...y las fantasmas no lloren

(SPOILER WARNING för dig som inte sett "Att återvända")

Alltså Almodóvar. Fy fan vilken överskattad regissör. Jag såg nyss "Volver" (Att återvända) och den var inte riktigt lika dålig som "Dålig uppfostran", men nästan. Precis som den filmen urartade den här till att bli en keff mystery movie, i kombination med klassiskt odräglig melodram. Alla karaktärer var tvådimensionella, all dialog onaturlig, och allt som hände i storyn var så himla schematiskt och förutsägbart. När Penélope Cruz blir uppsökt av cancertjejen som säger att hennes mamma hade ett förhållande med Penélopes pappa och att hon försvann samma dag som Penélopes föräldrar blev innebrända och dog, då fattade man DIREKT hela den keffa twisten, att Penélopes mamma inte alls var död, det var pappan och cancertjejens mamma som blev innebrända, det var ingen olycka utan en svartsjuk hämndaktion. Och lite senare, när mamman säger "förlåt mig, jag fattade aldrig vad som hände" till Penélope som blev helt förändrad som tonåring och flyttade så snart hon kunde, ja då var det klart som korvspad att pappan hade förgripit sig på henne. Så! Himla! Förutsägbart!

Det tråkiga är att filmen hade potential ett tag. Jag är verkligen inget fan av magisk realism, men när Penélope Cruz syster en dag ser sin döda mamma som är vänlig och flyttar in hos henne, tror man först att det är en extremt stark fantasi, ett uttryck för dotterns enorma längtan efter sin döda mamma som hon älskade så mycket. Scenen där hon vaknar mitt i natten, tassar upp för att se om mamman verkligen är kvar i lägenheten, ser att hon ligger och sover lugnt, och kryper ner bredvid henne - det hade varit en fantastisk scen, om det hade varit 100% symbolik. Men nej, här finns ingen poesi. Det är bara en keff mystery flick. Mamman var aldrig död, hon har bara hållt sig gömd i fyra år osv. Fy fan vad otrovärdigt.

Jaja. Till Pedros försvar kan jag säga att han faktiskt gjort tre bra filmer: Kvinnor på gränsen till sammanbrott, Min hemlighets blomma och Tala med henne. De hade något, allihop. Men det här... så jävla billigt på alla sätt, inte minst "wild women do"-prylen där alla härligt färgstarka kvinnor i grannskapet hjälps åt och lagar mat och bär frysskåp. Håhå jaja. Hatar slentriankonst.

every word i say should be a Hip-Hop Quotable

Nya numret av Quote har kommit ut nu, och jag har faktiskt bidragit med en liten krönika. Smickrande nog blaffade de upp den på ett helt uppslag. Det är en special om fadersrelationer i det här numret, så jag skrev om hur rappare gör pappalåtar och hur dessa skiljer sig från de betydligt vanligare mammalåtarna. Check it out. Bäst med det här numret är annars att de intervjuar Malice från Clipse som på nya skivan rappar om att han inte längre bara köper kläder för sina dirty money, utan även tavlor av Salvador Dali.
-Vad menade du med det, frågar journalisten.
-Bara att jag är på en annan nivå nu och har breddat mina horisonter, svarar Malice.
-Så du planerar inte att köpa en tavla på riktigt?
- Va? Vad fan skulle jag göra det för?

schottan takes a stand

Alltså man måste ju älska Maria Schottenius. Oftast märker man inte av henne - lurking in the shadows of DN Kultur. Men när situattionen kräver det träder hon fram ur mörkret som Zorro. Som idag, då hon skrev en krönika som var en replik till söndagens attack mot aborträtt av två katolska kingpins. När jag läste deras DN Debatt-artiklar himlade jag mest med ögonen och tänkte "fan vad sjukt" men orkade inte bry mig mer om det. Schottan däremot, hon fattar att man inte kan vara soft och tillåtande mot såna strömningar, de måste kväsas direkt, de är livsfarliga. Annars kan pro-life bli en acceptabel hållning också i Sverige innan vi vet ordet av. Det är lätt att tro att alla fattar självklara saker, det är en självgod inställning, förlåt om jag är sån. Allt är inte självklart. Folk är påverkbara. Om två kyrkliga top dogs går ut och fördömer det kommande lagförslaget om invandrares rätt till att få genomföra abort i Sverige, ja då kanske folk tänker att det är vettigt. Och det är fan inte vettigt, det är helt sjukt. Så tack Schottan, man ska inte underskatta vikten av att säga emot dårar.

