årets bästa skivor

(Dagens Nyheter 2017-12-14)

Årets bästa skivor:
1. Bob Dylan "Triplicate"
2. Young Thug "Beautiful thugger girls"
3. Lorentz "Lycka till"
4. Kedr Livanskiy "Ariadna"
5. Ellen Arkbro "For organ and brass"
6. Migos "Culture"
7. Damso "Ipséité"
8. Ikhana "Zebrelli"
9. Dirty Projectors "Dirty projectors"
10. Yung Lean "Stranger"
11. Four Tet "New energy"
12. SZA "Ctrl"
13. Actress "AZD"
14. Ariel Pink "Dedicated to Bobby Jameson"
15. Arca "Arca"
16. Lil Uzi Vert "Luv is rage 2"
17. Lil Peep "Come over when you're sober (part 1)"
18. Lil Pump "Lil Pump"
19. Smokepurpp "Deadstar"
20. Björk "Utopia"

hösthimmel

 

Nu är den här, årets höstplaylist från mig, 100 låtar som jag tycker om att lyssna på just nu i en ordning som känns nice!
Hösthimmel heter listan, lyssna gärna på den.

Det blev en ganska speciell lista, ganska mörk tror jag. Hösten är ju inte bara mysiga gyllene solnedgångar utan också råa vindar och kolsvarta natthimlar. Det finns mycket melankoli i hösten. Och rent estetiskt har jag ingenting emot melankoli. Det finns mycket musik som befinner sig i en skärningspunkt mellan begärets graviterande mörker och själens sorgsna kammare, och jag tycker mycket om denna musik. Nästan alla låtar på denna lista befinner sig i detta gränsland, även om vissa är lite varma och ljusa, och vissa andra låtar befinner sig på andra ytterkanten, väldigt hårda och bittra. Jag tycker om dem också.

Det är ganska mycket nytt på listan, jag gillar att ha med låtar som är nya även för mig. Inte jättemycket R&B denna gång (fast SZA och Kelela har två låtar var), och den hiphop som är med är inte överdrivet partyglad, däremot väldigt nice att ha i hörlurarna när man är ute och går. Här finns lite indie, gammal och ny, och lite classic rock, gammal och väldigt gammal. Lite dansmusik också men inte av det euforiska slaget utan mer - ni gissade det - melankoliskt och dovt. Pyttelite jazz i form av Duke Ellington och mot slutet lite klassiskt faktiskt: Haydn och Vikingur Olafssons fantastiska tolkning av Philip Glass "Glassworks: opening".

Det finns en ganska stor risk att det här blir min sista årstidslista. Jag har hållit på med det här konceptet sedan 2011, kanske kul att testa något nytt? Jag funderar på att göra såhär under nästa år: en ny lista med 30 låtar varje månad, istället för en ny lista med 100 låtar var tredje månad. Jag vet inte men jag tycker det vore lite kul, lite mer avslappnat kanske. Äh, jag får se. Jag är ju väldigt fäst vid 100-formatet också.

Tack till Magnus, Alicia, Helena, Håkan, Petter, Kassandra, Kennet och Jenny.

