harpo marx - alone



från
höstskrud som sjunger på sista versen nu. men men. gott nytt år! 

deru - 1979



från
höstskrud

atlanta rhythm section - pretty girl



från
höstskrud

ty doll sign & e-40 - saved



från
höstskrud. dj mustard var så stor förra året (hypen startade med låtar som ty dolla signs "or nah") att alla andra producenter försökte låta som honom. bland annat nic nac som producerade chris browns fantastiska singel "loyal", en av förra årets bästa låtar. när dj mustard hörde den måste han tänkt "vad fan..." och singeln "saved", som han producerat för sin radarpartner ty dolla sign, är som ett svar på chris browns hit, ett sätt att visa var skåpet ska stå. den är väldigt lik "loyal", men beatet är lite lösare, ryckigare och funkigare. och medan chris brown croonar om att inga tjejer är lojala lägger sig ty dolla sign på en enklare, mindre generaliserande nivå när han i refrängen sjunger om en specifik (nåja) tjej och lakoniskt konstaterar: hon vill bli räddad, men jag kommer inte rädda henne. e-40 får stå för den smutsiga gamla bay area-känslan och han är underbar som vanligt. jag minns inte många ord av ty dolla signs vers men jag kommer aldrig glömma e-40:s tossiga rim "bitch bitch bitch bitch bitch, make me rich". det är så dumt och så bra. precis som låten. jag väntar fortfarande på att svensk hiphop ska låta såhär självklart hittigt och dansant, varken töntigt publikfriande eller ängsligt genomtänkt. får hoppas på mwuanas nästa släpp.

bee gees - someone belonging to someone



ouf så bra låt. även denna har lite deppig jul-stämning? :) från
höstskrud

the embassy - you tend to forget



från
höstskrud

god jul från lcd soundsystem!


ella fitzgerald - i cried for you



från
höstskrud 

är det inte lite julstämning i denna låt? deppig julstämning, men ändå.

chic - 26



från
höstskrud

gang starr - moment of truth



från
höstskrud

Den här låten är så fin. Guru har grav ångest, men han är väldigt försiktig när han blottar strupen - låten, som alltså handlar om att se sanningen i vitögat, är uppdelad i tre akter, en elegant form som gör att det hantverksmässiga konkurrerar med det emotionella och gör det sistnämnda lite mindre ensamt och naket. Först hör vi den emblematiska refrängen, sedan en vers som handlar om att det är svårt att lita på folk i den smutsiga hiphopbranschen, men efter den kommer ingen ny refräng. Istället överraskar Guru med en liten hook, som om han precis fått en insikt: "Actions have reactions, don't be quick to judge / You may not know the hardships people don't speak of / It's best to step back, and observe with couth / For we all must meet our moment of truth". Därefter släpper han garden - han har inget val, känns det som - och låter känslorna välla fram:

Sometimes you gotta dig deep, when problems come near
Don't fear
Things get severe for everybody, everywhere

Why do bad things happen to good people?
Seems that life is just a constant war between good and evil
The situation that I'm facing is mad amazing
To think such problems can arise from minor confrontations
Now I'm contemplating
In my bedroom, pacing

Dark clouds over my head, my heart's racing
Suicide? Nah, I'm not a foolish guy
Don't even feel like drinking, or even getting high
Cause all that's gonna do, really, is accelerate
The anxieties that I wish I could alleviate
But wait, I've been through a whole lot of other shit before
So I oughta be able to withstand some more
But I'm sweating though
My eyes are turning red, and yo,

I'm ready to lose my mind
But instead I use my mind

I put down the knife, and take the bullets out my nine
My only crime was that I'm too damn kind
And now some scandalous motherfuckers wanna take what's mine
But they can't take the respect that I've earned in my lifetime
And you know they'll never stop the furious force of my rhymes
So like they say, every dog has its day
And like they say, God works in a mysterious way
So I pray
Remembering the days of my youth

As I prepare to meet my moment of truth

Efter detta dramatiska ljus - Guru har precis gått från ren och skär suicidal ångest till att bestämma sig för att kämpa vidare - kommer inte heller en refräng. Det vore nästan en skymf mot allvaret vi nyss bevittnade. Istället scratchar DJ Premier in beatet från Gang Starrs gamla singel "Who's gonna take the weight" (kanske som ett svar på Gurus textrad "remembering the days of my youth") och lägger på en samplad röst av en pastor som säger "You shall know the truth and the truth shall set you free" på låg volym.

