fire!

I tisdags var jag på en konsert på Hornstull Strand. Jag visste ingenting om bandet, jag ville egentligen bara träffa min vän Love, och han ville verkligen gå dit.

Shit vad glad jag är att jag hängde med.

Fire! hette gruppen och konserten var helt knäckande bra. Det var inte frijazz, det var inte krautrock, men det var någonting någonstans däremellan, mer jazzigt än krautigt kanske. Det var i alla fall fantastiskt. Så intensivt. Så hårt och fritt och vackert.

Jag vill faktiskt inte skriva så mycket mer om det. Det känns liksom privat. Men okej, jag kan säga detta: det var en fantastisk upplevelse. Jag vaggades fram och tillbaka av de mäktiga rytmerna, de monotona bastonerna rullade ut mig på en dödens motorväg, och mitt nackhår restes när saxofonen attackerade som en hord av skenande elefanter. Jag blundade. Jag svettades. Jag var helt inne i musiken. Alla låtar gick in i varandra, som tankar som aldrig avbryts utan bara byter associationsspår. Efteråt var vi helt utmattade, jag och bandet. Jag vet inte hur de andra i publiken kände, men för mig kändes det som att jag hade varit med om något stort. Musikalisk katarsis. Något som inte går att beskriva och inte går att återskapa. Jazz.

Om det är någon musik som man ska höra live så är det väl jazz egentligen. Klassisk konstmusik är fokuserad på noter. Popmusik, och alla tusen förgreningar, är fokuserat på skivor och studioskapade sound. Men jazz är musik som sätter musiker och framförande först och främst. Och det är drömmen om att skapa stor konst i ögonblicket, helt spontant och oplanerat, som driver både jazzmusiker och jazzälskare. Det är de ögonblicken som gör jazzen unik bland andra musikgenrer - det handlar egentligen inte om att göra ett bra solo, utan snarare om att hitta en perfekt ton, ett perfekt tempo, en perfekt samstämmighet mellan musikerna, en känsla som enar de på scenen och de i publiken, en perfekt kommunikation. Alla vill hitta de där ögonblicken (åtminstone alla som tar musik på allvar), och jag tycker att det där sökandet är väldigt sympatiskt. Before quest, did you really know what live was?

Konserten som jag såg med Fire! var full av sökande. Trummisen Andreas Werlin är även trummis i Wildbirds & Peacedrums, basisten Johan Berthling är med i Tape, och saxofonisten/keyboardnoiseskaparen Mats Gustafsson är tydligen känd i jazzkretsar. Det som är intressant med detta är att det här bara var deras andra konsert ihop! Tillsammans skapade de en best som var det största jag sett sedan Seun Kuti & Egypt 80. Äh, det här var faktiskt större. Naknare, rakare, ärligare. Det var därför jag var tvungen att blunda ibland; det blev för personligt. Den plats som musiken tog mig till vill jag inte besöka tillsammans med vem som helst.

Tillbaka till naturen!


Det har varit mycket natur den senaste helgen. Nej, jag har naturligtvis inte varit ute i naturen. Vad trodde ni? Men jag har lagt vantarna på en ny svensk roman som heter "Naturen" och det är alltså inte bara en snygg titel, utan det är en bok som faktiskt behandlar natur, såväl människans natur som förhållandet till allt det där organiska och sjuka som kallas för naturen. Jag läste den i våras i ett virrvarr av word-dokument, men jag ser fram emot att läsa den igen. Författaren är en 29-årig debutant. Hon heter Caroline Ringskog Ferrada-Noli.

Igår var det en intervju med Lars von Trier i DN. Hans senaste film "Antichrist" handlade ju väldigt mycket om naturen. Det är en fantastísk film - årets bästa om du frågar mig. Och Lars von Trier är så himla bra. "Jag är fascinerad av romantikens idé att det är melankoliker som bär på de största visionerna. Men sedd ur ett biologiskt perspektiv - vad i helvete ska ett djur ha melankoli till? Om en planet är på väg att krascha mot jorden - vem fan bryr sig då om Beethoven?" Det är de konstnärer som har det här dubbla perspektivet, som är hejdlöst romantiska och går all in i en estetisk vision samtidigt som de har fötterna på jorden och inte fjantar omkring i en drömvärld där det inte finns samhällsproblem och död, det är de jag beundrar mest.

