Roxanne Shanté på kulturhuset


Ouf så bra låt! Älskar Sparkys paus när hon blir ägd första gången... andra gången är det knockout

Roxanne Shanté
Scen: Kulturhuset Stadsteatern, Stockholm
Betyg: 3

I slutet av 1984 slog ”Roxanne’s revenge” ned som en bomb i hiphopvärlden. Genren hade då existerat i lite mer än tio år och scenen var dominerad av manliga artister. Men Shanté Gooden från Queensbridge i New York, som fyllde femton denna vinter, var helt orädd. Hon rappade så vasst och skoningslöst att hon vann battles mot vilken rappare som helst. ”Roxanne’s revenge” var hennes debutsingel och ett svar på gruppen UTFO:s hit ”Roxanne, Roxanne”.

UTFO:s låt handlade om en tjej som hade fräckheten att avvisa inviter från gruppens manliga medlemmar – Shanté fick den briljanta idén att låtsas vara denna fiktiva kvinna, och kallade sig för Roxanne Shanté. Hennes underbart kaxiga låt spreds som en löpeld, hiphopens första kvinnliga stjärna var född och traditionen att spela in svarslåtar på aktuella raphits fick sitt startskott. 

Till skillnad från de andra rapparna i sitt gäng Juice Crew – legendarer som Big Daddy Kane, Biz Markie och Kool G Rap – lyckades dock inte Roxanne Shanté få till en stabil karriär som artist. Först 1989 släppte hon ett album, en musikform som passade henne illa – hon var en spontan battlerappare, ingen pysslig låtskrivare – och efter ytterligare ett album lade hon ned musikkarriären.  

Det finns ett annat skäl till att den unga Shantés karriärväg var krokig: hennes privatliv var ett helvete. Detta skildras på ett drabbande sätt i Michael Larnells dramafilm ”Roxanne, Roxanne” som visades på Sundance-festivalen i fjol och lanserades på Netflix i våras. Filmen, som Roxanne Shanté är exekutiv producent för, har väckt nytt intresse för henne, och nu befinner hon sig på en blygsam världsturné. Kulturhuset Stadsteatern kombinerar konsert med filmvisning och mysig Q&A med Mats Nileskär.

Det är lätt att känna kärlek och respekt för Roxanne Shanté men hennes konsert är tyvärr inte helt tillfredsställande. Hennes ödmjukhet (eller dåliga självförtroende) gör att hon låter sin dj spela kända old school-låtar av andra artister som hon presenterar, och när hon spelar egna låtar nöjer hon sig oftast med en vers och en refräng innan hon avbryter för långt mellansnack.

Efter 40 minuter är konserten slut, vilket känns futtigt. Bäst är de oplanerade extranumren – när fans i publiken ropar efter ”Big mama” och ”Brothers ain’t shit” blir Roxanne Shanté förvånad och glad och framför dessa halvobskyra låtar med underbar frenesi. Så hade hela konserten kunnat vara.

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(dn.se 2018-09-24)

octavian - spaceman



Hiphop
Octavian
”Spaceman”
(Black Butter/Sony)
Betyg: 4

22-årige Oliver Godji föddes i franska Lille, växte upp i södra London och blev hemlös när han var 15. Med musikalisk begåvning och hårt slit har han lyckats vända hopplöshet till triumf. I fjol släppte han ”Party here” som blev en minihit och fick hypeskjuts av Drake, blev signad till Black Butter (för övrigt hem för J Hus) och släpper nu sitt debutmixtape som är det hetaste debutmixtape världen har skådat sedan ASAP Rockys ”Live.Love.ASAP”. Octavian är nämligen ingen vanlig Londonrappare – han blandar grime med Atlanta-trap, Drake-pop, Bon Iver-gränslöshet och en och annan UK garage-rytm. Framförallt har han en underbart hes röst, melodiös frasering och en skiter-i-allt-attityd som kontrasteras av gulliga textrader som ”it’s nice to be important, but it’s important to be nice”. Missa ej!

Bästa spår: ”Stand down”, ”Don’t cry”

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(dn.se 2018-09-23)

6ix9ine på hovet



6ix9ine
Scen: Hovet, Stockholm
Betyg: 2

Varje tid får den kultur den förtjänar. Rapparen 6ix9ine från New York hade antagligen inte blivit en megastor artist om han hade kommit för tio eller tjugo år sedan – om han över huvud taget hade gjort musik hade han på sin höjd blivit ett undergroundfenomen.

Utan Instagram hade han knappast blivit en kändis, men hans udda look – en liten latinokille med stora tatueringar i ansiktet och långt hår och löständer i regnbågens alla färger – gör att han sticker ut bland alla hiphopartister, hans ikonstatus vilar lika mycket på det visuella som det musikaliska. 