Därefter är Guru redo att hoppa in i matchen igen med en tredje vers som är en ren styrkedemonstration, det är klassisk rap, rap som inte handlar om något annat än att vara tuff och slänga ur sig snygga rim. Det är inte världens fetaste vers, denna tredje och sista vers, men det gör inte så mycket, den är mest där för att visa att Guru inte har gett upp, han kämpar vidare, hans energi är allt annat än död. Det är ett styrkebevis. Och efter denna förlösning kommer så refrängen igen till slut och knyter ihop säcken på ett tillfredsställande sätt.  Låten har samma uppbyggnad som Beethovens tredje symfoni - ett berättarjag presenterar sig, problemen smyger sig på och orosmolnen blir allt mörkare, men efter en inre kamp slutar allt i triumf. 

När DJ Premier uppträdde i Stockholm i somras spelade han denna låt och ville liksom aldrig sluta spela beatet, han lät den vackra loopen gå om och om igen innan låten sattes igång. Jag förstår honom. Det är ett så vackert beat. Han bytte dock låt innan andra versen började. Jag förstår det med. Gurus öppenhjärtliga ångestlyrik är inget som lämnar en nära vän som DJ Premier oberörd, det är kanske inget man orkar höra en festlig lördagkväll på Debaser Medis. Vila i frid, Guru.

They say it's lonely at the top in whatever you do
You always gotta watch motherfuckers around you
No one is untouchable, no man is bulletproof
We all must meet our moment of truth

yohio - snöängelns rike



Pop
Yohio
”Snöängelns rike”
(Keios/Sony)
Betyg: 2

Jag är glad att Yohio finns. Han får popmusik att kännas som en magisk, märklig zon, ljusår från hans hemstad Sundsvall. En värld med sina egna estetiska lagar, egna mått för vad som är over the top. Med sitt musikaliska och visuella uttryck är Yohio inte så mycket en sockervaddversion av Ziggy Stardust som en livs levande karaktär från ett japanskt Square Enix-rollspel. När han nu släpper en julskiva skulle resultatet därför kunna bli väldigt intressant. Men ”Snöängelns rike” tar avstånd från den psykogulliga hårdrockspopen från Yohios föregående skivor och är snarare en förlängning av Yohios medverkan i musikalen ”Snövit” tidigare i år. Arrangemangen är prydliga och plastiga, Yohio sjunger smäktande på svenska och de färgsprakande drömmarna har bytts ut mot en blek Peter Jöback-pastisch.

Bästa spår: ”Tackvisa från Bergsjö”

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(Dagens Nyheter 2015-12-16)

sevyn streeter & chris brown - it won't stop



från
höstskrud

billy cobham - heather



från
höstskrud

kitty - miss u (jai wolf remix)



från
höstskrud

liszt - un sospiro



från
höstskrud

Nyligen, någon vecka innan jag färdigställde höstskrud, såg jag Max Ophüls film "Letter from an unknown woman" från 1948. Jättefin, bygger på en novell av Stefan Zweig. Den sortens ödesmättade kärleksfilm som inte görs längre, i alla fall inte i Hollywood. Megasorglig och megaromantisk och jag älskade den. Ett återkommande inslag var att huvudpersonen, som var konsertpianist, spelade Franz Liszts "Un sospiro" (kongenialt val av Ophüls, eftersom berättelsens konsertpianist var en notorisk kvinnokarl, precis som Liszt), melodin återkom i olika skepnader på soundtracket på ett väldigt elegant sätt. Det var ljudet av att pianisten satt i sin lägenhet och övade på detta stycke som fick grannflickan, filmens kvinnliga huvudperson, att förälska sig i honom, en kärlek som skulle avgöra hela hennes liv. Existerar sådan kärlek? Jag vill tro det. När jag lyssnar på "Un sospiro" är det svårt att inte tro på det. Romantik, det är så mycket.


