Har ni hört "Heiliger Dankgesang eines Genesenen an die Gottheit, in der lydischen Tonart"? Inte? Det är namnet Beethoven gav till tredje satsen i sin stråkkvartett i A-moll (opus 132) från 1826. Alltså den är SÅ bra. De sista fem stråkkvartetterna, som han komponerade mellan 1826 och 1827, räknas som de sista stora verken han gjorde innan han dog 1827. Här tog han ut svängarna mer än någonsin tidigare, struntade i att följa mallen med fyra satser per stråkkvarett (de har fem, sex, SJU satser!), gjorde udda, svårspelad och fullständigt unik musik. "Große Fuge" som jag skrivit om innan var sista satsen i en av dessa kvartetter (opus 130), men den blev så utskälld att Beethoven fick skriva en ny avslutning och ge ut den stora fugan självständigt - vilket jag faktiskt tycker var ett bra beslut, den är så pass enhetlig i sig, den står bäst på egna ben, och den nya avslutningen på opus 130 är jättefin, hade inte velat vara utan den.

Men tillbaka till "Heiliger Dankgesang eines Genesenen an die Gottheit, in der lydischen Tonart". Den är ovanlig även bland alla ovanliga stycken i detta gäng, i det avseendet att den viskar försiktigt medan de andra basunerar ut vad de har på hjärtat. Den är väldigt långsam och väldigt lång - den längsta satsen i alla dessa stråkkvartetter faktiskt, den inspelning jag har med Takàcs-kvartetten är över 17 minuter - och är som en stor meditation. Titeln är på svenska "Helig tacksägelsesång av en tillfrisknad till Gudomligheten, i den lydiska tonarten" - Beatty hade varit allvarligt sjuk och trott att han skulle dö, men sedan tillfrisknat och blivit helt hög på känslan av att hans tid ännu inte var inne. Musiken är inte sorglig eller mörk, bara en stilla kontemplation över hur underbart och skört livet är, ett ögonblick av insikt och andlighet som tänjts ut till 17 minuter. Den är otroligt vacker, denna tacksägelsesång. Och inte svårlyssnad.

Annars lyssnar jag mycket på John Coltranes "A Love Supreme" just nu som också är otroligt bra. Och som faktiskt är en sorts andlig (no pun intended) kusin till Beethovens stråkkvartettsats. "A Love Supreme" är larger than life, men gör inte så stort väsen av sig, den är paradoxalt nog kaotisk och harmonisk på en och samma gång, dramatiskt bullrande men ändå mäktigt vacker. Den strålar. Den bultar och bankar och lever. Den är helt otrolig, faktiskt. Åh gud vad jag älskar musik. Speciellt sån som inte går att stjäla av självmedvetna hipsters (eller vanligt folk som har Blue Note-skivomslag på väggen). Det går inte att vara cool i "A Love Supreme"s sällskap eller i Beethovens stråkkvartetters sällskap. Du förlorar, du faller på knä. Du blir förintad och går upp i något annat, något större än bloggosfären eller Stockholm. Eller också hör du ingenting.
Kommentera 8

Jag såg "The Dark Knight" igår. Vad ska man säga? Den var bra, men inte så bra som jag inbillade mig att den skulle vara. Det är ju en actionfilm och actionfilmer är inte riktigt min genre. Det finns en keff professor i filmvetenskap vid Lunds Universitet som tycker att Jerry Bruckheimer-blockbusters är Stor Konst (eftersom de är så välgjorda och professionella, perfekt filmade och klippta etc etc) och som kanske känner något rus av att ha en against the grain-åsikt, men jag tycker såna hållningar är fattiga. En blockbuster är en blockbuster, en explosion kan inte beröra på samma sätt som en replik. Punkt. Med det sagt: Christopher Nolans Batman-filmer är inte your average blockbuster-actionfilm, de har en annan ambitionsnivå, är lite mer mörka och suggestiva. Det här var inte "Die Hard 3" - fast ändå lite åt det hållet: många av vändingarna i plotten kändes krystade och endast motiverade av att det behövdes något spektakulärt, som filmen var ett slags nöjesfält. Jokern var en extremt företagsam skurk som lyckades få tag i och rigga sprängladdningar precis överallt, och sen kom tusen poliser springande och fick evakuera och ha sig... ja, det där upprepades gång på gång.

Ändå: jag gillade vissa grejer. Heath Ledger spelade faktiskt precis så bra som hypen hade lovat, vilket kändes skönt och samtidigt sorgligt eftersom han är död. Han var verkligen en madman. Bra att de bytte ut sötmesiga Katie Holmes mot Maggie Gyllenhaal, som har en helt annan pondus framför kameran, i rollen som Rachel - och manusets behandling av henne var modig och oväntad. Aaron Eckhart kan jag inte se utan att tänka på "Thank your for smoking" där han gjorde huvudrollen, jag väntade hela tiden på en oneliner, men han var ändå rätt bra - tills han bytte skepnad på slutet och man blev påmind om att: just det, det här är ju faktiskt karaktärer som är hämtade från en gammal serietidning.

Det är det som är dilemmat med de nya ambitiösa Batman-filmerna: de slits mellan att vilja vara allvarliga och moderna, men är bundna till en fiktiv värld som består av klichéer om ont och gott, tuffa hjältar och färgglada skurkar. Det skär sig. I ena sekunden ska man ta Bruce Wayne på allvar. I andra sekunden ser man en fånig kille som har ansiktet delat i två halvor - en normal, en brännskadad, halva munnen ler, den andra är arg... come on! - som kallar sig för "Two-face". Alla heter såna saker. "Jokern". "Scarecrow". Alltså... förlåt, men man får ju en viss distans till såna figurer.

Två andra saker som jag tänkte på:
1) kinafobin har nått Hollywood. Zeitgeist! Det är inte längre arabiska terrorister som är det man är mest rädd för - de kan man numera skämta om, som i Adam Sandler-filmen "Zohan" - utan kineser som tjänar mer pengar än amerikaner. I "The Dark Knight" finns en kille som heter Lau som till skillnad från helyllemiljonären Bruce Wayne har ökat med "8% för varje år som gått" - och givetvis visar det sig att det är dirty money, han har kontakt med maffian, det är klart som korvspad att de inte är hederliga de här kinserna! Intressant.
2) Batman buggar alla mobiltelefoner i hela staden och hans medhjälpare blir så paff att han säger upp sig av etiska skäl:
- Det här är för mycket makt för en man.
- Det är därför jag behöver din hjälp!
- Att avlyssna 30 miljoner människor är inte mitt jobb.
Intressant va? In your face, Thomas Bodström. Som för övrigt liknar Christian Bale lite. Liiite.
Kommentera 10

Rikki don't lose that number!


Kid Charlemagne!


Uptown baby! Uptown baby! Gets down baby! Gets down baby!


"Special delivery... for Hoops McCann!"


The Goodbye Look!
Kommentera 17
Visa fler inlägg