fonko


Gästspel i SvD! Älskar att skriva om film :)

DOKUMENTÄR
Fonko
Regi: Lamin Daniel Jadama, Göran Hugo Olsson och Lars Lovén
Betyg 2

Tv-serier som klipps ned till långfilmsformat och går upp på bio är en egen liten genre, med en stark tradition i Sverige: på 70-talet ”Scener ur ett äktenskap”, på 90-talet ”Den goda viljan” och vid millennieskiftet ”Det nya landet”.

”Fonko” började som en musikdokumentärserie och sändes på SVT i höstas. Som sådan kändes den lyxig: en odyssé genom det moderna Afrikas populärmusik i tre nästan timslånga avsnitt. En mängd artister från Nigeria, Sydafrika, Senegal, Burkina Faso, Benin, Angola och Ghana fick göra sina röster och sin musik hörda, och allt ledsagades av Neneh Cherrys inlevelsefulla berättarröst.

Filmversionen har tryckts ihop till 90 minuter, Neneh Cherry är borta och i stället får en annan röst tjäna som röd tråd, nämligen Fela Kuti, i inspelningar från gamla intervjuer. Kuti, som dog 1997, är Nigerias James Brown och Miles Davis i en och samma person, och en av de mest fantastiska artisterna på hela kontinenten. Han har mycket att säga om Afrika och om kapitalism – det blir en effektfull dubbelexponering av ord från förr och bilder från i dag. Tyvärr är diskrepansen mellan det Fela Kuti pratar om och det bilderna visar så stor att berättarrösten framstår som en kvasicool gimmick. 

Regissören Göran Hugo Olsson experimenterade med samma teknik när han i sin förra film, ”Om våld”, skapade en mashup av arkivbilder från afrikanska motståndsrörelser och uppläsning av en Frantz Fanon-essä. Men där hade orden och bilderna mer med varandra att göra. I ”Fonko” blir den röda tråden ett dekorativt villospår. Vilket är ett problem, eftersom det inte finns någon dramaturgisk kurva att luta sig mot, filmen bara tuggar på. Artisterna passerar revy med minimalt kontextualiserande, som av en överdriven rädsla att skriva publiken på näsan. Det är som om ”Fonko” inte kan bestämma sig för om den ska vara drömskt kollage eller musikfokuserat resereportage, och därför blir en halvmesyr.

Lamin Daniel Jadama är dj, Lars Lovén är musikkritiker och Göran Hugo Olsson har tidigare gjort musikdokumentärer som ”Am I black enough for you”. Deras genuina passion för musiken som ”Fonko” handlar om går inte att betvivla. Samtidigt känns urvalet av artister en smula godtyckligt (och varför inte ett ord om västra Afrikas största musiknation Mali, när grannländerna tas upp?) och behandlingen av dem stressad och ytlig. De blir bara namn och individer, aldrig scener och genrer, och den musikhistoriska utvecklingen ignoreras. Det sägs inte heller något om västvärldens förhållande till musik från Afrika, och hur det har förändrats genom åren, något av en miss när det talas så mycket om kolonialism i filmen – filmmakarnas egen roll och blick problematiseras aldrig. Trots goda avsikter och stundtals fantastisk musik missar ”Fonko” målet.

Lars Lovén är medarbetare i Svenska Dagbladet, därför recenseras ”Fonko” av Nicholas Ringskog Ferrada-Noli, kritiker i Dagens Nyheter.

NICHOLAS RINGSKOG FERRADA-NOLI

(Svenska Dagbladet 2016-04-08)

jag såg sagan om prinsessan kaguya på bio igår







Så extremt vacker film. Har läst en del halvnegativa recensioner, jag förstår inte varför de har varit så ljumna. Eller jag förstår: folk förväntar sig Miyazaki, bara för att det är Studio Ghibli, och så blir de besvikna. Men Isao Takahata är en helt annan typ av regissör. Jag har bara sett hans "Eldflugornas grav" tidigare, en extremt deppig skildring av barn i Japan under andra världskriget, den har ingenting av romantiken från exempelvis Miyazakis "Det blåser upp en vind", men det är en väldigt bra film. Och "Sagan om prinsessan Kaguya" är trots sin titel ingen mysig saga, det är bara en enormt vacker resa in i Japans kulturhistoria, in i dess hjärta, ett litterärt verk från 900-talet, skildrat i extremt omsorgsfullt teckningar. I en scen visar prinsessans guvernant henne en rulle med en saga berättat genom bilder och text, som man ska rulla fram långsamt, lite i taget, men Kaguya rullar iväg rullen så att många meter av saga ligger på golvet. Och hela filmen är på det sättet: en gammal japansk sagorulle som rullats ut framför våra förundrade ögon. Det är en långsam berättelse, och den är full av oförklarliga inslag (jag älskar att de inte förklaras!), men det är inte Hollywood-snärtig dramaturgi som är grejen med "Sagan om prinsessan Kaguya", utan atmosfären, känslan. Musiken spelar en viktig roll, och när *SPOILER WARNING* de oönskade kommer på slutet är det inte hotfull musik som spelas utan glädjefylld och underbart festlig, jag tyckte att det var ett briljant val. Starkast intryck gjorde ändå blicken som Satemarus fru ger honom när han vaknar ur sin dröm (om det nu är en dröm, jag tror inte det), hon fattar att han är full av kärlek men inte till henne, det kommer inte som någon överraskning för henne men hon tycker ändå att det är sorgligt, och att han är keff, men hon säger ingenting, inte då och säkerligen inte i framtiden heller. Hon ger honom bara en tyst blick som säger "kom nu, du har mig och vår son och hela vår lilla klan att tänka på, du har ett jobb att göra, en funktion att fylla, stå inte där och dröm och skäm ut dig själv och mig". Eller också säger blicken bara "jag vet inte vad du håller på med men jag känner ett avstånd från dig till mig och det smärtar mig men jag kan inte göra något åt det". Han möter blicken och går tillbaka till henne och till gruppen. Det var en fin scen. Speciellt som den äger rum efter den mest romantiska scen jag sett på flera år ("drömmen"). *SPOILERS END HERE* Hur som helst, jag tyckte väldigt mycket om denna film, och alla som inte hatar visuell poesi och alla som känner någon som helst Japanromantik bör gå och se den.

Filmvärlden älskar tonerna av romantikern Schubert



Franz Schuberts musik hörs överallt, från Kubricks kostymdrama ”Barry Lyndon” till den politiska komedin ”Dear white people”. Filmfredag har avlyssnat filmhistorien för att förstå hans enorma attraktionskraft.

Franz Schuberts musik hörs överallt, från Kubricks kostymdrama ”Barry Lyndon” till den politiska komedin ”Dear white people”. Filmfredag har avlyssnat filmhistorien för att förstå hans enorma attraktionskraft.

I bioaktuella ”Dear white people”, en politiskt laddad komedi om vad hudfärg betyder på amerikanska elituniversitet, finns en scen där den ambitiösa afroamerikanska studenten Troy, som gör allt han kan för att bli accepterad av de vita överklassgrabbarna, pratar med sin far som är rektor. Troy har förlorat sin position som ordförande för studenthuset efter att hans exflickvän Sam överraskande vunnit omröstningen.

Pappan är öppet missnöjd: ”Det är meningen att du ska göra bättre från dig än okej”, säger han med sträng röst samtidigt som försiktiga stråkar börjar staccatohugga på ljudspåret. Snart får de sällskap av en förförisk men allt annat än munter pianomelodi, samtidigt som pappan vänder sin reprimand till ett inspirationstal som får sonens ögon att glöda av makthunger. Han bestämmer sig för att sikta ännu hög­re än tidigare i sin karriär på skolan. Tärningen är kastad.

Musiken som används är väl vald: det är den långsamma andra satsen av pianotrio nr 2 av österrikaren Franz Schubert, tonsättaren som var en brygga mellan Wienklassicismen och romantiken. Det är inte bara vacker kammarmusik som representerar den anrika vita överklassmiljö som Troy och hans far så hett åtrår. Det är också en filmhistorisk referens för biopubliken, för evigt förknippad med Stanley Kubricks eleganta kostymdrama ”Barry Lyndon” (1975) och använd i många filmer sedan dess, från ubåtsthrillern ”Rött hav” (1995) till Liv Ullmans tolkning av Strindbergs ”Fröken Julie” med Jessica Chastain och Colin Farrell (2014).

Kärlekshistorien mellan filmmediet och Schubert går långt tillbaka. Ett antal biografiska skildringar av honom har gjorts genom åren (de första redan under stumfilmseran) och hans musik har använts i över 500 filmer. Varför är det så? Vad är det som gör Schubert och hans musik så speciell?

Schubert var en egensinnig och sanslöst produktiv tonsättare som under sitt korta liv hann föra utvecklingen framåt inom fyra olika musikgenrer: konstsånger, solopianomusik, kammarmusik och symfonier. Men det finns också något i hans livsöde som gör att han har en särskild plats i så många musikälskares hjärtan. Han fick aldrig det erkännande han förtjänade under sin levnadstid, den största delen av musiken han komponerade blev aldrig utgiven eller framförd. Han hade ett litet lojalt sällskap av beundrare i sin hemstad Wien, men han hade oturen att leva i samma tid och i samma stad som en viss Ludwig van Beethoven, vars geni överskuggade allt och alla. Schuberts musik var för modern och ömtåligt poetisk för majoriteten av den konservativa samtiden. Hans tonsättning av Goethes dikt ”Erlkönig” var till exempel en sensation bland unga musikfans, men Goethe själv tyckte inte om den.

Schubert dog endast 31 år gammal, antagligen av syfilis eller dåtidens behandling av sjukdomen. De sista åren av hans liv var präglade av stark melankoli men också komponerande av briljant musik fylld av djup svärta och brännande intimitet.

Först efter sin död blev han känd som en av romantikens största tonsättare, och liksom med Mozart (som blev 35 år) har världen fantiserat om vilka storverk han hade kunnat skapa om han hade fått leva ett längre liv. Schuberts verk, både till sin helhet och i enskildheter som den älskade åttonde symfonin, är ofullbordat, höljt i mystik, med utrymme för lyssnaren (eller filmregissören) att fylla på med sina egna drömmar. Det gör denne antihjälte till en ultimat gestalt för romantiken.

Det åttonde symfonin, som bara har två fullbordade satser men som är så vacker att den ändå är en del av den klassiska repertoaren, har figurerat i flera filmiska mästerverk. Ett tidigt exempel är Luis Buñuels skandalklassiker ”Guldåldern” (1930) som använder sig av klassisk musik på ett effektfullt ironiskt sätt för att gissla överklassen. Men Buñuel var samtidigt en genuin beundrare av klassisk musik och den långa sekvens i filmen som använder sig av symfonins första sats är noga klippt för att matcha den visuella dramatiken med den musikaliska.

Även Billy Wilder använde sig av Schuberts åttonde symfoni i sin film noir-klassiker ”Kvinna utan samvete” (1944), framför allt som uttalad inspirationskälla till musiken som han beställde av filmmusikkompositören Miklos Rózsa. Men mot slutet av filmen, när de mörka molnen i handlingen hopar sig allt mer, tittar filmens huvudperson Neff tillbaka på den tid då när han umgicks med dottern till en man vars mord han varit inblandad i. Då hörs plötsligt Schubert i stället för den Schubert-imiterande Rózsa och det låter helt naturligt, för biopublikens öron har redan vaggats in i den åttonde symfonins särpräglade dramatiska stämning.

