noterat
Igår presenterade DN "25 klassiska mästerverk". Alltid trevligt med lite kanon, i alla fall om man som jag tycker om att gnälla. Varken Haydn, Mendelssohn eller Rimskij-Korsakov fanns med på listan. Men jag blev glad över en grej: Martin Nyström stavade Stravinskij med "ij" och inte "y" på slutet. Tack för det.
PS jag gissar att Lars Vilks-affären blir den slutliga knuffen som Sverigedemokraterna behöver för att säkerställa en plats i riksdagen efter valet i höst. Tack för det, Lars.
Hi 5
Hi haters! Tänkte egentligen skriva ett inlägg om Hiroki Kikuta idag, men jag har lite ont om tid eftersom jag ska på rap quiz snart. Så ni får nöja er med det här köttbenet: topp fem låtar från skivbolaget Hi Records.
1. O.V. Wright - Without you
2. Jean Plum - Look at the boy
3. Ann Peebles - You got to feed the fire
4. George Jackson - Aretha, sing one for me
5. Al Green - I've never found a girl
Den viktigaste poängen med den här listan är denna: Al Green var INTE den bästa manliga sångaren på Hi. Det var den kriminellt underskattade O.V. Wright. Jag säger inte detta för att vara kvasikaxigt konsensusbrytande, eller för att Al Green är sönderspelad (vilket han i och för sig är), utan för att det är sant. Al Green hade en fantastisk röst, och så var han ju ung och snygg och charmig också, det är klart att han blev stjärnan. Men O.V. Wright hade något annat, en tärande ångest, ett brinnande helvete som framträdde varje gång han sjöng. Al Green kunde sjunga sorgliga sånger, men han kunde aldrig göra sig av med den där charmerande och förföriska sidan. Som bäst var han i de stunder då han bejakade värmen i sin röst, och därför är den sprudlande "I've never found a girl" min favoritlåt med Al Green (men Kris Kristofferson-covern "For the good times" kommer inte långt efter).
När O.V. Wright sjöng hyfsat glada låtar var det dock alltid en schimär, ett desperat försök att lätta upp stämningen - svep whiskyglaset och förneka ångesten. Deppigt i sig. Hans röst kanske inte är lika karakteristisk som Al Greens, men ändå väldigt personlig - det låter ofta som att han nyss varit hos tandläkaren och bedövat halva käften, det låter liksom som om han sjunger allt från ena mungipan. Och ändå låter det så sjukt bra, så otroligt fyllt med passion. Jag saknar ord för att beskriva hur bra "Without you" är. Den får mig att rysa, blunda och nästan falla omkull. Det är soul som skär igenom livet som en kniv i en bioduk. Det är the pinnacle of western civilization.
Ann Peebles album "I can't stand the rain" har ni säkert lyssnat på hundra gånger och läst om lika många gånger, så jag ska inte gå in mer på det, men för er som INTE har hört det: gå och skaffa det. Nu. Det är kanske det bästa soulalbumet som gjorts. Ann Peebles är också så himla mycket mer intressant som artist än Al Green, för hon uttrycker något annat - sårbarhet, mänsklighet, bitterhet. Och varje låt på denna skiva - som långt ifrån är det enda hon gjort som är värt att lyssna på, kolla in "Give me some credit" till exempel - är ett mästerverk. Eller okej, kanske inte "Do I need you", men what the hell. Det är en sån där typisk "oj, vi fick visst en hitsingel, vi gör en ny låt som låter nästan likadant"-låt, såna är väldigt vanliga i soulhistorien. (Har jag skrivit om det här förut? Det känns som det. Pinigt. Elller bara straight up déjà vu.) Jag kan leva med den, det är lugnt.
andres longa, vita brevis est
Jag stod där, nästan allra längst fram, och trivdes inte jättebra. Varför kändes det så? Låt mig säga såhär: nästan alla i lokalen hade en speciell relation till Andres Lokko, nästan alla hade börjat läsa hans texter när de befann sig i tonåren, nästan allla hade låtit sig formas av de där texterna och den där musiken och de där idealen. En person som har haft ett sådant impact på ens liv, när man är i en sådan känslig och formbar ålder, får givetvis en speciell plats i ens hjärta. Och det var som om alla hade vallfärdat till Kåken bara för att få se honom, för att med närvaro och varma (eller utstuderat kalla/nonchalanta) blickar uttrycka ett "tack".
Det handlar om nostalgi. Kanske. För en del handlar det kanske om något som är levande och aktuellt och livsviktigt. I vilket fall som helst så handlar det om något ganska privat. Och jag förstår inte riktigt poängen med att dela en privat känsla med så många. Det känns lite fel på något sätt, lite kladdigt. Och det känns fel att han ska sitta där framme och bada i all hängivelse. Det är inte bra för någon, i synnerhet inte för en kritiker.
Eric Schüldt frågade Andres när det var han insåg att han hade en makt över sina läsare, att han kunde få 15-åringar att klä sig i kostym och kalla sig för mods. Andres svarade att han hade krävt den respekten redan från början. Jaha. Soft. Eller snarare inte särskilt soft alls. Utan att göra några andra jämförelser kan man konstatera att en annan ikon, Bob Dylan, en gång sjöng "Don't follow leaders, watch the parking meters". Men Andres tycker inte att det är fel att follow leaders. Han har alltid känt sig som en leader och krävt att de som lyssnar på honom ska vara followers. Jag vet inte, men det känns inte jättesympatiskt.
En annan ikon, Oscar Wilde, sa: "A man should invest in his own myth". Det är något som Andres Lokko har följt. Han är medveten om sin status ("min position nu är nog starkare än någonsin", sa han under intevjun) och hans ego är lika stort som hans integritet. Det är klart att folk, speciellt ungdomar som snubblar omkring i den populärkulturella djungeln, tar det till sig och älskar det. Men det är ändå lite psycho. Ingen skulle ta det anspråket idag, ingen kritiker i alla fall. De flesta har för mycket distans för det - det ingår nämligen i kritikerns roll att ha distans. Men Andres Lokko har lyckats med att både ha kritikerns distans och ikonens distanslöshet. Onekligen speciellt, men onekligen lite psycho också. Det säger jag inte för att vara taskig.
Jag vet inte om jag blir provocerad av Andres Lokko själv eller av faktumet att han har extremt hängivna fans, eller av faktumet att han inte är särskilt kritisk till att han har så hängivna fans utan tvärtom uppmuntrar det, eller av faktumet att jag själv har varit ett sådant fan. Jag vet inte, men jag blir provocerad av något. Kanske mest hans fans ändå. De här unga killarna som försöker vara så coola, och inte bara coola, de försöker leva upp till Andres Lokko-idealet av coolhet. Mods-idealet. Extremt distanslösa människor. Ytliga.
