sommarskrud



Nu är den här! Min årliga sommarplaylist (den femte i ordningen), 100 asbra låtar i en perfekt ordning,
lyssna här! Jag har slitit mycket med den men jag tycker ändå att det gick snabbare än vanligt att knåpa ihop den. Det är mycket nytt på listan (en klar majoritet av låtarna är släppta det senaste året), det gillar jag, men det finns också en hel del gammalt. Inte minst får sommaren 1991 en liten ögonblinkning eftersom jag har med Paula Abduls "Rush, rush" och Color Me Badds "I wanna sex you up" efter varandra, jag minns att de gick på MTV den sommaren (ja, eller den vecka av sommaren då jag bodde hos min pappa som hade kabel-tv). Men de är inte med av nostalgiska skäl utan för att de är så bra summer jams, liksom "Into you" med Fabolous och Tamia, den gamla godingen hörde jag första gången förra veckan, topplåt.

Det är en del hiphop och R&B, men också rätt mycket dansmusik tycker jag, och lite fin somrig rock. Jag ville ha med mer gammal calypso men det blev till slut bara en låt, den fina "Ces Zazous-la" av den intressanta musikern och konstnären Boscoe Holder. Den är från 30-talet, så Orlando Julius "Jagua nana" från 60-talet som kommer efteråt låter sjukt modern i jämförelse, fast det är en låt som med moderna öron låter väldigt gammal den med. Men vad är gammalt? Listan inleds med Evert Taubes "Calle Schewens vals" i en inspelning från 1936 (gud vad svårt det är att orientera sig bland alla olika Taube-inspelningar som finns!) och det kanske är länge sedan men den låten känns ändå väldigt modern om man jämför med låten som inledde vårskrud, Schuberts "An die musik" som skrevs över 100 år tidigare. Jag ville rama in denna sommarlista i en vibb av underbar svensk sommar, och den allra sista låten är Oskar Linnros hyperromantiska "Ulla och Åke". Den föregås av två låtar som fångar en lantlig svensk sommar respektive en glamourös New York-sommar - Fred Åkerströms "Berceuse" respektive Elvis Costello & Burt Bacharachs "God give me strength" - och min tanke är lite att både dessa stämningar smälter samman i Oskar Linnros urbant fräscha pianoballad.

En grej som jag blivit mer tillåtande med på senare tid är att ha flera låtar på samma lista med samma artist. Jamie xx har tre låtar på denna lista, ingen chock kanske eftersom hans "In colour" är sommarens och kanske årets album, men även A$AP Rocky har två låtar på listan (älskar hans nya skiva!) liksom Shamir och, lite otippat kanske, Jaakko Eino Kalevi (okej, en egen låt och en remix). Giorgio Moroder är också representerad med hela fyra låtar, det kanske också räknas, men jag tycker att de är så olika varandra att det ändå funkar. Young Thug, Popcaan, Dej Loaf, Lil Wayne och Future hörs också på flera låtar, men who can blame den som vill ha dessa som feautured artist?

Ingen sommarlista utan mitt älskade Eggstone, i år är det "Those words" som representerar dem, och den flankeras av musik i samma stämning: soundtracket till "Semestersabotören", Coleman Hawkins tolkning av den underbara Rodgers & Hart-låten "It never entered my mind" och den fint naiva kärleksballaden "Pledging my love" av croonern Johnny Ace. Både Ella Fitzgeralds "Anything goes" och Four Tets "Lion" fick vara med förresten, känns dumt att neka dem när jag gillar dem och det är, eh, jag som gör listan. Hoppas ingen tycker det är buskis att låta Lou Reeds "Heavenly arms" (känd pga El Perro del Mars cover) komma efter Lana Del Reys "Brooklyn baby" (som namedroppar Lou Reed), men jag tyckte att de på riktigt passade bra ihop. Slick Rick följer för övrigt på Lou Reed-låten, för att fortsätta med vintage New York-mys.

Åh, det finns mycket att säga om alla dessa låtar men jag ska inte bli långrandig. Lyssna istället, hoppas ni gillar! Tack till alla som tipsat om låtar eller inspirerat på andra sätt. Jag är bara en tacksam svamp :)

Artister på sommarskrud: Evert Taube, Jamie xx feat. Young Thug & Popcaan, Mwuana, Jessie J, Madi Banja & Lorentz, Elijah Blake feat. Dej Loaf, Little Jinder, Jack Ü feat. Justin Bieber, Zara Larsson, Pia Mia feat. Chris Brown & Tyga, Fabolous feat. Tamia, Janet Jackson, Addis Black Widow, Hudson Mohawke, Young Thug feat. Birdman, Neon Indian, Ariel Pink, Björns vänner, Boscoe Holder, Orlando Julius, OMI (Felix Jaehn remix), Kaoma, Kornel Kovacs, Popcaan (en soca-remix, okänt av vem?), Vershon, The Radio Dept., Jamie xx feat. Romy, Purity Ring (Born Gold remix), Four Tet, Ten Walls, LORIS, Dirty South & FMLYBND (Jai Wolf remix), Hot Chip, Shamir, A$AP Rocky feat. Lil Wayne, Selena Gomez, Jaakko Eino Kalevi, Yeek, Lana Del Rey, Lou Reed, Slick Rick, Lutricia McNeal, Sean Kingston, Vasas flora och fauna, Ben E. King, The Platters, Dame Janet Baker som sjunger en fantastisk sång av Gustav Mahler, Ella Fitzgerald, Alain Romans, Eggstone, Coleman Hawkins & Ben Webster, Johnny Ace, Mac Demarco, Tussilago, Sparks, Giorgio Moroder & Joe Esposito, ODESZA & Shy Girls (Beat Connection remix), Tove Styrke (1987 remix), Mattias Alkberg, Jonathan Johansson, Little Children, Chris Olsson (Dan Lissvik remix), LA Priest, DeBarge, Paula Abdul, Color Me Badd, Chapterhouse, No-Man, The Honeydrips, Antena, Silento, Mike Wil Made It feat. The Weeknd, Future & Swae Lee, Denz, Arif, Tink, Dej Loaf feat. Lil Wayne, Drake, A$AP Rocky feat. Joe Fox, Future & M.I.A., Adam Tensta & Sibille Attar, Christina Hellström & Björn Olsson, Françoise Hardy, One Direction, Best Coast, Ducktails, Mariah Carey, Bill Calahan, Magic Potion, Christopher Owens, Alice Boman (Jaakko Eino Kalevi remix), Kelsea Ballerini, Eric Church, Fatoumata Diawara, My Morning Jacket, Suicideyear, The Smashing Pumpkins, Fred Åkerström, Elvis Costello & Burt Bacharach och Oskar Linnros.

one direction på ullevi



One Direction
Scen: Ullevi, Göteborg
Betyg: 2

Vissa band är lika mycket företag som musikgrupper. Det brittisk-irländska pojkbandet One Direction är ett sådant. Försäljningen av skivor, konsertbiljetter, filmer och merchandise utgör ett imperium; medlemmarna är alla mångmiljonärer. De har släppt ett album om året sedan 2011 och samtliga har blivit USA-ettor. De är inte en produkt, de är en fabrik.