Den mest kända användningen av Schuberts musik gjordes av Stanley Kubrick i ”Barry Lyndon”, ett kostymdrama som handlar mer om estetisk perfektion och distanserad humor än om dramaturgiska kurvor och sympatiska karaktärer.

Men när den moraliskt dekadenta huvudpersonen Redmond Barry får syn på Lady Lyndon för första gången, väcks han till liv inombords, och detta illustreras just genom den långsamma satsen i Schuberts pianotrio nr 2, ett av de sista verken som tonsättaren färdigställde. Deras första kyss är rytmiskt synkroniserad med musiken som både är fjäderlätt och ödesmättad. Kyssen blir avgörande för resten av handlingen, och samma musik hörs i filmens vemodiga slutscen, när parets relation är tragiskt nedmonterad.

Kubrick använder för övrigt två andra Schubertstycken i samma film: det brutala öppningsackordet från hans impromptu i c-moll hörs när filmens första akt slutar och den andra tar vid, och ett muntert ungdomsverk för stråkkvartett får illustrera hur den ansvarslöse Barry skämmer bort sin son lite senare i berättelsen. Den musikälskande Kubrick använder i ”Barry Lyndon” Schubert lika skickligt som han gör med Richard Strauss i ”2001: ett rymdäventyr” och György Ligeti i ”Eyes wide shut”.

Woody Allen är en annan auteur som är känd för sin kärlek till musik; Woody Allen-jazz är nästan en egen genre. I ”Små och stora brott” (1989), det mest lyckade av Allens dramer om skuld och samvete, har Schubert en viktig roll.

Huvudpersonen Judah är en stor musikälskare och säger vid ett tillfälle till sin älskarinna Dolores som blandat ihop Schubert med Robert Schumann, en annan tonsättare från romantiken: ”Schumann är blommig. Schubert påminner mig om dig. Den sorgsna.” När han senare i filmen beställer ett mord på älskarinnan är det Schuberts stråkkvartett nr 15 som får illustrera både dådet, som inte visas i bild, och Judahs ångestfyllda besök i Dolores lägenhet och åsynen av hennes döda kropp.

Även blockbusters riktade till en yngre målgrupp, som ”Spiderman 2”, ”The dark knight” och Twilight-filmen ”New moon”, använder sig av Schuberts musik. Den sistnämnda är mest intressant i sammanhanget, för Twilightsagan är med sina mörka skogar, plågade hjärtan och gotiska skräckinslag klart besläktad med 1800-talets romantiska konst. Schuberts sång ”Wanderers Nachtlied II” från 1824, en sorgsen viskning från en nattlig vandrare, passar perfekt i den filmen.

Dysterkvisten Michael Haneke har använt Schubert i flera filmer. I ”Pianisten” hörs pianotrion från ”Barry Lyndon” när huvudpersonen Erika tar sina målmedvetna steg in i en porrvideobutik, en effektfull kontrast mot Kubricks romantiska användning. Även flera sånger ur Schuberts kolsvarta sångcykel ”Winterreise” hörs, och Haneke har sagt i en intervju att sången ”Im Dorfe” har en central plats i filmen och kan ses som ett motto för Erika och filmen i sig.

I Oscarsbelönade ”Amour” låter Haneke ett par av Schuberts impromptun bli en symbol för allt det levande och vackra som den strokedrabbade före detta pianolärarinnan Anne inte längre har tillgång till. Det är onåbart för henne, liksom hon blivit onåbar för sin make Georges. Att just Schubert har valts är logiskt: det finns något onåbart och längtande även i hans musik. Det är just det som gör den romantisk.

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(Dagens Nyheter 2015-03-27)

FAKTARUTA: Brådmogen österrikare.

Franz Schubert blev bara 31 år, han föddes 1797 och dog 1828. Han sjöng som barn i Wiener Sängerknaben och bland hans musiklärare märks Antonio Salieri.

Efter en tid som lärare försörjde han sig som fri musiker och stod i centrum för en borgerlig krets med litteratörer och konstnärer i Wien.Fler Schuberthöjdpunkter ur filmhistorien: Disneyfilmen ”Fantasia” (1940), Alfred Hitchcocks ”Livbåt” (1944), Hasse Alfredsons och Tage Danielssons ”Spader, madame!” (1969), Bliers ”För vacker för dig” (1989), Suzanne Ostens ”Skydds­ängeln” (1990), Akira Kurosawas ”Augustirapsodi” (1991), Roman Polanskis ”Döden och flickan” (1994), Jane Campions ”Porträtt av en dam” (1996), Ingmar Bergmans ”Larmar och gör sig till” (1997), Steven Spielbergs ”Minority report” (2002).

Jag har gjort flera Spotify-spellistor med urval av Schubert musik. Kolla in den
den här som består av solopianomusik (långsamma satser) från den senare delen av hans karriär, eller den här som består av långsamma satser ur hans kammarmusik. Väldigt behändiga spellistor, 20 spår vardera, hundra procent underbar musik.

mommy



Såg nyss Xavier Dolans "Mommy" på bio. Så himla bra! Jag blev glatt överraskad, för jag gillade "Hjärtslag" och "Laurence anyways" när jag såg dem på bio, men efteråt när jag tänkt på dem har jag irriterat på mig på det showiga och överdrivet estetiska (inte bara det visuellt estetiska utan även valet av melodram som genre osv, att allt är stil) och visste inte riktigt vad jag hade att vänta mig. Men den var toppen.

Att Dolan är ung märks inte bara på hans rasande produktivitet (en glatt naiv "varför i helvete inte?"-inställning) utan också på att han utan att blinka bryter mot en massa oskrivna regler innan konventionerna har hunnit sätta sina klor i honom. Bara en sådan sak som att "Mommy" på ett plan är en science fiction-film: den utspelar sig i en inte alltför avlägsen framtid där samhället till 99,9 procent ser exakt likadant ut som det vi har idag, men med skillnaden att det finns en lag som säger att om en förälder inte orkar ta hand om sina barn ("av fysiska, psykiska eller ekonomiska skäl") så är det bara för dem attt skriva på ett kontrakt med sjukvården och så blir barnet omhändertaget av vården. Xavier Dolan bara: jag vill göra en film om detta dilemma! Om man hade världens jobbigaste tonårsgrabb, hade man tagit den där möjligheten eller inte? Vad sa? Finns det ingen sådan lag? Oh well, inga problem, vi sätter in en faktaruta i början av förtexterna som säger att filmen utspelar sig i framtiden och där finns det en sån lag. Så *klappar handflatorna mot varandra* då var det klart!

Men det märks också på andra sätt, som hans behandling av ljudmixning. I en kort scen packar de tre huvudpersonerna en bil med grejer för de ska åka på picknick. Men Dolan visar inte detta, han tar bara ljudet av denna scen och lägger den på bilden av bilen som kör iväg, några minuter senare. Varför? Varför inte! Ingen har gjort det förr och det ser coolt ut och det är kul. Det är en trevlig detalj. Dolans filmer är fulla av såna detaljer. I en annan scen finns en drömsekvens, eller det är en dagdröm/fantasi om framtiden, och ju längre in i framtiden personen fantiserar om, desto suddigare blir bilden, till slut är den JÄTTEsuddig och den är det JÄTTElänge. Det är också en grej man inte "får" göra, ingen etablerad regissör skulle förolämpa publiken på det sättet, men Dolan tänker: vadå, det är väl ingen som tar illa upp om jag har lite suddigt ett tag, folk klarar sig, folk fattar. Just detta, att inte underskatta sin publik, är något som jag tycker är oerhört tilltalande. Och ovanligt.

Filmen har också en (redan berömd?) scen där den klaustrofobiska lilla filmrutan utvidgas - det är givetvis effektfullt, men det som är riktigt anmärkningsvärt är att Dolan gör det till tonerna av Oasis! Vem hade kunnat tro det? Oasis har inte varit i ett coolt sammanhang på 20 år. Men Dolan har en fantastisk fingertoppskänsla när det gäller att välja musik. I en annan scen dansas det till Céline Dions "On ne change pas" och det är inte bara en smärtsamt kongenial låttitel, det är väldigt speciellt att höra en så utskälld artist som Célione Dion i en hipp film, men det är inte utstuderat alternativt, det känns självklart att den låten ska vara där. I en annan scen - en av filmens mest gripande - är problemkillen Steve på en sunkig karaokebar med sin mamma och en kille som stöter på henne. Steve måste uthärda för killen är jurist och kan hjälpa dem ur en knipa som är hundra procents Steves fel. Efter att ha suttit och varit trulig hela kvällen går han upp och sjunger en låt på karaoken, men ingen rockklassiker som sig bör, utan Andrea Bocellis smöriga "Vivo per lei". Jag lever för dig, sjunger tonåringen på knagglig italienska och stirrar stint på sin mamma som måste vända bort blicken för att inte bli helt tagen och förlora kontrollen och misslyckas med skådespelet att hon uthärdar en kväll med den jobbiga juristen som så gärna vill ligga med henne. Samtidigt börjar de andra bargästerna håna och provocera Steve för hans töntiga låtval... han knyter näven och blundar men sjunger vidare... åh, scenen är så himla stark, det är en sådan laddning i luften. Och det är på grund av just denna musik. Och i slutscenen används Lana Del Reys "Born to die" på ett helt fantastiskt sätt. Bara de första sekunderna i låten, de där stråkarna som fladdrar ut som en stolt solfjäder, Xavier Dolan hittar den perfekta gestaltningen av detta ljud, det är så vackert att se. Och det som följer därefter, jag ska inte avslöja, men den sista bilden är så himla, himla bra. Att klippa just där och på just det sättet är helt mästerligt. Åh, ni måste se den här filmen.

Haha, nu pratar jag ju bara om det estetiska ändå! Men det som verkligen gör den här filmen bra är skildringen av relationen mellan mor och son, två väldigt speciella och starka karaktärer som spelas med bravur av Anne Dorval och Antoine-Olivier Pilon, en relation som sedan utvecklar sig till ett stillsamt och udda triangeldrama när grannfrun (Suzanne Clément) blandas in. Hon är en märkligare rollfigur än de två andra, men hon fungerar ändå, hon blir inte otrovärdig. Den sista scenen mellan henne och mamman (Dorval)... wow vilken bra scen det är. Inte ett uns av slafsig dramatik, bara så himla mänskligt och psykologiskt realistiskt. Jag blev rörd.