Artister som är med på hösthimmel: Milton Nascimento, Urge Overkill, Kedr Livanskiy, Burial, Smokepurpp & Travis Scott, Bladee, Charli XCX, Tiwa Savage, Starrah & Diplo, SZA, Lil Uzi Vert, Ariel Pink, 21 Savage & Offset, LCD Soundsystem, Molly Nilsson, Kelela, NewAgeMuzik, Actress, Jay-Z, Kelis, One Acen, Mr Eazu, Maya Jane Coles, Saint Jhn, Phil France, Rich The Kid & Kendrick Lamar, Big Shaq, Ycee & Maleek Berry, Stefflon Don & French Montana, Stormzy, Bibio, The Radio Dept., Not3s & MoStack, Migos, The Stranger, King Krule, Post Malone & 21 Savage, Future & Young Thug, Rae Sremmurd, 21 Savage, Sean Nicholas Savage, Eugy & Ycee, Chris Brown feat Dej Loaf & Lil Yachty, Four Tet, The Chills, Juniorsolistene, Björk, Frank Ocean, The Rolling Stones, Bob Dylan, Faces, Duke Ellington & Cootie Williams, Grouper, Yung Lean, IAMDDB, Jennifer Lopez, Demarco, Lil Baby, MadeinTYO, Young Thug, Lil Pump, The Windbreakers, Edwyn Collins, Timi Yuru, Rod Stewart, 702, Lil Debbie, Baka Not Nice, Afro B, CEONRPG, Yxng Bane & Kojo Funds, A Boogie Wit da Hoodie feat PnB Rock, 2 Chainz & Swae Lee, Dreezy feat 6LACK & Kodak Black, Damso, Eli Sostre, Peewee Longway & PARTYNEXTDOOR, dd elle, Ian Isiah, Clipse feat. Bilal & Pharrell, I.B. Sundström, The Verve, Amber Coffman, Migos feat Nicki Minaj & Cardi B, Tory Lanez & Future, 6LACK feat Jhene Aiko, Mwuana, Lana Del Rey, Morrissey, Bedouine, Esterházy Ensemble som spelar en barytontrio av Joseph Haydn, Suede, Vikingur Olafsson som spelar Philip Glass.

in a sentimental mood

 

Jag älskar Duke Ellington. Svårt att förklara hur mycket han betyder för mig. När jag var i de yngre tonåren och bodde i Simrishamn brukade jag gå till biblioteket och, antingen låna cd-skivor där, eller lyssna på cd-skivor i lyssningshörnan. Den bestod av fyra stora fåtöljer som ingen satt i annars. Jag tog en skiva, det kunde vara "Early Ellington" eller dubbel-cd:n "Rockin' in rhythm", och gick med den till bibliotekarien som gav mig ett par hörlurar (man fick lämna in sitt bibliotekskort i pant) och så satte jag mig där och lyssnade, och läste samtidigt något från bibblan, kanske något tidigt nummer av tidningen Pop eller NME:s rockencyclopedi från 1977 eller en samligsvolym med Carl Barks Kalle Anka-äventyr. Coolt var det inte, i fas med samtiden var det inte, men en flykt var det. Det var vad jag behövde. Och det var vad jag fick. Jag flydde in i en annan värld, en annan tid, ett annat land, en annan kultur, ett annat sammanhang, en annan estetik, ett annat ideal. Långt från fjärran hörde jag tassande rytmer, händer som klappade och dunkade på en trumma, och över det gled en melodi på en trombon in - känsligt, försiktigt, ömtåligt, längtansfullt, vackert. Jag hade aldrig hört en trombon låta så, jag visste inte att en trombon kunde låta så. I bakgrunden växte en jazzorkester fram ur dimman, och till slut kunde den inte hålla sig längre, den bröt ut i fullt swing, dock ej aggressivt, bara påtagligt. Så plötsligt var orkestern borta igen, som om allting hade varit en dröm. Men trombonmelodin dansade fram en sista gång, och den tassande handtrumman ebbade långsamt ut. Låten hette "Pyramid" och Duke Ellington skrev den tillsammans med trombonisten Juan Tizol. Den spelades in 1938, och den version som finns med på "Rockin' in rhythm" är den bästa, den har varit på min topp 3 låtar of all time ända sedan jag först hörde den. 

Men "Pyramid" är bara en central punkt i en hel värld av underbar Ellingtonmusik. Det jag älskar med hans låtar är att de är så fria och egensinniga i sin komposition, de är både melankoliska och oförutsägbara, de är verkligen någonting helt annat än alla andra jazzstandards från denna era som komponerades av skolade (vita) musiker och kompositörer. De är både svängiga och atmosfäriska. Upptempolåtarna bryr jag mig inte så mycket om, med några undantag, men jag förstår att de var viktiga där och då - det var viktigt för Duke Ellington att han både kunde konkurrera med Count Basie eller Glenn Miller vad gällde svängig, dansant, kommersiellt gångbar storbandsmusik, och samtidigt komponera något unikt och evigt och vackert. Men det är ju de sistnämnda låtarna som har tyngd än idag. Woody Allen använde Ellingtons "Sophisticated lady" som ett ledmotiv i "Jadeskorpionens förbannelse", det var en väldigt fin gest tyckte jag, men det var inget som plockades upp av några filmkritiker när den rullen var aktuell.
 
