årets karamelodiktstependiat: pst/q


Grattis!!!

Det är med stor glädje som vi presenterar årets mottagare av Karamelodikt, stipendiet som instiftades av Povel Ramel. Eftersom Povel Ramel enligt egen utsago var Sveriges första rappare är det enbart logiskt att stipendiet idag går till en rappare: Mats Petter Stenqvist, alias Pst/Q. Med intelligenta och roande textrader som "Post-operativt leker jag fekala kräkningar och spottar skit" har göteborgssonen skrivit in sig i det svenska folkets hjärtan.

Hej PST/Q!
- Halloso.
Stort grattis till priset! Hur känns det?
- Tack tack. Jo det känns gött. På tiden tycker jag, he he.
Juryns motivering lyder "PSQ är en rappare och lyricist från Göteborg. Hans musik kännetecknas bland annat av hans distinkta dialekt, samt hans avancerade lyrik. Texterna innehåller inte sällan bibliska eller på annat sätt mystiska eller högfärdiga referenser." Vad tycker du om den?
- Jo då, det är la gött. Sån e jag.
Du har så många spännande texter! Kan du inte rappa lite för oss?
- Okej då. Här kommer en gammal goding: Jag betraktar världen, förtraktar er, ni bör akta er snart, ta det lugnt, du fattar snart, att mitt förhatliga författarskap studsar ekon av överjordiska inviter mot satelliter, och as följer essen, men når ändå inga höjder med meriten, för rap-eliten toppstyrda texter, radio via scen, medans mina rader slår underifrån, tills ni får käken som diadem, jag ger tillbaka dina hjälpande händer, en i sänder och en e sönder, skändar grammatik med mordbrännande ordvrängare, jag bänder trender, och glöm inte att när du överträder, så rent verbalt är jag definitionen av mer våld än nöden kräver, jag övervägde att lämna er utslagna som pestkoppor, men få eld i nacken och nickar som på narkoleptiska testdockor.
Åh!! Mer, mer!
- Saknar parité pandé, textuell raritet ensam, gränsad till känslan av ensamhet och glämtar på längtan, hämtar flämtande patent på universums placenta, på pränt men koncentrerat påslag, Pst/Q småglad, pannlober som sågblad, förintar världen på två slag, håller rådslag, med Jesus, sadokiter och nazarener, klyver tankar, rankar rappare, bygger bankrar med massa gener, hieroglyfer passar gener och passerar polyper till graffarscener.
Ha ha! Graffarscener! Så fiffigt du knyter ihop säcken och förenar ett rikt ordförråd med kärlek och respekt för hiphopens fyra element!
- Jo då, det e så jag jobbar. Vill du ha mer?
Oh ja! Kör!
- Jag kommer garanterat bli bäst, jag sätter min pung i pant, dumt men sant, jag e så jävla tight att mitt rövhål har gummikant, rappare säger "bli som vi" med sina Trisomi-symptom, kotunga å för liten hjärna för skallen som Downs syndrom, synd då att jag inte tänker vänta på stim från radiostationer, jag biter hellre av mig armen och lever på handikapp-kompensationen, rappare tappar koncentrationen som fumliga lab-assistenter, och får stora skälvan som epileptiska egoister i epicenter, men med min magnitur mobiliseras massaker och Massada, medan mediokra män menar att målet är en massa saker.
Åh, lite politiskt, men ändå politiskt inkorrekt! Povel Ramel hade blivit rörd. Ge oss en sista ordsvada, kära PST/Q, årets karamelodiktstipendiat 2011!
- Jag beklagar att betagna bejakar och betalar för bedragare, rappare som beslagtar idéer från staterna vi pratar la om, du verkligen vill låta som dom, ståta med dom, låtarna om, dom råkade komma från en tumör, jag är på humör å språka om, å låta nån fatta att så många hiphopare är så jävla dumma, fyller sin lunga med luft i sin tunga och sin hjärna med samma, för å bli stjärnor med detsamma.
Stort tack! Hej då och ha det så bra!
- Ha det gott.


kandi - kandi koated



Nicholas: På 90-talet fick soulmusiken en revival för tjejgrupper. Kandi var med i en (Xscape) och skrev hits för andra (TLC och Destiny’s Child). Efter ett soloalbum år 2000 försvann hon dock, och när hon nu återvänder tio år senare är det med något så ovanligt som ett fantastiskt, helgjutet R&B-album. Allt stämmer: mäktiga melodier, tunga rytmer, fräscha syntljud och själfylld sång. Framför allt har Kandi Koated bra texter som handlar om riktiga människor, om riktiga dilemman. Som att vara en ensamstående mamma och längta efter romantik och sex. Det blir inte mer soul än så.

BETYG: 5/6 (från
Nöjesguiden)

Annika Flynner: Igår var jag på en karaokebar för första gången i mitt liv. Det kändes lite snuskigt och förbjudet, inte minst för att man gick ner i en källare och visades till ett konstigt bås, men kul var det. En av de första låtarna vi sjöng var Destiny's Childs "Bills bills bills" och bryggan till den låten - "you triflin' good for nothing type of brother" osv - satte sig i mitt huvud till den grad att jag drömde att jag sjöng den i natt, haha. Alltså det var en superkonstigt dröm, som en musikal, jag var nere i tunnelbanan med mina kompisar, och så sjöng vi det här om och om igen... jaja. Sidospår! Förlåt. Men det är en topplåt, som Kandi skrev OCH producerade tillsammans med She'kspeare (roligt artistnamn). Textmässigt är den en släkting till TLC:s "No scrubs", som Kandi och She'kspeare också stod bakom, men musikaliskt är den lite mer avancerad (start/stopp-dynamiken och staccatostämsången i refrängen), inte lika mjukt poppig och härlig som No scrubs, men nästan lika bra.

Kandi är fantastisk. Och rolig. "Kandi Koated" måste vara vinterns mest underskattade skiva, jag har inte läst om den någonstans. Det är bra att hon bytte titel på skivan från det jag-hänger-med-i-tiden-desperata "Kandi Loves B.L.O.G.S." (lolwhut?) till denna titel med sin mysigt pundiga alliteration. Det är ett fenomenalt album, det enda som är trist är att hon inte tog med alla låtar från "Fly above"-EP:n, där fanns till exempel en Drumma Boy-producerad Gucci Mane-duett som jag fortfarande inte har hört. Men men, ingen var arg på The Smiths för att de inte tog med "Half a Person" på "The Queen is Dead", så jag ska respektera Kandis konstnärliga frihet.

Den här låten tycker jag är bäst på skivan, den borde släppas som singel och vinna en Grammy, det är en "Halo"-fet soulballad.


britney spears - femme fatale


Tja!

Nicholas: De senaste åtta åren har varje ny Britney-skiva lanserats som en comeback, och det har varit falskt alarm varje gång – tills nu. Äntligen låter 28-åringen avslappnad, självsäker och vuxen, försöker inte längre kompensera bristen på helylleimage och cred med påklistrad vulgosexighet och desperat effektsökeri. Femme Fatale är pampiga poprefränger, aggressiva discobeats och friskt sprakande nattromantik. Kvalitetsnivån är förbluffande hög – över hälften av låtarna skulle kunna släppas som singlar, och resten fyller funktionen att länka samman och skapa en homogen helhet. Det här är utan tvekan det bästa album Britney gjort.

