gertrude stein gertrude stein gertrude stein



I söndags gick jag och såg "Gertrude Stein Gertrude Stein Gertrude Stein" på Stadsteatern med mina fina vänner
KV, Benji och Sanna. Kaffe & kaka i pausen och 100 % mys och allt det där. Men framförallt var det en himla bra pjäs.

Ok jag erkänner: jag nickade till lite under första akten. Men i andra akten hettade det till och då satt jag på helspänn. Gunilla Röör (varför heter svenska teaterskådespelare alltid saker som Röör, Ruud, Krook och Skoog i efternamn?) var asbra i sin gestaltning. När föreställningen var över och hon kom in på scenen igen för att ta emot applåderna var det som att se en helt annan människa: yngre, mindre, nättare, med ett annat ansikte, en annan röst, en helt annan personlighet. Jag vet att det är just vad skådespelaryrket går ut på men det är inte desto mindre imponerande att bevittna.

"Gertrude Stein Gertrude Stein Gertrude Stein" är alltså en monolog i två akter. Det är en dag någon gång under andra halvan av 1930-talet (tror jag), Gertrude och hennes sambo Alice B Toklas ska bli vräkta från sin lägenhet i Paris inom kort. Det regnar och Alice sover. Gertrudes minnen väcks till liv med anledning av den stundande flytten och hon sitter och reminissar, associativt och förutsättningslöst. Det är mysigt. Det är ju svårt att inte romantisera den här perioden och den här kretsen av människor i den här staden. Jag har inte så stor lust att läsa Gertrude Steins modernistiska prosaexperiment men jag älskar henne ändå. Hon är oumbärlig rekvisita i en bild som jag har inom mig och aldrig vill släppa, en bild av Paris och konstnärliga exilamerikaner som Hemingway och Cole Porter och F Scott Fitzgerald, the roaring twenties, jazz, modernism, fräckhet, utsvävningar, optimism, flabb, champagne. Woody Allen älskar också den bilden och hans nya film "Midnight in Paris" handlar helt och hållet om den - jag såg den när jag var i Paris (!) i somras, älskade den, ska försöka hinna skriva om den någon gång snart eftersom den har svensk premiär på fredag.

I alla fall, pjäsens behållning bygger rätt mycket på att man är bekant med och bryr sig om de här människorna och deras gärning. Det är underhållande anekdoter, referenshumor, som Killinggänget fast med en lesbisk kvinna istället för sex otroligt straighta män i huvudrollen. I första akten var det bara sånt. Men i andra akten kom något annat in: relationen mellan Gertrude och hennes bror Leo fylldes med dramatik och sorgsenhet. Plötsligt såg man människan Gertrude Stein, inte bara kulturlivsikonen. Uppgörelsen med Leo som hon återberättade var det bästa i hela pjäsen - dels för den sa någonting väsentligt om Gertrude Steins personlighet (fåfäng, envis, självständig etc), dels för att sakerna de diskuterade och bråkade om var intressanta i sig.

Det handlade om konst och skapande och fåfänga. Det är okej att ha ett stort ego om man är ett geni, resonerade Gertrude. Om man har visat sig vara ett geni är det okej att ha ett stort ego, menade Leo, och det finns en skillnad där. Pjäsens Gertrude Stein - liksom många efter henne, inte minst i dagens kulturliv - såg sig som en fantastisk begåvning som förtjänade allas uppmärksamhet och uppskattning, hon kände så från början, hon ansåg inte att status var något som man förtjänar utan något som finns inneboende hos vissa personer. Konsten, alltså the very output, blir då en katapult för jaget, geniet. Istället för att ha ett värde i sig själv först och främst. Det är äkta fåfänga, vare sig man väljer att förneka det eller ej.

Hur många författare skriver inte böcker för att de ser sig själva som författare? (Ordet "geni" är mindre vanligt idag, men det är samma princip.) Snarare än för böckernas skull, böckerna som finns inom dem och som vill ut (om de nu gör det, eller om de bara knåpas ihop för att författaren i fråga vill knåpa ihop dem). OBS! Jag dömer ingen här, jag säger inte att fåfänga författares böcker är sämre än de som skrivs av Konstens Ödmjuka Tjänare. Om detta nu existerar? Homeros kanske var fett fåfäng. Vergilius var det definitivt. Dante, kom igen. Även de mindre fåfänga - J.D. Salinger, Tomas Tranströmer - var fåfänga. Ja, att skriva en bok och vilja få den utgiven, att ta det anspråket, det är fåfängt i sig, det kommer man inte ifrån. Alla är väl det mer eller mindre och det är väl okej. Men. Fåfängans status har förskjutits, nu är den norm, punkt slut. Man ser sig som någon fantastisk och man vill att andra ska lyssna. Det är ju, om man tänker efter, lite sjukt faktiskt. Men vem skriver böcker (eller spelar in musik, målar tavlor etc etc) enbart för litteraturens skull? Är det fåfängt och osympatiskt att tänka sig en adressat? Det blir ju ohållbart.

Jag fördömer inte fåfänga, men jag konstaterar att den finns, tycker det är viktigt att inte glömma. Och när konst skapas med relativt lite fåfänga och ego så märks det, tycker jag. Det känns, lyser igenom. Som Adeles sång "Someone like you". Den är inte snygg och självgod, den bara brinner. Visst, den är vacker och lättälskad, en klockren poplåt. Men det låter inte som att det är låtens huvudsakliga syfte, den låter som sprungen ur ett genuint uttrycksbehov. Adele sjunger inte duktigt, hon sjunger ur sig sin strupe och sina lungor och hon låter som hon glömmer bort att hon spelas in. Hon kanske bara är en skicklig skådespelare, som Gunilla Röör. Men jag vet inte. Jag tror inte det. Det finns saker som är äkta. Jag tror på det. Gertrude Stein trodde också på det - att hon sedan också var övertygad om att hon själv var kapabel att skapa sådana tidlösa mästerverk, det är en annan sak.

popaganda 2011

Dag 1:

Saint Etienne gjorde en rätt tråkig konsert. Var det att det var mitt på dagen i solljuset? Jag såg rde gamla hjätarna på Strand i våras och då var det toppen. Men nej, det var inte bara det. Deras "show" var så himla slapp, Bob och Pete bara stod där bakom sina syntar i sina vanliga fredagspikétröjor och Sarah rörde sig lite lojt, man kan inte riktigt kalla det för dans. De hade en körsångerska med sig som var bättre klädd, rörde sig mer elegant och var mer fokuserad än de andra. Men det huvudsakliga problemet var låtvalen. Som alla vet ag slutade Saint Etienne göra riktigt bra låtar efter 90-talet, ändå envisades de med att spela anonyma albumspår från 2004 som knappt ens hardcorefansen mindes namnet på. De spelade inte heller några ballader, det kanske de aldrig gör, men ändå tråkigt i och med att de faktiskt gjort fantastiska ballader som "Marble Lions" och "Hobart Paving". Höjdpunkterna på denna konsert var "Only Love Can Break Your Heart" och "Nothing Can Stop Us", herregud vad jag dansade då. Alla andra stod still eftersom de var svala indiemänniskor.

