his girl friday (my gräsänkling friday)

Jag ska ge er en liten uppdatering av mitt liv. Förr i tiden hade jag all tid i världen till att plugga tre saker samtidigt, baka bröd, blogga, snickra på generationsromaner, läsa hela A-delen i DN, se en massa filmer, spela Zelda, läsa E.T.A. Hoffmann-noveller, skriva listor, fika med kompisar och njuta av livet i största allmänhet. Nu har jag ett - i och för sig väldigt trevligt - dayjob och upptäcker till min fasa att min fritid är starkt decimerad. Saker som tidigare sågs som vardag är numera en eftertraktad lyx, och det innebär att man hushåller med sina dyrbara lediga timmar på kvällar och helger på ett annat sätt. En annan konsekvens är att man är tröttare - man måste ju gå upp varje morgon, oavsett hur sent man gick och lade sig dagen innan! - och sammataget leder det till att man närmar sig helgen från en annan vinkel. Jag, som ju alla vet är en djupt hedonistisk och dekadent utelivsjunkie, kommer på mig själv med att välja bort trevliga sociala aktiviteter som att dricka rosévin i Vitabergsparken i den glänsande sommarkvällen. Varför? För att jag är gammal, borgerlig, lat? Nej, bara för att jag är trött. Min drömfredagkväll blev således: mat. Kopp te. En film. Sova.

Men inget ont som inte för något gott med sig. Ikväll såg jag Howard Hawks "His Girl Friday" (1940) som jag ruvat på hela våren, och den var precis så bra som jag hade hoppats på. Alltså... jag vet inte var jag ska börja... den var bara så FANTASTISKT rolig! Vilken dialog! Vilket manus! Cary Grant, vilken skådespelare, jag tror inte jag någonsin sett honom bättre, och då har jag ändå sett honom både i "Bringing up baby", "The Philadelphia Story" och i Hitchcock-filmerna. Här var han i sitt esse: riktigt skamlös och skrupelfri i sina försök att vinna tillbaka exhustrun från den tråkiga killen från Albany som hon ska gifta sig med dagen efter. Exhustrun, Rosalind Russell, var också grym - hon spelar alltså Grants exhustru, men framförallt är hon stjärnreportern på tidningen som han är redaktör för, som tänkt pensionera sig för att bli hemmafru i Albany, men Cary Grant snärjer henne genom att liksom hiva ett scoop över henne och få nyhetsjagarinstinkten i henne att flamma upp. Den stackars Ralph Bellamy spelar killen som hon tänkt gifta sig med: en genomsnäll försäkringsmäklare som inte har någon humor och som ständigt blir haffad av polisen i storstaden efter att Cary Grant bussat på honom allt från blonda femme fatales till förfalskade pengar (!).

Mitt i allt detta har filmen faktiskt ett innehåll: en extremt romantiskt bild av luttrade nyhetsreportrar som gör vad som helst och behandlar folk hur som helst för att få sin nyhet, och rusar till telefoner likt uppspelta tonårstjejer, när de inte spelar poker i polishusets pressrum och väntar på att avrättningen ska bli av. Samtidigt är filmen en mild satir över korrupta politiker (något för alla The Wire-fans), inkompetent domstolspersonal och, tja, cyniska mediamänniskor.

Men mest av allt tänker man på dialogen. Man är helt uppslukad av den. Man får inte en lugn sekund. Folk pratar i munnen på varandra, ibland är det långa scener när tre personer är i bild och alla pratar om olika saker och allt är viktigt och allt är roligt. Det är helt fantastiskt att beskåda, som en frijazztrio som är helt i fas med varandra trots att de spelar helt olika saker. Men Hawks förlitar sig inte bara på snacket - här finns en del good ol' fysisk humor också, som när Cary Grant hälsar på Ralph Bellamy genom att skaka hand med hans paraplyahandtag istället för hans hand (klassisk härskarteknik, som följs av repliken: "Always bring an umbrella? Got galoshes as well? Atta boy.") eller när Rosalin Russell kastar sig och tacklar polismästaren som om det var amerikansk fotboll.

