R&B är den nya symfonirocken

Länge var hiphop, och dess yngre halvsyskon R&B, synonym med ett mindre polerat alternativ till samtida hitlistepop. Lite coolare, lite hårdare, lite roligare, lite bättre. Det vill säga samma roll som doo-wop hade fyllt på 50-talet, Motown i mitten av 60-talet och funk på 70-talet. När hiphop och R&B slutligen blev brett populärt på 90-talet skar de genom radioskvalet på samma sätt som punk skar genom progg och symfonirock på 70-talet.  

Men i dag är det annorlunda. Om man tittar på den R&B som kom under 2013 märker man samma trend bland såväl miljonsäljande artister som Beyoncé och Justin Timberlake som smalare kritiker­favoriter som Dawn Richard och Kelela. Det rör sig om låtar som sträcks ut till sex minuter, med lager på lager av syntar och rytmer, olika sektioner i varje låt för att skapa maximal dynamik och texter som gräver i vokalistens inre snarare än ropar till en publik. Inom hiphop fick vi pretentiösa album av Kanye West och Jay-Z. Hiphop- och R&B-scenen har helt enkelt vuxit upp och blivit självmedveten. Fröna som såddes av The-Dream på hans svitliknande tre första album och Kanye West på mästerverket ”My beautiful dark twisted fantasy” (2010) har blivit en hel skog.  

De tjocka, långsamma tempona är också en tydlig effekt av den hostmedicinerade screw-musikens inflytande. Det är ett intressant fenomen, men något har gått förlorat på vägen. Den som går på klubb för att dansa till de senaste hiphop- och R&B-hittarna får långsamma låtar med hundra ackord och långa partier utan trummor. Musiken har helt enkelt blivit för smart – den har blivit symfonirock. En bra låt är en bra låt, och att dansa i dubbeltempo till långsamma beats lärde Timbaland oss redan i slutet av 90-talet, men ändå: det råa och spontana lyser med sin frånvaro.  

Visserligen fick R&B en liten disco­trend efter att Drakes ”Hold on, we’re going home” blev en sådan hit i höstas (soundet kopierades omedelbart av Lady Gaga och R Kelly i den fina duetten ”Do what u want”). Å andra sidan är Drakes senaste album i övrigt oerhört välproducerat och musikaliskt mångbottnat.  

Det är underbart att hiphop och R&B nu är i en position där den kan vara vad som helst. Jag efterlyser bara en motreaktion till det homogena. Det behövs en punkrörelse som skär igenom allt det fina och konstnärliga.

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(Dagens Nyheter 2014-01-29)
 

Kanske börjar motreaktionen här?

Ty Dolla $ign - Beach House EP



Hiphop
Ty Dolla $ign
”Beach house EP”
(Taylor Gang/Warner)
Betyg: 3

Efter Drakes och Futures framgångar poppar de upp som svampar – rapparna som sjunger lika mycket som de rappar, över beats som är mer hiphop än R&B. En av dem är artisten och producenten Ty Dolla $ign, vars ”Beach house 2” var ett av fjolårets allra bästa mixtapes. Två spår från den skivan får tillsammans med en lite meningslös remix och fyra nya låtar utgöra den tjugoåttaårige Los Angeles-sonens storbolagsdebut. Magin som uppstod mellan de flummiga beatsen och Tys melodier på ”Beach house 2” har tyvärr i stor utsträckning ersatts av mer konventionell kommersiell hiphop. Texterna handlar mestadels om sex och är varken fantasifulla eller personliga, men Ty Dolla $ign har en röst och en frasering som gör att man ändå lyssnar. Som uppvärmning inför det kommande debutalbumet får denna ep klart godkänt.  

Bästa spår: ”Or nah”

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(Dagens Nyheter 2014-01-29)

lady gaga ft r. kelly - do what u want



Från
vinterpärlor

Jag älskar denna låt, men en grej tycker jag är lite tråkig. Jag har ofta tänkt på att i låtar som sjungs av både manliga och kvinnliga vokalister ändras genus i texten noggrant – från standards där ”she” och ”he” byter plats på ett odramatiskt sätt (förutom i instrumentala jazzversioner där titlarna aldrig ändras, det är härligt! ”The man I love” etc), till mer symboliskt laddade förändringar som att The Crystals (tjejer) ”And then he kissed me” blev Beach Boys (killar) ”And then I kissed her”. Kvinnan är objekt för kyssandet både i originalversionen och i Beach Boys cover; en man ansågs antagligen inte kunna vara passiv på det sättet, att sjunga ”And then she kissed me” hade kanske framstått som omanligt och kefft.