Så när Zayn Malik hoppade av gruppen i våras och förvandlade kvintetten till en kvartett hände: ingenting. Företaget fortsätter, hjulen snurrar vidare. De är inte fyra vänner som har förlorat sin femte vän, utan fyra affärskompanjoner som har skilts från en femte kompanjon. Därför är det föga förvånande att Zayn Malik inte nämns en enda gång under den nästan två timmar långa konserten på Ullevi. Han är en ickefråga.

Gruppens raison d’être är som en cirkel. De finns för sina fans skull, de låter som de låter på grund av fansens preferenser, och om och om igen under konserten hyllar de kärleken från fansen och påpekar att de inte hade varit där de är om det inte vore för dem (vilket ofelbart möts av dånande jubel). Samtidigt finns ju fansen för att One Direction finns. Så vad kommer först?

Uppenbarligen finns det ett behov hos tjejer i de yngre tonåren – för det är dessa som utgör lejonparten av publiken på Ullevi – av ett band som One Direction. Av dyrkan, av underkastelse, av att drömma om något som är större än det nuvarande livet. Säkerligen handlar det delvis om sexualitet och längtan efter romantisk kärlek, men detta totala idoliserande går också bortom det. För artister som killarna i One Direction handlar det om ett annat behov: längtan efter bekräftelse, att bli sedd och älskad, att få känna sig som en gud, samt ej att förglömma: längtan efter materiell rikedom. Det är en win-win-situation, helt enkelt.

Men var kommer musiken in i bilden? Varken för One Direction eller för deras fans tycks kärleken till musik vara det primära, men popmusik råkar den plattform där de två kan mötas. One Direction tycker om att sjunga, och de sjunger bra, men vad använder de sina fina röster till? Deras låtar utmärks av pumpande, muntra rocktrummor, en bländande skog av durackord, refränger som skiljer sig från verserna mer genom volym än genom melodisk briljans och feelgood-texter om kärlek. ”Don’t forget where you come from” har potential att bli lite laddad eftersom One Direction har levt i fem år väldigt skilda från sina tidigare vardagsliv, men de är inte emotionellt närvarande i texten när de framför låten, de är för upptagna av konsertens kärleksakt.

Tidigare pojkband har nästan alltid inspirerats av samtida amerikansk R&B, många gånger med fint resultat. One Direction bryter denna tradition och har ett skamlöst konservativt poprocksound, en harmlös pastisch på något som en gång lät modernt och upproriskt. Gruppen står även över synkroniserad dans, istället går de omkring på scenen som fyra högst individuella personer. Det finns ingen kemi mellan dem, vilket blir plågsamt tydligt när de ska interagera i mellansnack.

Men gruppen har en stjärna i Harry Styles, den yngsta, snyggaste och mest karismatiska medlemmen. Han är hundra procent bekväm på scen och sjunger med inlevelse – han skulle kunna bli en fenomenal soloartist. De har också en låt som faktiskt är bra, och som de också framför under denna konsert: ”No control” med sin rusiga powerpoprefräng. I övrigt kan man bara gratulera de unga affärsmännen till ett bra bokslut, och de unga kvinnorna till deras hjärtan som pumpar av drömmar och mening.

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(Dagens Nyheter 2015-06-25)

mwuana - 2: collén & chords



Rap
Mwuana
”EP 2: Collén & Chords”
(Art:Ery Music Group)
Betyg: 5

Äntligen! En svensk rappare som har hittat den balansgång mellan hårt och mjukt, mellan gata och pop, som så länge har varit receptet för den bästa amerikanska hiphopen. En rappare med ett flow så elastiskt och melodiöst, och som inte räds autotune, att rappen ofta låter sånglik, utan att det slår över i rent croonande. En svensk motsvarighet till Rich Homie Quan och Kevin Gates men som framförallt låter väldigt egen. Mwuana släppte sin fina debut-EP tidigare i år. Redan nu är uppföljaren här och är bättre på alla punkter, med utmärkta, modernt dansanta beats av de gamla rävarna Collén och Chords. ”Toppen” är en snygg uppdatering av Beenie Mans ”Who am I”, och ”Faded” är ljudet av berusningens småtimmar, men allra bäst är ”TGIF”, en svensk anställd släkting till I Love Makonnens ”Tuesday”.

Bästa spår: ”TGIF”

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(Dagens Nyheter 2015-06-24)

adam tensta - the empty



Hiphop
Adam Tensta
”The empty”
(RMH Sound)
Betyg: 4

Det finns något sorgligt ironiskt över ”That’s my cool and I can’t take it off”, refrängen från Adam Tenstas genombrottssingel ”My cool” från 2007: den coolhet och distans som finns i rapparens röstläge är en förbannelse som han aldrig har kunnat skaka av sig, delvis på grund av att han har valt att rappa på engelska. Men på detta tredje album händer något. Texterna är nakna och bittra betraktelser över ett kraschat förhållande och beatsen är långsamma, elegiska och vackra. Han har producerat själv tillsammans med sin ständiga följeslagare Nils Svennem Lundberg och resultatet är tveklöst Adam Tenstas bästa verk hittills. Duvchi glänser i ”This is war” liksom OutKast-samplingen i titelspåret, men mest glänser huvudpersonen, på skivomslaget beslöjad likt
René Magrittes ”Älskarna”, men ensam.