topp 5 buddyfilmer

1. Midnight Run (Robert de Niro och Charles Grodin)
2. Chicagoexpressen (Gene Wilder och Richard Pryor)
3. Kingpin (Woody Harrelson och Randy Quaid)
4. Whitnail & I (Paul McGann och Richard E Grant)
5. Det våras för Sheriffen (Cleavon Little och Gene Wilder)

new england (+new DN)

Jag lovar, jag har ingen hang-up. Men grejen är att England är överallt. Måste prata lite om det.

Man kan tycka att A-Lo är hopplös som hela tiden skriver om LONDON och det som händer i LONDON som om det har ett egenvärde, som om det automatiskt är intressant bara för att det rör sig om just LONDON. Vem bryr sig? Egentligen?

Men - kanske är det en slump, kanske är det the good old 39-åriga fingret i luften - Lokkos förverkligande av sin tonårsdröm att bo i London sammanfaller exakt med den nya britpopvågen som sköljer över oss. Jo, jag sa britpop. Känn på det ordet, visst är det äckligt. Men jag kan inte kalla det för något annat. Den oroväckande hypen kring Mike Skinner och Pete Doherty var ingen tillfällighet. Lily Allen, Jamie T, Damon Albarns klädsamma vuxenhet - de är överallt, och det värsta är: de är rätt bra (till skillnad från Streets och Doherty). Kan inte bara avfärda dem. Alltså de är inte fantastiska, men det är enormt mycket bättre än det som kommit från den öliga ön de senaste tio åren.

Det som skiljer den nya brittiska popmusiken från den gamla är erkännandet av multikulti-London. Erkännandet av invandrarna och den musik de fört med sig eller skapat på plats - det fanns ju inte alls med exempelvis Oasis, men det är tydligt hos Jamie T. (Här kanske den nostalgiske rockjournalisten vill inflika att Clash minsann också gillade reggae - whatever, försök inte lura i mig att de INTE var ett kritvitt rockband first and foremost.) Damon Albarn har sonat sina Gorillaz-synder genom Honest Jon's-samlingarna med gammal brittisk calypso och att han faktiskt (äntligen) lämnat Kinks och Pavement hörs ju tydligt på The Good The Bad And The Queen-skivan. England har blivit lite lite lite mindre rasistiskt. Vilket är skönt.

Men ni ska inte tro att jag ändrat mig i grund och botten - om jag ser en artist iförd en Union Jack-mönstrad kavaj drar jag efter min revolver, fortfarande. Och man får ju inte glömma att på varje Jamie T går det tio Arctic Monkeys. Jag önskar att jag kunde säga att den yngre generationen lämnat rockbandsromantiken bakom sig, men det vore en lögn. Tyvärr.



En annan sak: idag dissar Nina Björk i DN Kultur Niklas Ekdal som skriver på DN:s ledarsidor. Äntligen! Spänningen mellan högerliberala DN och den försiktigt vänsterbetonade kulturdelen är ju en pyrande krutdurk egentligen. Vad tycker chefredaktören om att Stefan Jonsson är expert på marxistisk litteraturteori, liksom. Undrar vad som kommer hända nu, blir Nina Björk tillrättavisad? Det gittiga är ju att hon har rätt, att det är sjukt att som Neo och Niklas Ekdal förminska klimatförändringsnojan och tro att allt löser sig genom den fria marknaden och individens frihet etc. Förlåt, men det är ju äkta idioti.

sterling hayden

sterling hayden

Här har vi en underskattad kille. Sterling Hayden spelade den tragiska buffeln i "The asphalt jungle", en lika tragisk buffel i Stanley Kubricks bortglömda "The Killing", den psykopatiske generalen i samma regissörs "Dr Strangelove" (med repliker som "I denied her my essence"...haha!), titelrollen i Nicholas Rays fina "Johnny Guitar" (man måste älska Nicholas Ray - det var han som gjorde "In a lonely place", Bogarts bästa film) och inte minst den korrumperade polischefen i Gudfadern del 1. Alltid samma luriga min, alltid samma klumpiga fysik, alltid lite sorglig. Framförallt var han skicklig på att spela dum. Hans karaktärer var ofta korkade men ändå sympatiska. Och inte på ett kefft Tom-Hanks-i-Forrest-Gump-sätt, utan bara extremt trovärdigt och naturligt. Han kanske var dum själv? Nej, tror inte det.

