Grattis!!!

Det är med stor glädje som vi presenterar årets mottagare av Karamelodikt, stipendiet som instiftades av Povel Ramel. Eftersom Povel Ramel enligt egen utsago var Sveriges första rappare är det enbart logiskt att stipendiet idag går till en rappare: Mats Petter Stenqvist, alias Pst/Q. Med intelligenta och roande textrader som "Post-operativt leker jag fekala kräkningar och spottar skit" har göteborgssonen skrivit in sig i det svenska folkets hjärtan.

Hej PST/Q!
- Halloso.
Stort grattis till priset! Hur känns det?
- Tack tack. Jo det känns gött. På tiden tycker jag, he he.
Juryns motivering lyder "PSQ är en rappare och lyricist från Göteborg. Hans musik kännetecknas bland annat av hans distinkta dialekt, samt hans avancerade lyrik. Texterna innehåller inte sällan bibliska eller på annat sätt mystiska eller högfärdiga referenser." Vad tycker du om den?
- Jo då, det är la gött. Sån e jag.
Du har så många spännande texter! Kan du inte rappa lite för oss?
- Okej då. Här kommer en gammal goding: Jag betraktar världen, förtraktar er, ni bör akta er snart, ta det lugnt, du fattar snart, att mitt förhatliga författarskap studsar ekon av överjordiska inviter mot satelliter, och as följer essen, men når ändå inga höjder med meriten, för rap-eliten toppstyrda texter, radio via scen, medans mina rader slår underifrån, tills ni får käken som diadem, jag ger tillbaka dina hjälpande händer, en i sänder och en e sönder, skändar grammatik med mordbrännande ordvrängare, jag bänder trender, och glöm inte att när du överträder, så rent verbalt är jag definitionen av mer våld än nöden kräver, jag övervägde att lämna er utslagna som pestkoppor, men få eld i nacken och nickar som på narkoleptiska testdockor.
Åh!! Mer, mer!
- Saknar parité pandé, textuell raritet ensam, gränsad till känslan av ensamhet och glämtar på längtan, hämtar flämtande patent på universums placenta, på pränt men koncentrerat påslag, Pst/Q småglad, pannlober som sågblad, förintar världen på två slag, håller rådslag, med Jesus, sadokiter och nazarener, klyver tankar, rankar rappare, bygger bankrar med massa gener, hieroglyfer passar gener och passerar polyper till graffarscener.
Ha ha! Graffarscener! Så fiffigt du knyter ihop säcken och förenar ett rikt ordförråd med kärlek och respekt för hiphopens fyra element!
- Jo då, det e så jag jobbar. Vill du ha mer?
Oh ja! Kör!
- Jag kommer garanterat bli bäst, jag sätter min pung i pant, dumt men sant, jag e så jävla tight att mitt rövhål har gummikant, rappare säger "bli som vi" med sina Trisomi-symptom, kotunga å för liten hjärna för skallen som Downs syndrom, synd då att jag inte tänker vänta på stim från radiostationer, jag biter hellre av mig armen och lever på handikapp-kompensationen, rappare tappar koncentrationen som fumliga lab-assistenter, och får stora skälvan som epileptiska egoister i epicenter, men med min magnitur mobiliseras massaker och Massada, medan mediokra män menar att målet är en massa saker.
Åh, lite politiskt, men ändå politiskt inkorrekt! Povel Ramel hade blivit rörd. Ge oss en sista ordsvada, kära PST/Q, årets karamelodiktstipendiat 2011!
- Jag beklagar att betagna bejakar och betalar för bedragare, rappare som beslagtar idéer från staterna vi pratar la om, du verkligen vill låta som dom, ståta med dom, låtarna om, dom råkade komma från en tumör, jag är på humör å språka om, å låta nån fatta att så många hiphopare är så jävla dumma, fyller sin lunga med luft i sin tunga och sin hjärna med samma, för å bli stjärnor med detsamma.
Stort tack! Hej då och ha det så bra!
- Ha det gott.

