Hiphop
Kartellen
”Ånger & kamp del 2”
(Soblue/Universal)
Betyg: 2

Linda Pira
”Matriarken”
(Redline/Universal)
Betyg: 3

Att lyssna på Kartellen är en frustrerande upplevelse. Det finns något angeläget och fascinerande med gruppens frontfigur Sebbe Staxx som har så mycket på hjärtat,  så många texter som vill ut,  det låter som att rimmen och berättandet är det enda som hindrar honom från att falla ihop och balla ur. Samtidigt är texterna i sig är fulla av klichéer,  kliniskt befriade från humor och levererade med ett betonggrått monotont tonläge (det sistnämnda är möjligen ett medvetet stilgrepp). Vad värre är: beatsen på ”Ånger & kamp del 2” – samtliga producerade av Stress – är stela,  överlastade och omoderna. Sentimentala akustiska gitarrer,  kladdiga barnkörer och generiska refrängsångare borde förbjudas inom svensk hiphop.

Masse Salazar och Mack Beats gör ett bättre jobb med sina produktioner på Linda Piras debut-EP ”Matriarken”,  men har i grund och botten samma problematiska attityd. Tjusiga ackordföljder och poppiga melodier är i allmänhet trevligt,  men på en raplåt kan det bli för mycket av det goda – det tillrättalagda sätter sällan eld på dansgolv. Titelspåret är visserligen sparsmakat,  men på ett chocktrist sätt med ett ultranostalgiskt 1994-sound. Linda Pira har dock en karisma och en uppriktighet som gör att man lyssnar på vartenda ord oavsett vad som hörs i bakgrunden. Hon är årets svenska genombrott och detta är inget annat än en uppvärmning inför ett fortfarande lovande debutalbum.

Bästa spår: ”Återfall” med Kartellen,  ”Bästa vän” med Linda Pira

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(Dagens Nyheter 2013-11-27)
Kommentera 0


från höstpärlor :) yacht rock ain't dead
Kommentera 3
Hej här kommer ett par tips: två filmer av Max Ophuls som jag såg på Cinemateket förra och förrförra veckan. Så bra! Jag borde ha skrivit om detta tidigare (den ena av dem gick igen i lördags, borde ha hojtat innan dess), och tänkte göra det men har inte hunnit. 

Hur som helst. Jag har länge (i snart fem år) velat se filmer av Max Ophüls, en regissörernas regissör som jag aldrig hade hört talas om innan jag för första gången läste They Shoot Movies, Don't They?-listan över världens 1000 bästa filmer någonsin (cineastiskt snobberi av den mest anala sorten). Älskar denna info om honom: 

Max Ophüls was born in Saarbrücken,  Germany,  the son of Leopold Oppenheimer,  a Jewish textile manufacturer and owner of several textile shops in Germany,  and his wife Helen. He took the pseudonym Ophüls during the early part of his theatrical career so that,  should he fail,  it wouldn't embarrass his father.

Jag införskaffade de två filmer som verkade vara hans bästa, "Madame de..." och "Letter from an unknown woman" men märkligt nog (inte så märkligt för de som känner mig och vet hur bedrövligt stor andel av min bokhylla som består av olästa böcker) så blev det aldrig av att jag såg dem. Det ska åtgärdas snart dock. De två Ophüls-filmerna som jag nyss sett, "Le plaisir" och "Lola Montès", var nämligen helt underbara.



"Le plaisir" (1953) bygger på tre berättelser av Guy de Maupassant, Flauberts arvtagare och novellernas mästare och som OCKSÅ är en dude vars verk jag planerat att förkovra mig i, med magert resultat (i detta fall kan det delvis förklaras av mitt högmod: jag köpte novellsamlingen "Buile de suif" på franska istället för översatt, testade och störtade ner i Egeiska havet). Hur som helst, det var tre asbra berättelser om kärlek, med fokus på desperation, förnedring och acceptans i samtliga fallen. Det var UNDERBART filmat med långa härliga tagningar och atmosfär så tjock att man kunde skära genom den med en brieostkniv. Och Jean Gabin, en av mina gamla idoler, var med och spelade en sorglig medelålders bonde, förvillad av förälskelse. Asbra film - jag rekommenderar alla att se den. Jag underhåller min frankofili genom att plugga franska som kvällskurs på universitetet, och jag kämpar lika mycket som en troende som går i kyrkan regelbundet. Men efter att ha sett "Le plaisir" fick jag så att säga inspiration. Den var en påminnelse om varför jag älskar det franska språket, fransk litteratur, fransk film, franska hamnstäder, den franska landsbygden och drömmen om storslagna och sorgsna fester under la belle époque. Sista repliken i filmen kändes klassisk: "Min vän, lyckan är inte glad." Det enda jag inte gillade var att prostitution och torskar skildrades som något 0 procent problematiskt. Men men.



"Lola Montès" från 1955 var Max Ophüls sista fullbordade film och en ganska annorlunda film än "Le plaisir". Den var så underbart estetisk, alltså verkligen bländande, med sitt enorma format, utsökta foto, överdådiga scenerier och overkligt starka färger. Titelpersonen är en kvinna som levde i verkligheten under 1800-talet, en dansös som var mer känd för sina kärleksrelationer och sin utstrålning än för sina dansskills. Martine Carol som spelade henne var perfekt i rollen - subjekt och objekt på samma gång, både ouppnåelig & hopplöst tilldragande och mänsklig & sårbar. Och filmen var dramaturgiskt coolt gjord, med en cirkusföreställning som ramberättelse (detta är kanske den första bra filmen som utspelar sig på en cirkus som jag sett) och så en massa tillbakablickar, med en allt högre grad av melankoli och spänning. Men framför allt filmen full av oförglömliga bilder, magiska bilder, ett berättande bortom ord och action. Om ni får chans att se "Lola Montès" på bio så ta den.
Kommentera 0
Visa fler inlägg