dubbelrecension: kartellen och linda pira



Hiphop
Kartellen
”Ånger & kamp del 2”
(Soblue/Universal)
Betyg: 2

Linda Pira
”Matriarken”
(Redline/Universal)
Betyg: 3

Att lyssna på Kartellen är en frustrerande upplevelse. Det finns något angeläget och fascinerande med gruppens frontfigur Sebbe Staxx som har så mycket på hjärtat,  så många texter som vill ut,  det låter som att rimmen och berättandet är det enda som hindrar honom från att falla ihop och balla ur. Samtidigt är texterna i sig är fulla av klichéer,  kliniskt befriade från humor och levererade med ett betonggrått monotont tonläge (det sistnämnda är möjligen ett medvetet stilgrepp). Vad värre är: beatsen på ”Ånger & kamp del 2” – samtliga producerade av Stress – är stela,  överlastade och omoderna. Sentimentala akustiska gitarrer,  kladdiga barnkörer och generiska refrängsångare borde förbjudas inom svensk hiphop.

Masse Salazar och Mack Beats gör ett bättre jobb med sina produktioner på Linda Piras debut-EP ”Matriarken”,  men har i grund och botten samma problematiska attityd. Tjusiga ackordföljder och poppiga melodier är i allmänhet trevligt,  men på en raplåt kan det bli för mycket av det goda – det tillrättalagda sätter sällan eld på dansgolv. Titelspåret är visserligen sparsmakat,  men på ett chocktrist sätt med ett ultranostalgiskt 1994-sound. Linda Pira har dock en karisma och en uppriktighet som gör att man lyssnar på vartenda ord oavsett vad som hörs i bakgrunden. Hon är årets svenska genombrott och detta är inget annat än en uppvärmning inför ett fortfarande lovande debutalbum.

Bästa spår: ”Återfall” med Kartellen,  ”Bästa vän” med Linda Pira

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(Dagens Nyheter 2013-11-27)

paul young - everytime you go away



från
höstpärlor :) yacht rock ain't dead

le plaisir och lola montès av max ophuls

Hej här kommer ett par tips: två filmer av Max Ophuls som jag såg på Cinemateket förra och förrförra veckan. Så bra! Jag borde ha skrivit om detta tidigare (den ena av dem gick igen i lördags, borde ha hojtat innan dess), och tänkte göra det men har inte hunnit. 

Hur som helst. Jag har länge (i snart fem år) velat se filmer av Max Ophüls, en regissörernas regissör som jag aldrig hade hört talas om innan jag för första gången läste They Shoot Movies, Don't They?-listan över världens 1000 bästa filmer någonsin (cineastiskt snobberi av den mest anala sorten). Älskar denna info om honom: 

Max Ophüls was born in Saarbrücken,  Germany,  the son of Leopold Oppenheimer,  a Jewish textile manufacturer and owner of several textile shops in Germany,  and his wife Helen. He took the pseudonym Ophüls during the early part of his theatrical career so that,  should he fail,  it wouldn't embarrass his father.

Jag införskaffade de två filmer som verkade vara hans bästa, "Madame de..." och "Letter from an unknown woman" men märkligt nog (inte så märkligt för de som känner mig och vet hur bedrövligt stor andel av min bokhylla som består av olästa böcker) så blev det aldrig av att jag såg dem. Det ska åtgärdas snart dock. De två Ophüls-filmerna som jag nyss sett, "Le plaisir" och "Lola Montès", var nämligen helt underbara.



