I söndags gick jag och såg "Gertrude Stein Gertrude Stein Gertrude Stein" på Stadsteatern med mina fina vänner KV, Benji och Sanna. Kaffe & kaka i pausen och 100 % mys och allt det där. Men framförallt var det en himla bra pjäs.

Ok jag erkänner: jag nickade till lite under första akten. Men i andra akten hettade det till och då satt jag på helspänn. Gunilla Röör (varför heter svenska teaterskådespelare alltid saker som Röör, Ruud, Krook och Skoog i efternamn?) var asbra i sin gestaltning. När föreställningen var över och hon kom in på scenen igen för att ta emot applåderna var det som att se en helt annan människa: yngre, mindre, nättare, med ett annat ansikte, en annan röst, en helt annan personlighet. Jag vet att det är just vad skådespelaryrket går ut på men det är inte desto mindre imponerande att bevittna.

"Gertrude Stein Gertrude Stein Gertrude Stein" är alltså en monolog i två akter. Det är en dag någon gång under andra halvan av 1930-talet (tror jag), Gertrude och hennes sambo Alice B Toklas ska bli vräkta från sin lägenhet i Paris inom kort. Det regnar och Alice sover. Gertrudes minnen väcks till liv med anledning av den stundande flytten och hon sitter och reminissar, associativt och förutsättningslöst. Det är mysigt. Det är ju svårt att inte romantisera den här perioden och den här kretsen av människor i den här staden. Jag har inte så stor lust att läsa Gertrude Steins modernistiska prosaexperiment men jag älskar henne ändå. Hon är oumbärlig rekvisita i en bild som jag har inom mig och aldrig vill släppa, en bild av Paris och konstnärliga exilamerikaner som Hemingway och Cole Porter och F Scott Fitzgerald, the roaring twenties, jazz, modernism, fräckhet, utsvävningar, optimism, flabb, champagne. Woody Allen älskar också den bilden och hans nya film "Midnight in Paris" handlar helt och hållet om den - jag såg den när jag var i Paris (!) i somras, älskade den, ska försöka hinna skriva om den någon gång snart eftersom den har svensk premiär på fredag.

I alla fall, pjäsens behållning bygger rätt mycket på att man är bekant med och bryr sig om de här människorna och deras gärning. Det är underhållande anekdoter, referenshumor, som Killinggänget fast med en lesbisk kvinna istället för sex otroligt straighta män i huvudrollen. I första akten var det bara sånt. Men i andra akten kom något annat in: relationen mellan Gertrude och hennes bror Leo fylldes med dramatik och sorgsenhet. Plötsligt såg man människan Gertrude Stein, inte bara kulturlivsikonen. Uppgörelsen med Leo som hon återberättade var det bästa i hela pjäsen - dels för den sa någonting väsentligt om Gertrude Steins personlighet (fåfäng, envis, självständig etc), dels för att sakerna de diskuterade och bråkade om var intressanta i sig.

Det handlade om konst och skapande och fåfänga. Det är okej att ha ett stort ego om man är ett geni, resonerade Gertrude. Om man har visat sig vara ett geni är det okej att ha ett stort ego, menade Leo, och det finns en skillnad där. Pjäsens Gertrude Stein - liksom många efter henne, inte minst i dagens kulturliv - såg sig som en fantastisk begåvning som förtjänade allas uppmärksamhet och uppskattning, hon kände så från början, hon ansåg inte att status var något som man förtjänar utan något som finns inneboende hos vissa personer. Konsten, alltså the very output, blir då en katapult för jaget, geniet. Istället för att ha ett värde i sig själv först och främst. Det är äkta fåfänga, vare sig man väljer att förneka det eller ej.

Hur många författare skriver inte böcker för att de ser sig själva som författare? (Ordet "geni" är mindre vanligt idag, men det är samma princip.) Snarare än för böckernas skull, böckerna som finns inom dem och som vill ut (om de nu gör det, eller om de bara knåpas ihop för att författaren i fråga vill knåpa ihop dem). OBS! Jag dömer ingen här, jag säger inte att fåfänga författares böcker är sämre än de som skrivs av Konstens Ödmjuka Tjänare. Om detta nu existerar? Homeros kanske var fett fåfäng. Vergilius var det definitivt. Dante, kom igen. Även de mindre fåfänga - J.D. Salinger, Tomas Tranströmer - var fåfänga. Ja, att skriva en bok och vilja få den utgiven, att ta det anspråket, det är fåfängt i sig, det kommer man inte ifrån. Alla är väl det mer eller mindre och det är väl okej. Men. Fåfängans status har förskjutits, nu är den norm, punkt slut. Man ser sig som någon fantastisk och man vill att andra ska lyssna. Det är ju, om man tänker efter, lite sjukt faktiskt. Men vem skriver böcker (eller spelar in musik, målar tavlor etc etc) enbart för litteraturens skull? Är det fåfängt och osympatiskt att tänka sig en adressat? Det blir ju ohållbart.

