm/story/0,2789,775721,00.html


Was the city doing it to them - or was it the singles that did it to Manhattan? / avd. för pundiga frågor

Jag har ingen att imponera på längre. Jag har nått alla  mina personliga mål i personer som ska bli impade. Jag har för fan till och med intervjuat Horace Engdahl. I morse räknade jag hur många jag känner i mediasverige, mer eller mindre, alltså, hur många mediamakthavare som är under 30 och lite över. Jag känner nog tolv.  Eller ärligt jag pallade aldrig räkna, jag gissar på tolv, men det är nog 30.
Ok, det finns kanske en jag skulle vilja imponera på och det är jämo, Cleas Borgström. Men skulle jag verkligen vilja att det uppstod sweet love? Ja, tyvärr, så dekadent är jag, att jag svarar  tyvärr ja på den frågan.

Jag är så jävla på dekis. Jag behöver mål. Någon jag kan imponera på. Ett intresse. att träna och bli snygg är ett intresse, men jag undrar finns det egentligen något annat som verkligen betyder nåt? Någon som betyder nåt?

/Carrie Bradshaw

ANNIKA, SKA DU ELLER JAG?

Jahapp.

Jag vet inte vad jag ska säga. På Stan idag.Glömmer bort min poäng, texten var liksom motsatsen till absorberande, vad ska man säga  - frånstötande? Annika, ta över.

Lilla Annika söker jobb

Gustav, är det du som jobbar på Mjölkbaren? Behöver ni någon som jobbar i sommar ?
Fastän jag inte kan tänka mig något mer förnedrande än att servera Emilie Thorén när hon sitter och såsar med sin lap-top skulle jag älska jobba hos er.


XX/ Annika


Det Annikieska manifestet (baserat på kommentarerna nedan)

* Inte tolka   konst biografiskt  (Matti Alkberg)

* Inte tolka konst efter den 1700-taliga, manliga förnuftstraditioen med Voltaire i spetsen (för att det är boring)

* Sturm und Drang har aldrig funnits

ironiernas ironi!

När man talar om trollen! Jag fick nyss ett mail från Håkan Steen. Sonic ska publicera en insändare som jag skrev till dem efter deras topp 50 låtar. Han frågade om det är okej om de publicerar min mailadress, han ville att jag skulle svara snabbt för de har deadline snart. Och jag svarade direkt ja, men såg sen att hans mail skickades för en vecka sen. Vad innebär det, blir det ingen insändare? Men skit samma, det var i alla fall underhållande att de hörde av sig. Håkan Steen... när jag skriver det här sitter han förmodligen hemma och lyssnar på Matthew Sweet eller någon Nuggets-box.

ingen vågar dissa embassy

Alltså, ärligt talat. The Embassys senaste skiva blev unisont hyllad. Den fick symbolisera "den nya popmusiken", ungefär som Lenin ville att kommunisten skulle vara den nya människan. Men var skivan bra? Jag tycker fan inte det.

The Embassy. Man gillar dem för att de är så noggranna, även om det till slut blir lite nördigt, som bilden på dem i roddbåten där de bara råkar ha med sig en skiva med The High Bees. Vilka nu The High Bees är. Det är nog meningen att man ska leta genom land och rike efter den skivan, men jag vet inte om jag pallar.

Musiken på "Tacking" är rätt... tråkig. Forcerad. Visst, "Some indulgence" är ju bra, men resten? Det är åtta låtar till på skivan, varav en är en minut lång och består av lite störiga syntljud, och en släpptes ett och ett halvt år tidigare i en bättre version ("Information"). Av de kvarstående sex låtarna finns det en som känns riktigt bra, och det är "It pays to belong". Men är den på samma nivå som låtarna på deras första skiva? Knappast. Är det här allt, efter tre års väntan?

The Embassy påminner mig lite om The High Llamas. De har en massa idéer men inte lika många låtar. Don't get me wrong, deras första skiva är helt fantastisk, ett knippe perfekta låtar i perfekta kostymer helt enkelt. Kommer aldrig att tröttna på den skivan. Men det känns som om de hade kämpat med att skriva de låtarna i femton års tid, och när skivan var gjord så hade de inga fler låtar.