Cults var rätt trevliga. De är inte världens mest spektakulära band men jag tycker att deras mix av chillwave-brus och traditionell gitarrbandsättning fungerar rätt bra. Deras hit "Go Outside" är ju hur bra som helst.

Henrik Berggren gjorde en solokonsert. Det var rätt deppigt. Hans många fans verkade mer än nöjda, men han spelade mestadels låtar som han skrev för över tio år sedan. Att klä Broder Daniel-låtar i värdig och nedtonad skrud har vi redan sett folk som Anna Ternheim göra, när Henrik Berggren gör det själv, ackompanjerad av en trumpet som påminde om en svunnen tid i indie-Sverige, kändes det inte så kul. Hans sångröst låter bäst när den tränger igenom Broder Daniels frustrerade och desperata rock, på egen hand blottas tunnheten på ett ganska jobbigt sätt.

Arcade Fire var kvällens, och hela festivalens (och för vissa, som Fredrik Strage, hela konsertsommarens) höjdpunkt. Jag hade aldrig sett dem tidigare så det var en stor grej för mig. Jag var rätt avståndstagande när Arcade Fire kom och alla tävlade i att hylla deras debutalbum "Funeral". Det var först när andra skivan "Neon Bible" kom som jag insåg att shit, det här är bra på riktigt, det är ingen larvig hype. Det är inte bara tomma gester och klichéartade pretentioner, det är riktigt bra låtar, laddade med känslor och dramatik och ett alldeles speciellt ljus. I fjol kom tredje albumet "The Suburbs" och det var hur bra som helst, klädsamt moget och eftertänksamt ungefär på samma sätt som Håkan Hellström gick från feta explosioner till vackra tändstickor på sitt tredje album.

Konserten var stor och smaskig som en rockkonsert från 70-talet, det skulle lika gärna Led Zeppelin som besökte Seattle eller något. Det var åtta musiker på scenen och de bytte instrument och hade sig, vilket gav dynamik och variation, varje låt fick sitt eget uttryck. Allsången i låtar som "Haiti", "No cars go" och "Wake up" fick mig att inse exakt hur mycket av Arcade Fires musik som består av fotbollskörer, det är lätt att missa när man lyssnar på skivorna, men kanske är en förklaring till att bandet är så populärt - det är lätt, till och med inbjudande, att sjunga med. När bandet rockade loss i "Month of May" var de som sämst; när de var nedtonade och innerliga i "The Suburbs" var de som bäst. Som fan kan man alltid gnälla på låtval (jag saknade till exempel "Half Light I & II", "The Well and the Loghthouse", "Suburban War"...) men ärligt talat var bandet väldigt generösa med sin rika låtkatalog. "Sprawl II" som sista extranummer satt som en smäck. Det var en toppkonsert.

Dag 2:

Deloeran
är ett rätt roligt band. De vill vara hippa och är tydligt influerade av The Tough Alliance upptempolåtar. Samtidigt är de - spanjorer. Under konserten väntade man hela tiden på att den muskulöse sångaren med sina bohemiska latinolockar skulle gå av scenen och börja servera tapas. Keyboardisten fick feeling och gick loss på sina instrument som tjuren Ferdinand efter att han satt sig på humlan. Men jag gillar Deloeran, de gör trevlig musik, lyssnar gärna på deras skiva "Subiza" i en boombox på stranden. Samtidigt kan man känna att det är lite varken-eller-musik: inte tillräckligt tung och djup för att fungera som dansmusik, och låtarna är lite för skissartade för att bli klockrena popdängor.

Säkert! spelade precis som på Way Out West. Det måste vara landets säkraste festivalbokning: de är indieliknande men extremt lättlyssnade, inte för skräniga och inte för nedtonade, traditionella låtar men med fräscha texter. Jag gillar Annika Norlin som sångerska och textförfattare men kan tycka att musiken låter lite väl trist ibland. Live ännu mer än på skiva: rena rama knäckebröds-U2, med fläskigt bankande bastrummor för att pumpa upp stämningen maximalt hela tiden. Men man kunde inte klaga när hon spelade låtar som "Köttet är svagt". Dessutom tyckte jag det verkade som om trummisen hade elektroniska pads så att det blev lite sköna trummaskin-handklapp, en uppfriskande detalj.

När Junip började spela gick jag. José Gonzáles måste vara Sveriges mest överskattade sångare. Han är så uttryckslös att man somnar. Han borde hålla sig till sin gitarr och kanske samarbeta med Andreas TIlliander eller någon. Nu gör han bara världens mest meningslöst svartklädda musik. Thaikiosken i korsningen Södermannagatan/Ringvägen ("Lower Ring Side"... LOL/skjut mig) var helt klart att föredra.

Sedan spelade Midlake som jag hann höra större delen av konserten med. Det är ett band som rör sig i gränslandet mellan My Morning Jacket och Band of Horses, med en släng Fleet Foxes. Ni fattar - extremt skäggigt, extremt manligt, ibland rätt fint. Men jag kände ingen magi, trots att det är Brett Andersons favoritband (!) och att solnedgången var to die for.

Betydligt bättre var Jj. Åh, det var helt klart festivalens höjdpunkt vid sidan av Arcade Fire. Jag begriper inte hur de kan göra så vackra melankoliska poplåtar och så sömlöst glida över i tunga dansrytmer. Det känns aldrig krystat, allt kommer från hjärtat, och den pandasminkade sångerskan sjöng ut hela sin själ. Det var underbart. En oväntad men extremt fet överraskning kom i form av Lorentz & M. Sakarias som gjorde ett kort gästspel på en låt.