BETYG: 5/6 (från
Nöjesguiden)

Annika Flynner: Recensionerna i gårdagens DN och SvD var rätt intressanta - bägge var positiva, men ändå ville de inte ge högre än treor i betyg. Tre av fem eller sex är visserligen ovanligt högt för en Britney Spears-skiva i en respektabel dagstidning, men jag tyckte ändå att det var orättvist lågt. Folk är så snåla (ska jag säga som gav Lykke Li fyra av sex, haha). Grejen är ju att det här är en sensationell skiva för att komma från Britney Spears.

Jag är absolut inget Britney-fan. När tidningen Pop hade med "Baby one more time" på sin lista över 1999 års bästa låtar var det säkert kaxigt och så, men jag lyssnade mycket hellre på Rodney Jerkins låtar för Jennifer Lopez, Destiny's Child och Toni Braxton då. Jag minns att en kompis blev kär i Britney när "Somewhere"-videon snurrade på MTV, jag fattade ingenting. Hennes andra album var, vill jag minnas, en ännu större succé än det första, och med singeln "Lucky" visade hon mognad - det var en ömsint Brill Building-pastisch, och att erkänna att det finns något annat än nuet, att pophistorien är intressant, är ju ett tecken på utveckling (och ett steg som inte alla radioinriktade popartister tar). Men låten kändes samtidigt lite för kalkylerad för att jag skulle falla som en fura för den - man blev imponerad, men inte såld.

Det var med tredje skivan "Britney" 2001 som det intressanta hände. Hon lät The Neptunes skriva och producera första singeln, "I'm a slave 4 u" och hon lyckades med det hon ville: chocka och lansera en ny image av sig själv, en ung kvinna med sexualitet. Det fanns något överdrivet och desperat i det, och låten var inte särskilt bra, men samtidigt förstod man att hon var trött på den falska oskuldsfullheten, Lolita-hyckleriet - nu blev hon i alla fall tydlig med att hon var det sexobjekt hon hela tiden hade varit. Men fansen alienerades och albumet blev, jämfört med föregångarna, en besvikelse framgångsmässigt. Detta trots att den hade fina singeln "Overprotected".

Tärningen var därmed kastad. Hon hade lättat ankare och sin übergulliga girl next door-appeal var för evigt förlorad. Hon var likt Odysseus dömd att irra omkring på de farliga haven på obestämd tid, kanske skulle hon aldrig hitta hem. Det är en historia som det är svårt att inte bli engagerad i, och som Hanna Fahl skrev i DN igår, man hejar liksom på Britney. Hon sjönk ju allt längre ner - inte så att hon blev utfattig och knarkare, hon fortsatte att spela in skivor och få små hits, men i mediavärldens ögon var hon en fallen ängel, och det östes på med rapporter om psykbryt, skilsmässodokument och handplockade fula paparazzibilder.

Hora/madonna någon? När Britney var "madonna", dvs ung och söt och inte sjöng rakt ut om sexualitet, behandlades hon med nedlåtande mildhet, det var ju tuggummipop, bagatellmusik. När hon blev "hora" behandlades hon ännu mer nedlåtande, nu utan mildhet, istället med falskt bekymrade miner. Rent musikalisk blev hon allt mindre intressant, vilket inte är så konstigt - som Johan Cullberg (<3 <3 <3) sagt: kopplingen mellan psykisk ohälsa och gyllene kreativitet är en fruktansvärd myt. Britney mådde skit, var förvirrad och testade lite därför av varje i studion.

Med nästa skiva, "In the zone" (2003) fick en hit med "Toxic" och vissa musikjournalister började trycka floskler som "ett långt långfinger mot alla belackare" och yada yade - det var nonsens, för låten är ju kass (det enda positiva den förde med sig var att Bloodshy & Avant fick en kickstart på sin karriär, något som senare blommade ut i det fina Miike Snow-albumet) och albumet hennes allra svagaste.

Danja-producerade "Gimme more" var en bra låt, dock inte lika fantastisk som vissa ville få den till, och albumet som följde, "Blackout" (2007) var inte heller den comeback som de otåliga musikjournalisterna försökte få den till - timingen hade ju varit perfekt med deras mediadramaturgi, de stod där med sina tidtagarur och var tvärsäkra, men de lyssnade nog inte på skivan med fördomsfria öron. "Blackout" är ett verk av en artist som dränerats på livskraft - det är sorgligt och på ett sätt rörande, men det gör inte musiken bättre. Och mörkret exploaterades av Britneys turnéarrangörer, som försökte få scenshowen att likna en depraverad sexklubb, något som den apatiska artisten håglöst spelade med i.

"Circus" (2008) var ännu sämre tyckte jag, medan mediakonsensus var att nu hade verkligen comebacken kommit - hon fick ju hits för sjutton! Hon återförenades med Max Martin! Ja, men var det bra låtar? Den larviga och tunna "Womanizer" var bara en av flera låtar med en illasittande shuffle-rytm, och Max Martin-samarbetet "If U seek Amy" var helt död, långt ifrån de fläskiga west coast-rap-produktioner och strålande melodier som han inledde Britneys karriär med. Snarare fick man intrycket av att Max Martin hade lika lågt självförtroende som Britney, och two wrongs don't make a right. Three wrongs för övrigt, jag tänker på den pinsamma burleskkitschen som Britney körde med under den här perioden - skivans titel, fotona, turnéen med sina cirkuskinky inslag. Desperat var ordet. (Fast "Circus" hade faktiskt en bra låt, typiskt nog inte en singel - den Danja-producerade "Blur".)

Men sedan dess har något hänt både Britney och Max Martin. Samarbetet med producenten och låtskrivaren Dr Luke, som bland annat lett till Katy Perrys enorma hitsinglar (som jag i och för sig tycker är rätt tråkiga, men det måste ju vara gött att ha skapat dem) har väckt en ny kreativitet och experimentlusta i honom. Parallellt med detta har tiden haft sin gång i Britney Spears liv - hon verkar må rätt bra nu. Äntligen. Hon är klar, detoxad, hon är på andra sidan, lugn, chill. Inte som en ömtålig fågelunge som när som helst kan flippa ut i depression eller annat, utan verkligen på andra sidan, hon mår som en normal person mår, normal lycka, normal sorg, normalt liv. Så låter det i alla fall om man lyssnar på skivan, och det kanske framstår som outsägligt trist (adjektivet "normal" är ju tabubelagt, minerat) men så är det inte. Snarare är det en full människa, en hel människa, som möter oss på "Femme Fatale".

