mariah carey - me. i am mariah... the elusive chanteuse


Denna låt har växt på mig! Lätt skivans näst bästa låt.

Soul
Mariah Carey
”Me. I am Mariah… The elusive chanteuse”
(Def Jam/Universal)
Betyg: 2 

Mariah Carey har genomgått flera förvandlingar under sin karriär. I slutet av 90-talet lämnade hon delvis det präktiga mysballadfacket och började omfamna hiphop och R&B.

En större förändring skedde när hon fick ett psykiskt sammanbrott och gjorde comeback 2005 efter flera års frånvaro. Singeln ”We belong together” var ett odiskutabelt mästerverk – Mariah Carey lät nu mognare och mänskligare, på en och samma gång säkrare och mer ömtålig, vilket gav hennes röst en ny tyngd och svärta. Hon lät också mer avslappnad och cool än tidigare, vilket gjorde att samarbeten med rappare och hiphopproducenter plötsligt lät naturliga istället för kommersiellt ängsliga.

Tre utmärkta album släpptes innan Mariah Carey tog en ny paus från skivutgivningen. Nu har det hunnit gå fem år sedan hennes senaste regelrätta album.

Det långa uppehållet har satt sina spår. ”Me. I am Mariah… The elusive chanteuse” är ljudet av en artist som delvis tappat riktningen och kontakten med samtiden.

Samarbetena med Mike Will Made It och Hit-Boy har resulterat i betydligt tristare låtar än vad dessa producenter gjort med andra artister. Duetterna med rapparna Nas, Wale och Fabolous lider av akut brist på kemi.

Men det största problemet är det oinspirerade låtskrivandet. Mariah Carey sjunger fortfarande fantastiskt, men när både melodier och texter är svaga har hon inget att fästa rösten vid, och lyckas aldrig låta riktigt angelägen.

Bästa spår: ”#Beautiful”

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(Dagens Nyheter 2014-05-28)

IamSu! - sincerely yours



Hiphop
Iamsu
”Sincerely yours”
(HBK Gang/import)
Betyg: 4  

Den kaliforniska regionen San Francisco Bay Area har länge varit en rik mylla för hiphop, en scen så stor att den rymmer flera mindre scener. Exempelvis har HBK Gang, ett begåvat gäng unga rappande producenter, skapat sin egen nisch. Sage the Gemini är kanske gängets stjärna, men den några år äldre rapparen/producenten Sudan ”Iamsu” Williams  är dess grundare och ledare. ”Sincerely yours” är Iamsus första regelrätta album, efter ett antal mixtapes, och infriar alla löften med råge. Vackra syntslingor gifter sig med snärtiga trummor och skapar ett soundtrack till en violett kvällshimmel över kaliforniska motorvägar. Och Iamsu rappar flödande melodiöst om kärleken till vänner, tjejer och att ha det gött. Om DJ Mustard är ledande i det nya unga hiphopsoundet är HBK Gang likvärdiga följeslagare.  

Bästa spår: ”Only that real”, ”No secret” 

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(Dagens Nyheter 2014-05-28)

devin the dude - see what i can pull

 


från
vårljus, detta är en låt jag upptäckte genom att yung lean lyssnade på den på spotify :)

schoolboy q på debaser medis



Schoolboy Q
Scen: Debaser, Stockholm
Betyg: 5

Att hiphop är större än någonsin i Sverige märks bland annat genom att en halvstor amerikansk rappare som Schoolboy Q visar sig vara enormt populär i Stockholm. Trycket på biljetterna gör att konserten först flyttar till en större lokal, och när även dessa biljetter säljer slut betalar folk gladeligen för att stå en våning upp och beskåda konserten bakom en glasruta med andrahandsljud.

Det märks också genom att dagens svenska hiphopfans finns i alla skikt av samhället och klär sig i alla möjliga stilar. Fans är de tveklöst: sällan har en rappare mötts av en publik som så villigt sjunger med och som studsar av glädje när favoritlåtarna serveras. Det liknar en Håkan Hellström-spelning. Hiphop har blivit folkligt, i ordets bästa bemärkelse.

