neneh cherry - blank project



Pop  
Neneh Cherry  
”Blank Project”
(Smalltown Supersound/Warner)  
Betyg: 4

Om ett par veckor fyller Neneh Cherry 50 år. Få svenska artister har orkat genomgå så många kreativa pånyttfödelser och hållit sig relevant så många år efter genombrottet som hon. Ständigt har hon bytt skepnad, på ett högst naturligt och avslappnat sätt. Basingredienserna i hennes musik har alltid varit desamma – sväng, attityd och värme – men musiken de resulterat i har varit lika föränderlig som samtiden och Cherrys eget liv.

Att längta efter en ny ”Buffalo stance” vore därför lika meningslöst som att hoppas på en fortsättning på den postpunk som hon gjorde som medlem i Rip Rig + Panic, den triphop hon gjorde med Wild Bunch-kollektivet eller det experimentella familjeprojektet cirKus. Neneh Cherry står aldrig still, hon är alltid på väg mot nästa utmaning. Hon är trogen mot nuet.

Förra skivan, coveralbumet ”The Cherry Thing” som gjordes tillsammans med frijazztrion The Thing, förärades med remixer av bland andra Kieran ”Four Tet” Hebden. ”Blank Project” är på sätt och vis en logisk fortsättning: ytterligare ett samarbete mellan Cherry och en egensinnigt svängande grupp, denna gång den halvelektroniska duon Rocketnumbernine, och skivan har producerats av Hebden. 

Här blandas minimalistiska arrangemang, skimrande syntar och grådaskigt vemod med personligt låtskrivande. Efter förra skivans covermaraton tycks Neneh Cherry, som glider mellan sång och rap, bubbla av uttrycksbehov, och texterna behandlar allt från fobier till sorg över moderns bortgång. Hon ger helt enkelt mycket av sig själv, och det är bara att tacka och ta emot. ”Blank Project” är hennes mest solida album hittills. 

Bästa spår: ”Everything” 

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(Dagens Nyheter 2014-02-26; läs även
Matilda Gustavssons intervju med Neneh Cherry i samma nummer.)

jag har intervjuat agnès varda!



En sista fråga: i en scen i Agnes stränder pratar du om Jacques Demy, och du gör en parafras på René Magrittes tavla Älskarna för att illustrera er kärlek. Magrittes tavla visar ett älskande par som omfamnar varandra men deras läppar kan inte röra vid varandra eftersom deras ansikten är täckta. Det är en ofullständig kärlek, det finns ett fysiskt avstånd...

- Den scenen kom till efter att jag på en loppmarknad såg gamla foton på filmskapare och av en ren slump låg en bild på mig och på Jacques Demy precis bredvid varandra. Jag blev så rörd. Jag frågade mig själv: är vi nu ett älskande papperspar? Men jag kom fram till att svaret var nej eftersom kärlek även innehåller något fysiskt och sentimentalt. Scenen du pratar om är en hyllning till Magritte och mannen och kvinnan med vitt tyg som täcker deras ansikten. I min film går de baklänges in i mitt hus. Mannen har stånd – denna tre sekunder långa bild gjorde att Canal+, som hade köpt rättigheterna till filmen, vägrade visa filmen på dagtid – det handlade om köttslig kärlek. För jag ville visa att kärlek inte bara är papper, det är också något som uttrycks med kropparna. Vad var det du ville veta?

Jo, frågan är väl egentligen: är kärlek starkare än döden?

- Jag vet inte vad det betyder. När man älskar någon och den älskar en tillbaka slutar man inte älska den personen. Om man älskar sina föräldrar slutar man inte älska dem för att de dör. När det gäller kärlek mellan man och kvinna: det är klart att jag saknar Jacques Demy. I Agnes stränder känner man kanske av att jag saknar honom, fast jag pratar inte så mycket om det. Men man känner hans frånvaro. Jag tyckte det var fint att få in det på ett så pass ljust och lätt sätt. Det är en glädjefylld film, den är full av energi, den handlar inte om att begråta någon som inte finns längre, den är inte romantisk på det sättet.

Läs hela intervjun
här. Och läs gärna det jag skrivit här på bloggen om Agnes Vardas "Efterskörd" och "Agnes stränder", två filmer jag älskar, framför allt den förstnämnda.

sean paul - full frequency



Dancehall

Sean Paul
”Full frequency”
(Atlantic/Warner)
Betyg: 1 

När Sean Paul slog igenom med sitt andra album ”Dutty rock” hösten 2002 förde han rå, kompromisslös jamaikansk dancehall rakt in i amerikanska och europeiska hem och visade vilken klockrent kommersiell popmusik det är. Med åren har hans lika melodiösa som buffliga toastingstil förblivit intakt, men han har blivit en slappare låtskrivare samt gett efter för det stora skivbolagets önskemål om ett mer amerikaniserat sound. Sjätte albumet ”Full frequency” fortsätter förvandlingen som började på förra skivan: dancehall pressas ner i en illasittande kostym sydd av mesiga rytmer, R&B-ackord och fläskiga syntar. Jamaika är sorgligt avlägset. För den som är intresserad av bra 2014-dancehall rekommenderas i stället Demarcos ”Wine down low” och Vybz Kartel & Gaza Slims senaste duett ”Wickedest ride”.