Discolåtarna låter inte som krystade "DISCOLÅTAR" med citationstecken, utan som låtar man faktiskt vill dansa till. Det är nästan Rihanna-bra ("Loud" är den skiva som "Femme Fatale" bäst kan jämföras med). Och ärligt talat, man ska inte undervärdera det stora i att hon blandar in dubstep i en popsingel som når förstaplatsen på alla listor (med all rätta, ska tilläggas). Sångmelodierna är av det slaget att man inte får dem ur skallen, och det gör en inte irriterad utan lycklig. Låturvalet är oklanderligt - hon har säkert spelat in 50 låtar eller fler de senaste två åren, men de tolv som hamnade på albumet är inte bara bra, utan passar väldigt bra ihop med varandra, något som är ovanligt inte bara för Britney Spears utan för alla artister i samma fack. Den minoritet låtar som inte gjorts av Max Martin & Dr Luke smälter in fint - speciellt är bra är Bloodshys "How I Roll" och "Big Fat Bass" som, hör och häpna, är en will.i.am-låt som är BRA. Han kan ju vara bra när han vill, som på soloalbumet "Songs about girls", och "Big Fat Bass" är - trots sin fåniga titel - tio gånger bättre än will-låtar som Nicki Minajs "Check it out" eller Black Eyed Peas Grease-covers. Här sjunger Britney också på ett för henne nytt sätt - det låter coolt, det låter vuxet, det låter fint. Och beatet är bra, inte alls slentrianmässigt som så ofta från den märklige will.i.am.

Jag är som sagt inget Britney-fan. Därför är jag så chockad över hur bra den här skivan är. Jag trodde aldrig att hon skulle hitta hem till Ithaka, men det har hon. Inte som sitt gamla, äppelkindade, framgångsrika jag, utan som en ny person, en vuxen och estetiskt självsäker person. På gamla låtar som "Born to make you happy" lät hon ofta som att hon inte hade någon aning om vad hon sjöng om, men här låter hon medveten, kontrollerad, viljestark. Självförtroende är sexigt. Och det är just Britneys nyfunna styrka i sig själv, hennes insikt om att hon inte behöver larva omkring för att anpassa sig till den manliga blicken och diverse föreställningar om hur en kvinna ska vara, som gör henne - som artist, dammit! - mer attraktiv än någonsin.

iro haarla quintet - vespers



Nicholas: Åh, varför låter inte alla nya jazzskivor såhär? Och såhär bra? Intelligent men känsligt, löst men inte kaotiskt, vackert men inte sentimentalt. Ett knippe ballader komponerade av den underbara finländskan Iro Haarla som spelar både piano och harpa och blandar instrumenten i drömlika harmonier. Omkring sig har hon trumpet, saxofon, bas och trummor i nyanserade, böljande arrangemang. Vespers kan vara årets jazzalbum.

BETYG: 5/6 (från
Nöjesguiden)


"Nä nä nä nä"... Iro Haarla leder sitt band, bestående av fyra duktiga dudes som försöker spela hennes kompositioner så vackert som möjligt.

Annika Flynner: Jag är ingen auktoritet när det gäller jazz och absolut inte när det gäller helt ny jazz. Men ni vet hur det är, ibland upptäcker man något som bryter igenom bruset, något som låter friskt och nyvaket och vackert. Jag gillade Portico Quartet, jag gillade Fire! ännu mer, men jag gillar verkligen verkligen Iro Haarla. Vilken härlig kvinna. Alltså, om någon musikgenre är mansdominerad så är det ju jazzen - alla coola jazzgudar vars 1940-, 1950- och 1960-tal man inte nog kan romantisera (trots att den till stor del bestod av rasism, drogberoende och elände) var ju män. Billie Holiday var en fantastisk sångerska, Ella Fitzgerald var en fantastisk ambassadör för the great American songbook, men var fanns de kvinnliga saxofonisterna, pianopsykopaterna och basmarodörerna? Ingenstans, för de var uteslutna. Jazz är, i än högre grad än rock och hiphop, grabbig musik. Kanske för att genrens "gyllene era" ägde rum tidigare under 1900-talet än för andra populärmusikstilar (för jazz är ju OCKSÅ pop, mycket mer pop och modernism och amerikansk kommersialism än den "fina" konstmusik vars fans förfasades när jazzen anlände) - och ju längre bakåt i tiden man går, desto mer slående är bristen på jämställdhet i samhället. 1900-talets jazz är ju betydligt bättre ur jämställdhetssynpunkt än exempelvis 1700-talets orkestermusik. Som i sin tur... osv osv.

Men Iro Haarla! Förlåt, jag ska inte reducera henne till en feministisk symbol, hon är grym i sig. Det som fick mig att falla för henne var att hon spelade både piano och harpa. Jag älskar harpa. Det är ett instrument som har oförtjänt låg status, stort och tungt och dyrt och extremt präktigt och o-punkigt. Joanna Newsom spelar harpa men jag har svårt att tänka mig att hon blev poppis i skolan på grund av detta (såvida hon inte gick på ett konstigt musikgymnaisum där alla har HELT fuckade referensramar). Och det finns inte många tonsättare som har specialiserat sig på harpmusik - harpan finns där i bakgrunden och ger på sin höjd fin touch i kammarmusik (som i Liszts "Vid Richard Wagners grav" som komponerades för stråkkvartett plus harpa) eller hörs långt i bakgrunden i orkestermusik (som i ca all orkestermusik från 1800-talet). Det finns en jättebra tonsättare som heter Parish-Alvars och var verksam under 1800-talet. Men men, det är en annan historia. Det finns fler som förknippar harpan med Harpo Marx humoristiska nummer eller som en ljudeffekt i dåligt gjorda tv-serier än med evig skönhet och mystiska harmonier, och det är a crying shame.

Iro Haarla spelar alltså harpa och piano. Hon angriper harpan ur pianistens perspektiv: som en nyckel till en värld av klanger och harmonier och vackert vävda ostinaton. Hon komponerar karga men distinkta ballader som strippas på alla plagg och försiktigt kläs i nya av Iro Haarlas band - en trumpetist, en saxofonist, en basist och en trumslagare. Alla är killar. Alla lyssnar på Iros noggranna instruktioner och gör sitt bästa för att ta till sig låten, ta sig in i dess kärna, och använda all sin musikaliska intelligens för att tolka den och spela den. Det tysta samspelet, denna blygsamma strävan efter telepati. Drömmen om den hopplösa paradoxen: att något perfekt kan skapas i stunden, en konstnärlig homerun med fem händer på samma baseballträ. Åh, jag älskar jazz. Och fastän dessa fem musiker förmodligen inte tänker "GENUS" hela tiden när de spelar så tycker jag att det finns något vackert i att Iro Haarla Quintet är en grupp män som leds av en kvinna, tillika låtarnas kompositör (kort sammanfattning av jazzhistorien: att inför en skivinspelning välja låtar som är komponerade nyligen och/eller av en själv är ingen självklarhet). Och att de absolut inte gör någon grej av det. Det känns - modernt.

black swan


Natalie Portman mår sådär

Åh GUD! Känner mig helt upprymd, helt spattig. Var nyss på bio och såg Darren Aronofskys "Black Swan". Det var ganska tomt i salongen, det känns som att alla har sett den (många på twitter såg den långt innan Sverigepremiären) så ursäkta om jag är sist på bollen här, men shit vilken bra film. Visst, läskig och mörk. Men så fet som konstverk att man blir lycklig i hela kroppen ändå. När man stapplat ut ur biosalongen och bokstavligen pustat ut, vill säga.

