”Solen och Nordstjärnan”
Musik: Jean Desfontaines, Jean-Baptiste Lully och Anders von Düben d.y.
Libretto: Molière och Charles Louis Sevigny.
Sångare: Ingrid Berg, Annastina Malm, Richard Lindström, Martin Vanberg, Frida Bergquist, Kajsa Lindberg m.fl.
Dansare: Matilda Larsson, Valerie Lauer, Adrian Navarro, Niklas Fransson, Mathias Terwander Stintzing, Aleksandra Pawluczuk m.fl.
Vadstena-Akademiens orkester.
Musikalisk ledning: Dan Laurin.
Scenografi och kostym: Anna Kjellsdotter.
Regi och koreografi: Karin Modigh.
Scen: Vadstena slott.
Speltid: 2 tim 30 min inkl paus.

Vadstena-Akademiens ”Solen och Nordstjärnan” är en ambitiös trippelföreställning som kombinerar ett av de första svenska operaförsöken – ”Ballet meslé de chants heroïques” av Anders von Düben d.y. från 1701, mer känd som ”Narvabaletten” – med utdrag ur två franska verk som kom före. Dels den idag okände Jean Desfontaines pastoral ”Le désespoir de Tirsis” från 1688, som von Düben snodde stora delar av till sin balettopera, dels en scen från Molières komedi ”Borgaren som adelsman” från 1670. Musiken till den pjäsen skrevs av giganten Jean-Baptiste Lully – och von Düben lånade musik även från dennes operor när han skrev ”Narvabaletten”.

Bristen på originalitet gör att ”Narvabaletten” känns som ett något tunt verk, och inte blir det bättre av att denna balettopera skrevs för att hylla krigskungen Karl XII för hans seger i det blodiga slaget vid Narva år 1700, med ett problematiskt libretto som följd. Men genom att sätta ”Narvabaletten” i en ny kontext blir den intressant, den blir en del av en större berättelse: berättelsen om hur opera utvecklades som konstform under solkungen Ludvig XIV:s styre, och om hur fransk kultur kom in i den svenska genom att det svenska hovet importerade ett musikaliskt teatersällskap från Paris. Samt om kontrasterna i Sveriges högsta skikt under Karl XII:s tid: å ena sidan krig och stormakts(mar)drömmar, å andra sidan en strävan efter förfining och högkultur à la Versailles.

Konceptet låter kanske rörigt och akademiskt men visar sig vara briljant underhållande – en helt ny opera, vars tre akter både hör ihop och inte gör det alls. Man kan inte tala om en sammanhängande story, men ändå finns det en dramaturgi och en framåtrörelse, som verkar på ett djupare plan, genom stämningar snarare än text. Från den pastorala stillheten i Desfontaines förtjusande prolog, via den fantastiska mittenakten där Molières komedistil känns hundra procent fräsch och levande, till den dystra finalen där ”Narvabaletten” har regisserats på ett sätt som accentuerar det obehagliga och ömhetsföraktande i krigshyllandet. 

Det som gör att projektet blir framgångsrikt är att ”Solen och Nordstjärnan” är så vansinnigt välgjord i alla led. Barockdansen är en fröjd, scenografin är smakfull, kostymen är perfekt, orkestern spelar fint och aldrig stelt. Sångarna och dansarna är jämställda som rollfigurer och deras samspel är fantastiskt, deras blickar på varandra inte minst – alla är hela tiden i roll, vilket är imponerande med tanke på att de byter rollfigurer många gånger under föreställningens gång. Och deras uppenbara glädje smittar av sig på publiken. Bland sångarna imponerar framförallt mezzon Annastina Malm, sopranen Ingrid Berg och barytonen Richard Lindström, bland dansarna främst Matilda Larsson och Mathias Terwander Stintzing.

Regissören och koreografen Karin Modigh har skapat så många vackra bilder (ibland är dansarna som statyer eller tableaux vivants) och inslagen av commedia dell’arte blir inte påfrestande utan snarare – tack vare metanivån som genomsyrar allt, liksom den uppenbara kärleken till barockens unika estetiska värld – intressanta och nästan en smula rörande. 

Och om man zoomar ut ännu mer i metablicken finner man en berättelse om bilden av Karl XII, bilden av Sverige. Slaget vid Narva besjöngs på 1990-talet av nazistrockband som Odins Änglar och Midgårds Söner. ”Solen och Nordstjärnan” utmanar denna association genom att koppla den historiska händelsen till de sköna konsterna och Sveriges internationalisering. Det är en bragd.