Bästa spår: ”Anyday” 

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(Dagens Nyheter 2014-02-19)




johannes brahms



Stackars Brahms. En gång i tiden räknade man honom som ett av "de tre B:na" - Bach, Beethoven och Brahms - men sedan länge har han degraderats till att "bara" vara en av romantikens absolut främsta tyska tonsättare. Något geni var han inte, och den samtida tysken Wagners status är betydligt högre. Wagner är ju mer intressant, både som person och rent konstnärligt. Men jag vägrar ge upp om Brahms, då och då försöker jag ge mig in i hans musikvärld. Idag är en sådan dag. Jag utgick från denna tes: 1) allt som Brahms gjorde som ungtupp kan man skippa, det är hans sista två decennier i livet, från 1870-talets mitt och framåt, som är värt att lyssna på, 2) hans symfonier och stora orkesterverk är kanske ståtliga och imponerande, men också fett tråkiga, det måste vara i det mindre formatet som han kom till sin rätt som mest, och 3) vokalmusiken är ett eget kapitel och får tas itu med en annan gång. Jag gjorde då en playlist med
Brahms musik för solopiano (1878-1893) och en med annan kammarmusik av Brahms från 1873-1893 och de blev faktiskt riktigt bra. Största överraskningen var musiken för klarinett + piano eller stråkkvartett som Brahms komponerade i början av 1890-talet - otroligt fin, innerlig, blygsam musik. Den som ändå kunde spela klarinett.

r. kelly - right back



från
vinterpärlor

Den här bloggen hade inte hetat som den heter om det inte vore för Anna Hellsten. Häromveckan hörde hon av sig och sa att hon skrev en artikel om det klassiska dilemmat att skilja på konstnär och konstverk och undrade om jag hade något att säga om saken, och det hade jag, och i lördags publicerades artikeln i Sydsvenskan och ni kan läsa den här. Bara ett litet tips! Artikeln handlar inte bara om R. Kelly utan även om Woody Allen, Chris Brown och Roman Polanski. Och jag snackar lite om Ultima Thule, Sizzla och Sjostakovitj.

Skulle bara vilja tillägga detta: det är alltid lättare att ta avstånd från en konstnär om konstverket är dåligt. Det är väldigt lätt för mig att hata Lars Vilks, för jag tycker att hans rondellhundar är kass konst. Och jag tror att folk har lätt att ta avstånd från R. Kelly just nu, för hans senaste skiva "Black Panties" är inte så himla bra. Den har typ två bra låtar. "Genius" är den ena, och går ut på att R. Kelly vill vara ett erotiskt geni precis som Rut Hillarp.

Den andra är ”Right back”. Den handlar om att försöka göra gott men falla tillbaka i gamla destruktiva mönster, att gå i kyrkan och be men inte finna någon frälsning ("it did nothing for a nigga"). Om man tolkar den låten som att den handlar om att R. Kelly inte kan låta bli att begå sexbrott, alltså ett "bevis" i Jim DeRogatis mening, missar man poängen: det är konst som uttrycker något djupt mänskligt, ångesten i att inte lyckas ta sig ur destruktiva banor, självhatet som följer, sorgen i att inte finna tröst hos Gud. Det finns inte många R&B-artister som sjunger om dessa saker, men R. Kelly gör det och han gör det svinbra, och det gör honom till en av de största och mest intressanta.

the teardrop explodes - tiny children

 


från
vinterpärlor 

Upptäckte denna låt på en playlist som Andres Lokko gjort. Tycker den är fin. Precis som med Kents "Celsius" tilltalas jag av slutet som öppnar för osäkerhet: "oh no, I'm not sure about / those things that I cared about / oh no, I'm not sure / not anymore". Själva musiken låter, med sina tunga men inte fläskiga syntar, som den skulle platsa i "Nausicaä från vindarnas dal" (just den, inte någon av de senare Miyazaki-filmerna med Joe Hisaishi-musik). Så rätt passande Magritte-bild i detta YouTube-klipp.