årets bästa album och låtar 2015

ÅRETS BÄSTA ALBUM

1.     Duvchi

”With the world”

(One Duv/Sony)

När popmusik är som bäst blir det något som pekar bortom sig självt. Dåtid och framtid smälter bort, allt handlar om ett dallrande nu. Låttexterna smälter bort, allt handlar om känslor knutna till kärlek. Musikreferenser smälter bort, allt handlar om dig. Duvchi har polerat sin diamant till debutalbum i flera år och resultatet är popmusik när den är som bäst. Knäckande som den vackraste solnedgång.

 

2.     Rae Sremmurd

”SremmLife”

(Eardrummers/Universal)

Hiphop som rå livsbejakande kraft, en glädje som inte är glättig, dansgolvshits som inte är fjäskiga.

 

3.     Kranium

”Rumors”

(Atlantic/Warner)

Han kom med fräscha rytmer, sorgsna syntar och en sjukt sexig röst. Ett lika stort utropstecken som Popcaan var 2014.

 

4.     Björk

”Vulnicura”

(One Little Indian/Playground)

Bleka stråkar, ilskna beats och naken skilsmässolyrik. Björks brustna hjärta är omöjligt att värja sig mot.

 

5.     Kurt Vile

”b’lieve i’m goin down…”

(Matador/Playground)

Rock som längtan och löfte, känslan som avslutade tv-serien ”Freaks and geeks” fångad i en lysande samling låtar.

 

6.     Jamie xx ”In colour”



7.     Raury ”All we need”



8.     Amason ”Sky city”



9.     Young Thug ”Barter 6”



10. Jonathan Johansson ”Lebensraum”



11. Floating Points ”Elaenia”

12. Drake ”If you’r reading this it’s too late”

13. Peter Mattei ”Mahler songs”

14. Fetty Wap ”Fetty Wap”

15. Siavash Amini ”Subsiding”

16. ASAP Rocky ”AT.LONG.LAST.ASAP”

17. Pearson Sound ”Pearson Sound”

18. Anna von Hausswolff ”The miraculous”

19. Four Tet ”Morning/evening”

20. Future Brown ”Future Brown”

21. King Midas sound + Fennesz ”Edition 1”

22. Hot Chip ”Why make sense?”

23. Nils Frahm ”Solo”

24. Mac Demarco ”Another one”

25. Wolf Maps ”Purity”

26. Adam Tensta ”The empty”

27. Beach House ”Thank your lucky stars”

28. The Tallis Scholars ”Arvo Pärt: Tintinnabuli”

29. Julia Holter ”Have you in my wilderness”

30. Suicideyar ”Dream 727”

(plats 1-5 ovan publicerades i Dagens Nyheter 2015-12-09)

ÅRETS BÄSTA LÅTAR (
Spotify-lista med allihop)

