"solen och nordstjärnan" i vadstena



”Solen och Nordstjärnan”
Musik: Jean Desfontaines, Jean-Baptiste Lully och Anders von Düben d.y.
Libretto: Molière och Charles Louis Sevigny.
Sångare: Ingrid Berg, Annastina Malm, Richard Lindström, Martin Vanberg, Frida Bergquist, Kajsa Lindberg m.fl.
Dansare: Matilda Larsson, Valerie Lauer, Adrian Navarro, Niklas Fransson, Mathias Terwander Stintzing, Aleksandra Pawluczuk m.fl.
Vadstena-Akademiens orkester.
Musikalisk ledning: Dan Laurin.
Scenografi och kostym: Anna Kjellsdotter.
Regi och koreografi: Karin Modigh.
Scen: Vadstena slott.
Speltid: 2 tim 30 min inkl paus.

Vadstena-Akademiens ”Solen och Nordstjärnan” är en ambitiös trippelföreställning som kombinerar ett av de första svenska operaförsöken – ”Ballet meslé de chants heroïques” av Anders von Düben d.y. från 1701, mer känd som ”Narvabaletten” – med utdrag ur två franska verk som kom före. Dels den idag okände Jean Desfontaines pastoral ”Le désespoir de Tirsis” från 1688, som von Düben snodde stora delar av till sin balettopera, dels en scen från Molières komedi ”Borgaren som adelsman” från 1670. Musiken till den pjäsen skrevs av giganten Jean-Baptiste Lully – och von Düben lånade musik även från dennes operor när han skrev ”Narvabaletten”.

Bristen på originalitet gör att ”Narvabaletten” känns som ett något tunt verk, och inte blir det bättre av att denna balettopera skrevs för att hylla krigskungen Karl XII för hans seger i det blodiga slaget vid Narva år 1700, med ett problematiskt libretto som följd. Men genom att sätta ”Narvabaletten” i en ny kontext blir den intressant, den blir en del av en större berättelse: berättelsen om hur opera utvecklades som konstform under solkungen Ludvig XIV:s styre, och om hur fransk kultur kom in i den svenska genom att det svenska hovet importerade ett musikaliskt teatersällskap från Paris. Samt om kontrasterna i Sveriges högsta skikt under Karl XII:s tid: å ena sidan krig och stormakts(mar)drömmar, å andra sidan en strävan efter förfining och högkultur à la Versailles.

Konceptet låter kanske rörigt och akademiskt men visar sig vara briljant underhållande – en helt ny opera, vars tre akter både hör ihop och inte gör det alls. Man kan inte tala om en sammanhängande story, men ändå finns det en dramaturgi och en framåtrörelse, som verkar på ett djupare plan, genom stämningar snarare än text. Från den pastorala stillheten i Desfontaines förtjusande prolog, via den fantastiska mittenakten där Molières komedistil känns hundra procent fräsch och levande, till den dystra finalen där ”Narvabaletten” har regisserats på ett sätt som accentuerar det obehagliga och ömhetsföraktande i krigshyllandet. 

Det som gör att projektet blir framgångsrikt är att ”Solen och Nordstjärnan” är så vansinnigt välgjord i alla led. Barockdansen är en fröjd, scenografin är smakfull, kostymen är perfekt, orkestern spelar fint och aldrig stelt. Sångarna och dansarna är jämställda som rollfigurer och deras samspel är fantastiskt, deras blickar på varandra inte minst – alla är hela tiden i roll, vilket är imponerande med tanke på att de byter rollfigurer många gånger under föreställningens gång. Och deras uppenbara glädje smittar av sig på publiken. Bland sångarna imponerar framförallt mezzon Annastina Malm, sopranen Ingrid Berg och barytonen Richard Lindström, bland dansarna främst Matilda Larsson och Mathias Terwander Stintzing.

Regissören och koreografen Karin Modigh har skapat så många vackra bilder (ibland är dansarna som statyer eller tableaux vivants) och inslagen av commedia dell’arte blir inte påfrestande utan snarare – tack vare metanivån som genomsyrar allt, liksom den uppenbara kärleken till barockens unika estetiska värld – intressanta och nästan en smula rörande. 

