förlåt, måste bli en parodi på mig själv igen

Har ni hört "Heiliger Dankgesang eines Genesenen an die Gottheit, in der lydischen Tonart"? Inte? Det är namnet Beethoven gav till tredje satsen i sin stråkkvartett i A-moll (opus 132) från 1826. Alltså den är SÅ bra. De sista fem stråkkvartetterna, som han komponerade mellan 1826 och 1827, räknas som de sista stora verken han gjorde innan han dog 1827. Här tog han ut svängarna mer än någonsin tidigare, struntade i att följa mallen med fyra satser per stråkkvarett (de har fem, sex, SJU satser!), gjorde udda, svårspelad och fullständigt unik musik. "Große Fuge" som jag skrivit om innan var sista satsen i en av dessa kvartetter (opus 130), men den blev så utskälld att Beethoven fick skriva en ny avslutning och ge ut den stora fugan självständigt - vilket jag faktiskt tycker var ett bra beslut, den är så pass enhetlig i sig, den står bäst på egna ben, och den nya avslutningen på opus 130 är jättefin, hade inte velat vara utan den.

Men tillbaka till "Heiliger Dankgesang eines Genesenen an die Gottheit, in der lydischen Tonart". Den är ovanlig även bland alla ovanliga stycken i detta gäng, i det avseendet att den viskar försiktigt medan de andra basunerar ut vad de har på hjärtat. Den är väldigt långsam och väldigt lång - den längsta satsen i alla dessa stråkkvartetter faktiskt, den inspelning jag har med Takàcs-kvartetten är över 17 minuter - och är som en stor meditation. Titeln är på svenska "Helig tacksägelsesång av en tillfrisknad till Gudomligheten, i den lydiska tonarten" - Beatty hade varit allvarligt sjuk och trott att han skulle dö, men sedan tillfrisknat och blivit helt hög på känslan av att hans tid ännu inte var inne. Musiken är inte sorglig eller mörk, bara en stilla kontemplation över hur underbart och skört livet är, ett ögonblick av insikt och andlighet som tänjts ut till 17 minuter. Den är otroligt vacker, denna tacksägelsesång. Och inte svårlyssnad.

Annars lyssnar jag mycket på John Coltranes "A Love Supreme" just nu som också är otroligt bra. Och som faktiskt är en sorts andlig (no pun intended) kusin till Beethovens stråkkvartettsats. "A Love Supreme" är larger than life, men gör inte så stort väsen av sig, den är paradoxalt nog kaotisk och harmonisk på en och samma gång, dramatiskt bullrande men ändå mäktigt vacker. Den strålar. Den bultar och bankar och lever. Den är helt otrolig, faktiskt. Åh gud vad jag älskar musik. Speciellt sån som inte går att stjäla av självmedvetna hipsters (eller vanligt folk som har Blue Note-skivomslag på väggen). Det går inte att vara cool i "A Love Supreme"s sällskap eller i Beethovens stråkkvartetters sällskap. Du förlorar, du faller på knä. Du blir förintad och går upp i något annat, något större än bloggosfären eller Stockholm. Eller också hör du ingenting.

kinafobi, FRA-kritik och serietidningsaction


Jag såg "The Dark Knight" igår. Vad ska man säga? Den var bra, men inte så bra som jag inbillade mig att den skulle vara. Det är ju en actionfilm och actionfilmer är inte riktigt min genre. Det finns en keff professor i filmvetenskap vid Lunds Universitet som tycker att Jerry Bruckheimer-blockbusters är Stor Konst (eftersom de är så välgjorda och professionella, perfekt filmade och klippta etc etc) och som kanske känner något rus av att ha en against the grain-åsikt, men jag tycker såna hållningar är fattiga. En blockbuster är en blockbuster, en explosion kan inte beröra på samma sätt som en replik. Punkt. Med det sagt: Christopher Nolans Batman-filmer är inte your average blockbuster-actionfilm, de har en annan ambitionsnivå, är lite mer mörka och suggestiva. Det här var inte "Die Hard 3" - fast ändå lite åt det hållet: många av vändingarna i plotten kändes krystade och endast motiverade av att det behövdes något spektakulärt, som filmen var ett slags nöjesfält. Jokern var en extremt företagsam skurk som lyckades få tag i och rigga sprängladdningar precis överallt, och sen kom tusen poliser springande och fick evakuera och ha sig... ja, det där upprepades gång på gång.