Det var ett halvt århundrade sedan. När Lady Gaga nu sjunger ”do what you want, do what you want with my body” i första versen och R. Kelly tar över sången i andra versen tänker man att det vore grymt om han sjöng samma sak: gör vad du vill med mig, Lady Gaga. Att som man lämna över sin kropp åt kvinnan man älskar (öhm, one night stand-älskar kanske, men det gör ingen skillnad i sak), att tillåta sig själv bli passiv, blotta sig, ta emot. Det hade varit en liten utveckling för popmusiken. Men R. Kelly tar inte den chansen. Han sjunger i stället i refrängen ”do what I want, do what I want with your body” och markerar att det fortfarande är mannen som styr i sängen.

Nåväl. R. Kelly är kanske inte personen man ska vända sig till för en modern syn på könsroller, så det är inte så mycket att bli besviken över. Men ändå. Lite trist.


solid harmonie - i want you to want me



Listan över låtar som plågsamt nog inte finns på Spotify blir längre och längre ju mer jag tänker på den. Det här är ett av de största gapen, känd för generationen som såg på SVT:s Voxpop på 90-talet och förmodligen inte så många fler. Jag älskar verklgen denna låt, den poppar upp i huvudet med jämna mellanrum. Refrängen, som förenar skälvande osäkerhet i texten med triumferande eufori i musiken, sammanfattar allt som är bra med popmusik. Do you feel the same? Do you feel the same?

purple snow: forecasting the minneapolis sound


Mysig bild från skivans booklet. Man kan lyssna på skivan
här.

Funk
Diverse artister
”Purple snow: Forecasting the Minneapolis sound”
(Numero Group/Border)
Betyg: 4 

Funkhistorien är inte konstant utan måste ständigt skrivas om. Samlingen ”Purple snow: Forecasting the Minneapolis sound” skildrar utvecklingen från 70-talets souligt organiska funk till 80-talets hårda och syntetiska funk och bevisar att Prince, funkens furste som fick ett så stort genomslag i popmusiken, inte uppstod ur ett vakuum – han kom från den otroligt kreativa mylla som fanns i hans hemstad Minneapolis på 70-talet. 

Funken – den stolta, kompromisslöst antipoppiga utbrytarfraktionen från soulmusiken som James Brown formade på 60-talet – hade på 70-talet blivit en mängd olika småscener, som rymde allt från glammig dekadens och spektakulära scenkläder till politiska texter och latinamerikanska influenser. Men denna guldålder skulle inte vara för evigt. I den darwinistiska popmusikvärlden åt den mer lättdansade discon upp funkens marknadsandelar, och runt hörnet väntade hiphopen som på en gång skulle innebära dödsstöten för funk som den unga afroamerikanska publikens favoritmusik och samtidigt ge funken evigt liv genom samplingar.

Minneapolis och tvillingstaden St. Paul hade tillsammans en egen liten funkscen, på tryggt avstånd från alla trender i New York och Kalifornien. Den fick utvecklas i lugn och ro, och var i det närmaste okänd utanför statens gränser, men blev inte heller omkullkastad och förintad när discovågen svepte in över landet och konkurrerade ut funk från dansgolven. 

När Prince blev en världsangelägenhet med sitt sjätte album ”Purple Rain” 1984, som även fungerade som soundtrack till filmen med samma namn med den färgstarke artisten i huvudrollen, blev Minneapolisfunk ett sound som alla ville höra. Förutom Prince skördade grupper som The Time och låtskrivar-/producentduon Jimmy Jam & Terry Lewis stora framgångar i 80-talets mitt, och dessa artisters unika ljudbild blev vida imiterad. Det rör sig om hårt svängande pop med skarpa kanter, ilskna trummaskiner, läckra syntriff och kaxig sång.

Men likväl pop: långa instrumentala jams tycks ingen från Minneapolis ha varit intresserad av. Den sjungna refrängen, hur enkel den är, är hela tiden musiken nav. Den attityden till funk fick Prince från sin hemstads musikkultur, men han kryddade med en alldeles egen mix av rockgitarrer, sexuellt explicita texter och musikaliska experiment som markant skilde honom från tidigare Minneapolisartister.

De tio år som föregick ”Purple rain” och den färdigutvecklade Minneapolisfunkens segertåg över världen är vad som dokumenteras på dubbel-cd:n ”Purple snow”. Det är intressant att följa resan från traditionell funk, med grupper som Cohesion som använde mycket blås och slagverk och Prophets of Peace med sina Mandrill-inspirerade gitarriff, till Ronnie Robbins blinkande neonskylt ”Contagious”, Sue Ann Carwells new wave-poppiga ”Should I or should I not” och André Cymones robotblues ”Somebody said”. Det är även en njutning – dessa 32 låtar från ett gäng i stort sett okända artister (många låtar är dessutom tidigare outgivna) håller inte bara hög kvalitet, de är även tillräckligt varierade för att skänka en behaglig dynamik till detta funkparty. 

