sommarskrud

Publicerat i: Allmänt


Nu är den här! Min årliga sommarplaylist (den femte i ordningen), 100 asbra låtar i en perfekt ordning, lyssna här! Jag har slitit mycket med den men jag tycker ändå att det gick snabbare än vanligt att knåpa ihop den. Det är mycket nytt på listan (en klar majoritet av låtarna är släppta det senaste året), det gillar jag, men det finns också en hel del gammalt. Inte minst får sommaren 1991 en liten ögonblinkning eftersom jag har med Paula Abduls "Rush, rush" och Color Me Badds "I wanna sex you up" efter varandra, jag minns att de gick på MTV den sommaren (ja, eller den vecka av sommaren då jag bodde hos min pappa som hade kabel-tv). Men de är inte med av nostalgiska skäl utan för att de är så bra summer jams, liksom "Into you" med Fabolous och Tamia, den gamla godingen hörde jag första gången förra veckan, topplåt.

Det är en del hiphop och R&B, men också rätt mycket dansmusik tycker jag, och lite fin somrig rock. Jag ville ha med mer gammal calypso men det blev till slut bara en låt, den fina "Ces Zazous-la" av den intressanta musikern och konstnären Boscoe Holder. Den är från 30-talet, så Orlando Julius "Jagua nana" från 60-talet som kommer efteråt låter sjukt modern i jämförelse, fast det är en låt som med moderna öron låter väldigt gammal den med. Men vad är gammalt? Listan inleds med Evert Taubes "Calle Schewens vals" i en inspelning från 1936 (gud vad svårt det är att orientera sig bland alla olika Taube-inspelningar som finns!) och det kanske är länge sedan men den låten känns ändå väldigt modern om man jämför med låten som inledde vårskrud, Schuberts "An die musik" som skrevs över 100 år tidigare. Jag ville rama in denna sommarlista i en vibb av underbar svensk sommar, och den allra sista låten är Oskar Linnros hyperromantiska "Ulla och Åke". Den föregås av två låtar som fångar en lantlig svensk sommar respektive en glamourös New York-sommar - Fred Åkerströms "Berceuse" respektive Elvis Costello & Burt Bacharachs "God give me strength" - och min tanke är lite att både dessa stämningar smälter samman i Oskar Linnros urbant fräscha pianoballad.

En grej som jag blivit mer tillåtande med på senare tid är att ha flera låtar på samma lista med samma artist. Jamie xx har tre låtar på denna lista, ingen chock kanske eftersom hans "In colour" är sommarens och kanske årets album, men även A$AP Rocky har två låtar på listan (älskar hans nya skiva!) liksom Shamir och, lite otippat kanske, Jaakko Eino Kalevi (okej, en egen låt och en remix). Giorgio Moroder är också representerad med hela fyra låtar, det kanske också räknas, men jag tycker att de är så olika varandra att det ändå funkar. Young Thug, Popcaan, Dej Loaf, Lil Wayne och Future hörs också på flera låtar, men who can blame den som vill ha dessa som feautured artist?

Ingen sommarlista utan mitt älskade Eggstone, i år är det "Those words" som representerar dem, och den flankeras av musik i samma stämning: soundtracket till "Semestersabotören", Coleman Hawkins tolkning av den underbara Rodgers & Hart-låten "It never entered my mind" och den fint naiva kärleksballaden "Pledging my love" av croonern Johnny Ace. Både Ella Fitzgeralds "Anything goes" och Four Tets "Lion" fick vara med förresten, känns dumt att neka dem när jag gillar dem och det är, eh, jag som gör listan. Hoppas ingen tycker det är buskis att låta Lou Reeds "Heavenly arms" (känd pga El Perro del Mars cover) komma efter Lana Del Reys "Brooklyn baby" (som namedroppar Lou Reed), men jag tyckte att de på riktigt passade bra ihop. Slick Rick följer för övrigt på Lou Reed-låten, för att fortsätta med vintage New York-mys.