Jag fördömer inte fåfänga, men jag konstaterar att den finns, tycker det är viktigt att inte glömma. Och när konst skapas med relativt lite fåfänga och ego så märks det, tycker jag. Det känns, lyser igenom. Som Adeles sång "Someone like you". Den är inte snygg och självgod, den bara brinner. Visst, den är vacker och lättälskad, en klockren poplåt. Men det låter inte som att det är låtens huvudsakliga syfte, den låter som sprungen ur ett genuint uttrycksbehov. Adele sjunger inte duktigt, hon sjunger ur sig sin strupe och sina lungor och hon låter som hon glömmer bort att hon spelas in. Hon kanske bara är en skicklig skådespelare, som Gunilla Röör. Men jag vet inte. Jag tror inte det. Det finns saker som är äkta. Jag tror på det. Gertrude Stein trodde också på det - att hon sedan också var övertygad om att hon själv var kapabel att skapa sådana tidlösa mästerverk, det är en annan sak.
Kommentera 3

popaganda 2011

Publicerat i: recension
Dag 1:

Saint Etienne gjorde en rätt tråkig konsert. Var det att det var mitt på dagen i solljuset? Jag såg rde gamla hjätarna på Strand i våras och då var det toppen. Men nej, det var inte bara det. Deras "show" var så himla slapp, Bob och Pete bara stod där bakom sina syntar i sina vanliga fredagspikétröjor och Sarah rörde sig lite lojt, man kan inte riktigt kalla det för dans. De hade en körsångerska med sig som var bättre klädd, rörde sig mer elegant och var mer fokuserad än de andra. Men det huvudsakliga problemet var låtvalen. Som alla vet ag slutade Saint Etienne göra riktigt bra låtar efter 90-talet, ändå envisades de med att spela anonyma albumspår från 2004 som knappt ens hardcorefansen mindes namnet på. De spelade inte heller några ballader, det kanske de aldrig gör, men ändå tråkigt i och med att de faktiskt gjort fantastiska ballader som "Marble Lions" och "Hobart Paving". Höjdpunkterna på denna konsert var "Only Love Can Break Your Heart" och "Nothing Can Stop Us", herregud vad jag dansade då. Alla andra stod still eftersom de var svala indiemänniskor.

Cults var rätt trevliga. De är inte världens mest spektakulära band men jag tycker att deras mix av chillwave-brus och traditionell gitarrbandsättning fungerar rätt bra. Deras hit "Go Outside" är ju hur bra som helst.

Henrik Berggren gjorde en solokonsert. Det var rätt deppigt. Hans många fans verkade mer än nöjda, men han spelade mestadels låtar som han skrev för över tio år sedan. Att klä Broder Daniel-låtar i värdig och nedtonad skrud har vi redan sett folk som Anna Ternheim göra, när Henrik Berggren gör det själv, ackompanjerad av en trumpet som påminde om en svunnen tid i indie-Sverige, kändes det inte så kul. Hans sångröst låter bäst när den tränger igenom Broder Daniels frustrerade och desperata rock, på egen hand blottas tunnheten på ett ganska jobbigt sätt.

Arcade Fire var kvällens, och hela festivalens (och för vissa, som Fredrik Strage, hela konsertsommarens) höjdpunkt. Jag hade aldrig sett dem tidigare så det var en stor grej för mig. Jag var rätt avståndstagande när Arcade Fire kom och alla tävlade i att hylla deras debutalbum "Funeral". Det var först när andra skivan "Neon Bible" kom som jag insåg att shit, det här är bra på riktigt, det är ingen larvig hype. Det är inte bara tomma gester och klichéartade pretentioner, det är riktigt bra låtar, laddade med känslor och dramatik och ett alldeles speciellt ljus. I fjol kom tredje albumet "The Suburbs" och det var hur bra som helst, klädsamt moget och eftertänksamt ungefär på samma sätt som Håkan Hellström gick från feta explosioner till vackra tändstickor på sitt tredje album.