1.     Jamie xx ”Gosh”

2.     Elijah Blake & Dej Loaf ”I just wanna… (remix)”

3.     Björk ”Black lake”

4.     Stormzy ”Shut up”

5.     Jack Ü & Justin Bieber ”Where are Ü now”

6.     Fetty Wap ”Trap queen” (släpptes 2014 men blev en hit först i år!)

7.     Duvchi ”Unfamiliar love”

8.     Jamie xx & Romy ”Loud places”

9.     Ellie Goulding ”Love me like you do”

10. WSTRN ”In2”

11. Post Malone ”White Iverson”

12. Christina Hellström & Björn Olsson ”San Francisco”

13. The Radio Dept. ”It looked like heaven (but feels like hell)”

14. Zara Larsson ”Lush life”

15. Adele ”Hello”

16. Dej Loaf & Lil Wayne ”Me U & Hennessy”

17. Kornél Kovács ”Pantalón”

18. Raury & RZA ”CPU”

19. Mwuana ”TGIF”

20. Madi Banja & Lorentz ”Du och jag”

21. Vasas flora och fauna ”Leevi & The Leavings”

22. Jonathan Johansson ”Du kommer krossa”

23. Beach House ”Space song”

24. Miguel & Lenny Kravitz ”Face the sun”

25. Mariah Carey ”Infinity”

26. Erik Lundin "Suedi"

27. Dej Loaf & Big Sean ”Back up”

28. Tove Lo ”Talking body (Gryffin remix)”

29. Grimes ”Realiti”

30. Christopher Owens ”To take care of myself again”

PS årets producent: Metro Boomin


proust


Jag lever ett lugnt liv på Cedergrensvägen 46. Skoja, jag är inte som berättarjaget i Sonja Åkessons dikt, men jag försöker leva ett lugnt liv, vara hemma mer, bli bättre på att ha tråkigt. Detta sammanföll med att jag nyligen började läsa "På spaning efter den tid som flytt". Ett bättre sällskap till lugnet, ensamheten och den oförargliga tristessen kan jag inte tänka mig: en roman som typ aldrig tar slut, där det inte händer så mycket men allt är vackert formulerat, och man vet att författaren låg i sin säng i en självvald eremittillvaro när han skrev den. Jag tycker det är mysigt också att tänka på att vid denna tidpunkt, 1910-talet, hade Freud och psykoanalysen fått ett genombrott och de idéerna genomsyrar många av bokens tankar tycker jag. Proust måste ha älskat att gå till en shrink lika mycket som Woody Allen.

Trevlig läsning alltså. Och för att verkligen make the most of it gjorde jag
en playlist med musik som passar att lyssna på (på behaglig volym) när man läser Proust, musik som var en del av den värld som han skildrar i sin romancykel. Alltså fransk musik från det sena 1800-talet, musik för borgerligheten, inte cool rebellisk avantgardemusik utan duktig fransk senromantik. Det gjordes mycket fransk opera på 1800-talet, men jag har ignorerat den (fast instrumentalstycket "Méditation" från Jules Massenets opera "Thais" blev en hit på egen hand, så den har jag med, i ett arrangemang för violin och piano) eftersom det blir för stökigt med en massa röster och dramatiska orkesterattacker. Nej, jag har bara två typer av musik här: solopianomusik och sonater för violin och piano. Tonsättare som Camille Saint-Saëns, Gabriel Fauré, Vincent d'Indy, César Franck, Emmanuel Chabrier och framförallt Raynaldo Hahn. Jag kanske blev lite inspirerad av min vän Erics föredrag om "Proust och musiken" som jag var på för några månader sen, det var på Thielska galleriet och arrangerades av Svenska Proustsällskapet, en väldigt mysig kväll som även involverade musikframföranden med just piano och violin.

Raynaldo Hahn är kanske minst känd i tonsättargänget, men han var väldigt viktig för Proust, de hade en romantisk relation i mitten av 1890-talet och efter det var de nära vänner, och Proust har sagt att allt han skrivit är inspirerat av Hahn. Jag tycker att Hahns pianomusik är väldigt fin, och har samma balans i sin stil som Prousts prosa - det är romantiskt men inte smetigt, livligt men inte aggressivt, mysigt småspännande men inte rafflande, lugnt men inte sömnigt, mer eftertänksamt än kniven-mot-strupen-passionerat. Jag tror inte att Proust gillade Debussy, men jag kunde inte förmå mig att utelämna honom helt och hållet från denna lista, så den långa (nästan tio timmar - det finns en poäng med det, den tar typ aldrig slut, precis som boken) listan avslutas med hans lilla "Suite bergamasque", de fyra pianostycken som komponerades mellan 1890 och 1905 och som innehåller den outslitliga "Clair de lune". Om Marcel själv inte gillade den (fast det kanske han visst gjorde, vad vet jag) så är jag övertygad om att någon av karaktärerna i "På spaning..." uppskattade den. 