Kollade upp honom på Wikipedia och fick godis som "His
World War II service included running guns through German lines to the Yugoslav partisans and parachuting into fascist Croatia. He won the Silver Star and a commendation from Yugoslavia's Marshal Tito." Hedersutmärkelse från Tito! Fan vad sjukt. Sen blev han kommunist, men blev så nojig av McCarthy-vindarna som blåste att han gjorde en Elia Kazan och namedroppade folk som var röda i Hollywood. I sin självbiografi kommenterade han det med "I don't think you have the foggiest notion of the contempt I have had for myself since the day I did that thing." Oh well, det var bara några karriärer som gick förlorade och människor som var olyckliga resten av sina liv...

Jaja, men vad ska jag säga, jag gillar fortfarande Sterling Hayden. Om några veckor ska Cinemateket i Malmö visa Robert Altmans filmatisering av Raymond Chandlers "The Long Goodbye", med Sterling Hayden i rollen som Marlowe. Det måste ju bara bli bra. Det kommer vara jag och ett gäng Essex Green-pandor i biomörkret. I can't wait.

even when the mumble is talk i still walk the most humblest walk

Jag var lite besviken på Clipse-skivan jag först hörde den för tre månader sen. Tyckte att den var för monotont hård osv. Men jag måste göra offentlig avbön: den är faktisk fantastisk. Jag såg med armarna i kors på Neptunes försök att än en gång uppdatera "Sucker MC's" till moderna sparsmakade beats. Grejen är, vilket blir uppenbart efter ett antal lyssningar, att de faktiskt lyckades. Det är inte krystat, det är off the hizzle när de har en massa asiatisk percussion i "Wamp wamp" och grisiga distade gitarrer i "Dirty money". "Keys open doors" med spökkörerna och de Colleen-liknande klirrande leksaksljuden. "Ain't cha" är faktiskt inte "Pass the curvoisier" för femtielfte gången, utan använder akustisk gitarr på ett genuint uppfriskande sätt.  "Mr Me Too" har ett beat som låter som om "Work it" handtvättats i poolen på ett kärnfraktverk. Och inte minst: Pusha T och Malice är faktiskt väldigt underhållande som rappare. Det är så gulligt att de är bröder också. Och "Nightmares"... jag kan lyssna på den minst tusen gånger till.

Enda problemet med skivan är att den är så kompakt. Som outspätt kokain. Oavsett hur bra det är i små doser så pallar man inte att höra allt från början till slut, peppen försvinner liksom. Neptunes har fått ta emot en del kritik genom åren för att de aldrig lyckats få till ett album som är bra rakt igenom. Men jag tror att det hela handlar om att Neptunes-låtar är så uppenbart klubbiga (med några undantag) att man bara inte orkar höra ett helt album med bara såna, hur bra de än är. Med det sagt: "Hell hath no fury" är bättre än både "Kaleidoscope", "Lord willin" och "Clones".


En helt annan sak (och det bygger på någon annans erfarenheter än mina egna): vad är grejen med yoga som inte är styrkeyoga? De tar ens pengar och man blir inte ens svettig? Och sen snackar de om "inre frid"?? När jag tränar så vill jag inte ha inre frid, jag vill ha yttre resultat. Solhälsning... you can stick your solhälsning where the sun don't shine.

kinky aforism

Vad är grejen med att alla rappare älskar små aforismer? What doesn't kill you only makes you stronger. Keep your friends close but keep your enemies closer. What goes up must come down. Everything is everything. Don't bark up the wrong tree, that tree will fall on you. Osv osv. Haha! Det roligaste är att alla de här små visdomsorden är liksom hemmagjorda och lite off hela tiden. I Sverige har vi Timbuktu som inte vill vara sämre: alla vill till himmelen men få vill ju dö (?), alla vill ha sin del av kakan men man vill äta den med (?), plus hemmasnickrade uttryck som "fruktansvärld" och "oberoendeframkallande". Fjäskar han för Povel Ramel, eller vad är grejen? Timbuk, hate to break it to you, men du kommer ju aldrig få karamellodiktstipendiet.