Schoolboy Q är en fjärdedel av Los Angeles-gruppen Black Hippy, som trots att de ännu inte släppt ett helt album ihop skulle kunna kallas för den moderna hiphopens motsvarighet till Crosby, Stills, Nash & Young. Om Kendrick Lamar är den mest självklara stjärnan och den största begåvningen är Schoolboy Q den näst mest intressanta medlemmen. Han har en fantastisk känsla för enkla men självhäftande refränger och växlar ledigt mellan olika flows likt en funkig kameleont, men har mer aggressivitet och spontanitet där Kendrick Lamar vässar sina texter till perfektion i lugn och ro. Denna stil i kombination med fina, tunga beats gör Schoolboy Q till en utmärkt artist på skiva – senaste albumet ”Oxymoron” har varit en av vårens hiphophöjdpunkter – och live är han lysande.

Innan huvudakten värmer charmiga energiknippet Rene Brown upp. Hon följs av Schoolboy Q:s skivbolagskollega Isaiah Rashad, en något tråkigare artist som gör ett lite för långt set. Men när kvällens huvudperson gör entré är stämningen ändå på topp.

Publikhavet exploderar när Schoolboy Q spelar den Lana Del Rey-samplande hitlåten ”Hands on the wheel” som andra låt, och entusiasmen och temperaturen stiger stadigt. Hela golvet gungar när ”Collard green” med sin egensinnigt ettriga rytm spelas. Den majestätiska ”Man of the year” avslutar konserten storstilat och en svettig leende folkmassa lämnar lokalen med lätta steg efter att ha upplevt hiphop när den är som bäst.

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(Dagens Nyheter 2013-05-24)

brahms första pianokonsert, turnages speranza och l'age d'or i berwaldhallen



Sveriges Radios Symfoniorkester
Solist: Paul Lewis, piano
Dirigent: Daniel Harding
Verk av Johannes Brahms, Mark-Anthony Turnage och Richard Wagner
Scen: Berwaldhallen, Stockholm
Betyg: 3 

Luis Buñuel och Salvador Dali provocerade 1930 års biopublik med sin surrealistiska film ”Guldåldern”. I en scen används ”Liebestod” ur Richard Wagners ”Tristan och Isolde” för att illustrera ett förälskat pars passion, men musiken avbryts gång på gång till en absurd och komisk effekt, och slutet på stycket blir aldrig spelat.

I ett samarbete med Moderna Museet, som just nu har en utställning om surrealism, har Berwaldhallen valt att som ett extranummer spela upp denna scen på en filmduk samtidigt som Sveriges Radios symfoniorkester spelar musiken, komplett med avbrott. Likt Buñuel och Dali leker dirigenten Daniel Harding med publikens förväntningar och vägrar ge oss det vi tror att vi ska få. Den som någon gång drabbats av den hjärtslitande kraften i detta stycke går hjälplöst i fällan och får hån istället för musikalisk extas. Om avsikten var att provocera har man lyckats.

Innan detta tilltag ger Radiosymfonikerna och Harding en vanlig konsert. Johannes Brahms
första pianokonsert är ett känslosvallande ungdomsverk vars brist på perfektion ger verket charm på samma sätt som en indiepoplåt. Här hörs en sturm und drang-lik förälskelse i den första satsen, en värdig men bitterljuv acceptans av att kärleken inte är besvarad i den långsamma andra satsen (enligt Brahms själv ett porträtt av Clara Schumann) och ett omfamnande av det osäkra men spännande livet som ensamstående i den ångestfritt dramatiska tredje satsen.

Stjärnpianisten Paul Lewis spelar fläckfritt men lite väl artigt och distanserat i början. Men han blir alltmer varm i kläderna och i finalsatsen är han helt inne i musiken.