"Le plaisir" (1953) bygger på tre berättelser av Guy de Maupassant, Flauberts arvtagare och novellernas mästare och som OCKSÅ är en dude vars verk jag planerat att förkovra mig i, med magert resultat (i detta fall kan det delvis förklaras av mitt högmod: jag köpte novellsamlingen "Buile de suif" på franska istället för översatt, testade och störtade ner i Egeiska havet). Hur som helst, det var tre asbra berättelser om kärlek, med fokus på desperation, förnedring och acceptans i samtliga fallen. Det var UNDERBART filmat med långa härliga tagningar och atmosfär så tjock att man kunde skära genom den med en brieostkniv. Och Jean Gabin, en av mina gamla idoler, var med och spelade en sorglig medelålders bonde, förvillad av förälskelse. Asbra film - jag rekommenderar alla att se den. Jag underhåller min frankofili genom att plugga franska som kvällskurs på universitetet, och jag kämpar lika mycket som en troende som går i kyrkan regelbundet. Men efter att ha sett "Le plaisir" fick jag så att säga inspiration. Den var en påminnelse om varför jag älskar det franska språket, fransk litteratur, fransk film, franska hamnstäder, den franska landsbygden och drömmen om storslagna och sorgsna fester under la belle époque. Sista repliken i filmen kändes klassisk: "Min vän, lyckan är inte glad." Det enda jag inte gillade var att prostitution och torskar skildrades som något 0 procent problematiskt. Men men.



"Lola Montès" från 1955 var Max Ophüls sista fullbordade film och en ganska annorlunda film än "Le plaisir". Den var så underbart estetisk, alltså verkligen bländande, med sitt enorma format, utsökta foto, överdådiga scenerier och overkligt starka färger. Titelpersonen är en kvinna som levde i verkligheten under 1800-talet, en dansös som var mer känd för sina kärleksrelationer och sin utstrålning än för sina dansskills. Martine Carol som spelade henne var perfekt i rollen - subjekt och objekt på samma gång, både ouppnåelig & hopplöst tilldragande och mänsklig & sårbar. Och filmen var dramaturgiskt coolt gjord, med en cirkusföreställning som ramberättelse (detta är kanske den första bra filmen som utspelar sig på en cirkus som jag sett) och så en massa tillbakablickar, med en allt högre grad av melankoli och spänning. Men framför allt filmen full av oförglömliga bilder, magiska bilder, ett berättande bortom ord och action. Om ni får chans att se "Lola Montès" på bio så ta den.

blood orange - cupid deluxe



Pop
Blood Orange
”Cupid deluxe”
(Domino/Playground)
Betyg: 4

Två av fjolårets bästa låtar alla kategorier var de lika bitterljuva som svängiga popsinglarna ”Everything is embarassing” av Sky Ferreira och ”Losing you” av Solange. Båda skrevs och producerades av Devonté ”Dev” Hynes, en läskigt begåvad 27-åring som hunnit ömsa skinn flera gånger under sin snart tioåriga musikkarriär. ”Cupid deluxe” är hans fjärde soloalbum och det andra under artistnamnet Blood Orange.

Precis som RZA kallar sig för Bobby Digital när han gör hiphop som skiljer sig från det patenterade Wu-Tang-soundet, eller författaren (och DN-kritikern) Jan Arnald heter Arne Dahl när han skriver deckare, har Dev Hynes bytt namn mellan sina olika projekt. När han lämnade det slamriga punkpopbandet Test Icicles för att göra soloskivor med indievimsig kammarpop valde han att kalla sig för Lightspeed Champion. Två sympatiska och framgångsrika men i ärlighetens namn ganska lättglömda album hann det bli innan den rastlöse Hynes valde att anta en ny skepnad: Blood Orange, en mästare av slickt funkig discorock med en dragning åt sexuell dekadens.

Det var när Dev Hynes skapade Blood Orange som han hittade hem som artist. De flesta artister som gör modern disco och soul kommer från dansmusik- eller hiphop-hållet, men Hynes bakgrund som gitarrflink pophantverkare från den melankolidyrkande indievärlden gör att hans groovebaserade musik får en helt egen karaktär. Han har en romantisk sensibilitet som tillsammans med hans fingertoppskänsla för sväng och maffiga refränger gör honom till en låtskrivare och producent som alla vill samarbeta med – förutom nämnda fullträffar har han skräddarsytt låtar åt Mutya Keisha Siobhan (det återförenade original-Sugababes) och Britney Spears (som tyvärr inte ser ut att hamna på stjärnans kommande album). Med sina klockrena melodier och minimalistiskt funkiga gitarrspel är han för vår tid vad Nile Rodgers var för det tidiga 1980-talet.