Lykke Li
, då? Nja. Hon dansade och showade och bandet var, som det brukar heta, ösigt. Men publikkontakten var obefintlig - Lykke gav intrycket av att vara självmedveten och älska sin egen coolhet, som om hon spelade för sig själv och bandet snarare än för de tusentals människor som stod framför scenen. Och fine, det kan man väl göra, men jämfört med den intimitet som man kände under Jj-konserten blev det lite futtigt. Topplåten "Sadness is a blessing" borde ha kommit mot slutet av konserten men spelades som andra låt och slarvades därmed bort (konsertens stämning hade inte hunnit ikapp den stämning som denna låt representerar) och "Love out of lust" spelades alldeles för rockigt och snabbt, långt från den underbart fluffiga version vi hör på albumet. "I know places" var fin men blottade gittaristens brister - han hakade upp sig en halv sekund varje gång han skulle byta ackord, lite irriterande under en vacker ballad. En cool sak med konserten var dock när Lykke Li korsbefruktade sin "Youth knows no pain" med Kanyes Wests "Power". Mer gåtfull var det när hin gjorde en paus och lät The Knifes "Silent Shout" höras i ett par minuter mitt under konserten. Varför? Jaja. Det var ingen kass konsert men jag hade väntat mig mer.

Jag kände dock mycket Lykke Li-kärlek när jag ett par timmar senare dansade till en houseremix av hennes "I folow rivers" på en utomhusfest långt ute på Långholmen. Det var helt klart bättre än att lyssna på hennes eget framförande av den låten. Av denna enkla anledning: jag dansade själv, jag såg inte bara på när en rockstjärna dansade. Apropå det: ser inte Lykke Li ut lite som en en ung, kvinnlig Ozzy Osbourne?

(från Nöjesguiden)


watch the throne-recensionerna



Nicholas: Allt är relativt. Om man jämför med alla de skivor som Jay-Z släppt sedan den slugt marknadsförda ”avskedsskivan” The Black Album 2003 så är detta duettalbum med Kanye West - en sorts miljonärsmotsvarighet till Method Man & Redmans Blackout - en oerhört lyckad historia. Å andra sidan, om man jämför dagens värdighetstörstande och kroniskt blaserade Jay-Z med den oerhört alerta, roliga och uppfinningsrika rappare han en gång var är det en sorglig historia. Och Kanye? Han är ju en gränsöverskridande post-rappare med självförtroende och konstnärliga ambitioner av Wagnerdimensioner – här försöker han låta som en tuff sidekick till Jay-Z, det finns inget utrymme för hans djupt personliga sökande som gjorde My Beautiful Dark Twisted Fantasy till förra årets bästa skiva. Så även om detta är en av 2011 års bättre rapskivor är det en besvikelse. Fina låtar som deppklubbiga No Church in the Wild, hårt svängiga That’s my Bitch och RZA-producerade New Day, där det starkt och skuldtyngt rappas om faderskapsfunderingar, till trots.

BETYG: 4/6 (från
Nöjesguiden)

Annika Flynner: Bättre än Kingdom Come, American Gangster och The Blueprint 3 - sämre än The College Dropout, 808s & Heartbreak och MBDTF. Så kan man kort sammanfatta den här skivan. Egentligen är det lustigt att Jay-Z och Kanye insisterar på att göra låtar ihop, de är ju så himla olika som rappare. Visst, de har likheter som artister, att de ser hiphop som popmusik, något som inte hör till gatan utan något som kan bli hur stort och lukrativt som helst. Men Jay-Z:s rapstil är funky på ett sätt som Kanyes aldrig varit, eller eftersträvat. Funk är, som Miles Davis intelligent påpekade, det som händer inte när man spelar utan när man inte spelar. Hålen, tystnaden, luften, rymden som skapar dramatik inför de annalkande tonernas stötar, det som ger dem tyngd och explosivitet.

Kanyes musik bygger på att fläska på med allt - lager på lager av samplingar och ljudmattor, och ovanpå det rap som i bästa fall är lika överdådig och mångsidig: attityd och självhat och humor och referenser och sorg och naivitet. Hans rap passar hans typ av beats, som de har låtit sedan 2006, medan Jay-Z:s rapstil egentligen inte alls passar för den typen av beats. Tänk på Jay-Z-klassiker som "Ain't no nigga", "Can I get a", "Big pimpin", "I just wanna love U" och "Izzo" - de är bra för att han leker med rytmen, beatet tar aldrig för stor plats, det finns luft och utrymme för (och nästan ett krav på) Jay-Z:s ordsmatter. Den "vuxne" Jay-Z föredrar tjockare låtar som "Encore", "Roc Boys" och "Empire state of mind". I sådana låtar kan han aldrig bli riktigt funky, och behöver inte heller bli det. Det tycker han nog är bekvämt, han kan luta sig tillbaka och "skriva en låt", skriva en text som ska handla om något. Resultatet blir oftast humorlöst och präktigt - men sällan kasst, för han är ju ändå Jay-Z, han kan inte skriva ett rim som är värdelöst, precis som Miles Davis inte kunde spela en ton som var värdelös.

På Watch the throne finns enbart fläskiga låtar. Jay-Z och Kanye rappar båda på varje låt och det finns inga andra rappare, i och för sig trevligt och konsekvent, men jag köper inte den krystade kompisstämningen. Det är inte EPMD som kastar mikrofonen fram och tillbaka mellan sig 1988, det är två miljonärer som gör en skiva ihop för att det passar bra i deras karriärer. Nej, okej, jag tror att Kanye West verkligen älskar Jay-Z, avgudar honom på ett sätt som är lite rörande och lite töntigt/meningslöst (står inte ut med sista låten på Graduation, den fjäskiga "Big brother"). Men Jay-Z har mer distans, han har alltid gjort det som är bäst för honom ur ett strategiskt och ekonomiskt perspektiv, han samarbetar med Kanye för att hans karriär mår bra av det. Jag lovar att Jay-Z inte tycker att MBDTF är en magisk skiva (även om han säkerligen är imponerad över vilket genomslag den fått), jag tror att hans respekt för Kanye West handlar om framgång och professionalitet snarare än artisteri och själ. Men vad vet jag.