Nu måste jag se "Jag dödade min mamma" och "Tom at the farm" också. Men framför allt vill jag se fler filmer av unga begåvade regissörer som får chansen att göra precis som de vill och tar den chansen och gör något eget. Det var någon som liknade Xavier Dolan vid den unge Bob Dylan, jag tycker inte det är en dum jämförelse. Det finns en kvalitet i konst skapad av unga människor, eller den kan finnas där, det är ingen självklarhet, men det är gött när det väl är så: en känsla av lustfylld upptäcksfärd, ett regn av insikter och aha-upplevelser som måste förmedlas, en övertygelse om att alla idéer som man får är svinbra och måste förverkligas på något sätt. Det känns så livsbejakande, det ger sken av att allt är möjligt. Det är därför det är så svårt med regelrätt retro, det går liksom att återskapa ett uttryck men det går inte att återskapa den berusande känslan av nyhet och framsteg som var en del av uttryckets födelse. Okej, det där är en annan fråga egentligen (jag tänker nog lite på den med anledning av min recension av Joey Bada$$ som kommer i DN denna vecka). Men hur som helst: se "Mommy". Det är ingen upplyftande berättelse, men det är en upplyftande konstupplevelse.

sounds of silence på cinemateket: hans appelqvist x yasujiro ozu


När jag bodde i Malmö brukade jag gå på Cinemateket där, och jag minns att jag såg några Ozu-filmer när de hade en serie med hans filmer, "Föräldrarna" och "Late spring" tror jag det var jag såg, asbra båda två. Jag visste inte att Ozu gjorde film så tidigt att han var med under stumfilmseran (som i och för sig tydligen höll på längre i Japan än i USA och Europa), men så var det, och en av dessa såg jag i lördags på Cinemateket i Stockholm som en del av den väldigt ambitiösa och sympatiska Sounds of Silence-satsningen.

Sounds of Silence är alltså en serie stumfilmskonserter med nyskriven musik av stora namn inom svensk indie, musik som framförs live av artisterna samtidigt som filmen visas. Jag har missat alla konserter hittills tyvärr (Anna Järvinens hade jag gärna velat se) och Hans Appelqvist var näst sist ut i denna unika satsning, så det var kul att i alla fall detta blev av. Filmen som han valt musik till var Ozus "I was born, but..." från 1932, en stumfilm som faktiskt var väldigt gripande. Den handlade om två bröder i sex-sjuårsåldern som är nyinflyttade i en stad och håller på att finna sin plats i hierarkin bland de andra ungarna. De får några fiender och några vänner, och precis när allt börjar stabileras lite händer något som kan klassas som ett trauma i miniatyr: de ser hur deras pappa, som de sett upp till så mycket, faktiskt inte är all that i samhällets ögon, han låter sig bli hunsad av sin chef och är leende tjänstvillig - för det finns starka hierarkier även för vuxna. Pojkarna freakar ur och har vad som känns som sitt livs första stora bråk med sina föräldrar. Extremt stark scen, och skildringen av mamman och pappan är fenomenal, liksom av pojkarna. Dagen efter är allt väldigt laddat och... äh, jag ska inte spoila allt, men jag kan rekommendera filmen.

Hans Appelqvists musik var väldigt vacker och kongenial. Han spelade själv olika keyboards, och med sig hade han också en kille som spelade klarinett och blockflöjt, och en tjej som spelade xylofon, marimba och slagverk. Allt var väldigt noggrant komponerat och tajmades snyggt med händelseförloppet i filmen. Och i en scen i filmen där rollfigurerana själva kollar på film så använde Appelqvist någon gammal inspelning av filmmusik, det var väldigt effektfullt och meta.

Tyvärr går det inte att se Hans Appelqvists "I was born, but..."-stumfilmskonsert igen, men Sounds of Silence äger rum en sista gång nu i december med en ganska spännande konsert: Hydras Dream (en liten supergrupp bestående av Matti Bye och underbara underbara Anna von Hausswolff) spelar musik till Carl Theodor Dreyers "En kvinnas martyrium", den kanske mest legendariska av alla filmer baserade på Jeanne D'Arc. Check it out om ni har möjlighet, jag hoppas jag har det själv. Sist jag såg en film av Dreyer var när jag bodde i Lund och Filmstudion visade hans "Ordet", den var extremt fet. Jesus Christ vad länge sen det var.

långt från jordbro



Igår var sista dagen som Rainer Hartlebs "Långt från Jordbro" gick på bio så jag traskade iväg till Zita och såg den. Jag såg de föregående sex filmerna i Jorbrosviten (Hartleb har gjort ytterligare ett par filmer om Jordbro, som dock följer andra personer; dessa har jag inte sett) förra månaden och blev väldigt tagen. För er som inte vet (jag kände inte heller till de här filmerna för ett halvår sedan): Rainer Hartleb är en dokumentärfilmare som i början av 70-talet var helt ny inom svensk film, han hade gjort ett par dokumentärer om Hägersten och Gärdetfesterna, när han fick idén att filma en skolklass och följa barnen under deras kommande år. Han började med detta 1972 och materialet från barnens tre första skolår blev sedan filmen "Barnen från Jordbro". Som är asbra. Sedan började det verkligt briljanta: han fortsatte följa exakt samma barn, fortsatte filma dem, och det blev film på film. Om man ser alla i rad blir det en fascinerande resa, från barndom till tonår till twentysomethings (som på 80-talet var något annat än idag, känns det som) till trettioplussare till medelålders. Rainer Hartleb kommer nära utan att vara påträngande, han blir som en del i familjen i varje familj känns det som. Allt ackompanjeras av den första långsamma satsen i Beethovens månskenssonat, vilket aldrig känns klichéartat utan bara väldigt passande och vackert.

I den nya filmen, den sjunde i serien och den första filmen på nästan tio år, får man återse några (men inte alla tyvärr) av människorna från de förra filmerna och deras barn, som nu i de flesta fallen blivit vuxna. Det är svårt att förklara men allt är så himla starkt. Man får en märklig känsla för vad tid, liv och åldrande är - man får perspektiv helt enkelt. Flera av Jordbrobarnen från 1972 har dött i sjukdomar, och att se hur deras barn tacklar detta är så himla starkt. När Rogers dotter tar studenten och hennes storebror kramar om henne och båda storgråter, då brast det för mig också. De behöver inte säga något. Rainer Hartleb behöver inte säga något (här finns ingen voiceover över huvud taget). Bilderna och livsödena talar för sig själv. Allt är i sin anspråkslöshet otroligt laddat.

Jag rekommenderar alla att se dessa filmer. Jag tycker att de tillsammans är bland det absolut bästa som gjorts inom svensk filmkonst. "Liv till varje pris" var Bo Widerbergs motto. Jag vet ingen inom svensk film som har fullföljt denna ambition bättre och mer konsekvent än Rainer Hartleb.

stockholms filmfestival 2014: mr. turner & en duva satt på en gren och funderade över tillvaron

Ok så det blev två biofilmer till den senaste veckan. Mike Leighs nya och Roy Anderssons nya - den sistnämnda såg jag idag, egentligen inte en del av Filmfestivalen, men den visades ju där så jag tycker att jag kan ta med den i detta sammanhang ändå.



Mike Leighs Mr Turner såg jag i fredags och det var en besvikelse. Jag gillar både Mike Leigh ("Medan åren går"! "Hemligheter och lögner"!) och Turner (älskade "Turner, Monet, Twombly"-utställningen på Moderna häromåret) men utöver otroligt vackert foto och en (1) stark scen - när Turner träffade en kvinna som spelade den långsamma satsen ur Beethovens "Pathétique" och Didos klagan ur Purcells "Dido och Aeneas" på piano, han sjöng med, och de liksom möttes i sin gemensamma förståelse för kärlekssorg och konstens kraft - så var det en extremt tråkig film. Timothy Spall går omkring och är ful och grymtar i två och en halv timme. Alla kvinnor faller för honom, särskilt sådana som inte är intresserade av konst, mycket oklart varför. När filmen börjar är han redan medelålders och kommersiellt framgångsrik och han har svårighet att uttrycka känslor, känna empati och vara osjälvisk - och när filmen slutar har absolut ingenting förändrats. Hans pappa är komiskt nog lika gammal som honom själv (ett grepp som omedvetet lånats från "Don't be a menace to South Central while drinking your juice in the hood") och när pappan går bort är den enda gången i hela filmen som Turner tycker att något är lite jobbigt (ok, han blir inte glad när drottning Victoria inte gillar hans nya tavlor lika mycket som hans gamla, buhu). Nä, verkligen ingen höjdare till film. Undrar om Mike Leigh gjorde den för att han identifierade sig med Turner? "Jag är också engelsman, jag är också ful, jag är också en Stor Konstnär, jag är också på ålderns höst och kommer att dö snart"? Kanske därför som han inte var tillräckligt kritisk/problematiserande mot sin huvudperson.



Och ikväll var jag och såg Roy Anderssons En duva satt på en gren och funderade över tillvaron och herregud vad jag inte tyckte om den filmen. Jag älskar "En kärlekshistoria", precis som alla andra, och jag gillade "Sånger från andra våningen" och jag tyckte "Du levande" var småbull men okej. Men efter att ha sett den här filmen känner jag nästan att jag hatar Roy Andersson, allt han gjort och allt han står för. Den var så vidrigt banal. Så platt, så fattig. Så pretentiös - en film som utger sig för att handla om att livet är svårt ("sista delen i en trilogi  om att vara människa" står det i förtexterna) men som inte säger ett skvatt om detta intressanta ämne. Jo, den visar försäljare av skämtartiklar som inte är roliga och de är inte lyckliga - ÅH VILKEN KNIVSKARP IRONI! Och den har en scen där Karl XII rider in på en bar och flirtar med bartendern - ÅH VILKEN HÄRLIG OCH FRÄCK ANAKRONISM, OCH VILKEN KITTLANDE TANKE ATT KALLE DUSSIN KANSKE VAR HOMO?! Och en återkommande replik är att någon har en trist tillvaro och pratar i telefon och säger "vad kul att höra att ni har det bra" - ÅH VAD TRAGIKOMISKT, VILKA FÖRLJUGNA STACKARE, SER DE INTE ATT DERAS LIV ÄR SKIT, HUR KAN MAN PÅSTÅ SIG VARA GLAD FÖR NÅGON ANNANS SKULL, DET ÄR JU RENT PSYKOTISKT? Dessutom den omtalade scenen där en Boliden-tillverkad maskin (fattigt datoranimerad) används av koloniserande britter för att förinta afrikanska slavar medan en rik uttråkad överklass tittar på och blir underhållen - GUD VAD HEMSKT, DET ÄR FEL MED SLAVERI, DET ÄR ÄVEN FEL MED FÖRINTELSEN, BOLIDEN ÄR JU LITE SAMMA BUSINESS SOM AUSCHWITZ, GANSKA TRÄFFSÄKERT DÄR. Allt är så förtvivlat osubtilt, och det hade kanske kunnat tolereras om det hade funnits något som regissören velat säga, men det sjuka är: det har han inte. Roy Andersson tror sig vara på de svagas sida och smickrar sig själv med att vara emot materialism och giriga företag, men filmen är full av förakt för människor som har tragiska yrken som frisörer eller försäljare, långt från den normala miljön "filmstudio på Östermalm", eller människor som är så fruktansvärt ensamma dvs bor i en liten lägenhet (säkert utanför tullarna oh mon Dieu) med sin äkta hälft och snackar med den utflyttade dottern i telefon. Alla människor i hans filmer (den senaste trilogin) är pappfigurer, de är inga riktiga människor. Ingen pratar som folk gör. Ingen beter sig realistiskt, här finns ingen igenkänningsfaktor. I förra filmen var det gubbar som spelade tuba, vem fan gör det? Roy Andersson är inte intresserad av relationer och psykologi. Det finns ingen karaktärsutveckling över huvud taget, allt är statiskt och överdrivet som i klaustrofobisk commedia dell'arte. Om man ska skildra Samhället eller Samtiden - varför gör man då inte det, varför skapar man en hittepåvärld som påminner mer om 60 år gamla Astrid Lindgren-sagor än om det Stockholm 2014 som Roy Andersson bor i? Var är romerna som tigger? Var är den riktiga överklassen, den som finns idag, den som inte är lånad från gamla Tintinserier och pilsnerfilmer? Om man vill skildra människors svårigheter att kommunicera med varandra, varför har man då dialog som är "härligt dråplig" och löjligt tillgjord istället för att använda sig av de kyliga samtal som faktiskt förekommer? Ironiskt nog är den enda kyla som uttrycks i filmen Roy Anderssons egen. En pompös diva som sitter på en fet adress vid Östermalmstorg och älskar tillvaron.

stockholms filmfestival 2014: dear white people



Älskar filmfestivalen, den är väldigt mycket Stockholm för mig - att springa omkring på olika visningar var höjdpunkten för mig både hösten 2007, när jag bodde i stan för första gången i vuxen ålder, och hösten året därpå då jag flyttade hit på riktigt. Och jag har varit på filmfestivalen varje år sedan dess tror jag. Hur som helst. I fredags såg jag första filmen för min del på årets festival, Justin Simiens "Dear white people". En komedi med seriösa undertoner, om aningslös rasism i amerikansk collegemiljö. 