Kommentera 8


Nicholas: På 90-talet fick soulmusiken en revival för tjejgrupper. Kandi var med i en (Xscape) och skrev hits för andra (TLC och Destiny’s Child). Efter ett soloalbum år 2000 försvann hon dock, och när hon nu återvänder tio år senare är det med något så ovanligt som ett fantastiskt, helgjutet R&B-album. Allt stämmer: mäktiga melodier, tunga rytmer, fräscha syntljud och själfylld sång. Framför allt har Kandi Koated bra texter som handlar om riktiga människor, om riktiga dilemman. Som att vara en ensamstående mamma och längta efter romantik och sex. Det blir inte mer soul än så.

BETYG: 5/6 (från Nöjesguiden)

Annika Flynner: Igår var jag på en karaokebar för första gången i mitt liv. Det kändes lite snuskigt och förbjudet, inte minst för att man gick ner i en källare och visades till ett konstigt bås, men kul var det. En av de första låtarna vi sjöng var Destiny's Childs "Bills bills bills" och bryggan till den låten - "you triflin' good for nothing type of brother" osv - satte sig i mitt huvud till den grad att jag drömde att jag sjöng den i natt, haha. Alltså det var en superkonstigt dröm, som en musikal, jag var nere i tunnelbanan med mina kompisar, och så sjöng vi det här om och om igen... jaja. Sidospår! Förlåt. Men det är en topplåt, som Kandi skrev OCH producerade tillsammans med She'kspeare (roligt artistnamn). Textmässigt är den en släkting till TLC:s "No scrubs", som Kandi och She'kspeare också stod bakom, men musikaliskt är den lite mer avancerad (start/stopp-dynamiken och staccatostämsången i refrängen), inte lika mjukt poppig och härlig som No scrubs, men nästan lika bra.

Kandi är fantastisk. Och rolig. "Kandi Koated" måste vara vinterns mest underskattade skiva, jag har inte läst om den någonstans. Det är bra att hon bytte titel på skivan från det jag-hänger-med-i-tiden-desperata "Kandi Loves B.L.O.G.S." (lolwhut?) till denna titel med sin mysigt pundiga alliteration. Det är ett fenomenalt album, det enda som är trist är att hon inte tog med alla låtar från "Fly above"-EP:n, där fanns till exempel en Drumma Boy-producerad Gucci Mane-duett som jag fortfarande inte har hört. Men men, ingen var arg på The Smiths för att de inte tog med "Half a Person" på "The Queen is Dead", så jag ska respektera Kandis konstnärliga frihet.

Den här låten tycker jag är bäst på skivan, den borde släppas som singel och vinna en Grammy, det är en "Halo"-fet soulballad.

Kommentera 1

Tja!

Nicholas: De senaste åtta åren har varje ny Britney-skiva lanserats som en comeback, och det har varit falskt alarm varje gång – tills nu. Äntligen låter 28-åringen avslappnad, självsäker och vuxen, försöker inte längre kompensera bristen på helylleimage och cred med påklistrad vulgosexighet och desperat effektsökeri. Femme Fatale är pampiga poprefränger, aggressiva discobeats och friskt sprakande nattromantik. Kvalitetsnivån är förbluffande hög – över hälften av låtarna skulle kunna släppas som singlar, och resten fyller funktionen att länka samman och skapa en homogen helhet. Det här är utan tvekan det bästa album Britney gjort.

BETYG: 5/6 (från Nöjesguiden)

Annika Flynner: Recensionerna i gårdagens DN och SvD var rätt intressanta - bägge var positiva, men ändå ville de inte ge högre än treor i betyg. Tre av fem eller sex är visserligen ovanligt högt för en Britney Spears-skiva i en respektabel dagstidning, men jag tyckte ändå att det var orättvist lågt. Folk är så snåla (ska jag säga som gav Lykke Li fyra av sex, haha). Grejen är ju att det här är en sensationell skiva för att komma från Britney Spears.