Teardrop Explodes är ett sånt där band som jag länge tänkt att jag skulle vilja lyssna in mig på. I det tidiga 00-talet, då det fortfarande fanns en avgrund mellan att läsa om band (på allmusic!) och systematiskt kunna lyssna på all musik de spelat in utan att det kostade skjortan, var de ett av banden som passerade revy. Men det är aldrig för sent. Idag blev jag tipsad om Teardrop Explodes "Brave boys keep their promises" och jag lyssnade nyss på den. Bra låt (och bra låttitel) fast "Tiny Children" är i en klass för sig.

linnea henriksson - du söker bråk, jag kräver dans



Pop
Linnea Henriksson
”Du söker bråk, jag kräver dans”
(Sony)
Betyg: 3 

Svensk pop som tårtdiagram har länge varit orättvist uppdelad – bitarna för bred kommersiell pop och smalare indierelaterad musik har båda varit rejäla, men tårtbiten för mellantinget, lättillgänglig folkig pop som ändå har mycket finess och konstnärlig integritet, har varit sorgligt liten. Men detta har förändrats de senaste åren. Oskar Linnros, Veronica Maggio och Daniel Adams-Ray har gjort succé med albumorienterad pop på svenska som välsignats både av kritikerkåren och den stora publiken.

Linnea Henriksson bör räknas som en del av samma våg. Hon har en bakgrund i både jazzgruppen Prylf och ”Idol”, men med solodebuten ”Till mina älskade och älskare” tog hon ett kliv in i den popvärld som passade henne bäst, och in i den unga generationens hjärtan: hon utsågs till årets artist på fjolårets P3 Guld. På detta andra album återbesöker Henriksson soundmässigt sin högstadietids favoritmusik hiphop, men resultatet låter mer som en mysig hemmafest än som vilda klubbnätter. Lilla Namo gästrappar på ”Klassfotot” – denna typ av samarbeten borde bli vanligare inom svensk musik, och kommer nog bli det.

Linnea Henriksson är som sångerska tydligt influerad av Veronica Maggio, och har en starkare röst men svagare texter. Men melodierna är tjusiga, vilket mestadels ursäktar orden som skaver. I arrangemangen ekar såväl Gershwins ”He loves and she loves” som Salt-N-Pepas ”Push it”, vilket säger något om skivan: den befinner sig någonstans mellan elegant feelgood och prestigelös partymusik.

Bästa spår: ”Klassfotot”, ”Ensamheten”

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli 

(Dagens Nyheter 2014-02-12)

Modern Talking - You're My Heart, You're My Soul '98



från
vinterpärlor :D

gold panda på debaser


Denna lät ännu bättre live!

Gold Panda
Scen: Debaser Medis, Stockholm
Betyg: 4 

Något har hänt med Sveriges indiekultur. Nya vindar blåser. Det är lördag kväll på huvudstadens största scen för indiemusik, och här finns varken gitarrer eller vokalister i sikte.

Förändringen har inte skett över en natt. När Debaser Medis öppnade hösten 2006 bestod bokningarna till stor del av konservativ rock som Johnossi, Takida, Backyard Babies och Timo Räisinen. Idag bjuds vi istället på en konsert med den brittiske DJ:n och producenten Gold Panda som skapar instrumental elektronisk musik av det mer experimentella slaget. Lokalen är så gott som full och alla dansar glatt. Det hade inte hänt för bara några år sedan men nu är det fullständigt självklart. Att sia i vilken musik som ”är framtiden” är meningslöst – men detta är samtiden, och den är vacker.

Gold Panda, som egentligen heter Derwin Shlecker, är en 33-årig engelsman. Hans musik bär spår av post-dubstep-rytmer, technons episka ljudlandskap, folktronicans organiska grooves, mjuka housepianoackord, chillwavens drömska loopar, glitchens knaster och Araabmuziks hiphopkaos – men även om han inte uppfunnit ingredienserna är receptet för att mixa ihop dem hans eget. Balansgången mellan lättillgänglighet och minimalism är perfekt – det låter smart men aldrig för smart, det är musik som man både kan dansa sig svettig till och ha som sällskap till en kopp kaffe.

Det närmaste Gold Panda har varit en hit är singeln ”You” från 2010, som är så underbart vanebildande att popsångerskan Charli XCX spelat in en cover av den. Att det är hans största låt är pandan väl medveten om: det är konsertens självklara höjdpunkt, utsträckt till majestätisk längd, och ett tag innan han spelar den blandar han in låtens vokalsampling i en annan låt för att på så sätt plantera ett frö och skapa förväntningar. Över huvud taget har Gold Panda en fin känsla för dramaturgi och dynamik, även inom enskilda låtar som ständigt morfas och får nya nyanser, och till slut har han lyckats få även den kyligaste åskådaren att dansa. Det enda jag kan klaga på är att min favoritlåt, den bitterljuva halvtempoballaden ”Casyam_59#02”, aldrig spelas.

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(Dagens Nyheter 2014-02-10)

rusalka



Ikväll ska jag se Antonin Dvoraks opera "Rusalka" från förra sekelskiftet, på Bio Rio i Stockholm som livestreamade ett framförande från The Met i New York i lördags (detta är reprisen). Jag har aldrig varit på en sådan här uppsättning förut, I'm excited! Renée Fleming gör titelrollen med sin honungslena stämma! Om ni är sugna på att gå dit så börjar det kl 18,
läs mer här!