Utan den stora frustration och pessimism som genomsyrar länderna där han har sin publik – och den avslappnade inställningen till droger som finns hos många unga – hade hans låtar, som brinner av ilska och dekadens, inte blivit fullt så populära som de nu har blivit.

Och utan den status som hiphop har i dagens popmusik, det vill säga tryggt parkerad i centrum, med genrens alla attribut och klichéer accepterade och normaliserade, hade inte en icke-svart rappare som 6ix9ine kunnat säga n-ordet oavbrutet utan att någon höjt på ögonbrynen.

6ix9ines hittills största hitlåt, sommarsingeln ”Fefe” som har sålt platina och nått upp till nummer 3 på Billboardlistan, handlar om att hota och döda folk med olika typer av automatvapen, att ligga med någon som man föraktar och att inte vilja ha vänner. I en annan tid hade den kanske tagits emot som en deppig och obehaglig låt, men nu är det bara en vanlig pophit, med en klickvänlig musikvideo där 6ix9ine och gästartisten Nicki Minaj äter glass i färgglada barnanpassade miljöer.

Som låtskrivare imponerar inte 6ix9ine – han har varken intresse för melodier, fyndiga textrader eller självreflektion – men han har en rå energi och ett ursinnigt mörker som gör att det ändå hettar till i flera av hans låtar. Som liveartist är han slapp och ofokuserad – han inleder sin konsert med att omedelbart hoppa ner i publikhavet och crowdsurfa, han försöker inte ens dölja att låtarna spelas playback. När han pratar i mikrofonen mellan låtarna har han en hes och trött röst och mumlar om att han nyss tagit lite droger. 

Men när han kommit igång lite lyckas han stundtals gestalta energin från sina låtar – att framföra dem live ”på riktigt” bryr han sig inte om, det viktiga är att publiken ser och känner hans vilda rastlösa eld. Han är en fysisk artist. Han klär av sig inte bara på överkroppen utan även byxorna och skorna, så att han till slut kutar omkring i kalsonger och strumpor. Han bankar mikrofonen i golvet i takt till musiken i den egna favoritlåten ”Billy” (som framförs två gånger), ett på sätt och vis hedervärt försök att variera musicerandet för en artist som kör playback. Han vill ge sin publik en liveupplevelse, han vill vara nära sina fans, och att de kan röra vid honom och instagramma honom är viktigare än att han genomför en konsert i traditionell betydelse. Alla verkar vara nöjda.

Den enda som kanske inte jublar över 6ix9ines framgångar är den tjej som, när hon var 13 år gammal, blev sexuellt utnyttjad av en då 18-årig 6ix9ine och en kille till. Ett brott som rapparen har dömts för. Förr i tiden hade en sådan incident kanske inneburit slutet på en artists karriär, men 6ix9ine (som idag är 22) blev inte skadad av denna kontrovers, den gjorde honom bara mer känd. Metoo-vågen, som ju har fimpat ett antal sviniga mäns karriärer i film- och tv-världen, har ännu inte sköljt in på hiphopens strand. I framtiden kanske det blir annorlunda.

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(dn.se 2018-09-20)

jungle - for ever



Soul
Jungle
”For ever”
(XL/Playground)
Betyg: 2

Engelsmän har alltid brottats med den amerikanska soulmusiken, eller snarare med problemet att älska något så avlägset. De har dyrkat den, fetischiserat den, imiterat den, inympat den i den inhemska gitarrpoptraditionen, skapat dj-kultur baserad på arkeologiska fynd av den – en kultur som i sin tur gett upphov till olika former av modern dansmusik – och på senare år fostrat ett antal framgångsrika sångare som frossar i soulnostalgi. Duon Jungle gör souldrömmande dansmusik med ett uttryck som är mer poppigt än själfullt eller dansant. De fokuserar mer på snygga musikvideor än på innerligt låtskrivande, trots snack om mognad inför detta andra album. Jungles musik är slick, trevlig och opersonlig. I refrängen till avslutande ”Pray” sjunger de om att be varje kväll – det låter inte trovärdigt.

Bästa spår: ”Cherry”

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(dn.se 2018-09-16)

studio barnhus volym 1



Dansmusik
Diverse artister
”Studio Barnhus volym 1”
(Studio Barnhus/Wordandsound)

Mer än någon annan musikgenre handlar dansmusik om låtar och inte om album. Visst finns det många exempel på dansmusikproducenter som har lyckats göra solida album, men dessa artisters status vilar ändå aldrig främst på deras albumskapande. Samlingsskivor är dock annorlunda – de påminner i bästa fall mer om inspirerade dj-set än om album gjorda för att avnjutas långt från den klubbmiljö som är dansmusikens hem. Denna första samling från Studio Barnhus – Stockholmsskivbolaget som drivs av Kornél Kovács, Axel Boman och Petter Nordkvist – låter utmärkt. Debutanter, internationella namn och Barnhustrojkan själva i olika konstellationer samsas om utrymmet i en uppfriskande, färgglad, detaljrik och poppigt lättillgänglig mix. Musiken riktar sig oftare mot en livlig bar än mot ett röjigt dansgolv.