Jag är absolut inget Britney-fan. När tidningen Pop hade med "Baby one more time" på sin lista över 1999 års bästa låtar var det säkert kaxigt och så, men jag lyssnade mycket hellre på Rodney Jerkins låtar för Jennifer Lopez, Destiny's Child och Toni Braxton då. Jag minns att en kompis blev kär i Britney när "Somewhere"-videon snurrade på MTV, jag fattade ingenting. Hennes andra album var, vill jag minnas, en ännu större succé än det första, och med singeln "Lucky" visade hon mognad - det var en ömsint Brill Building-pastisch, och att erkänna att det finns något annat än nuet, att pophistorien är intressant, är ju ett tecken på utveckling (och ett steg som inte alla radioinriktade popartister tar). Men låten kändes samtidigt lite för kalkylerad för att jag skulle falla som en fura för den - man blev imponerad, men inte såld.

Det var med tredje skivan "Britney" 2001 som det intressanta hände. Hon lät The Neptunes skriva och producera första singeln, "I'm a slave 4 u" och hon lyckades med det hon ville: chocka och lansera en ny image av sig själv, en ung kvinna med sexualitet. Det fanns något överdrivet och desperat i det, och låten var inte särskilt bra, men samtidigt förstod man att hon var trött på den falska oskuldsfullheten, Lolita-hyckleriet - nu blev hon i alla fall tydlig med att hon var det sexobjekt hon hela tiden hade varit. Men fansen alienerades och albumet blev, jämfört med föregångarna, en besvikelse framgångsmässigt. Detta trots att den hade fina singeln "Overprotected".

Tärningen var därmed kastad. Hon hade lättat ankare och sin übergulliga girl next door-appeal var för evigt förlorad. Hon var likt Odysseus dömd att irra omkring på de farliga haven på obestämd tid, kanske skulle hon aldrig hitta hem. Det är en historia som det är svårt att inte bli engagerad i, och som Hanna Fahl skrev i DN igår, man hejar liksom på Britney. Hon sjönk ju allt längre ner - inte så att hon blev utfattig och knarkare, hon fortsatte att spela in skivor och få små hits, men i mediavärldens ögon var hon en fallen ängel, och det östes på med rapporter om psykbryt, skilsmässodokument och handplockade fula paparazzibilder.

Hora/madonna någon? När Britney var "madonna", dvs ung och söt och inte sjöng rakt ut om sexualitet, behandlades hon med nedlåtande mildhet, det var ju tuggummipop, bagatellmusik. När hon blev "hora" behandlades hon ännu mer nedlåtande, nu utan mildhet, istället med falskt bekymrade miner. Rent musikalisk blev hon allt mindre intressant, vilket inte är så konstigt - som Johan Cullberg (<3 <3 <3) sagt: kopplingen mellan psykisk ohälsa och gyllene kreativitet är en fruktansvärd myt. Britney mådde skit, var förvirrad och testade lite därför av varje i studion.

Med nästa skiva, "In the zone" (2003) fick en hit med "Toxic" och vissa musikjournalister började trycka floskler som "ett långt långfinger mot alla belackare" och yada yade - det var nonsens, för låten är ju kass (det enda positiva den förde med sig var att Bloodshy & Avant fick en kickstart på sin karriär, något som senare blommade ut i det fina Miike Snow-albumet) och albumet hennes allra svagaste.

Danja-producerade "Gimme more" var en bra låt, dock inte lika fantastisk som vissa ville få den till, och albumet som följde, "Blackout" (2007) var inte heller den comeback som de otåliga musikjournalisterna försökte få den till - timingen hade ju varit perfekt med deras mediadramaturgi, de stod där med sina tidtagarur och var tvärsäkra, men de lyssnade nog inte på skivan med fördomsfria öron. "Blackout" är ett verk av en artist som dränerats på livskraft - det är sorgligt och på ett sätt rörande, men det gör inte musiken bättre. Och mörkret exploaterades av Britneys turnéarrangörer, som försökte få scenshowen att likna en depraverad sexklubb, något som den apatiska artisten håglöst spelade med i.

