portico quartet - clipper


d'angelo @ filadelfiakyrkan 2012.01.26



Det jag är mest rädd för i livet är att bli bitter. Det finns många orsaker till bitterhet - stora som små - och de blir kanske bara fler med åren. Så det gäller att parera djävulens attacker, inte ramla ner i de där hålen, och täppa igen dem om det går.

Jag minns den 8 juli år 2000. Två saker hände den dagen: D'Angelo spelade i Stockholm och min syster fyllde 20 år och hade en fin fest. Det var en stor dag för henne och hon ville att jag skulle vara där, och det var jag, det var fint. Jag minns att jag gav henne en legendariskt dålig födelsedagspresent (sedan dess säger hon alltid något i stil med "vad kan detta vara, Lynden David Halls nya skiva?" när hon öppnar en present från mig) och att jag hela tiden tänkte på den där konserten, som min vän Henrik var på och som jag tackade nej till att hänga med på, och hoppades att den var dålig och att jag inte gick miste om något. Men nej, den var inte dålig. Henrik och alla andra som var där, alla som jag träffat genom åren som var där, sa att det var den bästa konsert de någonsin varit på. P3 bestämde sig för att sända hela konserten live flera gånger det året, så populär och omtalad var den.

Lyssnar man på denna inspelning - som spreds som bootleg - hör man ett fantastiskt tajt band, en enormt energisk sångare och en underart övertänd stämning. Men man kommer ändå inte riktigt nära kärnan i allt det som var magiskt, det är som Platon och hans skuggor i grottan. Jag har sett några youtube-klipp från konserter från samma turné, och i dessa korta snuttar fattar man hur on fire D'Angelo var där och då, hur mycket han ägde, hur han hade hela soulhistorien i sina händer, hur han lekte med den, bollade med den, hedrade den, lät den skina. D'Angelo skilde sig från alla andra neosoul-artister i det att han aldrig lät nostalgisk - han lät som om han upptäckt hela den afroamerikanska musikhistorien igår, skrivit låtar hela natten och spelat in dem på morgonen. Det är som Christopher Owens och rockhistorien, fast ännu mer, för D'Angelo var en så total artist, en så perfekt artist, han hade allt: sångrösten, låtskrivartalangen, musikerbegåvningen, scenutstrålningen, en gudomlig kropp. Han var en ekvation som egentligen inte borde gå ihop - han var sanslöst cool på det där självklara och obekymrade sättet, och samtidigt proppfull av musikalisk visdom. Han hade intuition. Inspiration. En makalös begåvning.

Jag ångrade bittert att jag inte valde att gå på konserten, och blev allt mer sur i takt med att åren gick, för det blev ingen ny-skiva-och-ny-världsturné två år senare, eller tre år senare - D'Angelo försvann i en dimma av prestationsångest, droger, lagbrott och förvirring. Om vi säger såhär: Dr Dres "Detox" som har varit på gång i snart tio år och som aldrig tycks bli klar har alltid känts som en skiva som är närmare färdigställande och utgivning än D'Angelos uppföljare till mästerverket "Voodoo". Det var länge sedan som jag accepterade att jag aldrig skulle få se D'Angelo uppträda på en scen. När ryktet om att han skulle spela i Stockholm i januari 2012 spreds tog jag det med ro - "han kommer ju ställa in" - men jag köpte ändå biljett - tänk om det verkligen blir av?

Så det var halv surrealistiskt när jag gick in på Filadelfiakyrkan i torsdags för att se D'Angelo. Kom i tid, hade vi fått höra, men konserten började en timme efter utsatt tid. När bandet gick in på scen och började spela "Playa Playa" trodde jag fortfarane inte att han skulle komma in på scen, för bandmedlemmarna såg sig bekymrat omkring, körde igenom låten som han egentligen skulle sjunga på, men han var nowhere to be seen. Jag tänkte: detta är självklart, han har panik, han har inte stått på en scen på elva år och har inte släppt någon ny skiva på tolv år - han kommer inte komma ut. Konserten kommer att bli inställd trots att den redan börjat. Men när det var dags för låt nummer två smög han sig ut - skyddad av en gigantisk läderjacka, en stor cowboyhatt och en elgitarr. De började spela "Devil's pie" och D'Angelo log lite försiktigt. Nu var tärningen kastad.

