sarah klang - left me on fire



från
sommarhjärta

grouper - driving



från
sommarhjärta

devin the dude - just tryin ta live



från
sommarhjärta

kim petras - heart to break



från
sommarhjärta

atahualpa yupanqui - estrellita



från
sommarhjärta

snail mail - pristine



från
sommarhjärta

musette - wiener futurismo



från
sommarhjärta

yung pinch - juicy fruit



från
sommarhjärta

durutti column - requiem again



från
sommarhjärta

gigi d'Agostino - i'll fly with you



från
sommarhjärta

sommarhjärta



Det blev en sommarlista i år! Den fick heta
sommarhjärta och jag tycker att ni ska lyssna på den för den blev faktiskt väldigt bra. Det var med sorg som jag såg vintern och våren passera utan att jag hann göra spellistor till dem (fast i vintras lyssnade jag väldigt mycket på min Winterreise 2.0-lista och i våras lyssnade jag, inför och under och efter en New York-resa, på min New York 100-lista). Men sommaren känns som den viktigaste årstiden för spellistor, jag vet inte riktigt varför, kanske för att det finns så mycket fest och dans i luften, men också kärlek och hopp och längtan. Årets sommarlista ramas in av två sorgsna låtar - musik från Glucks "Orfeus och Eurydike" i ett arrangemang för violin och piano, spelat av den underbare Jascha Heifetz, och finalen på Philip Glass opera "Satyagraha" som jag såg på Folkoperan nyligen. Underbart vacker och stillsamt mäktig musik. Men däremellan är de flesta låtarna fyllda av lycka eller någon form av positiv energi. Jag gillar att låta låt nummer 2 på en lista bryta av mot den första, och den effekten tyckte jag uppnåddes ganska fint här med "I'll fly with you" av Gigi D'Agostino (who?) som verkligen piskar igång en härlig livsbejakande stämning.

Ungefär fyra fjärdedelar av listan utgörs av musik från i år, vilket jag tycker känns kul. Här finns afrobeats, mycket "cool pop", lite R&B, en del hiphop så klart, pyttelite dancehall och några låtar som är ren dansmusik. Ingen klassisk jazz, om man inte räknar "Monicas vals" med Monica Z och Bill Evans (och varför skulle man inte räkna den?) men jag har med en jättefin och varmt jazzig låt med Hailu Mergia och Dahlak Band-låt från 70-talet. Lite indie blev det - jag är väldigt glad att Grouper och Taken By Trees har släppt nytt! Och en artist som jag upptäckte igår, Snail Mail, hon har släppt ett nice album alldeles nyss. Jag har med två välvalda och mycket somriga soullåtar - James Carrs "Dark end of the street" och The Delfonics märkliga men pampiga "Delfonics theme". Klassisk musik blir det i form av den långsamma satsen ur Samuel Barbers violinkonsert (jag håller på att lära mig att bli mindre fördomsfull mot amerikanska tonsättare), kammarmusik av Johann Christian Bachs som var Johann Sebastians yngste son, Händels ljuvliga aria "Ombra mai fu" och engelsmannen Thomas Arnes "Where the bee sucks", en tonsättning från 1700-talet av en Arielsång från Shakespeares "Stormen". Men jag märker att texten, både här och i andra tonsättningar, har ändrats från "where the bee sucks, ther suck I" till "where the bee sucks, there look I". Töntigt! De är så pryda engelsmännen, minsta antydan till sexuell association leder till censur. Men men, det kanske inte är Thomas Arnes fel, han gjorde väl vad han var tvungen att göra för att få till en hitlåt i det tidiga 1700-talet. Som Devin The Dude säger i en annan låt på listan: I'm just trying to live.

Tack till Alicia, Helena, Wilma, Pondexter, Mix, Cajsa, Sara, Mårten, Bård och Robert för inspiration. Jag ville inte at det skulle bli för många låt per artist, och det lyckade jag rätt bra med, men en handfull artister har med två låtar på listan: Fricky, Rae Sremmurd, The Weeknd, DaVido, Rebecca & Fiona, Cardi B, Yung Pinch, Charli XCX och Drake. Kanye West är representerad tre gånger, eftersom det finns en låt från var och en av hans trilogiprojekt "Daytona", "Ye" och "Kids see ghosts". Älskar Kanye West! Kan inte säga det nog många gånger.