Det är kul med en film som folk antingen älskar eller hatar. Lite grovt tycker jag mig se denna tendens: alla "vanliga" biobesökare/filmdiggare tycker att det är en jättebra film, spännande och intensiv. Ett ganska stort gäng cineaster, konstkännare och hipsters: tycker att det är ganska problematisk film, eftersom den visar stereotypa bilder av kvinnor och män, och av balettvärlden, och att storyn är klyschig och förutsägbar.

Låt mig säga såhär: ja, det är förutsägbart, fullt av klichéer och symboler - för det är en saga. Som min syster skrev i sin
recension - huvudkaraktären äger mycket av den mytologiska karaktärens ensidighet. Men som jag ser det har inte Arronofsky bara velat berätta en saga (som vissa regissörer vill göra då och då, typ "Moulin Rouge" som jag för övrigt ogillar), han har velat presentera en tolkning av Tjajkovskijs balett "Svansjön". Han har tagit storyn därifrån och fört över den till modern tid, till New York - och, mest som en snygg detalj egentligen, förlagt handlingen till ett balettkompani som ska uppföra just "Svansjön". Det är sagan som berättas i den klassiska baletten som återberättas i Aronofskys samtida berättelse.

För vad handlar "Svansjön" om? Det är ett libretto vars ursprung är omtvistat, hur mycket det kan sägas bygga på ryska folksagor osv, men det spelar egentligen ingen roll, det man behöver veta är att det handlar om prinsessan Odette som förvandlas till en svan av den onde trollkarlen von Rothbart. Det enda sättet för henne att bli människa igen är genom att träffa en ung man som förälskar sig i henne och förblir henne trogen. Odette träffar prinsen Siegfried och han blir kär i henne, allt verkar vara frid och fröjd, men von Rothbart saboterar allt genom att skicka sin dotter Odile (som alltid spelas/dansas av samma ballerina som gör Odette) på honom. Odile är identiskt lik Odette och Siegfried blir förförd och kär (han tror väl att det är samma kärlek, samma person) och gifter sig med Odile - och först efter detta blir han varse att han brutit sitt löfte mot Odette. Det är alltså kört för henne, för kärleken var ju tvungen att vara evig/trogen för att svanförtrollningen skulle brytas. Hon tar sitt liv genom att kasta sig i sjön, Siegfried gör samma sak (lite Romeo och Julia här) och i döden blir de befriade, lyckliga och segrande (lite Tristan och Isolde här).

Darren Arnofskys tolkning av denna saga tycks vara: den handlar om sexualitet och coming-of-age. Värt att notera är att själva sjön, svansjön alltså, skapades genom att Odettes mor föll en tår som magiskt blev till en hel sjö. Odette förvandlades från en söt prinsessa till ett djur, en svan, av en ond man. Här kan man ursklja sexualitet och skuld: ung kvinna förförs av ett gammalt creep, blir av med oskulden, mamman guilt-trippar henne, en gräns har passerats, hon är för evigt förvandlad. I "Black Swan" är Natalie Portman ballerinan Nina, som lever med sin hårt kontrollerande mamma som försöker skydda henne från allt som inte har med balett och framgång att göra, och konflikten mellan sexualitet och skam blir tydlig i en scen där Nina vaknar på morgonen, onanerar i sängen och sedan får syn på sin mamma som sitter i en fåtölj i rummet och sover (eller låtsas hon sova?) - hon har vaknat över sin dotter hela natten - varpå Nina av förklarliga skäl blir chockad och slutar.

"Black Swan" har liksom "Svansjön" ett gammalt creep - koreografen Thomas, fint spelad av Vincent Cassel - och en parallell till Odette/Odile-dikotomin i att den präktiga Nina har en konkurrent på baletten, den sexiga och avslappnade Lily. Någon prins finns dock inte - Aronofsky tycks vara ointresserad av att berätta en kärlekshistoria, han fokuserar på Ninas/Odettes psykologiska utveckling. Han tycks se Odette och Odile som samma person - i filmen (liksom i de flesta uppsättningar, antar jag) omnämns karaktärerna som "den vita svanen" och "den svarta svanen" - good girl/bad girl, liksom, knappast revolutionerande i sig. Men det som är intressant är att han gör publiken osäker på om Nina och Lily är två olika personer, eller om Lily bara är en annan sida av Nina. Det tycks vara så att Lily faktiskt existerar, men att hon också är ett väsen som Nina projicerar fram, hon tillskrivs en massa egenskaper som hon kanske inte har, blir en symbol för allt det som Nina inte vågar vara. Det blir ett intressant drama när dessa bilder av Lily krockar - hon själv är en normal tjej som vill vara Ninas kompis och som kanske är lite (men inte överdrivet) avundsjuk på att Nina och inte hon själv fick huvudrollen i baletten. Nina kan inte hålla isär verklighetens Lily från den bild hon projicerar fram. Ju längre filmen fortgår, desto tätare kommer Ninas illusioner. She's losing it. När hon ser Lily och Thomas ha sex är det som scenen i "Svansjön" där prinsen förförs av Odile - men detta är bara inbillning.

Genom att fokusera så mycket på inbillning och psykos tycks Darren Aronofsky vilja säga: gamla "Svansjön" handlade också om illusioner och jagsplittring. Odette har blivit en svan (= har blivit av med oskulden) och försöker göra the right thing för att bli en människa igen (=bli en liten flicka igen), men det går inte, det finns en mörk dubbelgångare som förför hennes enda chans till lycka (= Odile, den mörka och sexuella sidan av Odette) och den enda vägen är framåt, personen som ville bli en människa (=oskuldsfull flicka) måste dö, den andra sidan måste leva. Det är ingen tragedi, tycks Aronofsky vilja säga oss - det är bara en berättelse om att bli vuxen. Den lilla flickan drunknar i sjön som består av hennes mors tårar. Hon finns inte längre, du kan behålla hennes minne, kära mamma. Nu finns istället en kvinna med stark vilja och sexualitet, hon tänker leva, hon tänker finnas. I filmen sker Ninas sexuella uppvaknande (hon är inte oskuld rent tekniskt när filmen börjar, men typ - livrädd för män och sex och passion och kärlek) parallellt med hennes distansering från modern. Och i slutet finns några väldigt intressanta scener som behandlar död och dödande - vill man så kan man se det som "den nya/vuxna Ninas" slutliga avsked från "den gamla/flickiga Nina", men man kan också se slutet (och nu menar jag de sista 30 sekunderna av filmen) som en verklig, icke-symbolisk händelse, en snygg slutpunkt för den dramaturgiska linjen, något som gör "Black Swan" till en egen berättelse (kanske en berättelse om besatthet och framgångshets) och inte bara en tolkning av "Svansjön" och en fundering över sexualitet.