Den som hoppas på en tidig Prince-låt blir besviken; hans enda bidrag här är som gitarrist och bakgrundssångare i ett par spår. Däremot får man en god bild av musiken och artisterna som fanns omkring honom och formade honom. Och om funken kunde värma hjärtan i vinterstaden Minneapolis, som varje år begravs i över en meter djup snö, bör vi låta den värma även oss.

Bästa spår: ”Lady” med Herman Jones 

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(Dagens Nyheter 2014-01-22)

 

winterreise



”Gute nacht”, den första sången i Franz Schuberts sångcykel ”Winterreise”, är med på
vinterpärlor.

Tro mig: det finns ingen bättre musik att lyssna på när man traskar genom snön med tungt hjärta än Schuberts ”Winterreise”. Det är 24 låtar som skildrar resan från tärande sorg till stilla undergång, under det att berättarjaget beger sig ut och vandrar i den vidriga vintern. Jag rekommenderar särskilt inspelningen med sångaren Dietrich Fischer-Dieskau (jag minns när jag nåddes av nyheten om att han hade dött… det var midsommardagen 2012 och jag tassade ut i ett postapokalyptiskt kök och gjorde kaffe och satte på radion… så sorgligt) och pianisten Gerald Moore.

Schubert är the originoo melankolisk romantiker. Inom musiken kan man säga att romantiken började efter Beethoven, eftersom Beatty själv balanserar på gränsen mellan klassicistisk perfektion och djupt personlig romantik. Schubert, som dog ett år efter Beethoven (fast mycket yngre), står även han med ena benet i Wienklassicismen och det andra i romantiken, men han tillhör ändå romantiken betydligt mer än Beethoven. Han saknade nämligen den formalistiska perfektionen, och han var en mer bräcklig själ än den otrolige Beethoven, han hade alltid blottad strupe, hans misslyckanden fanns till allmän åskådan (jag pratar om musiken alltså, hur den låter), han var ingen titan. Beethoven var ju också minst sagt en känslig själ men han lyckades koncentrera och kanalisera, omvandla de inre tvivlen till konst, använde komponerandet som terapi kan man nästan säga. Schubert drömde om att skriva lika bra symfonier som Beethoven men var inte så himla bra på denna form av musik – av alla hans symfonier är det bara den åttonde (som bara blev halvt färdig) och den nionde och sista (som upptäcktes och framfördes först många år efter hans död) som spelas regelbundet idag, med rättvisa måste jag faktiskt säga.

Det Schubert var bra på var att sitta och drömma vid pianot. Han skrev underbar musik för solopiano och – framför allt – sånger för piano och mansröst. Han tonsatte dikter av tyska poeter som Goethe och Heine, och han skrev hela sångcykler baserade på dikter av Wilhelm Müller – först ”Die schöne Mullerin” och sedan, kort innan han dog, ”Winterreise”. Det är troligt att Schubert dog i syfilis (eller efter den märkliga behandlingen av sjukdomen som läkare körde med på den tiden) och hans sista år var enormt bittra och plågade. Men också – förlåt, klyschigt detta – enormt produktiva och konstnärligt fantastiska. Hans stråkkvartetter och pianosonater från denna tid är de bästa han gjorde under hela sitt korta liv. Och ”Winterreise” är helt knäckande bra.

Det kan vara lite ovant att lyssna på allvarliga män som sjunger smäktande på tyska till osvängigt pianoackompanjemang. Jag gjorde därför denna playlist som börjar med Franz Listzts solopianoarrangemang av 12 av sångerna, innan the real deal börjar. Själv tycker jag i alla fall det är lättare att lyssna på solopianomusik från vilket århundrade som helst, än sånger från en specifik era. Pianot är liksom så tidlöst. Men ärligt talat hoppar jag själv över Liszt-arrangemangen nuförtiden och går direkt på Schuberts original, de är mer direkta och drabbande. Och så älskar jag Dietrich Fischer-Dieskau.


tarrodi, sjosakovitj och tjajkovskij på konserthuset


Foto: Jan-Olav Wedin

Kungliga filharmonikerna 
Med Jakob Koranyi, cello 
Dirigent: Daniel Blendulf 
Scen: Konserthuset, Stockholm 
Betyg: 4  

När vintern slutligen sveper in över landet ligger den ryska kulturen nära till hands. Jag tar på mig en gogolsk kappa och traskar huttrande iväg mot Konserthuset. Dmitrij Sjostakovitj, som under hela sitt vuxna liv tvingades upp på en dödsdans med kommunistpartiet, och Pjotr Tjajkovskij, romantikens gåtfulle melankoliproffs, passar perfekt denna snötäckta kväll.

