Pop
Belle and Sebastian
”How to solve our human problems”
(Matador/Playground)
Betyg: 3

Mellan åldrarna 20 och 27 led Stuart Murdoch så mycket av kroniskt trötthetssyndrom att han inte klarade av att jobba, han blev isolerad, levde utanför livet. Men till slut började han skriva låtar. Belle and Sebastians tidiga, legendariskt försiktiga popmästerverk bör ses i det ljuset. Sedan blev hans hälsa bättre, han blev troende, började älska att turnera och blev vän med livet. Självklart blev Belle and Sebastian ett annorlunda band i och med detta. De har alltid gjort snäll och trevlig musik, men sedan början av 00-talet har den inte varit det som livsviktig eskapism utan som soundtrack till en ångestfri tillvaro. Förra skivan var en hemsk discoflirt, denna (som istället flirtar med bandets ep-trilogi-koncept från 1997) är klart bättre. Men musiken och texterna talar inte samma språk.

Bästa spår: ”Best friend”

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(Dagens Nyheter 2018-10-17)
Kommentera 0

bach reborn

Publicerat i: recension


”Bach reborn”
Svenska Kammarorkestern
Verk av Johann Sebastian Bach, Olga Neuwirth och Brett Dean.
Solister: Claire Chase och Alissa Rossius (flöjt), Roger Olsson (violin), Brett Dean och Tabea Zimmermann (viola).
Dirigent: Thomas Dausgaard.
Scen: Konserthuset, Stockholm.
Speltid: 1 h 45 min.
Betyg: 4.

Bach spelas mycket i kyrkor runtom i Sverige, men att få höra instrumental orkestermusik av honom i ett konserthus är något av en lyxig raritet. Sedan det blev omodernt att fläska på med stor orkester i verk som komponerats för mindre barockensembler har hans musik blivit ett mindre självklart val för stolta symfoniorkestrar med publik som förväntar sig storslagna konserter. 

Men med Svenska Kammarorkesterns projekt ”Bach reborn” smygs han in, genom att hans Brandenburgkonserter används i ett spännande koncept med nyskriven musik. Var och en av de sex klassiska verken får speglas av stycken som dagens tonsättare har anlitats för att komponera. Efter många år har projektet nu äntligen gått i mål, med denna konsert som låter Brandenburgkonsert nr 4 och 6 få sällskap av Olga Neuwirths ”Aello – ballet mécanomorphe” respektive Brett Deans ”Approach – prelude to a canon”.

Den största förtjänsten med de nyskrivna verken är att de ringar in Bachs mästerverk, de får lyssnaren att stanna upp vid dem och känna särarten i varje stycke. Han skrev ju så otroligt mycket musik, och de skivinspelningar som görs har ofta en redovisande, katalogliknande karaktär: samtliga solocellosviter, samtliga toccator, samtliga orkestersviter, och så vidare. Det är både praktiskt och opraktiskt, för det man behöver är egentligen inte ett fint Bachbibliotek utan en fin musikupplevelse, ett möte mellan ett verk och en lyssnare. Och det får man när Svenska Kammarorkestern presenterar verken på ett såhär ambitiöst och kärleksfullt sätt.

Brandenburgkonsert nr 4 bygger på dynamiken mellan tre solister – två flöjter och en violin – och en lite större orkester.  Oerhört vacker musik och fint framförd här. Olga Neuwirths ”Aello” har också en flöjtsolist, men även en skrivmaskin som slagverk, en synt med cembaloljud och två trumpeter. Genom att låta flöjten fräsa som en katt och skrivmaskinen muntert knattra fram i valstakt uppstår en distanserande, buskisartad effekt. Kanske vill österrikiskan Neuwirth, likt sin landsmaninna Elfriede Jelinek som hon har samarbetat med, göra upp med hemlandets konservatism på ett aggressivt sätt.

Brett Deans ”Approach” fungerar annorlunda och är en väldigt känslig och ödmjuk inledning till Brandenburgkonsert nr 6 som den sömlöst övergår i. Dean tar fasta på kontrapunkten, avståndet mellan de två violorna som har solostämmor i Bachs konsert, och låter dem långsamt närma sig varandra, tills de skimrande förenas i Bachs ljuvliga musik. Sammantaget en mycket fin konsert.

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(Dagens Nyheter 2018-02-12)
Kommentera 0


Maleek Berry
Scen: Nobelberget, Stockholm
Betyg: 4

En av de roligaste förändringarna i musikvärlden under detta decennium är att afrobeats har blivit så stort internationellt. Genren – som inte ska förväxlas med afrobeat, den mäktiga funkvarianten som Fela Kuti uppfann på 1970-talet – blandar jamaikansk dancehall, amerikansk R&B och elektronisk danspop med intensiva västafrikanska grooves. Och till skillnad från den typ av afrikansk musik som traditionellt har gått hem i väst rör det sig inte om mysigt värdig livebaserad musik utan om rå, modernt producerad ungdomsmusik vars klubbar och konserter osar av sexualitet.

En milstolpe i denna popularisering var när Drake tog med den nigerianska stjärnan Wizkid som gäst på sin gigantiska hitsingel ”One dance” 2016, och sedan dess har intresset för afrobeats (som ibland kallas afropop) ökat ännu mer. Maleek Berry tillhör samma nigerianska våg som Wizkid och som även inkluderar bland andra Mr Eazi, DaVido, Tekno, Iyanya och Tiwa Savage. De senaste åren har han haft hits som ”Kontrol”, han har precis släppt den fina ep:n ”First daze of winter” och hans första konsert på svensk mark är utsåld.

Maleek Berry sticker ut genom att han var framgångsrik producent och låtskrivare åt andra innan han själv inledde en artistkarriär. Det gör att alla hans låtar präglas av väldigt exakta – inte sällan smakfullt minimalistiska – produktioner med melodiska hookar som passar som hand i handske. Men det innebär också att han inte är helt självklar som liveartist och publikdomptör.

Vissa artister är födda att stå i strålkastarljuset – Maleek Berry är inte en av dem, men han kommer långt bara genom att sjunga karaoke över sina suveräna låtar. Ett minus är att han väntar så länge med att gå på scen. När klockan är halv elva är stämningen i Nobelberget på topp, när den är halv tolv är den kokhet, när den är halv ett börjar den dock mattas av. Tjugo minuter senare kommer till slut Maleek Berry men då får han kämpa för att uppbåda den entusiasm från publiken som han lite tidigare hade fått gratis. Lite hybris, för han har helt enkelt inte de musklerna som liveartist, inte än i alla fall.

Men det går inte att klaga när Maleek Berry framför poppiga mästerverk som ”Eko Miami”, ”Lost in the world”, ”Let me know”, ”Been calling” och ”Kontrol”. Mitt i konserten äger ett frieri rum på scenen, till allas jubel när hon säger ja, och kvällen känns lite som en film. Det passar den romantiska stämningen i Maleek Berrys musik. Han är för afrobeats vad The-Dream är för R&B och han är lika lätt att älska. 

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(Dagens Nyheter 2018-02-11)
Kommentera 0
Visa fler inlägg