Artister på sommarhjärta: Joscha Heifetz & Emmanuel Bay som spelar Christoph Wallibald Gluck (i ett arrangemang av Fritz Kreisler), Gigi D'Agostino, Jireel, WizKid, Mabel & Not3s, Rae Sremmurd & Juicy J, Ozzy, Kedr Livanskiy, Ikhana, The Weeknd, Post Malone, Lily Allen & Giggs, Parham, Future, Kanye West feat Kid Cudi & 070 Shake, Juls feat Maleek Berry & Nonso Amadi, ASAP Rocky & Skepta, Dilly D feat Einar & MPL, HoodCelebrityy, DaVido, Hailu Mergia & Dahlak Band, The Durutti Column, Grouper, Beach House, Rebecca & Fiaona feat Derek Pope, Alma, Tove Lo, Kim Petras, Tove Styrke, Charli XCX,Yung Pinch, Leslie Tay, Drake, Fricky, Stefflon Don, Kali Uchs & Reykon, Miguel, Lauryn Hill, Baloji, Atahualpa Ypanqui, Berliner Barock-Compagney som spelar musik av J.C. Bach, El Perro del Mar, Lykke Li, Pusha T, Cardi B, Ivory & Nathan K, XXXTENTACION, Hanna Järver, Jhene Aiko & Sae Lee, Taken By Trees, Snail Mail, The Radio Dept., MGMT, David Bowie, Rhye, Sarah Klang, James Carr, Frank Ocean, Sea Lion, Musette, Eggstone, Emma Kirkby som sjunger en aria av Thomas Arne, Kiiara, Lorde feat Khalid, Post Malone & SZA, Diplo feat Lil Xan, Taylor Swift, DJ Koze, Bicep, Autechre, David Mansfield, Domenique Dumont, Devin The Dude, Ravyn Lenae, Kids See Ghosts, The Weeknd & Gesaffelstein, Young Thug & Nicki Minaj, Charly Black, RAYE feat Mabel & Stefflon Don, Burna Boy & J Hus, Preme & Lil Wayne, Tory Lanez, Cherrie, Blood Orange, Jenny Wilson, Låpsley, Nils Frahm, Joshua Bell som spelar Samuel Barbers violinkonsert, The Delfonics, Monica Zetterlund & Bill Evans, Lorraine Hunt Lieberson som sjunger en aria av Georg Friedrich Händel samt en okänd solist som sjunger finalnumret av Philip Glass "Satyagraha" uppbackad av New York City Opera Orchestra under Christopher Keene.

avicii r.i.p.



Avicii var ingen dj. Det stämmer inte, han var en av världens mest kända och välbetalda dj:s, men det stämmer ändå. Han var tvungen att bli en dj för att musiken som han skapade krävde det, om han ville nå ut med den, och det ville han. Men han var i första hand en kompositör, artist och producent. 

På det sättet skilde han sig markant från de flesta av kollegorna i den elektroniska dansmusiken. De som blir stora i den världen börjar nästan alltid som dj:s som i åratal förfinar sina färdigheter, spelar på större och större klubbar, och först efter att ha blivit kända i denna roll börjar de släppa egna singlar. Det är för att musikbranschens regelbok ser ut som den gör – en artist är någon som släpper låtar, att bara vara en exekutör räcker inte (och många ser fortfarande dj:s som något annat och lägre än ”riktiga” musiker), och en riktigt stor artist är någon som släpper album. Så många dj-hjältar har, något pliktskyldigt, en parallell karriär som går ut på att skapa, släppa och marknadsföra låtar, även om det inte är detta som de är bäst på och älskas mest för. Det förväntas av dem, det är nästan en förutsättning för att de ska kunna ha en lång karriär.

Men Avicii var annorlunda. Elektronisk dansmusik var visserligen hans språk, men det var musiken i sig som var hans hem, inte de jättelika klubbarna där denna musik spelas. Han var ingen introvert avantgardist, hans musik var alltid tydlig, kommunikativ och poppig, vilket gör att man lätt kan underskatta subtiliteten i hans produktioner och det personliga i hans uttryck. 