Allt eftersom konserten fortgick, desto gladare tycktes D'Angelo bli. Han tog av sig sin hatt, sedan sin jacka, sedan elgitarren. Han sjöng vackert och han dansade lite ibland, och han dirigerade säkert sitt band genom en djungel av fläskig funk. Han fick otroligt mycket kärlek av publiken, som antingen minns konserten år 2000 eller som jag önskat att de var där och nu dog av tacksamhetseufori, och han mådde bra av den. Jag var glad för hans skull. Musiken var dock lite ojämn. Till att börja med så spelade han nästan inga av sina hits - okej, han inledde med en (jobbigt rockig) version av "Devil's pie" och avslutade med en (jobbigt evighetsfunkig) version av "Brown sugar", men alla hans andra hitsinglar - "Untitled", "Send it on", "Left & Right", "Lady" - ignorerade han. Istället blev det en jamglad funkfest, och jag vet inte, det är en svår genre. Det fungerar om inte musiken sabbas av vidriga trum- eller gitarrsolon (som här) och om det är en artist som inte har skrivit fantastiska melodier som man sitter och saknar (som här).

Bäst var när D'Angelo satte sig vid elpianot och sjöng ett par ballader, dels "The Root" och dels en ny låt som var väldigt fin, men annars var han mer sugen på att funkskrika än soulsjunga. Jag tror att det har att göra med hans dåliga självförtroende. Soul handlar om innerlighet, närhet, nakenhet. Funk å sin sida handlar om ett tungt driv, en maxad fest, en okrossbar munterhet. Det är klart att det senare är mer skyddande och distanserande, något som man kan gömma sig bakom - man gömmer sig bakom bandet - om man är en artist som tvivlar på sin egen förmåga. Kanske kommer D'Angelo en dag våga sjunga "Untitled" igen, men inte på världspremiären av hans första turné på över tio år. Jag kan ta det. Men det är klart att jag blev lite besviken. Samtidigt: ingen i lokalen, allra minst jag själv, trodde att vi skulle få en likadan konsert som den som gavs i juli 2000. Helt enkelt för att D'Angelo inte är samma artist eller person idag som då, han kan inte intala sig själv eller någon annan att han äger världen och musikhistorien. D'Angelo idag är någon som haft allt, tappat allt och rest sig på nio för att försöka samla ihop det igen. Hans lockelse är en annan, och man skulle på sätt och vis kunna hävda att han är en mer intressant person idag. Han såg ut som en kåkfarare som lyft skrot och blivit biffig - inte som den Adonis han var för tio år sedan, men inte heller som den dekadente tjockis han var för fem år sedan. 

Jag måste säga att den musik som hördes när D'Angelo lämnade scenen för första gången - en oändligt lång improviserad (?) vals (!) där musikerna bara malde på utan vare sig mål eller mening (och utan något ackordbyte, tycktes det) och där gitarristen levde ut sina värsta Yngwie Malmsteen-fantasier - var den konstigaste och sämsta musik jag någonsin har hört. Men jag måste också säga att det leende som spreds på mina läppar när jag såg D'Angelo äntligen gå in på scen och basgången till "Devil's pie" rullade igång var det kanske största som jag någonsin upplevt på en konsert. Det var en konsert av ytterligheter, och man blev rätt omtumlad. Efteråt kunde man välja mellan flera olika efterfester, men jag kände inte för någon. Jag gick till ICA och köpte mjölk och sen åkte jag hem.