Jag skulle vilja säga att den var en stark trea. Välgjord, ofta kul, ibland träffsäker. Rollfigurerna var ganska mycket stereotyper som fick representera olika saker, ungefär som i Spike Lees "Do the right thing", men det är inte nödvändigtvis något som gör en film dålig. Det jag kunde irritera mig på var att trots att ett viktigt tema i filmen var aningslösa vita medelklassmänniskors självgodhet och destruktiva aningslöshet så var den svarta huvudpersonen själv både god och självgod (eller self righteous är ett bättre uttryck, jag vet inte om det riktigt är samma sak som svenskans självgod?) (präktig är kanske ett ord som fångar in både god och självgod, inte för att det har något med self righteousness att göra), och det lilla som hon gjorde som var moraliskt tveksamt problematiserades inte särskilt mycket. Annars hade det varit intressant, angående medel som rättfärdigar mål och den diskussionen.

Men, ändå soft film. Och det är trevligt att se konst som tar upp frågor som rasism utan att det måste bli gravallvarligt, det måste ändå gå att göra tänker jag. Nu väntar jag bara på "Israel & Palestina - the musical".

jag har intervjuat agnès varda!



En sista fråga: i en scen i Agnes stränder pratar du om Jacques Demy, och du gör en parafras på René Magrittes tavla Älskarna för att illustrera er kärlek. Magrittes tavla visar ett älskande par som omfamnar varandra men deras läppar kan inte röra vid varandra eftersom deras ansikten är täckta. Det är en ofullständig kärlek, det finns ett fysiskt avstånd...

- Den scenen kom till efter att jag på en loppmarknad såg gamla foton på filmskapare och av en ren slump låg en bild på mig och på Jacques Demy precis bredvid varandra. Jag blev så rörd. Jag frågade mig själv: är vi nu ett älskande papperspar? Men jag kom fram till att svaret var nej eftersom kärlek även innehåller något fysiskt och sentimentalt. Scenen du pratar om är en hyllning till Magritte och mannen och kvinnan med vitt tyg som täcker deras ansikten. I min film går de baklänges in i mitt hus. Mannen har stånd – denna tre sekunder långa bild gjorde att Canal+, som hade köpt rättigheterna till filmen, vägrade visa filmen på dagtid – det handlade om köttslig kärlek. För jag ville visa att kärlek inte bara är papper, det är också något som uttrycks med kropparna. Vad var det du ville veta?

Jo, frågan är väl egentligen: är kärlek starkare än döden?

- Jag vet inte vad det betyder. När man älskar någon och den älskar en tillbaka slutar man inte älska den personen. Om man älskar sina föräldrar slutar man inte älska dem för att de dör. När det gäller kärlek mellan man och kvinna: det är klart att jag saknar Jacques Demy. I Agnes stränder känner man kanske av att jag saknar honom, fast jag pratar inte så mycket om det. Men man känner hans frånvaro. Jag tyckte det var fint att få in det på ett så pass ljust och lätt sätt. Det är en glädjefylld film, den är full av energi, den handlar inte om att begråta någon som inte finns längre, den är inte romantisk på det sättet.

Läs hela intervjun
här. Och läs gärna det jag skrivit här på bloggen om Agnes Vardas "Efterskörd" och "Agnes stränder", två filmer jag älskar, framför allt den förstnämnda.

stockholms filmfestival 2013

Jag tänkte ta det lite lugnt under detta års filmfestival... men några filmer har det blivit än så länge. 



Will you still love me tomorrow av Arvin Chen var bra. En romantisk komedi från Taiwan, handlade om en kille som är gay men som när han blev vuxen bestämde sig för att förneka det och gå in i ett heterosexuellt förhållande och inte berätta för sin tjej om sitt förflutna. Tio år senare är de gifta och har en gullig son, och frun fattar inte varför han undviker sex. Killen träffar en söt kille och blir kär och kan inte längre förneka sin sexualitet. Det leder till kaos såklart. Det fina i den här filmen var gestaltningen av den övergivna hustrun. Hon spelade svinbra och i slutet, när den konflikträdde killen bestämde sig för att satsa på att försöka lappa ihop förhållandet såg hon honom kärleksfullt i ögonen och sa: jag vill ha en skilsmässa. Hon var hellre ensam med krossat hjärta än kvar i ett förhållande som var förljuget och falskt. Det var starkt. Förlåt för spoiler men filmen var mycket mer än så - check it out tycker jag!


Nunnan eller La religieuse av Guillaume Nicloux var extremt snygg men inte så bra som jag hade hoppats på. Den handlade om en tonårstjej på 1700-talet som blev nunna mot sin vilja, och fick uppleva först en snäll abedissa, sedan en bitchig sadistisk abedissa, sedan en lesbisk abedissa som förälskade sig i henne. Isabelle Huppert spelade den sistnämnda och även om hon var toppen (hennes ansiktsuttryck när hon var på en gång kylig och totalförälskad, i scenen där hon lyssnar på körsången, vilket proffs!) men filmen kändes ändå lite tunn. Ingen fördjupning av någon karaktär, man kom aldrig nära dem. Hupperts deseperata kärlek behandlades som något kuriöst snarare än tragiskt, tyckte jag. Men men. Estetiskt underbar, och musik av fina Max Richter, det kommer man iofs rätt långt med.
 


Enough said var både skriven och regisserad av Nicole Holofcener och ett fint bevis på att festivalen satsar på att få in kvinnliga regissörer. Det var en asmysig feelgoodfilm med James Gandolfini (vila i frid, jag älskar dig) och Julia Louis-Dreyfus - båda spelade asbra. Dialogen var bra, och den franka skildringen av kärlek i medelåldern var fin (älskar denna genre och dess mästerverk "Fruar och äkta män"). Det enda jag hakade upp mig på var att filmen verkade helt okritisk till detta med hemhjälp... att det är en klassmarkör... det var liksom inget konstigt alls. Men det kanske var supersubtil kritik som jag inte fattade? Eller så ÄR det helt okontroversiellt med hemhjälp i vissa övre medelklass-kretsar i USA. Jag vet inte.
 


Idag såg jag In a world, en assoft komedi som Lake Bell både skrivit, regisserat och spelade huvudrollen i. Handlade om män vs kvinnor i filmtrailer-voiceover-branschen i Hollywood. Alla filmer som handlar om Hollywood är by default mysiga (hej Argo!) och denna hade därutöver ett genusmedvetet perspektiv och en fin skildring av relationer mellan systrar och mellan fäder och döttrar. Underbara biroller av Tig Notaro, Geena Davis och Nick Offerman. Lite väl odramatisk och feelgood kanske - den lilla oro man hann känna över de två kärlekshistorierna byttes snabbt till lugn - men det gör inte så mycket. En väldigt mysig komedi!

sagan om ringen

Andreas Eriksson, gipsrelief, 2012

I lördags var jag på vernissagen för Andreas Erikssons utställning "Recur" i Bror Hjorths hus i Uppsala. Jag tycker Andreas Eriksson är fenomenal, såg hans utställning på Galleri Riis i Stockholm härom året. Han var själv på vernissagen och höll en kort presentation. Han berättade bland annat om de småfåglar som flugit in i hans fönster och dött, och som han gjort gjutningar av och förvandlat till konst - de fascinerar honom eftersom de flög in i fönstret på grund av att de trodde på illusionen, de trodde på bilden. De köpte att det de såg i glaset var ett landskap, inte reflektionen av ett landskap, och de fick betala med sitt liv. Andreas Eriksson menade att man måste ha den inställningen när man tar sig an ett konstverk, man måste gå all in, köpa illusionen, acceptera bilden. Jag håller med om det.

Igår gjorde jag ungefär detta när jag och min vän Petter såg alla tre Sagan om ringen-filmerna (extended version) i ett svep. Det är något jag velat göra länge - man ses efter frukost och ser den första, tar en lunchpaus och ser sedan den andra, tar en middagspaus och ser därefter den tredje. Vi började klockan tio på morgonen och var klara klockan elva på kvällen. Det var fett. Det var värt.

Jag är ingen fantasyfan och jag är ingen Tolkienfan. Åtminstone har jag självbilden att jag inte är det. Carro sa en gång: varför ska man med science fiction eller skräck till i fiktion, verkligeten är ju hemsk och sjuk nog som den är? Och jag håller med om det (fantasy och science fiction fungerar på samma sätt). Men Hayao Miyazaki och E.T.A. Hoffmann har ändrat mitt förhållande till fantastik, "Zelda"-spelen har ändrat mitt förhållande till hjälteäventyr i fantasymiljö och "Marketa Lazarova" har ändrat mitt förhållande till medeltiden. Så jag hade en helt annan lust att ta mig an filmerna nu än när de kom. Jag såg de två första då när de kom, men var måttligt road av dem, tills jag såg den tredje filmen på TV4 en random vinterkväll typ 2007 och insåg att det faktiskt var en bra film - juicy och spännande. Jag försökte också läsa böckerna en gång i tiden, men stupade efter den andra. Tolkiens språk var för torrt, hans känsla för dramaturgi för svag, hans intresse för psykologi för obefintligt.

Men jag har insett en sak nu, eller insett flera saker. Tolkien försökte inte skriva moderna böcker, han försökte skriva medeltida legender. "Sagan om ringen" har mer gemensamt med den poetiska Eddan än med den europeiska litteraturen från mitten av 1900-talet. Böckerna imiterar en stil som till sin essens är lite platt och rapsodisk - det är släktkrönikor, dokumentation av historiska slag och platser, en sorts objektiv estetik. Psykologiskt djup finns begravet djupt mellan raderna, om ens där. Och precis som i verkliga livet och i historiska förlopp är dramaturgin knepig och oskön, ingen elegant berättelse. Det är vad det är, helt enkelt.