Eric Schüldt frågade Andres vad han tyckte om ett citat som fanns med i boken. Det var en uppmaning att aldrig överge mods-idealet, "att alltid bedöma folk efter deras utseende, att aldrig acceptera folks dåliga smak". Andres erkände att det var hårt men rättvist, och att han fortfarande stod för det, att han kunde tänka sig att tatuera in de orden, åtminstone på sitt lår.
Really? Jag tycker att det är ett ganska sjukt citat. Om folk skulle bedöma mig efter mitt utseende så skulle jag vara i deep trouble. Om folk skulle bedöma Woody Allen eller E.T.A. Hoffmann eller Ella Fitzgerald eller J. Dilla efter deras utseenden så skulle de inte heller ha kommit så långt. Och ärligt talat skiter jag i Andres Lokkos utseende, även om jag vet att många skulle kunna skriva spaltmeter om hans strumpor och halsduksknutar. Det är klart att han klär sig snyggt. Men vad är det jämfört med hans insats som kritiker? De två sakerna går inte att särskilja, säger kanske någon. Jag håller inte med om det. Andres Lokko hade kanske skrivit på ett annorlunda sätt om han inte hade varit en modefetischist, men jag vägrar tro att hans förståelse för musik hade varit svagare eller sämre formulerad om det var på det sättet.
Mods alltså. Det är ett roligt ord. Mods = modernister = står för modernism. Men om postmodernismen fick sitt genombrott för flera decennier sen, varför kan inte den nå fram till modsen då? Vad hände med att förkasta hierarkier och ifrågasätta estetiska ideal? Att ta ett steg utanför och säga "äh, modernism är ju bara en epok bland andra om man tänker efter, det är inget som man måste ta så allvarligt på, ingenting som man måste följa som en religion". Men nej, postmodernismen är livsfarlig för Andres Lokko och hans hängivna beundrare. Om det inte är så viktigt att kamma den där frisyren på morgonen, varför ska man då stiga upp?
Det är tråkigt att intervjun inte handlade så mycket om kritik. Det är ju så lätt att glömma, att Andres Lokko som kritiker (kontra Andres Lokko som fenomen etc) faktiskt är helt fantastisk. I somras skrev han en understreckare om Michael Jackson i SvD. Det var en otroligt bra text. Det är sällan som han skriver så långt och djuplodat om något, sällan han får tillfälle eller tar sig tillfälle. Men han borde göra det oftare. Han borde bli uppmuntrad att gå den vägen, snarare än att fortsätta vara "ikonen Andres Lokko", råttfångaren från Hameln. Okej, nu är det bevisat: man kan fortsätta vara en trendsättare trots att man fyllt 40, fine, nu vet vi det. Nu vore det trevligt om han kunde gå vidare. Släppa lite på det där egot och låta det han skriver om komma i första rummet.
Det är nämligen så att musikkritiken i Sverige befinner sig i ett uselt skick. Nästan alla musikjournalister är inkapabla eller - ännu värre - ointresserade av att skriva något analytiskt, något som innefattar tolkning av (pop-)musikaliska verk. Så det behövs folk som tar både musik och kritik på allvar, det behövs såna som Andres Lokko. Därför tycker jag att det är lite waste of time att han kommer till Kåken och solar sig i alla hopplösa hipsters gränslösa kärlek. Inte för att han inte förtjänar den, men för att han borde veta bättre än så.
Och de hopplösa hipstersen? De borde växa upp. Förlåt, det lät drygt, men jag menar att de borde inse att det finns andra saker i livet än de som Andres Lokko skriver om. Jag fattar inte hur man kan se honom som person som viktigare än musiken han hyllar. Det är som ett inverterad "shoot the messenger". Budbäraren är det viktigaste, fokusera på honom, inte på det som budet handlar om. Love the messenger. Dress like the messenger. Gå till Kåken för att se the messenger. Fy fan.
Jag bryr mig om vad Andres Lokko skriver för att jag bryr mig om musik, film och litteratur. Och han upphör ju aldrig med att komma med bra tips på nya grejer, så det finns ingen anledning att sluta läsa honom. Men allt det andra, hela ikonskiten, nej tack säger jag bara. Jag vill inte vara en del av det. Livet är för kort för sånt. Alldeles för kort.
Nas-revisionism
Den comeback som Nas fick 2001 - återgången till hård New York-rap från töntiga försök att tillfredsställa dansgolven genom malplacerade samarbeten med hittiga producenter och gästvokalister - var Nas nära att få redan 1999. Han hade då redan släppt en skiva som gjorde fansen desillusionerade ("It was written", där han lanserade sitt gangsta-komplex-alter ego, Nas Escobar) och den ännu töntigare The Firm-skivan (1997) som var mer lajv än hiphop, och var sugen på att göra något riktigt grymt och ambitiöst. Det skulle bli ett dubbelalbum, och det skulle bli som en självbiografi. Skivan skulle heta "I am Nas... the autobiography". Men Nas fick sina inspelningar bootleggade innan skivan gavs ut och spridna på nätet, varpå han var tvungen att spela in en massa nya låtar så att folk skulle betala för skivan när den kom ut. Det var denna urvattnade version, nu bara en skiva, som släpptes våren 1999, omdöpt till "I am...". Fler låtar var tänkta att släppas samma höst, till skivan "Nastradamus", men även dessa läckte, och han var i sista stund tvungen att spela in nya. Dessa var, milt uttryckt, inte bra.
2002, ett år efter "Stillmatic", hände något intressant. Nas gjorde något som många rockartister gör, men som är få rappare förunnat: släppte en skiva med tidigare outgivet eller obskyrt material. Marknadsförd med taglinen "No cameos. No hype. No bullshit." släpptes "The Lost Tapes", med tolv utmärkta låtar. Nas lät hur hård som helst och mycket riktigt fanns det inga gäster där som störde - det blev uppenbart att det är detta som krävs för att Nas verkligen ska komma till sin rätt. Fyra låtar kom från det ödesdigra året 1999, tre var från 2001 (och två av dessa fanns med på en tidig pressning av "Stillmatic") och fem var nya inspelningar. Senare år 2002 släpptes ett nytt Nas-album, "God's son", en frustrerande blandning av personliga texter och hopplöst tråkiga beats. Samt en rent ut sagt gräslig singel i form av "I can", som samplar Beethovens "Für Elise" och till råga på allt har med en jävla barnkör i refrängen. Hur Nas kunde välja bort fantastiska 2002-inspelningar som "Doo rags" till förmån för sånt skräp är ett mysterium.