Bästa spår: ”Boyboy” av Bella Boo

Nicholas RIngskog Ferrada-Noli

(dn.se 2018-09-02)

young thug mfl - slime language



Rap
Young Thug & Young Stoner Life Records
”Slime language”
(Young Stoner Life/300/Atlantic)
Betyg: 3

En minitrend inom hiphop just nu är samlingsalbum med nya låtar och en känd artist som curator. Efter soundtracken till ”Black Panther” (med Kendrick Lamar vid rodret) och ”Superfly” (Future) kommer nu Young Thugs senaste skiva, hans första fullängdare som inte är ett mixtape. Den produktive rapparen presenterar här artisterna på sin egen skivetikett Young Stoner Life men har själv huvudrollen på nästan varje låt. Att labeln förkortas YSL är ingen slump – Young Thug och hans vänner är fullkomligt besatta av kläder från dyra designermärken. Det dominerande temat för låtarnas texter är hur härligt det att ha råd att köpa lyxiga kläder, flådiga bilar och glittrande smycken (underförstått: när man kommer från fattigdom). Inspirationen och kreativiteten glöder inte men beatsen studsar trevligt.

Bästa spår: ”Expensive”

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(dn.se 2018-08-22)

krönika: nya generationens hiphop är fylld av ångest och mörker



Förra veckan släppte den 19-årige rapparen Trippie Redd debutalbumet ”Life’s a trip” där han sjunger med emovrål om att försöka hålla ihop för att inte förlora kampen mot sina inre demoner. Det är ingen jättebra skiva men den är symptomatisk för hur dagens hiphop låter.

Sedan i fjol har en ny generation rappare nått toppskiktet av Billboardlistan: XXXTentacion, 6ix9ine, Lil Pump och Lil Uzi Vert.  De försöker inte bli nästa Drake eller Future, de gör musik som bränner ned och stampar på traditionell radiovänlig hiphop. 

Artisterna är sinsemellan väldigt olika, men de har en sak gemensamt: det ångestfyllda mörkret. Där äldre tiders hiphoplåtar handlade om att röka gräs, njuta av obekymrat sex och hota fiender till livet rappar de unga artisterna om att stoppa i sig alla droger som man kan komma över, gråta över relationer som tagit slut (alternativt ha sex med total likgiltighet) och plågas av självmordstankar. 

”All my friends are dead / push me to the edge” går refrängen i Lil Uzi Verts hit ”XO Tour Llif3”. Den våldsamme XXXTentacion sjöng om suicidala tankar i sin största hitlåt ”Sad!”, som släpptes några månader innan mördades, 20 år gammal. En annan av scenens främsta, den begåvade dysterkvisten Lil Peep, dog av en överdos i höstas. Lil Pumps senaste singel ”Drug addicts” handlar om hur mycket han och hans kompisar knarkar. Medan den aggressivt skrikande 6ix9ine är depraverad på andra sätt – han hade som 18-åring sex med en 13-årig tjej, filmade det och lade upp det på nätet, ett brott som han har dömts för. Hans senaste singel har sålt platina.

Det är gränslösa artister som lever ett urspårat liv och den intensiva musik de gör är ett soundtrack till att balla ur maximalt. Musik som svarar mot ett behov hos miljontals unga människor som antingen lider av psykisk ohälsa eller som inte tror på någonting, allra minst sin egen framtid. Konst som speglar ett sorgligt samhälle.

Men estetiken riskerar att bli en kliché. ”I take drugs to ease my pain” sjunger Tyla Yaweh i sin poppiga singel ”Drugs and pain”, som om det vore en helt vanlig fras, ungefär som ”Baby, I need your loving” på 60-talet. Numera är det dekadenta det populära, och artister som vill slå igenom anpassar sig efter detta. När mörkret är dränerat på mening kommer hiphopen att kännas kuslig på riktigt.

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(dn.s 2018-08-18)

smash fest 2018



Smash Fest 2018
Post Malone, Lil Pump, Cherrie, Mapei, Tyla Yaweh
Scen: Sjöhistoriska, Stockholm

Det finns något sympatiskt med musikfestivaler som bara är en dag långa. Det enorma arrangemanget byggs omsorgsfullt upp för att väldigt snart monteras ned igen, som publik blir man erbjuden ett smörgåsbord av artister men man måste inte avvara flera dagar för att se dem, det känns lyxigt. Att alla vet att det hela snart är över och att det inte finns någon tid att förlora gör att det blir en extra energisk och entusiastisk stämning.