Och om man zoomar ut ännu mer i metablicken finner man en berättelse om bilden av Karl XII, bilden av Sverige. Slaget vid Narva besjöngs på 1990-talet av nazistrockband som Odins Änglar och Midgårds Söner. ”Solen och Nordstjärnan” utmanar denna association genom att koppla den historiska händelsen till de sköna konsterna och Sveriges internationalisering. Det är en bragd.

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(Dagens Nyheter 2018-07-22)

järna festival academy 2018



Järna Festival Academy
Scen: Kulturhuset, Ytterjärna.

Konsert 17/7:
Verk av Ludwig van Beethoven, Karlheinz Stockhausen, Rebecca Clarke och Arnold Schönberg.
Medverkande: Liza Ferschtman, Anders Kjellberg Nilsson, Yura Lee, Lilli Maijala, Giovanni Gnocchi, Jakob Koranyi, Peter Friis Johansson, Denise Clarke och Heather Ware.

Konsert 18/7:
Verk av Astor Piazzolla, Franz Liszt, Emil Sjögren, Helena Munktell och César Franck.
Medverkande: Liza Ferschtman, Yura Lee, Lilli Maijala, Giovanni Gnocchi, Jakob Koranyi, Peter Friis Johansson, Asuka Nakamura och Elin Rombo.

Järna Festival Academy är en på flera sätt ung konsert som drivs av pianisten Peter Friis Johansson och cellisten Jokob Koranyi, två av de mest lysande svenska solisterna i sin generation, och är nu inne på sitt andra år. Festivalens fokus är tvådelat: på dagarna gratis undervisning för musikstuderande barn från hela världen, på kvällarna konserter med professionella musiker. Projektet är politiskt medvetet, med könsjämställt artistutbud och klimatkompenserade flygresor. 

Men framförallt genomsyras allt av Friis Johanssons och Koranyis längtan efter att sätta ihop de konsertprogram som de själva vill höra och spela. Det är en festival av och för musiker, och denna passion förmedlas på ett fint sätt till publiken. De två konserter som jag besöker, festivalens två sista, känns onekligen inspirerade med sina genomtänkta teman. 

”Lucky bastards” är rubriken för en konsert relaterade till oönskade, avvisade eller föräldralösa barn. Beethovens stråkkvartettstycke ”Grosse Fuge” (i sig ”bortadopterad” från hans stråkkvartett nr 13) associeras här till tonsättarens brorson Karl, som Bethoven försökte få vårdnad om efter att Karls pappa dött, och den plågade ynglingens misslyckade självmordsförsök 1826. Här är Beethoven som mest abstrakt, men på ett fängslande sätt. Stockhausen förlorade sina föräldrar under andra världskriget. Hans ”Tierkreis” som handlar om stjärntecknen framförs här i ett unikt arrangemang för stråkensemble, piano, textuppläsning och två dansare. Dansarna Denise Clarke och Heather Ware skapar framförallt intensitet åt musikerna, likt musor, och får dem att framföra musiken med förhöjd närvaro.

Rebecca Clarke är en engelsk tonsättare vars karriär sorgligt och frustrerande nog förminskades av att hon, som så många kvinnliga tonsättare, motarbetades av patriarkala strukturer. För hennes del bokstavligen: hennes pappa förkastade henne och skar av hennes försörjning, vilket gjorde att hon var tvungen att avbryta sin utbildning som musiker. ”Dumka” från 1941, ett av Clarkes sena verk, är hur som helst en fin trio för violin, viola och piano, senromantiskt men sockerfritt. Konsertens höjdpunkt är ändå Arnold Schönberg – förkastad av om inte föräldrar så definitivt av musiketablissemanget i Wien – och hans ”Verklärte Nacht” från 1899. Denna flammande gestaltning av Richard Dehmels kärleksdikt, med bränsle från den unge Schönbergs intensiva förälskelse i sin blivande fru Mathilde, ger mig rysningar av välbehag i detta passionerade framförande.

