Pop  
Neneh Cherry  
”Blank Project”
(Smalltown Supersound/Warner)  
Betyg: 4

Om ett par veckor fyller Neneh Cherry 50 år. Få svenska artister har orkat genomgå så många kreativa pånyttfödelser och hållit sig relevant så många år efter genombrottet som hon. Ständigt har hon bytt skepnad, på ett högst naturligt och avslappnat sätt. Basingredienserna i hennes musik har alltid varit desamma – sväng, attityd och värme – men musiken de resulterat i har varit lika föränderlig som samtiden och Cherrys eget liv.

Att längta efter en ny ”Buffalo stance” vore därför lika meningslöst som att hoppas på en fortsättning på den postpunk som hon gjorde som medlem i Rip Rig + Panic, den triphop hon gjorde med Wild Bunch-kollektivet eller det experimentella familjeprojektet cirKus. Neneh Cherry står aldrig still, hon är alltid på väg mot nästa utmaning. Hon är trogen mot nuet.

Förra skivan, coveralbumet ”The Cherry Thing” som gjordes tillsammans med frijazztrion The Thing, förärades med remixer av bland andra Kieran ”Four Tet” Hebden. ”Blank Project” är på sätt och vis en logisk fortsättning: ytterligare ett samarbete mellan Cherry och en egensinnigt svängande grupp, denna gång den halvelektroniska duon Rocketnumbernine, och skivan har producerats av Hebden. 

Här blandas minimalistiska arrangemang, skimrande syntar och grådaskigt vemod med personligt låtskrivande. Efter förra skivans covermaraton tycks Neneh Cherry, som glider mellan sång och rap, bubbla av uttrycksbehov, och texterna behandlar allt från fobier till sorg över moderns bortgång. Hon ger helt enkelt mycket av sig själv, och det är bara att tacka och ta emot. ”Blank Project” är hennes mest solida album hittills. 

Bästa spår: ”Everything” 

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(Dagens Nyheter 2014-02-26; läs även Matilda Gustavssons intervju med Neneh Cherry i samma nummer.)
Kommentera 0


En sista fråga: i en scen i Agnes stränder pratar du om Jacques Demy, och du gör en parafras på René Magrittes tavla Älskarna för att illustrera er kärlek. Magrittes tavla visar ett älskande par som omfamnar varandra men deras läppar kan inte röra vid varandra eftersom deras ansikten är täckta. Det är en ofullständig kärlek, det finns ett fysiskt avstånd...

- Den scenen kom till efter att jag på en loppmarknad såg gamla foton på filmskapare och av en ren slump låg en bild på mig och på Jacques Demy precis bredvid varandra. Jag blev så rörd. Jag frågade mig själv: är vi nu ett älskande papperspar? Men jag kom fram till att svaret var nej eftersom kärlek även innehåller något fysiskt och sentimentalt. Scenen du pratar om är en hyllning till Magritte och mannen och kvinnan med vitt tyg som täcker deras ansikten. I min film går de baklänges in i mitt hus. Mannen har stånd – denna tre sekunder långa bild gjorde att Canal+, som hade köpt rättigheterna till filmen, vägrade visa filmen på dagtid – det handlade om köttslig kärlek. För jag ville visa att kärlek inte bara är papper, det är också något som uttrycks med kropparna. Vad var det du ville veta?

Jo, frågan är väl egentligen: är kärlek starkare än döden?

- Jag vet inte vad det betyder. När man älskar någon och den älskar en tillbaka slutar man inte älska den personen. Om man älskar sina föräldrar slutar man inte älska dem för att de dör. När det gäller kärlek mellan man och kvinna: det är klart att jag saknar Jacques Demy. I Agnes stränder känner man kanske av att jag saknar honom, fast jag pratar inte så mycket om det. Men man känner hans frånvaro. Jag tyckte det var fint att få in det på ett så pass ljust och lätt sätt. Det är en glädjefylld film, den är full av energi, den handlar inte om att begråta någon som inte finns längre, den är inte romantisk på det sättet.

Läs hela intervjun här. Och läs gärna det jag skrivit här på bloggen om Agnes Vardas "Efterskörd" och "Agnes stränder", två filmer jag älskar, framför allt den förstnämnda.
Kommentera 0



Dancehall

Sean Paul
”Full frequency”
(Atlantic/Warner)
Betyg: 1 

När Sean Paul slog igenom med sitt andra album ”Dutty rock” hösten 2002 förde han rå, kompromisslös jamaikansk dancehall rakt in i amerikanska och europeiska hem och visade vilken klockrent kommersiell popmusik det är. Med åren har hans lika melodiösa som buffliga toastingstil förblivit intakt, men han har blivit en slappare låtskrivare samt gett efter för det stora skivbolagets önskemål om ett mer amerikaniserat sound. Sjätte albumet ”Full frequency” fortsätter förvandlingen som började på förra skivan: dancehall pressas ner i en illasittande kostym sydd av mesiga rytmer, R&B-ackord och fläskiga syntar. Jamaika är sorgligt avlägset. För den som är intresserad av bra 2014-dancehall rekommenderas i stället Demarcos ”Wine down low” och Vybz Kartel & Gaza Slims senaste duett ”Wickedest ride”.

Bästa spår: ”Anyday” 

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(Dagens Nyheter 2014-02-19)



Kommentera 2
Visa fler inlägg