Bästa spår: ”Let me (feat. Sibille Attar)”

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(Dagens Nyheter 2015-06-24)

nick drake



Våren 2000 eller 2001 gick en dokumentär på SVT om Nick Drake. Jag såg den, blev djupt tagen och gick dagen efter till Folk å Rock i Lund och köpte Nick Drakes första skiva "Five leaves left". "Ha, du också?" sa killen i kassan, "Så många som såg dokumentären som kommit in och köpt skivan idag, det kommer bli veckans mest sålda platta." Jag log artigt men var sårad in i själen över att vara så ospeciell, att jag hade läst om skivan i Pop #10 flera år tidigare gjorde ju ingen skillnad. Hur som helst, jag gick hem och lyssnade på skivan och snart hade varken tv-dokumentärer, skivaffärspersonal eller min egen originalitet någon betydelse - det enda som fanns var Nick Drake och hans fantastiska sånger. Jag blev ett fan där och då, köpte i rask takt Nick Drakes övriga två skivor och lät dem bli ett soundtrack till det sista kapitlet av mina tonår. Jag noterade roat hur Belle & Sebastian hade snott sitt sound rakt av från "Hazey Jane II". Jag njöt av att höra "Fly" i Wes Andersons "The Royal Tenenbaums". Men annars gled jag och Nick Drake långsamt isär, även om jag inte slutade tycka väldigt mycket om honom. Hans skivor hade varit soundtracket till ensamhet och svårmod, men det var inte så mycket av den varan i mina twenties. Hur som helst. Nyligen började jag lyssna på honom igen, och det var underbart. Men jag upptäckte att det finns två typer av Nick Drake-låtar: de som präglas av en mer eller mindre uppenbar melankoli, och de som präglas av en mer eller mindre innerlig munterhet. Det är i den första kategorin som Nick Drake verkligen kommer till sin rätt, tycker jag. "Time has told me" som inleder hans första album har jag aldrig riktigt gillat, den är liksom för positiv, nästan kvalmig. Och andra skivan "Bryter layter" har många låtar som är väldigt bra, men som inte låter så mycket Nick Drake egentligen, de känns en smula krystade, ett försök att vara poppig och lättillgänglig. Tredje skivan "Pink moon" däremot, där han inte kunde eller ville dölja sitt mörker, den är rå och avskalad, den är toppen rakt igenom. Jag har gjort
en playlist med Nick Drakes i mitt tycke 20 bästa låtar, samtliga från den förstnämnda kategorin låtar, jag ville att det skulle bli en homogen lista. Lyssna och njut. Det finns många som kan göra fina folkpoplåtar. Men det finns bara en som kan spinna ett nät av mystiska akustiska gitarrer och mjuka men dunkla sångpålägg så som Nick Drake gör. Älskar Robert Kirbys stråkarrangemang också. Att sjunka in i den här musiken är som att bli en fågel som flaxar fram över de engelska ängarna och kullarna. Jag tänker ofta på att flyga när jag hör musik som jag älskar.


är det bara jag som missade den här fantastiska four tet-låten som kom för tre år sedan?



den är lite för mörk för att platsa på sommarskrud, men den är så bra att jag måste posta den här. älskar danslåtar som är nio minuter långa och som inte visar sitt sanna episka jag förrän efter flera minuter in. det finns även en jamie xx-remix av denna låt, den är bra men inte lika bra som originalet tycker jag.

tips: det susar i säven + lohengrin

Jag tror det var Andres Lokko (i sin recension av Van Morrisons "The healing game" 1997) som först fick mig i kontakt med "The piper at the gates of dawn", det fristående kapitlet i Kenneth Grahames "The wind in the willows" ("Det susar i säven", det är en titel som är bra både på svenska och engelska faktiskt) som är en klassisk skildring av mötet med musikens magi. Visst, jag var redan innan dess medveten om att Pink Floyd hade döpt ett tidigt album till samma sak (hade aldrig hört det dock), och jag hade när jag var ännu yngre läst om ett dataspel som hette "Fate: gates of dawn", men jag hade aldrig fattat referensen innan Andres förklarade den. Hur som helst. Ända sedan den där recensionen i Pop har jag tänkt att jag någon gång skulle ta och läsa det där kapitlet i "Det susar i säven", men det har aldrig blivit av, bland annat för att jag inte har någon kontakt med barnböcker. Men igår letade jag i alla fall upp det på google, och upptäckte att man kan läsa kapitlet i sin helhet här, vilket jag gjorde, och jag kan varmt rekommendera er att göra samma sak för det var oerhört mysig läsning.

Tidigare detta år läste jag Nikolai Groznis fantastiska roman "Wunderkind" och den påminde mig om hur mycket jag tycker om litterära skildringar av musikens kraft (det är bland annat därför E.T.A. Hoffmann är min favoritförfattare, han var även tonsättare och musikkritiker). Kenneth Grahame har ett helt annat ärende än Nikolai Grozni, det handlar inte om hjärtskärande romantik och mörk realism utan om mys och naturens under, ja det är helt enkelt skillnaden mellan en vuxenbok och en barnbok. Men jag tycker ändå otroligt mycket om detta kapitel, och den långa uppbyggnaden innan musikens ljus drabbar med full kraft. Jag var tvungen att lyssna på förspelet till Wagners "Lohengrin" samtidigt och det funkade faktiskt helt kongenialt (förutom att det tar längre tid att läsa texten än att lyssna på stycket, men man kan ju lyssna flera gånger), det är musik som fångar en magisk grynings långsamt framåtväxande ljus i all sin prakt. Ett hett tips med andra ord! 



/.../

Then a change began slowly to declare itself. The horizon became clearer, field and tree came more into sight, and somehow with a different look; the mystery began to drop away from them. A bird piped suddenly, and was still; and a light breeze sprang up and set the reeds and bulrushes rustling. Rat, who was in the stern of the boat, while Mole sculled, sat up suddenly and listened with a passionate intentness. Mole, who with gentle strokes was just keeping the boat moving while he scanned the banks with care, looked at him with curiosity.
 
'It's gone!' sighed the Rat, sinking back in his seat again. 'So beautiful and strange and new. Since it was to end so soon, I almost wish I had never heard it. For it has roused a longing in me that is pain, and nothing seems worth while but just to hear that sound once more and go on listening to it for ever. No! There it is again!' he cried, alert once more. Entranced, he was silent for a long space, spellbound.
 