Ändå: jag gillade vissa grejer. Heath Ledger spelade faktiskt precis så bra som hypen hade lovat, vilket kändes skönt och samtidigt sorgligt eftersom han är död. Han var verkligen en madman. Bra att de bytte ut sötmesiga Katie Holmes mot Maggie Gyllenhaal, som har en helt annan pondus framför kameran, i rollen som Rachel - och manusets behandling av henne var modig och oväntad. Aaron Eckhart kan jag inte se utan att tänka på "Thank your for smoking" där han gjorde huvudrollen, jag väntade hela tiden på en oneliner, men han var ändå rätt bra - tills han bytte skepnad på slutet och man blev påmind om att: just det, det här är ju faktiskt karaktärer som är hämtade från en gammal serietidning.

Det är det som är dilemmat med de nya ambitiösa Batman-filmerna: de slits mellan att vilja vara allvarliga och moderna, men är bundna till en fiktiv värld som består av klichéer om ont och gott, tuffa hjältar och färgglada skurkar. Det skär sig. I ena sekunden ska man ta Bruce Wayne på allvar. I andra sekunden ser man en fånig kille som har ansiktet delat i två halvor - en normal, en brännskadad, halva munnen ler, den andra är arg... come on! - som kallar sig för "Two-face". Alla heter såna saker. "Jokern". "Scarecrow". Alltså... förlåt, men man får ju en viss distans till såna figurer.

Två andra saker som jag tänkte på:
1) kinafobin har nått Hollywood. Zeitgeist! Det är inte längre arabiska terrorister som är det man är mest rädd för - de kan man numera skämta om, som i Adam Sandler-filmen "Zohan" - utan kineser som tjänar mer pengar än amerikaner. I "The Dark Knight" finns en kille som heter Lau som till skillnad från helyllemiljonären Bruce Wayne har ökat med "8% för varje år som gått" - och givetvis visar det sig att det är dirty money, han har kontakt med maffian, det är klart som korvspad att de inte är hederliga de här kinserna! Intressant.
2) Batman buggar alla mobiltelefoner i hela staden och hans medhjälpare blir så paff att han säger upp sig av etiska skäl:
- Det här är för mycket makt för en man.
- Det är därför jag behöver din hjälp!
- Att avlyssna 30 miljoner människor är inte mitt jobb.
Intressant va? In your face, Thomas Bodström. Som för övrigt liknar Christian Bale lite. Liiite.

on the real: när kommer steely dan-hypen?


Rikki don't lose that number!


Kid Charlemagne!


Uptown baby! Uptown baby! Gets down baby! Gets down baby!


"Special delivery... for Hoops McCann!"


The Goodbye Look!

håkan hellström 2008.07.20


Daniel Gilbert och Håkan.

Jag såg Håkan Hellström igår. Det var fint: jag och Caroline stod längst fram omgivna av en armé av 15-åriga tjejer som hade skrivit "Håkan" i pannan och på armarna (och en hade skrivit "MONGO PARTY!" på jeansen... what?). Jag var den enda killen inom synhåll, med undantag för en liten pojke som var typ tio år och som verkligen inte borde få stå så långt framme för sina föräldrar. Han stod precis framför oss, vilket var ett stressmoment eftersom man inte ville ha ett barns död på sitt samvete. Jag lyckades spela ut honom mot vakten så till slut blev han rädd/ängslig och gick tillbaka. Vilket var skönt för sen började alla hoppa och röja for real.

Håkan var jättebra. Så klart. Jag hade bara sett honom en gång tidigare, det var vintern 2001 och då spelade han alla låtar från första skivan (han hade ju inga fler) och alla blev tio minuter långa. Det var grymt, men jag tycker Håkan är en bättre artist nu, han har gjort så mycket bra sedan dess. Nu har han en "katalog" som det heter på rockjournalistlingo, en massa låtar att välja och vraka mellan. Ändå spelar han daterade saker som "Ramlar" och "Kom igen Lena"... det fattar jag inte. Fast han vill väl please the crowd också (även om the crowd består av en massa 15-åringar som alltså måste varit sju år gamla när "Ramlar" kom). De två låtarna, och den sega balladen "Det är så jag säger det" som lite oförtjänt fick avsluta konserten, var de enda dåliga låtarna. Resten var guld. Det var så underbart att se Håkan Hellström på bara några meters håll och höra honom sjunga "En midsommarnatts dröm"* och "Brännö serenad" (med fint försnack) och "Kärlek är ett brev skickat tusen gånger" (och "13"... och "Klubbland"... och "Tro och tvivel"... och...).