Senare på dagen gick jag och Caroline på Caspar David Friedrich-utställningen på Nationalmuseum. Den var jättebra (tur det, så mycket som jag hade hypat upp den för mig själv genom att läsa den flod av recensioner och essäer som kommit på sistone). Det fanns en period av mitt liv då jag tyckte att all konst före 1850 borde brännas, men det var ett tag sen nu. Det finns ju lanskapsmåleri och landskapsmåleri (och det finns ju Botticelli... men det är ett annat spår). Friedrich målade inte landskap, han målade liksom luften som fanns på en viss plats vid ett visst tillfälle. Han fångade stämningen, och stämning har ingenting att göra med stumma landskap men desto mer att göra med människan som befinner sig där, just då, med de tankarna, med de erfarenheterna. Så det var mycket kontemplation och melankoli, och det var fett. (Och så var det en och annan båt som kanske inte var fullt så fet.) Men de kanske allra bästa tavlorna var de som tog ett steg ifrån naturen, de som var så långt ifrån vackra landskap som man kunde komma. De som hade en annan mystik, en annan laddning. Som den med katedralen i skogen, eller min absoluta favorit, "Två systrar på en terass vid hamnen" som syns här ovan. Den var bara så mäktig på ett svårförklarligt sätt. Den var liksom Debussy.

På söndagskvällen gick jag på bio och såg den skamlöst naturromantiska filmen "Man tänker sitt". Jag hade på känn att den inte skulle vara fullt så bra som vissa recensenter fått den till (5/5 i DN! 5/6 i SvD!), men jag ville ändå se den eftersom jag trodde att den skulle vara rätt bra, och jag ville se den på bio eftersom fotot verkade vara en så stor del av filmen. Well, jag är glad att jag såg den för den var väldigt fin rent visuellt. Men jag tyckte ändå att den var lite fattig på substans. Alla de här Thoreau-citaten balenserade hela tiden på gränsen till det konstskoleduktiga och krystade, och ofta hamnade man på fel sida av gränsen. Och handlingen, jag vet inte. Nu är ju det här inte en film där handlingen är allt, men jag köper inte det som argument för att handlingen inte är viktig. Den hade en handling. Det fanns karaktärer och relationer och kronologi och framåtrörelse, så den får ingen konstprojekt-carte blanche.

Handlingen var denna: fyra olika män i olika åldrar som inte känner varandra och aldrig träffas - Sebastian, Johnny, Anders och Mischa - passar inte riktigt in i de respektive roller som livet gett dem, de passar inte in i svenniga Falkenberg och de krav som samhället ställer på dem. Konflikten är inom dem själva. Och lösningen är densamma för samtliga: att söka sig till vattnet. Vattnet symboliserar något, oklart vad, och inger hopp, oklart varför. Problemet med handlingen är att det känns lite ytligt och konstruerat, den här motsättningen mellan tragiska konforma inskränkta svenniga människor å ena sidan, och misanpassade känsliga själar å den andra. Är alla i Falkenberg eller liknande städer verkligen onda och/eller korkade? Och om det nu skulle vara så, är det bästa man kan göra av situationen verkligen att gå ner till ån? Det är en romantisk men lite simpel tanke. Lite ytlig. "Den helande naturen" etc. Man köper inte det, för det finns en verklighet som består av hyror, blöjor, jobb och skola. De fyra männens (den enda kvinnan i filmen som hade en framträdande roll var Sebastians osympatiska mamma) respektive uppror blir därför lite snopna och patetiska. Och filmen slutar med en sorts falsk upplösning.

Trots detta: ändå rätt bra film. Bra för att vara svensk. Otroligt vackra bilder. Väldigt fin musik av Erik Enoksson. Jag hoppas regissör-/manusförfattarduon Fredrik Wenzel och Henrik Hellström anstränger sig lite mera med manuset nästa gång bara. Det är det som är skillnaden mellan dem och Jesper Ganslandt: han är extremt fokuserad på handling och relationer och på att det ska vara trovärdigt. Man kan inte göra en scen bara för att den är snygg eller för att den framstår som meningsfull ryckt ur sitt sammanhang. Ganslandt förstår det (liksom Johan Kling och Ruben Östlund). Jag tror att "Apan" är en fulare men bättre film än "Man tänker sitt".

PS helgen handlade förutom om naturen väldigt mycket om det kalla kriget. Dels Gucci Manes mixtapetrilogi "The Cold War" (bestående av delarna "Guccimerica", "Great Brrritain" och "Brrrussia") som jag lyssnat mycket på, dels Alfred Hitchcocks kalla kriget-thriller "Foreign Correspondent" från 1940 som jag såg i lördags (bra film!). Och kalla kriget-myset fortsätter om tjugo minuter, när SVT visar ett tv-program baserat på Stig Dagermans "Tysk höst".