”Cupid deluxe” är Dev Hynes största stund hittills. Visserligen når ingen av skivans elva spår upp till de sublima sfärer där ”Everything is embarassing” svävar, men i gengäld är det ett utsökt och rikt album som lyckas låta båda varierat och helgjutet. Tjocka 90-talsdoftande syntackord breds ut över låtarna, som hade låtit som mjuk ambient om det inte hade varit för de bankande discorytmerna och den jordnära sången.

Hynes anlitar många gästvokalister, men till skillnad från när David Guetta eller DJ Khaled gör det handlar det inte om att krasst kommersiellt samla ihop de coolaste eller mest populära artisterna för tillfället, utan om att hitta rätt ingrediens till rätt låt. Att han tar in en London-rappare i en låt, en New York-rappare i en annan och en Dirty Projectors-sångare i en tredje är lika självklart och kongenialt som att han låter en xylofon tassa fram i fina singeln ”Chamakay” och att han gör en otippad cover på en 13 år gammal låt av det gräsliga post-britpop-bandet Mansun. Det blir aldrig spretigt, för allt tjänar samma musikaliska vision.

Föregångarens hårdhet och mörker har ersatts med luftigt vemod och bräckligt morgonljus. ”Cupid deluxe” är ett av årets bästa album.

Bästa spår: ”Chamakay”, ”Chosen”

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(Dagens Nyheter 2013-11-20)


youth lagoon på debaser medis



Youth Lagoon
Scen: Debaser Medis, Stockholm
Betyg: 2

När jag var sjutton sa min mamma till mig: sluta inte fantisera, för dagen du gör det är dagen du dör. Så sjöng Trevor Powers, 24-åringen från Idaho som är hjärnan och kärnan i indiebandet Youth Lagoon, i gruppens mästerverk ”17”. Denna stilla hymn som växer till en episk chillwavekatedral är en av Youth Lagoons mest kända låtar, men bandet väljer av någon bisarr anledning att inte spela den under denna Stockholmskonsert. Publiken klappar förväntansfullt för att bandet ska komma tillbaka ut på scenen efter att vad som annonserats som spelningens sista låt klingat ut, men belönas med ett gigantiskt antiklimax när lamporna tänds.

Youth Lagoon är ett knepigt band. Mellan det charmiga och personliga debutalbumet ”The year of hibernation” och årets mer komplexa och mindre poppiga ”Wondrous bughouse” bytte Trevor Powers ut samtliga musiker. Det mesta av det som gjorde Youth Lagoon till ett intressant band försvann också på vägen. På debuten gjorde bandet återhållet och vackert vemodig chillwave med slitstarka pianoballader i botten, i stället för de brusiga gitarrer och ambientljud som annars ofta utgör stommen i denna typ av musik; på uppföljaren hade de förvandlats till ett psykedeliskt rockande mysband i mängden.

Live blir dragningen åt psykedeliskt jammande ännu mer framträdande. Trevor Powers är svår att slita ögonen från där han står bakom sitt elpiano med ett majestätiskt lockigt hårburr, en korsning mellan Marc Bolan, Randy Newman och Frodo Baggins. Han sjunger fint också, med sin tunna röst, men bandet – förutom honom själv på klaviatur och antika spejsade ljudeffekter en gitarrist, en basist och en trummis – slarvar bort kraften i låtarna. I Youth Lagoons bästa stunder finns en mjukt postapokalyptisk, halvt sakral stämning. Men 2013 har de blivit om inte ett dåligt band så åtminstone ett betydligt mer ordinärt band.

Problemet är att de blivit just – ett band. Att ersätta programmerade trummor med en riktig trummis är att skapa meningslösa begränsningar. Men Trevor Powers kanske har börjat sluta fantisera.

