Jag ska ge er en liten uppdatering av mitt liv. Förr i tiden hade jag all tid i världen till att plugga tre saker samtidigt, baka bröd, blogga, snickra på generationsromaner, läsa hela A-delen i DN, se en massa filmer, spela Zelda, läsa E.T.A. Hoffmann-noveller, skriva listor, fika med kompisar och njuta av livet i största allmänhet. Nu har jag ett - i och för sig väldigt trevligt - dayjob och upptäcker till min fasa att min fritid är starkt decimerad. Saker som tidigare sågs som vardag är numera en eftertraktad lyx, och det innebär att man hushåller med sina dyrbara lediga timmar på kvällar och helger på ett annat sätt. En annan konsekvens är att man är tröttare - man måste ju gå upp varje morgon, oavsett hur sent man gick och lade sig dagen innan! - och sammataget leder det till att man närmar sig helgen från en annan vinkel. Jag, som ju alla vet är en djupt hedonistisk och dekadent utelivsjunkie, kommer på mig själv med att välja bort trevliga sociala aktiviteter som att dricka rosévin i Vitabergsparken i den glänsande sommarkvällen. Varför? För att jag är gammal, borgerlig, lat? Nej, bara för att jag är trött. Min drömfredagkväll blev således: mat. Kopp te. En film. Sova.

Men inget ont som inte för något gott med sig. Ikväll såg jag Howard Hawks "His Girl Friday" (1940) som jag ruvat på hela våren, och den var precis så bra som jag hade hoppats på. Alltså... jag vet inte var jag ska börja... den var bara så FANTASTISKT rolig! Vilken dialog! Vilket manus! Cary Grant, vilken skådespelare, jag tror inte jag någonsin sett honom bättre, och då har jag ändå sett honom både i "Bringing up baby", "The Philadelphia Story" och i Hitchcock-filmerna. Här var han i sitt esse: riktigt skamlös och skrupelfri i sina försök att vinna tillbaka exhustrun från den tråkiga killen från Albany som hon ska gifta sig med dagen efter. Exhustrun, Rosalind Russell, var också grym - hon spelar alltså Grants exhustru, men framförallt är hon stjärnreportern på tidningen som han är redaktör för, som tänkt pensionera sig för att bli hemmafru i Albany, men Cary Grant snärjer henne genom att liksom hiva ett scoop över henne och få nyhetsjagarinstinkten i henne att flamma upp. Den stackars Ralph Bellamy spelar killen som hon tänkt gifta sig med: en genomsnäll försäkringsmäklare som inte har någon humor och som ständigt blir haffad av polisen i storstaden efter att Cary Grant bussat på honom allt från blonda femme fatales till förfalskade pengar (!).

Mitt i allt detta har filmen faktiskt ett innehåll: en extremt romantiskt bild av luttrade nyhetsreportrar som gör vad som helst och behandlar folk hur som helst för att få sin nyhet, och rusar till telefoner likt uppspelta tonårstjejer, när de inte spelar poker i polishusets pressrum och väntar på att avrättningen ska bli av. Samtidigt är filmen en mild satir över korrupta politiker (något för alla The Wire-fans), inkompetent domstolspersonal och, tja, cyniska mediamänniskor.

Men mest av allt tänker man på dialogen. Man är helt uppslukad av den. Man får inte en lugn sekund. Folk pratar i munnen på varandra, ibland är det långa scener när tre personer är i bild och alla pratar om olika saker och allt är viktigt och allt är roligt. Det är helt fantastiskt att beskåda, som en frijazztrio som är helt i fas med varandra trots att de spelar helt olika saker. Men Hawks förlitar sig inte bara på snacket - här finns en del good ol' fysisk humor också, som när Cary Grant hälsar på Ralph Bellamy genom att skaka hand med hans paraplyahandtag istället för hans hand (klassisk härskarteknik, som följs av repliken: "Always bring an umbrella? Got galoshes as well? Atta boy.") eller när Rosalin Russell kastar sig och tacklar polismästaren som om det var amerikansk fotboll.

