fire!

Publicerat i: recension
I tisdags var jag på en konsert på Hornstull Strand. Jag visste ingenting om bandet, jag ville egentligen bara träffa min vän Love, och han ville verkligen gå dit.

Shit vad glad jag är att jag hängde med.

Fire! hette gruppen och konserten var helt knäckande bra. Det var inte frijazz, det var inte krautrock, men det var någonting någonstans däremellan, mer jazzigt än krautigt kanske. Det var i alla fall fantastiskt. Så intensivt. Så hårt och fritt och vackert.

Jag vill faktiskt inte skriva så mycket mer om det. Det känns liksom privat. Men okej, jag kan säga detta: det var en fantastisk upplevelse. Jag vaggades fram och tillbaka av de mäktiga rytmerna, de monotona bastonerna rullade ut mig på en dödens motorväg, och mitt nackhår restes när saxofonen attackerade som en hord av skenande elefanter. Jag blundade. Jag svettades. Jag var helt inne i musiken. Alla låtar gick in i varandra, som tankar som aldrig avbryts utan bara byter associationsspår. Efteråt var vi helt utmattade, jag och bandet. Jag vet inte hur de andra i publiken kände, men för mig kändes det som att jag hade varit med om något stort. Musikalisk katarsis. Något som inte går att beskriva och inte går att återskapa. Jazz.

Om det är någon musik som man ska höra live så är det väl jazz egentligen. Klassisk konstmusik är fokuserad på noter. Popmusik, och alla tusen förgreningar, är fokuserat på skivor och studioskapade sound. Men jazz är musik som sätter musiker och framförande först och främst. Och det är drömmen om att skapa stor konst i ögonblicket, helt spontant och oplanerat, som driver både jazzmusiker och jazzälskare. Det är de ögonblicken som gör jazzen unik bland andra musikgenrer - det handlar egentligen inte om att göra ett bra solo, utan snarare om att hitta en perfekt ton, ett perfekt tempo, en perfekt samstämmighet mellan musikerna, en känsla som enar de på scenen och de i publiken, en perfekt kommunikation. Alla vill hitta de där ögonblicken (åtminstone alla som tar musik på allvar), och jag tycker att det där sökandet är väldigt sympatiskt. Before quest, did you really know what live was?

Konserten som jag såg med Fire! var full av sökande. Trummisen Andreas Werlin är även trummis i Wildbirds & Peacedrums, basisten Johan Berthling är med i Tape, och saxofonisten/keyboardnoiseskaparen Mats Gustafsson är tydligen känd i jazzkretsar. Det som är intressant med detta är att det här bara var deras andra konsert ihop! Tillsammans skapade de en best som var det största jag sett sedan Seun Kuti & Egypt 80. Äh, det här var faktiskt större. Naknare, rakare, ärligare. Det var därför jag var tvungen att blunda ibland; det blev för personligt. Den plats som musiken tog mig till vill jag inte besöka tillsammans med vem som helst.
Kommentera 7

Det har varit mycket natur den senaste helgen. Nej, jag har naturligtvis inte varit ute i naturen. Vad trodde ni? Men jag har lagt vantarna på en ny svensk roman som heter "Naturen" och det är alltså inte bara en snygg titel, utan det är en bok som faktiskt behandlar natur, såväl människans natur som förhållandet till allt det där organiska och sjuka som kallas för naturen. Jag läste den i våras i ett virrvarr av word-dokument, men jag ser fram emot att läsa den igen. Författaren är en 29-årig debutant. Hon heter Caroline Ringskog Ferrada-Noli.

Igår var det en intervju med Lars von Trier i DN. Hans senaste film "Antichrist" handlade ju väldigt mycket om naturen. Det är en fantastísk film - årets bästa om du frågar mig. Och Lars von Trier är så himla bra. "Jag är fascinerad av romantikens idé att det är melankoliker som bär på de största visionerna. Men sedd ur ett biologiskt perspektiv - vad i helvete ska ett djur ha melankoli till? Om en planet är på väg att krascha mot jorden - vem fan bryr sig då om Beethoven?" Det är de konstnärer som har det här dubbla perspektivet, som är hejdlöst romantiska och går all in i en estetisk vision samtidigt som de har fötterna på jorden och inte fjantar omkring i en drömvärld där det inte finns samhällsproblem och död, det är de jag beundrar mest.