På imdb såg jag nyss att det fanns en massa roliga citat från filmen. Check this out t.ex.:
Fred, the Mayor: Who else was there when he gave you this?
Joe Pettibone: Nobody. He was out fishing.
Fred, the Mayor: [to Sheriff Hartwell] Get the Governor on the phone.
Joe Pettibone: No, he's not there. He's out duck shooting.
Fred, the Mayor: The blasted nimrod... fishing, duck shooting! A guy who's done nothing for the last forty years but play pinochle gets elected governor and right away he thinks he's a Tarzan!

Ovanstående replikskifte tog max sju sekunder. Jag skojar inte. Man ska inte se såna här filmer med textremsor, då är man körd. Det är verkligen som jazz (eller en pigg Haydn-stråkkvartett): man måste lyssna, och gör man det är det fett rewarding.

Nu väntar Preson Sturges tidiga 40-talsfilmer. Har bara sett "The Lady Eve", och den var visserligen inte så bra som jag hade hoppats på, men jag tror ändå på "The Miracle at Morgan's Creek", "The Palm Beach Story"  och "Sullivan's Travels". Åh screwball alltså, film blir helt enkelt inte bättre än såhär. Det är så smart, så roligt, så proffsigt och så snyggt - 100% underhållning. Men ingen gör såna här filmer idag, av den enkla anledningen att ingen regissör vågar sätta filmen och underhållningen framför skådespelarna, det visuella, och musiken. Men allt det där är sekundärt egentligen, allt är bara verktyg. Som Hitchcock sa: "actors are like cattle". Skillnaden mellan de här verktygens roll då och nu är som skillnaden mellan gitarrens roll på en Burt Bacharach-skiva och en Metallica-skiva.

Hm, nu blev det inte läggdags kl 23 ändå, som planerat. Men ge mig fem år till så är jag där. På gott och ont.

PS Michael Jackson R.I.P.

curve!

Jag tycker egentligen det är ganska vidrigt med folk som använder sina bloggar för att marknadsföra sina texter som de skriver i andra, "riktiga" tidningar. (Det enda som är värre än det är twittrare som bara skriver twitter-uppdateringar som är länkar till deras fattiga blogginlägg.) Med denna brasklapp framlagd är det hög tid för mig att säga: klicka här och läs min text om Cam'Rons "Curve".

Förutom Curve lyssnar jag väldigt mycket på Jimmy Souls "If you wanna be happy" från 1963 just nu. När man hör den slår det en hur ovanligt och fantastiskt det är med musik som är 100% glad. En genuin glädje, som kan sprida glädje. Emmylou Harris sa en gång att man när man är lycklig så behöver man inte musik. Jag tror inte på henne. All musik behöver inte vara terapi, besvärjelser mot allt som är jobbigt med livet. Inte heller behöver det vara intellektuell och eskapistisk partymusik i "I gotta dance to keep from crying"-traditionen (iofs en underbar tradition). Ibland är partymusik inte ens det, ibland är det bara party, ibland är en cigarr bara en cigarr - och det är ändå gött.

Nej, melodifestivalen har inte monopol på de rena positiva känslorna. Jag trycker igång Jimmy Soul på min iPod och cyklar hem genom stan och himlen virvlar av glädje och jag behöver ingen kontext, jag behöver ingen kontrast, jag känner bara ett fett leende som jag inte kan hålla tillbaka och det räcker för mig.

my blueberry nights

För att kunna bedöma hur en pålitlig en kritiker är bör man egentligen veta hur mycket denne kritiker vet om det han eller hon snackar om. En ny skiva med Jay-Z kan få fem jordglober (eller vad det är) i betyg i Metro, men det spelar ganska stor roll för denna hyllnings värde beroende på om recensenten har hört, förutom skivan ifråga,
a) alla Jay-Z:s skivor och de flesta stora rapalbumen från 2000-talet
b) "Kingdom Come" och några av de största rapalbumen från 2000-talet
c) alla Jay-Z:s skivor och typ alla klassiska rapskivor som någonsin gjorts
d) en skiva med Coolio och väldigt många U2-skivor.