Till och med "Hurricane Gilbert" lät bra. Håkan pussade Daniel Gilbert på munnen. Över huvud taget var det mycket gos på scenen. När de två gitarristerna inte hade så mycket att göra i en låt gick de fram till varandra och kramades lite, stod och höll om varandra ett tag som goa grabbar gör. Sen tog de några klunkar öl. Som goa grabbar gör.

PS förband var Hästpojken. Gud vad kassa de är alltså. Varför hoppar inte Joel Alme av? Hans egen musik är tusen gånger bättre än den där pinsamma slafsrocken. Nästan ännu värre än musiken i sig var mellansnacket: "nästa låt handlar om att ligga runt. Att gå på högstadiet och ligga runt liksom. Och jag ser inget fel i det. Det är okej att vara 14 och ha haft sex med 30 personer. Det är bara att köra. Ligg runt liksom, det är gött!" sa den läbbige sångaren till de 15-åriga potentionella groupiesen framför scenen. Vad fan alltså. Skamlöst.

* Jag måste bara säga det: Håkan Hellströms "En midsommarnatts dröm" är bättre än Jack Kerouacs "On the road". Lätt. "On the road" slutar med en sidas pseudopoetisk stream-of-conciousness. "En midsommarnatts dröm" slutar med den fantastiska raden "och du bor alldeles runt hörnet, i kvarteret". Dessutom har jag alltid haft svårt för "On the road"s bordellepisod, inte så jävla fräscht att romantisera och hypa upp en sån grej. Men nu ger jag mig kanske in på djupt vatten. Även Hjalmar Söderberg skrev ju om att gå till prostituerade på ett casual sätt. Samtida med honom var ju Fröding som skrev "Jag köpte min kärlek för pengar, för mig fanns ej annan att få", populär i Högsta Domstolen. Sen finns ju J.D. Salingers "Räddaren i nöden" men där är mötet med glädjeflickan knappast romantiserat, det är bara awkward och tragikomiskt. Eller Woody Allens "Harry bit för bit", där är det bara en markör för hur lågt huvudpersonen sjunkit. Men Jack Kerouac bara: åh, en äkta mexikansk hora, gud var HÄRLIGT! Evert Taube var nästan, men inte fullt lika romantiserande med "Flickan i Havanna" (det finns ändå något melankoliskt där - och dessutom är den prostituerade för en gångs skull huvudperson och inte bara objekt). Hm, vem är det nu som gillar Evert Taube förresten...


y'all ain't ready # 1


Oum Kalthoum, 1926.

schu-be-doo-be-doo-be-doo-da-day


En ung & snygg Schubert.

OK folks det är nu eller aldrig: här kommer mitt inlägg om Franz Schubert.

Jag vet inte om jag kan förhålla mig neutralt när jag skriver om Schubert, för han kommer alltid ha en speciell status för mig. Det var när jag var tio-tolv år och hörde hans impromptus som jag först fattade hur grymt det kan vara med klassisk musik. Då var det den dramatiska impromtu nr 1 som jag tog till mitt hjärta, nu är det snarare nr 3 i Gess dur som jag tycker bäst om. Jag vet inte om det någonsin gjorts vackrare musik än denna komposition. Jag vet ärligt talat inte det.

Grejen med Schubert är hans melodier. De är så direkta, så starka. Det var därför de kunde appellera även till en liten påg som bara lyssnade på popmusik. Pop har ju samma grundidé som disco: gör det så enkelt som möjligt, så blir det så effektivt som möjligt. Skala av allt. Ställ en enda sak i centrum (i popmusik: refrängen, i disco: det raka beatet) så kan ingen missa det. Schubert gjorde likadant med sina melodier. Det var inga krusiduller, inga omvägar, inga fancy navelskådande fugor. Det var konst som inte var intern, den ropade rakt ut till alla.

I många år var impromptusen, som alltså är solopianomusik, det enda jag lyssnade på med Schubert. Men för några år sen började jag kolla upp det andra. Först blev jag besviken, för hans pianosonater lät inte alls lika direkta och älskvärda som impromtusen. Men sen insåg jag att det gäller samma sak med honom som med alla kompositörer: för varje mästerverk går det ett antal dussinverk, och att vaska fram guldkornen är inte bara en utmaning, det är nästan som en sport. Således kan man hoppa över alla symfonier förutom de två sista: den åttonde ofullbordade (bara två satser, men ändå tjugo minuters råfet musik) och den nionde och sista. Åttan är melankolisk och intim, nian är grandios och underbar (fast ändå inte happy-go-lucky; vissa passager i tredje satsen är så sorgliga och ödesmättade att det hugger till i hjärtat).