Hur som helst. Jag kom på en sak igår. Med "The Lost Tapes" går det faktiskt att rekonstruera Nas skivor från 1999 till 2002 och ge honom de album som han misslyckades med att färdigställa själv. Konsekvensen blir en revision av hela Nas karriär - "kolla, han var inte alls kass, han var skitbra". Eftersom tolv låtar är den universellt konstaterade optimala längden för ett popalbum så valde jag att laborera med just tolv låtar. Check it out, här är alltså tre gyllene Nas-album som lurar i det dolda. Ni kan pussla ihop skivorna på Spotify sen, det rekommenderar jag.
I am Nas - The Autobiography (1999)
1. Album intro (I am...)
2. NY State of mind pt 2 (I am...)
3. Hate me now (I am...) - lite Escobar-pinig, men ändå ett viktigt tidsdokument. Producerad av Foxy Browns brorsa.
4. Blaze a 50 (The Lost Tapes)
5. You owe me (Nastradamus) - ett samarbete med Timbaland, som till skillnad från "You won't see me tonight" fungerar.
6. Drunk by myself (The Lost Tapes) - så nära George Jones-country som hiphop kommer.
7. Nastradamus (Nastradamus) - rätt soft remake av EPMD:s "Let the funk flow".
8. Come get me (Nastradamus)
9. Poppa was a playa (The Lost Tapes) - producerad av Kanye West, och med en refräng som Drake snott!
10. New world (Nastradamus) - samplar Totos "Africa"!
11. Nas is like (I am...) - en av Nas kanske tre bästa låtar.
12. Fetus (sista låten på The Lost Tapes) - knyter ihop säcken på självbiografi-temat.
Stillmatic (2001) - nu blir det här typ världens bästa skiva:
1. Stillmatic intro (Stillmatic) - de första tre låtarna på Stillmatic, vilken trojka det är!
2. Ether (Stillmatic)
3. Got ur self a gun (Stillmatic)
4. No idea’s original (The Lost Tapes) - stenhård Barry White-sampling!
5. You’re da man (Stillmatic) - så himla vackert att han återförenades med Large Professor.
6. One mic (Stillmatic) - bombastisk på ett soft sätt.
7. Everybody’s crazy (The Lost Tapes) - producerad av The Rockwilder, millennieskiftets hetaste dude.
8. 2nd childhood (Stillmatic)
9. Black zombies (The Lost Tapes)
10. The Flyest (Stillmatic) - Ingen ny "Life's a bitch", men så är Nas och AZ också sju år äldre och försöker inte förneka det.
11. Rule (Stillmatic) - något så ovanligt som ett bra Trackmasters-beat, och så sjunger Amerie refrängen!
12. What goes around (Stillmatic) - sjukt bra text, Nas bara fortsätter och fortsätter, likt en insirerad Dylan.
God's Son (2002)
1. Get down (God's Son) - stackars Nas, han släppte den som singel och trodde att det skulle bli en hit, naturligtvis floppade den, men visst är James Brown-samplingarna fina!
2. Doo rags (The Lost Tapes) - sjukt bra låt.
3. Made you look (God's Son)
4. My way (The Lost Tapes) - bättre än Jay-Z:s "I did it my way" som kom samma år.
5. Book of rhymes (God's son) - extremt meta och self-indulgent, ändå trevlig låt.
6. U gotta love it (The Lost Tapes)
7. Last real nigga alive (God's son) - producerad av Ron "Etherboy" Browz.
8. Nothing lasts forever (The Lost Tapes)
9. Mastermind (God's son)
10. Purple (The Lost Tapes) - har tyvärr ingenting med purple kush att göra.
11. Dance (God's son) - Nas mest nakna låt någonsin, det gör ingenting att gitarren är lite cheesy.
12. Heaven (God's son) - fantastisk låt som går i 6/8-takt med en rappare som måste bita ihop för att undvika ett nervöst sammanbrott. "My mom's in chemo"...
Jag orkade inte göra samma behandling av dubbelalbumet "Street's Disciple" (2004), men rent hypotetiskt borde det gå att koka ner även den kalkonen till tolv lysssningsbara låtar. Men det gick lite utanför ramarna för det här projektet. Poängen var att The Lost Tapes fick oss, eller i alla fall mig, att omvärdera Nas. Tack för det.
j.d. salinger
Jag fick ett sms i fredags: J.D. Salinger har dött. Det kändes sorgligt.
Som alla andra läste jag ”Räddaren i nöden” flera gånger när jag var tonåring. Jag älskade den. Men jag tror att jag utnyttjade den, manipulerade den, om man kan säga så om en roman – jag tog nog inte till mig hela boken, hela innehållet, utan omedveten valde jag att frossa i det som jag identifierade mig med – utanförskapet och hela teenage angst-prylen – och missade allt det andra.
Först många år senare, jag tror det var sommaren 2007, som jag på allvar tog tag i Salinger. Det nyväckta intresset berodde dels på Wes Andersons ”Rushmore” och ”The Royal Tenenbaums”, dels på att jag läst Hemingway och Fitzgerald och var allmänt intresserad av amerikansk 1900-talsprosa. Så jag gav mig på ”Nine Stories”. Sedan ”Franny”, ”Raise high the roofbeam, carpenters”, ”Zooey” och ”Seymour: an introduction” (det var i den ordningen de ursprungligen publicerades, fast jag rekommenderar nog att man läser dem i den andra ordningen, som de är utgivna i bokform).
Och med undantag för den lite fåniga ”De Daumier-Smith’s blue period” älskade jag dem alla. Karaktärerna, dialogerna, miljöerna. Det extremt subtilt psykologiska i skildringen av relationer. Det som fanns mellan raderna, det som aldrig sades ut, det som karaktärerna kanske var omedvetna om men som fanns där, som Salinger förstod, som man själv förstod om man lyssnade noggrant. Och ständigt denna kamp – den idealiserade ödmjukheten och renheten, den frustrerade kampen för att nå dit. Jag hade ingenting emot att Salinger blev allt mer religiöst intresserad. Det kändes logiskt. Anti-materialism, anti-hävdelsebehov, anti-ego. Det fanns bara en väg framåt, förstod man i noveller som ”Teddy” och ”Zooey”, och det var tystnaden. Man kan inte kompromissa om det är harmoni man vill ha.
Så Salinger slutade att publicera texter. Det var oerhört trist, men fullkomligt logiskt. Framförallt är det respektingivande. Han kompromissade inte med sin integritet, med sina ideal. Han bjussade inte på sig själv, som Andres Lokko kanske skulle säga. Ganska extremt och ganska unikt.