Jag säger bara det som en inledning till det jag nu ska säga: att jag gillar Wong Kar-Wais "My Blueberry Nights" som jag såg i helgen. Jag har tidigare sett Wongs "Chungking Express", "Helgon i neon", "Ashes of time", "Happy together", "In the mood for love" och "2046", så jag tycker att jag har hyfsad koll på karln. Så, då har vi den redovisningen avklarad! Tänk om man alltid fick den informationen när en person uttalar sig om något...

Man kan invända mot "My Blueberry Nights" att det bara är ännu en film där Wong Kar-Wai återanvänder sina slitna grepp, men då missar man poängen. Att se en ny Wong Kar-Wai-film är att träda in i en speciell värld, precis som det är med en ny Woody Allen-film eller en Wes Anderson-film. Har man bara sett "In the mood for love" så kan man bli besviken på en film som "My Blueberry Nights", för den där melankolin är inte alls lika stark här, man skulle kunna missta den nya filmen för att vara lite hafsigare och helt enkelt sämre. Men man måste förstå att Wong Kar-Wai är en romantiker i första hand, och en melankoliker i andra eller tredje hand. I "In the mood for love" romantiserade han (bland annat) de outtalade känslorna och den dödsdömda kärleken. I hans andra filmer romantiserar han andra saker. I "Chungking Express" romantiserar han till exempel att käka snabbmat och regn. I "2046" romantiserades futurismen, och i "Ashes of time" de enorma kinesiska ödemarkerna.

"My Blueberry Nights" är en lång kärleksförklaring till USA. Att ringa upp sin partner från en telefonkiosk och skälla ut honom för att han varit otrogen och göra slut - romantiskt! Att jobba på ett sunkigt café i New York - romantiskt! Att inte prata med perfekt accent eftersom man har släkt från andra delar av världen - romantiskt! Att betrakta tunnelbanan som flyger fram genom kvällen - romantiskt! Att äta blåbärspaj - romantiskt som fan! Att jobba som servitris i the midwest och snacka med artiga snutar - romantiskt! Barer där de hela tiden spelar Otis Reddings version av "Try a little tenderness" och där alkisar försöker glömma att hustrun är otrogen - mysigt! En svart barägare som är snäll men bestämd - javisst! Rött neonljus i alla dess former och skepnader - romantiskt! Bilresa genom öknen när natten blir till gryning - romantiskt! Casinon och desperata drömmar - romantiskt! Att snicksnacka på kaféer bakom stora fönster där kaféägaren har skrivit något med stor, slarvig stil - romantiskt! Att tjejen man inte kan glömma en dag ska komma tillbaka - romantiskt!

Som en röd tråd genom hela filmen löper Cat Powers "The Greatest". Låten. Kalla mig sentimental, men jag tycker att det känns som att långt innan Wong Kar-Wai bestämde sig för att göra den här filmen fick han höra den låten och bara - nä. Alltså. Shit. Åh herregud. Jag måste till USA. Nu. Jag måste se allt det som berättarjaget i den här låten har sett, jag måste göra en film om det. Nu. Jag ska banne mig ringa upp sångerskan och övertala henne att vara med i min film. Hon måste vara med. Jag älskar henne. Herregud vilken låt. Jag bryr mig inte om vem hon är och vilka andra låtar hon har gjort. Den låten är min bibel, min sanning. Åh gud vad jag längtar... efter USA... efter Cat Power... efter att sitta där i baren och suga på känslan av att vara övergiven... efter att vara post-uppgiven och inte orka knäckas mer, inte kunna knäckas mer... att torrt få konstatera att jag en gång kände det där, det där som fick mig att må så bra, som fick mig att längta efter något, tro på något. Att minnas det. Över en kall öl och med Otis Redding i bakgrunden. Jag måste till USA. Jag måste göra en film.

Så tror jag att det var! Typ. Och Wong Kar-Wai är en så fantastisk regissör just för att han låter sin romantiska blick guida honom överallt, ingenting annat är intressant, inget annat får komma i vägen. Dramaturgi, perepeti, komplexa karaktärer, who needs it. Neon och kärlek och göttig solkighet, det räcker.

Jag tycker att "My Blueberry Nights" är en rätt bra film och en ganska fantastisk Wong Kar-Wai-film. Den får en fyra.