Rakim tolkar Det sjunde inseglet


Thinkin' 'bout a masterplan - but ain't nothing but sweat inside my hands

Nej, den har inte kommit än. Men snart! Någon gång i november! Oh my God (no pun intended) vad jag är peppad!

Jag vet inte hur många som älskar Rakim idag. Han är inte snygg, han har en röst som en tjurig gammal bock och han är äkta konstig ibland i sina texter. För mig kommer han dock alltid vara där uppe med Biggie och Kool G Rap, i den absoluta toppen. Han har rytmisk intuition som Art Blakey och hans rim är varken tillkrånglade eller klichétyngda.

Rakim är numerolog (skivan, "The Seventh Seal" som givetvis är hans sjunde, skulle från början släppas den 7/7 -07 - tyvärr var det en lördag!). Han är också intresserad av religion och andlighet. Han diggar mystik i allmänhet, helt enkelt - lite sådär Dan Brown-mysigt. Existentiella frågor diskuteras inte i Rakims texter (kanske för att han inte har självförtroende nog att ta upp sånt, även om han tänker mycket på det?), men han blandar gammeldags gatusmart rap med en och annan outgrundlig metafor. Inte som Wu-Tang Clan när de är som flummigast och bara öser ur sig storslagna knasigheter. Mer jordnära och allvarlig. Jag älskar hans allra första textrad i hans allra första låt, "Eric B is president" från 1986:

I came in the door
Said it before

Varför står han i dörren? Vilken dörr? Sagt det förut, vad har du sagt förut? Vad är detta?

Resten av versen handlar om att rappa, hur oemotståndlig mikrofonen och anteckningsblocket är för den unge Rakim (han var 18 år när låten gavs ut). Den är också bra, men det är de här inledningsorden som är unika. De skiljer sig så markant från all hiphop från den tiden (och de skiljer sig också från det mesta som görs idag), för de utmanar lyssnarens fantasi. Textraden är inget fyndigt skämt, inget skryt, ingen attack. Bara en bild, en känsla.

Medan alla från LL Cool J till Public Enemy till NWA till De La Soul var extremt extroverta artister var Rakim otroligt hemlig. Det gillar jag. Hans integritet gick före allt (tills han gjorde en låt tillsammans med Jermaine Dupri 1999, han var väl ovanligt pengahungrig då). I en låt från 1990 förklarar han hur det ligger till: "One thing I don't need is a spotlight / cause I already got light". Klart som korvspad. Rakim behövde ingen, han hade fullt upp med sina grubblerier och siffror och bilder. Det var först efter att ha gjort musik i 13 år som han gick med på att göra duetter med andra rappare. Det låg inte i hans natur, han var en ensamvarg.

Jag vet inte hur bra "The Seventh Seal" kommer att bli. Sorgligt nog bestämde sig Rakim för att inga av de låtar han spelade in med Dr Dre i början av årtiondet ska komma med på skivan. Jag gissar att det är för att de skulle sticka ut för mycket - Dr Dre ville ju att Rakim skulle vara bara en cool gatusmart rappare, så nära sina egna drömmar om hur balla alla var i New York på 80-talet. Så därför är de få inspelningar som man hört från denna tid ganska simpla - som Rakims inhopp på Jay-Z:s "The Watcher 2" eller Truth Hurts "Addictive". Och Rakim gjorde givetvis det där skitbra, men han tyckte kanske att det var för begränsande.

Needlz-producerade "I walk these streets" som gästas av Maino är i alla fall en bra låt. Den släpptes nyligen. Så jag håller tummarna. Det är ju ändå Rakim.

I ain't no joke - I used to let the mic smoke
Now I slam it when I'm done and make sure it's broke

wagner och massive attack

Igår var jag på två konserter. Ganska olika var de också. Först var jag på Berwaldhallen och hörde Kungliga Hovkapellet spela utvalda delar från några Wagner-operor och från Prokofjevs balett "Romeo och Julia". Sedan var jag på Globen-annexet och såg Massive Attack spela utvalda delar från helvetet.