Rusalka är en berättelse som påminner om H.C. Andersens "Den lilla sjöjungfrun" och "Undine" av Friedrich de la Motte Fouqué (intressant för mig eftersom min favoritförfattare E.T.A. Hoffmann komponerade en opera baserad på den). Budskapet är: love is real, och män är opålitliga. Tror det kommer bli asfett. Jag är mest intresserad av träskhäxan Jezibaba, även känd som Baba Jaga på andra slaviska språk. Här är en fin Baba Jaga-skildring från 1902 (av Ivan Bilibin):

 

katy b - little red


Jag är inte helt nöjd med formuleringen i första meningen i recensionen. Vad jag menade var att det finns brittiska sångerskor som vill låta brittiska, och brittiska sångerskor som vill låta amerikanska. Inte som att Sandy Denny och Vashti Bunyan osar av Londons klubbkultur direkt (jo på ett sätt, om man tänker att folkrockscenen också är en klubbkultur; de låter hur som helst mer engelska än amerikanska).

Pop
Katy B
”Little red”
(Sony)
Betyg: 3

Engelska sångerskor kan delas in i sådana som doftar av Londons uteliv och sådana som försöker låta som amerikanska souldivor. Katy B tillhör den första kategorin och verkar i samma stolta tradition som Sarah Cracknell och Lily Allen. På sitt pigga debutalbum från 2011 serverade hon modern discopop med house, breakbeats och dubstep som fundament. Nu siktar hon på ett vuxnare och mindre omedelbart tilltal – sången och låtskrivandet har en framskjuten roll, att fånga samtidens hetaste sound står inte högst upp på agendan. Det är inte så mycket soundtracket till klubben som till den inte överlyckliga taxiresan därifrån. En sympatisk skiva för alla anglo­filer, trist att det fina Jacques Greene-producerade titelspåret från ”Danger”-ep:n inte är med.  

Bästa spår: ”All my lovin”

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(Dagens Nyheter 2014-02-05)

paradise hotel



Nej, jag har inte sett ett enda avsnitt av Paradise Hotel, varken denna säsong eller någon tidigare. Men för första gången känns det som att jag missat något. Mina vänner har varit sålda och följt det med en frenesi som jag inte skådat sedan Knausgård-hypen på kultursidorna. Igår var det final, och innan dess publicerade min vän Max utförliga analyser av alla deltagare på Facebook. Efter att ha läst dem blev jag ännu mer peppad på serien, och ännu mer bitter för att jag missade det. Jag frågade honom om jag kunde få publicera hans texter här på bloggen, och han sa ja (men betonade att porträtten baseras på rena spekulationer från hans sida), så here goes:

Samir  

En otvetydig konung, men därmed inte sagt att han saknar brister; tvärtom är det en del av vad som gör honom till en så stor människa. Han faller lätt offer för frestelser, och begår stundom tveksamma handlingar under utomstående inflytande om det gäller någonting han själv redan lutar åt (detta är naturligtvis något som skrupulösa motståndare har lärt sig att utnyttja). Han finner det ansträngande att både att tänka och att tala, vilket gör att han ofta blir missförstådd och inte kan eller orkar försvara sina handlingar särskilt väl inför andra (detta är naturligtvis också en svag punkt som andra vet att utnyttja). Men i grund och botten har en okuvlig känsla för vad som är rätt fel. Han har en orubblig inre moralisk kärna som han inte komprimissar med, och det är bland annat vad vad som gör honom till ett sådant föredöme som människa. En människa som det är en ära för alla som känner honom att ha i sitt liv, vare sig de har vett att inse det eller ej.

Anja  

Också en människa med bergfast integritet, vilket är en av anledningarna till att hon och Samir har funnit varandra. Hon har inte många brister, men det är paradoxalt nog kanske hennes största brist. Hon hänger sig åt svartsjuka ibland, men den är oftast berättigad. Annars är hon balanserad, och rör sig aldrig långt från sin inre jämvikt, vilket också gör henne lite tråkig. Men det gör å andra sidan hennes små avsteg, som när hon faller för en frestelse, desto mer värdefulla som bevis på hennes mänsklighet. En genom-reko person, som det också är en ära för hennes vänner att känna.

Joppe  

En enkel man. Extremt begränsad kognitiv förmåga. Fångad i myten om sig själv som en go och glad göteborgare, med glimten i ögat, som därför kan säga lite vad han vill. Det är en person som måste kämpa för att få grepp om sin omgvining, och det är väldigt sällan han är villig eller kapabel att göra den ansträngningen, om han ens inser att den behövs. Han är en tölp, som lätt slänger ut sig förflugna ord som landar fel. Men han har goda intentioner - egentligen vill han göra rätt för sig, och vara människor till lags, vara deras vän och få dem att må bra. Han är en vilsen människa i de flesta sällskap, men om han får leva utan komplikationer bland likasinnade har han alla möjligheter att få ett lyckligt och meningsfullt liv.