(wo)man of words, (wo)man of music

Jag har länge tampats med frågan om vem jag gillar mest av Billie Holiday och Ella Fitzgerald. Men de är ju så olika, och jag har precis kommit fram till exakt vad det är som gör dem så olika.

Såhär: jag tror att alla sångare och sångerskor kan delas in i två kategorier - de som ser orden de sjunger som det viktigaste, och de som ser musiken som det viktigaste.

Billie Holiday är 100% orden. När man lyssnar på henne låter hon så... real. På samma sätt som Ann Peebles eller Beanie Sigel. Musiken är fantastisk, men den är fantastisk för att Billie är helt inne i sången, helt inne i orden, identifierar sig med sorgen och ångesten och besvikelsen och förälskelsen. Man får känslan av att hon ibland inte märker om hon sjunger i takt eller lite efter, eller om hon låter tonerna klinga ut så länge som de ska. Det är orden och deras innebörd som är det viktiga.

Ella Fitzgerald är helt annorlunda. Hon är mer som en riktigt grym jazzmusiker, som bara råkar använda sig av sin röst istället för en saxofon eller en trumpet. Hon vet exakt vad hon gör och hon älskar att göra det, hon älskar tonerna, intervallen, melodierna. Det kanske låter tråkigt, men det är bara ett annorlunda sätt att förhålla sig till musik. Man ska inte förväxla det med att vara distanserad. Ella sjöng för allt vad hon var värd och hon tog musiken på stort allvar, hon var helt inne i den. Men orden var sekundära - det var musiken som var det intressanta, det var kompositionerna som var mystiska och heliga.

Det här med att sätta musiken före orden har traditionellt sett varit vanligare bland vita än bland svarta sångare. Jag tänker på Beatles, Donald Fagen, Magnus Uggla, Belle & Sebastian... Men vissa är lite svåra att placera, som David Bowie (som gjorde en skiva med titeln "Man of words, man of music"). Jättefina melodier, ofta rätt kassa texter - men samtidigt känns det som att han var helt inne i orden han sjöng, lyssna till exempel på hans tolkning av "Wild is the wind" eller egna låtar som "Heroes" och "Sound and vision". Att sjunga en låt med en fånig text behöver ju inte heller betyda att man inte bryr sig om texter, det kan tvärtom vara ett sorts statement eller experiment, och då blir orden accentuerade för att skapa en så konstig effekt som möjligt - så tolkar jag "Life on Mars" med sin praktusla nonsenstext.

En annan rockman, Elivs Costello, har verkligen varit en artist som satt orden framför melodierna. Det är klart att det är melodier också, och en hel del genomtäntka ackordföljder och arrangemang etc, men man kan inte säga något annat än att orden är otroligt viktiga för Costello. Så är det kanske för de flesta singer/songwriter-män och -kvinnor, det är därför som de oftast tråkar ut mig något enormt: det är för mycket fokus på texter, musiken står aldrig på egna ben. Ändå är detta gäng artister som har mer gemensamt med Billie Holiday än med Ella Fitzgerald. Problemet är bara att de varken har sångröster så starka som Billies eller texter så allmängiltiga som det Tin Pan Alley-material hon sjöng.

Det finns en del svarta artister som är mer fokuserade på melodi än på text. Wyclef Jean till exempel, han är mycket mer musiker än sångare. Cassie... men kanske beror hennes sångstil mest på att hon har en begränsad röst och därför inte vågar slänga ut den på känslornas ocean och låta texten göra melodin elastisk à la Mary J. Blige - hon håller sig till melodin helt enkelt, och hon gör det bra, de där känslorna anas ändå under ytan. Vad har vi mer? Whtiney Houston, skulle jag vilja säga. Dionne Warwick såklart, men det känns lite billigt att säga henne om ni fattar vad jag menar.

En intressant artist i sammanhanget är Mariah Carey. Hon är ju skitmycket musik, men också skitmycket orden, åtminstone på senare år. I "We belong together" och "Side effects" är hon djupt inne i texten, och åtminstone i den förstnämnda lyckas hon kombinera det med musikaliska utvikningarna. Det är imponerande, för att inte säga fascinerande. Att vara sådär multi, att kunna sjunga på båda sätten samtidigt, det är rätt ovanligt. Det är Mariah och Prince egentligen, fler kan jag inte komma på.