Det är ganska riskabelt att ta sig an en sådan ton när man skriver böcker, för det bygger på ett autenticitetsanspråk. Det hör fantasygenren till att det inte kan vara helt autentiskt. Men Tolkien gjorde verkligen allt för att ge sken av autenticitet. Han var språkprofessor och hittade på flera fullständiga språk, och lärde sig tala och skriva dem, till exempel den här sången på alvspråket quenya:


Och han gjorde kartor och skapade en förhistoria till sina berättelser - ingen liten fjuttig prolog, utan en extremt laborerad historieskrivning över världen som han kallade för Midgård. Inget lämnades åt slumpen, alla platser och orter och personer blev omsorgsfullt namngivna. Det fanns en systematik, en logik. Det höll ihop. Och jag tror att det är därför som folk har blivit så fängslade av de här böckerna. Det är som om böckerna tror på sin egen äkthet. Illusionen är så kompakt. Till skillnad från, säg, "Star Wars", som är en tydligare saga - där finns det också historia och geografi, men det är mer en trevlig bonus, alla vet att det är berättelserna (filmerna) som är det viktiga, inte världen de utspelar sig i - för Tolkien var det tvärtom.

Ändå är jag inte särskilt lockad att läsa böckerna, det finns så mycket annat att läsa. Och jag tror att filmversionen av "Sagan om ringen"-filmerna tilltalar mig mer än boktrilogin eftersom Peter Jackson och hans manusförfattande kolleger gjorde det kloka valet att låta filmerna sträva efter att vara filmer, snarare än medeltidslitteratur. I filmerna, till skillnad från i Tolkien böcker, finns dramaturgi och psykologi. I medeltidslitteratur är det inte onormalt att kvinnor är helt raderade från historien - i filmmediet, som bara har drygt hundra år på nacken, är det inte normalt. Därför är det helt logiskt och tveklöst positivt att Peter Jackson gjorde vad han kunde för att låta berättelsens kvinnliga karaktärer (det finns tre - TRE! - som har repliker i hela trilogin) få en lite mer framskjuten roll. Visserligen handlar det mest om att skapa lite kärleksspänning - två av de tre kvinnorna är rivaliserande kärleksintressen för en av filmernas manliga huvudpersoner och möts aldrig, det handlar hela tiden bara om mannens känslor och preferenser. Men ändå. I böckerna är Arwen en helt ointressant gestalt, man får bara reda på vem hon gifter sig i ett appendix till den sista boken.

I alla fall. Vad är det då som gör filmerna bra, vad är det för berättelse som berättas? Jo, det är en berättelse om ansvar, lidande och plikt. Och den bygger på den här tanken: man kan inte fly från livet. Det handlar inte om ödestro. Det handlar om att man har det liv man har och man har inget val, man kan inte fly tillbaka in i livmodern, man måste leva, måste genomgå det som livet erbjuder en. Frodo vill bara ha det mysigt i sitt hemland Fylke (han är inte som Bilbo, som vill äventyra, honom kan jag inte alls relatera till), han vill inte alls ha den där jävla ringen som han fått i uppdrag att transportera till sin förstörelse och desarmering. Men han gör det ändå, av oändlig pliktkänsla.

Det är intressant att Frodo lider genom hela berättelsen, inte bara av rädsla utan av smärta som orsakas av ringen - medan alla andra påverkas av ringens kraft genom att dras till den och förstöras/korrumperas av själviskhet och habegär, reagerar den snälle Frodo endast genom att må asdåligt. Det är som om han inte är kapabel att hysa osympatiska känslor (han blir i och för sig lite paranoid och aggressiv när någon vill ta ringen från honom, så han är inte helt immun mot dess magiska kraft, men det är alltid kortvarigt). Det är därför han och ingen annan får i uppdrag att förstöra ringen - han är moraliskt höjd över alla andra. Utan att vara mallig över det tar han på sig detta lidande, för alla skull, för att rädda alla. Hörde jag Jesus? Mycket riktigt kan man läsa detta på Wikipedia:

In one of his letters Tolkien states, "The Lord of the Rings is of course a fundamentally religious and Catholic work; unconsciously so at first, but consciously in the revision. That is why I have not put in, or have cut out, practically all references to anything like 'religion', to cults or practices, in the imaginary world. For the religious element is absorbed into the story and the symbolism."

Det religiösa/kristna stråket är en av sakerna som gör "Sagan om ringen" intressant (Peter Jackson gör Frodo Jesuslik på ett konkret sätt när han mot slutet av den sista filmen låter orcher klä av den mörbultade Frodo nästan naken - det fattas bara ett kors och en törnekrona). En annan sak är hur berättelsen genomsyras av Tolkiens erfarenheter från första världskriget. Det vanvettiga dödandet, det meningslösa kriget, diskrepansen mellan unga mäns drömmar om hjältemod i krig och posttraumatiska stressymtprom (Frodos sår läker aldrig, han kommer aldrig över det han varit med om, han lyckas aldrig återfå en normal tillvaro i det mysiga Fylke som han återvänder till). Vid ett tillfälle vandrar Frodo, Sam och Gollum genom ett träsk där man kan se döda ansikten i vattnet.

In a 1960 letter Tolkien said that "the Dead Marshes and the approaches to the Morannon owe something to Northern France after the Battle of the Somme. They owe more to William Morris and his Huns and Romans, as in The House of the Wolfings or The Roots of the Mountains."

Slaget vid Somme ägde rum mellan 1 juli och 18 november 1916. 623907 allierade och 465000 tyskar dog där. Tolkien var där, och blev förmodligen lika ärrad som Frodo. Om han blev en konservativ person efter kriget ("Sagan om ringen" präglas av motstånd till industrialisering och skogsbruk) som drömde om en äldre värld med mer ordning och reda är det inte så konstigt.

Att det är just första världskriget som är Tolkiens huvudreferens, krigsmässigt, understryks av Peter Jackson när han låter Denethor beordra Farimir att leda en grupp soldater till anfall när alla vet att det är chanslöst och att alla sänds mot sin död - mycket riktigt är Farimir den enda som återvänder (svårt skadad). Denna vansinnesstrategi präglade hela första världskriget - generaler långt borta från slagfälten beordrade trupperna framåt, de sprang upp ur skyttegravarna och blev pepprade av motståndarnas kulsprutor, och detta upprepades ett förskräckligt antal gånger.


Orcher - inte människor

Men hur ska man berätta om ett rättfärdigt krig om man har sett vad kriget gör med människor? Hur kan man som författare låta "goda" döda "onda" om man vet att en död människa är en död människa? Det är enkelt - man avhumaniserar fienden. Aristoteles gav detta råd till Alexander den store: se efter det grekiska folket som man ser efter vänner och släktingar, men behandla barbarerna som man behandlar djur och växter. Alexander den store kunde därefter med gott samvete trampa på en arab som man trampar på ogräs - araben var ju ingen människa på samma sätt som en grek. Samma retorik har återkommit i (gissar jag) alla krig. Det är förskräckligt. Och jag kan inte låta bli att tänka på timingen för "Sagan om ringen" filmerna - de kom 2001, 2002 och 2003. Vad hände under dessa år? 2001 invaderade USA Afghanistan, 2003 Irak. Undrar om de unga militärerna fick se de här filmerna och få upp peppen. Jag undrar. (En sak som är dokumenterad är att de fick lyssna på Metallica i hörlurarna under strid, så att använda populärkultur för att krigshetsa är uppenbarligen inte helt ovanligt.)

Det är lätt att se Tolkiens perspektiv som unket kolonialt - "men of the west!" ropar Aragorn när han ska leda sina ljushyade krigare i ett slag mot de smutsiga orcherna - men det intressanta tycker inte jag är väst vs öst-grejen, utan själva fenomenet att avhumanisera sina fiender. För att som engelsk soldat stå ut med att skjuta ihjäl tyskar under första världskriget var man kanske tvungen att se tyskarna som något annat än engelsmän, som något annat än människor. Det handlar inte om att det finns ett gott och ett ont - snarare ett mänskligt och ett ickemänskligt. På så sätt är det okej att döda fienderna. Det är som Quentin Tarantino gör i "Django Unchained" - de som dödas är slavdrivare och rasister, så det är ingen tragedi att de förlorar sina liv.

Nej, jag gillar inte detta synsätt som genomsyrar "Sagan om ringen" - men om man accepterar det inom ramen för filmen så kan man fokusera på själva handlingen, dramatiken, the action. Och the action i de långa scenerna om slaget vid Elm's Deep i "Sagan om de två tornen" och slaget om Minas Thirith i "Sagan om konungens återkomst" är helt fenomenala, det är filmskapande på högsta nivå. Det är ändå intressant att detta är sekundärt i filmens handling. Det primära är Frodo och hans plågsamma färd mot vulkanen där han ska slänga ringen för att förstöra den. Han är helt frånkopplad alla slag, allt krigande, allt dödande - det är bara något vagt och avlägset och fruktansvärt deppigt. För Frodo spelar det ingen roll om hans vänner som strider vinner eller förlorar, han får aldrig reda på det ändå, han vet bara att något fruktansvärt pågår och att världen är på väg åt helvete. Kriget blir ett svagt obehagligt brus, en färgton i berättelsen om Frodo. Och det tycker jag gör berättelsen bra - den blir en genomgående tragisk historia, segerns triumf är bara något som upplevs av de på slagfältet som står kvar sist, egentligen existerar ingen triumf, ingen seger.

En tredje sak är intressant med "Sagan om ringen", och det är imperativet att upptäcka världen (en gemensam sak med föregångaren "Bilbo"). Det spelar ingen roll att Fylke är det mysigaste och kanske det bästa stället i hela världen - det är fel att stanna där hela livet och inte se något annat. Om man bara vågar så kan man resa och se saker, uppleva saker, fantastiska saker - de underbara alverna och deras högt stående kultur, men också ashäftig natur och spännande äventyr. Jag tror att det är det här imperativet som gjort böckerna så populära bland yngre tonåringar - det är en fortsättning på äventyrslitteraturen från "Robinson Crusoe" till "Jorden runt på 80 dagar". Det som gör "Sagen om ringen" speciell är att äventyret är så tragiskt och slutar i posttraumatisk stress - det är med andra ord inte bara av godo att bege sig ut och upptäcka världen. Men det innebär inte att det hade varit bättre att stanna hemma, det är inte det som är sensmoralen. Återigen: man kan inte fly från livet, man kan inte hålla fast i barndomen och tryggheten. Man måste ut. Man måste lida. Det bara är så, det är inte kul men det är så världen fungerar.