Om vi börjar med Berwald. Det är en trist lokal. Intressant på utsidan, ball på insidan, en massa bergsvägg osv. Men själva konsertlokalen är så 70-talslivlös som man kan tänka sig. Proggigt präktigt avståndstagande till både kristallkroneglam och explosiv modernism. Den enda dekorationen är ventilationstrummorna i taket. Nåja, det är väl ett sätt att understryka att på en klassisk konsert är musiken och inget annat det viktiga. Hova (kungl. hovkapellet alltså) spelade skickligt och dirigenten var het på gröten. Jag är egentligen emot att spela lite utbrytna stycken från stora helhetsverk, det blir lite "Naxos presents Beethoven's greatest hits". Och ännu mer problematiskt blir det ju med en dude som Wagner, som gjorde maratonoperor där de enskilda sångnumren medvetet integrerades så mycket med handlingen och helheten att det inte skulle gå att framföra dem separat. Å andra sidan: man fick aptit på mer, eftersom det var så bra, och nu känner jag mig plötsligt ett steg närmre att gå och se Tannhäuser, Lohengrin och Parsifal. Och Valkyrian - den ska jag faktiskt se i november, det är bestämt. Så det var som små opera-hors d'ouvres, och sånt har man ju svårt att tycka illa om.

Bäst var när operasångaren Michael Weinius kom in och sjöng två arior. Han var otroligt grym. Vilken röst - och vilken inlevelse! Det måste var sjukt svårt att komma i rätt mode när man står där, i det dassiga ljuset, utan kostymen, utan dekor, utan motspelare, utan att handlingen lugnt fått veckla ut sig under de senaste två timmarna. Men han skötte det galant. Det var riktigt bra.

Prokofjev-sviten var mindre intressant. Där hade man verkligen velat ha dansen, för att kunna ta till sig balettmusiken. Den stod inte riktigt på egna ben - och jag tycker inte heller att balettmusik ska göra det. Precis som filmmusik är fel om den är för bra, om den distraherar publiken från själva filmen alltför mycket.

Och apropå filmmusik. Efter Wagner-konserten begav jag mig direkt till Globen där jag skulle intervjua ena halvan av Massive Attack för Nöjesguiden. Jag skulle få prata med 3D (aka den vite), en journalist från Kingsize som kom samtidigt fick prata med Daddy G (aka den svarte). Jag vet inte om jag drog en nitlott eller ej; 3D är den som har haft mest inflytande över Massive Attack genom åren, men han är också den som man gillar minst. Och detta helt oavsett barnporrskandalen från 2003 som skivbolaget inte tyckte att jag skulle ta upp under intervjun. Hur denna gick kan ni läsa i Nöjesguiden i januari.

Men det var det som hände sen som var det intressanta. Jag gick nämligen inte hem, som en anständig rockjournalist 2009 borde ha gjort när jobbet var avslutat. Nej, jag stannade kvar och såg konserten med min vän Petter. Jag såg ett band som de senaste tio åren gjort musik som är motsatsen till allt jag gillar. Jag lät helt enkel nostalgin få fritt spelrum.

Massive Attack var ett av 90-talets coolaste band. Det går knappt att föreställa sig hur folk måste ha baxnat när de hörde blandningen av hiphopbeats, melankoliska ackordföljder, reggaesångmelodier och outgrundliga elektroniska ljud för första gången. Caroline köpte "Protection" och baxnade, och jag som just då hade Pulp upp till knäna insåg ju hur mycket coolare min storasyster var. När jag hade lärt mig älska "Protection" (speciellt låten) gick jag vidare till Tricky och hans "Maxinquaye" och det var en ännu större upplevelse. Shit vad jag lyssnade på Tricky. Det är tur att jag redan då var en som brydde sig 100% om musik och 0% om kontext, popkultur och livsstil. I så fall hade jag utan tvekan börjat röka crack.

1998 dödade Massive Attack triphopscenen, som de själva hade skapat, med sitt tredje album "Mezzanine". Det var väldigt långt ifrån atmosfärisk hiphop (tur att Boards of Canadas "Music has the right to children" släpptes samma år!), istället började de med distade gitarrer, arenarockgester och stiliserad ångest. Det fanns några bra låtar från "Mezzanine" - singeln "Teardrop" som väl är deras största hit, och "Exchange" med sitt drömska ljus. Resten var en simtur i kloakerna. "Angel" är visserligen en dramatisk och effektiv låt - men vad är det den uttrycker egentligen? Den är ingen kärlekssång, det är en suicidal sång. Och det värsta är att det bara är teater: det är inget desperat och känsloladdat rop på hjälp, det är bara mörkt smink i en Calvin Klein-reklam. Om valet står mellan Kurt Cobain i flanellskjorta och 3D i solglasögon väljer jag lätt Kurt.

Efter "Mezzanine" hoppade en av trions medlemmar av, Mushroom. Han gillade inte bandets nya musikaliska inriktning. 3D, som fått alltmer inflytande över bandet, gillade å andra sidan inte alls "Protection", avslöjade han i intervjun igår. Han tyckte att den var för slick. Själv tycker jag att det är bandets bästa skiva. Nu är det uppenbart: Mushroom var den coola i Massive Attack, det var han som gillade soft hiphop, han var ingen goth. Efter Mushroom syndafloden.