keep it real

göthe

kramers största stund

Gillar ju inte Kramer egentligen. Men Seinfeld-avsnittet som visades igår har en fantastisk Kramer-monolog där han genom logisk deduktion kommer fram till vilken kod George har på sitt kontokort:

What kind of man are you? Well, you're weak, spineless, a man of temptations. But what tempts you? You're a portly fellow, a bit long in the waistband. So what's your pleasure? Is it the salty snacks you crave? No no no no... yours is a sweet tooth! Oh, you may stray, but you'll always return to your dark master - the cocoa bean. No, and only the purest syrup nectar can satisfy you! If you could you'd guzzle it by the gallon! Ovaltine? Hershey's?! Nestle's Quik?!?

hey ma

Jag har skrivit en artikel om hora/madonna-komplexet inom hiphop , som Digfi publicerat idag: http://www.digfi.com/default.aspx?id=10460

Men jag skrev inget om hela grejen med att kalla varandra för "ma" och "mami" respektive "big daddy" och "papi". Det är bara too sick to grasp. Och det är större än hiphop. Blev alltid så förvirrad när jag var liten och hörde Elvis Presleys "That's alright mama", fattade aldrig att "mama" var en snygg tjej som han inte var släkt med.

Men det blir ännu mer komplicerat om man lyssnar på hela texten: "Well mama she done told me / papa done told me too / 'son, that gal you're fooling with, she ain't no good for you' / but that's alright / that's alright / that's alright mama". Det finns två helt olika personer som båda kallas för "mama". For all I know så skulle den första maman lika gärna kunna vara en annan brud, som är svartsjuk och inte vill att Elvis ska hänga med den andra maman. Men nej, det ska nog vara hans riktiga mamma ändå.

scream on 'em

Hiphop består av fyra element. Det första är rumpor. Det andra är dagdrömmar. Det tredje är prylar (pistoler, bilar, kläder osv). Och det fjärde är utrop. Ända sedan det glada 80-talet, med Flavor Flavs "Boiiiiii!" och Too $horts "Beeeaaatch" som två milstolpar, har skriken och utropen växt i betydelse. Busta Rhymes inledde sin solokarriär genom att återanvända "Woo-HAH!"-skiket som introducerades av Sugarhill Gang i "8th wonder" nästan 20 år tidigare.

Här är mina topp 5 hiphoputrop just nu:
1. "Ayyyyy" (T.I.)
2. "Yeah!!!!!!!" (Lil' Jon)
3. "Yeeeeeeeeah...!" (Young Jeezy)
4. "WhoooooHOOOO!" (till exempel DJ Clue i början av Mariah Careys "Heartbreaker")
5. "Uuuungh!" (Master P)

Topp 2 överskattade utrop:
1. "Balliiiiiiiiiiiiiiiiiiin'!" (Jim Jones)
2. hundskallet (DMX)

it ain't where ya from, it's where ya @

En dag för sju år sen stod det i Bombens skvallersida: "A Tribe Called Quest åteförenas, enligt hiphopsite.com". Jag blev givetvis helt bananas, och jag gick raskt in på www.hiphopsite.com och upptäckte att de hade gittiga nyheter och skivrecensioner som uppdaterades en gång i veckan. Jag blev fast direkt, och jag har med stor punktlighet återkommit varje vecka i sju år. Inte minst har jag sett fram emot deras årssammanfattningar, "Best and worst lists", som bland annat alltid innehållit en underhållande "potential gay lyrics of the year"-lista. Sidan har varit en av mina favoriter på internet, trots sin fåniga slogan som är rubrik på det här inlägget. En vän som jag nu säger farväl till.