Det finns ju uppenbarligen olika sätt för att skriva låtar. Den klassiska jämförelsen är den mellan Bob Dylan och Leonard Cohen, där Dylan typ gäspade ur sig en låt på en halvtimme (som kunde bli bra, och kunde blir jävligt kass) medan Cohen sammanbitet pressade ur sig en bit i taget och kunde ta ett år på sig att skriva klart en låt. Det finns alltså de som har lättare än andra för att göra musik. För vissa går det som en dans, för andra är det problematiskt och forcerat. Och jag tror att The Embassy hör till den senare kategorin.

För övrigt gör Håkan Hellström det också - han har berättat att han har använt alla sina låtar efter varje skiva och inte vetat vad han skulle ta sig till efteråt. Nu har det visat sig att det går rätt bra, han har i princip slutat skriva musik och koncentrerar sig på texter, och det blir rätt bra låtar, men det blir en ny sorts låtar. Och inte för att det spelar någon större roll egentligen, men jag tror aldrig att han kommer att överträffa sin första skiva. Inte för att jag hellre lyssnar på den än hans nyaste alster, men ni fattar.

Men The Embassy alltså. Jag skulle inte bli förvånad om de aldrig mer gör en skiva. Det tog tre år att göra "Tacking", och resultatet var ju sådär. Bättre än det mesta som gjordes av ett svenskt popband 2005, men enormt mycket sämre än första skivan. När The Tough Alliance lånar ljud från acid house-musiken så låter det fräscht, det låter bra. När The Embassy gör liknande saker, som i "Lurking with a distance", så låter det bara kefft. Det låter som de inte vet vad de håller på med. Och kanske hade de inget val, det hade inte stämt överens med deras ideal om nyskapande och modiga språng om de återskapat första skivans syntes av New Order och Razorcuts. Men det handlar inte bara om sound, utan om låtar. TTA kan göra fantastiska, melodiösa poplåtar av superdigital dansmusik. The Embassy kan förmodligen inte göra fantastiska, melodiösa poplåtar av någonting längre. Sorgligt, jag vet, och jag hoppas att jag har fel.

the gypsy

Jag tvingades se en bit av "Bird", Clint Eastwoods film om Charlie Parker, men den var så dålig att jag var tvungen att lämna rummet. Alla klyschor man kan tänka sig om ett självdestruktivt passionerat geni som had a way with women finns i den filmen, och de är dessutom synnerligen taffligt genomförda. Synd, för jag älskar ju Charlie Parker, men vad fan väntade jag mig?

Fredrik Strage skrev i fredags, i sin recension av "Walk the line", att alla biopics om musiker har samma dramaturgi: först går det kämpigt, sen går det bra, sen går det dåligt, sen går det jättebra. Sant. Men är inte det en dramaturgi som gäller för 95% av alla Hollywoodfilmer? Don't get me wrong, jag älskar Hollywood (att bara gilla typ fransk film är sååå 90-tal), men det är ju så det är. Och varför inte, det funkar ju. Tänk om "Sömnlös i Seattle" hade haft dramaturgin först går det jättebra - sen går det jättedåligt - sen händer ingenting alls under sista timmen. Fan vad boring. Med det sagt så måste jag tillägga att det vore kul med biopics som slutade på ett lite mer intressant eller trovärdigt sätt, typ att Ray Charles blev bitter för att han inte hade så mycket inspiration de sista 20 åren, eller att Johnny Cash tyckte att Rick Rubin var sjuk i huvudet som gillade Slayer och Public Enemy.

"The gypsy" är för övrigt en av Charlie Parkers bästa ballader.