Det finns inget öde. Det finns ingen mening. Men man har ändå ett ansvar. Eftersom man lever och har ett val. Man kan försöka göra bra saker, och man kan ge efter för slappheten och själviskheten och inskränkheten. Man får stå för det man gör, man får ta ansvar för sitt liv. Det är denna plågsamma men nyttiga insikt som genomsyrar berättelsen om Frodo och ringen. När allt är över är han inte en lyckligare person. Men han är en mindre naiv person. Han är vuxen.

django unchained



Idag har Quentin Tarantinos nya film "Django Unchained" premiär. Jag såg den på förhandsvisning häromdagen och kan rekommendera alla som vill se filmen att göra det på en stor bioduk - det var fett. Jag gilade filmen, och SVT:s filmreporter tillika min vän Kristoffer Viita frågade om jag ville göra en podcast med honom om "Django Unchained". Det gjorde jag gärna och denna mysiga recensionsdialog ligger uppe nu, läs mer på
SVT:s filmblogg eller ladda ner podden på iTunes eller lyssna direkt här:


skyfall och äta sova dö

Rust never sleeps! Jag såg två filmer till på bio veckan efter filmfestivalen. Jag gör som ni märker allt för att prokrastinera och undvika att skriva min c-uppsats i musikvetenskap (just nu bloggar jag t.ex.). Här kommer två korta recensioner:


Skyfall var helt okej. Jag är inte dugg förvånad över att denna film är en succé! Det ligger helt i tiden - Hollywood domineras av filmer för småpojkar som växt upp och vill se sina barndomshjältar (Spindelmannen, James Bond, Sagan om Ringen-karaktärerna, Batman osv) på vita duken i påkostade rullar. Men de skäms lite för detta eftersom det är så uppenbart barnsligt. Så därför gör Hollywood utstuderat mörka och "vuxna" filmer av dessa franchises. Smart, succén är given, och på tidningarnas kultursidor är det fler än de actionfigursamlande nördarna som recenserar och hyllar. Det finns bara ett problem. Allt är en bluff. Det finns inget djup i de här berättelserna.  Batman är en miljonäri i en latexdräkt med öron - hur fet jag än tyckte att "The Dark knight rises" (definitivt bättre än "The Dark Knight") så är det ju ändå en film om Batman, en seriefigur skapad för barn på 1940-talet. Det är inte "Watchmen", det är inte "Black Hole", det är inte "Ghost world" (som blev en bra film!), det är inte "Det är bara lite AIDS". Det är en film för vuxna barn. Och det är inget fel med det, jag regredierar gärna i biomörkret med popcorn och så, men jag inbillar mig inte att det jag ser är jämförbart med "Taxi Driver" eller "Fish Tank". Jag tycker det är lite lol att Heath Ledger fick en Oscar postumt för sin roll som Jokern. Det finns en gräns för hur seriöst ett sånt här koncept kan bli - om Batman verkligen skulle få psykologiskt djup så skulle filmens Snygga Tjej istället för att falla för honom skratta åt honom och/eller tycka synd om honom och han skulle gå i terapi för att handskas med sin aggressivitet och sitt Jesuskomplex, och det skulle inte finnas skurkar som var onda eftersom ingen människa är ond, bara mer eller mindre sabbad. Men en sån film vill ingen se och därför görs ingen sån film.

Samma sak med James Bond. De kan ta in Daniel Craig som är en teaterskådespelare och ingen charmig hunk - men han ska ändå träna sig till en actionhjältekropp, han ska ändå skjuta och döda och droppa coola repliker, han ska ändå vara polyamorös utan analys. Jag gillade Skyfall när den inte var en James Bond-film, när den var en spännande och rafflande actionfilm (Wilhelm Tell-scenen var så fruktansvärt bra, jag mådde fyssikt dåligt, tills Daniel Craig sa den "coola" repliken "Shame on such a fine scotch" och avdramatiserade/distanserade allt), när de var i de vackra skotska miljöerna, när Judi Dench vägrade släppa garden och ifrågasätta sig själv (trovärdigt). Men slutet var hatten-på-sniskan-klatschigt och tillrättalagt och påminde  om att det här först och främst var en film för James Bond-fans. Hur många gånger jag än såg "Diamantfeber" och "Iskallt uppdrag" när jag var liten räknar jag mig inte till dem idag. Men som sagt: rätt bra film.


Några dagar senare såg jag Äta sova dö. Jag ska inte skriva så mycket om den, för det har redan skrivits så mycket - och allt är sant. Den här filmen är FRUKTANSVÄRT bra. "Real shit, shit to make em feel shit" som Mobb Deep hade sagt (det är varken första eller sista gången jag använder den frasen). Årets bästa film, utan tvekan. Så rå, så vacker i sin uppriktighe, sitt mod och sitt självförtroende, och även estetisk vacker i fotot och klippningen. För att inte tala om hur fantastisk Nermina Lukač är i huvudrollen. Vilken tour de force. Wow.

Det är intressant med den här sortens hårda socialrealism, för jag är inte ett jättestort fan när det kommer till exempelvis bröderna Dardenne - och jag inser nu att det kanske beror på hur mycket man kan relatera till det som filmen handlar om? Jag är uppväxt i Skåne, jag har sett miljöerna som skildras i Äta sova dö, den fula vintern, åkrarna och himlen, de trista husen, de döda byarna. Det går in på ett annat sätt än när jag ser samma drama i Belgien, för jag har inte samma relation till Belgien (jag skäms nästan för att säga detta, det innebär ju att min empati är begränsad/outvecklad). Det är en berättelse om arbetsmarknaden och om rasism. Det blir inte mer angeläget än så i Sverige 2012. Gå och se. Nu. På bio.

EDIT: jag ska kanske inte lägga för stor vikt vid mina egna erfarenheter och minnen, det är ju inte därför som filmen drabbade mig så hårt, det var för att filmen är så bra. Man behöver inte vara uppvuxen i Skåne för att bli fullständigt knockad av Äta sova dö. Förlåt om det var en slapp analys från min sida, nästan lite underskattande mot regissören och manusförfattaren Gabriela Pincher faktiskt. Man ska inte låta det egna bagaget överskugga konstverket.

stockholms filmfestival 2012: lotus, california solo och dom över död man

Förlåt för denna seghet! Har haft så mycket att göra. Jag såg tre filmer till på filmfestivalen utöver de jag redan skrivit om, här kommer turborecensioner av dem:


Lotus var en kinesisk film skriven och regisserad av en ung kvinnlig auteur vid namn Liu Shu. Soft film om pengar och patriarkat, och om att bli vuxen och tvingas att kompromissa och våndas. Basically om att livet är piss. Jag gillade den. Innehöll bl.a. en bra scen där huvudpersonen bröt ihop och började gråta med munnen full av nudlar som hon varken sväljer eller spottar ut, de bara hänger ner från munnen, och scenen bara fortsätter. Real shit. Tyvärr förstördes upplevelsen av fnissiga högstadie/gymnasieelever i publiken. Varför var de där? Så random. Skolorna kanske ger dem gratispass till filmfestivalen (vore sympatiskt i och för sig), för några unga cineaster var de knappast. Förlåt om jag låter snobbig, men om man ska sitta och garva åt lidande kan man lika gärna lämna salongen.


California Solo var rätt dålig, men ändå intressant eftersom det var den första britpop-filmen som jag hört talas om. Rupert Everett spelar en avdankad gammal gitarrist i det fiktiva bandet The Cranks som lämnat Skottland för Kalifornien där han jobbar på en grönsaksfarm på dagarna och sitter och gör en podcast om legendariska rockdödsfall på kvällarna. Det låter ju mysigt, men tyvärr har han grava alkohol- och attitydproblem. Jag vet inte om man måste tycka om en huvudperson i en berättelse, men man bör åtminstone tycka att hen är intressant. Det var inte den här klyschiga gubben, som givetvis flirtar med en ung snygg blond tjej. Hon har en pojkvän som råkar vara britpopfanatiker, det verkar finnas många sådana bland Kaliforniens ungdomar, och rätt var det är får vi se en osannolik utekvällsscen från en livad klubb som pumpar The Charlatans "The only one I know" (här finns även filmens enda svarta statist, han ser lika malplacé ut som den svarta statisten jag såg i ett avsnitt av Morden i Midsommer, verkligen pliktskyldigt inslängd). Det är kul och jag hoppas vi får se fler britpopfilmer framöver. Gärna en "Backbeat" fast med Suede och hur Bernard Butler lämnade gruppen. Men California Solo var som sagt inte särskilt bra, även om jag inte kunde låta bli att bli lite berörd av relationen mellan Rupert Everett och hans dotter som han försummat i tio år, sentimental som jag är. En annan bra sak med filmen var miljöerna, det grönskande Kalifornien. Efter "Sideways" och "The Kids are all right" är jag helt hooked på det myset. Det känns som ett hyfsat modernt fenomen i filmens värld också, äldre filmer som utspelar sig i Kalifornien domineras av öken, kullar, asfalt och vägar. Och lite strand.

Jan Troells nya film Dom över död man var bra. Inte magisk, men engagerande, spännande, välspelad och (såklart med Jan Troell) vackert fotograferad. Jag är inte världens största Jan Troell-fan, men jag såg "Här har du ditt liv" och "Ole Dole Doff" för tio år sedan och älskade dem. Jag ångrar ofta (nåja, ibland) att jag inte såg "Så vit som en snö" på bio, för den verkar så himla vacker på en bioduk; som en konsekvens har faktiskt aldrig sett den filmen. "Maria Larssons eviga ögonblick" undvek jag också, stod inte ut med Persbrandts buskislook på affischen (förlåt om jag är ytlig), men den är säkert bra. Dom över död man handlar om hur ryggradslösa de flesta svenskar med makt var inför Hitler och nazisterna när det begav sig. Bra ämne, den självgoda svenska självbilden och iullusionen om neutralitet kan inte nog ifrågasättas. Och ett bra ämne i dessa tider, då SD sitter i riksdagen (nä, jag tror inte att de kommer försvinna trots de "överraskande" filmerna som Expressen släppte). Främlingsfientlighet och nationalistisk självgodhet är Sveriges strösta problem.

stockholms filmfestival 2012: tropicalia


Caetano Veloso & Gilberto Gil

I måndags såg jag en dokumentär om tropicalismo eller tropicalia, den brasilianska musikstilen från 1960 som blandade samba- och bossa nova-rytmer med elektriska rockgitarrer och hippie-ideal. Den hette Tropicalia. Jag ska berätta om den snart, måste bara säga ett par saker först.

Jag har en olycklig kärlek till psykedelisk rock. När jag för första gången föll för popmusik, alltså verkligen blev helt besatt och inte bara gillade det eller det mer eller mindre, var jag 11-12 år och upptäckte Beatles, Simon & Garfunkel, Led Zeppelin, The Mamas & The Papas, Santana, Sly & The Familys Stone, Otis Redding och Marvin Gaye - en massa 60-talsmusik helt enkelt. Jag blev särskilt dragen till den "psykedeliska" musiken och Beatles-låtar som "Strawberry Fields Forever" och "I am the Walrus". Jag tyckte att den var mystisk och underbart, magiskt outgrundlig. Men ju mer jag grävde i denna musik, när jag hörde Jefferson Airplane och Grateful Dead och The Byrds "Eight miles high", då blev jag så fasansfullt besviken. För det här var inte den himmelska syntes av innerligt kärleksbudskap och djupt sinnesutvidgande konst som jag hade föreställt mig - det var bara några amerikanska rockers som ville "take drugs to make music to take drugs to". Det var inte vackert, det var vulgärt. Jag känner mig fortfarande sårad när jag tänker på Jefferson Airplane-sångerskans avfärdande av Beatles "I Want to hold your hand" i BBC:smusikdokumentärserie "Dancing in the street": "I mean come on, you don't wanna hold her hand, you wanna dick her". Denna cynism raserade allt.

