akta er.
Kommentera 0
Jag ångrar mig förresten, jag hatar T-bag, han har fått min älskade lillebror att skriva snälla , ofarliga blogginlägg. Han är skrämd till döds. Det är oförlåtligt. T-bag! Du har hämmat lill-Annika!
Kommentera 8
Jag kommer ihåg när Beanie Sigels första skiva släpptes. Den var hypad så jag gick till skivaffären och lyssnade på den. Jag blev golvad av första låten – "The truth", producerad av någon som hette Kanye West – och köpte skivan, men blev besviken när jag kom hem och lyssnade på resten (okej, Eve-duetten "Remember them days" är rätt bra). Ett halvår senare gick jag till skivaffären för att provlyssna på Jay-Z:s nya skiva. Jag blev golvad av en låt på den också. Den hette "This can’t be life" och skimrade som en diamant i vintermörkret. Även den var producerad av Kanye West. En kärlekshistoria var inledd.

Det har skrivits så mycket om Kanye sedan han inledde sin solokarriär för två år sen. Men om man struntar i vilket symbolvärde han har, den nya typen av hiphopartist och yada yada, vad är då kvar? Kanye är en habil rappare som bäst, pinsam som sämst. Men då tänker jag mest på det tekniska (och att han låter väldigt töntig när han skriker  "bitcheees" i "Celebration"). Att han på något sätt alltid får fram en del av sin personlighet i sina låtar gör att man har överseende med att han inte är någon Jay-Z. En recension av hans senaste album beskrev honom som en historieberättare. Det tycker jag inte är riktigt sant. Han är inte tillräckligt bra textförfattare för att berätta historier, snarare får man ett antal mer eller mindre keffa textrader som tillsammans ändå känns rätt eget.

Vi ett tillfälle har Kanye verkligen varit en historieberättare, och det var i slutmonologen i "Last call". Var det Emil Arvidsson som skrev att det var hans bästa låt? Jag förstår vad han menar. Att döma av förra veckans Andres Lokko-krönika så är jag rätt säker på att Andres gillar den låten också. Kanye West är för övrigt den sista hiphopartisten som Andres bemödade sig med att hypa – "The College dropout" fanns på hans bäst-just-nu-lista i typ en vecka. Varför har Andres vänt ryggen åt hiphop? Fast det är en annan diskussion.

Men om det inte är Kanyes rap som gör att man älskar honom, då måste det väl vara beatsen? Nja. Intressant nog gäller samma sak med dem som med texterna: en och en kan beatsen framstå som simpla och ofullständiga, men tillsammans, staplade ovanpå varandra, bildar de en väv som är otroligt imponerande. Summan är större än beståndsdelarna. Framförallt är det så på "Late registration". Medan den första skivan var mer av en typisk hiphopskiva – några stänkare, några fillers, några skits – så känns den senaste som en underbar buffé. Nästan ingen låt är tillräckligt bra för att funka som singel, det blir aldrig riktigt perfekt, skulle i så fall vara "Heard ’em say". Men varje låt har något som gör att man vill komma tillbaka till den.

Jag vet inte varför jag skriver det här. Det är inte direkt så att Kanye-debatten är het för tillfället. Men jag tycker att Kanye ofta framställs på fel sätt: antingen älskar man honom av principiella skäl, eller så tycker man att han är överskattad och rätt tråkig. Sen han började rappa på skivor har folk slutat registrera hur hans beats har utvecklats. Han har mer eller mindre lämnat soulsamplandet, en stil som han var banbrytande inom genom att låta rösterna vara en del av samplingen och inte ses som ett hinder. Han har högre ambitioner än så nu, han gör loopar som blir längre och längre, beats som ändrar karaktär på ett dramatiskt sätt efter halva låten, och experimenterar med att ha så lite trummor som möjligt. Gotta love it. Nästa skiva lär inte heller bli perfekt, men den lär vara ännu mer intressant än de föregående.

Kommentera 2
Visa fler inlägg