annika flynner säger hej då!

Dags att göra en Jeltsin!

Mitt nyårslöfte är avhållsamhet från bloggsynden. Vi får se hur väl jag lyckas - kanske kommer jag inte klara av att go cold turkey mer än en dag, en vecka eller en månad. Kanske kommer jag aldrig tillbaka - det är mitt mål, det måste jag erkänna. Så kanske är detta det allra sista inlägget på den här bloggen. Känn ingen sorg för mig, Göteborg - känn ingen sorg för det här, bloggosfär. Skälen till att jag vill lägga av är många, men ett är att bloggandet tar för mycket tid och tankeverksamhet i anspråk. Jag har gett Annika Flynner tre år av mitt liv, nu känns det som det är dags att koncentrera sig på andra saker.

Men även om jag försvinner, så försvinner jag inte helt. Jag skriver ju för Nöjesguiden, Digfi då och då (härnäst en recension av The-Dreams nya skiva), och Opus ska jag börja skriva för någon gång detta år. Och nästa torsdag, den 8 januari, kommer min första artikel för DN På Stan, en ganska stor en faktiskt. Check it out, ni som bor i Stockholm. Sen skriver jag ju för Plain Gold också, och jag har äntligen styrt upp en MySpace-sida för mitt band Les Beaux Chevaux. MySpace är framtiden, kom ihåg var ni läste det först.

Det vore lämpligt att avsluta det här inlägget med Jay-Z:s brasklappsrim från "Encore". Men jag tror jag avstår, dels för att min sorti inte är lika monumental som Jiggas, dels för att jag (till skillnad från honom) inte alls är säker på om jag kommer att göra en Michael Jordan. Däremot kommer jag att tänka på Afrika Baby Bambaataas sista rader från en av mina gamla favoritlåtar:

Now it's time for me to resurrect
I've got to move on and take the next step
Raise my soul from out the graveyard
Take my rap to another backyard
Use my mind to do something new
Something that your crew never thought to do
God up above, won't you help me?
To gather my people in unity?
The new year's here so I'm-a start like this:
Everybody raise your right fist!

Vi ses, ha det bra och gott nytt år!

electric (f)eel

Häromdagen var jag hemma hos en kompis. Vi åt spaghetti putanesca och såg på La Zona (bra film!). Sen pratade vi om musik och han sa:
- Känner du någonsin press på dig, att du måste ha koll och så, i och med att du skriver om musik och bloggar och what not?
- Nej, sa jag. Man kanske borde bry sig mer om vad som ligger i tiden osv, men mitt musiklyssnande funkar inte så. Det var någon som frågade i en kommentar på bloggen vad jag tyckte om MGMT, och jag bara, who? Har aldrig hört dem. Couldn't care less about ett nytt rockband som typ hypas av Pitchfork.
- Haha! Men de är faktiskt rätt bra.
- Ärligt?
- Ja, lyssna på den här!

Och så satte han på "Electric feel" med MGMT i sitt iTunes. Den var bra. Jättebra! Den var så... sexig, den liksom osar av kåthet, det är ballt för det är så ovanligt att vita rockband får fram den atmosfären i sina låtar. Alltså, det är inte ovanligt att de eftersträvar det, men det är ovanligt att de lyckas. Den var så rå, men utan att vara grov, den var primitivt funky. Köttig. Jag föreställde mig en dekadent stenåldersfest där alla är iklädda leopardskinn, en lång stalagmit blir en strippklubbs-pole och någon bankar en fyrtakt på stora trummor. Flinstones after dark. Jag berättade detta för min kompis och han bara:
- Har du sett videon?
Vi kollade på videon på youtube och lustigt nog har videoregissören fått samma associationer som jag. Det är, mer eller mindre, precis en sådan fest som skildras i videon: de är ute i skogen, en massa unga svettiga kroppar, allting är helt fuktigt och filthy. Gött.


Sen spelade han några andra låtar från MGMT:s album och de var inte alls lika bra. Men det gör inget. Ett one-hit wonder är också ett wonder.


Hade jag gjort om min årsbästalista så hade jag klämt in "Electric feel" och B.O.B.:s "Fuck you" någonstans bland årets låtar, och "Lust, caution" och "De ofrivilliga" någonstans bland filmerna ("Smart people" är, när jag tänker efter, verkligen inte en av årets fem bästa filmer).