Bland Schuberts kammarmusik finns det för mig ett stort utropstecken: stråkkvartetten "Der Tot und das Mädchen" som är så svart musik bara kan bli, otroligt känslosam, otroligt kraftfull. Vilka melodier! Varenda sats där är en fullträff. Den sista är helt makalös när den snurrar iväg i en diabolisk dans i slutet, en apokalytpisk virvelvind som äter upp allt, efteråt är man helt slut som lyssnare. "Rosamunde"-kvartetten är också bra, men mer fin och lugn, den skakar inte om en på samma sätt. Kvintetten "Forellen" (kefft namn, jag vet!) för piano och stråkar gillar jag väldigt mycket, många medryckande melodier där. Mer relaxed och njutbar än "Döden och flickan" kanske, och som sådan mer somrig, så jag valde den som Schubertrepresentant när jag listade sommartips för Digfi nyligen.

Schubert är väldigt känd för sina sånger, han skrev över 600 stycken. Jag har givetvis inte hört alla, men jag gillar "Winterreise"-sångcykeln som bland andra Dieter Fischer-Deskau har gjort fina inspelningar av. Faust-baserade "Gretchen am Spinnrade" är också väldigt bra. En annan Goethe-tonsättning, "Erlkönig", gillar jag dock inte särskilt mycket. Kanske för att dikten är så himla grym från början, svår att förbättra med musik.

Pianosonaterna då? Jag gillar de tre sista (D. 958-960), de är tillsammans en praktfull liten trilogi som han komponerade under sitt sista levnadsår, i en outburst av kreativitet som han fick efter att idolen Beethoven hade dött och med honom mästarens skoningslösa skugga. Över huvud taget gjorde the Schu sina bästa verk mot slutet av sitt korta (31 år!) liv. Han fick syfilis 1822 och dog sex år senare. Det var med döden ständigt närvarande som han gjorde svartsynta mästerverk som "Der Tot und das Mädchen" och den åttonde symfonin. Dödsångest och intensiv romantik är det som präglar Schuberts musik, och på sätt och vis var han den första riktiga romantikern i musikens värld, en brygga mellan Beethoven och generationen som bestod av folk som Mendelssohn, Chopin, Liszt och Schumann. För mig kommer han alltid vara en av de största.

malmö är trevligt just nu


Toumani Diabaté.

Livet har sina små glädjeämnen. För några dagar sen, eller det var kanske en vecka, så var jag lite nere. Så stack jag ut för att handla lite mat på ICA, och cyklade i den gyllene kvällsolen med Paul Wellers nya skiva i hörlurarna. En låt som hette "Invisible". Den var bra. Sen kom en låt där Robert Wyatt spelade groovy piano och vacker trumpet. Jag blev glad. Det berodde nog lika mycket på cyklandet som på musiken.

Några dagar senare, i torsdags, gick jag och såg Toumani Diabaté i Pildammsparken med mitt favoritpar. Det finns en liten amfiteater där de ger gratiskonserter på sommaren, generöst ordnat av Malmö stad, dagen efter spelade Toumani på Berns i Stockholm och då kostade det asmycket. Konserten var i alla fall bra, fast som M påpekade hade det låtit bättre utan den där synten. I början var det lite sömnigt, sen blev det mer hårt och funky och bättre. Kora är ett sånt vackert och speciellt instrument, det var synd att det inte var så mycket solonummer. Bäst var det när Toumani duellerade med sin koraspelande son Sidiki Diabaté som också var med i bandet. De två stämmorna flätades in i varandra som strålpistolerna i "Ghostbusters", och de plingande tonerna blixtrade rakt ut i evigheten. Det var fint. Diabaté-släkten har fört vidare koraspelandet från far till son i 71 generationer med Toumani. Med Sidiki blir det 72 generationer. Ändå rätt coolt. Medan Toumani satt ner under hela konserten ställde sig Sidiki upp varje gång han spelade solon, med koran mellan höfterna pekande rakt ut, och först då insåg man vilken bisarr fallossymbol det där instrumentet egentligen är.