Festivalens finalkonsert har rubriken ”Paris je t’aime” och tillägnas ickefranska tonsättare som besökt Paris och inspirerats. Piazzollas ”Le grand tango” är mysig, Emil Sjögrens cellosonat är väldoftande romantisk och de fem sångerna för röst och piano av Helena Munktell – ett urval från hennes ”Dix mélodies” – ligger stilistiskt inte långt från den tidiga Debussy. Sopranstjärnan Elin Rombo sjunger vackert här, men ännu högre höjder når hon i de Petrarcasonetter tonsatta av Liszt som hon framför tillsammans med Peter Friis Johansson. Styrkan, mjukheten och den underbara klangen i hennes röst får denna pyttelilla sångcykel att framstå som något av Liszts allra mest poetiska verk.

Konserten, och hela festivalen, avslutas med belgaren César Francks pianokvintett. Ett maffigt verk som påminner om hur mycket högljudd dramatik som får plats i ett kammarmusikstycke. Och vars långsamma mittensats är nästan lika vacker som den stilla sommarkvällens solnedgång över Ytterjärnas åkrar.

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(dn.se 2018-07-19)

björk på dalhalla



Björk
Scen: Dalhalla, Rättvik
Betyg: 5

Man kan – som SvD:s Andres Lokko i sin recension av Björks senaste album ”Utopia” – se den isländska superstjärnan Björk som en tronarvinge till David Bowie. De två artisterna delar det outtröttliga suget efter utveckling och modernitet, fingertoppskänslan i valen av samarbetspartners och inspirationskällor samt övertygelsen om att popmusik handlar om det visuella lika mycket som text och musik. 

Men det som Björk har som Bowie saknar är dragningen åt universalism, panteism och förtrollning. Hon är helt enkelt en extrem romantiker. Därför skulle jag snarare vilja kalla henne för en popmusikens Richard Wagner. Precis som Wagner tar Björk sitt skapande på så stort allvar att många blir utmattade eller till och med provocerade av henne, även om många fler är fulla av beundran. Precis som Wagner skapade Gesamtkunstwerk där det musikaliska, det litterära och det sceniskt visuella sammanstrålade till opera på en ny nivå har Björk skapat popmusik med sanslöst höga konstnärliga ambitioner, där varje nytt album är ett unikt verk, en egen liten värld.

Björk har tagit hjälp av poetiska musikvideor, extravaganta kostymer, kongenial konsertscenografi, interaktivitet genom appar (”Biophilia”) och virtual reality (utställningen ”Björk Digital”) samt experimenterande med nya musikinstrument och kompositionstekniker – precis som Wagner på sin tid använde alla medel som stod till buds för att skapa framtidens musik. Och likt Wagner, som ansåg att konsten måste bli den nya religionen i det sekulariserade samhället, ser Björk musiken som en frälsare: i låten ”Saint” från ”Utopia” sjunger hon om musik som om det vore en person, ett helgon. 

Hos Wagner och Björk ligger det filosofiska och världsomspännande aldrig särskilt långt från det mellanmänskliga eller det erotiska. Och båda deras konstnärskap präglas av en dragkamp: å ena sidan längtan efter omvälvande pånyttfödelse, å andra sidan behovet av lugn, hem och harmoni. 

Senast Björk spelade i Sverige var 2012, då hon gav
en hänförande, extatisk konsert på Stockholm Music & Arts. Sedan dess har hon släppt sina två mest privata och sårbara album, ”Vulnicura” och ”Utopia”, och det är från en ny styrkeposition som hon intar scenen på Dalhalla. Scenografin är en paradisvision: en roterande jättetron av grönska och mossa ur vilken Björk uppenbarar sig som den hinduiska fruktbarhetsgudinnan Lakshmi omgiven av sex flöjtspelande kvinnor, rosa scengolv, en enorm blomma som öppnar sig och visar sig innehålla ännu en flöjtist, vackra videoprojektioner av filmade eller datordrömda naturmiljöer.  