Nu har jag i alla fall sett D'Angelo, och det känns som jag gjort mitt 18-åriga jag en tjänst. Om jag fortfarande är sur för att jag missade den där konserten i juli 2000? Well, jag känner i alla fall inte att jag har rätt att beklaga mig över det längre. Ett hål har täppts igen.

holla

Fyra fréscha skivrecensioner:


Laleh - Sjung

Varför älskar jag inte Laleh? Hon skriver livsbejakande låtar, hon gillar tydliga melodier, hon spelar massor av instrument och producerar själv, hon sätter verket i fokus och är ointresserad av poser och ängslig coolhet. Och hon sjunger med inlevelse (och Håkan Hellström-swag). Men kanske är hennes musik alltför småtrevlig och kliniskt befriad från vassa kanter för att kunna bli riktigt engagerande. Laleh sjunger gärna om eufori men lyckas inte skapa det själv, och hon skriver gärna låtar om jobbiga situationer men dessa blir aldrig sådana som man vill ty sig till när det är som mörkast. Sjung är inte en dålig skiva, men med undantag från den existentiella desperationen som döljer sig mellan raderna på Vårens första dag är den stum.

BETYG: 3/6 (från
Nöjesguiden)



T.I. - F*ck Da City Up

T.I. är ingen rappare som brukar släppa en massa mixtapes, men efter fiaskot med senaste albumet No Mercy och frånvaron från rampljuset som hans senaste fängelsevistelse inneburit krävs det något speciellt för att få publikens uppmärksamhet. Faktum är att F*ck the City up är det bästa T.I. släppt ifrån sig på mycket länge, med hårda beats och en uppenbart taggad och revanschlysten huvudperson. Just Blaze-producerade Trey Songz-duetten Oh Yeah är en höjdpunkt, men i övrigt lyser RnB-refrängerna med sin frånvaro vilket faktiskt är en styrka – det är en fokuserad och kompromisslös T.I. som vi möter på detta sympatiska mixtape. Nu återstår det att se om det kommande ”riktiga” albumet Trouble Man infriar denna aptitretares löften.

BETYG: 4/6 (från Nöjesguiden)



Tomas Andersson Wij - Romantiken

När det innerliga pianokompet inleder skivans första spår känns det som att nya vindar äntligen blåser i TAW-land, och att valet av Andreas Mattsson som producent var ett lyckokast. Men väldigt snart visar sig skivan vara en vanlig trygg svensk singer/songwriter-skiva efter mall 1A, med allt vad det innebär med finstämda gitarrer och dramatiklösa ackordföljder. Texterna är mer intressanta. Romantiken handlar inte om att vara trogen ungdomens romantiska ideal, utan om att ha förlorat dem och – detta är det verkligt sorgliga – vara hyfsat nöjd med det. Kvar finns nostalgi och en svag känsla av tomhet, men detta är inte tillräckligt för att huvudpersonen ska orka bryta upp och utveckla sin konst. Glappet mellan vad människan Tomas Andersson Wij förstår om livet och vad artisten med samma namn kreativt kan prestera är skivans verkliga smärtpunkt – musiken i sig är däremot nästan provocerande ointressant.

BETYG: 3/6 (från Nöjesguiden)



Childish Gambino - Camp

Klassfrågan är alltid närvarande i hiphop. Hatet som artister som Kanye West och Drake fått eller får kan inte enbart förklaras med musikaliska preferenser – det är provocerande för vissa när medelklasskillar gör anspråk på en musik som kommer från ghettot. Donald ”Childish Gambino” Glover är i så fall maximalt provocerande – ung framgångsrik tv-skådespelare och manusförfattare (30 Rock) med en examen från New York University. Över kvasimoderna electroinfluerade beats rappar han om hur tuff han är och om jobbiga episoder från hans liv. Det är svårt att tycka synd om honom, och det är svårt att tycka att han låter tuff. För övrigt är det förvånande att någon som jobbar med tv-komedi är så dålig på att skriva underhållande punchlines.

BETYG: 2/6 (från Nöjesguiden


ett farligt tiotal, och ett farligt ideal

Jag gillar symmetri, jag gillar system, jag gillar jämnhet och balans. Det är därför jag gör Spotify-listor som består av 100 låtar, jag mår bra av den siffran. Kalla mig anal. That's a polite word for what you are, som Annie Hall hade sagt.