I alla fall, det här med att Kanye ser så himla mycket upp till Jay-Z tycker jag försämrar hans rappande på den här skivan, och för Jay-Z:s del försämras hans rappande av att han endast har fläskiga beats att arbeta med. Undantaget är "That's my bitch" som min älskling Q-Tip har programmerat de sjukt svängiga trummorna till (jag gissar i alla fall att det är i trummorna som hans produktion ligger, låten är co-produced av Kanye som är duktig på precis allting utom just genuint svängiga trummor), här är Jay-Z fantastisk. "No church in the wild" gillar jag för att den är mörkt klubbig på samma sätt som Diddys Last train to Paris var i sina bästa stunder, ni vet, känslan av att vara på klubb men inte ha så himla kul, stå i kön till toaletten och känna sig lite för full och vara lite för orolig för att den där tjejen som man såg tidigare gått hem med en annan kille, och bara höra musiken dunkande i bakgrunden. Älskar musik som kan suggerera fram en sån stämning! Och "New day" gillar jag för att den känns som den kommer från hjärtat. I min favoritlåt med Jay-Z, "This can't be life" från 2000, rappar han om hur han skulle bli pappa men barnet dog vid födseln, och på en annan låt på samma skiva rappar han om hatet mot sin egen frånvarande far. Sedan dess har jag undrat när Jay-Z ska få bli pappa, det lär väl bli när Beyoncé tröttnar på att äga världen (don't hold your breath!). Att han tänker mycket på det själv är "New day" ett kvitto för. Och Kanye rappar om ångesten för att få ett barn som blir lika självupptaget som han själv, insikten om att hans livstil ur ett familjeperspektiv inte är särskilt vacker.

Sista grejen med Watch the throne: de många referenserna till konstnärer som Basquiat och Picasso, som duon skryter med att de äger tavlor av, är en intressant utveckling av skrytrappen. Från början räckte det med att säga att man hade pengar (Eric B & Rakims "Paid in full"). Sedan var det kläder. Sedan bilar. Sedan hus. Sedan köpcentrum. Sedan konglomerat (Busta Rhymes "Respect my conglomerate"). Men det ultimata är att inte bara ha ekonomiskt kapital, utan även kulturellt kapital: vara nere med konst. Och en tavla av Basquiat är ju både sinvdyr och har kulturellt hög status (på ett sätt som en flashig bil aldrig kan ha). Så det känns helt logiskt. Ett annat tecken på denna strävan hos dessa herrar är att Jay-Z skrivit en bok och Kanye West gillar ballett (eller snarare balettdansöser, han tycker att de är sjukt heta). 


Jean-Michel Basquiat, Utan titel (1981)

I alla fall. Övriga Sveriges Watch the throne-recensioner då? En trea i DN, en tvåa (av sex) i SvD och en trea av Jan Gradvall i DI. Lite väl snålt kan jag ändå tycka.

SvD tycker att No church in the wild har ett "intetsägande" beat och själlös rap (trots att Kanye säger Kanyeismer som "Love is cursed by monogamy", en instant classic). Recensionen avslutas med "Albumtiteln Watch the throne ska givetvis tolkas som att Jay-Z och Kanye West själva vakar över en hiphoptron som de anser sig sitta bekvämt på. Men efter deras obefintliga prestationer på det här albumet vore en sanningsenligare tolkning att de står vid sidan om, för att vakta den åtråvärda positionen åt någon annan – ur den nya rapgenerationen. Vem det är återstår att se." Är det inte sjukt slappt att inte passa på att säga vilken rappare som skulle kunna vara en kandidat till denna tron? Lil Wayne, Gucci Mane, Drake, Lil B? Varför och varför inte? Är tiden då det fanns en tron, en enhetlig hiphopkultur förbi? Ah, det är DEN diskussionen som är intressant. Jag hatar när folk inte vågar ta ställning.

DN:s recension präglas av det som vissa hiphoprecensenter ofta gör: en uppräkning av vad som samplats. Det är lite meningslös info tycker jag. Visst, du är duktig, du kände igen det där eller det där (eller: du har läst i texthäftet eller på Wikipedia), vi ser, bravo. Men vad säger det om musiken egentligen? Om känslorna och uttrycket? Jag  blir så trött på sånt. Än mer anmärkningsvärt är detta: "I en tid av svältkatastrofer, klimatångest och finanskris känns det lika ointressant som osmakligt att höra gigantduon 'Ye-Z' (eller Ye-Hova som Prince skulle säga) gaffla vidare om champagne, Maybachs och Margiela-jackor. I 'That’s my bitch' skönjs ett budskap när Jay-Z håller ett brandtal om att kvinnlig svart skönhet måste uppvärderas och släppas in på MOMA, men resonemanget dödas minst sagt när han uppmanar dem som spanar in hans fru Beyoncé att skaffa sig en egen hund." Vad är detta för krav på konst att den måste vara moraliskt uppbygglig? Är detta 1600-talets kyrka, eller 1900-talets Sovjet? Är all rap som inte är politisk automatiskt sämre än annan rap? Jag tycker att det är ett bisarrt resonemang. Dessutom: That's my bitch är en låt där Jay-Z för ovanlighetens skull adresserar att han har en tjej, att han är upptagen och inte är intresserad av tjejerna på klubben. Han går inte den lätta vägen och gör ännu en låt om att flirta och ha sex med någon random modell. Hur många rappare rappar om sina verkliga flickvänner? Hur många vågar äventyra sin Don Juan-image? Hur många vågar rappa om kvinnor som existerar, som har ett namn, som är individer och inte bara objekt? I mina ögon är Jay-Z:s vers här så himla mycket mer värd än ett generiskt brandtal om svart skönhet, ett sånt som Talib Kweli gör i sömnen (och som inte skadar honom när han vill attrahera poltiskt medvetna groupies).

Jan Gradvall kommenterar inte texterna över huvud taget. Han diskuterar bara faktumet att Kanye West och Jay-Z har råd att sampla exakt vad det vill, och det är i och för sig en intressant iakttagelse. Men att inte beröra musiken mer än att "Otis" samplar Otis Redding och att No church in the wild samplar en gammal James Brown-låt. Well, det är inte James Browns influens som gör No church in the wild till en speciell låt. Ingen av recensenterna (inte jag heller iofs) nämner Frank Oceans närvaro till exempel - att ta in honom är det smartaste och coolaste Kanye gjort sedan han anlitade Bon Iver till "Lost in the world". Det är Frank Oceans refräng som gör No church in the wild till en minnesvärd låt. (Jag älskar för övrigt The-Dreams autotunevers också, en äkta bonus, man känner sig bortskämd! Men nu ska jag sluta tjata om den låten.) Gradis säger inte heller ett ord om samspelet eller relationen mellan Jay-Z och Kanye West. Det han säger är att skivan, när den är som bäst, "tar tillbaka hiphop till ett tjuvkopplat elskåp i Bronx. Allt som behövs, allt som hörs, är en skivspelare /.../ och två rappare med varsin mikrofon." En rätt märklig analys av ett så totalt maximalistiskt producerat album, måste jag säga.

frida hyvönen @ vitabergsparken



Igår spelade Frida Hyvönen i Vitabergsparken. Parkteatern alltså, gotta love it. Det var sinnessjukt mycket folk, rekord för sommaren sa de och man trodde dem.