Dagen efter var jag på Cuba Café och dansade mitt ass till ett göttigt liveband. Salsa är inte riktigt min grej, det är en så himla kopmlicerad och brainy dans, men samba är fett, det är bara BANG! BANG! BANG! som värsta Swizz Beatz-dängan. Cuba Café ligger precis bredvid Debaser i Malmö, som på en fredagkväll kan kännas som Johannesburg: på The Debt hänger bara vit medelklass i åldern 23-32, på Cuba Café hänger 40-åriga länningar i konstiga lockiga hockeyfrisyrer. Plus alla andra som inte vet vilka A Mountain of One är. Jag hör nog inte hemma på något av de ställena egentligen.

Igår spelade mina favorit-DJ:s I Love och Brenda Walsh på Jeriko och jag var där. Det var kul. Först var det inte så mycket folk, sen kom skitmycket folk. Härlig stämning. För att inte säga tropisk. Det var i alla fall fett varmt.

Ikväll ska jag till Pildamms-amfiteatern igen, El Perro del Mar ska spela. Gött va?

Det gäller att maxa.

Snart ska jag flytta.

la cathédrale engloutie


Debussy var en sån romantiker. När han fick höra legenden om Ys - den magnifika staden som sjönk till havets botten men som ibland kommer upp till ytan så att man från Bretagnes kust kan se den ståtliga katedralen och höra de mäktiga klockorna, för att sedan sjunka igen - komponerade han pianostycket "La Cathédrale Engloutie", den sjunkna katedralen. Den är the shit, lätt min favorit bland Debbans 24 preludier för piano. Den är ungefär sju minuter lång, i början klingar musiken avlägset och mystiskt, men den "reser sig" sakta men säkert och efter ungefär två minuter står den där i all sin prakt, katedralen som återvänder från havet, och klockorna ringer och orgeln vrålar, och ackorden är så kraftfulla att de nästan knuffar en till marken. (Ackordföljden låter för övrigt lite som riffet i Nirvanas "Love buzz", fast i extrem slow motion och med otroliga pianoharmonier istället för fattiga gitarrtoner.) Sedan sjunker den långsamt ner igen, och i slutet hör man de där vackra ackorden igen, fast nu nerifrån havets djup, omslutna av vatten.

Myten om Ys undergång är rätt intressant (vilket även Joanna Newsom tycker: hennes andra album heter "Ys"). Det är som en mix mellan Atlantis, Mu (jepp, KLF-landet) och Bibelns Sodom & Gomorra. Staden byggdes av kung Gradlon till dottern Dahut som älskade havet. Men hon var ett dekadent stycke som anordnade orgier i den vackra staden och mördade sina älskare på morgonen. Sankt Guénolé (en verklig person som levde på 500-talet i Bretagne, han grundade ett kloster) fördömde aktiviteterna i staden och varnade för vad som skulle hända, men Dahut brydde sig inte. En dag kom djävulen, förklädd som en rödklädd riddare, till Ys och fick Dahut att hjälpa honom att öppna grindarna till staden, trots att det stormade på havet. Hon gjorde så, staden sjönk i vågorna, och Gradlon flydde på en magisk häst (praktiskt!) - Dahut satt upp bakom honom, men sankt Guénloé sa åt honom att putta bort den demoniska flickan. Så han gjorde det och Dahut drunknade (eller, blev någon sorts odödlig, evigt ung och livsfarligt lockande vatten-nymf). Soft. Soft liten kvinnohatande saga.*

Jag gillar Debussy. Hans musik är så oförutsägbar, det finns alltid något ologiskt och mysiskt över den hur mycket man än närlyssnar och analyserar. Vissa andra franska kompositörer från 1900-talets gryning var mer störiga och arty för sakens skull - inte l'art pour l'art, utan l'art pour la provocation pour l'art (typ). Ravel var så ibland, Satie var så hela tiden. Fauré var inte så, men han var å andra sidan fett konservativ och rätt tråkig (fast hans nocturner är rätt fina). Det är märkligt med Satie, när jag var liten älskade jag hans pianostycken. Idag irriterar jag mig på att många av dem är så kalla, anti-emotionella, ytliga. Fast de som är bra är riktigt bra. De får mig att tänka på kalla blåsiga vårdagar i Österlen. My roots.

*apropå kvinnohatet så måste jag säga att jag är glad att Katja Ekis Ekman börjat skriva för DN! Hon har fått Stina Wirsén-byline och allt! Jättebra krönika igår, inte minst den eleganta Aiskylos-parallellen.

apropå fleet foxes...

... så gillar jag deras skiva väldigt mycket. Framförallt gillar jag att den är så poppig och lättillgänglig (utan att förlora det där svävande innerliga), något som americana-rockers sällan brukar bjussa på. Men jag har en fråga: "He doesn't know why", den har en melodi som jag känner igen som fan, men vilken låt är det de har lånat från? Blir galen av att klura över det.

