stina wirsén, de åldrande skribenternas frälsare

När DN launchade ett gäng bloggar i våras - "Kom igen nu!" (knuff!) (knuff!) "Vi kan inte vara såhär efter!" (knuff!) - var den största behållningen inte bloggarnas texter (plöj igenom dem en förmiddag, och du går till badrumsskåpet i jakt på stryknin), utan att varje bloggare hade ett litet fotografi på sig själv. Aha! Äntligen fick man se den bittra sanningen, man fick se exakt hur förskönande Stina Wirséns byline-illustrationer är.

Jonas Thente: man tror att han är en tuff hunkig Jocke Berg-lookalike, men han är en got i en hoodie.
image101 image102


Helena Lindblad: man tror att hon är en sval femme fatale, men hon är käck och go' (och rätt snygg).
image103 image104


Ulrika Kärnborg: man tror att hon är hot men har lite konstiga ögon, och hon har lite konstiga ögon.
image105 image106


Martin Nyström: man tror att han ser normal ut, men han ser ut som en fräsig medelålders jazzkatt. Och vad hände med allt det där håret?
image107 image108


Niklas Wahlöf: tyvärr lyckades jag inte få tag på hans byline-illustration, men alla vet ju att han ser otroligt hunkig och fräscht maskulin ut på den. Så här ser han ut i verkligheten.
image109
Observera Andres Lokko-greppet att kapa av överdelen av huvudet så att man inte ska se exakt var hårfästet slutar.


Susanne Möller: här är det intressant, för i byline-illustrationen (som jag inte heller fick tag i, förlåt) ser hur väldigt plain och tråkig ut. Antagligen var de tvungna att fula ner henne - hon passar ju inte in i DN-normen, hon är en ung och skitsnygg tjej!
image110
Om hon hade fått se ut så på sin tecknade byline så hade alla andra blivit gröna av avund, kanske hade hon blivit tvungen att sluta på DN. Det funkar inte att vara yngst på redaktionen, skriva om tv-spel, och se bättre ut än samtliga litteraturkritiker. Hierarkin måste försvaras. Hence: en ful jävla bildbyline. Stackars Susanne Möller.


While we're at it: Anakin Strage
image111 image112


Nina Björk (den enda personen som faktiskt liknar sitt porträtt):
image113 image114

En sista grej angåenge DN-bloggarna bara. Jonas Thente skriver faktiskt mycket bättre än alla andra, helt enkelt för att han skriver så bra, alltid. Jag gillar honom. Läste ni hur han förvandlade två bokrecensioner till en diskussion om manligt och kvinnligt skrivande häromdagen? Vackert. Det finns ett inlägg på hans blogg som är fruktansvärt roligt, det har rubriken "Ibland finns det värre mail än hatmail" och lades upp 29 maj. Check the fly shit out: http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=2786

r&b-talibanen strikes back

Jag har en feting på digfi: http://www.digfi.com/default.aspx?id=10949. Handlar om hur göttigt det är just nu med all bra R&B och alla producenter. Inkl. en bild på Rodney Jerkins innan han gick ner i vikt. Check it out!

sommarmusik, del 1: standards

image100
Fools rush in where angels fear to tread
And so I come to you my love,
My heart above my head
Though I see the danger there
If there's a chance for me, then I don't care

Fools rush in where wise men never go
But wise men never fall in love
So how are they to know
When we met, I felt my life begin
So open up your heart and let this fool rush in

Den bästa svenska samlingsskivan som givits ut under 2000-talet är Jan Gradvalls första Feber-utgåva, två cd-skivor fulla med fantastiska standards. Ypperlig sommarmusik - smooth, romantisk och glamourös. Jag kommer ihåg sommaren efter att samlingen givits ut, jag låg på en filt i St Lars-parken och läste Hemingway och lyssnade i min cd-walkman. Typ varje dag. Det var gött.

Jan Gradvall listade som "årets insikt" 1997 att Johnny Mercer var världens bästa låtskrivare, punkt slut. Intressant, med tanke på att Mercer oftast nöjde sig med att skriva enbart texten till låtarna (undantagen är "Dream" och "I wanna be around" som han skrev både text och musik till, båda två fantastiska, fast till skillnad från Janne föredrar jag The Pied Pipers version av "Dream"). Värderar Jan Gradvall text högre än musik? The nerve! Obs skämt. Men jag gör nog inte det. Å andra sidan är Johnny Mercers texter ofta inte bara tjusiga i sig, utan verkligen kongeniala till melodin. "Moon River" - klart att den vaggande musiken ska handla om en drömsk flod! "Come rain or come shine" - så snyggt orden följer melodins dramatik! Osv.