Och jag kom på en sak som är humor i Sonic: Martin Gelin. Han har humor, han är väl typ den enda där som har lite distans till saker och ting. Det är också humor att läsa Lennart Persson, men då är det för att man skrattar åt honom snarare än med honom. Den mannen är en enorm parodi på sig själv. När han ska rekommendera skivor skriver han bokstavligen saker som "äkta blues med skit under naglarna" och han verkar nöjd när han får till formuleringar som denna om musikern/kvinnokarlen Jelly Roll Morton: "Snacka om eld i baken. På både det ena och det andra sättet". Fan vad fucked, ärligt.

through the wire

Igår började tredje säsongen av The Wire på svt. Gud vad jag älskar den serien. Och nya säsongen verkar lovande, även om det tar ett par avsnitt innan det tar fart på riktigt. Men vad är grejen med att svt sänder det på fredagkvällar kl 22:30? Fan vad elakt, det är liksom "här har ni era jävlar". Det är ingen serie som man kan se ett avsnitt av ibland, man måste se alla eller också är man fucked, man missar en pusselbit. Så nu vet jag hur mina fredagkvällar ser ut resten av våren... oh well, jag får väl banda skiten.

The wire är den nya typen (inte så ny längre förvisso) av tv-serier, den som ser mediet som en styrka istället för en svaghet jämfört med filmen. En film är längre än ett avsnitt av en tv-serie, men en tv-serie är samtidigt längre än en film. Rymmer mycket mer, kan bli ännu fetare, bara man har bra manusförfattare och karaktärer som för utvecklas långsamt och trovärdigt. Det är det bästa. Det är därför Sopranos är så bra. Hela gangsterskiten är ju ganska klyschig och tråkig, det är Carmelas trötta blickar som gör serien så grym. Men shit, det har ni hört tusen gånger i flera års tid. Jag ville bara säga att The Wire är lika bra, och av samma anledning.

For the record: jag hatar inte Mattias Alkberg, och jag hade inte blivit särskilt upprörd om "Tunaskolan" kommit på typ femtondeplats på årsbästalistan. Men nu kom den etta och det blev jag lite provocerad av, är det så den moderna popmusiken ser ut liksom? Fan vad deppigt om den bästa popmusiken som görs på 2000-talet är butter punkpop på svenska. Jag tycker Matti är grym som textförfattare och verkar allmänt sympatisk - han gillar hiphop och snodde The Rascals "A beautiful morning" till sin "Fyllskalle" - men den musik som backar upp honom på "Tunaskolan" är bara så himla tråkig. Jag tror inte han själv tycker att det var 2004 års bästa skiva. Han har bättre koll än så. Men det har inte Sonic.

Annika flynner hatar sonic

Det var visst länge sen jag gjorde det jag är här för: att sätta dumma musikjournalister på plats. Snart är nästa nummer av tidningen Sonic här, och jag förbereder mig för att ännu en gång slänga blaskan i golvet och säga "vafan...!". Men innan dess, en uppvärmning.

Jag önskar att jag slapp ha en åsikt om Sonic, att jag slapp läsa skiten. Men jag kan inte hjälpa att jag tycker om att det dimper ner en musiktidning i brevlådan med jämna mellanrum, en tidning som åtminstone i teorin berättar om det som är nytt som är bra. Och även om femton av arton låtar på deras cd alltid är kassa så är cd:n värdefull. Det handlar om att know your enemy: att få sina fördomar om skitband som Death Cab For Cutie eller Black Rebel Motorcycle Club bekräftade, att veta vad man snackar om när man dissar dem.

Sen så är det alltid kul att läsa vad Johan Jacobsson har att skriva. Honom kan man (oftast) lita på. Och Martin Gelin är bra även om han gillar typ allt. Själv hatar jag ragga och reggaeton lika mycket som jag älskar R&B och hiphop.

Men det är de andra på tidningen som är de verkliga bovarna. Rockrävarna Pierre Hellqvist, Håkan Steen och Anders Dahlbom. Speciellt den sistnämnda är en fullkomlig idiot som slentiranmässigt gav R. Kellys "Happy people / U Saved me" en åtta i betyg utan att verka ha fattat någonting om det mästerverket eller om mannen som skapade det. Vilket för oss in på ännu ett ämne: Sonics slentrianmässigt hyllande och inkvoterande av svarta artister. Såhär är det: Sonic-männen är rock- eller indierävar, men de skäms smatidigt lite för det. De vet att det inte är helt rumsrent att BARA gilla Håkan Hellström och Ryan Adams, därför försöker de nervöst få med i varje bisats att de faktiskt älskar Missy Elliott eller Dizzee Rascal eller vem som helst som är på tapeten. Men det är så ytligt gjort att man mår illa. De ljuger ju för oss. De lyssnar inte på dead prez (etta på årsbästalistan år 2000) idag, de umgås inte med Timbalands rytmer i sina hem.