Annan bra musik just nu: andra satsen i Haydns "Maria Theresia"-symfoni (nr 48). Väldigt enkel och anspråkslös, bara lite stråkar och en valstakt, men det är så vackert. Det är speciellt ett parti som första gången hörs cirka två minuter in och återkommer lite senare, melodin tar några tassande danssteg fram och smyger tillbaka lika försiktigt och värdigt... det är så himla, himla vackert.

Jag har försökt lyssna på Air France-EP:n också. Men det går inte, jag ser igenom dem. Det är för ytligt, för planerat. Deras lugna låtar fyller kanske en funktion som ren bruksmusik, men deras "lyckliga discolåtar" är straight up outhärdliga. Visste ni förresten att Air France en gång i tiden hette Sugar Spun Charge och var värsta Jesus and Mary Chain-kopiorna? Feedbacktunga gitarrer för hela slanten. Men klart man får utvecklas, jag är inte den som är den.

cat power i folkets park


It's dark and hell is hot... ursäkta bildernas keffhet

Once I wanted to be the greatest.


Det är en sån fantastisk rad tycker jag. Skulle kunna vara första meningen i en skitbra roman. Istället är det första raden i Cat Powers låt "The Greatest" från skivan med samma namn. Den låten är magisk. Att hon skulle spela den var något som varken jag eller Caroline hade vågat hoppats på, och det var lugnt, det skulle bli jättekul att gå och se henne oavsett. Och det var också en otrolig konsert. Jag fick gåshud av "Dark end of the street" och det blev bara bättre och bättre, med låtar som "Lost someone" och "She's got you". När Chan "Cat Power" Marshall  efter ungefär en timme gick av scenen för att låta de andra musikerna jamma lite, kom tillbaka och började spela "The Greatest", det var bara för mycket. Jag skrek som en liten tjej under en Take That-spelning. "Once I wanted to be the greatest..." sjöng Chan och jag och Carro stod längst framme och tog körstämman: "... the greatest... the greatest". Kongenialt nog gick den låten över i "Lived in bars" som är nästan lika bra. Hon spelade ett antal låtar till, däribland Hot Boys-covern "Feel me" vilket var rätt kul. Men alltså... det är reducerande att bara prata om låtarna. Grejen med Cat Power är hennes röst, att hon är en sån fantastisk artist. Caroline påpekade att det var som att se Billie Holiday uppträda, och det ligger någonting i det, för sättet hon slingrade sig runt melodierna och grävde i låtarna, det var pur jazz. Fast med rockens uttryck och styrka. Fast fan, jämför Cat Power med vilken rockvokalist som helst, de kan dra något gammalt över sig. Alla de här banden... My Morning Jacket, Band of Horses, till och med Fleet Foxes, de är ingenting sångmässigt jämfört med Cat Power. Hon ger allt. Och hon har mycket att ge.

Och det är så fascinerande att se henne på scen, varenda liten rörelse är laddad, vartenda litet ord suger hon på. Det är så intensivt, det är som att se Marlon Brando i "Linje Lusta". Och när man tänker på hur dåligt hon mått, hur dåligt självförtroende hon har haft (många spelningar har slutat med att hon gått iväg efter tre låtar för att aldrig komma tillbaka) och hur destruktivt hon har levt som en effekt av det, det spelar också roll, det finns i bakhuvudet hos lyssnaren, det är en del av kontexten. Ursäkta rockklyschan här, men man känner av den där SMÄRTAN (whoa) och den där UTSATTHETEN(whoa igen), det är så... (mega-whoa nu:) det är så REAL. Nej, jag tänker inte börja göra några biografiska tolkningar av hennes texter. Det är inte det som är poängen. Jag vet bara att det jag såg under Cat Power-konserten inte bara var show, inte bara underhållning, det var låtar som betydde någonting för henne. Sättet hon sjöng dem på... det var helt otroligt. Bättre än på skiva, definitivt, framförallt låtarna från "Jukebox", en skiva med ett lite platt och trist sound. Här vibrerade de varmt och tungt.

Hon är så cool också. Och snygg. Hennes utseende och framtoning är egentligen en total motsats till det som väller fram i hennes låtar. De där bistra och sorgliga livsinsikterna som läggs fram lugnt, odramatiskt. Men jag tycker inte att det finns något ologiskt i att vara en livsbejakande människa som har mycket ångest. Observera att jag inte pratar om Chan Marshall nu, jag ska inte snaska och spekulera om kändisars privatliv för sakens skull, det är dålig journalistik. Jag tänker på människor i allmänhet. Skit samma.