'Now it passes on and I begin to lose it,' he said presently. 'O Mole! the beauty of it! The merry bubble and joy, the thin, clear, happy call of the distant piping! Such music I never dreamed of, and the call in it is stronger even than the music is sweet! Row on, Mole, row! For the music and the call must be for us.'
 
The Mole, greatly wondering, obeyed. 'I hear nothing myself,' he said, 'but the wind playing in the reeds and rushes and osiers.'
 
The Rat never answered, if indeed he heard. Rapt, transported, trembling, he was possessed in all his senses by this new divine thing that caught up his helpless soul and swung and dandled it, a powerless but happy infant in a strong sustaining grasp.
 
In silence Mole rowed steadily, and soon they came to a point where the river divided, a long backwater branching off to one side. With a slight movement of his head Rat, who had long dropped the rudder-lines, directed the rower to take the backwater. The creeping tide of light gained and gained, and now they could see the colour of the flowers that gemmed the water's edge.
 
'Clearer and nearer still,' cried the Rat joyously. 'Now you must surely hear it! Ah— at last— I see you do!'
 
Breathless and transfixed the Mole stopped rowing as the liquid run of that glad piping broke on him like a wave, caught him up, and possessed him utterly. He saw the tears on his comrade's cheeks, and bowed his head and understood. For a space they hung there, brushed by the purple loose-strife that fringed the bank; then the clear imperious summons that marched hand-in-hand with the intoxicating melody imposed its will on Mole, and mechanically he bent to his oars again. And the light grew steadily stronger, but no birds sang as they were wont to do at the approach of dawn; and but for the heavenly music all was marvellously still.

/.../

Hudson Mohawke - Lantern



Pop
Hudson Mohawke
”Lantern”
(Warp/Border)
Betyg: 3

Liksom norska Cashmere Cat är skotten Hudson Mohawke en DJ/producent som på grund av sin musikalitet och sin outsiderroll i den amerikanska hiphopscen där han verkar har lyckats tillskansa sig en stor frihet som soloartist. Men där Cashmere Cat använder denna frihet till att skapa lekfulla trudelutter är Hudson Mohawke fast besluten att skapa stora poplåtar. Efter ett klatschigt debutalbum och några år i traptrendens virvelvind börjar han nu hitta hem som artist. Gästerna på ”Lantern” är få och välvalda – Miguel och Antony Hegarty är särskilt bra – för skivans verkliga fokus är fusionen av moderna hiphoptrummor med utmanande ljud och subtila melodier. Det enda problemet med ”Lantern” är att det är musik som är mer snygg än känslofylld. Hudson Mohawke är lite för duktig för sitt eget bästa.

Bästa spår: ”Ryderz”, ”Scud books”

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(Dagens Nyheter 2015-06-17)

matthew e. white + sea lion på debaser strand



Matthew E. White + Sea Lion
Scen: Debaser Strand, Stockholm
Betyg: 3

Matthew E. White är en ovanlig singer-songwriter i det att han i sista hand är en låtskrivare, och i näst sista hand sångare; först och främst är han en musikälskande producent och arrangör som drivs av en vision att återskapa det organsiskt kreativa klimat som fanns hos Stax, Muscle Shoals och Motown i slutet av sextiotalet. När han hade skapat ett skivbolag och en studio samt samlat ihop ett gäng musiker som delade hans dröm insåg han att han också behövde något att spela in – så han började skriva låtar, 30 år gammal, och först då blev han en artist.

Resultatet, debutalbumet ”Big inner” från 2012, var en fantastisk förening av glödande gospel, sextiotalets pigga funk och det tidiga sjuttiotalets mjukt orkestrerade soul. Men framför allt var det musik som drev tesen att det går att rocka utan att rocka. Att det går att skapa svettigt energisk pop med tunga trummor, personliga texter och analogt sound utan att låta elgitarren, rockmusikens främsta symbol, få en framträdande roll. Det var modernt.

Både denna skiva och dess uppföljare ”Fresh blood” som släpptes i våras är inspelade av en grupp på över 30 musiker. Men hur översätter man denna lyxprodukt till en liveakt? Matthew E. White chockar genom att inte ens försöka. Han har inte med sig stråkar, blås eller kör, inte ens en pianist. Istället sjunger han och spelar gitarr, tillsammans med tre andra killar som spelar gitarr, bas och trummor. De rockar, på ett högst konventionellt och bredbent sätt.

Det är som om han har tappat tron på de idéer han spikade upp på rockens kyrkoport med sina skivor, han sviker sina vackra ideal.

Vissa av Matthew E. Whites låtar är så bra att de tål denna radikala förvandling – framför allt ”One of these days” – men de flesta gör det inte, eftersom det var den briljanta produktionen som gjorde dem stora från början. Han gör också en meningslös bokstavstrogen cover av The Velvet Undergrounds ”White light/white heat” som framstår som ett fåfängt försök att leka rockstjärna.

Konsertkvällens höjdpunkt är istället förbandet Sea Lion från Göteborg. Ensam på scen med effektdränkt elgitarr och beslöjad sångröst spelar hon hypnotiska intima rockballader, en personlig mix av Mazzy Star och shoegaze. Om Matthew E. Whites konsert får en att hata rock får Sea Lion en att tro på genren igen. Mot en innerlig röst och elektrisk skönhet biter nämligen inga argument, det är bara att kapitulera.