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(Dagens Nyheter 2013-11-20)


dr dog - the truth



från
höstpärlor

ps har lite prestationsångest för vinterpärlor...! men men

team rockit - anima



Pop
Team Rockit
"Anima"
(Sincerely Yours)
Betyg: 4

"Allt vi ser är dudes som vill trycka ner oss/men vi skriker högre än dem/och vi lyssnar inte på kritiken/för vi har inte fått nån”, rappar Team Rockit och låter patetiska och gulliga på samma gång. Likt tidigare grupper från Göteborgs indiescen skapar Team Rockit sin identitet genom att kriga som Don Quijote. Det som skiljer Team Rockit från idolerna The Tough Alliance är att de rappar oftare än sjunger. Det är en typ av rap som avviker från det traditionella: inga försök till humor och cool charm, i stället passion och ilskna tårar. Man kan jämföra med Yung Lean, som också influeras av japansk populärkultur och befinner sig utanför den svenska hiphopscenen. Men Team Rockit är mer elektronisk indiepop än hiphop. Deras andra album är mognare, skarpare och vackrare än debuten.  

Bästa spår: ”Aura”

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(Dagens Nyheter 2013-11-13)


bilal på fasching



Bilal
Scen: Fasching, Stockholm
Betyg: 3 

I ett par år kring millennieskiftet var neosoul hetare än helvetet. Det var modern soulmusik som strävade efter något organiskt och ursprungligt, en reaktion mot vad som uppfattades som plastigt och tamt i den samtida poppiga R&B:n. Men neosoulen var inte helt konservativ utan inspirerades lika mycket av 70-talets mästare inom soul och funk som av 90-talets jazzsamplande hiphop för att skapa något progressivt.  

Falsettsensationen Bilal var en del av denna rörelse, men när han 2001 släppte sitt fina debutalbum hade neosoulen redan sin storhetstid bakom sig. Autenticitetsfixerad musik hörde 90-talet till, det nya årtiondet hade nya estetiska ideal. Neosoul var snart lika fräscht som hippies under discoeran, Bilal lyckades aldrig slå igenom på bred front och hans skivbolag vägrade ge ut hans andra album.  

Efter ett mörkt decennium har Bilal de senaste åren gjort comeback med ett par album som hyllats av kritiker men sålt i blygsamma upplagor. Han är inte längre i soulmusikens centrum, men är i gengäld mer helgjuten och originell som artist. Hiphopinslagen i hans musik har försvunnit och gett plats åt psykedelisk funk och bruten jazz, och Bilal sjunger med en vackert mognad röst om vuxna människors kärleksbekymmer.  

Live blir det lösa och jambaserade i Bilals musik mer framträdande än på skiva. Han backas upp av ett tajt band som bland annat består av en fenomenal trummis och en ung manlig körsångare som fungerar som en ställföreträdare för den oskuldsfulla och positivitetsutstrålande artist Bilal själv en gång i tiden var. När de två sångarna utbrister i en lång scatduell blir det på gränsen till för mycket högskolejazz, men det är samtidigt rörande hur Bilal vokalt försöker återskapa de blixtrande mötena mellan Miles Davis och idolen John Coltrane.  

Subtiliteten i Bilals senaste skivor drunknar i den aggressiva jazzfunken, och låtarnas fina texter framförs med en skyddande teatral distans i stället för intim innerlighet. Ändå är det härligt att se en sådan fri och begåvad artist gå loss i sin personliga vision av sväng. I jazzen finns sökandet, och Bilal älskar resan.

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(Dagens Nyheter 2013-11-11)

stockholms filmfestival 2013

Jag tänkte ta det lite lugnt under detta års filmfestival... men några filmer har det blivit än så länge. 



Will you still love me tomorrow av Arvin Chen var bra. En romantisk komedi från Taiwan, handlade om en kille som är gay men som när han blev vuxen bestämde sig för att förneka det och gå in i ett heterosexuellt förhållande och inte berätta för sin tjej om sitt förflutna. Tio år senare är de gifta och har en gullig son, och frun fattar inte varför han undviker sex. Killen träffar en söt kille och blir kär och kan inte längre förneka sin sexualitet. Det leder till kaos såklart. Det fina i den här filmen var gestaltningen av den övergivna hustrun. Hon spelade svinbra och i slutet, när den konflikträdde killen bestämde sig för att satsa på att försöka lappa ihop förhållandet såg hon honom kärleksfullt i ögonen och sa: jag vill ha en skilsmässa. Hon var hellre ensam med krossat hjärta än kvar i ett förhållande som var förljuget och falskt. Det var starkt. Förlåt för spoiler men filmen var mycket mer än så - check it out tycker jag!


