Kommentera 1


Det jag är mest rädd för i livet är att bli bitter. Det finns många orsaker till bitterhet - stora som små - och de blir kanske bara fler med åren. Så det gäller att parera djävulens attacker, inte ramla ner i de där hålen, och täppa igen dem om det går.

Jag minns den 8 juli år 2000. Två saker hände den dagen: D'Angelo spelade i Stockholm och min syster fyllde 20 år och hade en fin fest. Det var en stor dag för henne och hon ville att jag skulle vara där, och det var jag, det var fint. Jag minns att jag gav henne en legendariskt dålig födelsedagspresent (sedan dess säger hon alltid något i stil med "vad kan detta vara, Lynden David Halls nya skiva?" när hon öppnar en present från mig) och att jag hela tiden tänkte på den där konserten, som min vän Henrik var på och som jag tackade nej till att hänga med på, och hoppades att den var dålig och att jag inte gick miste om något. Men nej, den var inte dålig. Henrik och alla andra som var där, alla som jag träffat genom åren som var där, sa att det var den bästa konsert de någonsin varit på. P3 bestämde sig för att sända hela konserten live flera gånger det året, så populär och omtalad var den.

Lyssnar man på denna inspelning - som spreds som bootleg - hör man ett fantastiskt tajt band, en enormt energisk sångare och en underart övertänd stämning. Men man kommer ändå inte riktigt nära kärnan i allt det som var magiskt, det är som Platon och hans skuggor i grottan. Jag har sett några youtube-klipp från konserter från samma turné, och i dessa korta snuttar fattar man hur on fire D'Angelo var där och då, hur mycket han ägde, hur han hade hela soulhistorien i sina händer, hur han lekte med den, bollade med den, hedrade den, lät den skina. D'Angelo skilde sig från alla andra neosoul-artister i det att han aldrig lät nostalgisk - han lät som om han upptäckt hela den afroamerikanska musikhistorien igår, skrivit låtar hela natten och spelat in dem på morgonen. Det är som Christopher Owens och rockhistorien, fast ännu mer, för D'Angelo var en så total artist, en så perfekt artist, han hade allt: sångrösten, låtskrivartalangen, musikerbegåvningen, scenutstrålningen, en gudomlig kropp. Han var en ekvation som egentligen inte borde gå ihop - han var sanslöst cool på det där självklara och obekymrade sättet, och samtidigt proppfull av musikalisk visdom. Han hade intuition. Inspiration. En makalös begåvning.

Jag ångrade bittert att jag inte valde att gå på konserten, och blev allt mer sur i takt med att åren gick, för det blev ingen ny-skiva-och-ny-världsturné två år senare, eller tre år senare - D'Angelo försvann i en dimma av prestationsångest, droger, lagbrott och förvirring. Om vi säger såhär: Dr Dres "Detox" som har varit på gång i snart tio år och som aldrig tycks bli klar har alltid känts som en skiva som är närmare färdigställande och utgivning än D'Angelos uppföljare till mästerverket "Voodoo". Det var länge sedan som jag accepterade att jag aldrig skulle få se D'Angelo uppträda på en scen. När ryktet om att han skulle spela i Stockholm i januari 2012 spreds tog jag det med ro - "han kommer ju ställa in" - men jag köpte ändå biljett - tänk om det verkligen blir av?

Så det var halv surrealistiskt när jag gick in på Filadelfiakyrkan i torsdags för att se D'Angelo. Kom i tid, hade vi fått höra, men konserten började en timme efter utsatt tid. När bandet gick in på scen och började spela "Playa Playa" trodde jag fortfarane inte att han skulle komma in på scen, för bandmedlemmarna såg sig bekymrat omkring, körde igenom låten som han egentligen skulle sjunga på, men han var nowhere to be seen. Jag tänkte: detta är självklart, han har panik, han har inte stått på en scen på elva år och har inte släppt någon ny skiva på tolv år - han kommer inte komma ut. Konserten kommer att bli inställd trots att den redan börjat. Men när det var dags för låt nummer två smög han sig ut - skyddad av en gigantisk läderjacka, en stor cowboyhatt och en elgitarr. De började spela "Devil's pie" och D'Angelo log lite försiktigt. Nu var tärningen kastad.