Två saker utmärker Aviciis kompositioner: en kärlek till melodier och en vilja att förmedla känslor. I dagens mest populära popmusik, och i synnerhet inom dansmusik, handlar mycket om omedelbara hookar och iögonfallande, ibland rent gimmickartade, sound. Aviciis musik passar mycket väl in i detta klimat, men i hans fall tycks ljuden och hookarna alltid vara medel snarare än mål, de bär något, de uttrycker något bakomliggande, de vill något. Under alla smaskiga trummor och uppskruvade tempon finns melodier och ackordföljder som ekar av vemod. Det är det som gör Aviciis låtar så kraftfulla: de är inte ytliga och cyniska, de är sprungna ur genuina känslor, men samtidigt är de så poppigt omedelbara att de fungerar som lättkonsumerade hits.

Avicii var känslig, för känslig för den värld som hans musik tillhörde. Andra dj-artister i hans storleksnivå var proffs på att festa och röja, Swedish House Mafia är av samma kaliber som Keith Richards, men Avicii tog stryk. Han lärde sig att dj:a, han lärde sig det liv som han behövde leva för att bli så stor som han ville bli, och han gillade säkert flera aspekter av det. Men innerst inne var han inte en rockstjärna utan en pyssligt omsorgsfull, nördigt detaljbesatt, ständigt kreativ och ovanligt begåvad kompositör. En mänsklig röst i den maskinella och bröliga arenahousevärlden. Hans död är tragisk.

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(dn.se 201804-21)

årets bästa skivor

(Dagens Nyheter 2017-12-14)

Årets bästa skivor:
1. Bob Dylan "Triplicate"
2. Young Thug "Beautiful thugger girls"
3. Lorentz "Lycka till"
4. Kedr Livanskiy "Ariadna"
5. Ellen Arkbro "For organ and brass"
6. Migos "Culture"
7. Damso "Ipséité"
8. Ikhana "Zebrelli"
9. Dirty Projectors "Dirty projectors"
10. Yung Lean "Stranger"
11. Four Tet "New energy"
12. SZA "Ctrl"
13. Actress "AZD"
14. Ariel Pink "Dedicated to Bobby Jameson"
15. Arca "Arca"
16. Lil Uzi Vert "Luv is rage 2"
17. Lil Peep "Come over when you're sober (part 1)"
18. Lil Pump "Lil Pump"
19. Smokepurpp "Deadstar"
20. Björk "Utopia"

hösthimmel

 

Nu är den här, årets höstplaylist från mig, 100 låtar som jag tycker om att lyssna på just nu i en ordning som känns nice!
Hösthimmel heter listan, lyssna gärna på den.

Det blev en ganska speciell lista, ganska mörk tror jag. Hösten är ju inte bara mysiga gyllene solnedgångar utan också råa vindar och kolsvarta natthimlar. Det finns mycket melankoli i hösten. Och rent estetiskt har jag ingenting emot melankoli. Det finns mycket musik som befinner sig i en skärningspunkt mellan begärets graviterande mörker och själens sorgsna kammare, och jag tycker mycket om denna musik. Nästan alla låtar på denna lista befinner sig i detta gränsland, även om vissa är lite varma och ljusa, och vissa andra låtar befinner sig på andra ytterkanten, väldigt hårda och bittra. Jag tycker om dem också.

Det är ganska mycket nytt på listan, jag gillar att ha med låtar som är nya även för mig. Inte jättemycket R&B denna gång (fast SZA och Kelela har två låtar var), och den hiphop som är med är inte överdrivet partyglad, däremot väldigt nice att ha i hörlurarna när man är ute och går. Här finns lite indie, gammal och ny, och lite classic rock, gammal och väldigt gammal. Lite dansmusik också men inte av det euforiska slaget utan mer - ni gissade det - melankoliskt och dovt. Pyttelite jazz i form av Duke Ellington och mot slutet lite klassiskt faktiskt: Haydn och Vikingur Olafssons fantastiska tolkning av Philip Glass "Glassworks: opening".