Nunnan eller La religieuse av Guillaume Nicloux var extremt snygg men inte så bra som jag hade hoppats på. Den handlade om en tonårstjej på 1700-talet som blev nunna mot sin vilja, och fick uppleva först en snäll abedissa, sedan en bitchig sadistisk abedissa, sedan en lesbisk abedissa som förälskade sig i henne. Isabelle Huppert spelade den sistnämnda och även om hon var toppen (hennes ansiktsuttryck när hon var på en gång kylig och totalförälskad, i scenen där hon lyssnar på körsången, vilket proffs!) men filmen kändes ändå lite tunn. Ingen fördjupning av någon karaktär, man kom aldrig nära dem. Hupperts deseperata kärlek behandlades som något kuriöst snarare än tragiskt, tyckte jag. Men men. Estetiskt underbar, och musik av fina Max Richter, det kommer man iofs rätt långt med.
 


Enough said var både skriven och regisserad av Nicole Holofcener och ett fint bevis på att festivalen satsar på att få in kvinnliga regissörer. Det var en asmysig feelgoodfilm med James Gandolfini (vila i frid, jag älskar dig) och Julia Louis-Dreyfus - båda spelade asbra. Dialogen var bra, och den franka skildringen av kärlek i medelåldern var fin (älskar denna genre och dess mästerverk "Fruar och äkta män"). Det enda jag hakade upp mig på var att filmen verkade helt okritisk till detta med hemhjälp... att det är en klassmarkör... det var liksom inget konstigt alls. Men det kanske var supersubtil kritik som jag inte fattade? Eller så ÄR det helt okontroversiellt med hemhjälp i vissa övre medelklass-kretsar i USA. Jag vet inte.
 


Idag såg jag In a world, en assoft komedi som Lake Bell både skrivit, regisserat och spelade huvudrollen i. Handlade om män vs kvinnor i filmtrailer-voiceover-branschen i Hollywood. Alla filmer som handlar om Hollywood är by default mysiga (hej Argo!) och denna hade därutöver ett genusmedvetet perspektiv och en fin skildring av relationer mellan systrar och mellan fäder och döttrar. Underbara biroller av Tig Notaro, Geena Davis och Nick Offerman. Lite väl odramatisk och feelgood kanske - den lilla oro man hann känna över de två kärlekshistorierna byttes snabbt till lugn - men det gör inte så mycket. En väldigt mysig komedi!

kom hit på torsdag om ni är i stockholm!



Jag spelar asbra rap och R&B :)

Det finns
ett facebook-event och ni ska veta att DJ Övre Medelklassen själv, även känd som Simon Mårtelius, är en hejare på att göra mixtapes - lyssna till exempel på det här som finns på soundcloud.
 

justin timberlake - mirrors



från
höstpärlor

cut copy - free your mind


Pop
Cut Copy
”Free your mind”
(Modular/Border)
Betyg: 2

Australiern Dan Whitford var DJ och grafisk formgivare innan han startade Cut Copy i 00-talets gryning. Det säger något om bandets själ: snygg kvasihipp musik som är mer formgiven än komponerad. Som ett Hot Chip utan svärta och briljans.

”Free your mind”, gruppens fjärde album, har en något missvisande titel – Cut Copy har inte frigjort sig från klichébilden av sig själva. Bandet har sedan debuten utvecklat sitt sound från indie-med-inslag-av-80-talsdisco till indie-med-inslag-av-tidig-90-talshouse, en resa från inomhusklubbar till utomhusklubbar, och denna linje fortsätter här. Det är tjusigt och väl genomfört, men ack så opersonligt. Rekommenderas dock till den som anser att pophistorien börjar och slutar med The Tough Alliances ”New waves” och inte kan få nog av Ibizadrömmande indiedisco.