Med "Mezzanine" blev Massive Attack skitstora. Men under de elva år som gått sedan dess har de inte gjort en enda låt som det går att nynna på. Det blev smärtsamt uppenbart när jag stod där på konserten.

Hur det lät? Tänk er ett The Prodigy med pretentioner, eller ett Rammstein som äter med kniv och gaffel. Just så vidrigt dåliga var de. Den äckliga 3D med sin töntiga "rap". Daddy G som egentligen inte är en vokalist men får vara det ändå för att han är svart. Den hiskeliga gitarristen och den lika hiskeliga basisten, de såg ut som två män som slår ut dina framtänder och biter av din öronsnibb på puben efter fotbollsmatchen. En extremt töntig kille som stod i mitten omringad av en massa syntar och datorer, han hade på sig solglasögon och stod och nickade skallen och "ägde".

Men värst av allt - ja, det här var fan det värsta av allt! - i bakgrunden projicerades diverse budskap upp. Så man hade någonting att vila ögonen på, de fattar ju själva att de inte är så roliga att titta på, nästan all musik är ju förinspelad dessutom. En låt visade följande text: "I Stockholm ikvaell (sic): alkohol - canabis - ecstasy - LSD - peyote - HBG - xanax" etc. Det var så himla pinigt!!! Det var så uppenbart att de ville suggerera fram en stämning av mörker och dekadens och living on the edge. I själva verket var det här ett gäng välmående medelålders miljonärer som spelade för en samling väluppfostrade svenska 30-somethings som gick för att se det där bandet som de lyssnade på när de var unga, för länge sen. Fast ännu mer pinigt var det när de visade en massa citat som innehöll orden "freedom" och/eller "rebellion". Ja, jag tänker inte återge dem, men det var hela skiten, från Horatius till Thomas Jefferson till John F Kennedy till Nelson Mandela till Aung San Suu Kyi. Så himla cheesy. De ville kanske framställa sig som The Clash men det blev mer Bob Geldof. En tredje låt hade det tacksamma texttemat "övervakningssamhället". "The government... will spy... on your every phonecall" och annat som hade passat i ett thrillerfilmmanus författat av Zack de la Rocha. Gott im Himmel. Så töntigt att man inte visste vart man skulle ta vägen.

Jag stod som en idiot och väntade på "Protection", min gamla favoritlåt. Den kom aldrig. De spelade inte en enda låt från den skivan. De spelade visserligen "Teardrop", men den funky rytmen hade bytts ut mot något hackigt och kefft, hela den meditativa känslan gick förlorad, och dessutom hade de slopat pianot. Och det var kul att Martina Topley-Bird - Trickys gamla parhäst - sjöng på den låten, men hon var ju inte Liz Fraser (Martina var även förband, och inte så dum faktiskt - inga gothspyor, bara rhodes och sång). Anledningen till att vi inte gick var att Petter ville höra "Unfinished sympathy". Den kom till slut, som andra extranummer. Den var rätt bra. Det första durackordet på en och en halv timme - jag skojar inte.

Efter det gick jag hem. I skam.

Själva var ju jag och Petter inne på lite mysig 90-talsnostalgi, men problemet är att Massive Attack är ett band som svävar i villfarelsen att de inte har sina bästa år bakom sig. We might not be through with the past, but the past sure is through with us. Jag hade hoppats på att de skulle ha varit ett sånt där band som ödmjukt låter sig förvandlas till ett coverband på sig själva, som Smokey eller The Animals, men så är det inte. De skiter i 90-talet. De spelade nästan bara nya låtar. Och det märkliga var att publiken verkade digga det.

Allt var så konstigt med den där kvällen. Musiken var konstig, bandet som ville spela sån musik var konstigt, publiken som ville lyssna på och zombiedansa till sån musik var konstig. Det konstigaste var att jag var där. Jag, med mitt bultande hjärta och mina teorier om livsbejakande konst. Jag kunde lika gärna typ gått och piercat mig eller något annat naturvidrigt.

Okej, jag är klar nu. Förlåt om det här blev långt. Jag lovar att det inte är hälften så långt som en låt på konserten igår kändes.

these things take time

Som jag skrev igår på twitter: alla som sysslar med media och kritik borde läsa Jan Gradvalls fantastiska artikel om hur Fleetwood Mac-konserten förra helgen behandlades av Sveriges recensenter.