Samtidigt är det ju jävligt störigt. The nerve! Han som skriver så bra, vi som tycker om det så mycket. Förlåt, men jag blir lätt ganska självisk i förhållande till författares och musikers produktivitet. Det var ju jävligt störigt av J Dilla att gå och dö, om ni förstår vad jag menar. Det var störigt av biblioteket i Alexandria att brinna upp, osv. Jag är dålig på att hantera förluster.
Så min förhoppning är att det snart, eller åtminstone om några år, kommer att komma böcker som J.D. Salinger färdigställde men inte ville ge ut under sin levnadstid. Han skrev ju tydligen hela tiden. Åh, hoppas…
Jonas Thente skrev i DN att ”Räddaren i nöden” är Salingers minst intressanta bok, att den har åldrats osv. Jag håller inte med om det. Jag läste om den i höstas – för första gången på engelska – och slogs av hur fantastisk den var. Fortfarande. Det är ingen ungdomsroman, det är bara en så himla grym roman. Det är så fulländat, hur han beskriver de sociala mönstren på internatskolan (in your face, prep-romantik!), syskonkärlek, sorg, New York, konst, nostalgi, desperation, svek, pessimism, dejter med någon som man i det ena ögonblicket älskar och i det andra ögonblicket föraktar, allt är knivskarpt, allt är så himla bra. Det är en fantastisk roman. Jonas Thente har fel.
Att sagan om familjen Glass är rikare än den om individen Holden Caulfield, det är en annan sak. ”Tristan och Isolde” är inte en mindre fantastisk opera bara för att ”Ringen” är ”Ringen”, om ni förstår vad jag menar.
Vila i frid, J.D. Salinger. Du var en av de största.
00-talet en lågkonjunktur för soul
Bessie Banks ligger å har det gött.
Denna blogg börjar mer och mer få karaktären en öken med enstaka (men stolta) palmer, snarare än trädgård full av pigga små buskar. Hur som helst, jag kan inte fega ur totalt ur 00-talssammanfattningarna, it just wouldn't be right. Så jag ska säga en sak, och det ska inte handla om gratisdecenniet eller långa svansar eller eklektiska lekfulla underbetalda artister eller rappare med rosa kläder. Det ska handla om soul.
På 90-talet stod soul högt i kurs. Det var en massiv retrovåg - tänk på alla spaltmeter i tidningen Pop (inte bara Andres Lokko, utan även Lennart Persson och Jan Gradvall skrek sig hesa om att Aretha Franklin minsann var lika bra som Bob Dylan osv), tänk på alla cd-samlingar från Kent, tänk på alla "omistliga" boxar från Rhino (90-talet var boxarnas guldålder), tänk på Fusion och Fasching, tänk på Quentin Tarantino och den töntiga blaxploitation-trenden, tänk på Mary J Bliges epokgörande soundskifte mellan "What's the 411" och "My life", tänk på R. Kellys adoption av Ronald Isley, tänk på BBC:s "Dancing in the street"-dokumentärserie och hur de satte den afroamerikanska popmusiken i första rummet, tänk på hur coolt det var när The RZA samplade gamla Stax-skivor till Wu-Tangs första hitlåtar... soul var helt enkelt extremt hippt på 90-talet.
Och det var en tacksam sak att gilla, för soul var något som var antitesen till 80-talets populärkulturella ideal. Det var först på 00-talet som folk vågade erkänna för sig själva att syntig 80-talssoul som Luther Vandross, D-Train och inte minst Prince var lika fin och värdefull som det gamla gardet från 60- och 70-talet.
90-talet var James Brown. 00-talet var så himla mycket inte James Brown. Det var intressant, för han dog ju för ett par år sedan, en händelse som knappast slog ner som en bomb i hipster-Stockholm. Jag svär, hade det varit Jackson Browne som hade dött så hade det varit en större händelse, mitt under brinnande yacht rock-krig. Sjukt. James Brown var otrolig. Jag lyssnade på "There was a time" så sent som i morse.
På 90-talet ville artister förknippas med soul. Jag minns en störtfånig intervju med Embrace inför deras debutalbum, där de sa att deras största inspirationskällor var Stevie Wonder och Sly & The Family Stone. Vilken tvättäkta lögn! På 00-talet ville dock ingen artist associeras med soul. Ingen som var cool i alla fall - Vänersborgsbandet Division of Laura Lee hade ett bandnamn som blinkade till en tuff gammal souldiva, det hade varit ballt 1996, men på 00-talet var det nog bara ballt i Vänersborg, och förmodligen inte ens där.
Och vem skrev om soul på 00-talet? Andres Lokko slutade göra det i samma sekund som tidningen Sonic föddes (med ett 90-talskorrekt omslag: R. Kelly på framsidan!), istället blev det klåpare som Markus Larsson som tog upp facklan, och honom lyssnade givetvis ingen på. Det var som om alla seriösa musikkritiker kollektivt bestämde sig: "nä, nu får det vara nog, nu har vi paid our dues, nu har vi missionerat om soul under hela 90-talet, nu skriver vi om något annat istället. Må det vara folkrock, Mali-pop, New Order eller Steely Dan. Vad som helst, men inte soul." Can't blame 'em - men samtidigt är det lite märkligt att en hel genre kan försvinna från etern bara sådär. Om ett träd faller i skogen och ingen är där, hörs det då? Om soul finns men ingen skriver om det, betyder det något då?
Håkan Hellström gillar i och för sig soul. All heder åt honom, som vanligt. Samtidigt är "Ramlar" med sitt "rusiga" "soulblås" den i särklass sämsta låten på hans annars underbara debutalbum, och hans Dexy's-inspirerade andra album är den sämsta skivan som han gjort - om detta är nästan alla överens. Hela hatt&blås-indien var ju ett varningstecken: bara för att man gillar en viss musikstil betyder inte det att man bör försöka sig på att göra sån musik själv. Så soulen försvann från den svenska indien med svansen mellan benen. Good riddance. Samtidigt är det lite konstigt om balansen i musikmedia ska hänga på vilken musik som de artister som är heta för tillfället snackar om i intervjuer. När Damon Albarn tröttnar på Afrika, kommer alla glömma Toumani Diabeté då?
Hur som helst. Jag skulle bara vilja påminna alla om att soul finns, och att soul är bra. Alltså inte bara bra, utan fantastiskt bra. Soul är inte kitsch och afrofrisyrer och pimpkläder. Soul är den popmusik som är minst meta, postmodern, arty-party, intellektuell och konceptuell. Soul är inte musik som handlar om triviala saker som musik eller subkultur. Soul handlar om människor, om relationer. Om livet. Det är både pretentiöst och extremt antipretentiöst. Jag menar, jag älskar en låt som Hot Chips "Ready for the floor". Men vad handlar den om? Med lite god vilja handlar den om att allt är kört men att det är okej, att man är beredd att ta smällen; med nyktra ögon ser man att den inte alls handlar om det, att det bara är en massa mer eller mindre coola textrader staplade på varandra, med ett meningslöst citat från Tim Burtons första Batman-film som pricken över i. Soul är, precis som country, låtar som man vet åtminstone handlar om något. Det är rakt på sak: han har lämnat mig, shit vilken ångest. Eller: jag ska lämna henne, shit vilken ångest. Eller: jag har betett mig som en idiot, jag är beredd att ta mitt straff, jag vet vad som väntar, men snälla säg det inte än, shit vilken ångest.