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(Dagens Nyheter 2015-07-18)

anything goes



Jag kan inte bestämma mig för om jag ska ha med den här på sommarskrud eller inte. Den är kanske mer höstig/vintrig än somrig, om ens sommardagar inte ser ut som i en romantisk komedi som utspelar sig i New York och alla är intellektuell överklass, och så ser ju inte mitt liv ut, även om det vore nice om det var så. På hösten och vintern kan man däremot klä sig i sån här musik som en päls när man fryser. Hur som helst. Jag tycker inte att det är Cole Porters bästa låt (jag noterar att jag inte har med den på min "
Ella Fitzgeralds songbooks-ballader"-playlist, fast det beror mest på att det inte är en ballad) men jag har alltid tyckt om den. Mest för refrängens enkla omkväde, anything goes, och hur elegant de orden placeras melodiskt, och hur Ella levererar dem. Så känner man ju ibland: skit samma, allt är lugnt, whatever, que sera sera, det får bli som det blir. Men i den här sången känns det budskapet inte som ett optimismens hån, utan mer: ja, livet är sjukt, man kan inte göra så mycket åt det, men här, ta ett glas bubbel, och lyssna på den här härliga dängan. Okej. Jag gör det.

summerburst stockholm 2015, dag 2



Summerburst Stockholm, dag 2
Axwell & Ingrosso, Miss K8, Afrojack, Dimitri Vangelis & Wyman, MyBack m.fl.
Scen: Gärdet, Stockholm

När tonsättaren Karlheinz Stockhausen gick på bio och såg Michelangelo Antonioinis ”Den röda öknen” ville han skära sönder bioduken med en kniv, eftersom han blev så upprörd över vad han upplevde som falskhet i filmmediet.

En liknande aggression känner jag när Axwell & Ingrosso spelar sin hitlåt ”On my way” mot slutet av sitt set, konserten som avslutar hela Summerburst. För refrängens textrader ”If I hit rock bottom/ I’m gonna smile and dance with every step I take” provocerar mig, det är ett optimismens hån mot allt vad svaghet och mänsklighet heter. 30000 människor dansar och sjunger med och jag känner mig fruktansvärt ensam.

När allt är över vandrar jag mot tunnelbanan i duggregnet och känner mig dränerad på livsglädje. Jag har lust att åka raka vägen hem och strunta i min väns 30-årsfest som jag är bjuden till, men så beslutar jag mig att göra ett kort besök ändå, det är ändå på vägen.

Jag kommer dit och möts av människor som jag känner och vi kramar glatt varandra. Festen är nästan slut men Rasmus Seebachs pärla ”Natteravn” spelas som sista låt. Alla dansar, jag dansar. Alla sjunger med, jag sjunger med. I det lyckliga ögonblicket upplever jag allt det som Summerburst går ut på, allt det som fick 30000 personer att förlora sig i nuet till Axwell & Ingrosso en timme tidigare.

Dansens magi fungerar helt enkelt när man dansar till musik som man älskar och/eller tillsammans med människor som man älskar, men inte annars. Det finns osynliga trådar mellan alla som dansar med varandra, och utan dessa trådar är dansmusik något märkligt och potentiellt plågsamt. Speciellt när man är omgiven av tusentals människor som alla dansar med någon, medan man själv har outsiderrollen som betraktande musikkritiker. Vid ett tillfälle knackar till och med en tjej mig på axeln och frågar bekymrat om jag är okej.

På Summerbursts andra dansgolv, framför den mindre Orionscenen, blir en ensam passiv betraktare behandlad på ett annat sätt. Där kommer en ung kille fram till mig och frågar ifall jag ”känner någon som säljer”. Stämningen på Orion är helt klart annorlunda – här dansas det till hardstyle som pendlar mellan att vara brutalt röjig och rakt ut nihilistisk.

Det har sin charm, även om den machomörka estetiken blir lite tröttsam – Angerfist uppträder i hockeymask à la seriemördaren i ”Fredagen den 13:e” och Minus Militia kryddar sina låtar med töntiga svordomar. Miss K8 från Ukraina utstrålar däremot pigg energi och ler brett medan hon dansar till sina råa hardstylelåtar.

På huvudscenen gör MyBack (Albin Myers och John Dahlbäck) ett hyggligt set, men Dimitri Vangelis & Wyman som kommer efteråt är ändå mycket bättre, rentav hela festivalens höjdpunkt. Denna duo lyckas förena EDM-genrens poppighet med hårdare beats, utan att någonsin glida ut för långt åt endera hållet, och de vokala inslagen är sparsamma och effektiva.

Ännu en duo, tysk-holländska New World Punx, tar vid och bjuder på en mörkare, mer dramatisk musik som fungerar fint som variation. Den stora publiken dansar entusiastiskt, och när Afrojack går på efteråt är stämningen på topp. Afrojack varvar skickligt välkända låtar, exempelvis sin egen pophit ”Ten feet tall” eller gamla klassiker av Daft Punk, med tunga instrumentala dansgolvsmonster. Eftersom han spelar varje låt under ytterst kort tid innan han byter till nästa får publiken konstant positiva överraskningskickar.

Axwell & Ingrosso är lördagkvällens huvudnummer och bjuder visserligen på ett tyngre set än Avicii dagen innan, men denna två-tredjedelar-av-Swedish House Mafia-duo går ändå mycket på rutin. Att mixa in Metallicas ”Enter sandman” efter ”One” kanske de själva tycker är busigt och påhittigt, men publiken börjar inte direkt headbanga som respons. Men när de spelar sin egen singel ”Something new” med sin refräng ”We belong to something new” som alla sjunger med i är stämningen enbart vacker. Till och med en betraktande musikkritiker kan se det, till och med en som absolut inte tillhör detta nya, men som tillhör något annat.

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(Dagens Nyheter 2015-06-15)

BONUS: Tre förhoppningar inför nästa Summerburst

Fler kvinnliga artister: Det finns hur många begåvade DJ:s/producenter med kvinnligt kön som helst, det är helt enkelt inte okej att mindre än en tiondel av alla bokningar är kvinnor. Festivalbesökarna överlever med några manliga EDM-stjärnor mindre.

Mer variation: jämfört med förra årets Summerburst har de två scenerna detta år blivit mer renodlade, med enbart EDM respektive hardstyle. Det finns så mycket mer dansmusik än just dessa två stilar, åtminstone den mindre scenen borde spegla detta.

Bättre videoprojektioner: lite för många stora akter, inklusive lördagens huvudakt Axwell & Ingrosso, har haft dataanimerade filmklipp på temat ”en ball bergochdalbana i en högteknologisk framtidsmiljö”. Det var hett när tv-spelet ”Wipeout” kom, 1995.

summerburst stockholm 2015, dag 1



Summerburst Stockholm, dag 1

Avicii, Oliver Heldens, Blasterjaxx, Dimitri Vegas & Like Mike, Deetox m.fl.
Scen: Gärdet, Stockholm

Midsommarafton är nästa helg, men det är kanske på Summerburst som det riktiga midsommarfirandet äger rum. 30 000 unga människor möter sommarnatten i en hednisk ritual på ett stort grönskande fält. Solen värmer och hud blottas. Alkoholen lockar fram det djuriska hos besökarna. Rökmaskiner och pyroteknik imiterar sagovärldens trolska dimslöjor och drakeld.