Vi har utvecklats åt olika håll, min vän har gjort en del märkliga val och jag får mindre och mindre ut av att ses. Nyhetsdelen som tidigare uppdaterades en gång i veckan, det var en lika obligatorisk fredagsgrej att se fram emot som Andres Lokkos krönikor (fuck SvD för att de lägger upp dem på nätet medvetet sent!). Nu har de gjort om den och den uppdateras varje dag i bloggform, det är inte alls lika kul, det är liksom lite hybris - som om de tror att vi vill gå in där varje dag. Det vill vi inte, och det blir inte att man gör det en gång i veckan heller, för ritualen har brutits. Som om nattvarden delades ut i mikroportioner var tionde minut - det förlorar lite av sin poäng. Skivrecensionerna har också blivit sämre, och deras bäste skribent Matt Conoway skriver nästan aldrig där längre. I december kom helt omotiverat halvårsförsenade recensioner av Justin Timberlake och Christina Aguilera, musik som hiphopnördarna som skriver där egentligen inte har någon koll på, det blev bara förvirrat och osäkert slentrianhyllande.

Droppen var att årsbästalistorna för 2006 inte innehöll någon "potential gay lyrics of the year". Ska man inte få skratta åt machorapparna längre? Tidigare satte de alltid dit 50 Cent ("Yayo, bring the condoms / I'm in room 203" eller "I love to pump crack, I love to stay strapped") och andra homofobiska tuffingar. Nu fick vi inget sånt. Vilken ripoff. Ärligt talat, det kanske är dags att hitta ett annan brunn där jag kan stilla min törst för juicy hiphopskvaller.

darling

darling
Såg Darling igår. Den var faktiskt bra - framförallt dialogen, och skådespelarna. Alltså fatta att killen som Michelle Meadows är otrogen med, Nico, spelas av Michael Lindgren. Who? Namnet säger inte mig någonting heller, men grejen är att det är samma kille som spelade Mårten i "Ebba och Didrik"! Jo, det är sant! Jag kände igen det ansiktet direkt. Gud vad sjukt. Det roliga är att det är typ samma roll. Mårten var the originoo brat, ett embryo till vuxenbraten. Han var hård och självupptagen och bortskämd. Precis som merparten av persongalleriet i Darling. Ebba och Didrik alltså... det var väl det enda bra som SVT gav en när man var liten.

Darling undviker många av de typiska svenska filmfällorna. Men inte alla. Vad är grejen med att inte kunna stänga av misärkranen? Det räcker inte med att Bernards fru lämnat honom - hon hade ALDRIG älskat honom. Det räcker inte med att han tvingas ta in på en sunkig studentkorridor - de andra som bor där tjallar på honom och han vräks eftersom han inte tar några högskolepoäng. Det räcker inte med att han ser sin dotter sällan - hon är äkta ointresserad av honom och säger "vad skönt!" när han meddelar att han ska flytta. Osv osv. Kom igen! Allt är ju så bra och trovärdigt som det är, kan ni inte chilla? Måste det vara over the top hela tiden? Synd.

Men det gör inte så mycket, det var fortfarande en bra film. Klockrena repliker som får en att skratta är något som svensk film knappast skämmer bort oss med i vanliga fall. Det Django Reinhardt-liknande soundtracket tillförde också något, det gav lite värmande konturer och åt all kyla och ensamhet och det blev nästan lite Woody Allen-stämning ibland. Men efter typ halva filmen försvann det och tystnaden och kylan tog över. Det var jävligt mycket misär alltså. Men inte på ett kefft Björn Runge-sätt. Bara realistiskt och bra.

fucked for life

Är jag en person med mycket otur? Jag skulle vilja påstå det. Jag kan inte förklara det på något annat sätt.

Mitt plan till Stansted blev inställt. Min resa som började kvart i åtta i morse i Malmö och som skulle sluta klockan fem i Oxford slutade istället klockan kvart över tre - i Malmö igen. Det kändes snopet på gränsen till surrealistiskt. Efter alla ansträngningar, allt tjafs med diverse personal, alla fåfänga försök att få en biljett med ett annat plan - efter allt det, ingenting. (Och jag hinner inte åka imorgon, måste vara i Sverige på söndag, har två viktiga dejter på måndag.)

Jag kanske inte ska beklaga mig. Det är så oattraktivt. Plus: svältande barn och hela den grejen. Men ändå - jag reser typ aldrig, jag är den mest jante personen som jag känner, unnar mig aldrig någonting, gör aldrig något extravagant. Det här skulle bli en present till mig själv, en helg i Oxford tillsammans med två briljanta hjärnor och deras eviga skämtande. Men (tänk Elaine när hon demonstrativt höjer på ögonbrynen): neooo. Inte för mig inte.