Konsertens höjdpunkt är Mark-Anthony Turnages tondikt ”Speranza” som här får sitt svenska uruppförande. Musiken är inte så mycket en källa till hopp som en bön om det. Den klassiska dramaturgin i flersatsiga orkesterstycken – en kamp, som rör sig från mörker till ljus och slutar i triumf – överges till förmån för något mer realistiskt och gripande. Den självsäkerhet som den inledningsvis orostyngda musiken till slut har byggt upp i den nerviga tredje satsen övergår i finalsatsen till ödesmättad insikt och en allt annat än lycklig beslutsamhet. Så kan en kamp också se ut.

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

 (Dagens Nyheter 2014-05-17)

little dragon - Nabuma rubberband



Pop
Little Dragon
”Nabuma rubberband”
(Because/Warner)
Betyg: 2 

Little Dragons modell för att skapa modern popmusik är att ta det klassiska popbandskonceptet – sång, gitarr, bas och trummor – och ersätta gitarren mot syntar, akustiska trummor med elektroniska och fokusera mer på sound än på melodier. Ett tilltalande recept för många, och alla från SBTRKT till Big Boi har anlitat gruppen för samarbeten. Men skrapa på ytan och du finner – ingenting. Det låter snyggt och lagom samtida, men i grunden är det bara skissartade poplåtar i smakfulla arrangemang. Texterna är så intetsägande och melodierna så vaga att ingenting fastnar, låtarna går upp i rök. Detta fjärde album är ett steg i en mjukare och ljusare riktning för Little Dragon. De är mer lättillgängliga än någonsin, men eftersom låtskrivandet fortfarande saknar skärpa blir skivan frustrerande tråkig. 

Bästa spår: ”Paris” 

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(Dagens Nyheter 2014-05-14)


justin timberlake på tele2 arena



Justin Timberlake
Scen: Tele2 Arena, Stockholm
Betyg: 4

När Justin Timberlake återvände till sin musikkarriär i fjol med sitt tredje soloalbum ”The 20/20 experience” hade han inte släppt en skiva på sju år. För att göra en stark comeback gjorde han likadant som Bruce Springsteen, som tog en paus efter 1987 års ”Tunnel of love” och återvände genom att släppa två album på samma dag 1992. ”The 20/20 experience – 2 of 2” var en tvillingskiva som tillkom samtidigt och som släpptes några månader efter del 1. Taktiken: att överväldiga publiken med såväl kvantitet som kvalitet. Men även om de efterlängtade skivorna sålde bra var Justin Timberlake inte samma självklara stjärna som han tidigare hade varit. Precis som Bruce Springsteen på 90-talet.

Att stjärnstatusen har, om inte dalat, så åtminstone mattats av, är något Justin Timberlake gör allt för att förneka. Konserten på Tele2 Arena inleds med ”Pusher love girl” som efter halva låten pausas för att Timberlake ska kunna stå och ta emot publikens tilltagande jubel. Dessa självförhärligande pauser återkommer under hela konserten – Justin fiskar girigt efter bekräftelse. Men han gör det inte på ett desperat och osäkert sätt, han gör det lugnt och kaxigt, likt en regent som kräver respekt.

Det hade varit irriterande, eller rentav patetiskt, om inte konserten var så bländande generös i övrigt.

Efter alla sina år i rampljuset är Justin Timberlake ett fullblodsproffs när det kommer till att underhålla en publik. Som tonåring bemästrade han sången, dansen och publikkontakten – det har han behållit när han som mogen artist blivit alltmer ambitiös vad gäller det musikaliska uttrycket och låtarnas innehåll. Det gör att en konsert med Timberlake inte bara är en serie av hittar, det är en kanonad av briserande bomber. Huvudpersonen är lika mycket framförande artist som dirigerande maestro, han behärskar variation och dynamik till fullo och lyckas hålla upp publikens intresse och sin egen energi i över två timmar och över tjugo låtar.

Vi får koreograferad danspop i ”Rock your body”, monstruös kärlekssorg i ”Cry me a river”, suggestiva The Weeknd-vibbar i ”Only when I walk away” och en utflykt i countryrock i ”Drink you away”. I sistnämnda låt spelar Justin Timberlake akustisk gitarr, vilket han gör ännu mer imponerande i en avskalad ”What goes around… comes around”. I andra låtar spelar han flygel och elpiano – instrumenten höjs och sänks ur scengolvet för poptrollkarlen. Den vulkanisk svängiga ”Let the groove get in” låter bättre än någonsin och framförs av Timberlake och fyra dansande körsångare samtidigt som scenen lyfter och seglar fram genom publikhavet. Det är bara att gapa och dansa.

