När DN launchade ett gäng bloggar i våras - "Kom igen nu!" (knuff!) (knuff!) "Vi kan inte vara såhär efter!" (knuff!) - var den största behållningen inte bloggarnas texter (plöj igenom dem en förmiddag, och du går till badrumsskåpet i jakt på stryknin), utan att varje bloggare hade ett litet fotografi på sig själv. Aha! Äntligen fick man se den bittra sanningen, man fick se exakt hur förskönande Stina Wirséns byline-illustrationer är.

Jonas Thente: man tror att han är en tuff hunkig Jocke Berg-lookalike, men han är en got i en hoodie.
image101 image102


Helena Lindblad: man tror att hon är en sval femme fatale, men hon är käck och go' (och rätt snygg).
image103 image104


Ulrika Kärnborg: man tror att hon är hot men har lite konstiga ögon, och hon har lite konstiga ögon.
image105 image106


Martin Nyström: man tror att han ser normal ut, men han ser ut som en fräsig medelålders jazzkatt. Och vad hände med allt det där håret?
image107 image108


Niklas Wahlöf: tyvärr lyckades jag inte få tag på hans byline-illustration, men alla vet ju att han ser otroligt hunkig och fräscht maskulin ut på den. Så här ser han ut i verkligheten.
image109
Observera Andres Lokko-greppet att kapa av överdelen av huvudet så att man inte ska se exakt var hårfästet slutar.


Susanne Möller: här är det intressant, för i byline-illustrationen (som jag inte heller fick tag i, förlåt) ser hur väldigt plain och tråkig ut. Antagligen var de tvungna att fula ner henne - hon passar ju inte in i DN-normen, hon är en ung och skitsnygg tjej!
image110
Om hon hade fått se ut så på sin tecknade byline så hade alla andra blivit gröna av avund, kanske hade hon blivit tvungen att sluta på DN. Det funkar inte att vara yngst på redaktionen, skriva om tv-spel, och se bättre ut än samtliga litteraturkritiker. Hierarkin måste försvaras. Hence: en ful jävla bildbyline. Stackars Susanne Möller.


While we're at it: Anakin Strage
image111 image112


Nina Björk (den enda personen som faktiskt liknar sitt porträtt):
image113 image114

En sista grej angåenge DN-bloggarna bara. Jonas Thente skriver faktiskt mycket bättre än alla andra, helt enkelt för att han skriver så bra, alltid. Jag gillar honom. Läste ni hur han förvandlade två bokrecensioner till en diskussion om manligt och kvinnligt skrivande häromdagen? Vackert. Det finns ett inlägg på hans blogg som är fruktansvärt roligt, det har rubriken "Ibland finns det värre mail än hatmail" och lades upp 29 maj. Check the fly shit out: http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=2786
Kommentera 8
Jag har en feting på digfi: http://www.digfi.com/default.aspx?id=10949. Handlar om hur göttigt det är just nu med all bra R&B och alla producenter. Inkl. en bild på Rodney Jerkins innan han gick ner i vikt. Check it out!
Kommentera 0
image100
Fools rush in where angels fear to tread
And so I come to you my love,
My heart above my head
Though I see the danger there
If there's a chance for me, then I don't care

Fools rush in where wise men never go
But wise men never fall in love
So how are they to know
When we met, I felt my life begin
So open up your heart and let this fool rush in

Den bästa svenska samlingsskivan som givits ut under 2000-talet är Jan Gradvalls första Feber-utgåva, två cd-skivor fulla med fantastiska standards. Ypperlig sommarmusik - smooth, romantisk och glamourös. Jag kommer ihåg sommaren efter att samlingen givits ut, jag låg på en filt i St Lars-parken och läste Hemingway och lyssnade i min cd-walkman. Typ varje dag. Det var gött.

Jan Gradvall listade som "årets insikt" 1997 att Johnny Mercer var världens bästa låtskrivare, punkt slut. Intressant, med tanke på att Mercer oftast nöjde sig med att skriva enbart texten till låtarna (undantagen är "Dream" och "I wanna be around" som han skrev både text och musik till, båda två fantastiska, fast till skillnad från Janne föredrar jag The Pied Pipers version av "Dream"). Värderar Jan Gradvall text högre än musik? The nerve! Obs skämt. Men jag gör nog inte det. Å andra sidan är Johnny Mercers texter ofta inte bara tjusiga i sig, utan verkligen kongeniala till melodin. "Moon River" - klart att den vaggande musiken ska handla om en drömsk flod! "Come rain or come shine" - så snyggt orden följer melodins dramatik! Osv.

Jag älskar standards. Inte alla standards såklart, men det finns många låtar från 1930-, 40- och 50-talet som har melodier som är som ristade i sten, så självklara, så starka, så bra. Det är det ena. Det andra är själva inspelningarna, med artister som Ella Fitzgerald eller Fred Astaire. Fantastiska produktioner - som stora lyxiga tårtor, som bröllop. Jag kanske aldrig kommer att dricka Manhattans iförd smoking på en takvåning i, eh, Manhattan. Men jag kan lyssna på Fred Astaires inspelning av Irving Berlins "Cheek to cheek" och känna att jag gör det. Eskapism: det största som kultur kan ge oss.
Kommentera 6
Visa fler inlägg