Konserten inleds med unga svenska tonsättarstjärnskottet Andrea Tarrodi och hennes korta orkesterstycke ”
Zephyros”. Verket är inspirerat av en dikt av Dan Andersson, men ekar även av Claude Debussy på sitt mest drömska humör. Två känslouttryck – det hetsigt oroliga och det tryggt mäktiga – hörs paradoxalt nog samtidigt, innan de smälter samman efter en tjusig klimax.  

Kvällens höjdpunkt är cellisten Jakob Koranyi som är solist i Sjostakovitjs första cellokonsert. Ett verk som tillkom efter att tonsättaren inom loppet av några få år först förlorat sin fru, sedan sin mor, sedan sin självkänsla efter en fruktlös förälskelse och ett kort kvaddat äktenskap. Det är en bitter musik, en ensam klagande ö. Koranyi vågar spela mjukt och tyngdlöst, känna på varje ton, låta sig ledas in i verket som om det var helt nytt. Det är en gastkramande uppvisning, med fin kemi mellan solist och dirigent, som gör publiken totalt tillfredsställd. Den utmattade Koranyi torkar lyckligt svetten ur pannan och bjuder på ett extranummer i form av en saraband från en av Johann Sebastian Bachs solocellosviter.

Tjajkovskijs fjärde symfoni kan ses som en berättelse i fyra kapitel. Inledningen är ödesmättad och motvilligt dramatisk: ljudet av att tvingas ut i något fruktansvärt, men innehåller ljuva drömmar om ett liv efteråt. Andra satsen är känslosvallande på ett överdrivet och koketterande sätt, och den busiga tredjesatsen präglas av muntert självbedrägeri. Men finalen, där sorglösheten triumferar med en bombastisk musikalisk fest, innehåller mot slutet en passage där inledningens sorgtyngda minnen gör sig påminda, innan det nya livet dränker det förflutna. En fascinerande resa som den passionerade unge dirigenten Daniel Blendulf och de ovanligt spelglada filharmonikerna levererar med bravur.

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(Dagens Nyheter 2013-01-17)
 

sharon jones & the dap-kings - give the people what they want



Soul
Sharon Jones & The Dap-Kings  
"Give the people what they want"
(Daptone/Border)  
Betyg: 2

Inom pop och rock är det inte ovanligt med artister som nostalgiskt borrar ner sig i en svunnen era, inom afroamerikansk musik är det mer sällsynt. Men Sharon Jones & the Dap-Kings har med skrämmande precision återskapat soulmusiken som den lät innan Otis Redding dog. Intressant nog går de kronologiskt bakåt i sin utveckling: på debutalbumet var James Browns ”Cold sweat” från 1967 stilidealet, nu har de krupit tillbaka till 1965 och bankande soulpop som Fontella Bass ”Rescue me”. Logiskt och marknadsvänligt, efter Duffys och Adeles framgångar. Men mysig och välpolerad musik kräver starkt låtskrivande, något som aldrig har varit detta gängs starkaste sida.  

Bästa spår: ”Making up and breaking up (and making up and breaking up over again)"

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(Dagens Nyheter 2014-01-15)

abidaz & robyn - nitti5



från
vinterpärlor

älskar att detta är pop 2014! i lördags var jag på en fest där alla var unga och vita och medelklass, hälften höll på med reklam. de blastade flera abidazlåtar och alla gick bananas på dansgolvet och sjöng med. det var fett.

orchestral manoevres in the dark - souvenir

 


mysig (iofs inte alls vintrig) video till mysig (underbar vinterförmiddag med färsk snö, skinande sol och klarblå himmel-esque) låt. från
vinterpärlor

carl craig - a wonderful life



från
vinterpärlor

beyoncé och r. kelly och sexualitet och skuld

Nu har jag lyssnat lite mer på Beyoncés skiva och konstaterar: japp, den är lite mer personlig än de tidigare, hon försöker ta ut svängarna och frångå det mest mallartade, och produktionerna låter fräscha och samtida. Men också: det är lite pinigt när hon ska sjunga om sex (vilket är ett återkommande tema på skivan). Det blir lätt lite buskis. ”Let me sit this ass on you” sjunger hon med ett tonfall som om hon ska placera en ny dyr vas någonstans i sitt tjusiga vardagsrum.