Senare på dagen gick jag och Caroline på Caspar David Friedrich-utställningen på Nationalmuseum. Den var jättebra (tur det, så mycket som jag hade hypat upp den för mig själv genom att läsa den flod av recensioner och essäer som kommit på sistone). Det fanns en period av mitt liv då jag tyckte att all konst före 1850 borde brännas, men det var ett tag sen nu. Det finns ju lanskapsmåleri och landskapsmåleri (och det finns ju Botticelli... men det är ett annat spår). Friedrich målade inte landskap, han målade liksom luften som fanns på en viss plats vid ett visst tillfälle. Han fångade stämningen, och stämning har ingenting att göra med stumma landskap men desto mer att göra med människan som befinner sig där, just då, med de tankarna, med de erfarenheterna. Så det var mycket kontemplation och melankoli, och det var fett. (Och så var det en och annan båt som kanske inte var fullt så fet.) Men de kanske allra bästa tavlorna var de som tog ett steg ifrån naturen, de som var så långt ifrån vackra landskap som man kunde komma. De som hade en annan mystik, en annan laddning. Som den med katedralen i skogen, eller min absoluta favorit, "Två systrar på en terass vid hamnen" som syns här ovan. Den var bara så mäktig på ett svårförklarligt sätt. Den var liksom Debussy.

På söndagskvällen gick jag på bio och såg den skamlöst naturromantiska filmen "Man tänker sitt". Jag hade på känn att den inte skulle vara fullt så bra som vissa recensenter fått den till (5/5 i DN! 5/6 i SvD!), men jag ville ändå se den eftersom jag trodde att den skulle vara rätt bra, och jag ville se den på bio eftersom fotot verkade vara en så stor del av filmen. Well, jag är glad att jag såg den för den var väldigt fin rent visuellt. Men jag tyckte ändå att den var lite fattig på substans. Alla de här Thoreau-citaten balenserade hela tiden på gränsen till det konstskoleduktiga och krystade, och ofta hamnade man på fel sida av gränsen. Och handlingen, jag vet inte. Nu är ju det här inte en film där handlingen är allt, men jag köper inte det som argument för att handlingen inte är viktig. Den hade en handling. Det fanns karaktärer och relationer och kronologi och framåtrörelse, så den får ingen konstprojekt-carte blanche.

Handlingen var denna: fyra olika män i olika åldrar som inte känner varandra och aldrig träffas - Sebastian, Johnny, Anders och Mischa - passar inte riktigt in i de respektive roller som livet gett dem, de passar inte in i svenniga Falkenberg och de krav som samhället ställer på dem. Konflikten är inom dem själva. Och lösningen är densamma för samtliga: att söka sig till vattnet. Vattnet symboliserar något, oklart vad, och inger hopp, oklart varför. Problemet med handlingen är att det känns lite ytligt och konstruerat, den här motsättningen mellan tragiska konforma inskränkta svenniga människor å ena sidan, och misanpassade känsliga själar å den andra. Är alla i Falkenberg eller liknande städer verkligen onda och/eller korkade? Och om det nu skulle vara så, är det bästa man kan göra av situationen verkligen att gå ner till ån? Det är en romantisk men lite simpel tanke. Lite ytlig. "Den helande naturen" etc. Man köper inte det, för det finns en verklighet som består av hyror, blöjor, jobb och skola. De fyra männens (den enda kvinnan i filmen som hade en framträdande roll var Sebastians osympatiska mamma) respektive uppror blir därför lite snopna och patetiska. Och filmen slutar med en sorts falsk upplösning.

Trots detta: ändå rätt bra film. Bra för att vara svensk. Otroligt vackra bilder. Väldigt fin musik av Erik Enoksson. Jag hoppas regissör-/manusförfattarduon Fredrik Wenzel och Henrik Hellström anstränger sig lite mera med manuset nästa gång bara. Det är det som är skillnaden mellan dem och Jesper Ganslandt: han är extremt fokuserad på handling och relationer och på att det ska vara trovärdigt. Man kan inte göra en scen bara för att den är snygg eller för att den framstår som meningsfull ryckt ur sitt sammanhang. Ganslandt förstår det (liksom Johan Kling och Ruben Östlund). Jag tror att "Apan" är en fulare men bättre film än "Man tänker sitt".