Jag älskar standards. Inte alla standards såklart, men det finns många låtar från 1930-, 40- och 50-talet som har melodier som är som ristade i sten, så självklara, så starka, så bra. Det är det ena. Det andra är själva inspelningarna, med artister som Ella Fitzgerald eller Fred Astaire. Fantastiska produktioner - som stora lyxiga tårtor, som bröllop. Jag kanske aldrig kommer att dricka Manhattans iförd smoking på en takvåning i, eh, Manhattan. Men jag kan lyssna på Fred Astaires inspelning av Irving Berlins "Cheek to cheek" och känna att jag gör det. Eskapism: det största som kultur kan ge oss.

electric guitars

Apropå band som man inte lyssnar på men ändå inte kan sägas vara värdelösa: Beatles. Ärligt, jag känner mig lite trött på att vara slentrianallergisk mot Beatles, har varit det i tio år nu (innan dess älskade jag dem förbehållslöst). Visst, soundet på alla deras skivor är extremt platt och tråkigt, ganska många låtar är plain dåliga, och man hatar dem av princip eftersom de är ansvariga för masspsykosen "man kan starta ett kefft band och göra lika bra musik som det hade blivit om ett skivbolag hade anlitat en grym låtskrivare, en grym producent och en artist med en grym röst". Ja, don't get me started. Men ändå, de hade ändå något. Något utöver "ett behov av att uuutvecklas, pröva nya saaaker". Who gives a fuck about sitarer och hej-och-hå-körer och en-låt-i-låten ("A day in the life"). Det som finns kvar är melodierna (vissa låtar har till och med okej texter, åtminstone delvis), och de bästa är fortfarande bra.

Topp 5 Beatleslåtar (a.k.a. topp 5 Beatleslåtar som man över huvud taget kan lyssna på):
1. Yes it is
2. I'm only sleeping
3. You've got to hide your love away
4. Something
5. Eleanor Rigby

OK en till:
6. Girl

Det jag skulle komma till var egentligen att jag börjat omvärdera den elektriska gitarren. Precis som det känns klyschigt (för att inte säga slappt) att avfärda Beatles som "fienden", känns det lite för enkelt att hata all användning av elgitarrer. "Antirock"-hjältarna The Tough Alliance har själva fattat det, och de har med snygga diskreta elgitarrer (eller syntljud som låter VÄLDIGT mycket som elgitarrer) på många ställen på det senaste albumet, bland annat i refrängen till "First class riot". Och jag gillar det. Elgitarrer är årets instrument. Har jag för övrigt sagt att jag omvärderat skivan? Den är skitbra. Älskar alla låtar. TTA är lite som Beatles, man kan tycka vad man vill om dem, men man kan inte fronta på deras melodier.

alex james och den svenska midsommaren

image99
OK jag ska inte tjata om Oxford, men jag var i alla fall på en skitfet bokhandel där som hette Blackwell & Co. De hade fem våningar av treats, de hade allt, jag var sugen på att köpa John Kennedy Tooles "Dumskallarnas sammansvärjning" i originalspråk (mest för att läsa hur de taffligt översatta slanguttrycken - "oj voj!" - ser ut), men min snålhet tog som vanligt överhanden. En soft grej annars var att man kunde sitta i stora sköna fåtöljer och provläsa böcker hur länge man ville, och jag satt väldigt länge med en bok som stod framställd: Blur-basisten Alex James nya självbiografi.

Blur alltså. De har fått oproporionerligt mycket erkännande såhär i efterhand, bara för att a) Damon Albarn har fått god smak de senaste åren och b) det har gått upp för folk precis hur värdelösa Oasis var, vilket gör att "motståndarna" Blur framstår som bra. Hur bra var Blur egentligen? Jag kan komma på tre (3) låtar med dem som fortfarande kan sägas ha någonting: "Chemical world", "This is a low" och "Coffee and TV". Inte för att jag har lust att lyssna på någon av dem just nu, men ändå. Bra melodier osv. En miljon gånger bättre än låtar som "Parklife", embryot till Mike Skinners brott mot mänskligheten.