Jag var peppad. Jag har älskat Frida Hyvonen sedan dag ett, men jag har bara sett henne live en gång, i samband med dansföreställningen Pudel i Malmö. Nu fick jag höra sånger som "Once I was a serene teenaged child" (min favoritlåt med henne, jag hade konstant gåshud! Den texten... och musiken... yikes alltså), "London!", "Valerie" och "Enemy within" (som har en lökig text men en fantastiska melodier, speciellt sista refrängen med "aah-aah-aah"-kören). Hon spelade lika många nya låtar som gamla och det var kul.

Flera av Frida Hyvönens nya låtar är mer rytmiska och (harmoniskt) enkla än hennes tidigare alster. En lät rentav lite bluesig, och en annan fint calypsolunkande. En mycket fin ballad handlade om Fridas mormor (eller vad det farmor?), den hade framförallt ett supersnyggt slut som pendlande mellan två hypnotiska ackord. Den allra bästa av de nya låtarna var en breakup-ballad som gick rakt in i hjärtat. Känns som en låt man kommer spela om och om igen när den nya skivan släpps. Oh, I can't wait!

Att hon avslutade konserten (det ordniarie setet, innan extranumren) med "Dirty dancing" kändes lika logiskt som att Pulp avslutade med "Common people" häromdagen. Det är tveklöst Frida Hyvönens mest älskade låt, och också en av hennes bästa, med den novelliknande texten och den svindlande sentimentala refrängen. Rent hantverksmässigt är det en perfekt låt. Men jag vet inte, jag kanske är fånig och indie eller något, men den får mig inte att känna lika mycket som de mer dagboksliknande "Once I was a serende teenaged child" och "This night I recall you" (som hon tyvärr inte spelade). Men men, det ena utesluter inte det andra.

Min långa Digfi-recension av Frida Hyvönens förra skiva, "Silence is wild", finns fortfarande på nätet och är faktiskt inte så dum om jag får säga det själv (fast det får jag väl inte? Fan.), läs
här om ni pallar. Åh, jag saknar Digfi.


wiz khalifa, pulp och kanye west @ way out west 2011

Wiz Khalifa såg som ut som världens gladaste 13-åring när han uppträdde framför ett enormt folkhav under den soliga lördageftermiddagen. Han fick mitt sura kritikerhjärta att smälta, trots att hans slätstrukna storbolagsdebut Rolling papers var en stor besvikelse och trots att han knappast inte är någon stor publikdomptör. Han såg lite ensam ut (trots sin sidekick), som om han var medlem i en grupp och råkade befinna sig ensam på scen för ögonblicket, snarare än en riktig soloartist. Men stämningen var god när han spelade Roll up och On my level, och när Black and yellow kom kokade den givetvis över. Det var fett.



Pulp såg jag efter det, otippat många i publiken där - uppenbarligen är det fler än jag som lyssnade på gruppen sönder och samman under tonåren och nu ville gå loss i lite "I owe it to myself"-nostalgi. Själv upptäckte jag Pulp genom Robert Gustafssons Jarvis-parodi i Percy Tårar, först skrattade jag men sen insåg jag att det var bra på riktigt. Different Class blev verkligen soundtracket till mitt år som 14-åring, och alla texter sitter fortfarande i ryggmärgen märkte jag nu. Min vän Lisa orkade inte med nostalgiöverdosen och drog när fjärde låten från Different class i rad spelades; själv hade jag uppenbarligen lite högre smärtgräns. Jag hade aldrig sett Pulp live, men det var kul. Jarvis Cocker dansar bättre än Wiz Khalifa och är en bättre scenpersonlighet i allmänhet, konstaterade jag (men så har han också stått på scen i 30 år, mot Wiz som kanske har två år). Höjdpunkten för mig var när de spelade This is hardcore. Åh, detta mästerverk! Jag dansade som fan och önskade att jag hade en strippklubbs-pole. Det var nog bra för alla att en sådan inte fanns till hands.



Så Kanye (Jarvis påpekade syrligt flera gånger att alla i publiken bara var där för att få en bra plats till Kanye-konserten som skulle vara på samma scen). Vad ska man säga, det var fett. Men ändå inte så bra som jag hade hoppats på. Jag älskade dansarna, och jag älskade när Kanye sjöng med autotune, men annars var det faktiskt lite dött och opersonligt. Kanye har gjort så många låtar, men det är bara på senare tid som han börjat skriva texter som faktiskt är bra, som man bryr sig om när han rappar dem. En låt som Diamond is forever, vad ska man göra med den? Helt meningslös. Good life, som jag aldrig riktigt gillat, lät dock bättre i konsertformat än på skiva. Efter den kom en kort paus och därefter "akt 2". Då blev det, i mitt tycke, klart bättre.

Kanye sjöng tre låtar i rad från sitt underskattade och djupt melankoliska album 808s & Heartbreak. Sen kom en kavalkad hits till, alla var överlyckliga, medan jag mest tänkte på fenomenet Kanye och hur stor han blivit, vad det säger om popmusiken och hiphopen. Jag rycktes ur min rockjournalistiska dvala när All of the lights kom, som visserligen lät i princip exakt som när man hör den på klubb, men det var ändå episkt med alla, eh, ljus, och den enorma skrikande publiken. Strax efteråt kom Runaway, konsertens absoluta höjdpunkt. Pusha T kom in på scen, och det var kul, men det man verkligen var fokuserad på var Kanye som stod och sjöng ut sitt hjärta. Han ändrade texten i slutet - från att vara "run away as fast as you can" så blev det (typ) "if you find somebody that you love, don't let her run away", han upprepade det om och om igen, bedjande, mässande, nästan gråtande. Det var så vacket och innerligt att stämningen blev helt stilla. Han avrundade med lite beats för att få igång en ordentlig applåd, alla var så tagna. Sen körde han "Hey mama" som avslutning, precis som R Kelly alltid avslutar sina konserter med sin mammahyllning. Jag fattar grejen, men tyvärr är Hey mama inte världens bästa låt. Strunt samma. Det var en bra konsert, det känns stort att ha sett Kanye, och framförallt: Runaway. Det var kanske hela festivalens höjdpunkt.