Artikeln var dels än initierad analys av Fleetwood Mac och deras verk. Vissa hipsters kanske gillar gruppen för att de hade ett mysigt kokainsound och att de, till skillnad från andra grupper och artister som tillfälligt hypades under yacht rock-trenden, går att lyssna på utan ett filter av ironi och kontext. Men Gradvall tar upp det substantiella med Fleetwood Mac: relationerna mellan paren som utgjort gruppen, hur dessa relationer skildrats i låttexterna, samt hur dessa låtar och texter behandlats under gruppens konserter. Mycket intressant.

Fast det som var riktigt intressant med artikeln var reflektionerna över hur en rockkonsert recenseras nuförtiden. Jan Gradvall jämförde med hur det är när en Dramatenpjäs recenseras:

"Inom teatervärlden sitter kritikern koncentrerad i en mörk salong och väntar med omdömet tills föreställningen är slut.
Inom rockvärlden sitter kritikern i dag uppkopplad mot Internet under hela föreställningen, delar ut värdeomdömen scen för scen, twittrar och skriver blogginlägg.
Att journalistiken i dag använder Twitter, Facebook och bloggar som hjälpmedel är en självklarhet. Inte minst med tanke på att det numera är på nätet som det största antalet läsare finns.
Men är det en självklarhet att även kritiken ska syssla med det? Vad får realtidsbevakningen för effekt på kritiken?"

Just detta: att det inte är lika självklart för kritiken som för journalistiken att den omedelbara, twittrade publiceringen är Framtiden.

Jag tycker att det finns en poäng med den omedelbara rapportering som man kan få med hjälp av twitter och en mobiltelefon. Men det är just rapportering och ingenting annat - kritik kräver tid, distans och eftertanke. Inte minst kräver det förkunskaper och möjligheten att sätta in saker i ett större sammanhang. Men så blir det inte om ens fokus under en Bruce Springsteen-konsert är att snabbt bestämma om Thunder Road ska få fyra eller fem getingar den här gången.
 
Jag undrar hur det skulle vara om alla litteraturrecensenter rafsade ihop en recension på en halvtimme så fort de slagit igen boken? Blev det tummen upp eller tummen ner? Kul eller trist? Skriv ett stycke om författaren, två stycken om bokens handling, ett stycke om språk och stil och så ett stycke som avslutning. Pang, tjoff, ut med det på tidningens hemsida. Det vore en mardröm om litteraturkritiken fungerade så.
 
För litteraturrecensentens egen skull vore det i och för säkert kul att skriva en kort tweet efter varje kapitel med en spontan kommentar, men det skulle egentligen vara en minnesanteckning - för läsaren/konsumenten hade den informationen bara varit förvirrande. 
 
10:54 MariaSchottenius precis fått hem Lars Noréns dagbok, härligt!
11:05 MariaSchottenius kläder, kläder... är det allt han tänker på?
11:39 MariaSchottenius åh vilket vackert språk Norén har ändå. Alla borde läsa den här boken.
12:15 MariaSchottenius det där han skriver om Leif Zern, det är bara inte sant.
13:21 MariaSchottenius nej nu alltså...
13:29 MariaSchottenius En hink med skit är vad det här är. Ingenting annat.
 
Även utan twitter är det ganska uppenbart att DN:s behandling av Lars Noréns dagbok skrevs i affekt, i stundens hetta, snarare än från kritikens avstånd. Och då gav Schottenius och Zern ändå boken säkerligen väldigt mycket mer tid än vad en rockjournalist ger en konsert med ett band. Eller en skiva.

Jag tycker att det är intressant. Det är inte Fleetwood Mac eller Lars Norén som tar skada av det här, utan kritik-Sverige. Och, i slutändan, konsumenten.

shine blockas


Som de flesta av er känner till ska Big Boi, ena halvan av OutKast, släppa sitt första riktiga soloalbum "Sir Luscious Leftfoot" inom en inte alltför avlägsen framtid. Jag har varit, om inte ointresserad, så åtminstone ganska måttligt upphetsad. Jag har aldrig varit en stor fan av Big Boi. Trots att det är mycket coolare att ha honom som favorit i OutKast - att digga Andre 3000 är ju så förutsägbart och så indielyssnare-som-precis-börjat-lyssna-lite-på-svart-musik-och-bara-gillar-sånt-som-inte-är-så-typiskt-gangsta! - så har jag irriterat mig på hans röst. Bjäbb bjäbb, blubb blubb, han låter ofta som en glad fisk som plaskar omkring i vattnet. Inte särskilt gangsta. Diskripansen mellan den rösten och Big Bois stil i övrigt - dyra bilar, feta fälgar, tatueringar, klassisk hiphopmundering, en strip pole i vardagsrummet - är faktiskt lika påfallande som Andres blandning av gulligt flummig Tomas di Leva-persona och gammeldags groupiemassakrerande rockstjärna.