Det var i alla fall en otrolig konsert. Årets bästa? Ja ja, lätt, det var den bästa jag sett på flera år. Och plötsligt känns det lite mindre bittert att jag missade Lupe Fiasco förra veckan (skulle tydligen ha varit en skitbra konsert...!).


les beaux chevaux

Min syster tycker att jag regredierar med min häst-love. Fast det är inte riktigt sant, jag hade verkligen ingen hästig barndom. Å andra sidan behöver inte regression handla om personlig nostalgi, det kan ju lika gärna vara att embracea allt som är den vuxna världen främmande. I så fall ligger jag nog lite risigt till. Hur som helst, jag såg "The Black Stallion" igår, inte utan en viss skam. Men den var bra! Framförallt första halvan, som knappt hade någon dialog (=billiga poäng hos mig som alla vet), bara en massa vackert fotograferade och klippta scener i den nordafrikanska öknen. Den var en Zoetrope-film (titeln lyder egentligen "Francis Ford Coppola presents The Black Stallion") så det var alltså en massa Coppola-folk (=seriösa filmnördar) som var inblandade. Fotografen (jag tycker förresten att det är en klumpig term på svenska. "Cinematographer" eller "direcotr of photography" är bättre.) var samma kille som hade gjort "Hajen" och det var många snygga undervattensbilder. Musiken var gjord av Carmine Coppola, Francis pappa, som även gjorde all "Gudfadern"-musik som inte gjordes av Nino Rota (däribland det som samplas i "Black Republican") - och den var riktigt bra, han lekte mycket med arabiska sound. Den kvinnliga huvudrollen, en i och för sig rätt stereotyp mammakaraktär, gjordes av Terri Garr som var med i Coppolas "Avlyssningen". Osv osv. Det var med andra ord något så ovanligt som en barnfilm gjord av cineaster, och det märktes, allt var väldigt omsorgsfullt och fint gjort. Men under filmens andra halva ändrade storyn inriktning, då handlade det om livet i det vanliga samhället, och pojkens önskan att få tävla med hästen i ett riktigt lopp. Mycket mer banalt och förutsägbart, och den poetiska naturromantiken från inledningen lyste med sin frånvaro. Men men, den byggde ju på en bok var story man antagligen var tvungen att följa. Men jag tycker att det hade varit bättre om filmen slutat bitterljuvt, att pojken fått inse att situationen var ohållbar i längden, att det som den vilda hästen behövde och förtjänade var att återvända till ett liv i det fria. Att det varit som en dröm som måste få ett slut. Nåt sånt. Fast sånt kanske man inte lockar barnpubliken med.

Nu ska jag se "Crin Blanc", sen får det vara nog. Lovar.


filmer jag vill se just nu


The Black Stallion (1979)


Crin Blanc (1952)


My Friend Flicka (1943)


The Red Pony (1949)


National Velvet (1944)

Intressant nog har många hästfilmer pojkar istället för flickor i de mänskliga huvudrollerna. Är det för att ge flickpubliken double up? "Vacker häst + söt kille = bästa livet!" liksom. Men jag har inga problem med det, tvärtom är det ju trevligt att kunna identifiera sig med en films huvudperson. För övrigt tror jag inte att "Mannen som kunde tala med hästar" är en bra film, eller i alla fall verkar den handla mer om människorna än om hästarna, vilket gör mig lite skeptisk. Men jag har en kompis som gick och såg den under sina värsta Scarlett Johansson-haze. Är det så himla okej egentligen? Hur gammal var hon där, 14? Lite R Kelly-varning på det faktiskt. Jag kanske bör inflika att min kärlek till hästar är av strikt icke-erotisk natur.

PS bästa låten just nu: Dennis Browns "Love me always", från "Visions" (1977).

det finns andra frukter än bloggtechno


I'm focused, man!