PS helgen handlade förutom om naturen väldigt mycket om det kalla kriget. Dels Gucci Manes mixtapetrilogi "The Cold War" (bestående av delarna "Guccimerica", "Great Brrritain" och "Brrrussia") som jag lyssnat mycket på, dels Alfred Hitchcocks kalla kriget-thriller "Foreign Correspondent" från 1940 som jag såg i lördags (bra film!). Och kalla kriget-myset fortsätter om tjugo minuter, när SVT visar ett tv-program baserat på Stig Dagermans "Tysk höst".
Kommentera 0

Thinkin' 'bout a masterplan - but ain't nothing but sweat inside my hands

Nej, den har inte kommit än. Men snart! Någon gång i november! Oh my God (no pun intended) vad jag är peppad!

Jag vet inte hur många som älskar Rakim idag. Han är inte snygg, han har en röst som en tjurig gammal bock och han är äkta konstig ibland i sina texter. För mig kommer han dock alltid vara där uppe med Biggie och Kool G Rap, i den absoluta toppen. Han har rytmisk intuition som Art Blakey och hans rim är varken tillkrånglade eller klichétyngda.

Rakim är numerolog (skivan, "The Seventh Seal" som givetvis är hans sjunde, skulle från början släppas den 7/7 -07 - tyvärr var det en lördag!). Han är också intresserad av religion och andlighet. Han diggar mystik i allmänhet, helt enkelt - lite sådär Dan Brown-mysigt. Existentiella frågor diskuteras inte i Rakims texter (kanske för att han inte har självförtroende nog att ta upp sånt, även om han tänker mycket på det?), men han blandar gammeldags gatusmart rap med en och annan outgrundlig metafor. Inte som Wu-Tang Clan när de är som flummigast och bara öser ur sig storslagna knasigheter. Mer jordnära och allvarlig. Jag älskar hans allra första textrad i hans allra första låt, "Eric B is president" från 1986:

I came in the door
Said it before

Varför står han i dörren? Vilken dörr? Sagt det förut, vad har du sagt förut? Vad är detta?

Resten av versen handlar om att rappa, hur oemotståndlig mikrofonen och anteckningsblocket är för den unge Rakim (han var 18 år när låten gavs ut). Den är också bra, men det är de här inledningsorden som är unika. De skiljer sig så markant från all hiphop från den tiden (och de skiljer sig också från det mesta som görs idag), för de utmanar lyssnarens fantasi. Textraden är inget fyndigt skämt, inget skryt, ingen attack. Bara en bild, en känsla.

Medan alla från LL Cool J till Public Enemy till NWA till De La Soul var extremt extroverta artister var Rakim otroligt hemlig. Det gillar jag. Hans integritet gick före allt (tills han gjorde en låt tillsammans med Jermaine Dupri 1999, han var väl ovanligt pengahungrig då). I en låt från 1990 förklarar han hur det ligger till: "One thing I don't need is a spotlight / cause I already got light". Klart som korvspad. Rakim behövde ingen, han hade fullt upp med sina grubblerier och siffror och bilder. Det var först efter att ha gjort musik i 13 år som han gick med på att göra duetter med andra rappare. Det låg inte i hans natur, han var en ensamvarg.

Jag vet inte hur bra "The Seventh Seal" kommer att bli. Sorgligt nog bestämde sig Rakim för att inga av de låtar han spelade in med Dr Dre i början av årtiondet ska komma med på skivan. Jag gissar att det är för att de skulle sticka ut för mycket - Dr Dre ville ju att Rakim skulle vara bara en cool gatusmart rappare, så nära sina egna drömmar om hur balla alla var i New York på 80-talet. Så därför är de få inspelningar som man hört från denna tid ganska simpla - som Rakims inhopp på Jay-Z:s "The Watcher 2" eller Truth Hurts "Addictive". Och Rakim gjorde givetvis det där skitbra, men han tyckte kanske att det var för begränsande.

Needlz-producerade "I walk these streets" som gästas av Maino är i alla fall en bra låt. Den släpptes nyligen. Så jag håller tummarna. Det är ju ändå Rakim.

I ain't no joke - I used to let the mic smoke
Now I slam it when I'm done and make sure it's broke
Kommentera 4
Visa fler inlägg