Aina  

Åh... herregud, var ska man börja? *rodnar*... Okej, det första man måste säga om Aina är att hon är en väldigt empatisk person, och det är källan både till hennes styrkor och svagheter. Hon känner sig väldigt starkt sammankopplad med andra människor. Hon känner väldigt starkt för dem, och upplever deras känslor som vore de sina egna. Det gör att hon har lätt att skaffa vänner och alltid är väldigt mån om att få dem att må bra. Men det gör att hon också lätt slits åt olika håll, och ofta lovar saker i stunden som hon inte borde. Hon har ingen lika stark inre kärna som Anja eller Samir. Men det är för att hon tror gott om människor. Hennes främsta kännetecken är att hon är en oerhört varm person, som sprider glädje omkring sig. Hon är också väldigt lättsam och tar inte sig själv på särskilt stort allvar. En dag kommer hon att göra en man väldigt lycklig, läka hans sår och få honom att känna sig som en älskad och välrundad person, istället för ett vandrande lik :)

Niklas  

Oj... också väldigt svårt att veta var man ska börja. En extremt intressant karaktär. Väldigt motsägelsefull. Han har en enorm och hotfull kroppshydda, men en mild och mjuk röst. Han är en utpräglad macho-man, som samtidigt har en lutning mot att klä ut sig till kvinna, och kanske även delta i homosexuella lekar. Kanske är det också en undertryckt homosexualitet som ligger till grund för det som har utmärkt honom mest som person inne på Paradise, nämligen benägenheten att hålla sina känslor under kontroll och låta intellektet styra. Niklas är den totala motsatsen till Aina. Hon låter känslorna styra sina beslut (vilket antagligen är helt rätt - att hamn i en fångarnas dilemma med Niklas är inte att rekommendera, varför det var klokt att, på magkänsla, välja Tobbe), medan Niklas försöker stänga av sina känslor för att använda huvudet, i tron att det ger honom möjlighet att fatta mer rationella beslut. Han tror att den intellektella intellegensen är bättre än den känslomässiga. Han utförde två överlagda mord, i tron att sådan kallblodighet skulle gynna honom i spelet, även om hans magkänsla borde ha sagt, och nog sa, till honom att det skulle straffa sig. Han försökte få ett övertag över aina genom att stänga av sina känslor, och bemöta hennes värme med kyla i tron att det skulle stärka hans ställning. Men aina ryggar instinktivt från sådant beteende; det gör henne vaksam och misstänksam och slutligen svekfull mot honom, men trogen sig själv. Niklas vilja att låta intellektet styra är ett dödsdömt företag. I slutändan går försöken att undertrycka känslorna bet, de gör uppror och övermannar honom till slut, och det blir också hans fall. Under sin tid i paradiset har ödet, och hans egna handlingar, försatt honom i positioner av extremt yttre tryck, som i kombination med det inre till slut fick det brista. En av de mest fascinerande karaktärerna i paradiset, vars minne vi kommer att bära med oss länge.

Paow  

Paow är ett klassikt exempel på en kvinna som dras till farliga män. Tanken på att en man som beter som ett tvättäkta svin mot andra ändå kan behandla just henne med ömhet är något hon inte kan motstå. Det leder oundvikligen till att han också sårar henne, men det är inget som avskräcker henne utan tvärtom. Smärtan av hans grymhet kan enbart lindras, känner hon, av att han åter behandlar henne väl. Och så håller det på... Kanske bär hon också på en dröm om att kunna omvända honom, vilken naturligtvis är futil. Det finns en också en viktig komponent av ren djurisk attraktion i hennes relation till Jeppe. Han är en alfahanne som besegrar alla andra hannar, vilket naturligtvis får henne på fall. Inte helt orelaterat är han såklart också utrustad med en stor, ståtlig oh fysiskt oerhört attraktiv kroppshydda samt en enorm penis. Nu har tyvärr den här posten om Paow främst kommit att handla om Jeppe, men det är för att det är så hon har kommit att definiera sig själv, i sin relation till omöjliga män. Om hon inte kan få uppskattning av dem är hon inget värd, känner hon. Detta är källan till många av hennes problem. Tyvärr är hon ingen stor tänkare, då hon aldrig har blivit uppmuntrad att bli det vare sig i skolan eller hemma, så hon ser främst de mest iögonfallande uttrycken för manlig vitalitet och makt, och missar de mer subtila egenskaperna som i dagens samhälle innehållerna nycklarna till de verkliga maktpositionerna, framförallt när åldern tar ut sin rätt. Hon är medveten om sitt problem, men ser inga sätt att åtgärda dem. Därför, är jag rädd, kommer hon att fortsätta bli illa behndlad av Jeppe och liknande män. Jag ser inte ljust på hennes framtid, men eftersom hon är så ung hoppas jag att visdom kan komma med åren.