Leonardo di Caprio i Baz Luhrmans Romeo & Juliet (1996)

Bara detta - manuset - gör filmen oerhört lyckad. Men det blir ännu bättre av den osäkerthet som skapas - som publik får man olika tolkningsalternativ. Man kan se det som att Nina har det tufft eftersom hennes mamma är dum i huvudet, hennes koreograf trakasserar henne sexuellt och hennes kollega är en manipulativ bitch som gör vad som helst för att stjäla hennes roll. Men man kan också - det gör jag - se det som att allt det här är paranoida illusioner som den instabila Nina skapar omedvetet, att hon övertolkar allt, att människorna omkring henne kanske inte är hemska, även om de kanske inte är några änglar. Åh, nyanser, marginaler för tolkning, jag älskar det! Lägg därtill suveräna skådespelarinsatser, bra foto, klippning och ljudläggning - det här är en mästerlig film.


Älskade älskade Orfeu Negro (1959)

"Black Swan" är inte första gången ett känt verk tolkas genom en modern film. Man kan jämföra med Baz Luhrmans "Romeo & Juliet", som visserligen är en rakt av-version av Shakespeares pjäs, men som ändå är en tolkning: känslan av att kommunicera att "det var det här som William Shakespeare ville säga, det är det här det handlar om!" lyser igenom hela filmen. En friare och mer intressant tolkning är Marcel Camus "Orfeu Negro" från 1959, som skildrar den grekiska myten om Orfeus och Eurydike genom ett triangeldrama i de fattiga delarna av Rio de Janeiro. Åh, jag älskar den filmen. Här är döden en verklig person - en brottsling och en psykopat, och sådana går kanske lösa i ghettots misär, tycks Camus vilja säga oss. Ok, det är inte allt han vill säga oss, men det är en grej.


Clark Kent slåss mot sitt alter ego Stålmannen i Superman 3 (1983)

Sen måste jag säga att jag gillar filmer där huvudpersoner slåss mot sig själva. Det är lite övertydligt, men ändå intressant och härligt. Man gillar ju gestaltningar av saker som bara sker i ens inre. Visst, man kan dilla lite om Ingmar Bergmans "Persona" och jagupplösningen där, men jag tycker inte riktigt att det är relevant, för "Black Swan" handlar om en kvinnas identitetskris (Ninas), inte om två personer som i "Persona". Däremot kommer jag att tänka på scenen i slutet av "Superman 3" när den onde Stålmannen krisar, släpper ut den goda sidan av sig själv - Clark Kent - som i en symbolisk strid på ett skrotlager lyckas spöa upp och faktiskt döda den onda Stålmannen - för att sedan bli en ny stålman.


Hjälten Link möter sin onda dubbelgångare Dark Link i The Legend of Zelda: Ocarina of Time (1998)

Jag kommer också att tänka på denna scen från det klassiska spelet "Ocarina of Time" där huvudpersonen, hjälten Link, går in i ett stort rum täckt av vatten och där väggarna är osynliga. Det är som han stiger ut i evigheten eller något märkligt psykiskt limbo. Och plötsligt kommer någon springandes emot honom - det är en kopia av honom själv, fast mörk och ond, med svärdet i högsta hugg. Link måste besegra denne dubbelgångare för att komma vidare. Mm, Freud hade älskat det.

Jag tror Freud hade gillat "Black Swan" också. Han gillade att diksutera konst, och konst som diskuterade konst. Det är just vad Darren Aronofsky gör, och det fina är alltså att filmen dels är en vacker konstanalys (ungefär som "I'm not there" är en analys av det konstverk som är Bob Dylans karriär), dels är ett konstverk i sig, en rafflande spännande och engagerande film. Hatten av - det här är en modern klassiker. Helt absurt att Oscarsstatyetten för bästa regi inte gick till Aronofsky. Tom Hooper som gjorde den mysiga "The King's Speech" kanske gjorde årets film (årets bredaste och mest lättomtyckta film i alla fall), men det innebär inte att han var årets regissör.

- - -

PS

Hehe, förlåt om det blir lite långt här, men jag kom att tänka på en sak precis när jag gick och lade mig i natt. Nämligen att videon till Britney Spears "Hold it against me" också har en sån här slåss-mot-sin-dubbelgångare-scen. Kolla 2:47 in i det här klippet.



När jag såg videon för första gången, så sent som häromdagen (jag vet, sist på bollen igen), tyckte jag att den där scenen var lite larvig. Och det är den ju, mest för att det ska vara en sexig catfight. Jag kom att tänka på Kakan & Julias parodi på catfights i den där videon de gjorde i höstas, där de arrangerar en boxningsmatch mellan två katter, som om de var kamphundar. Fast Jonas Åkerlunds video är gjord utan ironi och distans, däremot med en rätt uppenbar blinkning till "snygga brudar slåss snyggt"-scenerna från Quentin Tarantinos "Kill Bill" (apropå att vara sist på bollen - Jonas Åkerlund verkar ha upptäckt Tarantino typ 2010). Det blir fnissigt, ja rentav lite pinsamt.

Men - när jag tänker på "Black Swan" och Ninas slagsmål med sig själv i slutet så framstår "Hold it against me"-videon som mer sympatisk. Den handlar ju om uppbrott, om att kyssa det förflutna farväl (eller snarare sparka ut det), och även om det är övertydligt när Britney, i en annan scen i videon, sprejar ner tv-skärmar som visar hennes gamla videos med färg så är det rätt gött på något sätt. Att det sedan är Britney Spears bästa låt sedan "Gimme more" gör ju knappast saken sämre. Fast, ärligt talat, något dramatiskt uppbrott från det förflutna är det faktiskt inte fråga om, snarare en tillbakagång till ett klassiskt sound; det är till och med Max Martin som ligger bakom låten. Åkerlunds video bygger alltså på en lögn. Men efter identitetskrisknarket "Black Swan" kan jag inte låta bli att mysa lite åt denna lögn.

Om låtarna i melodifestivalen var såhär bra så skulle jag kanske bry mig, men det är de inte och det gör jag inte

Sugababes - Push the button (det griniga skivolaget har tagit bort möjligheten att inbedda detta YouTube-klipp)

Sedan en vän till mig spelade den här låten när hon gäst-DJ:ade på Bangfesten förra veckan har jag haft den i huvudet. Den är så bra! Perfekt pop - munter och studsig och med en text om kärlek. Armand Mirpour har för övrigt snott en del av melodin till en av sina låtar, på den där EP:n som kom i slutet av förra året. The nerve. Men ändå, bra smak.

Popsnillet Dallas Austin producerade Push the button. Enligt wikipedia är han född 1970, kan det stämma? Vilken fantastisk begåvning, han var ju purung när han började göra hits för LaFace i så fall. Alltså om ni inte visste det har han gjort låtar som TLC:s "Silly ho", Monicas "Just one of dem days (Don't take it personal)", Deborah Cox "Sentimental" och Kelis "Trick me". Dallas Austin är fantastisk.

Jag undrar om Christer Björkman, melodifestivalens H.N.I.C., vet vem Dallas Austin är?

dagens filmvetenskapliga teori

Jag såg, först idag, affischen till "Åsa-Nisse: Wälkom to Knohult" och lade märke till en sak.



