Dags att göra en Jeltsin!

Mitt nyårslöfte är avhållsamhet från bloggsynden. Vi får se hur väl jag lyckas - kanske kommer jag inte klara av att go cold turkey mer än en dag, en vecka eller en månad. Kanske kommer jag aldrig tillbaka - det är mitt mål, det måste jag erkänna. Så kanske är detta det allra sista inlägget på den här bloggen. Känn ingen sorg för mig, Göteborg - känn ingen sorg för det här, bloggosfär. Skälen till att jag vill lägga av är många, men ett är att bloggandet tar för mycket tid och tankeverksamhet i anspråk. Jag har gett Annika Flynner tre år av mitt liv, nu känns det som det är dags att koncentrera sig på andra saker.

Men även om jag försvinner, så försvinner jag inte helt. Jag skriver ju för Nöjesguiden, Digfi då och då (härnäst en recension av The-Dreams nya skiva), och Opus ska jag börja skriva för någon gång detta år. Och nästa torsdag, den 8 januari, kommer min första artikel för DN På Stan, en ganska stor en faktiskt. Check it out, ni som bor i Stockholm. Sen skriver jag ju för Plain Gold också, och jag har äntligen styrt upp en MySpace-sida för mitt band Les Beaux Chevaux. MySpace är framtiden, kom ihåg var ni läste det först.

Det vore lämpligt att avsluta det här inlägget med Jay-Z:s brasklappsrim från "Encore". Men jag tror jag avstår, dels för att min sorti inte är lika monumental som Jiggas, dels för att jag (till skillnad från honom) inte alls är säker på om jag kommer att göra en Michael Jordan. Däremot kommer jag att tänka på Afrika Baby Bambaataas sista rader från en av mina gamla favoritlåtar:

Now it's time for me to resurrect
I've got to move on and take the next step
Raise my soul from out the graveyard
Take my rap to another backyard
Use my mind to do something new
Something that your crew never thought to do
God up above, won't you help me?
To gather my people in unity?
The new year's here so I'm-a start like this:
Everybody raise your right fist!

Vi ses, ha det bra och gott nytt år!
Kommentera 25

electric (f)eel

Publicerat i: Allmänt

Häromdagen var jag hemma hos en kompis. Vi åt spaghetti putanesca och såg på La Zona (bra film!). Sen pratade vi om musik och han sa:
- Känner du någonsin press på dig, att du måste ha koll och så, i och med att du skriver om musik och bloggar och what not?
- Nej, sa jag. Man kanske borde bry sig mer om vad som ligger i tiden osv, men mitt musiklyssnande funkar inte så. Det var någon som frågade i en kommentar på bloggen vad jag tyckte om MGMT, och jag bara, who? Har aldrig hört dem. Couldn't care less about ett nytt rockband som typ hypas av Pitchfork.
- Haha! Men de är faktiskt rätt bra.
- Ärligt?
- Ja, lyssna på den här!

Och så satte han på "Electric feel" med MGMT i sitt iTunes. Den var bra. Jättebra! Den var så... sexig, den liksom osar av kåthet, det är ballt för det är så ovanligt att vita rockband får fram den atmosfären i sina låtar. Alltså, det är inte ovanligt att de eftersträvar det, men det är ovanligt att de lyckas. Den var så rå, men utan att vara grov, den var primitivt funky. Köttig. Jag föreställde mig en dekadent stenåldersfest där alla är iklädda leopardskinn, en lång stalagmit blir en strippklubbs-pole och någon bankar en fyrtakt på stora trummor. Flinstones after dark. Jag berättade detta för min kompis och han bara:
- Har du sett videon?
Vi kollade på videon på youtube och lustigt nog har videoregissören fått samma associationer som jag. Det är, mer eller mindre, precis en sådan fest som skildras i videon: de är ute i skogen, en massa unga svettiga kroppar, allting är helt fuktigt och filthy. Gött.


Sen spelade han några andra låtar från MGMT:s album och de var inte alls lika bra. Men det gör inget. Ett one-hit wonder är också ett wonder.


Hade jag gjort om min årsbästalista så hade jag klämt in "Electric feel" och B.O.B.:s "Fuck you" någonstans bland årets låtar, och "Lust, caution" och "De ofrivilliga" någonstans bland filmerna ("Smart people" är, när jag tänker efter, verkligen inte en av årets fem bästa filmer).