"Circus" (2008) var ännu sämre tyckte jag, medan mediakonsensus var att nu hade verkligen comebacken kommit - hon fick ju hits för sjutton! Hon återförenades med Max Martin! Ja, men var det bra låtar? Den larviga och tunna "Womanizer" var bara en av flera låtar med en illasittande shuffle-rytm, och Max Martin-samarbetet "If U seek Amy" var helt död, långt ifrån de fläskiga west coast-rap-produktioner och strålande melodier som han inledde Britneys karriär med. Snarare fick man intrycket av att Max Martin hade lika lågt självförtroende som Britney, och two wrongs don't make a right. Three wrongs för övrigt, jag tänker på den pinsamma burleskkitschen som Britney körde med under den här perioden - skivans titel, fotona, turnéen med sina cirkuskinky inslag. Desperat var ordet. (Fast "Circus" hade faktiskt en bra låt, typiskt nog inte en singel - den Danja-producerade "Blur".)

Men sedan dess har något hänt både Britney och Max Martin. Samarbetet med producenten och låtskrivaren Dr Luke, som bland annat lett till Katy Perrys enorma hitsinglar (som jag i och för sig tycker är rätt tråkiga, men det måste ju vara gött att ha skapat dem) har väckt en ny kreativitet och experimentlusta i honom. Parallellt med detta har tiden haft sin gång i Britney Spears liv - hon verkar må rätt bra nu. Äntligen. Hon är klar, detoxad, hon är på andra sidan, lugn, chill. Inte som en ömtålig fågelunge som när som helst kan flippa ut i depression eller annat, utan verkligen på andra sidan, hon mår som en normal person mår, normal lycka, normal sorg, normalt liv. Så låter det i alla fall om man lyssnar på skivan, och det kanske framstår som outsägligt trist (adjektivet "normal" är ju tabubelagt, minerat) men så är det inte. Snarare är det en full människa, en hel människa, som möter oss på "Femme Fatale".

Discolåtarna låter inte som krystade "DISCOLÅTAR" med citationstecken, utan som låtar man faktiskt vill dansa till. Det är nästan Rihanna-bra ("Loud" är den skiva som "Femme Fatale" bäst kan jämföras med). Och ärligt talat, man ska inte undervärdera det stora i att hon blandar in dubstep i en popsingel som når förstaplatsen på alla listor (med all rätta, ska tilläggas). Sångmelodierna är av det slaget att man inte får dem ur skallen, och det gör en inte irriterad utan lycklig. Låturvalet är oklanderligt - hon har säkert spelat in 50 låtar eller fler de senaste två åren, men de tolv som hamnade på albumet är inte bara bra, utan passar väldigt bra ihop med varandra, något som är ovanligt inte bara för Britney Spears utan för alla artister i samma fack. Den minoritet låtar som inte gjorts av Max Martin & Dr Luke smälter in fint - speciellt är bra är Bloodshys "How I Roll" och "Big Fat Bass" som, hör och häpna, är en will.i.am-låt som är BRA. Han kan ju vara bra när han vill, som på soloalbumet "Songs about girls", och "Big Fat Bass" är - trots sin fåniga titel - tio gånger bättre än will-låtar som Nicki Minajs "Check it out" eller Black Eyed Peas Grease-covers. Här sjunger Britney också på ett för henne nytt sätt - det låter coolt, det låter vuxet, det låter fint. Och beatet är bra, inte alls slentrianmässigt som så ofta från den märklige will.i.am.

Jag är som sagt inget Britney-fan. Därför är jag så chockad över hur bra den här skivan är. Jag trodde aldrig att hon skulle hitta hem till Ithaka, men det har hon. Inte som sitt gamla, äppelkindade, framgångsrika jag, utan som en ny person, en vuxen och estetiskt självsäker person. På gamla låtar som "Born to make you happy" lät hon ofta som att hon inte hade någon aning om vad hon sjöng om, men här låter hon medveten, kontrollerad, viljestark. Självförtroende är sexigt. Och det är just Britneys nyfunna styrka i sig själv, hennes insikt om att hon inte behöver larva omkring för att anpassa sig till den manliga blicken och diverse föreställningar om hur en kvinna ska vara, som gör henne - som artist, dammit! - mer attraktiv än någonsin.
Kommentera 3
Visa fler inlägg