Konserten var stor och smaskig som en rockkonsert från 70-talet, det skulle lika gärna Led Zeppelin som besökte Seattle eller något. Det var åtta musiker på scenen och de bytte instrument och hade sig, vilket gav dynamik och variation, varje låt fick sitt eget uttryck. Allsången i låtar som "Haiti", "No cars go" och "Wake up" fick mig att inse exakt hur mycket av Arcade Fires musik som består av fotbollskörer, det är lätt att missa när man lyssnar på skivorna, men kanske är en förklaring till att bandet är så populärt - det är lätt, till och med inbjudande, att sjunga med. När bandet rockade loss i "Month of May" var de som sämst; när de var nedtonade och innerliga i "The Suburbs" var de som bäst. Som fan kan man alltid gnälla på låtval (jag saknade till exempel "Half Light I & II", "The Well and the Loghthouse", "Suburban War"...) men ärligt talat var bandet väldigt generösa med sin rika låtkatalog. "Sprawl II" som sista extranummer satt som en smäck. Det var en toppkonsert.

Dag 2:

Deloeran
är ett rätt roligt band. De vill vara hippa och är tydligt influerade av The Tough Alliance upptempolåtar. Samtidigt är de - spanjorer. Under konserten väntade man hela tiden på att den muskulöse sångaren med sina bohemiska latinolockar skulle gå av scenen och börja servera tapas. Keyboardisten fick feeling och gick loss på sina instrument som tjuren Ferdinand efter att han satt sig på humlan. Men jag gillar Deloeran, de gör trevlig musik, lyssnar gärna på deras skiva "Subiza" i en boombox på stranden. Samtidigt kan man känna att det är lite varken-eller-musik: inte tillräckligt tung och djup för att fungera som dansmusik, och låtarna är lite för skissartade för att bli klockrena popdängor.

Säkert! spelade precis som på Way Out West. Det måste vara landets säkraste festivalbokning: de är indieliknande men extremt lättlyssnade, inte för skräniga och inte för nedtonade, traditionella låtar men med fräscha texter. Jag gillar Annika Norlin som sångerska och textförfattare men kan tycka att musiken låter lite väl trist ibland. Live ännu mer än på skiva: rena rama knäckebröds-U2, med fläskigt bankande bastrummor för att pumpa upp stämningen maximalt hela tiden. Men man kunde inte klaga när hon spelade låtar som "Köttet är svagt". Dessutom tyckte jag det verkade som om trummisen hade elektroniska pads så att det blev lite sköna trummaskin-handklapp, en uppfriskande detalj.

När Junip började spela gick jag. José Gonzáles måste vara Sveriges mest överskattade sångare. Han är så uttryckslös att man somnar. Han borde hålla sig till sin gitarr och kanske samarbeta med Andreas TIlliander eller någon. Nu gör han bara världens mest meningslöst svartklädda musik. Thaikiosken i korsningen Södermannagatan/Ringvägen ("Lower Ring Side"... LOL/skjut mig) var helt klart att föredra.

Sedan spelade Midlake som jag hann höra större delen av konserten med. Det är ett band som rör sig i gränslandet mellan My Morning Jacket och Band of Horses, med en släng Fleet Foxes. Ni fattar - extremt skäggigt, extremt manligt, ibland rätt fint. Men jag kände ingen magi, trots att det är Brett Andersons favoritband (!) och att solnedgången var to die for.

Betydligt bättre var Jj. Åh, det var helt klart festivalens höjdpunkt vid sidan av Arcade Fire. Jag begriper inte hur de kan göra så vackra melankoliska poplåtar och så sömlöst glida över i tunga dansrytmer. Det känns aldrig krystat, allt kommer från hjärtat, och den pandasminkade sångerskan sjöng ut hela sin själ. Det var underbart. En oväntad men extremt fet överraskning kom i form av Lorentz & M. Sakarias som gjorde ett kort gästspel på en låt.