Oxford! England! Det är fan helt sjukt. Jag är inte där. Men det får bli en annan gång. En kenyansk landskapsarkitekt upplyste mig igår om att den botaniska trädgården ändå inte har öppet såhär års, så det kanske är lika bra att jag kommer dit i juni istället. Fast ändå... det känns jävligt bull det här.


Bad luuuuuuuuuuuck
(that's what you got, that's what you got)


england, du får en chans till

oxford

Hej då! Jag sticker till Oxford tidigt imorgon, kommer hem söndag kväll. Det ska bli gitt, och kanske är det lite av en cirkel som sluts för mig.

Jag är inte särskilt anglofil. To but it bluntly, jag hatar England och alla dessa blokes och chavs och keff mat och vänstertrafik. Så mycket fulhet. Vad var det Churchill sa, aldrig förr i historien har så många haft en sån liten yta att vara så fula på. England alltså... det är bara nikotinhy och Arctic Monkeys. Så känner jag, instikttivt. Men jag har inte alltid gjort det.

När jag gick i mellanstadiet var jag värsta anglofilen. Älskade Inspector Morse, Jeeves and Wooster och John Cleese. Och hade någon märklig fixering vid Cornwall, jag ville bara dit hela tiden. På högstadiet blev det värre, jag lyssnade enbart på britpop och utnämnde Suedes "Dog man star" till världens bästa skiva någonsin, populärkulturens zenit, haha. Men sen, vad hände sen? Jag upptäckte fulheten. Lock Stock And Two Smoking Blokes-fulheten. Då var det kört, då var det omöjligt att fortsätta romantisera. Och jag behövde det inte heller, för jag hade upptäckt A Tribe Called Quest och Marcel Carné. Jag lämnade England utan att se mig om. Jag har varit i London. Jag blev inte såld. Det är ingen magisk stad.

Men. Samtidigt har min respekt för gedigna BBC-produktioner hela tiden haft nästan mytiska proportioner, och att plugga i Oxford eller Camridge har ju alltid känts originoo grymt. Petter pluggar i OX4, det är honom jag ska hälsa på nu. Och det ska bli skitkul - jag har boostat upp lite anglofili genom att ha sett The Queen, fyllt min mp3-spelare med gamla Heavenly-hits, lånat en reseguide på bibblan och jag har plöjt första skivan av Brideshead-boxen. Alltså Brideshead - jag läste boken för några år sen och blev fett besviken, så jag orkade aldrig kolla upp serien. Men nu ser jag den och den är ju faktiskt underbar. Även om de homorerotiska undertonerna är allt annat än subtila. Men allt är så vackert... boken är ju bara torrt skriven och monotont deppig.

Apropå anglofili. Ett av W:na i DN Kultur recenserade häromdagen boken "Anglolamania" och slog fast att "anglofili handlar om en enda sak: mode". Jaså? Jag är väl inte rätt person att säga det egentligen, men jag håller verkligen inte med. Ang Lee är världens kanske största anglofil, det visade han i "Förnuft och känsla", och i den filmen är det uppenbart vad som är så lätt att romantisera med England: naturen, språket, värdigheten, distansen, den stilla melankolin. Det finns en annan sak också, en tradition av excentricitet och hybris, och jag känner att modegrejen har mer med det att göra. Man kan givetvis romantisera det också. Men jag är mer på Ang Lees linje. Jag vill typ cykla i Oxford, inte dra en lina tillsammans med en keff DJ med intressant frisyr.


weezy baby

lil wayne
Älskar Lil Wayne. Inte nog med att han gör skitbra musik på egen hand, han ser alltid till att gästa på rätt låtar. Nu senast Lloyds "You", en fantastisk R&B-låt med en ljuvlig svävande syntloop som TTA hade älskat, samt en ny version av Fat Joes "Make it rain". Förra gången gjorde han bara refrängen, nu får han göra en hel vers, vilket är trevligt. R Kelly är också med, och Baby, men bäst på den låten är faktiskt TI. Alltså han rappar så jävla grymt, så snabbt men hela tiden iskallt kontrollerat, inte som andra flåshurtiga dubbeltemporappare (typ Twista) som liksom bubblar över hela tiden. Åh, TI... du är så fin.

söndag med leif zern

Whaddup whaddup. Det går undan nu. Men jag ska bara skriva en snabbis.