Hur som helst. Jag tänkte på detta igår: om man vill ha ett svar på frågan "vad är 'klassisk musik'?" så kan man svara med denna lista på tio tonsättare som var aktiva under 1700- och 1800-talet, nämligen (i kronologisk ordning):
1. Johann Sebastian Bach
2. Georg Friedrich Händel
3. Joseph Haydn
4. Wolfgang Amadeus Mozart
5. Ludvig van Beethoven
6. Franz Schubert
7. Felix Mendelssohn-Bartholdy
8. Frédéric Chopin
9. Pjotr Tjajkovskij
10. Johannes Brahms

Tillsammans representerar de "god smak". Det är orkestermusik, kammarmusik och pianomusik. Det är sonater, konserter och symfonier. Det är musik i dur och moll med tydliga melodier och tydliga känslouttryck. Det är europeisk musik, germansk musik (även om Chopin var polack och Tjajkovskoij ryss), en kristen kultur. Det är en tradition, det är en helhet, det är en homogen kropp.

Men det vore ju SKITTRÅKIGT om det här är vad klassisk musik "är". Den goda smaken är farlig. Det homogena är skrämmande, det uppmuntrar till konservatism (och ju längre fram i tiden sådan här musik gjordes, desto mer konservativ var den; Bach var en förnyare, Brahms var en nostalgiker). Alltså: om man vill gå in för klassisk musik så kan man nöja sig med dessa tio tonsättare, det är tryggt och safe. Men det är inget jag rekommenderar. Man behöver några störande kilar mellan allt som låter snyggt och perfekt.

Till exempel är Robert Schumann ett freak som både är romantisk/modern och traditionstrogen/bakåtsträvande. Han försökte sitta på båda stolarna och blev ingen mästare i något läger, man tycker lite synd om honom, hans halvlyckade till lyckade experiment gör bara intryck om man lyssnar många gånger. Men just detta gör att man gillar honom. Han är lite trasig men sympatisk. Och personlig och ful på ett sätt som den samtida Chopin aldrig blev.

Eller Richard Wagner. Han var självgod, osympatisk och inte alls ett så stort geni som han ansåg sig vara - men hans rebelliska inställning till traditionen, hans benhårda övertygelse om att det var viktigare att skapa en ny musik (musikdrama) än att göra ännu en Beethovensk symfoni eller stråkkvartett, det är oerhört uppfriskande.

För att inte tala om Debussy och Ravel eller Skrjabin och Stravinskij, som med minimalism eller maximalism sprängde hela traditionen och kidnappade konsertlokalerna, gjorde publiken osäker på vad det var den fick höra. De hjälpte till att definiera god smak eftersom god smak var vad de inte sysslade med. De var modernister. Sånt måste man ju älska. Modernistiska operor som Strauss "Elektra" eller Alban Bergs "Wozzeck" lyssnar jag på tio gånger hellre än en mysig Tjajkovskij-opera. Fast det kanske är orättvist att jämföra 1900-tal med 1800-tal. Eller?

Men därmed inte sagt att de tio tonsättarna som jag listade är dåliga. Tvärtom är de fantastiska. Det är lite det som är problemet: det är ibland frestande att bara lyssna på, säg, Beethoven, och ignorera allt annat. Det är ju ett komplett konstnärskap, man får allt man behöver där, det är en behaglig famn att vila i. Jag tror dock att det trygga är farligt. Det perfekta är farligt. Finner man perfektion kan man stelna och ifrågasätta utveckling och framtid - det är lite som rockälskare som upptäcker exakt hur bra Bob Dylans lyrik är, och finner det poänglöst att ens ge samtida låtskrivare en chans - och där vill man ju inte hamna.

De senaste dagarna har jag tänkt på detta med förändring. Jag har alltid varit instinktivt ifrågasättande till förändring, inser jag om jag rannaskar mig själv. Jag tycker om stabilitet. Jag tycker om perfektion, symmetri, absoluta värden. Det är ett naturligt drag hos mig. Men jag måste ifrågasätta det, utmana det. Om man omfamnar förändring så omfamnar man ju livet, man simmar medströms. För är det en sak som är säker så är det att allting förändras. Världen förändras, samhället förändras, människor förändras - åldras och dör, skapar liv, skapar relationer, och relationerna förändras också, för ingenting är stabilt. Man kan stå still och begråta stormen. Men man kan också försöka acceptera denna essentiella egenskap i livet, att allting förändras, och låta den insikten färga allt. Tänka: det är okej, för så är det med allt, allt förändras.