Åh, det var så kul igår! När vi spelade skivor på Debaser. Först var det lite stressigt, för det var typ lika många DJ:s i båset som killar på scenen under en genomsnittlig hiphopkonsert. Men sen hittade vi vår mode och allt flöt på bra, många kom fram och sa att det var den bästa musiken de någonsin hört på Debaser. Vi spelade allt utom Debasermusik: bloggtechno, indierock, altcountry och gammal soul. Vi spelade Lynyos gamla twostep-hit "Summer of love", B.O.B.s "Fuck you", Kate Ryans "Ella elle-la", ett ton Mariah Carey- och Lil Wayne-låtar, en aria av Mozart, och fick ett fullsmockat dansgolv att stanna upp i ett kollektivt "vad i hela?" när vi lät "Make it rain"-remixen övergå i Bruce Springsteens "Sherry Darling". Det var härligt. Hela kvällen avslutades med TLC:s "No scrubs" och, som pricken över i:et, Gabrielles "Rise". Yes! Extra props till vår danstokiga vän My, en partystarter if there ever was one.

debaser och 1700-talsmusiken

Förlåt om detta inlägg inte håller vad rubriken lovar. För det rör sig om två olika saker:

1) Ikväll spelar jag och Caroline skivor på Debaser Malmö. I morse gjorde vi upp vår battle plan. Det kommer bli 100% fett. Glöm guilty pleasures, vi kör bara guilt. Ingen bloggtechno. Inte The Hives. Ceci n'est pas Debaser. Ska bli kul! Gratis inträde innan 22, sen kostar det 40 spänn. Förvirrande nog ska Jimmy Cliff göra en konsert samma kväll och det är fett dyrt, men det är inte alls samma evenemang, jag tror han spelar i parken. Så frukta icke, alla fattiga arier, det är lugnt att komma.

2) Jag har de senaste veckorna nästan uteslutande lyssnat på Schubert (lite problematiskt om det är meningen att man ska vara en hipp ung hiphoprecensent). Ett fett inlägg kommer snart. Men de allra senaste dagarna har jag lagt the Schu åt sidan för Wienklassicismens 1700-talshjältar Mozart och Haydn. Man kan inte ta sig an deras verk på samma sätt som de ångestromantiserande 1800-talskompositörerna, för deras musik gjordes i en annan kontext, hade ett annat syfte. De ville behaga, förtjusa, smeka kärleksfullt, väcka leenden och ömma känslor. Och de var skitbra på det. Men jag kan inte låta bli att bli lite extra nyfiken på deras få verk i moll (nästan allt de gjorde var i dur). Mozarts näst sista symfoni, nr 40 i g moll, har en första sats som är så känd och sönderspelad att för många är det svårt att känna något när man hör den. Den är nästan som Elvis Presleys "Hound dog" (den enda låt med honom, vid sidan av "Teddy bear", som jag verkligen hatar). Men jag kan inte sluta lyssna på den, på något mystiskt sätt blir den bättre varje gång jag hör den, melodiernas brilans blir allt tydligare. Det är så perfekt musik. Åtta minuter som man vill höra om och om igen. De andra satserna är bra också men den första spelar i en egen division.

Haydn då? Jag gillar honom, för han är inte lika söndertjatad som Mozart. Han gjorde fler symfonier (över 100!) och hade kanske inte samma respekt för genren, den var helt ny när han började (han kallas ibland för "symfonins fader") men det innebär också att det kan vara rätt avslappnat och skönt att lyssna på en Haydn-symfoni, det finns liksom inga Mahler-pretentioner. I slutet av 1760-talet och i början av 1770-talet komponerade han en gäng symfonier som kallas för "sturm und drang"-symfonierna, eftersom han hade samma estetiska ideal som den litterära rörelsen (som han föregick!). Det är mer dramatik, men framförallt är det mer moll. En sådan är "Farväl-symfonin" (nr 45 i fiss moll) som jag lyssnat väldigt mycket på, den är extremt vacker. Och helt ny för mig. Historien bakom namnet är rätt fin: Haydn jobbade som hovkompositör för fursten av Esterhazy, som hade tagit med Haydn och orkestermusikerna till sommarslottet Esterhaza där fursten trivdes så bra att han stannade längre än planerat. Men musikerna saknade sina fruar och ville hem. Som en liten hint komponerade då Haydn denna symfoni, där sista satsen avslutas med att musikerna en efter lägger ner sina instrument och lämnar scenen, tills bara ett par tysta violiner är kvar. Liksom: det är dags att gå nu, det är dags att säga farväl. Fursten fattade vinken och dagen efter framförandet åkte alla hem.

Åh, den klassiska musiken. Ni fattar inte, jag är som en 12-åring nu. Det är som när man hörde popmusik för första gången och blev hooked, ville veta allt, ville höra allt, allting var nytt och underbart. Så är det för mig just nu. Ni vet inte vad ni missar.