Idag hävdar Lefi Zern i en krönika i DN att all bra konst är deppig. "Det är svårt på gränsen till omöjligt att föreställa sig stor konst utan en grundstämning av allvar och melankoli". Är detta verkligen sant?

Jag tänker först på Ricky Gervais och Larry David som främsta motargument. Humor, fantastisk humor, stor konst. Men å andra sidan - båda de har ju verkligen en grundstämning av allvar och melankoli. Det är ju inte Benny Hill eller Mr Bean. Men är det bara därför som de är bättre? Jag tänker mest att de är intelligenta, begåvade. Att de har en melankoli är bara en del av allting. Eller? Kanske är det den avgörande skillnaden ändå.

Men musik då? Finns det inte mästerverk som är mästerliga utan att ha melankoli i sig? Mozart - men han var ju typ allvarlig ändå, även om han förnekade det. Hade han varit glättig på riktigt hade han aldrig kunnat komponera den 40:e symfonin eller sitt Requiem.

Men all jublande, livsbejakande, dansant musik som spelats in från 20-talet och framåt? Jazzen - men nej, till och med Louis Armstrong hade sorg i sin ton. Soulen - men nej, till och med Motowns största hits hade några dramatiska Holand-Dozier-Holland-ackord. Funken - nej, det var ju skitmycket en frustration över rasism (James Brown) och apatisk dekadens (Funkadelics "Cosmic slop"). Hiphopen - nej, till och med Too $hort har ju ett bistert allvar (lyssna på "Gettin' it" från 1996). Hm, Leif Zern kanske har rätt ändå?

Men nej, jag vägrar gå med på det. Det är för begränsande, för enkelspårigt. För bergmanskt, för eurocentriskt elitistiskt (yowzah, vilka ord jag svänger mig med!). Fuck that. Var är melankolin i Jay-Z:s och The Neptunes mästerverk "I just wanna love u"? Var är sorgen i Souls of Mischiefs ljuvliga "Step to my girl"? Eller i Tata Vegas 70-talsburgare "I need you now"? Och var är tungsinnet i Fannypack?

Det kan i och för sig argumenteras för att all bra disco har en bakomliggande "you got to dance to keep from crying"-mentalitet. Men är inte det lite krystat? Är inte det en grej som pretentiösa musikjournalister hittat på för att legitimera att de gillar enkel dansmusik? VARFÖR MÅSTE ALLTING VARA SÅ ALLVARLIGT? Det är ett konservativt, förtryckande kulturideal. Bara för att man älskar Göthe och Beethoven så måste inte de ha ensamrätt på definitionen av bra konst. Det är sjukt. Och macho. En allvarlig, vis och bister man - det är Bergmanidealet som Leif Zern diggar så hårt. Q-Tip som studsar fram över beatet i "Can I kick it?" och rappar "come and spread your arms if you really need a hug", det är motsatsen till det idealet. Och hur mycket jag än gillar Bergman (och en massa andra Allvarliga Män), så är det Q-Tip som jag älskar mest.

a group of people barricaded inside a fort, with a horde of zulus outside

the queen
För en gångs skull är jag och Oscarskommittén överens: Helen Mirren är fullkomligt fantastisk i The Queen. Så nyanserat, så proffisgt. Till och med den diskreta dubbelhakan har hon fixat, som C påpekade. Vi satt båda och beundrade hennes lyxiga scarves.

Det är så gött med storfilmer där allt bara klickar, där allt är rätt. Bra skådespelare inklusive alla biroller, bra manus, bra foto, underbara miljöer. Flera klockrena scener, som den där Elizabeth, prins Philip och drottningmodern kollar på TV och samtidigt snackar om jakt, helt världsfrånvänt. Storyn var ganska avgränsad i tid, vilket jag gillar. Och det var så fint när de filmade från helikopter över kullarna i Skottland där Philip & co jagade. Jag tänkte: vad gitt när man använder sånt här krut för ett äkta grymt drama, inte bara filmer om alver. Och jag tänkte: film var inte bättre förr. Det är som Woody Allen brukar säga. Det fanns inte folk som Robert de Niro på 40-talet, och det fanns inte folk som Helen Mirren på 40-talet.