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(Dagens Nyheter 2018-07-22)
Kommentera 0


Järna Festival Academy
Scen: Kulturhuset, Ytterjärna.

Konsert 17/7:
Verk av Ludwig van Beethoven, Karlheinz Stockhausen, Rebecca Clarke och Arnold Schönberg.
Medverkande: Liza Ferschtman, Anders Kjellberg Nilsson, Yura Lee, Lilli Maijala, Giovanni Gnocchi, Jakob Koranyi, Peter Friis Johansson, Denise Clarke och Heather Ware.

Konsert 18/7:
Verk av Astor Piazzolla, Franz Liszt, Emil Sjögren, Helena Munktell och César Franck.
Medverkande: Liza Ferschtman, Yura Lee, Lilli Maijala, Giovanni Gnocchi, Jakob Koranyi, Peter Friis Johansson, Asuka Nakamura och Elin Rombo.

Järna Festival Academy är en på flera sätt ung konsert som drivs av pianisten Peter Friis Johansson och cellisten Jokob Koranyi, två av de mest lysande svenska solisterna i sin generation, och är nu inne på sitt andra år. Festivalens fokus är tvådelat: på dagarna gratis undervisning för musikstuderande barn från hela världen, på kvällarna konserter med professionella musiker. Projektet är politiskt medvetet, med könsjämställt artistutbud och klimatkompenserade flygresor. 

Men framförallt genomsyras allt av Friis Johanssons och Koranyis längtan efter att sätta ihop de konsertprogram som de själva vill höra och spela. Det är en festival av och för musiker, och denna passion förmedlas på ett fint sätt till publiken. De två konserter som jag besöker, festivalens två sista, känns onekligen inspirerade med sina genomtänkta teman. 

”Lucky bastards” är rubriken för en konsert relaterade till oönskade, avvisade eller föräldralösa barn. Beethovens stråkkvartettstycke ”Grosse Fuge” (i sig ”bortadopterad” från hans stråkkvartett nr 13) associeras här till tonsättarens brorson Karl, som Bethoven försökte få vårdnad om efter att Karls pappa dött, och den plågade ynglingens misslyckade självmordsförsök 1826. Här är Beethoven som mest abstrakt, men på ett fängslande sätt. Stockhausen förlorade sina föräldrar under andra världskriget. Hans ”Tierkreis” som handlar om stjärntecknen framförs här i ett unikt arrangemang för stråkensemble, piano, textuppläsning och två dansare. Dansarna Denise Clarke och Heather Ware skapar framförallt intensitet åt musikerna, likt musor, och får dem att framföra musiken med förhöjd närvaro.

Rebecca Clarke är en engelsk tonsättare vars karriär sorgligt och frustrerande nog förminskades av att hon, som så många kvinnliga tonsättare, motarbetades av patriarkala strukturer. För hennes del bokstavligen: hennes pappa förkastade henne och skar av hennes försörjning, vilket gjorde att hon var tvungen att avbryta sin utbildning som musiker. ”Dumka” från 1941, ett av Clarkes sena verk, är hur som helst en fin trio för violin, viola och piano, senromantiskt men sockerfritt. Konsertens höjdpunkt är ändå Arnold Schönberg – förkastad av om inte föräldrar så definitivt av musiketablissemanget i Wien – och hans ”Verklärte Nacht” från 1899. Denna flammande gestaltning av Richard Dehmels kärleksdikt, med bränsle från den unge Schönbergs intensiva förälskelse i sin blivande fru Mathilde, ger mig rysningar av välbehag i detta passionerade framförande.

Festivalens finalkonsert har rubriken ”Paris je t’aime” och tillägnas ickefranska tonsättare som besökt Paris och inspirerats. Piazzollas ”Le grand tango” är mysig, Emil Sjögrens cellosonat är väldoftande romantisk och de fem sångerna för röst och piano av Helena Munktell – ett urval från hennes ”Dix mélodies” – ligger stilistiskt inte långt från den tidiga Debussy. Sopranstjärnan Elin Rombo sjunger vackert här, men ännu högre höjder når hon i de Petrarcasonetter tonsatta av Liszt som hon framför tillsammans med Peter Friis Johansson. Styrkan, mjukheten och den underbara klangen i hennes röst får denna pyttelilla sångcykel att framstå som något av Liszts allra mest poetiska verk.

Konserten, och hela festivalen, avslutas med belgaren César Francks pianokvintett. Ett maffigt verk som påminner om hur mycket högljudd dramatik som får plats i ett kammarmusikstycke. Och vars långsamma mittensats är nästan lika vacker som den stilla sommarkvällens solnedgång över Ytterjärnas åkrar.