Jag har även läst ett par av Prousts noveller: "En melankolisk sommar" och "En ung flickas bekännelse". Fina och mysigt stämningsfulla (trots att de är vråldeppiga). Synd bara att de tar slut så snabbt, de är som korta duschar medan den stora romanen är som att bada i ett lyxigt badkar där vattnet aldrig kallnar och skummet aldrig sinar.

karla bonoff - gonna be mine



från
höstskrud

captain beefheart - observatory crest



från
höstskrud

made by björk



Sveriges Radios Symfoniorkester
Solister: Jenny Wilson, Edda Magnason och Moto Boy
Ensemble ur damkören La Cappella
Dirigent: Hans Ek
Scen: Berwaldhallen, Stockholm
Betyg: 4

Att den unika och ofantligt kreativa Björk Guðmundsdóttir i samband med sin 50-årsdag föräras en hyllningskonsert i Berwaldhallen känns inte som ett ängsligt försök att locka en yngre publik. Tvärtom är det lika logiskt som att vi i år har fått höra extra mycket av 80-årsfirande Arvo Pärt och 150-åringarna Jean Sibelius och Carl Nielsen.

Dirigenten och arrangören Hans Ek har inte nöjt sig med att klä Björks hitlåtar i dräkter som lyfter fram deras rytmiska kraft och orkestrala uppfinningsrikedom. Han har även vävt in verk av Björks inspirationskällor – både från populärmusiken (Kraftwerk och Brian Eno), 1900-talets konstmusik (Karlheinz Stockhausen och John Cage) och den vidöppna tidiga konstmusiken (Claudio Monteverdi och Perotinus). Det låter inte krystat, bara vackert, och i vissa fall får greppet den isländska ikonens musik att framstå i ett delvis nytt ljus – som när Kraftwerks ”Metal on metal” övergår i Björks ”Human behaviour”, som plötsligt låter mer maskinellt rytmisk och hårt svängig än någonsin.

Radiosymfonikerna spelar dock allt annat än maskinellt – det är uppenbart att Björks ambitiösa popkompositioner lämpar sig bättre för orkesterkonserter än vad som är vanligt i sådana här sammanhang. Kören gör också en fin insats, speciellt i ”All is full of love” som inleder och avslutar konserten (dock i ett arrangemang som skippar originalets ödesmättade balansgång mellan dur och moll, irriterande) och Enos ”Music for airports”.

Sångarna fungerar mindre bra. Edda Magnason gör bäst ifrån sig med sin varma stämma, hon lägger sig ödmjukt nära originalen utan att låta ansträngd. Moto Boy sjunger ofta som i en Disneymusikal, men ror ändå mästerverket ”Jóga” i land. Jenny Wilson, egentligen den mest intressanta artisten i trion, passar däremot illa för Björktolkningar med sin tunna röst och kaxigt distanserade scenstil. Dessutom är kemin tämligen obefintlig när de delar på sången i vissa låtar.

Det är också tråkigt att inga låtar från Björks senaste tre album finns med – det hade varit fantastiskt att höra ”Black lake” eller ”The dull flame of desire” – men man kan inte ha allt. För Björkfans, och musikälskare överhuvudtaget, är ”MADE by Björk” en stark upplevelse.

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(Dagens Nyheter 2015-12-05)

kölsch - zig



från
höstskrud

älskar denna låt! blir glad varje gång jag hör den. så full av hopp. tackar min vän petter som tipsade om den :)

cooly g - mind



från
höstskrud

floating points - elaenia



Elektroniskt
Floating Points
”Elaenia”
(Pluto/Border)
Betyg: 4

Efter det sena åttiotalets acid jazz, det sena nittiotalets fusionförfinade drum’n’bass och nollnolltalets folktronica kommer nu en fjärde våg av engelsmän som brinner för att förena elektronisk dansmusik med jazz. Sam Shepherd, alias Floating Points, har släppt sofistikerade och tungt dansanta housetolvor sedan 2009, men när han nu äntligen släpper sitt debutalbum väljer han att gå all in i den jazz som länge varit en subtil skugga hos hans singlar. Enligt utgångspunkten att klubblyssnande och albumlyssnande är två väsensskilda saker har han här skapat ett verk som är enhetligt, ömsint och smygande vackert. Liveinstrumenten skapar ett organiskt sväng som oftast är behagligt varmt men som i avslutande ”Peroration six”, en senkommen släkting till ESG:s ”U.F.O.”, övergår i apokalyptisk hetta.

Bästa spår: ”For Marmish”

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(Dagens Nyheter 2015-12-02)

kranium - stamina



från
höstskrud

enya - boadicea



från
höstskrud