Allt eftersom konserten fortgick, desto gladare tycktes D'Angelo bli. Han tog av sig sin hatt, sedan sin jacka, sedan elgitarren. Han sjöng vackert och han dansade lite ibland, och han dirigerade säkert sitt band genom en djungel av fläskig funk. Han fick otroligt mycket kärlek av publiken, som antingen minns konserten år 2000 eller som jag önskat att de var där och nu dog av tacksamhetseufori, och han mådde bra av den. Jag var glad för hans skull. Musiken var dock lite ojämn. Till att börja med så spelade han nästan inga av sina hits - okej, han inledde med en (jobbigt rockig) version av "Devil's pie" och avslutade med en (jobbigt evighetsfunkig) version av "Brown sugar", men alla hans andra hitsinglar - "Untitled", "Send it on", "Left & Right", "Lady" - ignorerade han. Istället blev det en jamglad funkfest, och jag vet inte, det är en svår genre. Det fungerar om inte musiken sabbas av vidriga trum- eller gitarrsolon (som här) och om det är en artist som inte har skrivit fantastiska melodier som man sitter och saknar (som här).

Bäst var när D'Angelo satte sig vid elpianot och sjöng ett par ballader, dels "The Root" och dels en ny låt som var väldigt fin, men annars var han mer sugen på att funkskrika än soulsjunga. Jag tror att det har att göra med hans dåliga självförtroende. Soul handlar om innerlighet, närhet, nakenhet. Funk å sin sida handlar om ett tungt driv, en maxad fest, en okrossbar munterhet. Det är klart att det senare är mer skyddande och distanserande, något som man kan gömma sig bakom - man gömmer sig bakom bandet - om man är en artist som tvivlar på sin egen förmåga. Kanske kommer D'Angelo en dag våga sjunga "Untitled" igen, men inte på världspremiären av hans första turné på över tio år. Jag kan ta det. Men det är klart att jag blev lite besviken. Samtidigt: ingen i lokalen, allra minst jag själv, trodde att vi skulle få en likadan konsert som den som gavs i juli 2000. Helt enkelt för att D'Angelo inte är samma artist eller person idag som då, han kan inte intala sig själv eller någon annan att han äger världen och musikhistorien. D'Angelo idag är någon som haft allt, tappat allt och rest sig på nio för att försöka samla ihop det igen. Hans lockelse är en annan, och man skulle på sätt och vis kunna hävda att han är en mer intressant person idag. Han såg ut som en kåkfarare som lyft skrot och blivit biffig - inte som den Adonis han var för tio år sedan, men inte heller som den dekadente tjockis han var för fem år sedan. 

Jag måste säga att den musik som hördes när D'Angelo lämnade scenen för första gången - en oändligt lång improviserad (?) vals (!) där musikerna bara malde på utan vare sig mål eller mening (och utan något ackordbyte, tycktes det) och där gitarristen levde ut sina värsta Yngwie Malmsteen-fantasier - var den konstigaste och sämsta musik jag någonsin har hört. Men jag måste också säga att det leende som spreds på mina läppar när jag såg D'Angelo äntligen gå in på scen och basgången till "Devil's pie" rullade igång var det kanske största som jag någonsin upplevt på en konsert. Det var en konsert av ytterligheter, och man blev rätt omtumlad. Efteråt kunde man välja mellan flera olika efterfester, men jag kände inte för någon. Jag gick till ICA och köpte mjölk och sen åkte jag hem.