Flöjtseptetten (Viibra från Island) utgör det huvudsakliga ackompanjemanget till Björks mäktiga sång, men bandet innehåller även en harpist, en trummis och en laptopmanövrerare. Majoriteten av konsertens låtar är hämtade från ”Utopia” med dess fascinerande sammanflätning av flöjtöverflöd och inkännande elektroniska beats. Uttrycket är så distinkt att man lätt missar själva låtarna vars texter är bland det mest raka och drabbande som Björk skrivit. När hon blir politisk – textraderna ”Let’s clean up / break the chains of the fuckups of the fathers / it is time for us women to rise and not just take it lying down” – blir det jubel och applåder. Men låtarna med fantomsmärtor efter den uppslitande separation som hela ”Vulnicura” handlade om, och det ytterst försiktiga hoppet om ny kärlek, är minst lika starka.

Ett par crowdpleasers blir det, i form av ”Isobel” där flöjterna ersätter originalets stråkar (med berusande resultat) och ”Human behaviour” där de i slutet av låten imiterar originalets riffrockande elgitarr. Men den som hade hoppats på en greatest hits-kavalkad blir besviken, och jag hör en del surt muttrande när publiken rör sig upp från den storslagna stenbrottsarenan efter att den en och en halv timme långa konserten är över.

Själv är jag salig efter att ha sett en av vår tids mest kompletta och begåvade artister och svepts in i hennes intensiva vision av kärlek, musik och framtid.

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(dn.se 2018-07-15)

teyana taylor - k.t.s.e.



R&B
Teyana Taylor
”K.T.S.E.”
(G.O.O.D. Music/Def Jam/Universal)
Betyg: 4

När rappare startar egna små skivetiketter efter att ha slagit igenom som soloartister brukar de vara flitiga med att signa lovande artister, men många av dessa blir just löften som ständigt underprioriteras till förmån för etikettens stjärnor. Kanye Wests G.O.O.D. Music är ett typiskt sådant bolag och sångerskan Teyana Taylor är en typisk sådan underanvänd artist. Hon fick vänta länge innan debutalbumet ”VII” släpptes 2014 – det blev svagt marknadsfört och ingen succé, varpå hon fick vänta fyra år innan det nu är dags för uppföljaren. Så trevligt då att ”K.T.S.E.” (”Keep that same energy”) är ett av de starkaste släppen i serien av Kanye West-producerade minialbum. Soul som använder sig av gamla soulsamplingar men på ett fräscht sätt, låtar fulla av attityd, libido och relationspsykologi.

Bästa spår: ”Rose in Harlem”

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(dn.se 2018-07-04)

sarah klang - left me on fire



från
sommarhjärta

future - nowhere



från
sommarhjärta

grouper - driving



från
sommarhjärta

devin the dude - just tryin ta live



från
sommarhjärta

kim petras - heart to break



från
sommarhjärta

atahualpa yupanqui - estrellita



från
sommarhjärta

snail mail - pristine



från
sommarhjärta

musette - wiener futurismo



från
sommarhjärta

yung pinch - juicy fruit



från
sommarhjärta

durutti column - requiem again



från
sommarhjärta

gigi d'Agostino - i'll fly with you



från
sommarhjärta

eminem på friends arena



Eminem
Scen: Friends Arena, Stockholm
Betyg: 3

Är Sverige på väg att gå samma väg som USA, där hiphop för ett år sedan tog över rockens position som den bäst säljande musikgenren? När Eminem slår publikrekord på Friends Arena – 57 520 åskådare – petar han symboliskt nog ned Bruce Springsteen, som hade det gamla rekordet, till andra plats. Men det är inte bara antalet människor som gör publiken speciell, utan också hur pass engagerade de är under konserten. Det vevas med armar på ett sätt som jag inte sett maken till under konserter med andra stora hiphopartister.