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(dn.se 2018-07-19)
Kommentera 0


Björk
Scen: Dalhalla, Rättvik
Betyg: 5

Man kan – som SvD:s Andres Lokko i sin recension av Björks senaste album ”Utopia” – se den isländska superstjärnan Björk som en tronarvinge till David Bowie. De två artisterna delar det outtröttliga suget efter utveckling och modernitet, fingertoppskänslan i valen av samarbetspartners och inspirationskällor samt övertygelsen om att popmusik handlar om det visuella lika mycket som text och musik. 

Men det som Björk har som Bowie saknar är dragningen åt universalism, panteism och förtrollning. Hon är helt enkelt en extrem romantiker. Därför skulle jag snarare vilja kalla henne för en popmusikens Richard Wagner. Precis som Wagner tar Björk sitt skapande på så stort allvar att många blir utmattade eller till och med provocerade av henne, även om många fler är fulla av beundran. Precis som Wagner skapade Gesamtkunstwerk där det musikaliska, det litterära och det sceniskt visuella sammanstrålade till opera på en ny nivå har Björk skapat popmusik med sanslöst höga konstnärliga ambitioner, där varje nytt album är ett unikt verk, en egen liten värld.

Björk har tagit hjälp av poetiska musikvideor, extravaganta kostymer, kongenial konsertscenografi, interaktivitet genom appar (”Biophilia”) och virtual reality (utställningen ”Björk Digital”) samt experimenterande med nya musikinstrument och kompositionstekniker – precis som Wagner på sin tid använde alla medel som stod till buds för att skapa framtidens musik. Och likt Wagner, som ansåg att konsten måste bli den nya religionen i det sekulariserade samhället, ser Björk musiken som en frälsare: i låten ”Saint” från ”Utopia” sjunger hon om musik som om det vore en person, ett helgon. 

Hos Wagner och Björk ligger det filosofiska och världsomspännande aldrig särskilt långt från det mellanmänskliga eller det erotiska. Och båda deras konstnärskap präglas av en dragkamp: å ena sidan längtan efter omvälvande pånyttfödelse, å andra sidan behovet av lugn, hem och harmoni. 

Senast Björk spelade i Sverige var 2012, då hon gav en hänförande, extatisk konsert på Stockholm Music & Arts. Sedan dess har hon släppt sina två mest privata och sårbara album, ”Vulnicura” och ”Utopia”, och det är från en ny styrkeposition som hon intar scenen på Dalhalla. Scenografin är en paradisvision: en roterande jättetron av grönska och mossa ur vilken Björk uppenbarar sig som den hinduiska fruktbarhetsgudinnan Lakshmi omgiven av sex flöjtspelande kvinnor, rosa scengolv, en enorm blomma som öppnar sig och visar sig innehålla ännu en flöjtist, vackra videoprojektioner av filmade eller datordrömda naturmiljöer.  

Flöjtseptetten (Viibra från Island) utgör det huvudsakliga ackompanjemanget till Björks mäktiga sång, men bandet innehåller även en harpist, en trummis och en laptopmanövrerare. Majoriteten av konsertens låtar är hämtade från ”Utopia” med dess fascinerande sammanflätning av flöjtöverflöd och inkännande elektroniska beats. Uttrycket är så distinkt att man lätt missar själva låtarna vars texter är bland det mest raka och drabbande som Björk skrivit. När hon blir politisk – textraderna ”Let’s clean up / break the chains of the fuckups of the fathers / it is time for us women to rise and not just take it lying down” – blir det jubel och applåder. Men låtarna med fantomsmärtor efter den uppslitande separation som hela ”Vulnicura” handlade om, och det ytterst försiktiga hoppet om ny kärlek, är minst lika starka.

Ett par crowdpleasers blir det, i form av ”Isobel” där flöjterna ersätter originalets stråkar (med berusande resultat) och ”Human behaviour” där de i slutet av låten imiterar originalets riffrockande elgitarr. Men den som hade hoppats på en greatest hits-kavalkad blir besviken, och jag hör en del surt muttrande när publiken rör sig upp från den storslagna stenbrottsarenan efter att den en och en halv timme långa konserten är över.

Själv är jag salig efter att ha sett en av vår tids mest kompletta och begåvade artister och svepts in i hennes intensiva vision av kärlek, musik och framtid.

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(dn.se 2018-07-15)
Kommentera 0
Visa fler inlägg