Åh, det finns mycket att säga om alla dessa låtar men jag ska inte bli långrandig. Lyssna istället, hoppas ni gillar! Tack till alla som tipsat om låtar eller inspirerat på andra sätt. Jag är bara en tacksam svamp :)

Artister på sommarskrud: Evert Taube, Jamie xx feat. Young Thug & Popcaan, Mwuana, Jessie J, Madi Banja & Lorentz, Elijah Blake feat. Dej Loaf, Little Jinder, Jack Ü feat. Justin Bieber, Zara Larsson, Pia Mia feat. Chris Brown & Tyga, Fabolous feat. Tamia, Janet Jackson, Addis Black Widow, Hudson Mohawke, Young Thug feat. Birdman, Neon Indian, Ariel Pink, Björns vänner, Boscoe Holder, Orlando Julius, OMI (Felix Jaehn remix), Kaoma, Kornel Kovacs, Popcaan (en soca-remix, okänt av vem?), Vershon, The Radio Dept., Jamie xx feat. Romy, Purity Ring (Born Gold remix), Four Tet, Ten Walls, LORIS, Dirty South & FMLYBND (Jai Wolf remix), Hot Chip, Shamir, A$AP Rocky feat. Lil Wayne, Selena Gomez, Jaakko Eino Kalevi, Yeek, Lana Del Rey, Lou Reed, Slick Rick, Lutricia McNeal, Sean Kingston, Vasas flora och fauna, Ben E. King, The Platters, Dame Janet Baker som sjunger en fantastisk sång av Gustav Mahler, Ella Fitzgerald, Alain Romans, Eggstone, Coleman Hawkins & Ben Webster, Johnny Ace, Mac Demarco, Tussilago, Sparks, Giorgio Moroder & Joe Esposito, ODESZA & Shy Girls (Beat Connection remix), Tove Styrke (1987 remix), Mattias Alkberg, Jonathan Johansson, Little Children, Chris Olsson (Dan Lissvik remix), LA Priest, DeBarge, Paula Abdul, Color Me Badd, Chapterhouse, No-Man, The Honeydrips, Antena, Silento, Mike Wil Made It feat. The Weeknd, Future & Swae Lee, Denz, Arif, Tink, Dej Loaf feat. Lil Wayne, Drake, A$AP Rocky feat. Joe Fox, Future & M.I.A., Adam Tensta & Sibille Attar, Christina Hellström & Björn Olsson, Françoise Hardy, One Direction, Best Coast, Ducktails, Mariah Carey, Bill Calahan, Magic Potion, Christopher Owens, Alice Boman (Jaakko Eino Kalevi remix), Kelsea Ballerini, Eric Church, Fatoumata Diawara, My Morning Jacket, Suicideyear, The Smashing Pumpkins, Fred Åkerström, Elvis Costello & Burt Bacharach och Oskar Linnros.
Kommentera 1


One Direction
Scen: Ullevi, Göteborg
Betyg: 2

Vissa band är lika mycket företag som musikgrupper. Det brittisk-irländska pojkbandet One Direction är ett sådant. Försäljningen av skivor, konsertbiljetter, filmer och merchandise utgör ett imperium; medlemmarna är alla mångmiljonärer. De har släppt ett album om året sedan 2011 och samtliga har blivit USA-ettor. De är inte en produkt, de är en fabrik.

Så när Zayn Malik hoppade av gruppen i våras och förvandlade kvintetten till en kvartett hände: ingenting. Företaget fortsätter, hjulen snurrar vidare. De är inte fyra vänner som har förlorat sin femte vän, utan fyra affärskompanjoner som har skilts från en femte kompanjon. Därför är det föga förvånande att Zayn Malik inte nämns en enda gång under den nästan två timmar långa konserten på Ullevi. Han är en ickefråga.