Hur som helst. Häromdagen gjorde jag något som jag planerat att göra väldigt länge: en Spotify-spellista med Duke Ellingtons 100 finaste låtar, i hyfsat kronologisk ordning. Den fick heta "In a sentimental mood" och det är också låten som inleder hela listan, och återkommer i flera versioner senare (det vore tjänstefel att göra en Duke Ellington-lista och inte ha med versionen av "In a sentimental mood" som han spelade in med John Coltrane). Sista låten är "Lotus blossom" som är så himla fin, Duke Ellington sitter vid pianot och vill inte sluta spela, man hör musikerna packa ihop i bakgrunden, men Duke sitter där och kan inte sluta hedra sin vän Billy Strayhorn som skrev den låten. Billy dog i slutet av 60-talet (inspelningen är från skivan "And his mother called him Bill" som gjordes direkt efter detta) och Duke några år senare. Hur som helst, innan detta fina coda finns 99 låtar som är så otroligt bra.
 
Den tidigaste låten på listan är "East St Louis Toodle-Oo" som spelades in i slutet av 1926 och gavs ut i början av 1927 - exakt 50 år senare spelade Weather Report in och gav ut "Heavy weather" (skivan med "Birdland"), och jag gillar tanken på att jazzen under dessa 50 år hade sin riktiga och enda storhetsperiod. Musik som var ständigt nyskapande, ständigt på hugget, ständigt lyssningsvärd. Man lyssnar inte på "East St Louis Toodle-Oo" för att den är historiskt intressant (som man kan göra med jazz gjord innan 1927) utan för att den är så himla bra. Svängig, melodiös, varierad, perfekt. Men det var först några år senare som Duke Ellington verkligen blev en mästare på melankoliska ballader, och skrev låtar som han kom att spela in många gånger: "Solitude", "Prelude for a kiss", "Sophisticated lady", "In a sentimental mood". Och många fler. Lyssna på denna playlist och upptäck en underbar värld. Känn dig svepas bort. Känn flykten. Den är ljuvlig.

janet baker - che farò senza euridice



från
sommarhimmel
 
Jag såg för övrigt en fin uppsättning av "Orfeo ed Euridice" på Confidencen i Stockholm för några veckor sen. Men de blandade svenska och italienska när de sjöng? Flummigt!

jeanne moreau - le tourbillon



från
sommarhimmel

r2bees feat wizkid - slow down



från
sommarhimmel

roy woods - gwan big up yourself



från
sommarhimmel

enigma - sadeness



från
sommarhimmel

charlie parker quartet - love for sale



från
sommarhimmel

Damso - Θ. Macarena



från
sommarhimmel

h.e.r. - losing



från
sommarhimmel

marzi nyman - outo tyttö



från
sommarhimmel

mount kimbie feat king krule - blue train lines



från
sommarhimmel

2 chainz, gucci mane, quavo & the trap choir - good drank 2.0



från
sommarhimmel

olle ljungström - bara himlen ser på



från
sommarhimmel

young thug & future - relationship



från
sommarhimmel

elisabeth schwarzkopf - plaisir d'amour



från
sommarhimmel

toots & the maytals - i need your love



från
sommarhimmel

lil uzi vert - xo tour life



från
sommarhimmel

lana del rey - 13 beaches



från
sommarhimmel

PS coolt att hon i början av denna låt samplar dialog från "Carnival of souls", en film jag aldrig sett men som känns väldigt mycket Lana Del Rey.

Tidigare inlägg