Kanye går in i en vägg av ljus, in i det bländande eldregnet... ändå soft.

(från
Nöjesguiden)


prince och sbtrkt @ way out west 2011

Jag pallade inte se Robyn eftersom jag såg henne på Popaganda förra året och även om hon var fantastisk då så känner man sig lite, well, mätt på henne efter ärevarvet 2010 (även om nya Coldplay-covern Every teardrop is a waterfall är fin). Så när den konserten var över och alla utmattade lämnade scenen gick jag motströms och ställde mig så långt fram som möjligt för att få en så bra plats som möjligt till Prince. Det var visserligen en och en halv timme innan Prilles konsert började, men det var fett värt det. Vad är en och en halv timme om man tänker på all tid man lyssnat på och tänkt på denne underbare man? När konserten brakade igån med 1999 skrek jag av glädje. Jag stod bara några meter från den levande legenden som ser yngre och vackrare ut än någon femtioplussare jag vet.

Konserten var, som ni säkert redan läst på en massa andra ställen redan, fantastisk. Fast jag måste erkänna att jag var lite besviken över att Prince satsade på de rockiga pophitsen från första halvan av 80-talet. Delerious, Little Red Corvette, Let's go crazy, Rasberry Beret, han körde alla dem. Det är dessa som alla älskar mest, i alla fall den breda publiken, men jag föredrar de episka balladerna, de funkiga experimenten och de sockersöta poplåtarna som Starfish and coffee.

Men man kunde samtidigt inte klaga, när det var PRINCE, och han var så BRA. Rörde sig så snyggt, sjöng så grymt i falsett, spelade gitarr som en psykopat och interagerade med det underbara kompbandet på ett härligt sätt. Både jag och CRFN konstaterade efteråt att vi under konsertens gång funderat över Prince rekryteringsprocess, han måste ha sjukt snäva krav: du ska vara 1) sinnessjukt bra på ditt instrument, 2) dessutom kunna sjunga som en bättre R&B-artist, 3) vara ung, 4) snygg, 5) inte längre än jag, 6) palla ha på dig helt flippade kläder och frisyrer. Och förmodligen 7) du får inte tilltala mig med mitt förnamn. All seven.



Det ordinarie setet slutade med en fin Purple rain där det regnade lila konfetti. Men det var först när extranumren började som Prince verkligen fick feeling. Han körde en cover på Michael Jacksons Don't stop til you get enough och låg på en flygel och sprattlade förtjust med benen medan de andra i bandet fick sjunga. Han spelade Cream, äntligen en av mina favoritlåtar. Och när han kom tillbaka till ett andra extranummer gick han verkligen loss - ställde sig bakom en sequencer, tryckte fram de stenhårda rytmerna till When doves cry och Housequake och Sign of the times, körde halva låtar och hoppade raskt vidare, lekte. Det var härligt. Sedan bjöd han upp en massa folk på scen som fick dansa - och mitt i detta vimmel kom Kanye West in på scenen och dansade han med. Han måste ha tänkt "fan vad fett, vilken konsert, jag måste bräcka honom imorgon!". Efter att dansarna gått av scenen sa Prince "jaha, vad ska vi göra nu då?" och efter en stunds betänketid började han spela Kiss. Då gick jag.

Jag gick till Neferitit och såg SBTRKT (uttalas Subtract), en asbra brittisk popartist som hör till dubstepvärlden men, i likhet med Katy B, låter lika mycket UK garage/twostep som dubstep (om inte mer). SBTRKT:s självbetitlade debutalbum som kom i somras är bra, men på scen, i den smockfulla lilla klubben, lät det ännu bättre. Så intensivt och pumpande, men samtidigt melodiöst och poppigt. Det var ljudet av natt, ljudet av ungdom, ljudet av blixtrande romantik. Ja, det var en asfet konsert.

En konsert på fredagkvällen som jag hade tänkt gå på men missade var Glasser. Men vet ni vem som befann sig i publiken på den? Jo, Prince. Så himla ballt. Han är en musikälskare, ett fan, det får man aldrig glömma. Jag minns när han skulle presentera TLC på MTV Awards 1999 och gjorde det med orden "här kommer mitt favoritband. De heter TLC." till allas jublel. Men jag tror han menade det. TLC är ju typ världens bästa band någonsin också. Han har bra smak, Prille.

(från
Nöjesguiden)


fleet foxes @ way out west 2011



Fleet Foxes spelade på den stora Azaleascenen. Det var tidvis ljuvligt, tidvis så tråkigt som det endast kan bli när vita heterosexuella män ställer sig på en scen och pluggar in ett antal gitarrer. Grejen med Fleet Foxes är att när de gör ljusa låtar så GLÄNSER de - stämsången, de glasklara melodierna och sexmannabandets kollektiva attack drabbar publiken men en underbar kraft. Men när de gör dystra  allvarliga låtar tycks de sex männen förvandlas till sex träd i en ful barrskog. Deras melankoli saknar subtilitet, därför blir den ointressant och fattig. I dessa låtar blir de ett vanligt rockband - och vem vill ha ett vanligt rockband? Men de duriga hitsen gör ändå konserten värd besväret. När Fleet Foxes är som bäst är de helt enkelt fantastiska.

(från
Nöjesguiden)

jenny wilson och janelle monáe @ way out west 2011

Visste ni att både Lykke Li och Veronica Maggio sjungit i Tensta Gospel Choir? Den fingertoppskänsliga perfwktionisten Jenny Wilson gjorde helt rätt när hon började samarbeta med detta coola och begåvade gäng. Men framförallt är det Jenny själv som imponerar under konserten - hon är inte bara Sveriges bäst klädda artist, hon har en unik musikalisk vision som hon följer med ett häpnadsväckande självförtroende. Det är stenhårt sväng, hypnotiska pianoackord och texter från ett blödande poetiskt hjärta. Lägg därtill ett fantastiskt band med saxofonsolon och allt (2011 är, som NG tidigare noterat, saxofonens återkomsts år). Man baxnar. Och när hon spelade min favoritlåt Only here for the fight som ett orgiastiskt extranummer dog jag nästan av lycka.