När konsertens ordinarie set avslutats med en elegant ”Suit & tie”, bättre live än på skiva – delvis för att man slipper Jay-Z:s oinspirerade rapvers – kommer ”Sexyback” som självklart extranummer, och även den låter köttigare och mäktigare än på skiva. Därefter avslutas hela kalaset på bästa möjliga sätt, med Justin Timberlakes allra bästa och mest gripande låt, den skimrande vackra och förkrossande tunga ”Mirrors”.

Han är inte längre i centrum av popvärldens karusell, men konstnärligt är Justin Timberlake starkare än någonsin. Han antydde det på fjolårets något ojämna album; han bevisar det när han uppträder live.

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(Dagens Nyheter 2014-05-12)

fka x inc. - fka x inc.



från
vårljus

tune-yards - nikki nack



Indie  
Tune-Yards  
”Nikki Nack”
(4AD/Playground)  

Det finns indie och indie. På varje dussin Brooklyngrabbgäng med perfekta frisyrer går det en artist som Merrill Garbus, en förbryllande gestalt som går en tidigare okänd väg och gör musik som låter omöjlig. Denna sångerska, låtskrivare och multiinstrumentalist har en bakgrund i bandet Sister Suvi och startade Tune-Yards som ett soloprojekt, men bandet är numera en duo och den inkännande basisten Nate Brenner tillför mycket. Efter en fascinerande lo-fi-debut och ett mer städat men lika rikt andra album kommer nu en tredje skiva som går i en mer elektronisk riktning, vilket passar Tune-Yards utmärkt. De vilda låtarna är långt från traditionella popsånger i sin struktur men smyckade med haitiska rytmer, ett besatt ordflöde och en helt fri sång låter de självklara. 

Bästa spår: ”Wait for a minute”

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(Dagens Nyheter 2014-05-07)

schoolboy q - man of the year



från
vårljus

Rebecca & Fiona - beauty is pain



Pop

Rebecca & Fiona 
”Beauty is pain”
(Svenska inspelningar/Universal)
Betyg: 4

Skönhet är smärta för två artister som är DJ:s, musiker, producenter och sångerskor men som på grund av att de är unga snygga kvinnor reduceras till just detta och fråntas sin konstnärliga status. Gång på gång måste Rebecca & Fiona påminna om att de faktiskt producerar sin egen musik (att de därutöver har tagit hjälp av andra musiker förändrar inte detta faktum), att de inte bara är – för att citera rubriken i en artikel om duon i ett flygbolags kundtidning nyligen – söta ansikten. Sexism är smärta.

Rebecca & Fionas debutalbum ”I love you, man” imponerade med sin mix av poppiga melodikrokar och mörka upptempobeats. På denna uppföljare har duon gått i en poppigare riktning. Det är mer sång i låtarna, ackorden är fler och soundet är mindre källarklubb och mer arenaspelning.

Duons unikt återhållsamma sångstil låter bättre än någonsin och som låtskrivare har de utvecklats, framför allt när det gäller melodierna. Influenserna av nya sound, som smattrande trap-trummor eller retrochica housepianon, är subtilt integrerade med gruppens egen discopop.

Fans av den förföriska dekadensen i äldre låtar som ”Hard” kan bli besvikna av den soliga ljudbilden på ”Beauty is pain”. Å andra sidan har denna skiva en rikare palett än debuten, med refränger designade för att ta över världen, och är i slutändan ett mer lyckat album. Ultrabegåvade Duvchi gör ett fint gästinhopp i ”Cold heart” men att det är Rebecca & Fiona som är stjärnorna råder det inget tvivel om.