Å andra sidan: blir det inte alltid lätt buskis när artister sjunger om sex? R. Kelly sjunger ju mycket om sex, och ofta på buskisvis med fåniga metaforer, typ ”The Zoo”, ”Sex in the kitchen”, ”Ignition” osv. Men jag tycker ändå att R. Kelly ligger närmare en tradition som funnits inom R&B sedan 50-talet: att sjunga rakt, oironiskt och distanslöst om sexualitet. Jag älskar Boyz II Mens ”I’ll make love to you” som har sin enkla och underbara refräng: ”I’ll make love to you / like you want me to / and I’ll hold you tight, baby, all through the night”. “Freak me” med Silk, en annan 90-talsdänga, har samma kvalitet. Den vita pop/rock-traditionen har helt andra estetiska koder, där är en typisk sexreferens snarare “I’ll never get to turn the light off / and sleep with her in Eden” (Comet Gains i och för sig mästerliga ”You can hide your love forever”). Att amerikansk R&B är så rakt på sak och anti-bullshit, inte bara när det gäller texter utan hela det musikaliska uttrycket, är en av orsakerna till att jag älskar genren.

Häromdagen upptäckte jag en asbra dansk (!) R&B-låt från 2010, ”Tættere på himlen” med Burhan G. Den är sexig på ett sätt som svensk populärmusik sällan är, helt ocool och oironisk, inte alls smart och hipp, jag älskar det. Den börjar med raderna ”Du tager mig tættere på himlen, yeah / du hvisker mit navn som ingen har gjort det før / og vores silhuetter høre sammen her i natten / baby det så vidunderligt”. Det betyder ”Du tar mig närmare himlen / du viskar mitt namn som ingen har gjort det tidigare /  och våra silhuetter hör ihop här i natt / baby det så underbart”. Fint va? Inget bullshit. Äkta känslor. Jag önskar att svensk soul var lika modig, vuxen och oängslig. Hoppas på Aleks nästa skiva. Vad ska man med Prince-nostalgiska Kaah och lustigkurrarna Ansiktet till? Ge mig något utan distans.

Och distansen är vad som skiljer Beyoncé från R. Kelly, i mina öron. När jag jämförde dessa två R&B-stjärnor i mitt förra blogginlägg var det vissa av mina facebookvänner som hakade upp sig på det och tyckte att det var en märklig jämförelse. Inte på grund av musiken, det sa de ingenting om, men att det blir skevt att jämföra en person som åtalats för sexbrott med en som verkar helt normal, när man snackar om mörker och värme i artisternas musik. Jag vet inte vad jag ska säga om det – musiken låter ju som den gör, alldeles oavsett upphovsmannens/-kvinnans brottsregister. Den som tycker att det finns mer mörker i Beyoncés musik än i R. Kellys musik får gärna argumentera för det.

Och den som tycker att det är fel att uppskatta mörker och värme hos en artist som har gjort ”mörka” saker som privatperson får gärna argumentera för det också. Borde Roman Polanski bara göra myspysiga romkoms om medelålders människor, alternativt dokumentärfilm? Borde R. Kelly bara göra jazz och julskivor? Är det så det funkar, att man måste blidka massorna för att inte bli ännu mer hatad? Det kan man ju göra om man vill – intressant nog drog R. Kelly in skivan ”Love land” och ersatte den med den betydligt snällare ”Chocolate factory” när det stormade som värst i början av 00-talet – men det valet är upp till artisten. Att säga att det är fel av en artist att göra en viss typ av konst, med tanke på artistens rykte och status, tycker jag är märkligt.

Vem säger att det är fel av R. Kelly att göra den typen av konst som han gör? Inte mina facebookvänner, men väl Jim DeRogatis, journalisten som skrev de chockerande reportagen om R. Kellys sexualbrott och som nyligen blev intevjuad i Village Voice – en artikel som blivit otroligt delad de senaste veckorna. ”
Read the ’Stomach-Churning’ Sexual Assault Accusations Against R. Kelly in Full” heter artikeln, och innehåller mycket riktigt länkar till dels polisiära dokument som utreder barnporrbrott som R. Kelly är knuten till (jag vill inte säga ”skyldig” eftersom det är en term man säger om någon som blivit förklarats skyldig av en domstol), dels en serie artiklar som Jim DeRogatis skrev mellan 2000 och 2008.