Man får inte behålla någonting. Du köper en tröja som du älskar, den kommer slitas ut och en vacker dag kommer du göra dig av med den. Du producerar ett konstverk, det kommer att glömmas bort, antingen om tusen sekunder eller om tusen år, eller någonstans där emellan. Du älskar någon, och en dag har döden eller något mindre dramatiskt skilt er åt. Du tror på socialdemokrati, och så vittrar socialdemokratin sönder. Det är i linje med hur allting är - allt förändras. Man måste acceptera det, eller åtminstone förhålla sig till det.

Men jag försöker acceptera det.

Och just nu lyssnar jag för övrigt på Rimskij-Korsakovs opera "Tsarbruden". Den sändes den 14 januari i P2, den går att
lyssna på i 30 dagar efter det datumet. Sedan går det inte att lyssna på den längre.

otillbörligt gynnande (av mig själv)



Hej! Här kommer två byggstenar i det vidriga babelstornsbygge som är mitt personliga varumärke. Just nu granskas Annika Flynner av myndigheterna för otillbörligt gynnande av en viss Nicholas Ringskog Ferrada-Noli. Jag kommer befinna mig i Schweiz eller Argentina när beslutet kommer. Hur som helst!

1) ikväll spelar jag och
Petter skivor på Landet i Telefonplan. Det blir tredje gången gillt för vår klubb ANIMAL LOVER, en stor succé måste jag ändå säga, dansgolvs-wise. Vi spelar indie, R&B och rap, och om du befinner dig i Stockholm ikväll tycker jag att du ska komma förbi! Det är öppet till kl 1. Här är evenemanget på facebook.

2) jag jobbar på Sveriges Radio nu, det är toppenmysigt vill jag lova. Igår kväll var jag med i Musikguiden i P3 och snackade om tioårsjublierande Service, det halvt övergivna stallet för artister som The Embassy, The Tough Alliance, Jens Lekman och Studio (R.I.P.), det var kul! Även om vi aldrig hann spela TTA:s cover av "Mine was real" som jag tolkar som ett avskedsbrev till Service-bossen Ola Borgström. Lyssna här!

Åh Service <3


denna tyckte jag om


Muriel Streeter, The Chess Queens (1944)

Jag hittade den här tavlan på min vän Mashas
tumblr. Love u Masha! Bilder blir så små här på bloggen - om ni vill ha en större version, klicka här. Jag ska inte göra någon klåfingrig analys av tavlan, för jag behärskar inte det konstvetenskapliga språket, men jag gillar i alla fall... deras blickar och ansiktsuttryck. Och slöjorna.

nat king cole









Min första skivslukarperiod (finns det ordet? Man säger ju "bokslukare" men jag har aldrig frossat i litteratur på samma sätt som musik) var när jag var 11-12 och insåg att det fanns musik som varken var hitlistepop eller skatepunk & hiphop, utan som bara var bra musik, från alla tider. Den insikten är svindlande när den väl når en - det är som när man var riktigt liten och höll på att lära sig att räkna; man (eller i alla fall jag) kunde först bara räkna till ett visst "tak" (typ 20), sedan lär man sig räkna lite längre (jag minns att jag räknade till 120 när jag var typ sex-sju år gammal och kände mig fett nöjd), men så en dag inser man att det inte finns något tak utan att ett tal kan vara hur högt som helst. Så är det med musik och det förflutna, man tittar runt hörnet och en bländande horisont av fantastisk musik från vilt skilda tider och genrer möter ens blick. Man vet inte var man ska börja, så man testar lite olika saker och känner sig fram.

Efter att ha upptäckt Marvin Gaye och Otis Redding vågade jag låna dubbel-cd:n "The Nat King Cole Story" från Simrishamns bibliotek (hehe, det var ju också en svart amerikansk sångare som var känd, det måste ju vara bra?!). Jag blev otroligt besviken när jag försökte lyssna på skivan. Det var konstig, totalt ocool musik som inte sa något till mig om mitt 12-åriga liv. Jag lade Nat King Cole på is. Att jag några år senare läste att Marvin Gaye dyrkade Nat King Cole, och att han med Vulnerable avsåg att bli en modern motsvarighet till den legendariske croonern, förändrade inte saken - tvärtom tyckte jag att Vulnerable lät lite tråkig när jag väl lyssnade på den.