Det finns en ganska stor risk att det här blir min sista årstidslista. Jag har hållit på med det här konceptet sedan 2011, kanske kul att testa något nytt? Jag funderar på att göra såhär under nästa år: en ny lista med 30 låtar varje månad, istället för en ny lista med 100 låtar var tredje månad. Jag vet inte men jag tycker det vore lite kul, lite mer avslappnat kanske. Äh, jag får se. Jag är ju väldigt fäst vid 100-formatet också.

Tack till Magnus, Alicia, Helena, Håkan, Petter, Kassandra, Kennet och Jenny.

Artister som är med på hösthimmel: Milton Nascimento, Urge Overkill, Kedr Livanskiy, Burial, Smokepurpp & Travis Scott, Bladee, Charli XCX, Tiwa Savage, Starrah & Diplo, SZA, Lil Uzi Vert, Ariel Pink, 21 Savage & Offset, LCD Soundsystem, Molly Nilsson, Kelela, NewAgeMuzik, Actress, Jay-Z, Kelis, One Acen, Mr Eazu, Maya Jane Coles, Saint Jhn, Phil France, Rich The Kid & Kendrick Lamar, Big Shaq, Ycee & Maleek Berry, Stefflon Don & French Montana, Stormzy, Bibio, The Radio Dept., Not3s & MoStack, Migos, The Stranger, King Krule, Post Malone & 21 Savage, Future & Young Thug, Rae Sremmurd, 21 Savage, Sean Nicholas Savage, Eugy & Ycee, Chris Brown feat Dej Loaf & Lil Yachty, Four Tet, The Chills, Juniorsolistene, Björk, Frank Ocean, The Rolling Stones, Bob Dylan, Faces, Duke Ellington & Cootie Williams, Grouper, Yung Lean, IAMDDB, Jennifer Lopez, Demarco, Lil Baby, MadeinTYO, Young Thug, Lil Pump, The Windbreakers, Edwyn Collins, Timi Yuru, Rod Stewart, 702, Lil Debbie, Baka Not Nice, Afro B, CEONRPG, Yxng Bane & Kojo Funds, A Boogie Wit da Hoodie feat PnB Rock, 2 Chainz & Swae Lee, Dreezy feat 6LACK & Kodak Black, Damso, Eli Sostre, Peewee Longway & PARTYNEXTDOOR, dd elle, Ian Isiah, Clipse feat. Bilal & Pharrell, I.B. Sundström, The Verve, Amber Coffman, Migos feat Nicki Minaj & Cardi B, Tory Lanez & Future, 6LACK feat Jhene Aiko, Mwuana, Lana Del Rey, Morrissey, Bedouine, Esterházy Ensemble som spelar en barytontrio av Joseph Haydn, Suede, Vikingur Olafsson som spelar Philip Glass.

in a sentimental mood

 

Jag älskar Duke Ellington. Svårt att förklara hur mycket han betyder för mig. När jag var i de yngre tonåren och bodde i Simrishamn brukade jag gå till biblioteket och, antingen låna cd-skivor där, eller lyssna på cd-skivor i lyssningshörnan. Den bestod av fyra stora fåtöljer som ingen satt i annars. Jag tog en skiva, det kunde vara "Early Ellington" eller dubbel-cd:n "Rockin' in rhythm", och gick med den till bibliotekarien som gav mig ett par hörlurar (man fick lämna in sitt bibliotekskort i pant) och så satte jag mig där och lyssnade, och läste samtidigt något från bibblan, kanske något tidigt nummer av tidningen Pop eller NME:s rockencyclopedi från 1977 eller en samligsvolym med Carl Barks Kalle Anka-äventyr. Coolt var det inte, i fas med samtiden var det inte, men en flykt var det. Det var vad jag behövde. Och det var vad jag fick. Jag flydde in i en annan värld, en annan tid, ett annat land, en annan kultur, ett annat sammanhang, en annan estetik, ett annat ideal. Långt från fjärran hörde jag tassande rytmer, händer som klappade och dunkade på en trumma, och över det gled en melodi på en trombon in - känsligt, försiktigt, ömtåligt, längtansfullt, vackert. Jag hade aldrig hört en trombon låta så, jag visste inte att en trombon kunde låta så. I bakgrunden växte en jazzorkester fram ur dimman, och till slut kunde den inte hålla sig längre, den bröt ut i fullt swing, dock ej aggressivt, bara påtagligt. Så plötsligt var orkestern borta igen, som om allting hade varit en dröm. Men trombonmelodin dansade fram en sista gång, och den tassande handtrumman ebbade långsamt ut. Låten hette "Pyramid" och Duke Ellington skrev den tillsammans med trombonisten Juan Tizol. Den spelades in 1938, och den version som finns med på "Rockin' in rhythm" är den bästa, den har varit på min topp 3 låtar of all time ända sedan jag först hörde den. 