Det här var kefft:
1. den övertydliga symboliken med kronhjorten
2. skildringen av Tony Blairs privatliv (fotbollströja, elgitarr i vardagsrummet, äter fiskpinnar) - otrovärdigt
3. att man inte pallat översätta filmens titel till "Drottningen" i Sverige. Hur svårt kan det vara?

pudel

pudel
Huvudpersonen i Pudel - ser hon inte ut lite som en någon från "Mars Attacks"?

Jag var och såg Pudel igår. Alltså jag blev lite besviken, jag tyckte det var lite väl splittrat: först var det bara Frida Hyvonen som got her thang on, sen var det bara dansare som got their dance on, och i slutet var det bara pudlar som... ja, gjorde whatever pudlar do. Att det är så uppdelat är kanske inget negativt i sig, men jag tyckte inte att det fanns så mycket sammanhang - de tre grejerna hade egentligen ingenting att göra med varandra. Lite singer/songwriter, lite mediahysterikrtitisk koreografi, lite hundbuskis. Jaha, liksom. I och för sig var det kul på slutet när hundarna freakade ur och började skälla hysteriskt och tvingades dras ut från scenen. Klassisk kalabalik. De gick ifrån manus som värsta Cassavetes-skådespelarna.

Men hur som helst, jag gick mest dit för att jag ville se Frida Hyvonen, och när hon satte sig och spelade, iklädd en oändligt stor skjorta, var allting bara så perfekt. Låtarna lät en smula annorlunda från skivan - inga stråkar såklart, och inte så mycket körer heller. Hennes röst darrade snyggt hela tiden, och hon avslutade med min favorit från skivan, "This night I recall you" som låter som en bister rysk vinter. Så fint.

När allt var slut och the cast sprang in en andra gång för att ta emot publikens applåder och buga, restes pudlarna på bakbenen så att man såg hela paketet. Jävligt nasty faktiskt. Det hade jag kunnat vara utan.

nu har jag äntligen sett farväl falkenberg

Vad bra den var. Jag grät när Holger la på telefonen och bara började springa, och jag gråter verkligen aldrig på film. Fast jag vet inte om det i sig är ett högt betyg för en film. Men allt annat var bra också: fotot och musiken, som båda fick så mycket utrymme. Den dämpade ångesten. Och att det var så mycket nakna män, det var uppfriskande. Är det så här en naken man ser ut? Den nakna manskroppen är ju inte på långa vägar lika expolaterad i film/tv/reklam som den kvinnliga, så det var liksom... intressant. De var ju unga och snygga också, det var inte Ernst Günther i "Badjävlar" eller äckliga Harvey Keitel som flashar snorren i någon keff rulle. I och för sig hade alla tatueringar, det var lite lustigt. Jag känner ingen som har tatuering. Det är ju så jävla fult bara. Men just det var också en soft grej med filmen: den handlade inte om coola innerstadsmänniskor som går på Nacht, pluggar något intressant, har en framtid, har ett liv, har tjejer och namedroppar BBC-serier. Det här var unga människor som var ganska vilsna, som inte hade så mycket mer än sina starka känslor för varandra. Mer ångest, mer dynamik, bättre film.

En annan grej: Nöjesguidens musikavdelning har ersatt Kornél med filmrecensenten Tomas Hemstad. Och vad skriver han om? Jo, rock. Han med? Ja, han med. Jag ska inte säga "incestuös rekrytering", men fan vad likriktat det kommer bli nu, ännu mer än tidigare alltså. Kan ni tänka er vad som händer när det dimper ner en ny Morrissey-skiva på redaktionen?
- Åh vad kul, jag tar den! säger Emelie.
- Nämen jag kan väl få ta den? säger Tomas.
- Hörni ungdomar, sluta lek nu, det är ju jag som ska ta den, jag har faktiskt alla singlarna, säger Patrik.
- Ärligt talat, jag recenserar den här skivan och den som försöker hindra mig får en kniv i buken, säger CRB.

Så dimper det ner en ny Chamillionaire-skiva i posten:
- Den här vill inte jag skriva om. Är det nån av er som vill?
- Nej.
- Nej.
- Nej.