Ett antal år senare, när jag lyssnat mer på jazz, förstod jag att Nat King Cole hade två perioder: dels den ocoola "mogna" perioden med sentimentala stråkdränkta ballader och skränig Las Vegas-storbandsswing, men också en tidig period då han bara gjorde sval och mjuk vokaljazz med The Nat King Cole Trio. Det fick mig att börja lyssna lite försiktigt på hans tidigaste inspelningar, och jag gillade dem, även om det inte hade den attraktiva råhet som man fann i Billie Holidays musik (för att inte tala om all instrumental jazz). Men ju äldre jag blev, desto mindre främmande kändes croonermusiken och den sortens melankoli som är så dold och subtil att den i princip bara är en doft, en hemligt bitter eftersmak i ett leende som bara ser charmigt och avspänt ut. Nat King Coles roll i filmer som Aki Kaurismäkis "Moln på drift" och Wong Kar-Wais "In the mood for love" gjorde att jag slutligen kapitulerade.

Nuförtiden har jag inget emot översentimentala stråkarrangemang och andra anti-ungdomliga inslag i musik (det vidriga Las Vegas-storbandssoundet är dock fortfarande en fiende), och den insikten gör att ännu mer av Nat King Coles (och andras) låtskatt låses upp för mitt lärande hjärta. Jag orkar inte tänka på hans liv - den nivå av rasism som afroamerikanska artister i hans generation utsattes för är nästan ofattbar (bland annat placerade Ku Klux Klan ett brinnande kors på hans gräsmatta när han flyttade in i ett flott område 1948), och hans image av ultrasmooth kvinnokarl känns lite slibbig och oskön (men who can blame him, revansch osv) - men hans musik är, när den är som bäst, helt oantastlig. Han sjunger så mjukt, så försiktigt och snällt, och spelar piano lika smakfullt. Det finns ingen skavande dramatik, åtminstone inte på ytan, det som finns är tigande acceptans och elegant skönhet. Ibland är det just vad man behöver, ibland är det till och med det enda man orkar ta in. Nat gör natten mjuk och varm när den egentligen är hård och kall. Det är eskapism, javisst, det är så romantiskt att det nästan är löjligt. Och jag älskar det.

Här är
en Spotify-lista med 60 superba Nat King Cole-låtar som jag gjorde häromdagen. Enjoy! Hans inspelning av "The Christmas Song" är inte med, det skulle kännas lite weird att lyssna på julmusik nu, men for the record så är det min absoluta favorit av alla jullåtar. Wong Kar-Wais också, gissar jag.

årets första skivrecensioner

The Weeknd - Echoes of Silence

Enligt Robyns Body Talk-modell släppte den 21-årige RnB-croonern Abel ”The Weeknd” Tesfaye en trilogi av minialbum under 2011, alla tillgängliga gratis via hans hemsida. Om den första delen, House of Balloons, var chockerande bra och uppföljaren Thursday lite mer självmedvetet hipp men ändå imponerande är avslutande Echoes of Silence den svagaste länken i en väldigt stark kedja. Den inledande covern på Michael Jacksons Dirty Diana sätter tonen för hela skivan: Tesfaye har blivit en drama queen, och hans stora bekymmer är groupies som han både föraktar och vill förföra. Trots de tveksamma texterna kan man inte låta bli att dras in i The Weeknds unika ljudvärld; rösten och de mörka beatsen har en hudlöshet som berör.