(Apropå gulligt flummiga människor så kom jag häromdagen på ett problem jag har med Haruki Murakamis "Kafka på Stranden". Den gamla gubben där, herr Nakata. Han är ju mysig och så. Men han är ju Forrest Gump om man tänker efter. Jo, Forrest Gump. Varken mer eller mindre. Det är lite störigt.)

Styrkan med Outkast har för mig alltid varit kombinationen av Big Boi och Andre. De kompletterar varandra, precis som de motstridiga sidorna hos respektive kille reagerar mot varandra och gör dem intressanta. Styrkan med OutKast har också varit att de är så förbaskat musikaliska. Från att inte kunna någonting om musik lärde de sig snabbt trummaskiner, keyboards, arrangemang, ackordföljder och inte minst melodier. Det är lite som Beatles - begåvning tränger igenom ens förutbestämda öde som medlem i en opreviligerad samhällsklass. Genier behöver helt enkelt inte svenska kommunala musikskolan.

Hur som helst. Big Boi har precis släppt en ny låt från sin kommande skiva, "Shine blockas". Den är bra. Jäkligt bra. Gucci Mane är med, vilket gläder mig. De passar så fint ihop. Kombinationen Gucci + Big Boi är som två pusselbitar som hört ihop utan att man tänkt på det, och plötsligt sätts Big Boi i ett annat, mer fördelaktigt ljus. Gucci är ju en ovanlig rappare - munter utan att låta överdrivet glad, tuff utan att låta överdrivet aggressiv, cool utan att låta överdrivet självmedveten, rolig utan att vara en lustigkurre. Det finns i hans texter och i hans allmäna framtoning, men framförallt finns det i hans röst. Jag skrev i Nöjesguiden att han gnuggar den mot beatsen, och så tycker jag att det låter: den är märkligt elastisk, som ett funky gummiband. Och Big Bois röst och image påminner faktiskt väldigt mycket om Gucci Mane. Hade aldrig tänkt på det tidigare.

Men sen är låten väldigt bra över huvud taget. Samplingen är från Harold Melvin & The Blue Notes "I miss you", och det kan ses som en hyllning till "This Can't Be Life", den fantastiska låten från Jay-Z:s "The Dynasty" som var den första Jay-låten som producerades av Kanye West. Den låten har alltid betytt mycket för mig - delvis för att den allra första text om musik som jag fick publicerad i en tidning var en liten artikel om den låten i Gidappa vintern 2000, men mest för att den är så otroligt bra. Nå, "This can't be life" är en väldigt personlig ballad, "Shine blockas" är något annat, en musikalisk motsvarighet till ett stort leende och en drink i handen.

Terapi och fest - två företeelser som är lika (vågar jag säga ordet?) livsbejakande. Det är många soulartister och rappare som fattat detta, att det ena inte är bättre än det andra, att båda behövs. Låtar om stora rumpor och flödande champagne är inte ytliga. De är viktiga. Det fattade till och med Belle & Sebastian, som efter några år tröttnade på att vara kroniskt småmelankoliska på ett klädsamt sätt. En låt som "I'm a cuckoo" är deras motsvarighet till att lämna sorgerna hemma och göra en låt om stora rumpor och flödande champagne (även om deras grej kanske snarare var anorektiska rumpor och billig öl).

De flesta artister är inte lika bra på att göra båda grejerna, men det betyder inte att de som personer inte uppskattar båda typerna av musik. Så tror jag att det är i alla fall. Men även om det inte skulle vara så, även om det finns vissa rappare som verkligen ÄR korkade och verkligen BARA tänker på sex och hostmedicin, så är det all good det med. Deras låtar, om de är bra alltså, blir ju inte mindre (nu kommer det igen) livsbejakande för det.

Fan. Jag som tänkte att det här skulle bli ett kort inlägg, men here we go again. Skit samma. Jag kanske får om möjligt ännu färre kommentarer på det här inlägget än på de föregående, men skit samma. Jag ska inte låta det sänka mig.

Don't block my shine, shawty.

ponyo på klippan vid berget


Jag var och såg Hayao Miyazakis senaste film "Ponyo på klippan vid berget" idag. Jag var beredd på det värsta: att den skulle vara en barnfilm à la "Min granne Totoro" (den Miyazaki-film jag gillar minst) visste jag redan, och både min syster och hennes kollega Niklas Eriksson anser att det är Miyazakis sämsta film.