Men "Pyramid" är bara en central punkt i en hel värld av underbar Ellingtonmusik. Det jag älskar med hans låtar är att de är så fria och egensinniga i sin komposition, de är både melankoliska och oförutsägbara, de är verkligen någonting helt annat än alla andra jazzstandards från denna era som komponerades av skolade (vita) musiker och kompositörer. De är både svängiga och atmosfäriska. Upptempolåtarna bryr jag mig inte så mycket om, med några undantag, men jag förstår att de var viktiga där och då - det var viktigt för Duke Ellington att han både kunde konkurrera med Count Basie eller Glenn Miller vad gällde svängig, dansant, kommersiellt gångbar storbandsmusik, och samtidigt komponera något unikt och evigt och vackert. Men det är ju de sistnämnda låtarna som har tyngd än idag. Woody Allen använde Ellingtons "Sophisticated lady" som ett ledmotiv i "Jadeskorpionens förbannelse", det var en väldigt fin gest tyckte jag, men det var inget som plockades upp av några filmkritiker när den rullen var aktuell.
 
Hur som helst. Häromdagen gjorde jag något som jag planerat att göra väldigt länge: en Spotify-spellista med Duke Ellingtons 100 finaste låtar, i hyfsat kronologisk ordning. Den fick heta "In a sentimental mood" och det är också låten som inleder hela listan, och återkommer i flera versioner senare (det vore tjänstefel att göra en Duke Ellington-lista och inte ha med versionen av "In a sentimental mood" som han spelade in med John Coltrane). Sista låten är "Lotus blossom" som är så himla fin, Duke Ellington sitter vid pianot och vill inte sluta spela, man hör musikerna packa ihop i bakgrunden, men Duke sitter där och kan inte sluta hedra sin vän Billy Strayhorn som skrev den låten. Billy dog i slutet av 60-talet (inspelningen är från skivan "And his mother called him Bill" som gjordes direkt efter detta) och Duke några år senare. Hur som helst, innan detta fina coda finns 99 låtar som är så otroligt bra.
 
Den tidigaste låten på listan är "East St Louis Toodle-Oo" som spelades in i slutet av 1926 och gavs ut i början av 1927 - exakt 50 år senare spelade Weather Report in och gav ut "Heavy weather" (skivan med "Birdland"), och jag gillar tanken på att jazzen under dessa 50 år hade sin riktiga och enda storhetsperiod. Musik som var ständigt nyskapande, ständigt på hugget, ständigt lyssningsvärd. Man lyssnar inte på "East St Louis Toodle-Oo" för att den är historiskt intressant (som man kan göra med jazz gjord innan 1927) utan för att den är så himla bra. Svängig, melodiös, varierad, perfekt. Men det var först några år senare som Duke Ellington verkligen blev en mästare på melankoliska ballader, och skrev låtar som han kom att spela in många gånger: "Solitude", "Prelude for a kiss", "Sophisticated lady", "In a sentimental mood". Och många fler. Lyssna på denna playlist och upptäck en underbar värld. Känn dig svepas bort. Känn flykten. Den är ljuvlig.

janet baker - che farò senza euridice



från
sommarhimmel
 
Jag såg för övrigt en fin uppsättning av "Orfeo ed Euridice" på Confidencen i Stockholm för några veckor sen. Men de blandade svenska och italienska när de sjöng? Flummigt!

jeanne moreau - le tourbillon



från
sommarhimmel

r2bees feat wizkid - slow down



från
sommarhimmel

roy woods - gwan big up yourself



från
sommarhimmel

enigma - sadeness



från
sommarhimmel

Tidigare inlägg