De sitter ju i en luftballong, vilket är en GARANTI på att det är en dålig film. Jag formulerade tesen "lita aldrig på en film med en affisch där huvudpersonerna flyger luftballong" och kände mig väldigt smart. För man minns ju affischen till "Jönssonligan på Mallorca" (1989)...



För att en teori ska kännas stabil krävs dock, av rent retoriska skäl, tre exempel och inte två. Och jag hade inte börjat skriva detta blogginlägg om jag inte hade haft för mig att "Polisskolan 5: Uppdrag Miami Beach" (1988) också hade luftballongsmotivet på affischen - då hade ju saken varit biff. Men ack, jag minns lite fel...



Denna skitfilm - den första Polisskolan-filmen utan Steve "Mahoney" Guttenberg som hade gått vidare till att bli en method acting karaktärskådespelare i filmer som "Tre män och en baby" - har en affisch på vilken karaktärerna visserligen svävar i luften, men inte med hjälp av en luftballong utan av en lian. Ja ja, himla långt borta var ändå inte detta. Men jag får väl justera min tes till det lite mindre klatschiga "lita aldrig på en film med en affisch där huvudpersonerna svävar i luften med hjälp av ett fånigt föremål".

EDIT: jag hade fel - jag hade rätt! Det är "Polisskolan 4" som har en luftballong på affischen, alltså stämmer den ursprungliga tesen. Min twittervän Jonas upplyste mig om detta, han har tydligen
skrivit om fenomenet tidigare.


missförstå mig rätt baby

Nicholas: ”Jag älskar dig men jag älskar honom / och jag kommer välja honom / så missförstå mig rätt, baby – no homo” rappar Alexis Weak i låten Mina boys. Möjligtvis är det första gången en stor svensk rappare använder sig av ”no homo”-frasen, och en del har blivit upprörda över det, även de som verkligen gillar Alexis Weak. Ett otränat öga kunde bunta ihop honom med Ken Ring, som nyligen skrivit homofobiska skämt på Twitter.

”No homo”-frasen är en hashtag som avslutat mången textrad de senaste åren, framförallt hos Lil Wayne och Cam’ron, ofta med glimten i ögat. När Alexis Weak använder den, i sin låt om att i sann Casablanca-anda avstå från kärlek för att göra the right thing, är det som ett hommage till dessa rappare. Ungefär som när den allt annat än homofobiske Kanye West använde sig av frasen i sin gästvers på Jay-Z:s Run this Town.

Frågan är bara om det spelar någon roll. Det kan finnas en förklarande kontext till att homofobin är utbredd inom hiphop – vissa rappare kommer från fattiga förhållanden och är underutbildade, andra värderar referenshumor högre än politisk korrekthet . Men det ändrar inte faktumet att homofobin finns där.

Hiphop är inte en homogen musikgenre. Det finns gangstarap som är riktigt ”ignant” och ghetto, och det finns i andra sidan av spektrumet pretentiösa rappare som studerat på Harvard. Problemet är att homofobin finns i hela spannet. Inte någonstans är det okej att komma ut som bög eller flata, eller ens rappa om att man stöder HBT-kulturen. Det skulle vara ett karriärmässigt självmord. Till och med i ett land som Sverige.

Nicki Minaj har gått långt genom sin identitetsupplösande image och avslappnade inställning till sexuell läggning. Men frågan är om hon hade blivit den stjärna hon är om hon hade varit öppet gay?

Vi väntar fortfarande på att en känd rappare ska komma ut och, likt det tunisiska demokratiupproret, skapa en dominoeffekt av krav på acceptans för icke-heterosexualitet. Ett steg i den riktningen vore kanske att sluta köra med ”no homo”-skämt.

(från
Nöjesguiden nr 2/2011)

Annika Flynner: Jag har egentligen ingenting att tillägga, förutom detta replikskifte mellan mig och min vän Berget igår kväll när jag var på middag hemma hos henne och hennes pojkvän:
- Visst känns det som att det känns mer troligt att den första öppet homosexuella rapstjärnan kommer vara en kvinna än att det kommer vara en man? sa jag.
- OH ja! sa hon. Har du hört Angel Haze?
- Nej?
(Hon sätter på en låt med den öppet lesbiska rapapren Angel Haze. Det låter svinbra.)
- Wow, det här låter svinbra!
- Jag vet!



Undrar hur mycket denna bild påverkade Lil Waynes hashtag-rap mellan 2007 och 2009...

London, 1993

Bland det mest meningslösa man kan göra är att önska att man var född i en annan tid, på en annan plats. Men ibland framträder ett visst ögonblick i historien oerhört konkret framför ens ögon, och man grips av en sån där fånig längtan. Och biblioteket i Alexandria, Weimar-myzet med Goethe och Schiller eller Paris 1899 i all ära - det jag tänker på just nu är London 1993.

Min anglofili är egentligen av ett rätt konservativt slag. Jag gillar Cornwall, hedar, vackert språk, hopplösa förälskelser, te (förlåt - thé), Jeeves & Wooster, Inspector Morse, hela den skiten. Och London är för mig en stad som är oändligt mycket mindre attraktiv än Paris, New York eller Stockholm. Men just nu, just denna vecka, har jag något av en britpop-revival. Note to self: den dag jag får ändan ur vagnen och börjar spela skivor ute ska min (eller vår - jag har en kumpan) klubb heta Animal Lover, efter den superba Suede-låten.

Historieomskrivning är alltid uppfriskande. Om man ser Oasis katastrofala tredje album "Be here now" (1997) som sista spiken i britpop-kistan så framstår denna musikgenre som oerhört trist - men om man istället, som jag bestämde mig för häromdagen, ser Pulps ståtliga "This is hardcore" (1998) som britpoppens svanesång så känns musiken plötsligt mycket finare och coolare. Fast den bästa delen av britpoperan var den absoluta början, innan någon hade kommit på att kalla det för britpop. När shoegazeband som Lush, Ride och Slowdive började göra ljusare och poppigare musik, Blur började skriva bra låtar, och helt nya band som Suede poppade upp... ja, helt enkelt eran före Oasis, som ju förde med sig en lads-kultur som inte alls var särskilt rolig och sexig.

Inkämd mellan den grabbiga madchester-eran och den grabbiga Oasis-eran fanns den här pigga, softa eran, och det var också en mer jämställda era. Såväl brittiska som amerikanska band hade kvinnor som coola förgrundsgestalter, och musiken var inte skråla-med-i-på-puben-hittig, mer smart och skarp och subtil, men ändå poppig. Det var ute att vara inåtvänd och självömkande, och det hade ännu inte blivit inne att vara pretentiös och dryg à la Radiohead.

Efter att lyssnat på tidiga Lush hela dagen jag fick denna tanke: tänk om man var tio år yngre och drog till London efter gymnasiet och det hade varit 1993, vilken härlig tid man hade haft... att ena dagen se en Lush-konsert, andra dagen köpa Saint Etiennes "So tough", tredje dagen gå på någon klubb och höra Aphex Twins senaste white label, fjärde dagen hänga på Bar Italia och diskutera Suedes nyss släppta debutalbum med sina vänner och undra vilken som blir nästa singel... vad ballt det hade varit. Man hade haft färgglada kängor och varit kär i en kedjerökande tjej i page. En mysig kultur, helt enkelt.