Lykke Li
, då? Nja. Hon dansade och showade och bandet var, som det brukar heta, ösigt. Men publikkontakten var obefintlig - Lykke gav intrycket av att vara självmedveten och älska sin egen coolhet, som om hon spelade för sig själv och bandet snarare än för de tusentals människor som stod framför scenen. Och fine, det kan man väl göra, men jämfört med den intimitet som man kände under Jj-konserten blev det lite futtigt. Topplåten "Sadness is a blessing" borde ha kommit mot slutet av konserten men spelades som andra låt och slarvades därmed bort (konsertens stämning hade inte hunnit ikapp den stämning som denna låt representerar) och "Love out of lust" spelades alldeles för rockigt och snabbt, långt från den underbart fluffiga version vi hör på albumet. "I know places" var fin men blottade gittaristens brister - han hakade upp sig en halv sekund varje gång han skulle byta ackord, lite irriterande under en vacker ballad. En cool sak med konserten var dock när Lykke Li korsbefruktade sin "Youth knows no pain" med Kanyes Wests "Power". Mer gåtfull var det när hin gjorde en paus och lät The Knifes "Silent Shout" höras i ett par minuter mitt under konserten. Varför? Jaja. Det var ingen kass konsert men jag hade väntat mig mer.

Jag kände dock mycket Lykke Li-kärlek när jag ett par timmar senare dansade till en houseremix av hennes "I folow rivers" på en utomhusfest långt ute på Långholmen. Det var helt klart bättre än att lyssna på hennes eget framförande av den låten. Av denna enkla anledning: jag dansade själv, jag såg inte bara på när en rockstjärna dansade. Apropå det: ser inte Lykke Li ut lite som en en ung, kvinnlig Ozzy Osbourne?

(från Nöjesguiden)

Kommentera 2


Nicholas: Allt är relativt. Om man jämför med alla de skivor som Jay-Z släppt sedan den slugt marknadsförda ”avskedsskivan” The Black Album 2003 så är detta duettalbum med Kanye West - en sorts miljonärsmotsvarighet till Method Man & Redmans Blackout - en oerhört lyckad historia. Å andra sidan, om man jämför dagens värdighetstörstande och kroniskt blaserade Jay-Z med den oerhört alerta, roliga och uppfinningsrika rappare han en gång var är det en sorglig historia. Och Kanye? Han är ju en gränsöverskridande post-rappare med självförtroende och konstnärliga ambitioner av Wagnerdimensioner – här försöker han låta som en tuff sidekick till Jay-Z, det finns inget utrymme för hans djupt personliga sökande som gjorde My Beautiful Dark Twisted Fantasy till förra årets bästa skiva. Så även om detta är en av 2011 års bättre rapskivor är det en besvikelse. Fina låtar som deppklubbiga No Church in the Wild, hårt svängiga That’s my Bitch och RZA-producerade New Day, där det starkt och skuldtyngt rappas om faderskapsfunderingar, till trots.

BETYG: 4/6 (från Nöjesguiden)

Annika Flynner: Bättre än Kingdom Come, American Gangster och The Blueprint 3 - sämre än The College Dropout, 808s & Heartbreak och MBDTF. Så kan man kort sammanfatta den här skivan. Egentligen är det lustigt att Jay-Z och Kanye insisterar på att göra låtar ihop, de är ju så himla olika som rappare. Visst, de har likheter som artister, att de ser hiphop som popmusik, något som inte hör till gatan utan något som kan bli hur stort och lukrativt som helst. Men Jay-Z:s rapstil är funky på ett sätt som Kanyes aldrig varit, eller eftersträvat. Funk är, som Miles Davis intelligent påpekade, det som händer inte när man spelar utan när man inte spelar. Hålen, tystnaden, luften, rymden som skapar dramatik inför de annalkande tonernas stötar, det som ger dem tyngd och explosivitet.

Kanyes musik bygger på att fläska på med allt - lager på lager av samplingar och ljudmattor, och ovanpå det rap som i bästa fall är lika överdådig och mångsidig: attityd och självhat och humor och referenser och sorg och naivitet. Hans rap passar hans typ av beats, som de har låtit sedan 2006, medan Jay-Z:s rapstil egentligen inte alls passar för den typen av beats. Tänk på Jay-Z-klassiker som "Ain't no nigga", "Can I get a", "Big pimpin", "I just wanna love U" och "Izzo" - de är bra för att han leker med rytmen, beatet tar aldrig för stor plats, det finns luft och utrymme för (och nästan ett krav på) Jay-Z:s ordsmatter. Den "vuxne" Jay-Z föredrar tjockare låtar som "Encore", "Roc Boys" och "Empire state of mind". I sådana låtar kan han aldrig bli riktigt funky, och behöver inte heller bli det. Det tycker han nog är bekvämt, han kan luta sig tillbaka och "skriva en låt", skriva en text som ska handla om något. Resultatet blir oftast humorlöst och präktigt - men sällan kasst, för han är ju ändå Jay-Z, han kan inte skriva ett rim som är värdelöst, precis som Miles Davis inte kunde spela en ton som var värdelös.