Tobias  

Tobias ställde sig själv i väldigt dålig dager bredvid Samir i måndagens avsnitt, då han lurades att lisma inför Jeppe. Den maktfullkomliga Jeppe njöt av att se honom förödmjuka sig själv på det viset; i själva verket hade han för längesedan redan gjort sitt val om vem han skulle skicka ut. Övertygad om sin egen oinskränkta makt är Tobias den enda han ser som ett hot mot sin ställning, då han, i egenskap av sin sexuella läggning, har tillträde till kvinnornas sinnen och hjärtan på ett helt annat sätt än han själv. En anstötligt orättvis fördel som Jeppe inte kan fördra.

Det är lätt att döma Tobias för sitt låga beteende, särskilt bredvid den rakryggade Samir. Men innan någon dömer honom är det viktigt att veta några viktiga skillnader mellan dem i bakgrund. Tobias är, till skillnad från Samir, en överlevare. Eller rättare sagt, han har tvingats bli en överlevare, på grund av sin ställning som outsider, i egenskap av sin sexuella identitet. Samir har alltid varit den självklara mittpunkten i alla sociala sammanhang. Sin moders ögonsten och sin faders stolthet, sina bröders och systrars älskling. Familjens och antagligen hela släktens stolthet. Belönad med sin skönhet och sin älskvärda personlighet (någonting hans skönhet har gjort det enkelt för honom att utveckla) har han alltid varit omgiven av kärlek utanför också hemmet. Sedan tidig ålder har fått flickornas uppmärksamhet och vunnit pojkarnas respekt. Även om det vid några tillfällen har funnits människor som inte har dragit jämnt med honom, som av avundsjuka eller bitterhet har riktat angrepp mot honom, har dessa alltid varit perifera karaktärer, som Samir aldrig har haft anledning att vinna till sin sida; han har nog med beundrare och bundsförvanter som det är. Det är inte ens säkert att han har märkt av sina belackare alla gånger. Ibland händer det att folk blir arga eller till och med hatfulla mot honom, men han är i grunden medveten om att de blir det, inte för att de ogillar honom, utan för att de gillar honom för mycket, för att de inte får ha honom för sig själva utan måste dela honom med andra. Här ligger också förklaringen till Samirs trubbiga tänkande och talförmåga. De har aldrig vässats för att de aldrig har använts, för att de aldrig har behövts användas. Samir bemöts med generositet var han än går, och har råd att vara obegränsat generös tillbaka.  

För Tobias, å andra sidan, har livet sett väldigt annorlunda ut. Även om han alltid har fått starkt stöd hemifrån har hans familj vid tillfällen haft svårigheter att förstå honom, delvis för att han, till en början, inte till fullo förstod sig själv, eller ville acceptera heljhärtat vem han egentiligen var. Som homosexuell i en machokultur har han gått genom livet besatt av angrepp. Klen till växten har han inte kunnat göra som så många andra deltagare i Paradise Hotel och byggt upp sin kropp; han har istället satsat på att använda sin tunga som vapen, antingen i giftiga angrepp på personer som Joppe, eller för att ställa sig in hos personer som Jeppe. Han har alltid behövt att rädda sitt eget skinn, och har utvecklat en instikt för att alltid göra det, även i situationer där hans kampvilja går överstyr och framstår som overkill. Hans verbala angrepp har gett honom mycket stryk, men med tiden har hans plågoandar lärt sig att akta sig för hans vassa tunga, för ord kan göra lika ont som slag. Det handlar inte om vilka förolämpningar som helst, utan Tobias har utvecklat en nästan skrämmande förmåga att hitta och utnyttja folks svagaste punkter. När han skriker till Joppe att ingen på hotellet gillar honom, är det ett angrepp som går rakt in i hjärtat, för Joppe vet att han har hittat hans innersta rädsla, som han kanske inte ens själv har vågat erkänna för sig själv. Tobias är en överlevare som sagt, för att han inte har haft råd att agera moraliskt fläckfritt, som Samir. Men sina brister till trots, är Tobias en väldigt god människa, som bara har agerat oetiskt för ödet har delat honom en hand där det vore övermänskligt att agera på annat vis.

AK  

Tyvärr figurerade AK främst i de tidiga asvnitten, som jag inte har sett, men av det jag har sett kan jag bara konstatera att det är en genomsympatiskt och extremt attraktiv kvinna vi pratar om. Hon visade stora prov på list under detektivveckan, även om den slutade i svek och tragedi för hennes del. Att ödet förstörde hennes och Ainas vänskap, är en annan av Paradise Hotels stora tragedier.