Hur jag kan veta det? Därför att när de skriver om sin älskade rockmusik kan de beskriva den nyansrikt och på djupet, de behandlar den med respekt och kärlek. Detsamma kan inte sägas om hur de skriver om hiphop (undantaget Emil Arvidsson och Sebastian Suarez-Golborne, men den förstnämnda har snöat in på tysk tekno den sistnämnda skriver hellre om annat nuförtiden). Så jävla ytligt, så jävla klyschigt, så jävla dåligt. Ingen av de "riktiga" journalisterna på Sonic vill ju ta i hiphop, så de anlitar någon annan, och de kan inte veta om han har koll eller ej, och det har han inte, och det struntar de i. Patrik Svensson är helt okej, men lite konservativ och pk i sin smak. Dessutom dissade han Jungle Brothers, hur kunde han, deras andra skiva är ju den bästa från hela Native Tongues-eran (om man som jag räknar med att den övergick i något annat efter "De La Soul is dead").

Värst av alla, ja värst i hela Sverige är Markus Larsson. Han är riktigt vidrig. Han tror att han är den första i Sverige som upptäckt soul och att han måste förklara för läsarna att det faktiskt är bra musik. Han skriver så ENORMT klyschigt om "känsla", "gospel", "ena foten i gatan och den andra i kyrkan" och andra saker att det är helt sjukt. Han har ingen distans! Ingen alls. Han skäms inte ett dugg när han snor formuleringar och tankespår från andra journalister och tidnignar, alltså det är klart att man måste få inspireras, men det här är ju löjligt, han tillför inte ett gram nytt. Han skriver uppblåst och överdrivet, slår på stora trumman utan att själv fatta varför. Han gör det för att det är kul. För egentligen - EGENTLIGEN, när allt kommer till kritan - vill han bara lyssna på Bruce Springsteen (eller Håkan Hellström och Moneybrother när de låter som Bruce Springsteen) och bli sentimental. Allt är bara en fasad. Han gillar svart musik för att det är kul att gilla svart musik. Innerst inne är han bara en gubbrockare från Kiruna.

En gång skrev Markus Larsson: "Beastie Boys är musikvärldens motsvarighet till Galenskaparna & After Shave". What? Vad var det? Skulle det vara roligt och träffsäkert? Det är en sak att Beastie Boys inte är särskilt bra. Men det där var ju bara pinsamt. Det är ett talande exempel på hur taffligt det blir när Sonic ska försöka ha humor. Det går ju inte: som vi alla vet har gubbrockare ingen humor. Samtliga av deras bildtexter har skrikit av humorlöshet (utom en: "Vad fan håller du på med, Lionel?"). Om de inte stulits från Pop, typ fastlimmad-i-någonting-skämt.

Sonic har redan från början utformat sin tidning så att det är omöjligt att inte jämföra med Pop. Vad är den viktigaste skillnaden? Givetvis att de inte har en Andres Lokko. Vad får detta för konsekvenser? Två saker: avsaknad av en ideologi, och avsaknad av humor. De har inget mål, inget enhetligt spår, inga ambitioner förutom att få träffa Jack White öga mot öga. Det finns ingen som håller vid rodret. Årsbästalistan förefaller vara helt demokratisk, vilket leder till att Mattias Alkberg BD bisarrt nog valdes till den bästa skivan 2004. Är det ett skämt? Nej. Samma år som Khonnor och Madvillain och R. Kelly och Jens Lekman (bara för att nämna några) gjorde makalösa skivor. Det är skandal. Ska man säga något positivt om det så är det att det är ärligt. Jag blir mer upprörd när de ängsligt väljer Dead Prez eller Missy Elliott till årets skiva, utan att mena det.  Det är ju så konservativt att det gör ont i kroppen: en svettig spontan punkpopskiva från Sverige är det bästa som 2004 har att erbjuda. På skivbolaget Planekonomi ("kommunism, det är ju jäkligt fint egentligen"). Tjena.

Jag ber att få återkomma med kommentarer på deras topp 50 låtar från 2000-talet-lista.