På Watch the throne finns enbart fläskiga låtar. Jay-Z och Kanye rappar båda på varje låt och det finns inga andra rappare, i och för sig trevligt och konsekvent, men jag köper inte den krystade kompisstämningen. Det är inte EPMD som kastar mikrofonen fram och tillbaka mellan sig 1988, det är två miljonärer som gör en skiva ihop för att det passar bra i deras karriärer. Nej, okej, jag tror att Kanye West verkligen älskar Jay-Z, avgudar honom på ett sätt som är lite rörande och lite töntigt/meningslöst (står inte ut med sista låten på Graduation, den fjäskiga "Big brother"). Men Jay-Z har mer distans, han har alltid gjort det som är bäst för honom ur ett strategiskt och ekonomiskt perspektiv, han samarbetar med Kanye för att hans karriär mår bra av det. Jag lovar att Jay-Z inte tycker att MBDTF är en magisk skiva (även om han säkerligen är imponerad över vilket genomslag den fått), jag tror att hans respekt för Kanye West handlar om framgång och professionalitet snarare än artisteri och själ. Men vad vet jag.

I alla fall, det här med att Kanye ser så himla mycket upp till Jay-Z tycker jag försämrar hans rappande på den här skivan, och för Jay-Z:s del försämras hans rappande av att han endast har fläskiga beats att arbeta med. Undantaget är "That's my bitch" som min älskling Q-Tip har programmerat de sjukt svängiga trummorna till (jag gissar i alla fall att det är i trummorna som hans produktion ligger, låten är co-produced av Kanye som är duktig på precis allting utom just genuint svängiga trummor), här är Jay-Z fantastisk. "No church in the wild" gillar jag för att den är mörkt klubbig på samma sätt som Diddys Last train to Paris var i sina bästa stunder, ni vet, känslan av att vara på klubb men inte ha så himla kul, stå i kön till toaletten och känna sig lite för full och vara lite för orolig för att den där tjejen som man såg tidigare gått hem med en annan kille, och bara höra musiken dunkande i bakgrunden. Älskar musik som kan suggerera fram en sån stämning! Och "New day" gillar jag för att den känns som den kommer från hjärtat. I min favoritlåt med Jay-Z, "This can't be life" från 2000, rappar han om hur han skulle bli pappa men barnet dog vid födseln, och på en annan låt på samma skiva rappar han om hatet mot sin egen frånvarande far. Sedan dess har jag undrat när Jay-Z ska få bli pappa, det lär väl bli när Beyoncé tröttnar på att äga världen (don't hold your breath!). Att han tänker mycket på det själv är "New day" ett kvitto för. Och Kanye rappar om ångesten för att få ett barn som blir lika självupptaget som han själv, insikten om att hans livstil ur ett familjeperspektiv inte är särskilt vacker.

Sista grejen med Watch the throne: de många referenserna till konstnärer som Basquiat och Picasso, som duon skryter med att de äger tavlor av, är en intressant utveckling av skrytrappen. Från början räckte det med att säga att man hade pengar (Eric B & Rakims "Paid in full"). Sedan var det kläder. Sedan bilar. Sedan hus. Sedan köpcentrum. Sedan konglomerat (Busta Rhymes "Respect my conglomerate"). Men det ultimata är att inte bara ha ekonomiskt kapital, utan även kulturellt kapital: vara nere med konst. Och en tavla av Basquiat är ju både sinvdyr och har kulturellt hög status (på ett sätt som en flashig bil aldrig kan ha). Så det känns helt logiskt. Ett annat tecken på denna strävan hos dessa herrar är att Jay-Z skrivit en bok och Kanye West gillar ballett (eller snarare balettdansöser, han tycker att de är sjukt heta). 


Jean-Michel Basquiat, Utan titel (1981)

I alla fall. Övriga Sveriges Watch the throne-recensioner då? En trea i DN, en tvåa (av sex) i SvD och en trea av Jan Gradvall i DI. Lite väl snålt kan jag ändå tycka.

