två filmer

Tiden går så snabbt. När det kommer till bloggande så är det väldigt mycket carpe diem som gäller - det går inte att skriva om någonting om det inte känns angeläget för stunden. Jag minns när jag var på semester på Sicilien för tre år sedan och hade grav bloggabstinens - jag löste det, trodde jag, genom att skriva ner alla mina idéer till potentiella blogginlägg som en lista. Men när jag kom tillbaka från semestern kunde jag inte skriva ett enda av de inläggen. Inte för att de var dåliga, utan bara för att... det hade gått för lång tid. De fanns inte längre. Det var inte intressant - för mig själv.

På samma sätt kan jag nu beklaga att jag inte var snabb nog att skriva om Berwaldhallens konsert med Beethovens femte pianokonsert som jag var på i torsdags. Det hade kunnat bli ett bra blogginlägg om jag hade skrivit det torsdag kväll. Det hade kunnat bli ett okej blogginlägg om jag hade skrivit det på fredagen. Det hade blivit ett rätt anonymt blogginlägg om jag hade skrivit det igår. Nu är det söndag och nu är det för sent. Minnet bleknar ju också - minnet av de riktigt akut intressanta detaljerna bleknar väldigt fort.

Så, innan tiden äter upp detaljerna av mina upplevelser av de filmer som jag såg på bio i fredags och igår, tänkte jag nagla fast dem genom detta blogginlägg.


Älskling, ska vi gå hem och skriva ett manus? It'll be fun. Jag kan producera!

I fredags gick jag och såg Greenberg, Noah Baumbachs senaste film. Jag var rädd att den skulle vara jättedålig. Niklas Eriksson, som 1) är en bra filmkritiker i allmänhet och 2) älskar "Margot at the wedding" nästan lika mycket som jag gör, gav den en ljummen recension, och även SvD var kritiska i sin recension. Så det var väldigt skönt att den faktiskt var bra. Den baumbachska deppiga humorn - I love it. Plågsam på ett annat sätt än The Office/Curb your enthusiasm-skolan - den humorn bygger på att huvudpersonen är pinsam men någonstans är medveten om det och skäms för det. Det sociala trycket finns där hela tiden; Larry David är lika besatt av etikett som Magdalena Ribbing. Men hos Baumbach är det annorlunda, där är karaktärerna sorgligt omedvetna om hur de beter sig och vilka konsekvenser det får för deras liv. Som publik ser man på utan att kunna ingripa, det är frustrerande på samma sätt som när man känner någon som verkligen borde styra upp sitt liv, men man kan inte säga något eftersom man inte är så nära vän med den personen; det är inte upp till en själv att agera frälsare. Roger Greenberg, spelad av Ben Stiller, behöver styra upp sig mer än vad någon Baumbach-karaktär gjort tidigare. Han är helt hopplös och så osympatisk att han får Harvey Pekar att framstå som gullig. Det är en svår balansgång att bygga en hel film på komiska poänger som en sådan figur skapar, men Noah Baumbach och hans medmanusförfattare/producent/fru/filmens kvinnliga biroll Jennifer Jason Leigh lyckas, eftersom de känner för honom och vill att det ska gå bra för honom. I filmens slutscen får man också lite hopp. Kärlekshistorien är för övrigt inte så himla otrovärdig. Snygga unga tjejer med dåligt självförtroende som blir ihop med idioter som inte är särskilt attraktiva är knappast något ovanligt.

Slutsats: inte på långa vägar lika bra som "Margot at the wedding", men nästan lika bra som "The Squid and the Whale". Stort plus för att Galaxie 500 var med på soundtracket! Jag har inte skrivit det här (eller någon annanstans) tidigare, men återutgivningen av Galaxie 500:s tre album är årets retrohändelse. Så otroligt bra indierock. Får en att önska att det var 1991 och man var en amerikansk tonåring som inte gjorde annat än att lyssna på Pavement, Pixies och Galaxie 500.


En brasiliansk fotomodell och killen från About A Boy. Det är sant!