Real shit, shit to make em feel shit. Klassisk rad från en (någorlunda) klassisk Mobb Deep-låt. Det har alltid varit mitt ideal med musik, eller konst i allmänhet. Och det finns soullåtar - jag pratar inte om flåsiga hits som spelas på nostalgiradio och på studentnationer, utan om lite tyngre saker - som når upp till det idealet. Det finns givetvis musik från alla håll och kanter som når upp till det idealet, och man ska inte sätta soul på en piedestal och kategoriskt hävda att det är bättre än allting annat, det var väl det misstaget vissa gjorde på 90-talet. Men glöm inte soulen, jag säger bara det. En dag vaknar ni upp och då kommer inget Pitchforkband i världen att svara på de frågor som ni ställer er.
Mina favoriter 2009
EDIT!
Topp 40 album:
- The XX – XX
- Prefab Sprout – Let’s change the world with music
- G-Side – Huntsville International
- Maxwell – BLACKsummer’snight
- Drake – So Far Gone (mixtape)
- Taken by Trees – East of Eden
- Ryan Leslie – Transistion
- Allen Toussaint – The Bright Mississippi
- Kid Cudi – Man on the Moon: End of Days
- Mohammed Ali – Processen
- Girls - Album
- The Very Best – Warm Heart of Africa
- Freddie Gibbs – Midwestgangsytaboxframcadillacmuzik
- Mariah Carey – Memoirs of an imperfect angel
- Jenny Wilson – Hardships
- The-Dream – Love vs Money
- Jeanette Lindström – Attitude & Orbit Control
- Z-Ro – Cocaine
- Grizzly Bear – Veckatimest
- Gucci Mane – The State vs Radric Davis
- Steve Dobrogosz – Golden Slumbers
- Raekwon – Only Built 4 Cuban Linx vol. II
- Angela Hewitt – Bach: The Well Tempered Clavier
- Playboy Tre – Liquor Store Mascot
- El Perro del Mar – Love is not pop
- Madness – The Liberty of Norton Folgate
- Alicia Keys – The Element of Freedom
- Eduard Brunner – Jean Xavier Lefèvre: Quators pour clarinet et cordes I-IV
- Bill Callahan – Sometimes I wish we were an eagle
- Ryan Leslie – Ryan Leslie
- Animal Collective – Merriweather Post Pavillon
- DJ Quik & Kurupt - BlaQKout
- Angela Hewitt – Plays Händel & Haydn
- Phoenix – Wolfgang Amadeus Phoenix
- Amerie – In love and war
- Miike Snow – Miike Snow
- Project Pat – Real Recognize Real
- Anna Järvinen – Man var bland molnen
- Fabolous – Loso’s Way
- Lorentz & M Sakarias – Vi mot världen
Topp 40 låtar:
- Jeremih – Birthday sex
- Cam’Ron – Curve
- Big Boi feat. Gucci Mane – Shine Blockas
- Gucci Mane – Stoopid
- Drake – Best I ever had
- Grizzly Bear – Two weeks
- Prefab Sprout – Ride
- Mariah Carey feat. Gucci Mane – Obesessed
- Animal Collective – My Girls
- Ciara – Echo
- Frida Hyvönen – Jesus was a cross maker
- Girls – Hellhole Ratrace
- Jeremih feat. Juelz Sanana - Imma star (Everywhere we are) (remix)
- Pink Dollaz – Don’t need no
- Dirty Projectors – Stillness in the move
- The Field – Everybody’s got to learn sometime
- Usher – Papers
- Miike Snow – Animal
- Wavves – So bored
- Timbaland feat. JoJo – Lose control
- Mos Def feat. Slick Rick – Auditorium
- Anna Järvinen – Äppelöga
- The-Dream – Take U home 2 my mama
- Keri Hilson feat. Kanye West - Knock you down
- Lykke Li – Possibility
- Rich Kidz feat. Ludacris – Patna dem
- Vampire Weekend – Horchata
- Slim Thug – Smile
- Hot Chip – One Life Stand
- Chrisette Michele – Epiphany (I’m leaving)
- Killer Mike feat. Nard & B – Imma fool with it
- Gucci Mane feat. Plies – Wasted
- Jadakiss feat. Swizz Beatz & OJ da Juiceman – Who’s real
- Doom – That’s that
- Jay-Z & Alicia Keys – Empire State of Mind
- R. Kelly feat. Keri Hilson – Number one
- Lil Boosie – Loose as a goose
- The Big Pink – Velvet
- Wale & State Property – Hot shyt
- Jonathan Johansson – En hand i himlen
Topp fem konserter/föreställningar:
- Girls på Debaser
- Fire! på Hornstull Strand
- Valkyrian på Kungliga Operan
- Narcissus på Debaser
- Schumanns fyra på Konserthuset
Topp fem filmer:
- Antichrist
- In the Loop
- Fantastic Mr. Fox
- Inglorious Basterds
- Coraline
Årets retro:
1. Beatles
2. Sibelius violinkonsert
3. Jackson Brownes "Somebody's baby"
Årets crews:
1. Slumblog Billionaires
2. Wotans Vänner
3. Quiz of the Stoneage
Årets tv:
1. Mad Men säsong 1 (inte sett förrän nu!)
2. Mad Men säsong 2 (inte sett förrän nu!)
3. Curb your Enthusiasm säsong 7
Årets shopping:
1. Cykelhjälm
2. Elpiano
3. Clarks ökenkängor
Årets städer:
1. New York
2. Wien
3. Lyon
årsbästalistorna i Sonic, SvD och DN
Det sista året i ett decennium blir alltid kategriskt dissat i listsammanhang, eftersom alla är så upptagna med att sammanfatta decenniet. Exempel: tidningen Pops albumårsbästalista för 1999 var så lågt prioriterad att den fick publiceras i Bibel. (Det hade visserligen mer att göra med att Pops decembernummer 1999 var tidningens sista än att de ville dilla om 90-talet, men ändå.) Själv är jag så trött på allt nollnolltalande att jag ställt in hela min grandiosa "DDDD"-plan, och nu ligger min långa lista från i somras på alla 00-talsfenomen som skulle få varsitt inlägg någonstans i Mina Dokument och samlar damm. Det kan den gott göra. Det fanns i princip bara en grej bland alla dessa som jag var genuint sugen på att skriva om, nämligen no homo-eran inom hiphopen, men Fredrik Strage hann före så jag skrotade även den idén.