Men Eminem är ingen typisk hiphopartist. Han var udda när han dök upp i slutet av 90-talet, och han sticker ut ännu mer nu, när han rent musikaliskt har så lite att göra med samtiden. Dagens hiphop har ett bubbligt studsande dansant sound, men Eminems tunga låtar är inte dansanta (med undantag för hitten ”Without me” med sin studentflaksdisco), de duger dock att nicka huvudet till och i bästa fall gunga lite till. Det den enorma publiken gör är inte att dansa utan att slänga en näve i luften, taktfast och synkroniserat, som på en konsert med AC/DC, Aerosmith eller Kiss i slutet av 70-talet. Och precis som dessa band gör Eminem popmusik för folket snarare än för hippa finsmakare. 

Precis som folkliga hårdrocksband har sina gitarrekvilibrister har Eminem sin otroliga teknik vad gäller att rappa snabbt och med intrikata rimmönster. Till skillnad från på skiva är det på en arenakonsert svårt att urskilja orden i Eminems svador, vilket är tråkigt eftersom många fiffiga punchlines går förlorade. Å andra sidan lider många Eminemlåtar av att han staplar elakheter, äckligheter och chockskämt på varandra, så att låttexterna blir nihilistisk underhållning av ett ytligt och något meningslöst slag.

När han ska bli allvarlig och känslosam hamnar han alltid i exakt samma känsloläge: aggressiv ilska. Som låtskrivare är han därmed något begränsad, men han är bra på att skriva stora refränger, och bra på att hitta beats som är fläskiga nog för dessa. På skiva kan denna arenarap kännas lite väl bombastisk och tråkig, men på en arena funkar den fint. Att han spelar korta versioner av nästan alla låtar – i regel inte mer än en vers samt refräng – gör att publiken aldrig hinner tröttna på en låt, nästa hit är redan på väg, men det gör också att nästan ingen låt ges chans att verkligen rota sig i och beröra lyssnaren.

Det finns ett mörker inom Eminem som han kämpar med att förmedla som artist. Endast i sina allra bästa låtar, som i den hypnotiska ”The way I am” eller den magnifika ”Lose yourself” som avslutar hela konserten, lyckas han omvandla den brinnande frustrationen inom sig till stor konst – i andra låtar skämtar han bort den eller försöker skohorna in den i sentimentala popballader av den smetigaste sorten.

Live är han trots sin stjärnstatus och sin rutinerade professionalism, och trots den enorma kärleken från publiken, märkligt frånkopplad och nästan blyg. Han ler inte en enda gång men är samtidigt inte arrogant. Han ger intrycket av att vara för känslig för att ge konserter egentligen, att det han helst vill är att pyssla med sina raptexter och bli älskad för det utan att behöva gå hemifrån och utan att söka efter mjukare sidor hos sig själv. 

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(dn.se 2018-07-03)

florence and the machine - high as hope



Pop
Florence and The Machine
”High as hope”
(Virgin EMI/Universal)
Betyg: 3

Florence and The Machine är ett band som nog är fantastiskt om man som lyssnare är cirka tolv år gammal. Åldern då man upptäcker hur starkt musik kan upplevas, hur berusande förälskelse kan vara, hur ensam man kan känna sig, hur svårt livet kan te sig och hur vacker världen kan vara. Även åldern då man kan börja romantisera engelsk kultur – det finns en anglofil aspekt av Florence Welchs vidsträckta sångröst och visuella estetik, men hon är så att säga mer C.S. Lewis än Evelyn Waugh. Hennes texter är mycket tydliga (ibland övertydliga) och musiken är poppigt dramatisk men samtidigt begränsad i sin uttryckspalett och allt annat än originell. Detta fjärde album har fler lugna och långsamma låtar än de föregående, mer eftertanke än känsloexplosioner, men inte för den sakens skull större djup.

Bästa spår: ”Big god”

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(dn.se 2018-07-02)

jay-z & beyoncé på friends arena


Lol denna video... aja. 

Jay-Z & Beyoncé
Scen: Friends Arena, Stockholm
Betyg: 2

Två år efter Beyoncés katarsisalbum ”Lemonade” och ett år efter Jay-Z:s svar ”4:44” befinner sig det nyss så krisande kändisparet på gemensam världsturné. Men den handlar inte om musik, det vi som publik bevittnar är på sätt och vis ingen konsert. Det är en pr-kampanj som går ut på att få duons fans att köpa bilden av ett lyckligt återförenat par. 