Nina Stemme, kanske.

trackslistan

Chickety-cow-wow! Kaj Kindvall här. Den senaste veckan ser vi en del förändringar på trackslistan. Norrmannen med fiolen har helt otippat försvunnit från topp tio, som ser ut såhär:

1. Kid Cudi feat. Kanye West & Common, "Make her say"
En radikal omarbetning av Lady Gagas "Poker face", som egentligen skulle ha fått titeln "I poke her face" - eftersom det är det som de skojsiga rapparna får den stackars ladyn att sjunga! - men fick av sedlighetsskäl döpas om. Kanye är på topp och verkar ha längtat efter hiphop utan vocoders och minimalistisk sub-bas. Hans skyddsling Kid Cudi är väl okej, jag kan dock inte minnas ett enda av hans rim. Den stora överraskningen är Common, som för kanske första gången i sin karriär visar att han har lite sjävdistans och kan bli lite trött på att alla tror att han är så intellektuell och fin hela tiden. Om han raggar på en tjej som chockas av hans köttsliga sidor och säger att hon trodde att han var "on the conscious tip", ja då svarar han "you should get up on this conscious dick".

2. DJ Quik & Korupt, "Ohh!"

Ni kommer inte tro mig förrän ni hör den, men "BlaQKout", skivan som den lilla supergruppen DJ Quik & Korupt släpper i dagarna är en av årets bästa rapskivor. Till att börja med är Quiks beats helt fantastiska - snälla, glöm "Justify my thug", han är helt enkelt en av västkustens bästa producenter någonsin. Kreativ och ändå trogen Zapp-rötterna. Här för han in g-funk i electro utan att det känns forcerat, allt är bara så himla svängigt och gött. Men det mest intressanta är att både Quik och Korupt är så himla softa. Inte alls sura och bittra som New York-rapparna som säljer lika lite skivor är (deras butterhet har å andra sidan en särskild charm). De är två glada gamla G'z som bara vill lounga på fester med snygga tjejer. Att det kan vara så enkelt. Rap alltså! Jag tror man åldras på ett annat sätt i den kaliforniska solen än i New Yorks tuffa atmosfär.

3. Mos Def feat. Slick Rick, "Auditorium"
Det Mos Def gjort sedan de hyllade skivorna på 90-talet påminner lite om hur Tricky betedde sig efter sitt framgångsrika debutalbum: han har skrämt bort publiken med att göra medvetet kassa skivor och dessutom låtit folk gå och vänta i flera år på dem. Varför? För att han ska känna sig lite extra real och kompromisslös kanske, ingen sellout, det måste ju kännas tufft för samvetet när miljonerna från Hollywood trillar in på bankkontot... hur som helst är nya skivan "The Ecstatic" riktigt bra. Beats från Madlib, Oh No och J Dilla. Ett gästinhopp från Talib Kweli. En låt på spanska som faktiskt är rätt bra - lite Jonathan Richmanskt sådär. Men den här bangern är bäst, med det fantastiska beatet som Madlib återanvänt från "Beat Konducta in India". Och Slick Rick som associerar till Irak istället för Indien. Det är ok med mig.

4. Ghostface Killah, "Forever"

"Harbor Masters" med Ghostface, AZ och Inspectah Deck är också bra - det är första singeln från den kommande skivan "Chamber Music" som ska bestå av möten mellan Wu-killar och andra killar (gissar att det inte blir så många tjejer). Men den här låten är ändå tio gånger bättre - soulsampling check, Ghost sjunger om sin queen check, han kallar henne för sin lilla Pocahontas check.

5. J Dilla feat. Lil Fame, "Blood sport"
Jag undrar hur många posthuma samlingar med Dilla-beats som det kommer släppas. Han lär ju haft en hel del på sin hårddisk om man säger så, och i och med det nya albumformat som han uppfann med "Donuts" så är det inte längre något problem att låtarna inte är "klara" eller har en vokalist. Nya skivan "Jay Stay Paid" är bra, inte "Donuts" men ändå bra. Och den här låten gillar jag speciellt mycket bara för att den gamle ligisten Lil Fame är med. Han lär inte vara så nöjd med det här decenniet, stackarn. Jag kommer nog aldrig förlåta Dame Dash & co för att de gav skivkontrakt till M.O.P. och sedan vägrade släppa något. Sabbade deras karriär totalt. Trodde bara det var Bonniers som gjorde sånt.