På imdb såg jag nyss att det fanns en massa roliga citat från filmen. Check this out t.ex.:
Fred, the Mayor: Who else was there when he gave you this?
Joe Pettibone: Nobody. He was out fishing.
Fred, the Mayor: [to Sheriff Hartwell] Get the Governor on the phone.
Joe Pettibone: No, he's not there. He's out duck shooting.
Fred, the Mayor: The blasted nimrod... fishing, duck shooting! A guy who's done nothing for the last forty years but play pinochle gets elected governor and right away he thinks he's a Tarzan!

Ovanstående replikskifte tog max sju sekunder. Jag skojar inte. Man ska inte se såna här filmer med textremsor, då är man körd. Det är verkligen som jazz (eller en pigg Haydn-stråkkvartett): man måste lyssna, och gör man det är det fett rewarding.

Nu väntar Preson Sturges tidiga 40-talsfilmer. Har bara sett "The Lady Eve", och den var visserligen inte så bra som jag hade hoppats på, men jag tror ändå på "The Miracle at Morgan's Creek", "The Palm Beach Story"  och "Sullivan's Travels". Åh screwball alltså, film blir helt enkelt inte bättre än såhär. Det är så smart, så roligt, så proffsigt och så snyggt - 100% underhållning. Men ingen gör såna här filmer idag, av den enkla anledningen att ingen regissör vågar sätta filmen och underhållningen framför skådespelarna, det visuella, och musiken. Men allt det där är sekundärt egentligen, allt är bara verktyg. Som Hitchcock sa: "actors are like cattle". Skillnaden mellan de här verktygens roll då och nu är som skillnaden mellan gitarrens roll på en Burt Bacharach-skiva och en Metallica-skiva.

Hm, nu blev det inte läggdags kl 23 ändå, som planerat. Men ge mig fem år till så är jag där. På gott och ont.

PS Michael Jackson R.I.P.
Kommentera 1

curve!

Publicerat i: Allmänt
Jag tycker egentligen det är ganska vidrigt med folk som använder sina bloggar för att marknadsföra sina texter som de skriver i andra, "riktiga" tidningar. (Det enda som är värre än det är twittrare som bara skriver twitter-uppdateringar som är länkar till deras fattiga blogginlägg.) Med denna brasklapp framlagd är det hög tid för mig att säga: klicka här och läs min text om Cam'Rons "Curve".

Förutom Curve lyssnar jag väldigt mycket på Jimmy Souls "If you wanna be happy" från 1963 just nu. När man hör den slår det en hur ovanligt och fantastiskt det är med musik som är 100% glad. En genuin glädje, som kan sprida glädje. Emmylou Harris sa en gång att man när man är lycklig så behöver man inte musik. Jag tror inte på henne. All musik behöver inte vara terapi, besvärjelser mot allt som är jobbigt med livet. Inte heller behöver det vara intellektuell och eskapistisk partymusik i "I gotta dance to keep from crying"-traditionen (iofs en underbar tradition). Ibland är partymusik inte ens det, ibland är det bara party, ibland är en cigarr bara en cigarr - och det är ändå gött.

Nej, melodifestivalen har inte monopol på de rena positiva känslorna. Jag trycker igång Jimmy Soul på min iPod och cyklar hem genom stan och himlen virvlar av glädje och jag behöver ingen kontext, jag behöver ingen kontrast, jag känner bara ett fett leende som jag inte kan hålla tillbaka och det räcker för mig.
Kommentera 3
För att kunna bedöma hur en pålitlig en kritiker är bör man egentligen veta hur mycket denne kritiker vet om det han eller hon snackar om. En ny skiva med Jay-Z kan få fem jordglober (eller vad det är) i betyg i Metro, men det spelar ganska stor roll för denna hyllnings värde beroende på om recensenten har hört, förutom skivan ifråga,
a) alla Jay-Z:s skivor och de flesta stora rapalbumen från 2000-talet
b) "Kingdom Come" och några av de största rapalbumen från 2000-talet
c) alla Jay-Z:s skivor och typ alla klassiska rapskivor som någonsin gjorts
d) en skiva med Coolio och väldigt många U2-skivor.