Igår gick jag på bio igen och såg A Single Man. Det är asmysigt att gå på bio på en lördageftermiddag, eftersom man inte behöver boka biljett, det är bara att strosa förbi och slinka in. Påminde mig om hur det var när jag bodde i Paris och spontant (ja, jag kan vara spontan) gick på nostalgibiograferna i Quartier Latin var och varannan dag. SF:s hemsida och det eviga bokandet är så himla oromantiskt. Hur som helst. Även A Single Man hade jag lite halvlåga förväntningar på, eftersom det fanns två tydliga risker med en sån här film. Dels är den regisserad av en modedesigner, vilket skulle kunna leda till att den var extremt snygg och inte hade någon substans. Dels utspelar den sig i USA i början av 1960-talet, och efter Mad Mens segertåg känns det inte direkt fräscht och intressant i sig att gräva i den erans attribut. Men mina fördomar kom på skam när jag såg filmen, för den var faktiskt otroligt bra. Colin Firth var helt fenomenal. Julianne Moore var lika underbar som alltid, hon känns mer och mer som en av mina topp tre absoluta favoritskådespelerskor från vår tid. Och, framförallt - storyn var bra. Inte så konstigt kanske med tanke på att förlagan, Christopher Isherwoods roman, är en sån där miniklassiker som inte alla har läst men som alla som har läst älskar (både Ika Johannesson och Andres Lokko hypade den för några år sedan).

Som regissör är Tom Ford kreativ, i varje fall när det gäller fotot - han leker med färg/svartvitt, blixtsnabb växling mellan olika färgtoner, och även fokus/suddighet. Det är som en mood ring, allt påverkas av hur Colin Firth mår för tillfället. Det ger termen "subjektiv kamera" en delvis ny innebörd. Det är väldigt mycket stil och fashion över filmen, ett närmast pedantiskt intresse för detaljer, men djag tycker inte att man blev distraherad av det. Filmens hjärta låg i Colin Firths hjärtesorg, det enda man tänkte på var den. Intressant för övrigt hur en stor Hollywoodfilm nu, såhär några år efter Brokeback Mountain, kan handla om homosexuell kärlek utan att göra en stor grej av det. Colin Firth försöker inte verka bögig, och han är inte heller skrikande hetero (vad nu det är), han spelar bara en man som håller på att förgås av kärlek och sorg. Ändå fint.

"det bästa" vs "bara jävligt bra"

Ibland hör man folk prata om ”det bästa”. Den bästa filmen, den bästa låten, den bästa boken osv. Alltså inte bara ens personliga favorit utan det bästa. I sin recension av ”Casablanca” skriver AllMovie att det är en film som många anser vara den bästa Hollywoodfilmen, och även om det är svårt att säga om det är rätt eller fel så är det den kanske bästa kandidaten till en sådan titel eftersom det är en film som har allt. Och det har den ju – spänning, kärlek, humor, politik, musik, oförglömliga repliker, oförglömliga bilder, oförglömliga skådespelare. Men den bästa filmen? Jag vet inte. ”Casablanca” kommer aldrig vara världens bästa film för mig, helt enkelt för att jag har lite svårt för saker som har den där ”det bästa”-kvaliteten.

Missförstå mig inte. Jag tror på kvalitet. Jag tror på att vissa saker rent objektivt är bättre än andra. Men det är inte samma sak som att sträva efter ”det bästa” när man gör konst. Det är inte bara pretentiöst, det är pretentiöst på fel sätt (ja, det finns bättre och sämre sätt att vara pretentiöst på). Det är som ”the Great American Novel”, den där romanen som så många amerikanska författare försökt skriva ända sedan Mark Twains ”Huckleberry Finn”. Se exempelvis F Scott Fitzgeralds ”The Great Gatsby”, John Steinbecks ”The Grapes of Wrath” eller Jack Kerouacs ”On the Road” – böcker som vill så mycket, vill fånga så mycket, de vill fånga allt det som är Amerika just i den stund de är skrivna. Det är böcker som kandiderar till att vara Den Bästa Amerikanska Romanen.

Men en bok som J.D. Salingers ”Räddaren i nöden” är per definition inte Den Bästa Boken. Jag tror inte Salinger siktade på att göra den stora amerikanska romanen när han skrev den, jag tror bara han ville skriva en jävligt bra bok. Och han gjorde det och den blev fantastisk och vi kommer aldrig att sluta älska den. Den har en kvalitet som varken ”Casablanca” eller ”On the road” har – en sorts rå intimitet, något som privat och sårbart, något som är motsatsen till ett mäktigt famntag kring hela kontinenten.