Sen såg jag Janelle Monae. Det var inte lika bra - tyvärr, måste jag säga, för det finns mycket positivt att säga om Monae. Hon är cool, hon har sin egen stil, och hon har en fantastisk sångröst. Hon måste vara en underbar förebild för unga tjejer med drömmar om att bli soulsångerskor, för hon visar att man kan bli en maxad souldiva och ändå vara flippad och personlig, man behöver inte tävla i sexighet med Beyoncé, man kan vara snygg och cool ändå. Janelle Monaes scenshow var hur ball som helst. Problemet ligger i låtmaterialet - det är helt enkelt inte tillräckligt starkt. Ingen refräng är riktigt explosiv, ingen text lyckas greppa tag. Jag hoppas dock att Janelle har en lång karriär framför sig och att hon, med sin uppenbara begåvning, kommer växa som låtskrivare. Det tog ju ett tag för Jenny Wilson att hitta sin form också.

(från
Nöjesguiden)


james blake @ way out west 2011



James Blakes konsert var fruktansvärt bra. Det var i Annedalskyrkan och kön dit var brutalt lång, jag stod i den i över en timme och det var väldigt många som inte släpptes in. Men jag är glad att jag härdade ut, för den briljante Blake var ännu bättre live än på skiva - i alla fall i den här kontexten.

Han hade nog inte fungerat på en vanlig klubb, och ännu mindre på en stor scen, men en kyrka är kongenial för hans konst. James Blakes musik handlar om mörker. Det är inte soundtracket till att ta tunnelbanan hem ensam och bitter mitt i natten - det är soundtracket till att vara helt ensam på en perrong när alla tåg slutat gå, och att hoppa ner på spåret och börja vandra längst den kusliga tunneln, den enda vägen till ljuset. Det är drömlik musik, full av mystik och tyngd och allvar. Precis som kristendomen. James Blakes gotiska post-dubstep-låtar växte till episka dimensioner tack vare kyrkans akustik och stämning.

Basen dånade och mullrade, den var brutal, kändes i bröstkorgen och i halsen. Feist-covern Limit to your love lät bättre än någonsin, och sättet som James Blake använde kontrasten mellan pianopartierna och de elektroniska partierna där påminde om hur Beethoven gjorde med pianot och stråkarna i inledningen på sin c-moll-pianokonsert. Så bör han ses, James Blake: som en modern konstmusiktonsättare. Men han är samtidigt pop.

Hans storhet ligger i att han både kan komponera fascinerande ljudlandskap OCH styra upp en brutalt tung bas OCH sjunga om kärlek med en sångröst som omsluter lyssnaren. Han kan till och med skriva fina, haiku-korta texter till sina moderna poplåtar. "I don't know about dreams anymore / all I know is that I'm falling, falling, falling" sjöng han i sista låten på det ordinarie setet.

Musiken ändrade gradvis karaktär och fick orden att bli starka och hoppingivande istället för desillusionerade och pessimistiska. Det blev musik som handlade om att släppa taget, släppa sitt ego, och gå upp i något annat, något främmande men vackert. Precis som med religion alltså.

I sista extranumret körde den märkbart rörde Blake - tacksam över det massiva publikintresset - en ny låt, en kärleksballad som han framförde helt ensam vid sitt piano. Det var så vackert att man höll andan. Det var en magisk konsert.

(från
Nöjesguiden)

tre nya recensioner!



Kelly Rowland - Here I am

Nicholas: Kelly Rowland har likt en RnB:ns George Harrison fått leva med att jämföras med forna bandkollegan Beyoncé. Inte så kul när Beyoncé är en av världens största, bästa och snyggaste artister. Men Kelly är coolare. Hon gör tio gånger hellre en läcker dansgolvshit än en mysig P4-ballad, och för detta älskar vi henne. Here I Am är som album inte lika helgjutet som förra skivan Ms. Kelly, men har å andra sidan så många toppar – som den sexiga Motivation och Ester Dean-skrivna popsensationen Lay It on Me, för att nämna de mest uppenbara – att den ändå måste räknas som hennes största stund hittills.

BETYG: 5/6 (från
Nöjesguiden)

Annika Flynner: Åh, <3 <3 <3 Kelly Rowland alltså. Inte för att jag inte tycker om Beyoncé - egentligen älskar jag kanske Beyoncé ännu mer, denna psykodiva som bara äger och äger, hon är inne i ett härligt homerun som aldrig tycks ta slut - men Kelly känns mer som en kompis. Min vän Sanna skrev jättebra om Kelly Rowland och Beyoncé på Throw Me Away, läs här. När vi ändå snackar om Kelly måste jag erkänna en sak: jag blev inte lika förälskad i "Dilemma", Nellys och Kelly Rowlands duett från 2002, som alla andra. Den var fin men den tog sig liksom aldrig riktigt in i mitt hjärta. Först för ett par veckor sedan, när jag hörde den på ett dansgolv, sjönk den in på djupet. Nu älskar jag den. Men jag gillar ändå 2011-Kelly mer än 2002-Kelly. Hon blir självsäkrare, coolare och mer personlig med åren - bättre, helt enkelt. Skål för Kelly Rowland.



Zomby - Dedication

Nicholas: Som med all dansmusik är oddsen låga för att ett helt album från en dubstepartist ska bli bra. Burial visade dock att det var möjligt, och Zomby bygger vidare med sin intelligenta och mångbottnade musik. Stämningen är konstant melankolisk men färgerna glänser ändå friskt, eftersom det är unga syntljud snarare än förvrängda röstsamplingar som utgör stommen i låtarna. Detta instrumentala album är en njutning från början till slut och det har en klassisk skivas attribut: det låter som ett barn av sin tid men vi kommer utan tvekan fortsätta att lyssna på det även om många år. Laserstrålarna som är Black Orchid kan man inte få nog av.

BETYG: 6/6 (från Nöjesguiden)

Annika Flynner: Va, ännu en sexa? Jag får ibland höra att jag delar ut det högsta betyget alltför frikostigt nu för tiden. Jag har dock en enkel princip: högsta betyg får de skivor som i stunden känns som ett mästerverk eller en klassiker. Obs: detta är inte (nödvändigtvis) samma sak. Exempelvis tycker jag att Hot Chips "One Life Stand" är ett mästerverk, men inte en klassiker, och Drakes "Thank me later" är inget mästerverk men däremot en klassiker. Zomby-skivan känns faktiskt lite åt både mästerverk- och klassiker-hållet, jag kan inte avgöra vad som den har mest av i nuläget. Jag gillar Zomby nästan lika mycket som jag gillar Aphex Twin och Burial. Det är sällan instrumental elektronisk musik har den effekten på mig. Men "Dedication" är så... rik. Jag älskar det.