6. Pleasure P, "Let me"
Soloalbumet från Pleasure P, en av killarna i Pretty Ricky, släpps den här veckan. Helt ok, inte astonishing men det är ju sällan debuterande manliga R&B-sångares album. Men den här gillar jag, mest för att pukorna (låten har varken bastrummor eller virvel, extremt coolt egentligen!) och pianoslingan påminner om basgången i The Crystals "He hit me (and it felt like a kiss)". Kanske är det bara en slump. Kanske är jag bara jag, Kaj Kindvall, som tänker på sånt.

7. Ocean's 7, "So much swag"

Supergruppen Ocean's 7, som är Jermaine Dupris hyllning både till Rat Pack och Steven Soderberghs Ocean's-filmer, är egentligen bättre på pappret än i praktiken. Å andra sidan: på pappret är det sjukt bra! Hur ofta ser man en grupp bestående av R&B-scenens bästa låtskrivare OCH sångare? Hur ofta ser man Usher i en underordnad roll? Hur ofta ser man ett mixtape (för låten är från ett mixtape, "3000 and 9 shit") med 100& soul och 0% ghetto? Och har J.D. någonsin haft en knäppare idé än att klä ut sig till Frank Sinatra och tvinga alla sina anställda att lajva med honom? Man måste älska det helt enkelt. Och "So much swag" är faktiskt bra.

8. Wale feat. Lady Gaga, "Chillin'"
Ok, "Hot shyt" är väl en bättre låt. Ja okej, en ganska så mycket bättre låt. Men jag gillar ändå den här. Hoppas alla radiostationer spelar den och gör den till en hit, så att Wale får det genombrott han förtjänar. Vi här på P3 kommer i alla fall göra vårt yttersta, det kan jag, Kaj Kindvall, intyga. Lady Gaga är fär övrigt inte så dum hon heller, trots att hon helt skamlöst imiterar M.I.A. och Santogold i refrängen. Men hon är faktiskt mycket bättre än alla andra unga kvinnliga sångerskor som hon buntas ihop med.

9. Grizzly Bear, "Two weeks"
Det är ganska förutsägbart att Grizzly Bear-skivan skulle få ett mottagande som varierar från kallt till ljummet bland de mest indie-hipster-coola svenskarna. Det är ett land av haters, det är inget nytt. För skivan är faktiskt väldigt bra. Mer städad, mindre vild och farlig, tråkigare än Animal Collective-skivan - ja. So what? Den är ändå svinbra. Asfesta ackordföljder, asfet stämsång, asvackra arrangemang, till och med trummorna är bra. För mig är det en fortsättning på The Zombies "Odessey and Oracle". Musik gjord med 100% kärlek och omtanke. Varje sekund är vägd på guldvåg. Not your average hipsterskit. Faktiskt.

10. Kneel Knaris, "Silver lining"

Ännu en rappare har letat sig in på veckans lista, som vi för övrigt beklagar kommer två dagar senare än vanligt, men det var ju nationaldag i lördags och EU-val igår, två saker som vi på P3 följer med stort intresse. Hur som helst är Kneel Knaris något så ovanligt som en emo-rappare som faktiskt är bra. Han är ingen mes. Han har bara väldigt mycket känslor och har inget problem med att vara ärlig. Och den här låten, traditionell till sin form men ändå så mycket fetare än ett vanligt soulsamplande summer jam, är väldigt vacker.