Jag håller inte med om det. Jag tycker att den är väldigt underskattad.

Det har snackats mycket om att historien har likheter med H.C. Andersens "Den lilla sjöjungfrun". Men det har inte snackats lika mycket om kopplingarna till Wagner. Ponyos riktiga namn är Brünnhilde, hennes pappa är en gud som hon gör uppror mot, och när hon stormar fram i sällskap med sina tusentals systrar (som då förvandlas till jättelika fiskar) har den finurlige Joe Hisaishi tonsatt det med en musik som extremt tydligt blinkar till "Valkyriornas ritt", inledningen till sista akten av Wagners "Valkyrian".

Ponyo/Brünnhilde släpper loss kaos - hon har ingen avsikt att vara destruktiv, men hennes krafter är så enorma. Det är som Miyazaki gör ett inlägg i Wagner-debatten, han ansluter sig till en feministisk tolkning av "Ringen": valkyriornas ritt handlar om triumf och kvinnlig styrka, inte om läskigt krigiska eller (som min lärare i musikvetenskap en gång sa) psykotiska kvinnor. Fast det finns en twist: "kvinnan" är i det här fallet fem år gammal, vilket gör att man får tolka hennes vilda förälskelse mindre som skamlös sexualitet och mer som flammande, hysterisk glädje.

Miyazakis kvinnosyn blir också tydlig i skildringen av Ponyos och hennes pojkväns respektive föräldrars relationer. Pojkvännens mamma har en man som väljer att vara ute och segla istället för att komma hem och umgås med sin familj, och när han ringer och säger att han inte kommer när hon håller på att laga mat blir hon förbannad och förtvivlad. Hon sliter upp kylskåpsdörren, rycker till sig en öl och skummet sprutar när hon ilsket öppnar den. När hon druckit den lägger hon sig apatiskt på sängen. Socialrealism som är top notch. Ett tag senare gör hennes femårige son några trevande försök att trösta henne, varpå hon får så dåligt samvete att hon kastar sig upp, ler ett extremt krystat leende och kramar honom så hårt att han säger aj. "Allt ska bli bra!" säger hon. Ouch. Bra scen.

Ponyos föräldrar är också intressanta. Hennes pappa är tuff mot dottern, men han är en vek man i relationen till hennes mor, en extremt mäktig gudinna som är ändligt mycket mer vis och soft än vad han är. Ett ord från henne och han tiger och anpassar sig. Han är nervös innan han träffar henne, det verkar som om de har något slags distansförhållande, de träffas när hon känner för det. Hennes mildhet och majestätiska uppenbarelse påminner om en tidigare Miyazaki-karaktär, Tea (hette hon så?) i "Porco Rosso". Medan fadern, vresig och hetsig och driven av en bitterhet över hur människorna misshandlar miljön, är en helt ny och väldigt färgstark karaktär.

I filmens centrala scen mixas "Valkyriornas ritt" med sista scenen i Wagners Ringen-tetralogi, nämligen den där Rhen svämmar över och apokalypsen anländer. Gamla testamentets berättelse om Noak spökar också lite, och det som händer dagen efter - när hela världen är täckt av vatten och alla utom en femårig pojke och en femårig flicka tycks ha dött - är otroligt spännande. Tyvärr är det en barnfilm, så den postapokalytiska tragedin uteblir, men slutet är ändå rätt spännande. När de rullstolsbundna gamlingarna pötsligt springer över gräset och skrattar, är det det harmoniska dödsriket eller något annat som skildras? Lite Nangijala-vibbar får man när den femårige hjälten inte vet om Ponyos pappa ljuger eller talar sanning när han vill ta med pojken ner i havsdjupen. Nangijala, eller kanske snarare Goethe och hans "Erlkönig".

Fast det lyckliga slutet får nog tolkas som ett lyckligt slut och inte som något post mortem. Det blir för konstigt annars. Det finns en gräns för hur mycket man kan förändra en film genom tolkning. "Ponyo på klippan vid berget" (bra titel för övrigt) är inte Miyazakis bästa film, men den var verkligen inte dålig. Barn som leker och är glada på film är i regel ganska outhärdliga, och dessa tecknade barn var inget undantag. Riktigt platta och ointressanta var de, framförallt pojken. The verdict: bättre än "Totoro", sämre än "Kiki". Nästa film blir förhoppningsvis ett riktigt mästerverk.