Artiklarna handlar om tonårsflickor som haft sexuella relationer med R. Kelly och känt sig utnyttjade. I synnerhet handlar det om en flicka som var 14 år gammal då R. Kelly i slutet av 1990-talet spelade in en porrfilm med henne, vilket ledde till en rättsprocess som höll på till 2008 då R. Kelly fanns icke skyldig till barnporrbrott. DeRogatis påpekar att det som R. Kelly blev friad från var just barnporrbrott, inte våldtäkt, vilket inte prövades av rätten. Jag kan inflika att enligt svensk lag döms den som haft samlag med ett barn under 15 år för våldtäkt mot barn (det krävs, till skillnad från ”vanlig” våldtäkt, inte misshandel eller våld eller hot etc) och straffskalan är likadan som för ”vanlig” våldtäkt, två till sex år. Detta för att markera att en person som är under 15 år som har sex med en vuxen alltid är i en utsatt och ojämlik situation. Våldtäkt mot barn är ett brott som preskriberas efter tio år.

R. Kelly hade också en relation med Aaliyah när hon var endast 15 år gammal, 1994, de var till och med gifta innan äktenskapet ogiltigförklarades (hennes ålder hade förfalskats). Även detta skriver Jim DeRogatis om, och även detta väcker anstöt idag. Jag förstår det – det är fan sjukt. R. Kelly var 27 när Aaliyah var 15. Han var 32 när porrfilmen med den 14-åriga flickan spelades in 1999. Och han var ännu äldre när han under 00-talet hade sex med tonårstjejer, utan att nödvändigtvis begå några brott i lagens mening.

Men nu är det 2014. Det har gått 20 år sedan R. Kelly gifte sig med en 15-åring och 15 år sedan han hade sex med en 14-åring. Jag tycker det är lite orättvist att dessa gamla handlingar ska ligga honom till last idag. Idag är R. Kelly 47 år gammal (han fyller faktiskt år idag! Sjuk slump) och är inte samma person som han var då. Ingen 47-åring är samma person som han eller hon var 15 år tidigare. Att tända på tonårstjejer är en sak, det är inte så fräscht, men det är inte samma sak som att vara våldtäktsman.

Varför är folk då fortfarande arga på R. Kelly? Svaret ligger i hans musik. Han sjunger fortfarande om sex – på senaste skivan ”Black Panties” gör han det mer explicit än vad han gjort på många år, efter två mysnostalgiska soulalbum (det ena riktigt bra). Han gör det för att han vill göra det. Han gör det för att det är en konstform som han tycker om och bemästrar: R&B som handlar om råa, skamlösa känslor. ”Black Panties” är inget mästerverk (även om jag älskar vissa låtar, som den hopplösa ”Right back”), och det har säkert också bidragit: det är lättare att dissa en halvdålig R. Kelly än en fantastisk R. Kelly.

Jim DeRogatis säger: ”A lot of art, great art, is made by despicable people. James Brown beat his wife. People are always, "Why aren't you upset about Led Zeppelin?" I got the Bonham three rings [tattooed] on my foot. Led Zeppelin did disgusting things. /…/ The art very rarely talks about these things. There are not pro-rape Led Zeppelin songs. There are not pro-wife-beating James Brown songs. I think in the history of rock 'n' roll, rock music, or pop culture people misbehaving and behaving badly sexually with young women, rare is the amount of evidence compiled against anyone apart from R. Kelly. /…/ I can still listen to Led Zeppelin and take joy in Led Zeppelin or James Brown. I condemn the things they did. I'm not reminded constantly in the art, because the art is not about it. But if you're listening to ‘I want to marry you, pussy,’ and not realizing that he said that to Aaliyah, who was 14, and making an album he named Age Ain't Nothing but a Number -- I had Aaliyah's mother cry on my shoulder and say her daughter's life was ruined, Aaliyah's life was never the same after that.”

R. Kelly sjunger alltså om att “Marry the pussy” på sin nya skiva, en låt som visserligen är både töntig och lite osmaklig men som inte på något sätt handlar om att gifta sig med Aaliyah (eller någon annan människa). Men det intressanta är att Jim DeRogatis ogillar R. Kellys musik för att han tycker att den påminner om R. Kellys gärningar och, insinuerar DeRogatis, i princip uppmanar till våldtäkt mot barn (de är ju motsatsen till Led Zeppelins låtar, som inte är ”pro-rape” och inte refererar till vad gruppen gjorde när de svinade på turné). Hade R. Kellys låtar handlat om andra saker än sex hade han inte blivit lika illa berörd. Det gäller för Jim DeRogatis, och kanske gäller det för alla som tagit så illa vid sig av R. Kelly på sista tiden. Underförstått: han borde hålla käften! Sluta sjunga om sex, ditt gamla äckel, jag vet nog vad du är ute efter, jag vet minsann vad du hade för dig 1999!