Det är en flykt från staden och civilisationen. DJ:n dyrkas som en midsommarstång och dansen är en symbolisk handling, ett sätt att visa tacksamhet för nuet, att applådera stämningen. Det enda som finns är musiken, driften och skapandet av ett vi.

Summerburst fyller nu fem år och är mer populärt än någonsin. Festivalområdet har bytt sida om Lindarängsvägen och tycks ännu större än förra året, åtminstone är de två scenerna större. Förutom scener, barer och toaletter finns här matställen, karuseller, små affärsstånd och diverse företag som har smällt upp egna bås som på en mässa. Det är en riktig liten folkfest.

Egentligen är det två musikfestivaler i en – på den gigantiska huvudscenen uppträder EDM-stjärnor, medan den mindre Orionscenen erbjuder hardstyle med DJ:s/producenter som är stora inom den genren men okända för en bred allmänhet. EDM blandar tungt pumpande trummor med melodiösa (om än effektfullt skrikiga) syntslingor och så mycket sång att hittarna tangerar traditionella poplåtar. Hardstyle är något helt annat och har rötterna i nittiotalets gabber, den hårda hetsiga musik från Rotterdam som var soundtracket till mörka klubbar och dekadenta raves. Jämfört med gabber låter hardstyle något mer nyanserat och poppigt, men är ändå milslångt från P3-vänlig EDM.

Medan huvudscenen har en enorm publik, ofattbart mäktigt ljud och allt från eldkastare till fyrverkerier som extra kryddor har Orionscenen en publik som dansar hängivet på gränsen till maniskt. De ser också annorlunda ut: en har ett långt flätat skägg, en annan utsvängda rejvbyxor, en tredje Guy Fawkes-ansiktsmask. Medan EDM-publiken ser ut som ett tvärsnitt av den svenska befolkningen i den yngre tjugoårsåldern, vilket den ju också är. Båda grupperna verkar ha lika kul, men hardstylefansen ägnar mindre tid åt att ta selfies eller prata.

Oliver Heldens är en av artisterna på huvudscenen, en av många med holländskt ursprung. Han är född 1995 och är inte låst till en viss stil – breakbeat och shufflerytmer letar sig in i hans electrohouse, liksom filtrerade och uppitchade röstsamplingar. Dyro som spelar efteråt skapar en annan stämning – hårdare, tyngre och med högre volym. Han spelar brostep med ”elaka” syntar som får Skrillex att framstå som Benny Andersson. Men det är ett kitschigt och ytligt mörker som framstår som mer töntigt kvasitufft än fascinerande hotfullt.

Blasterjaxx på samma scen har ett mer dynamiskt och poppigt sound, och drar sig inte för att mixa in lite hiphop. Stämningen är god och folk dansar förtjust, liksom när Dimitri Vegas & Like Mike tar över stafettpinnen med sin inte alltför hårda electrohouse med tydliga popmelodier.

Kvällens huvudattraktion är Avicii som lockar till allsång i nästan varje låt. Hans beats är fläskiga men snälla – han har alltid kört på den gulliga, ickedekadenta stilen. Melodier och dynamiska, ultrapoppiga låtstrukturer är hans huvudfokus, vilket leder till musik att digga till snarare än att dansa euforiskt till. Efterhand blir hans set dock tyngre, och kulminerar med ”Wake me up” där fyrverkerierna och dansandet aldrig vill ta slut. Men han avslutar med ett antiklimax i form av en ny, väldigt tam låt som är ett samarbete med Daniel Adams-Ray.

På Orionscenen dansas det till bland andra Brennan Heart, Frontliner och Deetox. Frontliner är en DJ som dansar så mycket själv att bara det får igång publiken. Deetox är en av festivalens pinsamt få kvinnliga bokningar – 3 av 34 – och hon får det otacksamma uppdraget att spela samtidigt som Avicii. Men hon struntar i honom, slänger sina armar i luften och spelar sina egna och andras hardstylehits, och publiken förenas i hednisk frenesi.

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(Dagens Nyheter 2015-06-14)

BONUS: väder, mat & Biggie

Väder: fantastiskt bra, till skillnad från förra årets Summerburst som inleddes med en plågsam kyla. Den stekande solen inspirerade många manliga besökare till att ha bar överkropp, ett par av dessa hade även färggrann kroppsmålning dagen till ära.

Mat: på den food court som jag besökte bildade foodtrucks ett eget gulligt litet gäng likt Transformersbilar med personligheter. De serverade hamburgare, tacos, kebab och falafel. Eftersom det var den internationella falafeldagen blev valet enkelt.

Biggie: Avicii visade sig vara en fan av den fantastiska rapparen The Notorious B.I.G. och hade inte bara på sig en t-shirt med ”Who shot ya”-tryck, han gav även Biggies hitlåt ”Hypnotize” en hedersplats i slutet av sitt set. Lite otippat men härligt.


dolce - hand i hand



från
vårskrud

lapalux & szjerdene - closure



från
vårskrud

r.i.p. ornette coleman (1930-2015)



beauty is a rare thing <3

giorgio moroder - déjà vu



Pop
Giorgio Moroder
”Déjà vu”
(Sony)
Betyg: 3

Giorgio Moroders karriär är nästan obegripligt framgångsrik, både kreativt och försäljningsmässigt. Vad är sannolikheten för att en låtskrivare och producent som på 60-talet får hits med klatschiga tyska poprocklåtar går vidare till att forma 70-talets discosound och 80-talets syntpop och dessutom blir flerfaldigt Oscarvinnande filmmusikkompositör? Att samma artist som 73-åring börjar en ny karriär som DJ och som 75-åring släpper ett nytt soloalbum, sitt första på 30 år?

Framför allt: hur är det möjligt att samma person ligger bakom Donna Summers ”Love to love you baby”, Blondies ”Call me”, Irene Caras ”Flashdance… what a feeling”, Berlins ”Take my breath away”, Paula Abduls ”Rush, rush” och Edoardo Bennato & Gianna Nanninis episka fotbollslåt "Un' estate Italiana"? Alla så olika, alla klockrena hitlåtar.