Wu-Tang Clan - Legendary Weapons

Nicholas: Wu-Tang Clan är inne i en kris. Ledaren RZA:s beats var länge de kung fu-fixerade rapgudarnas stolta fokuspunkt, men RZA har utvecklats så mycket som musiker genom åren och gör nu så ambitiösa Phil Spector-kolosser till beats att varken gruppens medlemmar eller fans vill höra dem på en Wu-Tang Clan-skiva – något som det floppande ”comebackalbumet” 8 Diagrams visade. Nu får istället folk som dyrkar RZA:s stil från 1990-talet och idag är bättre än RZA själv på att göra sådana avskalade beats producera rubbet – Legendary Weapons är det första gruppalbumet där geniet inte producerat en enda låt. Det låter kompetent men befriat från magi, precis som på fjolårets Wu-Massacre, en skiva som ändå hade sina stunder eftersom gruppens bästa rappare fick mycket utrymme. Detsamma kan inte sägas om Legendary Weapons, där icke klanrelaterade gästrappare gör de flesta av rapverserna. Det känns som en slapp och cynisk uthyrning av ett legendariskt varumärke.

BETYG: 2/6 (från Nöjesguiden)

Annika Flynner: Jag vet, man kan argumentera för att Legendary Weapons inte är en "riktig" Wu-Tang Clan-skiva utan, liksom den vitsigt betitlade "Chamber Music" som kom häromåret, en samling nya låtar som gruppens medlemmar medverkar på. Både Chamber Music och Legendary Weapons är dock så pass sammanhållna och välgjorda som album att det vore dumt att kalla dem för något annat. De senaste åren har Wu börjat översvämma marknaden med skivor på ett nästan lika jobbigt sätt som de gjorde under 1990-talets sista år, då alla de här odrägliga skivorna med Killarmy och what not dök upp. Jag börjar tänka att gruppen har spelat ut sin roll som grupp. Både RZA, Raekwon och Ghostface Killah låter bättre utanför klankonstellationen. Enbart Method Man växer som artist i Wu-Tang Clan-kontexten. I denna blir han återigen stjärnan och mittpunkten, som han var 1993, det tar fram det bästa ur honom som rappare. Den enda minnesvärda textraden på Legendary Weapons kommer symptomatiskt nog också från Meth: "sweatin' like a hooker in church". Utanför Wu-Tang Clan är Method Man en förvirrad och inte längre särskilt framgångsrik artist med glansdagarna långt bakom sig, det måste kännas sorgligt. Men med gruppen kan han fly från verkligheten ett tag och återigen känna sig som king of the hill. Åh, hiphop handlar så himla mycket om psykologi.

fyra halvgamla recensioner



Kreayshawn - Kittys x Choppas

Nicholas: Kreayshawns entré i musikvärlden är en lika stor händelse som Sarah Silvermans entré i humorvärlden. Utan pliktskyldig girl power-torik pulveriserar hon de oskrivna reglerna om hur kvinnor ska bete sig inom hiphop - hon rappar precis som en kille: sömnlöst glidande mellan kåthet, gangstafantasier, dagdrömmar, partysug och flabbiga nonsensrim. Till mixen adderas även systerskap och lekar med heteronormen. Detta vokala potpurri öser Kreayshawn över moderna, klubbiga beats och skapar oemotståndlig 2011-pop. Årets viktigaste mixtape.

BETYG: 5/6 (från
Nöjesguiden)

Annika Flynner: Läs Idas superba blogginlägg om Kreayshawn, jag har ingenting att tillägga! I detta kan man även lyssna på hennes bästa låt "Gucci Gucci". Som tyvärr inte är med på Kittys x Choppas. Men det är en av årets bästa låtar. Lil Wayne gör en cover av den på sitt senaste mixtape, och det är ju ändå rätt coolt. Kreayshawn ser ut att bli Bay Area-rappens galjonsfigur, det är jättekul! Mer Bay till folket! Lyssna på och läs om rap från the Bay på Hugos och Ondas extremt ambitiösa och initierade blogg Bayonnaise.



New Boyz - Too Cool to Care

Nicholas: Jerkin’ är namnet på en dans som är populär bland svarta kids med tighta jeans i Los Angeles-området, och även på den minimalistiska musikstil som ackompanjerar denna. Med New Boyz hitlåt You’re a Jerk från 2009 fick genren sitt anthem. På duons nya album vill de bredda sig, vilket går sådär. De stiliga dansgolvsgranaterna samsas med poppigare låtar som låter som en bisarr korsning mellan The Tough Alliance och Black Eyed Peas. Som rappare, textförfattare och refrängsångare är New Boyz inte mycket att hänga i julgranen, men när de bara vräker ur sig rimmat nonsens över stenhårda jerkin’-beats låter de ganska perfekta.

BETYG: 3/6 (från Nöjesguiden)

Annika Flynner: En trea är kanske ett lite väl lågt betyg, men det är en VÄLDIGT ojämn skiva. Men lyssna på "Crush on you" och, framförallt, på den här fantastiska låten:





Gorilla Zoe - King Kong

Nicholas: Gorilla Zoe låter som en poppigare version av Young Jeezy eller Slim Thug. På sitt tredje soloalbum sjunger han nästan lika mycket som han rappar, och det låter inte dumt alls. Texterna handlar mer om sex än att skjuta folk och sälja knark, och här finns flera låtar som kan förgylla sommarens klubbar. Bra bruksrap i väntan på nästa Gucci Mane-skiva.

BETYG: 4/6 (från Nöjesguiden)

Annika Flynner: Jag gillar denna låt, som endast finns med som ett bonusspår på (vissa utgåvor av) skivan:





Big Sean - Finally Famous

Nicholas: Kanye Wests senaste protegé Big Sean är till skillnad från de föregående varken bra på att rappa (som Consequence) eller på personligt färgade refränger (som Kid Cudi). Han är bara en halvtråkig Drake-klon som inte har några andra ambitioner än att bli berömd och omtyckt. Konsumentinfo: vill du ha popig 2011-rap är Wiz Khalifa ett bättre val, och vill du ha RnB stöpt i hiphop rekommenderas Frank Ocean. Finally Famous är en helt onödig skiva.

BETYG: 1/6 (från Nöjesguiden)

Annika Flynner: Här vore det soft att skriva "skivan har faktiskt en bra låt, och här är den" men jag är ledsen, någon sådan existerar inte. Jag hatar Big Sean. Vad ska man göra med sån här musik? Det är fåfänga som inte ens är intressant (alltså psykologiskt, utforskande av jaget etc etc), det är bara idiotisk narcissism. Kom tillbaka när du har någonting att skryta om, Sean. I won't hold my breath.