Smash Fest är en ny endagsfestival vars fokus är hiphopartister, eller hiphopinspirerade artister, som har kommersiell bredd men också personligt uttryck. En tröst för alla som tyckte att Way Out West var för rockinriktad detta år. 18500 besökare är på plats, det är utsålt. Medelåldern är låg, vädret växlar mellan mulet och duggregn, maten är mindre prisvärd än på Arlanda och basen är imponerande fet. 

Tyla Yaweh är en spinkig 22-årig rappare från Orlando, Florida som i bar överkropp och svart- och guldrandiga byxor sjunger karaoke över både egna låtar och andras, som Travis Scotts ”Antidote”. Han dansar i publiken, rider på en säkerhetsvakts axlar, dirigerar en moshpit och håller i en tyst minut för XXXTentacion. En ganska slarvig och kaotisk konsert, och färska singeln ”Gemini” (Tyla Yawehs starkaste hittills) avslutar han efter en halv minut, men han lyckas ändå få den festsugna publiken med sig.

Mapei har det mer motigt. Det gör ont att se denna begåvade artist, som sjunger souligt starkt och rappar med iskallt flow, som bygger ett eget sound av popmelodier, hiphoptyngd och subtil reggaevibb, med trummis och körtrio som enda sällskap på scenen (personen som trycker igång de syntklädda backtracksen behöver inte synas), som har varit borta från musikvärlden i flera år och skildrat sitt mörker i scenkonstverket ”Råttkungen”, som nu gör ett ambitöst comebackförsök med nya fina låtar – det gör ont att se hur nollställd publiken är inför henne. Popvärlden rör sig snabbt och skoningslöst. När Mapei spelar hitten ”Don’t wait” som sista låt uteblir jublet – den släpptes 2013, flera år innan de övriga festivalartisterna debuterade, och stora delar av publiken tycks vara för unga för att minnas den. 

Cherrie väcker lite mer entusiasm från publiken, men har ett annat problem: hennes atmosfäriska R&B blir lite för konturlös och sömnig för att funka i festivalsammanhang. Hennes apatiska tonläge i mellansnacken gör inte saken bättre. Men när hon spelar sina skarpaste låtar – ”Lämna han”, ”163 för evigt” och den förkrossande ”Aldrig igen (må sådär)” – höjs temperaturen betänkligt, och när Jireel hoppar in som gäst i ”Fy faen” blir alla tossiga av lycka.

Lil Pump är festivalens mest intressanta artist, och den enda som har ett riktigt förband: den ljuvligt ignoranta och svettigt intensiva Desto Dubb. Men ingen är mer ignorant än Lil Pump, frontfiguren för den våg av unga nihilistiska rappare som trasar sönder den välproducerade och radiovänliga hiphop som just nu är västvärldens största musikgenre, på samma sätt som punken trasade sönder den trevliga rockvärlden en gång i tiden. Och precis som punkens stjärnor är Lil Pump, född år 2000, en självklar stjärna inte främst genom att skapa mästerlig musik utan genom sin blotta uppenbarelse: bar överkropp, slitna jeans, tjocka flätor, ett slappt getskägg, tatueringar överallt, eld i blicken. Över den grövsta, grisigaste, mest brutala bas som man kan tänka sig rappar han simpla, catchy texter om att käka ecstasy till frukost och publiken blir bananas. Han skapar röjiga moshpits, han spelar hela XXXTentacions ”Sad!” och när han framför sin största hit ”Gucci gang” ligger han på scengolvet och rappar lojt med i låten. 

Publiken har inga problem med att det är playback – att sång framförs live är inte ett krav för dagens konsertpublik. Det som krävs är scennärvaro, energiska låtar och gärna snygga visuals. Det sistnämnda har Post Malone, festivalens huvudakt, som klär varje låt i en ny färgton för ljussättningen och videoprojektionerna. Då och då sjunger denne gigantiskt framgångsrike artist med i sina låtar, och ”Stay” framförs helt live komplett med illaljudande akustisk gitarr, men hans sångröst är skrovligare och mindre vacker live än på skiva. 

Post Malone är ingen rappare, snarare en Eddie Meduza stöpt i hiphopkultur. Hans låtar handlar om bilar, bärs och brudar, han är folkligt populär på ett sätt som urbana klubbartister med mörk hudfärg aldrig blir. Han är en artist som är kongenial med samtidens Trump-USA. Han är en vapensamlare av rang som hatar politiker, tror på konspirationsteorier och har byggt en överlevnadsbunker inför apokalypsen. Han skålar med publiken mellan låtarna och får alla att skandera ”fuck that bitch” inför att han framför breakupsnyftaren ”I fall apart”. Inte världens mest älskvärda kille, men han har gigantiska hits som förenar fina popmelodier med trapbeats – och publiken är överförtjust. 

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(dn.se 2018-08-15)