Jag tror att svaret ligger i Giorgio Moroders ursprung. Han föddes som Hansjörg Moroder, i en liten stad i Sydtyrolen, nära gränsen till Tyskland, några månader innan Italien gav sig in andra världskriget. Han växte upp i Europas aska på en plats som det bara gick att längta bort från. Han har berättat – i den intervju som Daft Punk gjorde med honom och förvandlade till den vackra låten ”Giorgio by Moroder” – hur han som tonåring började drömma om att blir musiker och lärde sig spela gitarr, men att drömmen tedde sig närmast omöjlig.

När Giorgio Moroder som 25-åring släppte sina första singlar, som inte blev dunderhits men tillräckligt framgångsrika för att han skulle kunna fortsätta sin karriär inom musik, sköt han iväg som en kanonkula och såg aldrig tillbaka. Och även om hans musik har ändrat karaktär många gånger genom åren har dess kärna varit oförändrad: det är musik som alltid är på väg till fest, till lyx och glamour, till Hollywood, till skratt och dekadens och sentimentalitet. Det är en djupt eskapistisk popmusik. Hans exempellösa framgångssaga bygger på att hans musik aldrig har vilat i ett sound, i en känsla, utan hela tiden jagat nästa party och lyckats, inte bara spegla, utan vara sin tid, om och om igen.

Det förflutna är en brinnande bro för Giorgio Moroder, framtiden ständigt löftesrikt ljus. Med det perspektivet är det inte så märkligt att lustfyllt börja DJ:a i pensionsåldern. Av alla rocklegender födda på 40-talet är han antagligen den minst nostalgiska och buttra.

”Déjà vu” är svårt att se som något annat än ett ärevarv. Skivan kommer väldigt lägligt: efter 00-talets långa våg av 80-talsretro har det decenniets sound blivit av med den pinsamhetsstämpel som 90-talet satte på det, och de senaste åren har EDM-vågen flyttat popmusikens centrum mot det disco som alltid varit Moroders hem. Tack vare Daft Punks kärleksfulla insats har hans namn dessutom blivit känt för en väldigt stor krets.

Men där Daft Punks ”Random access memories” var en räddningsaktion för discoerans bortglömda legendarer består ”Déjà vu” på ett väldigt moroderskt maner av samarbeten med unga stjärnglittrande popartister som Sia, Charli XCX, och Mikky Ekko sida vid sida med relativt gamla divor som Britney Spears, Kylie Minogue och Kelis. Det är fint.

Discopopen på ”Déjà vu” är på inget sätt banbrytande, men den tuffar på trevligt och Moroders känsla för effektiva refränger är intakt, även om ingen singel härifrån lär hamna i historieböckerna. Å andra sidan är historieskrivning det sista Giorgio Moroder bryr sig om. Om hans senaste alster får dansa en sommar kommer ett mjukt leende uppstå under den bastanta mustaschen och de eviga pilotsolglasögonen.

Bästa spår: ”74 is the new 24”, ”La disco”

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(Dagens Nyheter 2015-06-10)

BONUS: Fem fantastiska Giorgio Moroder-låtar

Donna Summer ”I feel love” (1977)
Giorgio Moroder och hans kumpan Pete Bellotte ville avsluta Donna Summers konceptablum ”I remember yesterday” med en låt som skulle representera framtiden. De skapade ett helt elektroniskt ackompanjemang för Summers röst. Den moderna dansmusiken föddes där och då. Utan ”I feel love” ingen techno.

Giorgio Moroder ”From here to eternity” (1977)
Hitsingeln från albumet med samma namn påminner om att Moroder inte bara är låtskrivare och producent, utan även en briljant soloartist när han så önskar. Han körde sång och bongotrummor genom en vocoder på ett sätt som influerade housemusiken, och texten manifesterar Moroders framåtblickande.

Sparks ”The number one song in heaven” (1979)
De egensinniga bröderna Ron och Russell Mael var tidiga, inom den snobbiga rockvärlden, att se storheten i Giorgio Moroders musik och anlitade honom för att producera två album. Det blev en fascinerande krock mellan quirky poplåtar och Moroders elektroniska expresståg. Himlen fångad i ett kretskort.

James Last Orchestra & David Sanborn ”The Seduction (Love theme)” (1980)
Moroders mångsidighet demonstreras när han här, på sitt soundtrack till ”American gigolo”, samarbetar med muzakkungen James Last från Bremen och saxofonisten David Sanborn (som förgyllde David Bowies ”Young americans”) och skapar förförisk musik som hela tiden hotas av mörkt ekande låga synttoner.

Berlin ”Take my breath away” (1986)
En utomjordiskt fet basgång (som för övrigt tycks inspirerat TOPS på fjolårets indiehit ”Outside”), en modern version av Hal Blaines legendariska trumkomp på The Ronettes ”Be my baby”, en euforisk kärleksmelodi och så Tom Cruise och Kelly McGillis som hånglar i motljus. Klart den skulle få en Oscar.

darin - runaway



från
vårskrud

88 ultra - higher than you know



från
vårskrud (men ganska somrig!)

connan mockasin - i wanna roll with you



från
vårskrud och nu börjar det bli hög tid att börja med sommarskrud :)

astor piazzolla - extasis



från
vårskrud (och min astor piazzolla-spellista)

major lazer - peace is the mission



Dansmusik
Major Lazer
”Peace is the mission”
(Mad Decent/Warner)
Betyg: 2

I över tio år har DJ:n och producenten Diplo bollat med moderna råa dansmusikstilar från Kingston, Miami och Rio de Janeiro och serverat dem för en partysugen hipsterpublik. Han tycks se sig själv som alla coola undergroundsceners ambassadör, men hans verkliga begåvning ligger i att skapa rena poplåtar, vilket hans samarbeten med Usher, Jessie J och Madonna vittnar om. Därför blir det tröttsamt när han insisterar på att göra kvasituff musik. Tredje albumet med Diplos Jamaikafokuserade projekt Major Lazer är det svagaste hittills. Här finns inga kioskvältare som ”Get free” eller ”Watch out for this”, däremot gräslig cirkus-umpa-umpa-dancehall (”Too original”, en väl vald låttitel) samt ett par söta popduetter mellan Ellie Goulding och Tarrus Riley respektive Ariana Grande och Machel Montano.