Sedan dess har en del av mitt musiklyssnande gått ut på att hitta till den sant psykedeliska musiken, och att kämpa med tron på att någon sådan musik över huvud taget exsterar. Jag har hittat den i viss hiphop - Digable Planets "Black ego", Raekwons "Verbal intercourse", delar av J Dillas "Donuts" - och i elektronisk musik som Aphex Twin. Jag inbillar mig även att viss riktigt bra jazz kan ha denna kvalitet, men jag har inte vågat/orkat ta mig an Miles Davis "Bitches Brew" eller John Coltranes "Ascension" än. När klassisk musik är som bäst och mest innerlig, som Bachs "Det vältempererade klaveret" och Beethovens stråkkvartett nr 15 a-moll, får man också den där gudomliga känslan - fast det är ändå inte riktigt psykedeliskt i sitt uttryck, det finns ingen kalejdoskopisk dimma.

Jag upptäckte tropicalia för typ åtta år sedan (mitt allra första blogginlägg, på min skunkdagbok 2005, handlade om Caetano Veloso och tropicalia) när jag var inne på brasiliansk musik från 1960-talet. Det tog ett tag för mig att fatta att Jorge Ben var en grej, Chico Buarque var en annan grej, Edu Lobo en tredje och tropicalia-artisterna var något helt annat. Denna musik hade väldigt lite att göra med de sublima ackordföljder som varit brasiliansk popmusiks signum sedan 1950-talet. Men den hade något annat: en ungdomlig energi, ett jublande uppror, en göttig stämning. Jag kan inte analysera en låt som Gilberto Gils "Bat macumba" men jag blir glad varje gång jag hör den. Med Caetano Veloso är det lite annorlunda, för han kunde göra glada poprockbagateller, men han hade också en känslig och nyanserad sida. Han var en låtskrivare mer än en artist. Tropicalia-bandet Os Mutantes var motsatsen, och jag var lika ointresserad av dem som av Jefferson Airplane.

För det är det som är grejen: det här är Brasiliens hippies, det här är Brasiliens psykedeliska rock. Sinnesutvidgande är det inte för fem öre och jag borde hata det. Men det går inte riktigt. Det är nämligen omöjligt att inte bli fascinerad av berättelsen om tropicalia. Där amerikanska hippies demonstrerade mot Vietnam eller softade med sina droger i ett demokratiskt samhälle manifesterade de brasilianska ungdomarna sin frihetslängtan i ett land som var helt sjukt, som förvandlades till en förtryckande diktatur 1968. Det fanns inget utrymme för att arrangera mysiga Woodstock-festivaler - Caetano Veloso och Gilberto sattes båda i fängelse eftersom deras kulturyttring ansågs samhällsomstörtande, sedan sattes de i husarrest, sedan utvisades de ur landet. Caetano Veloso hamnade i London där han inte längre var en dyrkad idol utan en utlänning som inte kunde språket så bra och som strippats på sitt sociala liv. Han blev såklart deprimerad. Och han återvände till Brasilien så fort han fick chansen, men hans musik skulle aldrig bli sprudlande oskuldsfull igen, och tropicalia-rörelsen var ett minne blott.

Det är en så bra story (som blir ännu bättre av kontrasten mellan de två frontfigurerna Caetano Veloso och Gilberto Gil som har väldigt olika personligheter, en outtalad konkurrens men också ömsesidig kärlek och respekt råder mellan dem, de är som John och Paul men ändå inte). Och det är den som berättas i filmen "Tropicalia", men tyvärr berättas den inte på ett särkilt bra sätt. Regissören har gjort det lätt för sig - färska intervjuer med de gamla gubbarna, där de får tala fritt utan motfrågor eller fördjupning, blandas med tv-klipp från back in the day. Det är intressant, men också frustrerande. Och det slutar helt tvärt med Caetano Velosos hemkomst i mitten av 70-talet. Vad hände sen? Och vilket avtryck har tropicalia haft för senare generationers musik, i Brasilien och i andra länder? Det får man inget svar på. Enormt irriterande.

Så: intressant film, men inte särskilt bra. Här är förresten en Caetano Veloso-låt som jag aldrig kunnat bestämma mig för om den är asbra eller fruktansvärt lökig - den är syntig och han sjunger på engelska, två saker som känns väldigt fel för honom, men ändå känns den speciell på något sätt. För Caetano-nybörjare rekommenderar jag låtarna "O Leaozinho", "Canto do povo de um lugar" och "Tropicalia".

stockholms filmfestival 2012: caesar måste dö



För tio år sedan bodde jag i Lund och hade ett rätt trist liv. Jag brukade hyra film - VHS, y'all - och se ensam eller tillsammans med lika uttråkade vänner. En gång gick jag och Petter och hyrde Paolo och Vittorio Tavianis 1970-talsklassiker "Padre Padrone", en deppig men svårglömlig film om klass, utanförskap och tidelag. Den svävade mellan dokumentär och spelfilm, vilket även gäller för brödernas senaste film Caesar måste dö som vann guldbjörnen på Berlins filmfestival. Välförtjänt, tycker jag, för det här var en asbra film.

På ett fängelse med hög säkerhet, extra grova brottslingar, finns ett årligt projekt för att aktivera fångarna: en teatergrupp. Detta år sätts Shakespeares "Julius Caesar" upp och vi får följa fångarna som går på audition, blir antagna som skådespelare, repeterar in sina roller och till slut framför pjäsen för allmänheten. Så enkelt men ändå så bra - för det var inte mindre än gripande att se hur Shakespeare gick in under huden på vissa av fångarna, hur deras liv och vardag blev rikare. Och hur kusligt bra pjäsen passade internernas erfarenheter! Giovanni Arcuri som fick spela Caesar gick in i rollen som kejsare som en maffiaboss, och han var ett med den rollen.
 
Vid ett tillfälle sipprade fångarnas interna konflikter mellan Shakespeares redan giftiga text, jag höll för ögonen och tänkte att nu skulle allt gå åt helvete men så blev det inte. För en svensk publik med Lars Noréns katastrofala 7:3-experiment någorlunda färskt i minnet fick filmen en extra dramatisk dimension. Tragedin som den pjäsen slutade i överskuggar kanske det faktum att teater för fängelseinterner kan vara en god idé. Genom Shakespeare och bröderna Taviani fick de här stackars förlorarna, utstötta från samhälet och osynliga i kulturetablissemanget, en röst. Det var fint. Och den sista repliken i filmen, när en livstidsfånge tittar rakt in i kameran och säger "sedan konsten kom in i mitt liv har den här cellen blivit ett fängelse", är svår att skaka av sig.

stockholms filmfestival 2012: tabu



Stockholms filmfestival, we meet again! Jag har egentligen inte tid att springa på filmer hela dagarna just nu, jag har en c-uppsats att skriva och ett jobb att sköta, men jag kan inte låta bli eftersom det är så kul. Dessutom har jag en känsla av att jag går på bio mycket mer sällan nu än vad jag gjorde förr om åren? Vilket känns enormt trist, men jag inbillar mig att jag gör andra saker nu som förhoppningsvis också är meningsfulla.

Hur som helst, den första filmen jag såg under årets festival var portugisiska Tabu som var rätt bra. Jag trodde först att den var brasiliansk, för jag har aldrig sett en portugisisk film och det är verkligen inget land jag förknippar med filmindustri. Men den var rätt intressant för den handlade om Porugals koloniala arv - halva filmen utspelade sig i nutid, och den andra halvan var en lång tillbakablick på den kvinnliga huvudpersonens romantiska äventyr på 1960-talet i en icke namngiven afrikansk stat som varit portugisisk koloni. Tyvärr var faktumet att Portugal för inte så länge sen hade kolonier inte ett dugg problematiserat, förhållandet mellan vitt herrefolk och svart tjänstefolk var normalt och osynligt. Det var bara en i flera bemärkelser exotisk backdrop till handlingen.

Två timmar lång, helt och hållet i svartvitt och med andra halvan av filmen totalt befriad från dialog (istället hördes voice over) - det var en ganska pretentiös film (ok, just längden på två timmar kanske inte säger så mycket om detta). Och jag tyckte den var lite tråkig i början, "dramat" i nutiden engagerade mig inte riktigt, men andra halvans berättelse sjönk in eftersom det verkligen var som en berättelse, en ljudbok fast med film footage. Man vaggades in i något.

Jag fick en sorgsen känsla när jag såg de enormt vackra afrikanska miljöerna, för jag tänkte: det är så mycket man kan göra i livet, det är så många fantastiska platser man kan bo på, det är för mycket för ett liv. Hur man än gör så kommer det finnas saker som man aldrig gjorde, man väljer bort när man väljer. Jag fyllde nyligen 30 och den mytomspunna åldern "twentysomething" är nu något jag lämnat bakom mig, ett avslutat kapitel. Det blev vad det blev och jag ångrar givetvis både saker jag gjorde och saker som jag inte gjorde, men jag tror att jag hade ångrat lika mycket även om jag levt på ett helt annat sätt. Men jag vill inte leva mitt liv som en ångrare, det känns för deppigt, så låt oss släppa det ämnet. Men en ball grej med film och med konst i allmänhet är att man kan resa genom konsten. Man kan vara i Afrika eller var som helst, i vilken tid som helst, bara det är tillräckligt bra gjort, bara illusionen är tillräckligt stark. På den fronten var Tabu en lyckad film. Men som kärlekshistoria, eller drama över huvud taget, var den mindre intressant.

laurence anyways



I söndags gick jag på bio och såg Xavier Dolans senaste film "Laurence Anyways". Den var jättebra! Bra story, bra dialog, bra foto och fantastiska skådespelare. Suzanne Clément som Fred (bilden ovan) var helt fenomenal. Men även Laurence själv (Melvil Poupaud) var bra och hans mamma (som spelades av Nathalie Baye) var en ovanlig moderskaraktär, kall men kärleksfull och absolut trovärdig.

"Laurence Anyways" är på ett sätt en enda stor post-it-lapp som säger: bara för att man är transvestit är man inte automatiskt homosexuell. Filmen är en kärlekshistoria mellan en man och en kvinna - att mannen inte känner sig som en man utan som en kvinna, och vill byta kön, innebär en kris mellan Laurence och Fred, men aldrig någonsin att han inte älskar henne som en heterosexuell pojkvän älskar sin heterosexuella flickvän. Mig veterligen är det den första storfilmen om personer med den sexuella läggningen som görs, och det var ju på tiden. Kärlekshistorier mellan heterosexuella män som klär sig som män och heterosexuella kvinnor som klär sig som kvinnor har ju en viss dominans i filmhistorien.

Om "Brokeback Mountain" var den stora, breda bögfilmen som behövdes göras för att liksom ha det gjort (ungefär som att USA 2008 utsåg en svart person till president var något som bara var tvunget att ske) så är "Laurence Anyways" den stora, breda filmen om transpersoner som behövdes göras för att liksom ha det gjort. Den är inte extremt subtil, den är inte elitistiskt smal, den är väldigt lätt att älska. Samtidigt som den - liksom Ang Lees fina film - är ett drama som är djupt och berörande på riktigt. Men man kan inte vara slarvig när man sysslar med pionjärarbete, och det fattar både Xavier Dolan och Ang Lee. "Laurence Anyways" var tvungen att bli skitbra. Om den inte hade blivit en framgång hade det nog dröjt väldigt länge innan det görs en ny stor film som handlar om transvetistiter eller transsexuella - nu gissar jag att det inte kommer dröja så länge, dammluckorna har framgångsrikt öppnats.