Till och med den mest kommersiella radiorocken var influerad av den här erans indie - tänk Cranberries "Linger", ändå rätt bra låt! - och även amerikansk alternative rock var bra, med Mazzy Star, Smashing Pumpkins "Mayonaise", The Breeders, Red House Painters osv. Fast hur mycket man än kan romantisera den här eran i amerikansk popkultur (jag säger bara: Winona Ryder!) så var det ändå en helt annan grej i London. En sak ska man ge staden, och det är att den fullkomligt bubblar av populärkultur. Och när det fanns så mycket bra brittisk popmusik som det fanns då - jag pratar om gitarrpop nu; den elektroniska musiken har knappast förminskats i styrka och konstnärlighet, men det är en annan historia - så inbillar jag mig att det måste ha varit oerhört kul att bo i London vid den här tiden. Nu skulle jag inte vilja bo där. Känns som en så sorglig plats, bistert på något sätt, jag kan inte förklara varför... men det känns som att det finns en anledning till att Burials "Untrue" är soundtracket till 00-talets London. Soundtracket till 1993 års London skulle typ kunna vara det här:



Den här kom också 1993:



Och den här... asså...



1992... hatar ju inte denna...


lykke li-recensionerna



Nicholas: Det är lätt att både överskatta och underskatta Lykke Li. Hennes musik är plågsamt stilmedveten – allt är så coolt, så snyggt, så välregisserat – men det hindrar inte Lykke från att vara en begåvad melodisnickrare och en uttrycksfull sångerska. Debuten flöt lätt och skvalpade sött på ytan, men Wounded Rhymes är tjockare, fylligare, mustigare och dyker då och då ner till vackra djup. När hon släpper sin image och sitt behov av att rocka loss skapar hon dramatisk pop som lever, andas och glänser. 
BETYG: 4/6 (från
Nöjesguiden nr 2/2011)

Annika Flynner: Häromdagen skrev min syrra på twitter något i stil med "Jag saknar Paris. Förlåt, man får inte säga att man har bott i Paris, det är så provocerande. Som att säga att man haft en lycklig barndom." varpå Jan Gradvall flikade in "Eller ännu värre - att ha haft en lycklig barndom i Paris." Lol. Men jag tänker att det är en av anledningarna till varför folk hatar Lykke Li - hon har typ haft en lycklig barndom i Paris. Alltså, inte det, men hon har två extremt coola föräldrar, har växt upp på exotiska platser som Portugal och Indien (och bott en kort tid i ett indianreservat i USA när mamman spelade in dokumentärfilm om indianernas riter!), är ung, snygg, cool, blivit samplad av Drake, osv osv. Hon är lyckad helt enkelt. Klart att folk hatar henne.

Så tänkte jag, men sen öppnade jag DN i morse och höll på att sätta teet i halsen när jag såg att Nanushka Yeaman gett skivan högsta betyg och ägnat en halvsida åt att avhandla den. Whoa, det var väl lite extremt, tänkte jag. Men! Senare såg jag att även SvD ger skivan högsta betyg. Jaha, nickade jag konstaterande, det är alltså så det ligger till - "Wounded rhymes" ska bli årets "Silence is wild" eller "Body talk", skivan som alla älskar att älska. En ung cool svensk kvinnlig artist som har "växt" sedan förra skivan - musik blir inte mer legitim att gilla än så.

Och fine, inget fel med det i sig, förutom att skivan faktiskt inte är värd högsta betyg. Herregud, vad naiv jag är, jag trodde faktiskt att det här med Lykke Lis ytlighet och coolhet var ett issue, men det kanske det inte är? Folk kanske bara sväljer det med hull och hår? Finns det ingen kritik i det här landet?

En sak jag inte står ut med är recensioner som ljuger. Det är så taskigt. Vi har alla varit där - läst en superlativfylld hyllningsrecension skriven av en etablerad svensk musikjournalist, och så köper man skivan och så är den - inte så himla bra. Då tycker man att kritikern i fråga borde fått sin licens indragen, sen inser man att kritiker inte har licens i det här landet, sen överväger man om det inte är bättre i Ungern och Libyen ändå, sen inser man (hyfsat snart) att så inte är fallet. Vill ni ha exempel? Ok, ni ska få exempel.

I DN beskrivs Lykke Lis sångröst som att den har "sektledarpotential". Det är en överdrift - det är en cool rockröst i Hope Sandoval-skolan, ganska långt från alla typer av predikanter. Det står också att Björn Yttlings produktion balanserar "mellan avantgarde och radiovänlig popbriljans". Avantgarde? Ärligt talat? Det här är en popskiva, inget annat - inga halsbrytande harmoniska experiment, inga bisarra instrument, inga djärva kompositionstekniker, inga postmoderna spratt. "Jerome" beskrivs också som en "vacker westernballad". Vad denna smaskigt arrangerade upptempolåt har med western att göra får vi aldrig veta (vill man vara snäll kan man få det till att det finns något western med alla låtar som har enkla och sentimentalt sorgsna refrängmelodier eller snyggt ekande eligtarrer). "Rich Kids Blues" är för övrigt en "tidlös" låt enligt Nanushka. Jag tycker att det är skivans allra sämsta, med sin pinsamma text, Gyllene Tider-orgel och svaga refräng, men det är väl bara jag.

Nanushka ska dock ha cred för att hon kritiserar den pseudocoola textraden "I'm your prostitute, you gon' get some" - vilket är mer än vad kollegan Niklas Wahlöf gjorde häromdagen, i sin söndagsintervju med Lykke Li. Det var en rätt hopplös artikel, där Wahlöf storögt och distanslöst skrev saker som "Vi har skrivit om hennes redan i unga år rätt snabba framfart på stjärnhimlen, om hur hon har gått som barn i huset på coola New York-klubbar och hos ännu coolare samarbetspartner i studior over there, sådant som vi medelålders män fjättrade vid våra tangentbord här hemma går i spinn på" och avslutade allt med att återge detta genanta replikskifte:

Nya låten ”Get some” där du sjunger ”I’m your prostitute, you’re gon’ get some
”...
-  Alltså den här handlar inte alls om det du tror, sex eller så…
Det är klart, tror du jag är dum i huvudet?
– Nej, men det är det folk verkar tro. Den handlar om… att man ska vara tacksam för att få leva sin dröm och för att få en 4:a i betyg en tidning. Så okej, kände jag, då är väl jag apan och nu dansar jag för dig.
Men då hade jag ju förstått! Kan du säga i bandspelaren att Niklas Wahllöf har förstått?
– Det är någon som har förstått!
Nej, hon gör inte det hon blir ombedd att göra. Precis det som brukar utmärka en stjärna.

Alltså... herregud, jag vet inte var jag ska börja. Förlåt Niklas Wahlöf, du skriver rätt underhållande krönikor på TV & andra medier-sidan, men det här var under all kritik. Det här är Sveriges största dagstidning. Föreställ er en journalist i New York Times eller The Guardian uttrycka sig på det här viset. Skandal.