Detta präglar konserten från första början – när paret landar på scenen via en hiss, som nedstigna från himlen, hållandes varandra i handen vilket filmkameror zoomar in och projicerar på den enorma skärmen – till slutet då duon sjunger sin sista duett (Jay-Z framför sin allra sämsta låt, Alphaville-tolkningen ”Young forever”, med Beyoncés vers från Ed Sheerans smörsång ”Perfect duet” instucken i mitten) och meddelandet ”this is real love” projiceras på skärmen, efter att nyss ha visat privata filmklipp från parets semestermys och gullande med barnen.

Däremellan placeras låtar i en dramaturgiskt pysslig ordning – Beyoncés ilskna ”Don’t hurt yourself” följs av hennes sorgsna ”I care”, med textrader från Jay-Z:s ångerfulla ”4:44” insmugna här och var, vilket följs av hans egen starkaste ballad ”Song cry” som i sin tur besvaras av Beyoncés gäspballad ”Resentment” ackompanjerad av akustisk gitarr. Det låter kanske snitsigt och kreativt. Men allting känns oerhört forcerat.

Låt oss slå fast en sak: Beyoncé är en helt enastående liveartist. I varenda sekund av showen är hon totalt närvarande, hon sjunger makalöst bra, dansar sanslöst snyggt, har på sig fantastiska kreationer och många av hennes låtar är som gjorda för storslagna arenauppträdanden. Hon har publiken i sin hand och väcker öronbedövande jubel gång på gång. Hennes fans dyrkar henne.

Jay-Z är en helt annan typ av artist. Han är en rappare av den gamla skolan och har ett annat musikaliskt ideal, en annan ton. Hans musik och texter lutar åt det kyliga, det distanserade och det tunga. Detta skär sig mot Beyoncés passionerade R&B-bomber, förutom i de låtar som är rena duetter, vilka dock är av varierande kvalitet. Duetterna illustrerar hur de två artisternas utveckling har gått åt motsatt håll. När Jay-Z gästade Beyoncé på 2003 års ”Crazy in love” lyfte han henne och gjorde låten ännu bättre, men när han gästade 2013 års ”Drunk in love” sänkte han en i övrigt superb låt med sin trista rap.

Jay-Z har helt enkelt inte varit en relevant artist sedan sin (tyvärr) fejkade pension efter 2003 års ”The black album”. Han är inte heller en lika bekväm och stjärnsprakande liveartist som sin fru. Det hade kunnat ursäktas om det hade funnits en fin scenkemi mellan de två som par. Det gör det tyvärr inte – de tycks befinna sig i varsin värld, även när de dansar nära varandra eller sjunger riktade mot varandra. Och detta är ett stort problem för en konsert vars hela koncept är berättelsen om parets starka kärlek.

Det sparas inte på krutet, och då syftar jag inte bara på fyrverkerierna och eldflammorna. 34 låtar framförs över nästan två och en halv timme, 24 musiker på scen, tolv kvinnliga dansare och en manlig cirkusakrobatisk dansare, en enormt påkostad (och tyvärr – det finns inget annat ord för det – plågsamt töntig) actionfilm med Jay och Bey i huvudrollerna som projiceras på den stora skärmen, mängder av klädbyten och sist men inte minst det gemensamma (och högst mediokra) albumet ”Everything is love” som paret nyligen släppte för att marknadsföra turnén. De har verkligen spänt sina muskler för att ge sina fans en maximal upplevelse.

Till ingen nytta. Vad vi får se är en fantastisk Beyoncékonsert som sänks av att hon tagit med sin make till jobbet och låter honom kyla ned stämningen gång på gång när det är hans tur att köra en låt. Konserten sänks ytterligare av det krystade konceptet. Det känns som att se Bill och Hillary Clinton le stelt under gemensamma offentliga framträdanden 1999 efter Monica Lewinsky-skandalen, bara för att visa världen att deras äktenskap är orubbligt. Det spelar ingen roll om det är sant eller inte, det är beklämmande att se.

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(dn.se 2018-06-26)