Hur som helst. Jag var på Hemköp och handlade igår och då bläddrade jag i Sonic för att inspektera deras årsbästalista. Okej, Animal Collective etta, ingen större överraskning. Grizzly Bear på topp fem, okej. Fever Ray där också, hm, okej, visst. Och årets bästa hiphopskiva är... ja, var är den? Sonic listar 25 album som årets bästa. Av dessa är endast TVÅ gjorda av svarta artister! Och vilka är dessa då? Maxwell och Whitney Houston. Man skulle kunna tro att Sonicredaktionens bild av afroamerikansk populärkultur är "The Cosby Show", varken mer eller mindre. Maxwell har visserligen gjort en fantastisk skiva, men det känns ju ändå lite sjukt att ha en kille som debuterade 1996 som den yngsta afroamerikanska artisten på listan! Och Whitney? En bra låt, annars en besvikelse till album. För säkerhets skull hade Sonic ändå valt att lägga dessa skivor UTANFÖR topp 20. Där var det all white. 2009. Det är smått fantastiskt.
Fan, Sonic. Ni kunde inte ens ha tagit med The-Dream? Drakes "So Far Gone"-mixtape? Kid Cudi? Mariah Carey, Jay-Z, Alicia Keys? Amerie? Lil Waynes "No Cielings"? Något av Ryan Leslies TVÅ fantastiska skivor? Jag förväntar mig inte att ni ska ha koll på G-Side, Freddie Gibbs, Playboy Tre, DJ Quik & Kurupt, Yung Dro och Z-Ro, även om dessa skivor tillhör årets absolut bästa. Men alltså, inte ens Raekwon? Inte ens Cam'Ron? Inte ens politiskt korrekt skit som MF Doom, Illa J, Georgia Anne Muldrow och Mos Def? Inte ens kommersiellt guld som Jeremih, Trey Songz, More than a game-soundtracket, inte ens Wale (!), inte ens Ciara? Slim Thug? Project Pat? De svenska hjältarna Muhammed ALi och Stor? Och framförallt: GUCCI MANE?! Vad är ni för människor? Har ni sovit under en sten det senaste året? Jag är genuint förvånad.
Jag ser det som ett kvitto på att 90-talet nu är totalt avlägsnat: ingen behöver längre skämmas för att han eller hon bara lyssnar på vita artister. Det är 1990 igen. Det är bara att mysa ner sig i fåtöljen med (årets upplaga av) Depeche Mode eller New Order eller Pet Shop Boys, och bara köra. No shame in the game. En svensk musikkritiker 2009 kan se dig i ögonen och säga: jag SKITER i hiphop och R&B och allt vad det heter, tacka vet jag Wilco. Det är lugnt, ingen stoppar honom. Han får inget rött kort.
Men skit samma. Nog om Sonic, de har sin storhetstid bakom sig, jag blir inte förvånad om de har lagt ner tidningen inom ett år. Man kan notera att Andres Lokkos topp 15 album inte heller innehöll mycket svart. Fast han slutade lyssna på hiphop efter 2001, så det är mindre förvånande. Hans lista innehåller fyra skivor som jag tycker mycket om, fyra skivor som jag inte hört men känner till, samt sju skivor från artister som jag aldrig har hört talas om. Gott så - han har gjort sitt jobb. Hans jobb är att vara före alla andra.
SvD-redaktionens val kollade jag på alldeles nyss. En trevlig grej är att man kan lyssna på alla skivor genom inbäddade YouTube-klipp på SvD:s hemsida. Topp fem listor bland SvD-skribenterna, utifrån hur roliga valen var:
1. Stefan Thungren (genre: hipster)
2. Andres Lokko (genre: hipster, men med gitarrband på förstaplatsen vilket ger ett par hipsterminuspoäng)
3. Sofia Nyblom (genre: opera)
4. Lars Hedblad (genre: klassisk musik)
5. Magnus Nygren (genre: arty party-mys)
En trist grej med SvD:s skivredaktion är att de inte har någon som gillar modern hittig R&B och hiphop. Paulina Bylén är nere med ryggsäcksrappen men kunde inte bry sig mindre om Gucci Mane, Mariah Carey eller Drake. De borde anställa mig. Seriöst! Stefan Eklund, om du googlar ditt namn - läs det här och ring mig.
Ok, så DN då. Deras listor kom idag. Den stora förvåningen var inatt Mattias Dahlström hade John Frusciantes senaste soloalbum som etta! Hatten av för detta helknäppa drag. John Frusciante spelade alltså gitarr i Red Hot Chili Peppers. Han är alltså en gammal rehabbad Los Angeles-junkie med miljoner på banken och mycket 70-talshårdrock i skivsamlingen. Och denne man har alltså gjort ett mästerverk? Ja, varför inte. Det var ett betydligt roligare val än allt som fanns på Sonics lista. En annan överraskning var att Niklas Wahlöfs lista inte var så kass som man kunde ha väntat. Han var den enda på DN som hade Taken By Trees (ingen på SvD hade den heller!), bara en sån sak. Niklas Wahlöf har faktiskt blivit en lite bättre skribent det här året. En gång inledde han en recension med en lång utläggning om en dröm han hade natten innan och hur sorgligt allting var. Det var ovanligt och uppfriskande.
Johanna Paulsson får pluspoäng för att hon har med Jeanette Lindströms EXCELLENTA skiva på sin topp fem, men minuspoäng för att hon har Kent som etta. Nanushka Yeaman får minuspoäng för att hon har med Regina Spektors käcka och meningslösa skiva på sin lista, och tyvärr får hon inga pluspoäng (sorry Nanushka!). Po Tidholm är känd som den tristaste på DN:s musikredaktion, men i år har han legat i bräschen för Bill Callahan-missioneringen och det ska han ha cred för. Callahans fina "Sometimes I wish we were an eagle" ligger såklart etta på Pos lista.
Ok, vi kör en topp fem DN-kritiker då.
1. Martin Nyström (genre: älska livet)
2. Thomas Anderberg (genre: grubbla över livet)
3. Mattias Dahlström (genre: hipster)
4. Fredrik Strage (genre: mensblod)
5. Johanna Paulsson (genre: svartklädd)
Min egen lista då? Äh, jag skrev en för Nöjesguiden som kanske finns på hemsidan, men det var några veckor sen. Ni får the full monty om några dagar. Jag vet, det är rätt fegt att publicera sin årsbästalista efter alla andra, men jag bryr mig inte.