SvD tycker att No church in the wild har ett "intetsägande" beat och själlös rap (trots att Kanye säger Kanyeismer som "Love is cursed by monogamy", en instant classic). Recensionen avslutas med "Albumtiteln Watch the throne ska givetvis tolkas som att Jay-Z och Kanye West själva vakar över en hiphoptron som de anser sig sitta bekvämt på. Men efter deras obefintliga prestationer på det här albumet vore en sanningsenligare tolkning att de står vid sidan om, för att vakta den åtråvärda positionen åt någon annan – ur den nya rapgenerationen. Vem det är återstår att se." Är det inte sjukt slappt att inte passa på att säga vilken rappare som skulle kunna vara en kandidat till denna tron? Lil Wayne, Gucci Mane, Drake, Lil B? Varför och varför inte? Är tiden då det fanns en tron, en enhetlig hiphopkultur förbi? Ah, det är DEN diskussionen som är intressant. Jag hatar när folk inte vågar ta ställning.

DN:s recension präglas av det som vissa hiphoprecensenter ofta gör: en uppräkning av vad som samplats. Det är lite meningslös info tycker jag. Visst, du är duktig, du kände igen det där eller det där (eller: du har läst i texthäftet eller på Wikipedia), vi ser, bravo. Men vad säger det om musiken egentligen? Om känslorna och uttrycket? Jag  blir så trött på sånt. Än mer anmärkningsvärt är detta: "I en tid av svältkatastrofer, klimatångest och finanskris känns det lika ointressant som osmakligt att höra gigantduon 'Ye-Z' (eller Ye-Hova som Prince skulle säga) gaffla vidare om champagne, Maybachs och Margiela-jackor. I 'That’s my bitch' skönjs ett budskap när Jay-Z håller ett brandtal om att kvinnlig svart skönhet måste uppvärderas och släppas in på MOMA, men resonemanget dödas minst sagt när han uppmanar dem som spanar in hans fru Beyoncé att skaffa sig en egen hund." Vad är detta för krav på konst att den måste vara moraliskt uppbygglig? Är detta 1600-talets kyrka, eller 1900-talets Sovjet? Är all rap som inte är politisk automatiskt sämre än annan rap? Jag tycker att det är ett bisarrt resonemang. Dessutom: That's my bitch är en låt där Jay-Z för ovanlighetens skull adresserar att han har en tjej, att han är upptagen och inte är intresserad av tjejerna på klubben. Han går inte den lätta vägen och gör ännu en låt om att flirta och ha sex med någon random modell. Hur många rappare rappar om sina verkliga flickvänner? Hur många vågar äventyra sin Don Juan-image? Hur många vågar rappa om kvinnor som existerar, som har ett namn, som är individer och inte bara objekt? I mina ögon är Jay-Z:s vers här så himla mycket mer värd än ett generiskt brandtal om svart skönhet, ett sånt som Talib Kweli gör i sömnen (och som inte skadar honom när han vill attrahera poltiskt medvetna groupies).

Jan Gradvall kommenterar inte texterna över huvud taget. Han diskuterar bara faktumet att Kanye West och Jay-Z har råd att sampla exakt vad det vill, och det är i och för sig en intressant iakttagelse. Men att inte beröra musiken mer än att "Otis" samplar Otis Redding och att No church in the wild samplar en gammal James Brown-låt. Well, det är inte James Browns influens som gör No church in the wild till en speciell låt. Ingen av recensenterna (inte jag heller iofs) nämner Frank Oceans närvaro till exempel - att ta in honom är det smartaste och coolaste Kanye gjort sedan han anlitade Bon Iver till "Lost in the world". Det är Frank Oceans refräng som gör No church in the wild till en minnesvärd låt. (Jag älskar för övrigt The-Dreams autotunevers också, en äkta bonus, man känner sig bortskämd! Men nu ska jag sluta tjata om den låten.) Gradis säger inte heller ett ord om samspelet eller relationen mellan Jay-Z och Kanye West. Det han säger är att skivan, när den är som bäst, "tar tillbaka hiphop till ett tjuvkopplat elskåp i Bronx. Allt som behövs, allt som hörs, är en skivspelare /.../ och två rappare med varsin mikrofon." En rätt märklig analys av ett så totalt maximalistiskt producerat album, måste jag säga.
Kommentera 16
Visa fler inlägg