Alex James bok var ändå rätt underhållande, inte minst när han berättade om när Blur åkte till Sverige sommaren 1993 för att spela på Hultsfred. "Everything was so fresh and clean", han går igång på naturen och vattnet och skogen, de nördiga svenskarna som har koll på bandets b-sidor, och på midsommarfirandet som ägde rum samtidigt som festivalen. De blev helt fascinerade av "Små grodorna" och spelade en improviserad cover av den när de gjorde sin konsert, och alla i publiken gick bananas. Hur kan man bli fascinerad av "Små grodorna"? Det krävs nog att man inte kan svenska och att man inte gått på dagis i Sverige. Själv är jag fortfarande allergisk.

Däremot hade jag en väldigt trevlig midsommar igår, vi gick till en fest där vi dansade runt en inomhus-midsommarstång till tonerna av Mobb Deeps "Drink away the pain". När den kom på - det var inte jag som skötte musiken - blev jag så lycklig att jag nästan var tvungen att nypa mig i armen.


PS Apropå Hultsfred - börjar det inte bli lite tröttsamt hur A. Lokko skriver samma krönika år efter år om hur mycket han föraktar festivaler och hur mycket han avråder folk från att åka till dem? Whatever liksom, det är ju ganska självklart vad festivaler går ut på och att det inte är något för anständigt folk. För övrigt noterar jag att F. Strage åkte tillbaka till Hultsfred i år igen för att rapportera och gnälla, trots att han högtidligt lovade förra året att aldrig mer åka dit utan istället stödja Hoodsfred. Vad hände? Kanske är det DN-chefen som har sista ordet när det kommer till kritan (jag föreställer mig F. Strage säga "yes, master" med resignerad Darth Vader-röst). Kanske är det bara så att Hoodsfred och Gringo är sååå 2006.

(what's the story) keffa brödnamn?

image97image98
Livsmedelsbranschens motsvarighet till kinesiska tecken som tjejer tatuerar in i svanken är de färdigskivade limporna. De heter saker som "Leva", "Längtan", "Njuta" och "Äntligen". Liksom... va?! Vad menas? OK att namn som "Rågrut" eller "Fullkorns Plus" inte låter så kittlande. Men ändå. Är det inte lite att ta sig själv på för stort allvar att som produktansvarig på Pågen AB döpa den senaste brödsorten till "Längtan"? Vad kommer härnäst, "Sanning", "Mening" och "Andlighet"? I och för sig var det inte mycket bättre när man växte upp. Då hette bröden saker som "La Puta" (horan, på spanska) och "Ekonomifranska" (låter som en högskolekurs).

myten om den svenska överklassen

image96
(Bilden är ett montage)

OK, sista spiken i kistan nu. Det keffaste med fjolårets debatt om "högkultur" och "lågkultur", som egentligen bara var en förlängning av ett svenskt indie-romantiserade av värdig överklass, är att den byggde på ett absurt missförstånd - att de svenska överklasskids som svinar på Stureplan inte är "äkta" överklass, att det bara är Nya Pengar. Att det finns en annan svensk överklass, en mer klassisk och kultuverad, refined, aristokratisk, något som går att romantisera (hej Björn af Kleen).

Men finns denna verkligen? Jag säger som Håkan sa igår när vi snackade om det här: ge mig empiriskt bevis, tack.

Är det överklassen som går på opera? Eller är det den akademiska medelklassen, de som går igång på humaniora, de som aldrig röstar blått? Den "högre" kulturen ägs inte av den högre klassen. Inte i Sverige. Det här är inte 1920-tal, det här är inte Brideshead.

I Oxford möttes jag av en absurd syn: kidsen som gick ut, de som klädda i frack promenerade ut från tentamensbyggnaden efter det tredje årets sista tenta, möttes av kamrater som gratulerade dem genom att slänga tårtor, ketchup och annan mat över dem. Tydligen är det en tradition. På gatan kunde man sedan se ett trail of filth som bestod av mjöl, sauerkraut, spyor och kondomer. På kullerstenen mellan en borg från 1100-talet och en vacker kyrka från 1400-talet. Oxford finns, det är en plats som existerar. Men vilka är det som går där? Det finns ett enda college för studenter som inte kommer direkt från gymnasiet (det var där jag hängde). Men de andra är fulla av rika snorungar som suckar sig igenom tre år av latin och filosofi med två mål: att bli full på fredag och att få ett fett jobb på en bank efter de tre åren på Oxford. De går inte och hör stråkkvartetter framföra Schumann. De häller mjöl, ketchup och öl över varandra.