kaiken ror på viken, till janitscharmusiken

Lennart Hellsing 90 år! Grattis! Men wtf DN? Nio skribenter får skriva om sin favorit-Hellsingbok på ett uppslag i dagens kulturdel. Och inte en enda nämner "Kanaljen i seraljen", den oförglömliga boken med drömmar om orienten! Jag läste den när jag var liten, om och om igen, det var en fin nyutgåva med en massa (relativt) kreddiga konstnärer som fått illustrera varsin ramsa. "Ack" säger Annika Flynner-läseren och tar sig för pannan, "ska han vara sådär nostalgisk nu igen?" Men det handlar inte om nostalgi, inte enbart i alla fall. Det var en straight up bra barnbok. Krakel Spektakel, who needs 'im? Däremot de fantastiska små rimmen om herr Sinbad och hans broder, kungen av Babel (som slog på en parabel - med en sabel - slå det, André Breton), den melanoliske kastraten och Sidi-ben Ali Bej, prinsen som flydde från sitt hov en eftermiddag för att ligga och sova i gräset. Är det inte romantiskt? "Kanaljen i seraljen" hade lätt kunnat stämplas som orientalistisk och olämplig för dagens barn, som säkert får höra helt andra sagor, sagor som är mycket mer PK och duktiga och inte får dem att drömma om Istanbul.

Apropå gammal kultur: jag har lyssnat rätt mycket på Judy Garland de senaste dagarna. Ypperligt soundtrack när man cyklar. (Jag har återupptäckt cykling efter en nio månader lång paus. Så länge har jag inte varit ifrån en cykel sedan jag var en liten knatte, och min kropp har uppenbarligen anpassat sig till ett cykelfritt liv: det gör asont i mitt ass när jag sitter på den normalmjuka sadeln. Men det är ändå underbart att cykla.) Bland annat Gene Kelly-duetten "For me and my gal" som påminner inte så lite om Cole Porters "Night and day" men som ändå vinner på pur charm. Jag irriterar mig dock på att Judy inte ändrar genus när hon sjunger texterna - i "Embraceable you" till exempel går en nyckeltextrad "come to papa, come to papa, do" och det logiska vore ju att ändra "papa" till "mama". Genom att inte göra det ställer sig Judy Garland utanför texten och sången, man får distans till hela verket, det blir någon sorts meta-pop som visserligen är lite ovanlig men ändå inget man föredrar framför the real thing. En annan grej: hon är så himla o-funky! När hon sjunger "Blues in the night" så - jag fattar inte hur hon lyckas - så sjunger hon liksom helt fel på det svängiga pseudo-tjutet "ah-ooh-wee-ah-ooh-wee", det låter som en tysk general ropar "ahoi! ahoii!". Om och om igen. Det är skrattretande på fel sätt. Frank Sintatra gör för övrigt samma misstag när han sjunger den, men hans version är så långsam och han är så smooth och cool ändå så han kommer undan med det. Men stackars Judy får stå där och svettas och skämmas med sina misslyckade äventyr i de svängiga melodiernas domäner. Men hey, det är lugnt, älskar henne ändå. Och "Over the rainbow" är oändligt bra, det fattade till och med ODB.

(Har ni hört "Over the rainbow's end" med reggaevokalgruppen The Gaylads förresten? Inte det? Ni vet, de som gjorde "My Jamaican Girl"? Doesn't ring a bell? Hur som helst så är den väldigt bra, det är en sorts missuppfattning av "Over the rainbow" med förenklade ackord och bara en snutt av originalmelodin. Mer rocksteady än reggae, men sånt gillar ju jag.)

OK. En sak till.
Erik Schüldt bad mig yppa min egen topp fem efter att jag tvingat honom göra det, och det finns ingen anledning att hålla tillbaka informationen för er, kära läsare. Here goes:
1. J.S. Bach (det eviga, det genetiska, det självklara, den livsbejakande SANNINGEN)
2. Schubert (ingen har någonsin kunnat översätta melankoli till melodier som han)
3. Haydn (så cool, så elegant, så mycket känslor under ytan som bara anas - modernt!)
4. Beethoven (hans samlade verk är som en tonsatt dagbok, så privat och ändå så inbjudande)
5. Debussy (hans musik är så oförutsägbar, han gick bara på känsla, balanserade på en tunn lina och fegade aldrig ur, gestaltade sina inre bilder utan att snegla på någon annan)

Femman sitter lite ostadigt och kan bytas ut från dag till dag. Just nu lyssnar jag mer på Bellini än Debussy. Och det finns ganska många som jag egentligen tycker är bättre än Bellini. Men skit samma, ni fattar. Jag lyssnar inte så mycket på musik gjord före 1700. Men det kanske kommer, man kanske mognar med åren.