Apropå årsbästalistor 1: tycker ni inte att jag är duktig som motstått frestelsen att skriva något förutsägbart dissigt om Sonics årsbästalista? (Att skriva förutsägbart dissiga saker om Sonics årsbästalistor var ju länge den här bloggens raison d'être.) Jag var inne på Pressbyrån och kollade i tidningen. De fem bästa skivorna var verkligen exakt de fem som man kunnat gissa sig till - blunda och tänk efter, du vet vilka de är. Resten var också fett förutsägbart, men jag ska inte säga något sarkastiskt om de valen. Sonic är Sonic och jag är jag, vi befinner oss på olika planeter. Jag letar efter andra saker i musik än vad den genomsnittlige Sonic-skribenten eller -läsaren gör, och det säger jag inte för att verka överlägsen, det bara är så. Jag skulle till exempel aldrig få för mig att börja prata om Patrick Swayze-filmers soundtrack när jag lyssnade på Frida Hyvonens "Dirty Dancing". Hur som helst - det intressanta med Sonic-listan är att den fungerar som en pusselbit i Andres Lokkos lista. Varför är inte Fleet Foxes med på A-Los lista? För att den är etta på Sonics lista (och Mojos också, eller det kanske var Q). Av detta kan man vaska fram följande lilla formel:
Årets Objektivt Sett Bästa Skivor
- de skivor av dessa som finns med på Sonics årsbästalista
= de skivor som finns med på Andres Lokkos årsbästalista.

Apropå årsbästalistor 2: vilken är årets bästa reklamfilm? Jag vet i alla fall vilken som är årets sämsta, och det är den vidriga reklamen för Marabou mjölkchoklad där en manodepressiv kvinna åker genom en stad i en radiobil och tjuter av glädje. Man fattar inte att det är 2008, den känns mer som 1988.


involuntary är titeln på en av m wards bästa låtar...

... och också den engelska titeln på "De ofrivilliga" som jag såg på bio idag. Den var bra, den var precis som jag trodde att den skulle vara, och även om det är tråkigt att inte bli överraskad så är det alltid gött med kvalitet. Jag tycker att den är allt som "Fyra nyanser av brunt" inte var (och det är mycket). Plågsam realism-humorn är ett av det här decenniets största uppfinningar, och efter The Office, Extras och Simma lugnt, Larry så har vi alltså nu De ofrivilliga. Frågan är hur långt man kan ta genren. Egentligen finns det inga garantier för att det ska fungera i långfilmsformat. De ofrivilliga var helt enkelt väldigt skickligt gjord: bra manus, bra klippning, bra foto (man vågade ha långa dialoger där de pratande människornas ansikten inte syntes i bild, coolt!). Kanske kunde filmen varit lite kortare dock. Historien om grabbgänget blev till slut lite tjatig.

Jag har också sett "Hellboy 2". Jag har inte sett den första Hellboy-filmen och jag vet inte om jag kommer att göra det. Den här var... maxad. Underhållande, men man blev lite förvirrad av att filmen var lite schizofren (å ena sidan: vardagsrealism-kryddad parodi på superhjältefilmer, å andra sidan: en dramatisk och humorlös äventyrsfilm om människor och alver), och framförallt blev man lite mätt efter ett tag på alla maxade specialeffekter. Till slut orkade man inte bry sig när ännu en magisk jätte reste sig ur den sovande marken etc etc. Det kanske hade varit ballt om en sån grej hade hänt i hela filmen, men nu hände det var femte minut. Jag är lite besviken på Guillermo del Toro, jag gillade "Pan's labyrint" väldigt mycket, men all subtilitet från den filmen hade slängts ut genom fönstret och ersatts men en supersizad godispåse med lajv-porr. Alver som har långt hår, kungligt blod och pratar alviska (finns det något lärosäte som lär ut detta språk och publicerar ordböcker m.m., eller hur går de tillväga när de använder språket i film efter film?). Orientaliska marknader med massor av freaks och bisarrerier. Hå hå ja ja, men det kändes som att regissören var ett fantasytokigt barn som gått vilse i leksaksaffären, alternativt köpt hela leksaksaffären. Det blir ingen mystik om det som ska vara mystiskt finns in your face hela tiden. Fantasy är med andra ord alltid något relativt. Man kan jämföra med "Fanny och Alexander" som gick på tv igår. Alexanders vision eller dröm, som han får efter att han blivit magiskt kidnappad/räddad, innehåller lite mystiska och symbolladdade bilder, och det är en väldigt stark scen om du frågar mig, bra musik också. Men det partiet är fem minuter av sex timmar. Tänk om Guillermo del Toro gjorde en film där bara fem minuter var fantasy och resten var rå realism (och det som var fantasy verkligen var all-out, maxad fet-fantasy), det skulle kunna bli väldigt intressant. Men frågan är om de målgruppstänkande filmproducenterna skulle nappa på det.