BETYG: 4/6 (från
Nöjesguiden)



Yo Gotti - Live from the Kitchen

Live from the Kitchen – titeln syftar på var i hemmet man tillverkar det crack som ska säljas – är Yo Gottis debut på ett stort skivbolag, men Memphisrapparen är allt annat än en nykomling; han släppte sitt första album för tolv år sedan. Från att ha varit en relativt personlig rappare (lyssna på skivan Back 2 da Basics från 2006) tycks han nu ha bestämt sig för att kopiera Young Jeezy rakt av – samma skrovliga röst, samma formel för refrängramsorna, samma balans mellan knarkhandelsberättelser och låtar om att ligga. Men trots att Yo Gotti låter piggare än den nu något apatiske Jeezy framstår han som blekare, med sämre känsla för slagkraftiga textrader och tunga beats. Ändå är detta en småtrevlig skiva för alla som gillar att gå på rapklubb utan att dansa.

BETYG: 3/6 (från Nöjesguiden)



Roscoe Dash - J.U.I.C.E.

EP:n var stendöd inom hiphop mellan 1998 (Show & AG:s Full Scale) och 2004 (Jay-Z & Linkin Parks Collision Course) men har de senaste åren blivit allt vanligare. Den unge muntergöken Roscoe Dash skulle egentligen debutera med ett album, men nu blev det EP:n J.U.I.C.E. istället. Och lika bra det, för Roscoe är en artist som man umgås bäst med i mindre doser. Han är som bäst när han gör bubbliga pophits för dansgolven, som sämst när han gör långsammare låtar och försöker vara emotionell som Drake. Hiphopens lilla ponny är svår att inte gilla, och även om J.U.I.C.E. saknar en låt av samma kaliber som toppsingeln All the Way Turnt Up så kommer Roscoe nära i I Do som gästas av coola femceen K’LA och är producerad av Isaac Hayes III – son till den legendariske soulvisionären.

BETYG: 4/6 (från Nöjesguiden)


souls of mischief kommer till stockholm!

Wow! Den 28 februari spelar Souls of Mischief på Strand i Stockholm! Deras första Sverigespelning på tio år tydligen. Fan, jag är ändå lite sugen på att gå...! De har ju ändå gjort det här mästerverket:



Och den här (vars renässans de senaste åren tyvärr lett till att den samplats lite väl många gånger):



Souls of Mischief och deras gäng Hieroglyphics var en av de allra första hiphopgrupperna som jag älskade (deras låtar var frekvent förekommande i skateboardfilmer i i början av 90-talet, det var så jag upptäckte dem, liksom typ all annan musik). De var så udda: de var från Kalifornien och de kom under Death Rows glansdagar men de var inte alls gangsta, de var snarare som avlägsna släktingar till New Yorks jazzsamplande kollektiv Native Tongues. Fast de var mycket tuffare än de mysiga tjockisarna i De La Soul och den kärleksdyrkande Q-Tip. I Hieroglyphics värld var jazz inget mjukt och vänligt, utan något som var sinnessjukt coolt och mycket hårdare än g-funk-syntar. Här kommer en underskattad Hieroglyphics-låt från samma era:



Dilated Peoples, också från Kalifornien och också mer backpacker än gangsta (fast de kom i slutet av 90-talet, när ryggsäckshiphop poppade upp lite här och var), delar lineup med Souls of Mischief, eller snarare stjäl tid. De är rätt trista men de har i alla fall gjort en bra låt, nämligen den här:


tinker, tailor, soldier, FLY!


Mest gripande jaktgevärscenen i filmhistorien? Men så har jag inte sett "The Deer Hunter" *confession*

Goddammit. Jag var så nöjd med min uppdaterade topp-10-lista över 2011 års bästa filmer. Men igår gick jag och såg en film från 2011 som jag inte hade sett - Tomas Alfredssons "Tinker, Tailor, Soldier, Spy" - och den var utan tvekan en av årets tio bästa filmer.

Åh, den var så bra! Så spännande och välgjord och lågmält deppig. Jag håller med Jan Söderqvist som skrev i SvD att "om intrigen tidvis försvinner i dimman, gör det inte så mycket. Det är inte primärt den dynamiken som driver filmen framåt, utan istället den fortlöpande utforskningen av ett tillstånd: hur en serie avslöjanden fördjupar en desillusionerad melankoli och frustrerande känsla av futtighet." Just insikten om futtigheten, att allt som dessa allvarliga män lever och dör för, det de väljer bort ett normalt liv och fungerande relationer för, att det egentligen är helt meningslöst, ett stort sjukt skämt, det är det som är gripande med filmen.