Jag har inte glömt bort SvD, vars Wounded Rhymes-recension var ännu mer tyngd av osanningar och plattityder. "Lykke Li slåss mot sina demoner iförd en asymmetrisk gothkåpa som hämtad från Madonnas Frozen-period. Ungefär som om Phil Spectors Wall of Sound-ljudbilder klätts i svarta Fever Ray-kostymer i stället för 60-talsfodral." Demoner? Really? Slåss man mot demoner bara för att man har kärlekssorg och/eller har prestationsångest inför sitt andra album? Den assymetriska gothkåpan måste vara en referens till skivomslaget, för något assymtriskt finns inte i denna raka, fina popmusik. Och Fever Ray?? Har recensenten ens hört Fever Ray? Den förvrängda sången, de minimalistiska beatsen, de muterade syntarna, de mystiska texterna? Herregud, det här är slapp musikkritik! Näst sista meningen i recensionen är "Lykke Li talar inte till alla – det hela är inte så enkelt." Ursäkta? Det här är EXTREMT lättillgänglig popmusik, i stort sett varje låt sitter som en smäck på vilken radiokanal som helst, och texterna handlar i nio fall av tio om kärlek - varför tala om detta som musik som "inte är så enkel, inte för alla"? Det är ju inte sant. Det här är musik som är mer poppig än Kent (och bättre än Kent). Sluta försöka mystifiera det. Sluta förvirra oss.

Okej, allt det här var egentligen bara en parentes - jag tycker skivan är bra, och vill särskilt lyfta fram den bedårande "Sadness is a blessing" vars sångmelodi påminner om pianot i Bruce Springsteens "Hungry heart", "Love out of lust" vars böljande pukor förflyttar oss till samma kärleksparadis som Maria McKees "Show me heaven", och avslutande "Silent my song" som har något majestätiskt sorgset över sig, inåtvänd och episk på en och samma gång. Låtar som dessa gör Wounded Rhymes till en klart bättre skiva än debutalbumet. Men ett mästerverk eller en modern klassiker är det inte, högsta betyg förtjänar den inte, och alla recensioner som säger detta är vilseledande.

But hey, that's just my opinion, man...

talib kweli - gutter rainbows



Nicholas: Ingen rappare har så oproportionerligt hög status som Talib Kweli. Ända sedan Jay-Z rappade om honom på Moment of Clarity för åtta år sedan har han varit symbolen för en rappare som säljer dåligt inte för att han inte är tillräckligt bra, utan för att han är för bra. För smart, för djup, för tuff, med för hög integritet. Men stämmer verkligen detta?

Som en del av duon Black Star i slutet av 90-talet var Talib Kweli en skönt sur kontrast till det mysiga charmtrollet Mos Def, och i början av sin solokarriär lyckades begåvade producenter som Hi-Tek och Kanye West locka fram en handfull minnesvärda låtar ur honom. Men i grund och botten är Talib Kweli en hopplös artist. Han rimmar gärna på mer än en stavelse, och han tycker om att slänga in politiska referenser i sina texter då och då. Detta för att göra anspråk på en intelligens, en position ifrån vilken han kan gnälla om hur kassa andra rappare är på att rappa och… ja, hans texter handlar inte om så mycket mer än så.

Hans dryga attityd handikappar hans låtar känslomässigt – de är aldrig riktigt lyckliga (på sin höjd självbelåtet halvnöjda) och aldrig heller riktigt olyckliga, för att gråta och visa svagheter finns inte på kartan för en kille som tagit på sig det stora ansvaret att kriga mot artister som drar ner hiphopkulturen i smutsen. Talib Kweli är en Don Quijote vars kamp mot väderkvarnar inte är fascinerande, bara obegriplig och tröttsam.

Rappare som Talib Kweli kritiserar gärna sina mer kommersiella kolleger för att vara enkelspåriga, men är blinda för faktumet att de själva är monotona i sitt eviga pladder om äkta hiphop och värdet av ”lyrical skills”. Det blir metamusik, texter som hade passat bättre i en kolumn i fackets tidskrift än i en låt. För vad är egentligen lättast att relatera till – en dumglad gangstarappare som hojtar om hur mycket pengar han har (alla som får lön i slutet av månaden kan skråla med) eller en självgod hiphoppuritan som kryddar sina tungvrickartrixiga texter med ytligt allvar? Ty någon Dennis Lyxzén är inte Talib Kweli – han gillar ord som ”revolution” och ”government”, men är i grund och botten inte särskilt intresserad av att diskutera politik. Det handlar främst om fåfänga.

Gutter Rainbows är Talib Kwelis fjärde soloalbum om man inte räknar de skivor han gjort med Hi-Tek som Reflection Eternal. Talib gör här ett par försök att göra partylåtar, men de faller platt eftersom man hör på honom att han själv har noll lust att dansa och flabba. Desto fler låtar handlar om hur mycket bättre han är än andra rappare – ”you ain’t got a verse better than my worse one” lyder en refräng – och här trivs han betydligt bättre. Beatsen är färglösa och döljer effektivt att de är yngre än 2001. Enda ljuspunkten är Ski Beatz-producerade Cold Rain med sin vackert svängiga pianosampling, men den får ett abrupt slut efter bara två och en halv minut. I övrigt är det mest positiva man kan säga om skivan att den har ett färgglatt omslag, som trotsar den förhärskande konventionen att ett hiphopalbum måste ha en rappare eller ett foto på ghettot på framsidan.

Det är på sätt och vis sorgligt att en rappare som uppenbarligen är skicklig inte lyckas göra bra rapmusik trots att han lägger all sin energi på just detta. Men Talib Kweli bevisar något de flesta redan vet: teknik är inte allt. Det är inte för inte som vi hellre lyssnar på Johnny Ramones gitarr än Yngwie Malmsteens.

BETYG: 2/6 (från
Nöjesguiden)



Annika Flynner: Well, det finns kanske inte så mycket att tillägga. Obs, jag säger inte att det här skivomslaget är särskilt snyggt, men det är det mest kreativa i sammanhanget, och då fattar ni nivån.

När jag var 16 skickade jag in en insändare i Aftonbladet Puls som blev publicerad, då fick man altid en skiva. Jag fick "Mos Def and Talib Kweli are Black Star" och blev jätteglad. Snart hade jag hoppat på Rawkus-tåget och beställde Rawkus-tolvor som "Fortified Live" med Reflection Eternal och "Body Rock" från Lyricist Lounge-samlingen. Det fanns ingen skivaffär i Simrishamn där jag bodde, så jag fick gå till fotobutiken Expert som sålde rätt mycket cd-skivor, det gick bra att beställa skivor därifrån om man bad om det. Den New York-romantik som man frossade i genom de där tolvorna var fin eskapism från den tysta skånska småstaden med sin fotobutik.

Jag har sagt det jag har att säga om Talib Kweli, men för rättvisans skull ska ni få en topp fem låtar:
1. Brown skin lady (Black Star, 1998)
2. Four women (Reflection Eternal, 2000)
3. Fortified live (Reflection Eternal, 1997)
4. Get by (Talib Kweli, 2002)
5. Memories live (Reflection Eternal, 2000)