Gruppens raison d’être är som en cirkel. De finns för sina fans skull, de låter som de låter på grund av fansens preferenser, och om och om igen under konserten hyllar de kärleken från fansen och påpekar att de inte hade varit där de är om det inte vore för dem (vilket ofelbart möts av dånande jubel). Samtidigt finns ju fansen för att One Direction finns. Så vad kommer först?

Uppenbarligen finns det ett behov hos tjejer i de yngre tonåren – för det är dessa som utgör lejonparten av publiken på Ullevi – av ett band som One Direction. Av dyrkan, av underkastelse, av att drömma om något som är större än det nuvarande livet. Säkerligen handlar det delvis om sexualitet och längtan efter romantisk kärlek, men detta totala idoliserande går också bortom det. För artister som killarna i One Direction handlar det om ett annat behov: längtan efter bekräftelse, att bli sedd och älskad, att få känna sig som en gud, samt ej att förglömma: längtan efter materiell rikedom. Det är en win-win-situation, helt enkelt.

Men var kommer musiken in i bilden? Varken för One Direction eller för deras fans tycks kärleken till musik vara det primära, men popmusik råkar den plattform där de två kan mötas. One Direction tycker om att sjunga, och de sjunger bra, men vad använder de sina fina röster till? Deras låtar utmärks av pumpande, muntra rocktrummor, en bländande skog av durackord, refränger som skiljer sig från verserna mer genom volym än genom melodisk briljans och feelgood-texter om kärlek. ”Don’t forget where you come from” har potential att bli lite laddad eftersom One Direction har levt i fem år väldigt skilda från sina tidigare vardagsliv, men de är inte emotionellt närvarande i texten när de framför låten, de är för upptagna av konsertens kärleksakt.

Tidigare pojkband har nästan alltid inspirerats av samtida amerikansk R&B, många gånger med fint resultat. One Direction bryter denna tradition och har ett skamlöst konservativt poprocksound, en harmlös pastisch på något som en gång lät modernt och upproriskt. Gruppen står även över synkroniserad dans, istället går de omkring på scenen som fyra högst individuella personer. Det finns ingen kemi mellan dem, vilket blir plågsamt tydligt när de ska interagera i mellansnack.

Men gruppen har en stjärna i Harry Styles, den yngsta, snyggaste och mest karismatiska medlemmen. Han är hundra procent bekväm på scen och sjunger med inlevelse – han skulle kunna bli en fenomenal soloartist. De har också en låt som faktiskt är bra, och som de också framför under denna konsert: ”No control” med sin rusiga powerpoprefräng. I övrigt kan man bara gratulera de unga affärsmännen till ett bra bokslut, och de unga kvinnorna till deras hjärtan som pumpar av drömmar och mening.

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(Dagens Nyheter 2015-06-25)
Kommentera 0


Rap
Mwuana
”EP 2: Collén & Chords”
(Art:Ery Music Group)
Betyg: 5

Äntligen! En svensk rappare som har hittat den balansgång mellan hårt och mjukt, mellan gata och pop, som så länge har varit receptet för den bästa amerikanska hiphopen. En rappare med ett flow så elastiskt och melodiöst, och som inte räds autotune, att rappen ofta låter sånglik, utan att det slår över i rent croonande. En svensk motsvarighet till Rich Homie Quan och Kevin Gates men som framförallt låter väldigt egen. Mwuana släppte sin fina debut-EP tidigare i år. Redan nu är uppföljaren här och är bättre på alla punkter, med utmärkta, modernt dansanta beats av de gamla rävarna Collén och Chords. ”Toppen” är en snygg uppdatering av Beenie Mans ”Who am I”, och ”Faded” är ljudet av berusningens småtimmar, men allra bäst är ”TGIF”, en svensk anställd släkting till I Love Makonnens ”Tuesday”.

Bästa spår: ”TGIF”

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(Dagens Nyheter 2015-06-24)
Kommentera 0
Visa fler inlägg