Det bästa replikskiftet i filmen är i slutet när mullvaden som får besök av sin besegrare efter ett tag ilksnar till och säger "Jag har inte varit någon jäkla springpojke åt ryssarna!" och får det ännu mer ilskna svaret "Vad är du då?!", varpå han tänker en stund och sedan säger "Någon som uträttat något". Han får inte ett ord som svar, men en blick som säger allt. Någon som uträttat något. Jesus Christ. Att folk kan tänka så självgott och ansvarslöst när det handlar om politik. Det får mig att tänka på Bengt Ohlssons stora kulturvänsterhatartikel i DN häromdagen - visst, det var en rätt pinsam och meningslös artikel (vem fan bryr sig om Slussen, hur kan det ses som en viktig fråga om man ser sig omkring i samhället?!) men den innehöll dessa ord: "För vänstermänniskor är det självklart att förebrå mig för att jag kritiserar människor som 'ändå gör någonting'. Och att 'göra någonting' är så bortom alla tvivel synonymt med att göra något för Den Rätta Saken. Jag hör aldrig någon urskulda Sverigedemokraterna med att de 'ändå gör någonting', och jag hör aldrig någon försöka avstyra en pajkastning mot Jan Björklund med att han 'ändå gör någonting'." Det ligger något i det, även om jag personligen inte kan minnas att jag någonsin hört någon använda "de gör ju ändå någonting"-kortet.

Men tillbaka till filmen. Det var framförallt tre saker jag gillade med den. För det första: att ljud och ljudläggning får spela en så stor roll, det var vackert att beskåda - det är filmkonst i sin renaste form. En av mina favoritscener i filmhistorien är i "Gudfadern del 1" när Michael Corleone (Al Pacino) ska utföra sitt första mord, han är fett nervös när han lämnar sitt sällskap på restaurangen för att gå in på toaletten och hämta pistolen som har gömts där - just då hör man tågen som passerar utanför restaurangens byggnad oproportionerligt högt. Så högt hörs inte tågen i verkligheten, men de hörs så högt i Michaels huvud, och det vrålande oväsendet blir som en metafor för hans sinnesstämning. Det är ljuvligt - men så kreativt används sällan ljud i film. Men i "Tinker, tailor, solder, spy" används ljud och volym på samma sätt, och jag tycker att det var helt underbart.

Det andra var att det var en berättelse om spioner och agenter men den behandlades som en berättelse om maffia. Hela estetiken från gangsterfilmer (nu låter det som att jag inte tänker på andra filmer än "Gudfadern" etc, men så är det inte...) och tv-serier som Sopranos och The Wire ekade i uppgörelsescenerna, dramatiska promenader på flygfält etc. Extremt smart grepp, för egentligen handlar det ju om något mindre häftigt - statsanställda karriärister, underrättelsetjänstens vardag.

Det tredje jag gillade var att filmen var så snygg men det var inte ett tomt skal, så som man ibland har känt med 00-talets filmer i Wes Andersons kölvatten. Det tjusiga hade aldrig huvudrollen, det var bara till för att förstärka dramat och stämningen. Så ska det gå till! Det gjorde att man uppskattade kläderna och scenografin mycket mer än i, säg, "The Life Aquatic with Steve Zissou".

Jag har varken läst boken eller sett den semilegendariska tv-serien från 1979. Men nu blev jag extremt sugen. Ett högt betyg från någon som i grund och botten är enormt ointresserad av genren.

fool's gold: topp 10 fool-låtar

1. Nick Lowe - Only a fool breaks his own heart

(
Spotify)

2. Ellvin Bishop - Fooled around and fell in love



3. Keely Smith - Fools rush in (where angels fear to tread)



4. Eggstone - Happiest fool



5. Ashanti - Foolish



6. Dexter Gordon - I'm a fool to want you



7. Killer Mike & Big Kuntry King - I'mma fool wit it



8. The Main Ingredient - Everybody plays the fool



9. Doobie Brothers - What a fool believes



10. A Tribe Called Quest - Description of a fool