Jag säger bara det som en inledning till det jag nu ska säga: att jag gillar Wong Kar-Wais "My Blueberry Nights" som jag såg i helgen. Jag har tidigare sett Wongs "Chungking Express", "Helgon i neon", "Ashes of time", "Happy together", "In the mood for love" och "2046", så jag tycker att jag har hyfsad koll på karln. Så, då har vi den redovisningen avklarad! Tänk om man alltid fick den informationen när en person uttalar sig om något...

Man kan invända mot "My Blueberry Nights" att det bara är ännu en film där Wong Kar-Wai återanvänder sina slitna grepp, men då missar man poängen. Att se en ny Wong Kar-Wai-film är att träda in i en speciell värld, precis som det är med en ny Woody Allen-film eller en Wes Anderson-film. Har man bara sett "In the mood for love" så kan man bli besviken på en film som "My Blueberry Nights", för den där melankolin är inte alls lika stark här, man skulle kunna missta den nya filmen för att vara lite hafsigare och helt enkelt sämre. Men man måste förstå att Wong Kar-Wai är en romantiker i första hand, och en melankoliker i andra eller tredje hand. I "In the mood for love" romantiserade han (bland annat) de outtalade känslorna och den dödsdömda kärleken. I hans andra filmer romantiserar han andra saker. I "Chungking Express" romantiserar han till exempel att käka snabbmat och regn. I "2046" romantiserades futurismen, och i "Ashes of time" de enorma kinesiska ödemarkerna.

"My Blueberry Nights" är en lång kärleksförklaring till USA. Att ringa upp sin partner från en telefonkiosk och skälla ut honom för att han varit otrogen och göra slut - romantiskt! Att jobba på ett sunkigt café i New York - romantiskt! Att inte prata med perfekt accent eftersom man har släkt från andra delar av världen - romantiskt! Att betrakta tunnelbanan som flyger fram genom kvällen - romantiskt! Att äta blåbärspaj - romantiskt som fan! Att jobba som servitris i the midwest och snacka med artiga snutar - romantiskt! Barer där de hela tiden spelar Otis Reddings version av "Try a little tenderness" och där alkisar försöker glömma att hustrun är otrogen - mysigt! En svart barägare som är snäll men bestämd - javisst! Rött neonljus i alla dess former och skepnader - romantiskt! Bilresa genom öknen när natten blir till gryning - romantiskt! Casinon och desperata drömmar - romantiskt! Att snicksnacka på kaféer bakom stora fönster där kaféägaren har skrivit något med stor, slarvig stil - romantiskt! Att tjejen man inte kan glömma en dag ska komma tillbaka - romantiskt!

Som en röd tråd genom hela filmen löper Cat Powers "The Greatest". Låten. Kalla mig sentimental, men jag tycker att det känns som att långt innan Wong Kar-Wai bestämde sig för att göra den här filmen fick han höra den låten och bara - nä. Alltså. Shit. Åh herregud. Jag måste till USA. Nu. Jag måste se allt det som berättarjaget i den här låten har sett, jag måste göra en film om det. Nu. Jag ska banne mig ringa upp sångerskan och övertala henne att vara med i min film. Hon måste vara med. Jag älskar henne. Herregud vilken låt. Jag bryr mig inte om vem hon är och vilka andra låtar hon har gjort. Den låten är min bibel, min sanning. Åh gud vad jag längtar... efter USA... efter Cat Power... efter att sitta där i baren och suga på känslan av att vara övergiven... efter att vara post-uppgiven och inte orka knäckas mer, inte kunna knäckas mer... att torrt få konstatera att jag en gång kände det där, det där som fick mig att må så bra, som fick mig att längta efter något, tro på något. Att minnas det. Över en kall öl och med Otis Redding i bakgrunden. Jag måste till USA. Jag måste göra en film.

Så tror jag att det var! Typ. Och Wong Kar-Wai är en så fantastisk regissör just för att han låter sin romantiska blick guida honom överallt, ingenting annat är intressant, inget annat får komma i vägen. Dramaturgi, perepeti, komplexa karaktärer, who needs it. Neon och kärlek och göttig solkighet, det räcker.

Jag tycker att "My Blueberry Nights" är en rätt bra film och en ganska fantastisk Wong Kar-Wai-film. Den får en fyra.
Kommentera 3
Visa fler inlägg