Sverige då? Här finns inte ens ett Oxford. Här finns Lunds Universitet, där alla studenter som drömmer om Stureplan går till Malmö Nation. Det är lika många adliga där som såna som "bara" varit rika i en generation tillbaka. Alla är lika mycket överklass, alla är lika keffa och ointresserade av kultur. Nej, det finns ingen överklass att romantisera, det enda som finns är svunna tider. Och det finns ett ord för det: nostalgi.

hemma

image94
Nicholas i Oxford. Jeeves skymtar i bakgrunden, Wooster tog bilden.


image95
Nicholas på Sicilien. Som synes tog jag av mig peruken i detta homofobiska land.

Back in business! Idéerna till blogginlägg har passerat revy i mitt huvud med febrig frenesi de senaste cold-turkey-på-internet-veckorna. Jag har givetvis glömt det mesta, skönt nog. Jag säger som Wyclef i "Another one bites the dust": I need a break, uh. Men nu är den breaken över.

Jag ska inte tråka ut er med att berätta om mina reseupplevelser. Men en sak måste jag säga någonting om, och det är guideböcker. Åh jag älskar reseguider, det är en genre som inte är to be frowned upon. Goethe skrev ju en om sin Italienresa (han var för övrigt i Tarormina, där den nedre bilden är tagen). Men jag hade inte med mig den utan istället en asknäpp "Topp 10 Sicilien"-bok. Den var helt nuts. Bestod bara av listor! Topp 10 städer, topp 10 sevärdheter, topp 10 historiska händelser, topp 10 erövrare, topp 10 beståndsdelar i ett doriskt tempel, osv osv. Trevligt, men knappast särskilt praktiskt. Det var ju inte så att man tänkte "ah, nummer 1 på listan över Siciliens bästa restauranger ligger i den där stan, jag åker väl dit ikväll, och imorgon tar jag mig till Palermo på andra sidan ön där nummer 2 på listan ligger". Det stod bara små snuttar om varje grej, och ofta dök samma tips upp flera gånger (Cefalù där jag bodde finns exempelvis med både på "topp 10 byar och småstäder", och på "topp 10 nordöstra Sicilien" 50 sidor senare). Det var en läskigt metodisk bok. Jag menar, jag hade kunnat skriva den.

Oxfordlektyren var mer underhållande. Jag hade med mig "Oxford", skriven av William Gaunt 1965, det var en kille som pluggade i Oxford precis efter första världskriget. Hela boken är full av hämningslös nostalgi och avsky för allt som har med modernitet att göra (han stavar "today" som "to-day"). I mitten av 60-talet hade Gaunt uppenbarligen inte riktigt accepterat att bilar ska få finnas till, och denna attityd smyger sig på överallt i boken. Samtidigt skriver han lyriskt om stadens skönhet, vilket gör boken till en angenäm följeslagare. Såhär beskriver han den botaniska trädgården: "To sit on a summer's day on the grassy margin that borders the Cherwell where the swans glide with leisurely dignity, or by the dripping fountain of the lily-pool, is to be transported into a kind of paradise seemingly remote from the twentieth century - which in fact is no farther away than the traffic-thronged crossing of Magdalen Bridge." Traffic-thronged! Man kan riktigt se bitterhetens saliv rinna från hans mungipa. Stor humor.

i am the fly, i am the fly, fly in the, fly in the ointment

Wassup. Kom hem från Oxford i morse, det var underbart där. Tyvärr hinner jag inte berätta så mycket om det, eftersom jag ska gå och lägga mig nu, gå upp klockan tre och några timmar senare sätta mig på ett plan till Sicilien. I'm international, bell-ringing, down town swinging. Hur som helst, tre insikter från Oxford:
* att åka punt längs the Cherwell en vacker junieftermiddag kan vara det bästa denna jord har att erbjuda
* Pimm's & lemonade är fruktansvärt gott, smakar som Trocadero = dryck för barn = dryck för mig
* The KLF:s videos är FRUKTANSVÄRT roliga.

nu drar jag till oxford

image93
Morse och Lewis, back in the day.