årets...

... ras: vampyrer
... anglocismer: nobrainer, guilt-trip (att guilt-trippa ngn), bail-out
... tv: Obamas segertal i Grant Park
... källa till skratt: Sarah Palin
... mediabacklash: 1. Haruki Murakami, 2. R&B, 3. Mona Sahlin
... städer: 1. Wien, 2. Heidelberg, 3. Istanbul
... konsert: dött lopp mellen Cat Power och Nina Stemme
... det-funkar-i-teorin-men-inte-i-praktiken: tv-serier om terapi
... det-funkar-i-praktiken-men-inte-i-teorin: Kina
... läsning: E.T.A. Hoffmanns "Katten Murrs tankar om livet samft fragmentarisk biografi över kapellmästaren Johannes Kreisler i form av slumpmässiga makulaturblad"
... se på fan: att alla kändisar med hemlig adress går att hitta på birthday.se
... jobbigaste människa: Katrin Zytomierska
... trevligaste människa: Amanda "Hey Dolly" Svensson (har inte träffat henne eller så, men boken var fett rolig!)
... trend: att ta bort folk som man har som friends från sin Facebook (ännu inte gjort det själv dock)
... prefix: Crosby, Stills & Nash-
... suffix: -iana
... Carl Bildt: Hillary Clinton
... hipstermarkör: (jag önskar att jag kunde svara på detta, eftersom det är en intressant eller åtminstone småkul kategori, men dessvärre är jag helt cut off från allt som har med hipphet att göra och är rätt nöjd med det)
... jag-skrattar-hela-vägen-till-banken: Blondinbella
... vi-gråter-hela-vägen-hem-från-banken: Islands befolkning

UPDATE:
årets bästa bloggläsning:
1. Joey-historien i Max blogg
2. Martin Gelins galloperande Obama-kärlek
3. Shampoo Rising-inlägget om hur Annina Rabe blir kulinariskt dissad av italienska kvinnor

un conte de noel


En emokille, han från Fjärilen i Glaskupan, och Catherine Deneuve.

Häromdagen var jag och såg "En julberättelse" på bio. Mysigt. Mycket Frankrike för pengarna. Den var lika full av klichéer om coola, smarta, rika, olyckliga fransmän som "Vicky Cristina Barcelona" var full av Spanienklchéer. En fest med andra ord, fast det är ju alltid svårt att veta hur mycket distans upphovsmakaren har till överdrifterna och mallarna. I grund och botten är "En julberättelse" ett allvarligt och mörkt familjedrama (vill ni veta vilken nivå det är på? Dottern hatar sin bror så mycket att hon begär ett domstolsbeslut för att få det svart på vitt att han ska försvinna ur hennes liv - det är på den nivån.) men filmen har mycket humor också, såväl avsiktlig som oavsiktlig. Egentligen - och det här undrar jag varför så få recensioner har lyft fram - är det en fransk "The Royal Tenenbaums", varken mer eller mindre. Alla i familjen spelar instrument utan att göra nån stor grej av det, de små knattarna till barnbarn sätter upp pjäser i vardagsrummet, huset som föräldrarna bor i är EXTREMT flådigt, familjens viktigaste person får cancer, en förälskelse som varit kvävd i femton år kommer upp till ytan, etc etc. Skillnaden ligger i att Wes Anderson låter God Smak illustreras av The Velvet Underground, medan frassarna kör med Charles Mingus och Cecil Taylor. Och patriarken är inget charmigt svin spelad av Gene Hackman, utan en kort och tjock liten gubbe som diskar och slänger sopor och spelas av Jean-Paul Roussillon (som spelat en massa Molière och Racine och Corneille). Han är född 1931. Catherine Deneuve, hans fru i filmen, är född 1943 men åldersskillnaden ser större ut - i Frankrike verkar männens kroppar åldras snabbt och kvinnornas aldrig. My god vad snygg hon är, och cool. Man kanske skulle se om "Belle de jour" någon gång? Jag vet inte om jag vågar. Det är ju en sån där film som man älskar när man är fjortiscineast och typ inte har några gränser för hur mycket sjukhet man ska acceptera, allt är liksom Spännande och Konstnärligt. Men jag tipsade en av mina bröder om den filmen och han har inte velat prata om film med mig sedan dess. Jag kan inte säga att jag inte förstår honom.

chamber music, fuckin'-the-party-uppin'

Just det, det var ju det jag tänkte skriva om idag egentligen: jag var på konsert igår. Sangat Chamber Music Festival pågår hela den här veckan på konserthuset, rätt intressant politik-wise eftersom den består av musiker från Mumbai som valt att inte ha sin årliga festival där i år, med anledning av terrordåden. Så festivalen kom till Stockholm istället.