Ok ni får topp tre album:
1. The XX
2. Prefab Sprout
3. G-Side
the truth is out there
Ulf Linde var jazzmusiker och filmmusikkompositör back in the day, så jag frågade honom hur det kom sig att han inte blev musikkritiker istället för konstkritiker. Han svarade att det är för att det är så svårt att skriva om musik. "Egentligen är det väl bara Proust som har lyckats." Men att det är samma princip där - bilden bakom bilden. Som i bildkonst och i poesi.
Så ser jag också på det - det är skitsvårt att skriva om musik, om man ska göra musiken rättvisa. De flesta musikkritiker gör inte det. De som skriver om popmusik nöjer sig med att droppa en massa referenser ("det här låter som det oäkta barnet mellan xxxxx och yyyyy, eller kanske som zzzzzz på syra") och kanske om den nya skivan är bättre eller sämre än föregångaren, medan de som skriver om klassisk musik ofta förfaller till själlös konsumentinformation som tror att det viktigaste är att redogöra för hur skivan låter jämfört med tidigare inspelningar av samma verk.
Men ingen prioriterar det som de borde skriva om: vad musiken uttrycker. Att fånga de där känslorna och stämningarna och färgerna i ord, det är det som är kritikerns uppgift. För det är något som finns där, det finns i musiken, det fanns i artistens/tonsättarens huvud när han eller hon skapade musiken, oavsett om han eller hon formulerade det för sig själv innan. Sanningen finns där ute, och det är kritikerns uppgift att fånga den, identifiera den och förmedla den vidare.
Jag ska inte ljuga - även jag, som skriver tio recensioner till varje nummer av Nöjesguiden, missköter mig. Men jag vet åtminstone att jag missköter mig. Så varför gör jag det, och varför gör alla det? Varför ser kritikerklimatet ut som det gör på musikens område? Jag ska säga varför: för att det är så fruktansvärt dåligt betalt att skriva skivrecensioner. Alla vet det. Att skriva skivrecensioner som är riktigt, riktigt bra, genialiskt formulerade, slipade till perfektion, en text värd att rama in - det är en lyx som ingen har råd med.
En skivrecension är inte värd lika mycket som en bokrecension. Tänk om alla skivrecensenter hade fått skriva lika långa texter om skivor som DN skriver om böcker, tänk om man fick ägna lika mycket tid åt varje skiva som litteraturkritikerna ägnar åt en roman. Då hade det varit annorlunda, då hade agnarna skilts från vetet, då hade de som har någonting att säga fått säga allt det, och alla charlataner som inte har någonting att säga hade avslöjats och skämts ut och inte fått behålla sina jobb.
Tänk om man kunde försörja sig som musikkritiker. Det är en utopi. Vem lyckas med det i Sverige? Inte ens Andres Lokko gör det, även han måste intervjua någon keff skådespelare då och då. Och alla vi andra, vi har våra day jobs eller lapptäcken av frilansknäck. Förlåt, jag vet att det här är ofint att prata om högt, men jag tycker att det är värt att påpeka, för det är en förklaring till att musikjournalistiken i Sverige ser ut som den gör.
Hade jag haft tid och pengar så hade jag inte gjort annat än att skriva fantastiska texter om musik. Tro mig - de hade varit FANTASTISKA. Men jag har inte den möjligheten. Jag måste jobba och fixa mat på bordet. Så stackars Annika Flynner står här och får en brödbit slängd till sig då och då. Hå hå ja ja, what can you do.
Exempelvis skulle jag kunna skriva om den lilla musikgenren "instrumentala jazzskivor gjorda av sångare som är erkänt fantastiska som musiker och som för en gångs skull känt för att vara tysta och spela istället för att sjunga". Ah, men jag kommer inte göra det. Baby, jag är svintrött och ingen betalar mig för att skriva här. Men ni ska i alla fall få ett par tips:
Nat King Cole - Penthouse Serenade (1952). På min cd-utgåva finns några extraspår där Nat faktiskt sjunger, men det gör inte skivan sämre, även om den blir lite mindre homogen. PS glöm inte att lyssna på årets bästa jullåt - Nat King Coles ""Merry Christmas baby (chestnuts roasting on an open fire)" - så mycket ni bara kan nu.
Ray Charles - The Great Ray Charles (1957). Även denna har extraspår i cd-formatet, närmare bestämt i form den liknande skivan "The Genius After Hours" som kom ett par år senare, men de flyter ihop fint. Till höjdpunkterna räknas "The Man I love" och "Ain't misbehavin'".
Ok det var allt. Ni fick tipsen. Men orden, beskrivningarna, sanningen om man så vill - bilden bakom bilden - allt det där är fortfarande outtalat. En annan gång, kanske.
Vissa historier blir aldrig berättade, hur bra de än är. Det finns något sorgligt i det.
old europe
Men i Wien betyder de något. Utanför parlamentet en stor staty av en centurion med ett enormt svärd. Imperium innebär att härska, att befästa makt, att bruka våld, att kriga. Jag var i Schönbrunn och fick dåliga vibbar, det kändes konstigt att betala inträde för att titta på hur gyllene och vackra de kejserliga vardagsrummen såg ut, man kände sig som en beundrande undersåte, det kändes som att de vann till slut ändå, habsburgarna som ärvde sin makt och konserverade en ordning som var motsatsen till demokrati. Jag har aldrig varit i Versailles, men jag kan tänka mig att de vibbarna finns där också, men inte bara de vibbarna - det finns ju typ Phoenix och Sofia Coppola också, det finns något ungt och gött också. Det handlar inte om att jämföra Wien med Paris (lite taskigt i så fall), men det var intressant att notera den här skillnaden. Paris är delvis en tidsmaskin, delvis en stad för alla tider. Wien är 100% tidsmaskin.
Heldenplatz och Neue Burg, som tillhör de sista byggena som kejsar Josef Franz hann med innan kriget bröt ut och han fördrevs, är en historisk plats för att Hitler proklamerade anschluss där inför tiotusentals wienare 1838. Mindre charmigt men inte mindre intressant än triumfbågen, om man säger så. Och medan Marais i Paris är 100% toppenmysigt är de judiska kvarteren i Wien nästan helt öde. 65.000 judar mördades i Österrike. Jag var i Freuds lägenhet, hans hatt och käpp hängde fortfarande kvar på hatthyllan. Han fick nog inte många minuter på sig att packa ihop och sticka.