Jag tänker på allt detta när jag läser om Wilco i SvD och samtidigt lyssnar på Beach House. Deras ”Teen Dream” är fortfarande den bästa skiva jag har hört i år. Beach House försöker inte vara världens bästa band, de försöker inte göra världens bästa skiva, de försöker bara göra en jävligt bra skiva. Samtidigt finns det band som Wilco eller Radiohead eller The Flaming Lips, som verkligen vill vara… ja, världens bästa band. Och de är inte dåliga, det är bara det att de förlorar något i processen. Charm? Ödmjukhet? Spontanitet? Nej, det är inte det, det är inte rätt ord. Det är i motivet det brister, inte i den slutgiltiga produkten. Motivet handlar om ens syn på konst, konstens funktion.

Det finns de som gör konst för konstens skull, och de som gör konst för livets skull. Obs: jag menar inte skillnaden mellan l’art pour l’art och ”nyttig” konst, all bra konst är väl mer eller mindre l’art pour l’art, men även om man gör konst som inte försöker vara nyttig kan man ha olika ingångar. Jag tror att Wilcos ingång skiljer sig rätt mycket från Beach House. Wilco vill göra stor musik, vara världens bästa rockband, och på sätt och vis kan man säga att de lyckas. Beach House vill bara fånga något enkelt och rent. De försöker inte gå till historien och kommer förmodligen inte att göra det heller. Men de gör konst för livets skull. Det är livets som ska skildras, inte fåfänga rockdrömmar. (Ibland består ju livet av fåfänga rockdrömmar, och skildringar av sådana kan då ha ett visst värde, typ första låten på Oasis första skiva, men det känns ju väldigt fattigt att bygga en hel karriär enbart på sådana skildringar.) En blick. En känsla. En promenad i parken. En rak replik: I’ll take care of you, if you ask me to. Det är samma sak som J.D. Salinger – något litet, men något sant. Inte sant som i ”det har hänt på riktigt” utan som i ”såhär ser livet ut på riktigt, såhär känns det på riktigt”.

Jag är osäker på om Michael Curtiz motiv till att göra ”Casablanca” var att göra världens bästa film, men nog tänkte han att han ville göra en film som skulle tilltala så många som möjligt. Dock finns det ett antal regissörer som verkligen försöker göra Världens Bästa Film då och då, och det är alltid lika tröttsamt, och de blir alltid lika översköljda med Oscars. Det är i och för sig kanske värre med regissörer som inte ens vill det, utan som bara vill göra cynisk underhållning utan några som helst ambitioner till djup och eftertanke, men jag vet inte ärligt talat. Underhållning har ju den fördelen att det åtminstone kan vara underhållande.

Vem är bäst rappare av Jay-Z och Gucci Mane? Jay-Z. Vem gillar man mest? Gucci. Förstår ni vad jag menar? Och det är inte för att Gucci är mindre ambitiös. Han såg till att gästa på hundra olika singlar och tänkte nog att ”The State vs Radric Davis” skulle bli ett toppenalbum. Att han sedan misslyckades med det är en annan sak. Jay-Z däremot börjar mer och mer anta skepnaden av hiphopens Bono. Han vill inte bara göra lite soft musik. Han vill vinna en Grammy.

Sista kommentaren: att något tillhör ”det bästa”-genren behöver inte betyda att det inte är bra. Ta en bok som ”The Great Gatsby”, den är ju fantastisk. Men jag tycker att den är fantastisk trots att den försöker vara the Great American Novel, inte för att den är det. Den är romantisk, har ett vackert språk och en bra story. Det är egenskaper som ingen kan ta ifrån den.


sångare som samplar sångare

Här är en mikrotrend som gärna får växa: manliga R&B-sångare som samplar kvinnliga popsångerskor för refrängerna. Först Jason Derülo som samplade Imogen Heap i "Whatcha say", nu Romeo som samplar Taylor Swift i "Romeo save me". Det är ju alltid trevligt med manliga/kvinnliga duetter, men inom soulmusik blir det ofta alltför demokratiskt - först får den ene sin vers & refräng, sen får den andre sin vers & refräng, sen en vers & refräng där båda får sjunga samtidigt. Pop och rock har en annan tradition - mannen ses automatiskt som en sämre sångare (är det oftast också) så han får ta de lågklassiga verserna, medan tjejen är the main attraction och får sjunga den fina refrängen. Exempel: "Where the wild roses grow" med Nick Cave och Kylie Minogue. Och det som händer nu inom R&B är att man närmar sig den vita modellen, dvs bygger på kontraster i en större utsträckning. Och visst är det kontrast mellan Jason / Romeo respektive de samplade tjejerna. Det är trevligt, låtarna som hade varit bra även utan denna gimmick blir bättre.