Det är intressant med kammarmusik, för det är den mest borgerliga av alla musiktyper. Borgerlig som i fint-folk-roar-sig-på-1800-talet-borgerlig. Alltså kompositionerna i sig behöver inte i spegla detta - även om de ofta gör det och låter städade och välvilliga - men det är helt enkelt kontexten och man kan inte förneka den. Ännu en twist på det hela får man ju om man går på en festival som anordnas av förtvivlade överklassindier som vill öka intresset för "riktig" musik i sitt hemland. Fast å andra sidan kanske det är en billig poäng, postkolonialism-poängen. Förmodligen älskar de som står bakom Sangat Chamber Music Festival klassisk kammarmusik, och varför skulle de inte göra det, det finns ju så mycket som är bra. Men ändå, man kan inte förneka att det finns vissa implikationer, att det är lite laddat... eller är det bara jag som är paranoid och överanalyserar?

Hur som helst. Jag kom dit och fick en dålig plats, såg knappt musikerna. Jag bestämde mig för att blunda och "bara lyssna". Det var en dålig idé. Jag somnade till både under Borodins stråksextett i D moll och Mozarts stråkkvintett i G moll. Synd, för de var båda rätt bra. Jag kände mig dum efter det för jag kom på att vafan, lyssna med slutna ögon kan man göra hemma. Att titta på de som spelar och observera deras samspel är ju hela grejen med att gå på konsert, i synnerhet med kammarmusik när alla musiker verkligen kan ha ögonkontakt med varandra. Så i det sista numret, Schuberts stråkkvintett i C dur (det sista han komponerade innan han dog, 31 bast gammal), satt jag på helspänn och kollade på de olika musikernas ansikten hela tiden. Och gud vad mycket bättre det blev, riktigt spännande faktiskt, som en teaterpjäs. Fast framförallt var musiken så himla grym. Schubert vet hur man piskar upp dramatik alltså. Så mycket action har jag inte hört i kammarmusik sedan... hm... Schuberts "Der Tod und das Mädchen"-kvartett. Extra ballt blev det av att Schubie hade två cellos istället för två violiner (vilket är det vanliga i kvintettformatet). Det blev mörkt och mäktigt, en cello kunde spela avgrundsdjupa svepande toner medan den andra kunde köra en medryckande pizzicato-basgång - och samtidigt virvlade violinerna och violan omkring högt ovanför. Det var riktigt bra faktiskt. När den sista noten spelades ryckte musikerna aggressivt i sina stråkar, det var som om de utdelade ett sista sabelhugg mot sin motståndare. Sen var det över - de var klara - musiken hade äntligen hittat hem.

it never entered my mind

Läget? Just nu är jag lite inne i en Richard Rodgers-period. Jag lånade två tunga notböcker från stadsbibblan häromdagen – en med Gershwin och en med Rodgers – och sedan dess sitter jag hemma och klinkar på mitt ostämda piano. Framförallt har jag en revival för ”It never entered my mind” som för mig är för evigt förknippad med förra vintern då jag promenerade i Hornstull, med "Ella sings the Rodgers and Hart songbook" i hörlurarna, och himlen var svart men full av snö. För precis så låter den, som en isande vind. Man kan inte värja sig mot den låten. När Ella sjunger ”once, you warned me” så sticker det till i hjärtat. Det är en av världens mest bittra kärlekslåtar, inte bitter som i osympatiskt svartsynt, utan som i besegrad, ödelagd.