Som en fantastisk kontrast till allt detta finns konsten. Secession-gruppen som gjorde revolt mot unkna konstideal under åren runt sekelskiftet, med sin syn på måleri, arkitektur och dekorationer som lika mycket konst allting. Jag såg otroliga tavlor av Klimt och Schiele på Belvedera-muséet, och i källaren i den kubliknande gamla Secession-byggnaden såg jag Klimts Beethovenfris, en av de mest häpnadsväckande konstverk jag sett. På tre väggar om totalt 36 meter ger Klimt oss sin tolkning av Beethovens nionde symfoni och av mänsklighetens utveckling (!). Från lyckligt omedvetet slumrande till mänsklighet, sårbarhet, fruktan, makt, materialism, galenskap, ångest och som en räddning: poesin och musiken, destinationen för all mänsklighet (eller för en ensam vilsen individ). Förtvivlan försvinner, en kör av änglar sjunger om lycka och den lyckan behöver inte handla om kärlek för hela mänskligheten och yada yada - den kan kapslas in i kärleken mellan två personer (den sista bilden är ett par som omfamnar varandra). Det var en radikal och fortfarande helt unik tolkning av Beethovens nionde symfoni, och jag blev helt upprymd av den. Klimt alltså, han var inte bara konstnär, han var en visionär musikkritiker dessutom!
Den klassiska musiken märks också i Wien. Så fort man gick av flygplanet möttes man av turistinriktade presentbutiker som heter "Mostly Mozart" och ölställen som heter "Brahms bar". Fy fan. På gatorna går det kommunanställda män utklädda i 1700-talsoutfit för att ge lite stämning av wienklassicism, och på Schönbrunn gjorde de sitt bästa för att kidnappa Mozart och få honom till en av dem, en som var av samma slag som de hårda härskarna. Med andra ord: man får vara på sin vakt. Jag säger som Bob Dylan: I'll keep it with mine. Kom inte och pracka på mig er version av musik som är helig, med era äckliga kommersiella ambitioner. Ni förstår ingenting. Eller tyck vad ni vill, jag bryr mig inte, jag sätter på mig min ipod och höjer volymen. Ja, Mozart och Haydn och Beethoven och Schubert tillhör Wien, men de tillhör inte det Wien. De tillhör mig. De tillhör ett Wien som jag har inom mig. Det var detta Wien som jag ville uppleva, och jag fick också uppleva det, men man fick vara försiktig, man fick vara på sin vakt. Fast det gäller inte bara för Wien, det gäller även idiotiska kritiker och universitetslärare i Sverige och antagligen i hela världen. Det är skrämmande hur mycket de som arbetar med klassisk musik gör för att devalvera och desarmera musiken. Jag blir så arg när jag tänker på det.
Jag hann inte göra allt i Wien, jag vill tillbaka. Jag vill till kyrkogården och ägna några minuter framför Beethovens grav och framför Schuberts grav. Jag vill till operan och kanske se Tristan & Isolde, jag vill tillbaka till Musikverein och se en maffig symfonikonsert (såg en fantastisk pianorecital där nu), och jag vill åka ut och kolla på Otto Wagners hus och kyrkan han ritade. Men skit samma, det var ändå en grym resa. Schnitzeln var god, ölet var fint, Beethovenpianisten var ljuvlig, gulaschen var härlig, den gotiska katedralen var mörk, apfelstrudeln var enorm, glüweinet var varmt, luften var kall, julstämningen var på topp och i kvällsbelysningen såg rådhuset ut som Disneyland.
Freuds favoritcafé, Landtmann. Soft ställe.
I'm tellin' ya alltså...
Åh, bara en liten orkester som spelade några sorgliga marscher för oss glühweindrickare på torget.
American Bar med sin underbara interiör från 1908. Tog en whiskey och kände mig som Donald Draper.
Ett Beethovenmonument. Ändå ett Beethovenmonument liksom. Fatta att de har en staty över Goethe också! Lite fult att försöka claima honom, bara för att han skrev på tyska liksom? Var han ens i Wien en enda gång?
Belvedere, där de hade fantastiska målningar av Klimt ("Kyssen"!), Schiele och Kokoschka. Och den här bisarra porriga sfinx-statyn.
Hemma hos Freud. Det var faktiskt riktigt ballt att se hans lägenhet.
Gyllene salen i Musikverein! Jag var tvungen att smita in och ta en bild...
... för det var till en konsert i den mindre Brahms-salen som vi hade biljetter till. Den här tjejen var så himla cool och säker när hon brände av Beethovensonat efter Beethovensonat. Lite Rachmaninov och Manuel de Falla också, det var lite mer blandad kompott, men jag gillade ett de Falla-stycke som lät lite som Satie.
Schönbrunn sett från en kulle i den enorma trädgården. Ändå gött med decemberdimman.
I trädgården hade de en del roliga saker, som den här helknäppa fejkade "romerska ruinen" från 1700-talet! Alltså 100% fejk. På baksidan är marmoret inte alls så smutsigt, etc.
Sperl, Hitlers favoritcafé. Ärligt talat, det var ett nice ställe! Här står servitriserna och röker och ser blasé ut. I förgrunden biljardbord och en grej som var sympatiskt vanligt förekommande: ett bord fullt med dagstidningar.
PS Bra Wienmusik:
Haydn - symfoni nr 48, "Maria Teresia". Andrasatsen är helt gudomlig, men även den första är bra. Maria Teresia var kejsarinna i the Holy Roman Empire på 1700-talet. När hon hälsade på i Esterhaza-slottet där Haydn jobbade spelade han den här symfonin för henne. Jag tror inte att han var rojalist, jag tror bara att han ville att hon skulle ha a good time.
Mozart - pianokonsert nr 18. Av Mozarts 27 pianokonserter är framförallt nr 14 till 25 av intresse. Förstasatsen på den här har jag haft i huvudet hela helgen. Mozart alltså, ständigt underskattad, inte minst av mig själv.
Beethoven - symfoni nr 9, den med den feta kören i slutet. Klimt har fått mig att lyssna om och om igen på den. Annars håller jag på att beta av hans pianosonater just nu. Alfred Brendels inspelningar finns på Spotify.
Schubert - den oavslutade symfoni nr 8, herregud vad bra den är. Bara två satser, men de är helt perfekta. Men om ni är lite trötta på symfonier så kan ni ju lyssna på "Forell"-pianokvintetten, den är trevlig.
Schumann - pianostycket "Faschingsschwank aus Wien", som handlar om karnevalen i Wien. Schumann är inte en av de mest begåvade tonsättarna, men av någon anledning en av de jag tycker bäst om ändå.
Brahms - cellosonat nr 2 i fiss-moll. Riktigt bra, speciellt den långsamma satsen.
Mahler - symfoni nr 4. Han var hippast i stan runt 1900, så det är klart att han måste vara med på en sån här lista. Han var också chef för Wiens operahus under några år.