Gissningsvis har de manliga R&B-sångarna (och deras låtskrivare och producenter) fått den här idén inte genom att lyssna på Nick Cave, utan genom att lyssna på den typ av raphits som Kanye West och Just Blaze populariserade i början av 00-talet. Cam'rons "Oh boy", Erick Sermons "Music", Gang Starrs "Natural" etc - duetter mellan samplande rappare och samplade gamla röster. Att sampla nya poplåtar istället för bara gamla souldängor är sympatisk utveckling, och det är för övrigt inget som R&B-sångarna uppfann - exempelvis gjorde ju Kid Cudi, Kanye och Common en underbar raplåt, "Make her say", av Lady Gagas "Poker Face" förra sommaren. (Av rent arkeologiskt intresse kan 90-talsduetten mellan Natalie Cole och hennes avlidne men samplade pappa, "Unforgettable", nämnas i det här sammanhanget.)

Hur som helst. Från rap som samplar instrument till sång som samplar sång. Vi rör oss i en mer vokal riktning, vilket är intressant. Björk gjorde en skiva för några år sedan, "Medulla", som om jag inte minns fel BARA bestod av röster som användes och arrangerades på olika sätt. Ändå coolt. Apropå Björk så måste jag säga att jag blev väldigt lycklig när nyheten om att hon får årets Polarpris anlände. Äntligen 1) en kvinna, 2) någon som har lika många intressanta projekt framför sig som bakom sig i karriären. Jag hatar det här med att ge pris för lång och trogen tjänst, det är så mycket pengar som de inte behöver, Bob Dylan och Pink Floyd och de andra. Tänk om exempelvis Damon Albarn hade fått Polarpriset - tänk så många intressanta projekt och inspelningar som de pengarna hade kunnat investerats i? Eller J Dilla, om han inte hade dött, eller Four Tet, eller El Perro del Mar. Ja, ni fattar. Det är såna människor som man ska skänka en miljon.


en famn i varje hamn

Jag skriver ju om klassisk musik för tidningen Opus, visste ni om det? I det nya numret, som precis kommit ut, har jag en L Å N G artikel om Schumann och Chopin, inte det vanliga meningslösa biografisnacket, utan ett sökande efter essensen i respektive tonsättares musik. De var ju ganska olika. Men ärligt talat gillar jag Chopin mer och mer. Han kommer aldrig att bli en hjälte för mig, men som skapare av sublim bruksmusik är han förmodligen oöverträffad.

http://www.opuspress.se/


Nya numret av Nöjesguiden måste ni också kolla upp. I ett unikt move beslutade man att låta hela tidningen ha ett kritiktema. Det är folkbildning, det är vackert. Jag tog givetvis tillfället i akt och skrev en essä om musikkritik, som går att läsa på hemsidan:
http://nojesguiden.se/artiklar/musikkritik-%E2%80%94sa-funkar-det

Jag skrev också en liten hyllningsartikel till Yelawolf och Jackie Chain. Två killar som är bra på att göra soundtrack till att köra bil på natten och vara deprimerad men inte visa det. Fast artikeln handlar mindre om det och mer om deras hudfärg:
http://nojesguiden.se/artiklar/hiphop-pa-lika-villkor

Apropå ovan nämnda rap-subgenre så får ni här som en bonus topp 3 låtar med den bästa gruppen inom denna stil, The Mob Figaz:
1. Money
2. Dopeman (me)
3. K.I.L.L.E.R.

figaros bröllop


Yo! Jag var på opera i måndags. Såg Figaros bröllop. Jag såg den på folkoperan en gång när jag var liten, men jag minns inte så mycket av den uppsättningen. Min relation till Figaros bröllop består egentligen av att jag älskar uvertyren så himla mycket – en av Mozarts mest hittiga stycken, in a good way. John Landis valde kongenialt att använda den musiken i inledningsscenen till ”Ombytta roller” (1983), där det fattiga och det rika Philadelphia korsklipps till de frejdiga tonerna. Men i princip var operan ett nytt och fräsch verk för mig.