Bästa spår: ”All eyes”, ”Jamie”

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(Dagens Nyheter 2014-04-30)

i skuggan av betongen 2014



”I skuggan av betongen 2014” 
Medverkande: Petter, Timbuktu, Looptroop, Stor, Linda Pira, Jenny Wilson, Mohammed Ali, Silvana Imam, Grillat & Grändy, Adam Kanyama, Femtastic med flera 
Scen: Hamburger Börs, Stockholm 
Betyg: 4  

Nyligen valdes The Latin Kings in i Swedish Music Hall of Fame och hamnade i samma sällskap som ABBA, Ebba Grön och andra oändligt inflytelserika svenska artister som debuterade för minst 20 år sedan. Det var precis så länge sedan gruppens debutalbum ”Välkommen till förorten” släpptes och blev startskottet för den svenskspråkiga hiphopen och en vitamininjektion i hela den svenska populärkulturen.

Men det var The Latin Kings andra album ”I skuggan av betongen” som släpptes 1997 som var riktigt epokgörande för den svenska hiphopkulturen. De producerade skivan själva och gav ut den på sin egen nystartade skivetikett Redline Records – idag en central punkt i Sveriges hiphopscen, med artister som Stor och Linda Pira i stallet. Och musiken var mogen, känslosam och kompromisslös, vilket blivit ett ideal för flera generationer av svenska rappare. 

Så när Swedish Music Hall of Fame nu anordnar en hyllningskonsert till The Latin Kings, och låter ett dream team av svenska hiphopartister framföra en skiva av gruppen från början till slut, faller valet på ”I skuggan av betongen” i stället för den spretiga och spralliga debuten. Det är klokt, för den tonårige Dogges charmiga nödrim på ”Välkommen till förorten” skulle ingen kunna göra vettiga covers av – Adam Tensta gör ett behjärtansvärt försök i ”Snubben”, konsertens sista extranummer – medan låtarna på ”I skuggan av betongen” finns i varenda svensk rappares DNA. 

Första låten ”Passa micken” görs av Petter och Silvana Imam, svensk hiphops mest etablerade man respektive mest hypade unga kvinna. En markering: hela spektrumet av svensk hiphop älskar The Latin Kings. Den följs av ”Borta i tankar”, albumets första singel, en låt som med sin beckmörka melankoli fick den svenska hiphopen att mogna lika mycket som Geto Boys ”Mind playing tricks on me” hade gjort för den amerikanska. Denna klassiker görs av Timbuktu, Stor, Nääk – tre stjärnor från varsitt läger – med refrängsång av Natty Silver som faktiskt var med på originalet. Så fortsätter det i låt efter låt – konstellationen av framförande artister väcker lika mycket glädje som själva låten. 

Något som har skett sedan gruppen slog igenom, och följdes av en första våg av populära svenskspråkiga rappare, är att kvinnliga artister nu har en nästan lika självklar plats som män, vilket konserten återspeglar på ett fint sätt. Dogges klassiska rim får ännu mer lyster när de levereras av Linda Pira, Lilla Namo eller Rawda från 14X, och även om Femtastics version av ”Blend dom” låter lite kaotisk får gruppen mest jubel av alla under hela kvällen. För de är en sådan fantastisk syn, de utstrålar så mycket attityd och energi. 

Charmigast är Grillat & Grändy som iförda solglasögon gör den porriga ”Så skön” med en nyskriven text. Även Jaqe gör en ny fin text till extranumret ”De e knas” som framförs tillsammans med Stor. Det är så hiphopartister oftast hyllar sina hjältar: genom citat och inspiration snarare än genom regelrätta covers. Att utan att ändra något återge en annan rappares text är både svårt – något Jenny Wilson får erfara när hon kommer av sig i sin vers i ”Vardagsmat” – och lite karaokelikt. Att den brokiga artistskaran ändå får ”I skuggan av betongen 2014” att kännas som en meningsfull konsert beror på den kärleksfulla stämningen, en kärlek som förenar publik med artister och som mer har att göra med stolthet än med nostalgi. Det här är svensk hiphop. Det här är familjens rötter. 

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(Dagens Nyheter 2014-04-29)