R. Kelly kan inte göra något åt att folk tycker att han är vidrig för vad han gjorde för 15 år sedan. Jo, han kan göra detta: försöka tona ner sin image som sexgalen soulsångare. Men varför skulle han göra det? En ärlig konstnär måste följa sitt hjärta och göra den konst som kommer naturligt för honom eller henne. Sex är för övrigt inte det enda R. Kelly sjunger om, det finns låtar om både ångest (”Suicide”), relationer i sammanbrott (”Real talk”), religiositet (”U saved me”), moraliska dilemman (”Down low (Nobody has to know)”) och saknad efter döda vänner (”I Wish”). Men om R. Kelly tänker mycket på sex så får han väl sjunga om sex? Inte om du frågar Jim DeRogatis, som verkar närmast besatt av R. Kelly efter att ha följt honom i många år i sina reportage.

Jag skrev i mitt förra blogginlägg att jag tilltalades av värmen och mörkret i R. Kellys musik. Med mörker menar jag inte ”jag är en psykopat och våldtäktsman”-mörker, utan något finare, innerligare: ett slags erkännande av att livet är svårt, mänskliga brister finns, smärta finns, besvikelse finns. Något mjukt och svagt – något mänskligt, helt enkelt. I det mänskliga, böjliga finns också det varma. Värmen finns också i drifterna och i den vilda lyckliga sexualiteten (jag snackar fortfarande om hans låtar här, vad drifterna kan få för konsekvenser i verkliga livet är faktiskt en annan sak). Det finns något underbart stolt i det, något som alla svenska artister med sin coola smarta distans inte har (det skulle vara Lorentz i ”Molnen” i så fall). Något som Beyoncé inte har – fast hon har något annat, och det är många som älskar det hon har, och jag kan förstå det. Jag kan ibland uppskatta det själv. Men i min bok är den typ av R&B som R. Kelly gör fetare än den som Beyoncé gör.

Det var bara det.


uttråkad in love

Beyoncé och Jay-Z. Jag försöker komma underfund med varför jag inte pallar med dem.

Jag får dåligt samvete när jag kritiserar Beyoncé, känner mig som en kvinnohatare som inte älskar en stark, framgångsrik, asbegåvad kvinna som lyckas kombinera en lång musikkarriär kantad av ständig förnyelse och uppdatering med att vara svinsnygg, dansa svinbra, göra perfekta shower, ha ett lyckligt äktenskap, vara mamma och stödja feminism (Chimamanda Ngozis tal på nya skivan, att hon har ett helkvinnligt liveband etc). Men jag känner kanske lite såhär: jag tycker det är underbart att Beyoncé finns, men hennes musik kommer aldrig riktigt nära mig, hur bra den än är (gudarna ska veta att jag dansat till "Countdown" och tindrat i ögonen till "Halo"). Soul och R&B är i bästa fall musik som är antingen sexigt fysisk eller emotionellt bråddjup - jag tycker att Beyoncés låtar är varken eller. Det är bra poplåtar, och jag älskar ju pop, fast pop med R&B-komplex är lite mer komplicerat. Ok, lite taskigt att säga att Beyoncé har R&B-"komplex" när hon i princip äger hela genren och har gjort det i femton år. Jag menar inte att hon har komplex, men att hennes låtar har det, det är en annan sak. Nya "Drunk in love" till exempel - bra låt, men det är något som saknas. Det finns något töntigt i textrader som "grinding our beautiful bodies" (iofs lite in vino veritas-distanslöst och sympatiskt i sin nakna självgodhet, men jag tror inte att det var avsikten) och "we woke up in the kitchen like 'how the hell did this shit happen'?", man köper inte det. Jag köper inte att Beyoncé är full och kåt - om hon är det så lyckas hon i alla fall inte förmedla det i sin låt, där hon låter lika mäktig och i total kontroll som alltid.