Nu har jag i alla fall sett D'Angelo, och det känns som jag gjort mitt 18-åriga jag en tjänst. Om jag fortfarande är sur för att jag missade den där konserten i juli 2000? Well, jag känner i alla fall inte att jag har rätt att beklaga mig över det längre. Ett hål har täppts igen.
Kommentera 6

holla

Publicerat i: recension

Fyra fréscha skivrecensioner:


Laleh - Sjung

Varför älskar jag inte Laleh? Hon skriver livsbejakande låtar, hon gillar tydliga melodier, hon spelar massor av instrument och producerar själv, hon sätter verket i fokus och är ointresserad av poser och ängslig coolhet. Och hon sjunger med inlevelse (och Håkan Hellström-swag). Men kanske är hennes musik alltför småtrevlig och kliniskt befriad från vassa kanter för att kunna bli riktigt engagerande. Laleh sjunger gärna om eufori men lyckas inte skapa det själv, och hon skriver gärna låtar om jobbiga situationer men dessa blir aldrig sådana som man vill ty sig till när det är som mörkast. Sjung är inte en dålig skiva, men med undantag från den existentiella desperationen som döljer sig mellan raderna på Vårens första dag är den stum.

BETYG: 3/6 (från Nöjesguiden)



T.I. - F*ck Da City Up

T.I. är ingen rappare som brukar släppa en massa mixtapes, men efter fiaskot med senaste albumet No Mercy och frånvaron från rampljuset som hans senaste fängelsevistelse inneburit krävs det något speciellt för att få publikens uppmärksamhet. Faktum är att F*ck the City up är det bästa T.I. släppt ifrån sig på mycket länge, med hårda beats och en uppenbart taggad och revanschlysten huvudperson. Just Blaze-producerade Trey Songz-duetten Oh Yeah är en höjdpunkt, men i övrigt lyser RnB-refrängerna med sin frånvaro vilket faktiskt är en styrka – det är en fokuserad och kompromisslös T.I. som vi möter på detta sympatiska mixtape. Nu återstår det att se om det kommande ”riktiga” albumet Trouble Man infriar denna aptitretares löften.

BETYG: 4/6 (från Nöjesguiden)



Tomas Andersson Wij - Romantiken

När det innerliga pianokompet inleder skivans första spår känns det som att nya vindar äntligen blåser i TAW-land, och att valet av Andreas Mattsson som producent var ett lyckokast. Men väldigt snart visar sig skivan vara en vanlig trygg svensk singer/songwriter-skiva efter mall 1A, med allt vad det innebär med finstämda gitarrer och dramatiklösa ackordföljder. Texterna är mer intressanta. Romantiken handlar inte om att vara trogen ungdomens romantiska ideal, utan om att ha förlorat dem och – detta är det verkligt sorgliga – vara hyfsat nöjd med det. Kvar finns nostalgi och en svag känsla av tomhet, men detta är inte tillräckligt för att huvudpersonen ska orka bryta upp och utveckla sin konst. Glappet mellan vad människan Tomas Andersson Wij förstår om livet och vad artisten med samma namn kreativt kan prestera är skivans verkliga smärtpunkt – musiken i sig är däremot nästan provocerande ointressant.

BETYG: 3/6 (från Nöjesguiden)



Childish Gambino - Camp

Klassfrågan är alltid närvarande i hiphop. Hatet som artister som Kanye West och Drake fått eller får kan inte enbart förklaras med musikaliska preferenser – det är provocerande för vissa när medelklasskillar gör anspråk på en musik som kommer från ghettot. Donald ”Childish Gambino” Glover är i så fall maximalt provocerande – ung framgångsrik tv-skådespelare och manusförfattare (30 Rock) med en examen från New York University. Över kvasimoderna electroinfluerade beats rappar han om hur tuff han är och om jobbiga episoder från hans liv. Det är svårt att tycka synd om honom, och det är svårt att tycka att han låter tuff. För övrigt är det förvånande att någon som jobbar med tv-komedi är så dålig på att skriva underhållande punchlines.

BETYG: 2/6 (från Nöjesguiden

Kommentera 0
Visa fler inlägg