Ofta vill man skriva om historien; ibland är det faktiskt möjligt. Imorgon bitti tar jag ett Ryanair-plan till England, är i Oxford hela helgen och kan därefter glömma den lika snopna som sorgliga Easyjet-incidenten i våras. Ska bli gött. Det är ju på sommaren som botaniska trädgården är fin dessutom. Jag har laddat min mp3-spelare med "Vauxhall and I", "Five leaves left" och "So tough", ja till och med några låtar från Suedes "Sci Fi Lullabies". Ett billigt knep? Damn right, ett Englandspepp är inte så lätt att locka fram för en bloke-hater som undertecknad, min hjärna behöver viagra. För att klara mig från flygplatsen till Oxford alltså. När jag väl är där kan jag andas ut, prata latin och inspektera Petters senaste strumpor. Ah, det blir nog bra det här. Vi hörs.

yalla-konspirationen

image92
Min obligatoriska färdkost när jag åker X2000 mellan Malmö och Stockhom är en frukt och en drickyoghurt, även känd som Yalla, en ordvits som någon på Arla-kontoret kläckte ur sig för fem år sen och som inte känns så himla fyndig idag. Hur som helst, det är gott och billigt (20 spänn), all good. Men. What's up med de knäppa smakerna de kör med?

* Ananas/Guanaba/Vanilj
* Hallon/Granatäpple/Guarana
*Jordgubb/Lime
*Pitanga/Passionsfrukt/Mango
*Tranbär/Jordgubb/Itchi

Don't get me wrong, jag älskar granatäpple och är i allmänhet hyfsat liberal när det gäller frukt. Jag är glad att vi inte lever på 80-talet när det enda som fanns var jordgubb och "skogsbär". Men vad är grejen med att mixa ihop tre fruktsmaker per Yalla, varav minst en är fullkomligt okänd för ye average Pressbyrånkund? Jag tror jag vet varför: för att komma undan. Tänk själva - om en Yalla bara hade haft smaken "Hallon/Granatäpple" hade man varit mycket mer kritisk, "smakar det här verkligen granatäpple?" liksom. Men i och med att de slängt in guarana, whatever that is, så vågar man inte säga ett knyst. Om det inte smakar som man tror att det ska smaka så måste det ju bero på guaranan. Såklart. Jag har ju ingen aning om hur guarana, eller guanaba, eller pitanga eller itchi smakar! Så det är fritt fram för Arla att slänga i emegulerignsmedel, E122 och diverse extrakt och lura oss, de kommer ju undan, vi vet ju inte hur det ska smaka. Ha! Men nu har jag gemomskådat dem. Arla alltså... äkta hustlers.


döda den biografiska tolkningen

Jenny Damberg ringde mig häromdagen för en intervju om kickers/hipster-fejden. Det publicerades i gårdagens SvD, vet inte om ni läste det, det finns inte på nätet och kanske lika bra det. Note to self: undvik intervjuer. I en intervjusituation ska man alltid vara the interviewER och inte the interviewEE. Varför? För att den som skriver är den som har makt. Det som finns citerat av mig i tidningen är inte representativt för det hon intervjuade mig om, vilket var hur hiphop och soul behandlas på ett annat sätt än annan pop i svensk musikjournalistik. Men skit samma.

Det som finns i tidningen är typ att jag säger att indiemänniskor är medelklass. Det var ett svar på en direkt fråga: "vilken klass har de här indiemänniskorna?". Klart de är medelklass, precis som jag är medelklass, precis som Mingus är medelklass. Skit samma, det är inte det som är grejen. Hela den här äktehetsdebatten... jag fattar inte hur folk pallar göra biografiska tolkningar. Det är så omodernt och så ointressant. Fatta: att en låt eller en text kan vara bättre/ligga på en annan nivå än en annan låt eller text, eller hur man tolkar innehållet, det har absolut ingenting att göra med upphovsmannen/kvinnan och dennes ursprung, om det är medelklass eller blod svett och ghettotårar eller whatever. Nej, det bestäms av andra faktorer: låten eller texten i sig.

"Kär i en kickers" har en bättre text än "Kär i en hipster" - inte för att hiphop per definition är mer "äkta" än annan musik, utan för att Mingus skrev en bättre text än Hanna Fahl. Att texten är bättre beror inte på att det är finare att gilla kickers än att gilla hipsters (fast det är det fan, hihi!), utan på att det är en vassare text. Det spelar ingen roll att berättarjaget i Mingus låt är 100% icke-självbiografiskt, det handlar om att hans låt är mer än ett lustigt pseudosjälvkritiskt indieanthem - den funkar på flera plan, den är både rolig och en bra historia. Han sjunger bättre än Hanna också, och inte för att han skulle vara mindre medelklass/mer ghetto/ha rytmen i blodet/ha "soul", utan för att han helt enkelt sjunger fetare. Okej? Pallar inte mer nu. Döda den biografiska tolkningen.