Bästa spår: ”All my love (remix)”

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(Dagens Nyheter 2015-06-03)

flöjten


Papageno spelar på trollflöjten i Ingmar Bergmans version av Mozarts "Trollflöjten"


Link spelar okarina i Shigeru Miyamotos "The legend of Zelda: Ocarina of time"

Jag vet inte vad en flöjt symboliserar för er. För mig har det instrumentet och dess ljud alltid varit något väldigt speciellt och laddat med sagovärldens magi. Råttfångaren i Hameln spelade på en flöjt och lockade råttor och barn i fördärvet, i den tyska folksagan från 1300-talet. I Mozarts gåtfulla opera "Trollflöjten" (1791) symboliserar objektet det magiska och oförklarliga, även om Papageno som spelar på flöjten har lite rollen av comic relief. I de japanska tv-spelens sagovärld etablerades redan på 80-talet flöjten som laddad med trolldom: Link spelade i flöjten och världen förvandlades i "The legend of Zelda" (1986; flöjten som magiskt föremål blev därefter en tradition i Zelda-serien) och Mario spelade på en flöjt som framkallade en vind som svepte med honom till en annan värld i "Super Mario Bros. 3" (1988). Det finns en inneboende bra story i att ett så enkelt och litet instrument, billigt att tillverka och anspråkslöst i ljuden det framkallar, ska ha hemliga krafter och vara i stånd till storverk. 

Jag tänker då främst på blockflöjten. Tvärflöjt är också ett fint instrument. Min syster spelade tvärflöjt när vi var små, så jag tycker om det av sentimentala skäl. Men det finns en speciell charm med den råa rustika föregångaren till detta eleganta instrument. Claude Debussy, som bland annat skrivit det vackra stycket "Syrinx" för soloflöjt (tvärflöjt), skrev en gång: "Min favoritmusik är de fåtal toner som en egyptisk fåraherde spelar på sin flöjt: han är en del av landskapet omkring honom, och han kan harmonik som inte finns i våra böcker."

Häromdagen började jag lyssna på musiken för flöjt som Johann Sebastian Bach komponerade, och den var  fantastiskt bra. Jag har hört lite av Telemanns (en tonsättare samtida med Bach) musik för flöjt, och det är också bra, men Bach är givetvis something else. Jag gjorde en enkel liten playlist - tio välvalda spår -
lyssna här. De sista tre låtarna är förmodligen inte skriva av J.S. Bach utan av hans son Carl Philipp Emanuel Bach, men de är så bra att de fick vara med de också. När jag lyssnar på denna musik, speciellt sarabanden från partitan i a-moll som inleder listan, känns det som jag befinner mig på en annan plats. En stor skog i Tyskland utan en människa i sikte, för 300 år sedan eller 3000 år sedan. En vind viskar genom träden. Flöjtens toner är den vinden. Jag är den vinden.

AnnaMelina - bara du



från
vårskrud

reklam: kom till animal lover på fredag!


Min vän Nils Jarlsbo har gjort denna fina affisch :)

"ANIMAL LOVER är hiphop, R&B, indiehits, elektroniska dansgolvsmonster och otippat dansanta rockklassiker. ANIMAL LOVER är Nicholas Ringskog Ferrada-Noli och Petter Bryman aka DJ Budget. ANIMAL LOVER är Landets minst frekventa och mest laddade klubb, att missa den är som att missa körsbärsträdens flyktiga blomstring. Don't sleep! Fri entré!" - så står det på Landets hemsida. Kom jättegärna på fredag om ni är i närheten av Stockholm! Här är
eventet på Facebook :)
 

jessie j på gröna lund



Jessie J
Scen: Gröna Lund, Stockholm
Betyg: 4

Det finns en förklaring till att Miley Cyrus singel ”Party in the U.S.A.” från 2009 är så briljant, med sin livsbejakande melodi och text om hur underbart det är när man mår toppen och en låt med Britney Spears eller Jay-Z plötsligt spelas på radion. Låten skrevs av engelska Jessica ”Jessie J” Cornish, då endast 21 år gammal, och med hennes utanförperspektiv blev de amerikanska drömmarna än mer romantiskt skimrande.

Att Jessie J inte har satsat på en karriär som popartist sedan barnsben skiljer henne från andra väloljade hitmaskiner i samma genre. Hon har sagt att hon inte var bra på någonting alls när hon gick i skolan och att hon mådde dåligt i sju års tid innan hon fick sitt första skivkontrakt. Denna närhet till självtvivel och mörker gör hennes triumfer mer berörande och färgar både hennes musik och image. Hon har en ödmjuk framtoning och en otvungen charm, motsatsen till en diva. Och flera av hennes låtar har ett uppbyggligt budskap utan att det känns krystat, exempelvis ”Who you are” som försvarar och hyllar svaghet, den materialismkritiska ”Price tag” och den svängiga Rihannapastischen ”Do it like a dude” med sin basala feminism. Hon sjunger samtliga med stor inlevelse när hon framför dem live.

Det är en kall kväll på Gröna Lund, Jessie J huttrar så mycket att hon ber en roddare komma tillbaka med jackan som hon slängt av sig några låtar tidigare, och publiken dansar inte så mycket som den borde när låtar som den förkrossande feta ”Sweet talker” spelas. Men stjärnan ger ändå allt när hon sjunger, dansar och underhåller med mellansnack och skojsånger riktade till olika i publiken. Hon skuttar glatt och avslappnat omkring på scenen och framstår som en märklig mix av Katy Perry och Little Jinder.

Något som gör konserten ännu bättre är att bandet lyckas få de slickt producerade låtarna att fungera i lite grövre arrangemang utan att förstöra dem med rockismer. Det enda minuset är att den fina singeln ”Laserlight” aldrig framförs. Men när megahitten ”Bang bang” – ett mästarmöte mellan de tre superstjärnorna Jessie J, Ariana Grande och Nicki Minaj– spelas som sista nummer går det inte att vara missnöjd. Stämningen exploderar, alla tjejer i publiken sjunger med i Nickis förinspelade vers samtidigt som Jessie J dansar sina bästa moves, och allt är väldigt fint.

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(Dagens Nyheter 2015-05-30)