Folk (kritiker i alla fall) jämför Xavier Dolan med Pedro Almodóvar, det tycker jag är lite slappt. Visst, det handlar om människor som inte är straighta och bildspråket är smaskigt och färgsprakande, men det rör sig ändå om två väldigt olika uttryck. Almodóvar intresserar sig för filmhistorien på ett nästan kitshigt sätt, han gör utstuderade melodramer där det skriker "underbar krydda" om transvestiterna. Xavier Dolan har ett mycket mer avslappnat förhållande till att skildra homosexualitet m.m. på film. Visserligen finns det en skara excentriska freaks i "Laurence Anyways" som känns som tvådimensionella karikatyrer (de var det sämsta med filmen, tyckte jag), men i allmänhet skildras det inte som konstigt och festligt att ha en annan sexualitet än hetero. Det är inte sexualiteten i sig som är så häpnadsväckande (eller ens intressant), det är fördomar och normer som är problematiska.

Det känns som en poäng att tioårsperioden som filmen skildrar är 1989-1999, och inte en senare period (t ex 2002-2012). För visst är det svårt för icke-heteronormativa människor och par idag, men det var ännu värre då. Xavier Dolan är ju regissör och historieberättare - han vill maximera dramat. Och det gör han. Hans intensiva bildspråk, med all slowmotion och extremt medvetna musikval, känns passande för filmen eftersom denna estetik andas frihet, och filmen handlar ju om en längtan efter frihet. Alltså, Ingmar Bergmans bildspråk är stramt och vackert, men är inte fyllt av vild frihet, det är inte syftet, det är en annan estetisk kod. Medan det här filmspråket, där sinnesintrycken hela tiden exploderar, kommunicerar en helt annan sak. Och det kan vara en slump (att Xavier Dolan inte är förmögen att göra film på ett annat sätt, eller att han är begränsad av sin hang-up på den här estetiken), men jag tror inte det. Och för övrigt spelar det inte någon roll om det är en slump eller inte, för estetiken finns där och den matchar filmens innehåll på ett helt perfekt sätt, graden av medvetenhet är ovidkommande för slutresultatet.

Det som skiljer Xavier Dolan från exempelvis Baz Luhrman är att han hela tiden är noga med att aldrig gå över gränsen för det alltför klyschiga och övertydliga. Det märks i musikvalen: när krisen mellan Fred och Laurence når sitt klimax i filmens första del hör vi Beethovens femte symfoni, "ödessymfonin", men inte de berömda första takterna, utan slutet på finalsatsen, som på ett djärvt sätt mixas över i slutet på förstasatsen. Det låter bekant och är väldigt effektfullt, men är ändå inte vad vi i publiken är vana vid att höra. Samma sak när han låter en av Erik Saties "Gnossiennes" vara soundtracket till en melankolisk regnig scen - här hade det självklara valet att ta "Gnossienne nr 1" (som, bredvid "Gymnopédie nr 3" är Erik Saties absolut mest kända verk), men nej, Xavier Dolan väljer ett av de andra styckena i samma svit. Det är smakfullt. Och smart - för han undviker därmed klichéns distanserande effekt. Baz Luhrman frossar i de där distanserande klichéerna, och just därför har jag svårt för honom. Jag blir arg bara jag tänker på (valfri scen ur) "Moulin Rouge".

Ja, det här var faktiskt en av de bästa filmerna jag sett i år. Gå och se den!

två dokumentärer


Förra veckan var jag på bio och såg Palme-filmen. Den var bra! Älskar Palme. Det var också lol att se hans barndomsvänner från Östermalm som var gamla och välmående och säga saker som "han hade nog trivts bättre i en borgerlig regering, han var en överklassgrabb" och "det var lite förvånande att Lisbeth blev ihop med honom, han var inte så himla snygg, jag hade kunnat bli ihop med henne". Men framförallt var det en clean film, man fick berättelsen om Palmes liv berättat i enkel och effektiv kronologisk form. För mig, som ännu inte orkat läsa Henrik Berggrens biografi (det är en av de böcker i min bokhylla som ger mig mest dåligt samvete) var det guld värt. Tidigare har Palmes liv framstått i enstaka ögonblick - de fantastiska talen, besöket på kårhusockupationen, IB-affären, valförlusten, comebacken i början av 80-talet, mordet. Men jag har inte riktigt sett hela historien. Och precis som med "Woody Alllen: A Documentary" var nästan barndomen och ungdomen det som var det mest intressanta, i alla fall var det denna tid jag visste minst om.

Filmens sista scen, Palmes begravning och den unga Anna Lindhs ord om att man kan döda människor men inte idéer... det var hjärtskärande. Det är så sjukt att Palme är död. Och det är så sjukt att Anna Lindh är död. Folk som dör i förtid, jag kommer aldrig att vänja mig vid det. Det är en anomali i universum. Eller också är det tvärtom, att det är vi som lever som är ovanligt tursamma, vi som inte har blivit dödade av våld eller olyckor eller sjukdomar. Jag tänker ofta på David Cronenbergs film "A history of violence" och att den titeln kan läsas på två sätt: att filmen är en berättelse om våld, eller att mänsklighetens historia är präglad av våld. Alla krig, alla folkmord, alla våldtäkter och mord. Jag såg en tavla på Instagram häromdagen, min vän Anna som är i Florens tog en bild på någon renässansmålning av Caravaggio eller någon, man såg ett fältslag där en riddare sticker ett svärd genom både en kvinna och hennes spädbarns huvud. Sådana scener tillhör inte fantasin, de tillhör vår historia, och vår nutid. Överallt våld, destruktivitet och död, på så många platser i världen.

Att du och jag inte har det så, att jag kan sitta här och blogga och du kan sitta där och läsa, det är helt sjukt egentligen. Vi har en sån bisarr tur. Och det är just det som är grejen med Palme: han fattade att han hade tur, han fattade att han var privilegierad. Och i denna insikt, och i empatin med de som inte var lika priviligierade, fann han sitt politiska incitament. Hans politiska vilja var lika stor som hans empati. Det är det som imponerar så mycket på mig. Jag ser inte det i dagens svenska politiker. Alla vill förvalta, putsa det svenska samhället, framstå som regeringsdugliga. Börjar man snacka om empati och solidaritet framstår man som en blödig pajas. Det är en hård värld vi lever i.


Igår såg jag en helt annan film, "The Imposter" som också är en dokumentär (premiär nästa vecka). Berättelsen om en fransk hemlös kille som lurar en amerikansk familj att han är deras tonåriga son som försvann tre år tidigare. En otroligt-men-sant-historia, men gör det automatiskt filmen bra? Det fanns två intressanta spår som båda gick förlorade. Det ena var: vem är den här killen, hur fungerar han, hur såg hans liv ut innan den här episoden, hur ser det ut idag (han har fru och tre barn, fick man veta i eftertexterna!), vad är hans syn på moral, hur stort var hans behov av kärlek och trygghet? Inget av det. Det andra var: hur kom det sig att den här familjen valde att tro att någon som uppenbarligen inte såg ut som deras son, talade engelska med fransk brytning och verkade mycket äldre än han sa sig vara, att de valde att se honom som sin son? Hur stort var deras behov av att tro att den älskade familjemedlemmen inte hade dött, hur stort är människans behov av självbedrägeri, var går gränsen, finns det någon gräns? Hur har de mått sedan bluffen avslöjades (det var 1998), hur ser de på familj och lycka och sorg och bitterhet idag? Inget av det. Det sista som de sa var "fuck him!". Sen fick man ett helt meningslöst sidospår, en klyschig privatdetektiv som trodde att han hade någonting på spåret men antiklimaktiskt nog inte hade det. Lägg därtill riktigt billigt manipulativ musik. Det var som en dålig direkt-till-tv-dokumentär på TV4. Jag fattar inte att den här filmen har hyllats av vissa kritiker. Men men.

marketa lazarova



Igår var jag på cinemateket i Stockholm och såg "Marketa Lazarova", ett nästa tre timmar långt medeltidsepos som gjordes i Tjeckoslavakien under Pragvåren i mitten av 1960-talet. På pappret är det nästan en parodi på en cinemateketfilm, en sån där som "säkert är bra" men som man inte orkar gå och se, istället väljer man en mysig modern amerikansk romkom. Men gud vad bra den var, och gud vad glad jag är att jag gick dit.



"Marketa Lazarova" utspelar sig på medeltiden, innan hela Europa är kristnat. Filmen fångar den här tiden och stämningen på ett fullständigt fascinerande sätt, genom otroliga miljöer, ultraestetiskt foto och klippning, kongenial musik (som påminner om gregoriansk sång), fenomenala skådespelarinsatser och inte minst ett otroligt bra manus. Det är en spännande actionfilm, ett mörkt och sårigt kärleksdrama och ett religiöst mysteriespel på en och samma gång.



Jag ska inte återge hela handlingen, men filmens titelperson är i alla fall en ung vacker kvinna som är oskuldsfullheten personifierad, hon är antitesen till den brutalitet och barbarism som hon har omkring sig. Hon vill viga sitt liv till ett kloster, men innan hon hinner göra det blir hon bortförd och våldtagen av fiender till hennes far. Våldtäktsmannen, vars mål från början varit att straffa Martekas far, utvecklar dock känslor för henne och låter sig till och med bli utstött av sin familj på grund av henne. Varpå hon utvecklar känslor för förövaren. Det låter som en vidrig kärlekshistoria, och det är det väl också, men jag kan inte säga att den kändes otrovärdig. Så här sjaskigt och deppigt var det på den här tiden, tycks regissören vilja säga, att för vissa kvinnor var en våldtäktsman det närmaste man kom romantik. Men priset för kärlek är högt. Martekas far förlorar all sin kärlek och respekt för henne. Och klostret, som hon till slut flyr till, är inte längre en plats där hon kan känna sig hemma - hon kan inte skriva under på att våldtäktsmannen förtjänar att dö och pinas i helvetet i alla oändlighet. Hon känner, till skillnad från nunnorna, förlåtelse. Detta svek mot klostret gör att hon måste lämna det.



Jag är egentligen inget fan av medeltiden. Jag tänker på E-Type, dålig mat, fula kläder, trist musik och gycklare. Det är så mycket lidande och misär i medeltidsfiktionen att Ken Loach och Mike Leigh framstår som Pixar-regissörer i jämförelse. Dessutom slutade jag bry mig om riddare och svärdsfajter när jag var kanske nio år gammal (undantag: Ivanhoe och Zelda). Men nu är jag rädd att jag måste omvärdera medeltiden. "Marteka Lazarova" var så mystisk, vacker och mäktig. Jag förstår plötsligt varför vissa författare och filmregissörer väljer att förlägga sina berättelser där, det finns en tung dramatik i medeltidens luft - så mycket död, så mycket sorg, så mycket undran, så mycket längtan. Nej, jag ska inte gå och läsa Jan Guillous Arn-svit (den första delen tvingades jag för övrigt läsa av en sadistisk svenskalärare på gymnasiet, fortfarande traumatiserad) men jag inser att jag äntligen är redo att ta mig an Tarkovskijs "Andrej Rublev", Bergmans "Det sjunde inseglet" och kanske till och med lite tidig kyrkomusik (fast jag gör nog ett långt stopp hos renässansens Palestrina innan jag fortsätter tidsresan bakåt). Hur som helst, jag rekommenderar alla att se den här filmen. Det är för såna här filmer som biografen uppfanns, känns det som.


Tidigare inlägg