Sebastian  

Sebastian Johanssons föräldrar adopterade honom på sin ålders höst, efter att i många år ha försökt att få egna barn. Som svart i en svensk småstad hade han svårt att få vänner (han var inte uttryckligen mobbad, det var mer att ingen direkt bjöd in honom) och tillbringade därför mycket tid i hemmet. Utan syskon kom hans föräldrar att forma honom. De var som sagt ålderstigna redan när han föddes, och var dessutom ovanligt föråldrade i sina tankor och vanor, utan att för den skull vara bakåtsträvare. Det var mer som att de kom från en annan tid. Det gav Sebastian en lillgammal och lite konstig personlighet, som stod ut i staden. Han hade svårt att få någon kontakt med sina kamrater i skolan, utöver sin ovanliga hudfärg. Men föräldrarna var älskvärda och gav honom allt de kunde ge honom, innan de gick bort båda två strax innan Sebastian tog studenten. Det var en svår tid för Sebastian, inte minst på grund av alla praktiska komplikationer som det innebar att behöva flytta. Han var ledsen, naturligtvis, över sina föräldrars död, men samitidigt var det något som hans tankar hade vant sig vid redan vid ung ålder. De hade heller aldrig haft en särskilt personlig relation, så som numera är vanligt, utan hade mest kommit väl överens på ett artigt vis, som föräldrarna i sin tur hade vant sig vid att göra hemmifrån.

Även om Sebastian var begåvad med ett ganska glatt humör kände han sig ofta väldigt ensam. Det gällde inte minst i hans relation till tjejer, som han ofta hade lite svårt att interagera med. Det var inte det att han aldrig fick kn****. Han hade många engångsligg men det var som att tjejerna aldrig hörde av sig igen, trots att de hade bytt nummer. Sebastian bestämde sig för att börja träna - han la nästan all sin tid på det - och fick ganska snart en ganska imponerande kroppsbyggnad. Detta ökade hans framgångar bland tjejer, men det var som att de svårigheter han hade haft tidigare på något sätt hade förvärrats. Oturligt nog hade inte ödet belönat honom med ett välhängt organ, något han kände gjorde tjejerna besvikna. Han kompenserade detta genom att vara så snäll och vänlig mot dem han bara kunde, men inte heller detta fick avsedd effekt, utan snarare tvärtom om. Men när Sebastian 2012 såg en annons för att ställa upp i Paradise Hotel kände han att hans bekymmer snart skulle vara till ända.

Emelie  

Emelie har många goda egenskaper, bland annat förmågan att stå upp för sina vänner. Men det bor ett monster inom henne, som av särskilda skäl ibland väcks till liv. Lite bakgrund: Emelie har en väldigt dålig relation till sin far. Som allra minst har han ignorerat henne och svultit henne på den uppmärksamhet ett barn förtjänar, men det är inte omöjligt att han också har utnyttjat henne sexuellt, eller kanske varit medveten om att någon annan närstående släkting till henne har gjort det. Att något liknande har hänt henne står i alla fall ganska klart; det var därför hon tog så illa vid sig av Joppes förflugna kommentar.

Den skadade relationen till fadern har fått Emelie att ständigt söka bekräftelse från män. Det gör hon på det mest iögonfallande och uppenbara vis, genom att skaffa enorma bröst. Och det fungerar. Hon försöker också återerövra sin sexualitet, som blev stulen i unga år, genom att vända den till något positivt istället för skamfyllt och smutsigt. Hon använder sex som ett vapen för att ta sig fram, och det skapar mycket drama på vägen, som hon vid det här laget är van vid att hantera. Ofta angriper hon förmodade motståndare i förebyggande syfte, till och med.

När Emelie kom in på hotellet drogs omedelbart, naturligt nog, till Samir. Hon var inte bara fysiskt attraherad utan blev blixtförälskad. Att Samir sedan försmådde henne var det värsta som kunde hända henne; det drog upp alla känslor som hon har försökt fly ifrån hela sitt liv. Att hämnas på Samir blev hennes enda mål. Emelie och Samir är, vilket kanske låter förvånande, ganska lika varandra på en del vis. Likt Samir har Emelie en glasklar föreställning om vad som är rätt och fel, och likt Samir är hon lojal in i döden gentemot de hon älskar. Men till skillnad från Samir kan hon inte tillåta sig att se några brister i sig själv; skulle hon börja med det fruktar hon att hela hennes rustning skulle rämna. Så hon står på sig. Och hon kämpar. Och i slutändan förlorar hon, och det är hennes stora tragedi.