Apropå årsbästalistor 1: tycker ni inte att jag är duktig som motstått frestelsen att skriva något förutsägbart dissigt om Sonics årsbästalista? (Att skriva förutsägbart dissiga saker om Sonics årsbästalistor var ju länge den här bloggens raison d'être.) Jag var inne på Pressbyrån och kollade i tidningen. De fem bästa skivorna var verkligen exakt de fem som man kunnat gissa sig till - blunda och tänk efter, du vet vilka de är. Resten var också fett förutsägbart, men jag ska inte säga något sarkastiskt om de valen. Sonic är Sonic och jag är jag, vi befinner oss på olika planeter. Jag letar efter andra saker i musik än vad den genomsnittlige Sonic-skribenten eller -läsaren gör, och det säger jag inte för att verka överlägsen, det bara är så. Jag skulle till exempel aldrig få för mig att börja prata om Patrick Swayze-filmers soundtrack när jag lyssnade på Frida Hyvonens "Dirty Dancing". Hur som helst - det intressanta med Sonic-listan är att den fungerar som en pusselbit i Andres Lokkos lista. Varför är inte Fleet Foxes med på A-Los lista? För att den är etta på Sonics lista (och Mojos också, eller det kanske var Q). Av detta kan man vaska fram följande lilla formel:
Årets Objektivt Sett Bästa Skivor
- de skivor av dessa som finns med på Sonics årsbästalista
= de skivor som finns med på Andres Lokkos årsbästalista.

Apropå årsbästalistor 2: vilken är årets bästa reklamfilm? Jag vet i alla fall vilken som är årets sämsta, och det är den vidriga reklamen för Marabou mjölkchoklad där en manodepressiv kvinna åker genom en stad i en radiobil och tjuter av glädje. Man fattar inte att det är 2008, den känns mer som 1988.

Kommentera 5
... och också den engelska titeln på "De ofrivilliga" som jag såg på bio idag. Den var bra, den var precis som jag trodde att den skulle vara, och även om det är tråkigt att inte bli överraskad så är det alltid gött med kvalitet. Jag tycker att den är allt som "Fyra nyanser av brunt" inte var (och det är mycket). Plågsam realism-humorn är ett av det här decenniets största uppfinningar, och efter The Office, Extras och Simma lugnt, Larry så har vi alltså nu De ofrivilliga. Frågan är hur långt man kan ta genren. Egentligen finns det inga garantier för att det ska fungera i långfilmsformat. De ofrivilliga var helt enkelt väldigt skickligt gjord: bra manus, bra klippning, bra foto (man vågade ha långa dialoger där de pratande människornas ansikten inte syntes i bild, coolt!). Kanske kunde filmen varit lite kortare dock. Historien om grabbgänget blev till slut lite tjatig.

Jag har också sett "Hellboy 2". Jag har inte sett den första Hellboy-filmen och jag vet inte om jag kommer att göra det. Den här var... maxad. Underhållande, men man blev lite förvirrad av att filmen var lite schizofren (å ena sidan: vardagsrealism-kryddad parodi på superhjältefilmer, å andra sidan: en dramatisk och humorlös äventyrsfilm om människor och alver), och framförallt blev man lite mätt efter ett tag på alla maxade specialeffekter. Till slut orkade man inte bry sig när ännu en magisk jätte reste sig ur den sovande marken etc etc. Det kanske hade varit ballt om en sån grej hade hänt i hela filmen, men nu hände det var femte minut. Jag är lite besviken på Guillermo del Toro, jag gillade "Pan's labyrint" väldigt mycket, men all subtilitet från den filmen hade slängts ut genom fönstret och ersatts men en supersizad godispåse med lajv-porr. Alver som har långt hår, kungligt blod och pratar alviska (finns det något lärosäte som lär ut detta språk och publicerar ordböcker m.m., eller hur går de tillväga när de använder språket i film efter film?). Orientaliska marknader med massor av freaks och bisarrerier. Hå hå ja ja, men det kändes som att regissören var ett fantasytokigt barn som gått vilse i leksaksaffären, alternativt köpt hela leksaksaffären. Det blir ingen mystik om det som ska vara mystiskt finns in your face hela tiden. Fantasy är med andra ord alltid något relativt. Man kan jämföra med "Fanny och Alexander" som gick på tv igår. Alexanders vision eller dröm, som han får efter att han blivit magiskt kidnappad/räddad, innehåller lite mystiska och symbolladdade bilder, och det är en väldigt stark scen om du frågar mig, bra musik också. Men det partiet är fem minuter av sex timmar. Tänk om Guillermo del Toro gjorde en film där bara fem minuter var fantasy och resten var rå realism (och det som var fantasy verkligen var all-out, maxad fet-fantasy), det skulle kunna bli väldigt intressant. Men frågan är om de målgruppstänkande filmproducenterna skulle nappa på det.
Kommentera 1
Visa fler inlägg