Figaros bröllop är en fars med stort f. Det är buskis, under-bältet-humor, det slås i dörrar, det finns en greve och en trädgårdsmästare, alla är glada och liderliga. Så varför är det då en perennial classic? Till 90 % beror det på Mozarts förstklassiga musik. Men de övriga tio procenten består av folks behov av enkel och effektiv underhållning, och librettisten da Pontes förmåga att ge det till dem. Den manliga publiken får känna att boys will be boys, hö hö, och den kvinnliga publiken får erkännandet att även det andra könet har sexualitet. Lagom konservativt och lagom modernt (för att vara underhållning för rika på 1780-talet), helt enkelt väldigt safe, ett koncept som gått hem hos generation efter generation. Karlarna har makten men kvinnorna är smartare – alla i publiken känner identifikation och blir nöjda.

Det måste vara frestande att som operaregissör leka med ett sånt här material – alla känner till historien, alla vet att den är förlegad (synopsis i korthet: greven vill ligga med tjänarens fru, och han har av tradition rätt att göra det), ingen tar det riktigt på allvar. Regissören och scenografen Ole Anders Tandberg leker dock inte så mycket med materialet som han skruvar upp det. Han tar ut svängarna, alla karaktärer är riktigt virriga, riktigt lustiga, riktigt heta på gröten. Det är lite hysteriskt och jag tyckte att det var ett minus. Chill out, ville man säga till honom, var inte orolig, publiken kommer tycka att det är kul även om inte samtliga karaktärer står och fladdrar flamsigt längst fram på scenen i slutet av andra akten. Karaktärerna är visserligen stereotyper, men nu blev de karikatyrer.

Med det sagt: det var fortfarande en väldigt bra uppsättning. Framför allt Susann Végh som Cherubino och Maria Fontosh som grevinnan (har för mig att det var hon som gjorde Mimi när jag såg La Bohème häromåret) sjöng makalöst bra. Det verkar som om Cherubino, som alltså är en kille, alltid har spelats av en kvinna, även på urpremiären 1786. Intressant. Han är utan tvekan den karaktär som man tar sitt hjärta mest av alla. Figaro själv är ju rätt trist, korkad på ett osympatiskt sätt, Susanna går omkring och är lika glad hela tiden, greven är en ganska svinig bonus pater familias som utan samvetskval bedrar sin fru (ok, han skäms lite i sista scenen), och Marcellina är med för lite för att verkligen göra ett djupt intryck. Den sorgsna men behärskade grevinnan är dock en karaktär som man verkligen bryr sig om. Och Cherubino då, den unge pagen med en explosiv libido. Hans aria "Voi che sapete” är en av operans höjdpunkter och en av de största hitsen.

Denna uppsättning handlade mycket om sex. Scenen där grevinnan och Susanna klär om Cherubino var steamin’ hot, av någon anledning sodomerar Figaro den metrosexuelle Chirubino under ”Non più andrai” (han sjunger ju hånfullt om hur jobbigt det kommer bli för Cherubino i armén, men förnedringen är uppskruvad till en ganska obehaglig nivå), och Susannas agerande när hon i slutet försöker få Figaro (som tror att hon är grevinnan) att förföra henne kan få vem som helst att rodna. Erik Lindegren skrev att Figaros bröllop är den mest erotiska av alla operor. Fars och erotik är visserligen ganska långt ifrån varandra, men Mozart kan ju det här med sensualism (det är inte för inte som Bo Widerberg lyckades förvandla den långsamma satsen från en pianokonsert till kärleksmotiv i ”Elvira Madigan”) och jag tycker att både ”Venite inginochittevi” (omklädningsarian) och ”Crudel! Perché finora” – Susannas och grevens duett när hon lovar honom ett kärleksmöte – är så nära R. Kelly som wienklassicismen kommer. R. Kelly gillar för övrigt också fars.

Bottom line: inte någon av de bästa föreställningar jag sett på operan, men ändå väldigt bra.