Jeppe J  

En machiavellisk karaktär. På ett rakt igenom utstuderat visa använder han sina medmänniskor som spelbrickor för att nå segern, ömsom genom att göra sig älskad, ömsom genom att göra sig fruktad, men oftast genom att skapa en känsla en av tillit av hos motparten, som han sedan sviker när tillfället är som gynnsammast. Jeppe är sinnebilden för en nietzchieansk supermänniska, som bryter sig loss från alla konventionens och moralens bojor för att nå dit han vill. Han har en enorm vilja till makt, som han också stegvis uppfyller, medan han för varje steg låter den göra honom alltmer berusad. Han låter dock aldrig maktens berusning grumla sitt omdöme. Som av en medfödd egenskap handlar han alltid med perfekt rationell kalkylering efter vad som gynnar honom bäst. Han agerar så som Niklas skulle vilja men inte kan, eftersom han fortfarande är bunden av känslomässiga och till viss del moraliska regler (titta in i Niklas ögon, och se att det mer än sällan döljer sig en tår i ögonvrån). Likt en Long John Silver på sin skuta haltar han runt i en position av total kontroll.   Många skulle kalla honom ett svin. Somliga skulle till och med, efter hur han pratar om Tobias, även kalla honom homofob; detta är felaktigt. Den enda anledningen till han ogillar Tobias homosexualitet är som sagt för att han fruktar den, att den ger honom en ointaglig fördel i spelet. Jeppe har inga som helst moraliska invändningar mot homosexualitet eller några andra mänskliga beteenden eller läggningar heller för den delen. De är honom fullkomligt likgiltiga. Han gillar till och med sina medspelare, varenda en av dem, på sitt eget vis: så som grisbonden tycker om sina grisar, även om han i slutändan aldrig tvekar om att de kommer att slaktas.

Trots alla dessa hårresande sociopatiska drag är det ändå en sak som talar emot att Jeppe skulle sakna mänskliga drag: hans kärlek (hans outgrundliga kärlek) till Jesper Fröjdh. Det är den enda människa som kan få Jeppe att agera utifårn andra värden en rent egenintresse; paradoxalt nog kan det också bli det som slutligen också ger honom segern, då det övertygar andra deltagare om att han faktiskt har en själ. Scenen när han står naken, strax innan han ska kn**** sin kvinna i någon annas rum, för att ytterligare expandera sin personlighet, och får syn på Jesper Fröjdhs foto är oslagbar. "Vilken kille," säger han medan han lyfter upp det andaktsfullt.

Det slutade inte som Max önskade:

 

 
 

sasha go hard @ slakthuset

  
Så tung låt! Som hon inte spelade i fredags.

Sasha Go Hard
Scen: Slakthuset, Stockholm
Betyg: 2

Vad är en konsert? Vad är ”live”? Den superbegåvade rapparen Sasha Go Hard har flugit till Stockholm ända från Chicago, men hon väljer att framföra sina låtar playback och mima till sin egen röst, och nöjer sig med att fylla i och förstärka en textrad här och där.   Att Sashas mikrofon krånglar under konsertens första fyra låtar, och får hennes röst att låta kraxig och upphackad, är ironiskt – hennes röst har när allt kommer omkring en marginell roll i konserten. Ändå får musiken ett enormt lyft när hon får mikrofonen fixad och framför den skoningslösa ”Rondo” live. 

Samtidigt: vad spelar allt detta för roll? För den unga och överlyckliga publiken på det fullsmockade Slakthuset är det som beskådas definitivt en konsert. Stjärnskottet från Chicagohiphopens drillscen är där i kött och blod, hennes tunga låtar dundrar ur högtalarna och får alla att dansa, hennes muntra men kaxiga utrop möts av jubel. 

Sanningen är ju att denna typ av framförande inte hör till det ovanliga. När The Tough Alliance i mitten av det förra decenniet gav konserter utan att sjunga ett ord sågs det som ett konceptuellt statement mot autenticitet. Vissa blev provocerade, men tiden har gett gruppen rätt: nu för tiden bryr sig få unga hipsters om playback kontra live. 

Ett större problem än autenticiteten är dock att konserten aldrig riktigt lyckas hitta hem. Sasha Go Hard studsar av energi, men allt strul med mikrofonen får henne att bli en smula obekväm och distanserad. Låtarna avbryts tvärt och hela konserten slutar hastigt och snopet efter endast åtta låtar. 

När hon ska framföra ”Pretty fly” försöker Sasha höja stämningen genom att fråga om någon vill se lite twerkande, och ber några danssugna tjejer komma upp på scenen. Men den lilla scenen fylls snabbt av hippa kids av båda könen och det blir bara rörigt och jobbigt. Den underbara symbol som Sasha Go Hard är för hur kvinnliga rappare har en starkare position än någonsin, och att de sköna killarnas tid är förbi, förstörs av de sköna killarna som tränger undan henne från hennes egen scen.  

Den korta konserten blir, den övertända stämningen och den fantastiska musiken till trots, en frustrerande försutten chans.

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(Dagens Nyheter 2014-02-02)

foxy brown feat blackstreet - get you home



från
vinterpärlor

Jay-Z skrev denna låt åt Foxy. Året var 1996 och här finns en mysig tidsmarkör: textraden "sex all around the car, isn't it ironic?". På den tiden var Jay-Z sjukt witty. Idag referar han till... Clint Eastwood. Och Picasso, baby.