Bästa spår: ”Take me higher”

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(Dagens Nyheter 2013-11-06)

bruno mars i globen



Bruno Mars
Plats: Ericsson Globe, Stockholm
Betyg: 3  

”Hatt & blås” kallades den typ av svensk indie som var populär i början av 00-talet, i samband med Håkan Hellströms andra skiva och Moneybrothers första: stompig vulgäreuforisk poprock med mycket hattar, linnen, testosteron och Dexys-inspirerade blåssektioner. Men ingen är så mycket hatt & blås som Bruno Mars. Hälften av hans åtta medmusiker bär huvudbonad (själv har han både hatt och väst) och tre av dem spelar blåsinstrument. Musiken är glättigt men effektivt svängig, en folklig smällkaramell à la Ricky Martins ”Livin’ la vida loca”.  

För många är Bruno Mars killen som skrev och sjöng de ultrapoppiga refrängerna till hiphopsinglar som B.o.B:s ”Nothin’ on you”, Travie McCoys ”Billionaire” och Snoop Dogg & Wiz Khalifas ”Young, wild & free”. Men när han uppträder blir det tydligt att hans hjärta bultar hårdare för gammeldags svängig popmusik – den magiska namnlösa mix av soul, rock’n’roll och pop som Phil Spector serverade i 60-talets gryning – än för rap och R&B med syntetiska ljud och programmerade trummor.

Han vill underhålla och han jobbar hårt för det. Inte nog med att han – som en tredjedel av teamet The Smeezingtons – skriver och producerar låtar som inte så mycket är singlar som de är missiler avfyrade mot topplistor. Han har även en liveshow som är perfekt inrepeterad: musikerna dansar koreograferat som en gammal soulgrupp, och Bruno Mars själv gör piruetter, ler charmigt, sjunger fint och utstrålar sexighet av ett snällare slag. Ödmjukt och publikmedvetet nog väljer han hellre att infoga andras kända låtar i sina egna – från Barrett Strongs ”Money” till Aaliyahs ”Rock the boat” – än att spela igenom hela sin katalog.

Det enda man saknar är originalitet och personlighet. Var är Bruno Mars själv – eller Peter Gene Hernandez, som han egentligen heter – i allt detta? Han är så mån om att tillfredsställa och skapa god stämning att han glömmer bort att soul handlar om smärta. Han känns mer som en riktigt bra Idol-deltagare än om en artist som vill uttrycka något. 

Men kanske är det just underhållarrollen som är kärnan i Bruno Mars personlighet. Feelgood är också ett budskap.  

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(Dagens Nyheter 2013-11-05)

jim james - a new life



från
höstpärlor (Denna låt försvann från spotify men nu är den tillbaka igen, så glad för detta! Den fungerar nämligen som en länk mellan King Krule och Rolling Stones.)

lorde - pure heroine


även med på
höstpärlor!

Pop
Lorde
”Pure heroine”
(Universal)
Betyg: 4

16-åriga sångerskan Lorde blev i somras den första nyzeeländsksa artisten någonsin att nå den amerikanska singellistans förstaplats, med ”Royals”, en topplåt som förenar stolt utanförskap med ett spänstigt sparsmakat beat.

Debutalbumet är ett samarbete mellan Lorde och landsmannen Joel Little från indiebandet Goodnight Nurse. Han har skrivit alla låtar tillsammans med den unga talangen och producerat rubbet, vilket gör skivan behagligt homogen. The xx är en tydlig influens, här finns samma förkärlek för ödsliga tystnader och R&B-trummor, men Lorde är en smula mer pigg och inte lika brittiskt trasig. Hon imiterar även Lana Del Reys sävligt dramatiska sångstil utan att låta opersonlig.

”Pure heroine” är en charmig men inte inställsam modern popskiva, en fin kompanjon för inte alltför mörka höstdagar.

Bästa spår: ”Royals”

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(Dagens Nyheter 2013-10-30)

författarna


Foto: Sara P Borgström

Jag såg "Författarna" av Alejandro Leiva Wenger igår. Den var bra.

"Vem är du? Vad har du varit med om? Vad är äkta och viktigt för dig? Va?"