Beyoncé har alltid gett intrycket av att vara den populäraste tjejen i klassen genom hela grundskolan, snygg och smart och kanske till och med pratade med de blyga och mobbade ibland, kanske satt med i elevrådet, kanske höll i någon insamling eller annat stort projekt, definitivt cheerleader. Men aldrig soft. Aldrig slapp. Aldrig bakis. Aldrig förlorare. Aldrig tagit sig ur ett förhållande eller något annat som något annat än en vinnare. Jag säger inte att det är så i verkligheten för henne, men det är den bilden hon har skapat, det är så hennes musik låter. Det är klart: det finns värre bilder. Det känns sjukt att gilla R. Kelly mer till exempel, som har en lång historia av att bli anmäld för sexförbrytelser mot väldigt unga tjejer. Ändå kan jag inte låta bli att gilla R. Kelly mer. Han är inte heller särskilt soft, men han gör låtar där han blottar sina svagheter, han är inte perfekt, han har lite mörker, lite värme. Men i det samhälle som vi har hade en kvinna som betett sig som R. Kelly inte kommit lika långt som Beyoncé har kommit. Det förklarar kanske hennes persona, åtminstone delvis, men det gör inte att jag börjar älska henne.

Jay-Z då? Usch stackars Jay-Z. Han borde ha lagt av efter "The Black Album", redan då hade han blivit en mycket sämre artist på två år. Jag minns när "03 Bonnie and Clyde" kom och min kompis CM skakade på huvudet åt Jay-Z:s käcka/pseudocoola "Uh! Let's go, B!" etc, och CM hade rätt, det var ett steg i en ny töntig riktning. Jay-Z var så himla bra på sina sex första soloalbum, sedan fick han hybris. Han förstod att han kunde bli en popstjärna, inte bara rapstjärna, och började göra låtar med Lenny Kravitz, Limp Bizkit, Coldplay-sångaren och en massa annat meningslöst skräp. Jay-Z:s förbannelse är att han är för smart för att stagnera i "jag sålde droger"-berättelser, men han vet inte hur han ska gå vidare som låtskrivare. Som han själv insiktsfullt rappade 2001: "I can't see them coming down my eye, so I gotta make the song cry". Han är ingen låtskrivare som öppnar hjärtat och blottar svagheter, han tillhör inte Kanye Wests och Drakes generation. När han ändå väljer att rappa om "känsliga saker" så gör han det med distans och professionalism, från den pseudopolitiska "Minority report" till låten om Blue Ivy på senaste skivan. I "Drunk in love" rappar han om att ha sex med sin fru. Det han gör är inte att suggerera fram en kåt stämning, i stället retar han frugan för att hon tidigare på kvälen gjort påståenden och löften som han vill se infrias, mer kylig än passionerad stämning skulle jag vilja säga, och sedan jämför han sig med hustrumisshandlaren Ike Turner. Jag säger inte att Jay-Z slår sin fru, jag säger bara att han inte är lika bra på att rappa om sex som... till exempel... Lil Wayne.

Ändå tycker jag inte att låten är dålig, för den låter bra. Beatet är tungt, ackorden är mäktiga, stämningen är maxad. Det är bara textens pinsamhet, Beyoncés personlighet och Jay-Z:s tragiska förfall som skaver lite... hehe. Jag är också lite trött på dessa megasvulstiga rap- och R&B-låtar som är luftiga, långsamma och majestätiska, jag skulle vilja ha något råare, låtar som man kan dansa till som inte har långa partier utan trummor lite här och var. Jag förutspår en motreaktion mot all denna blommiga lyx-trap (lyxfällan). Jag vill inte ha R&B som den lät på 90-talet, jag vill ha något nytt, men som inte lider av komplex mot avancerade låtsrukturer och hundra timmar i studion. Det tråkar ut mig.


sage the gemini - red nose

 


från
vinterpärlor 

ändå nice med ny rap :)

baby bash & frankie j - suga suga

 


från
vinterpärlor!

Baby Bash är en jättegullig mexikansk-amerikansk rappare och Frankie J som sjunger refrängen här är också mexare. I gengäld gästrappade Baby Bash på Frankie J:s cover av Aventuras "Obsesión", som dock inte är i närheten av lika bra som originalet. "Suga Suga" är dock en riktig pärla. Älskar att Baby Bash återanvänder halva sin vers eftersom den - lät bra. Så prestigelöst. Det är en av de bästa sakerna med popmusik tycker jag, upprepningen. Jag menar, när t.A.T.u. tog över världen med refrängen "All the things she said, all the things she said, running through my head, running through my head, running through my head", det är underbart. Eller när Håkan Hellström rimmade "Du måste vara sjuk" med "sjuk sjuk sjuk", det är liksom både slappt och genialt på samma gång (även om jag är trött på just den låten). Eller när The-Dream lät Rihanna ta över världen med upprepningen av, inte ett ord, utan en del av ett ord: "Umbrella" blev "ella ella", som blev en ännu mindre beståndsdel, en stavelse, "e e e". Man skulle nästan kunna kalla det för språklig atomklyvning, i just det fallet. Men nu babblar jag iväg. Jag ville egentligen bara säga: lyssna på den här softa låten.