Länge var hiphop, och dess yngre halvsyskon R&B, synonym med ett mindre polerat alternativ till samtida hitlistepop. Lite coolare, lite hårdare, lite roligare, lite bättre. Det vill säga samma roll som doo-wop hade fyllt på 50-talet, Motown i mitten av 60-talet och funk på 70-talet. När hiphop och R&B slutligen blev brett populärt på 90-talet skar de genom radioskvalet på samma sätt som punk skar genom progg och symfonirock på 70-talet.  

Men i dag är det annorlunda. Om man tittar på den R&B som kom under 2013 märker man samma trend bland såväl miljonsäljande artister som Beyoncé och Justin Timberlake som smalare kritiker­favoriter som Dawn Richard och Kelela. Det rör sig om låtar som sträcks ut till sex minuter, med lager på lager av syntar och rytmer, olika sektioner i varje låt för att skapa maximal dynamik och texter som gräver i vokalistens inre snarare än ropar till en publik. Inom hiphop fick vi pretentiösa album av Kanye West och Jay-Z. Hiphop- och R&B-scenen har helt enkelt vuxit upp och blivit självmedveten. Fröna som såddes av The-Dream på hans svitliknande tre första album och Kanye West på mästerverket ”My beautiful dark twisted fantasy” (2010) har blivit en hel skog.  

De tjocka, långsamma tempona är också en tydlig effekt av den hostmedicinerade screw-musikens inflytande. Det är ett intressant fenomen, men något har gått förlorat på vägen. Den som går på klubb för att dansa till de senaste hiphop- och R&B-hittarna får långsamma låtar med hundra ackord och långa partier utan trummor. Musiken har helt enkelt blivit för smart – den har blivit symfonirock. En bra låt är en bra låt, och att dansa i dubbeltempo till långsamma beats lärde Timbaland oss redan i slutet av 90-talet, men ändå: det råa och spontana lyser med sin frånvaro.  

Visserligen fick R&B en liten disco­trend efter att Drakes ”Hold on, we’re going home” blev en sådan hit i höstas (soundet kopierades omedelbart av Lady Gaga och R Kelly i den fina duetten ”Do what u want”). Å andra sidan är Drakes senaste album i övrigt oerhört välproducerat och musikaliskt mångbottnat.  

Det är underbart att hiphop och R&B nu är i en position där den kan vara vad som helst. Jag efterlyser bara en motreaktion till det homogena. Det behövs en punkrörelse som skär igenom allt det fina och konstnärliga.

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(Dagens Nyheter 2014-01-29)
 

Kanske börjar motreaktionen här?
Kommentera 3


Hiphop
Ty Dolla $ign
”Beach house EP”
(Taylor Gang/Warner)
Betyg: 3

Efter Drakes och Futures framgångar poppar de upp som svampar – rapparna som sjunger lika mycket som de rappar, över beats som är mer hiphop än R&B. En av dem är artisten och producenten Ty Dolla $ign, vars ”Beach house 2” var ett av fjolårets allra bästa mixtapes. Två spår från den skivan får tillsammans med en lite meningslös remix och fyra nya låtar utgöra den tjugoåttaårige Los Angeles-sonens storbolagsdebut. Magin som uppstod mellan de flummiga beatsen och Tys melodier på ”Beach house 2” har tyvärr i stor utsträckning ersatts av mer konventionell kommersiell hiphop. Texterna handlar mestadels om sex och är varken fantasifulla eller personliga, men Ty Dolla $ign har en röst och en frasering som gör att man ändå lyssnar. Som uppvärmning inför det kommande debutalbumet får denna ep klart godkänt.  

Bästa spår: ”Or nah”

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(Dagens Nyheter 2014-01-29)
Kommentera 0


Från vinterpärlor

Jag älskar denna låt, men en grej tycker jag är lite tråkig. Jag har ofta tänkt på att i låtar som sjungs av både manliga och kvinnliga vokalister ändras genus i texten noggrant – från standards där ”she” och ”he” byter plats på ett odramatiskt sätt (förutom i instrumentala jazzversioner där titlarna aldrig ändras, det är härligt! ”The man I love” etc), till mer symboliskt laddade förändringar som att The Crystals (tjejer) ”And then he kissed me” blev Beach Boys (killar) ”And then I kissed her”. Kvinnan är objekt för kyssandet både i originalversionen och i Beach Boys cover; en man ansågs antagligen inte kunna vara passiv på det sättet, att sjunga ”And then she kissed me” hade kanske framstått som omanligt och kefft.

Det var ett halvt århundrade sedan. När Lady Gaga nu sjunger ”do what you want, do what you want with my body” i första versen och R. Kelly tar över sången i andra versen tänker man att det vore grymt om han sjöng samma sak: gör vad du vill med mig, Lady Gaga. Att som man lämna över sin kropp åt kvinnan man älskar (öhm, one night stand-älskar kanske, men det gör ingen skillnad i sak), att tillåta sig själv bli passiv, blotta sig, ta emot. Det hade varit en liten utveckling för popmusiken. Men R. Kelly tar inte den chansen. Han sjunger i stället i refrängen ”do what I want, do what I want with your body” och markerar att det fortfarande är mannen som styr i sängen.

Nåväl. R. Kelly är kanske inte personen man ska vända sig till för en modern syn på könsroller, så det är inte så mycket att bli besviken över. Men ändå. Lite trist.

Kommentera 0
Visa fler inlägg