 

Här är hela texten:

 

I don't care if there's powder on my nose
I don't care if my hair-do is in place
I've lost the very meaning of repose
I never put a mudpack on my face
Oh who'd have thought that I walk in a daze now
I never go to shows at night but just to matinees now
I see the show, and home I go

Once I laughed when I heard you saying
That I'd be playing solitaire
Uneasy in my easy chair
It never entered my mind

Once you told me I was mistaken
That I'd awaken with the sun
And order orange juice for one
It never entered my mind

You have what I lack myself
And now I even have to scratch my back myself

Once you warned me that if you scorned me
I'd sing the maiden's prayer again
And wish that you were there again
To get into my hair again
It never entered my mind

 

Låten kommer från Broadwaymusikalen ”Higher and Higher” från 1940, och texten skrevs av Lorenz Hart. Jag vet inte om alla känner till det, men Richard Rodgers hade två parhästar – två Hal Davids, om man så vill. Först Lorens Hart, som han skrev låtar och musikaler med mellan början av 1920-talet och början av 1940-talet, sedan Oscar Hammerstein II som han arbetade med under 40- och 50-talet och gjorde musikaler som ”Oklahoma!” och ”The Sound of Music” med. Bland oss som närmat oss Tin Pan Alley-musiken från pop-, soul- och jazzhållet så har Rodgers & Hart mycket högre status än Rodgers & Hammerstein (undantag: John Coltrane som gjorde en fantastisk version av ”My favorite things” från ”Sound of Music”). Det märks också genom att när Ella Fitzgerald gjorde sina legendariska songbooks-inspelningar under 50- och 60-talet så gjorde hon en ”Ella sings the Rodgers and Hart songbook” men ingen motsvarighet för Hammarstenen. De senare låtarna är nämligen mycket mer teatrala och pretto, inte så mycket av de enkla men finessrika kärlekslåtar som Lorenz Hart skrev. Men jag märker när jag spelar melodierna från stadsbibblans Rodgers-bibel – som innehåller låtar från båda perioderna – att det verkligen inte är något fel på själva musiken.

 

I mitt iTunes hittade jag några andra versioner av låten. Sarah Vaughans är rätt tam. Frank Sinatras version – från klassiska ”In the wee small hours” – är fin men kanske lite väl nedtonad och anspråkslös. Miles Davis version, från ”Workin’ with the Miles Davis Quintet”, är helt fantastisk. Red Garland spelar piano och har en närapå hypnotisk liten kompfigur som han kör om och om igen. Och Miles är noga med att blanda in lite slappa sluddrande trumpettoner så att det blir lite skavande dissonanser – det får ju inte bli för sockersött. Även om han älskar låten. Man skulle kunna beskriva Miles Davis som sentimental-men-med-en-kniv-i-fickan. Han imponerades lika mycket av hårda boxare (Red Garland hade boxat innan han blev pianist, kanske var det därför Miles gillade honom?) som av sofistikerade romantiska låtskrivare. Anyways, jag tycker fortfarande att Ellas version är den bästa.

 

 

PS det finns ju en Embassy-låt som heter "It never entered my mind". Den är inte på långa vägar lika bra, men den är väldigt bra den med. Fin gest att låna just den titeln.


hey young world

Jag har skrivit en liten artikel-slash-krönika om Barack Obama, R Kelly och "The storm is over now" här, http://plaingold.com/2008/12/16/r-kelly-barack-obama-and-the-shadow-of-a-doubt
Läs gärna! Varning för pompös, sentimental text som inte spar på krutet. Det blir lätt så, av någon anledning, när man skriver på engelska.


årets bästa skivor, låtar och filmer.

Årets 30 bästa album:

1.    -----, "--- -----------"

2.    E- ----- --- ---, "---- --- ------ -- --- -----"

3.    F---- -----, "----- -----"

4.    H---- ---------, "--- ---- -Ö- ----W----"

5.    S------- -----SS--, "-------- - --y ---d"

6.    M----- -a---, "- - --²"

7.    G---v----, "---s-e---"

8.    F-id- -------, "----n-- -s w---"

9.    P-----h---, "Th---"

10.  Div---- a-------, "---- up 2 --- str----"

11.  -. Ke---, "12 P--- ------ qu--t--"

12.  L-- --y--, "--- Carter ---"

13.  --- -hip, "M--- in the d---"

14.  K---- --s-, "808s - h-a-t-r-a-"

15.  --pe, "Lumin-----"

16.  Bon ----, "--- Em--, ---ever ago"

17.  The --m-, "-AX"

18.  V-m-i-e w-e-e-d, "-a-p-r- weeken-"

19.  ----, "The --xt--- about nothing"

20.  T-t-y-, "Hid-en"

21.  Benga, "Diary of an a--- war----"

22.  D. Lis----, "7 trx + -----missions"

23.  Amadou & Mariam, "W--c--e t- M--i"

24.  T--., "Paper trail"

25.  ---l Weller, "22 dreams"

26.  -elley Polar, "I need you to ---- -- while the sky is falling"

27.  Quiet Village, "Silent --vie"

28.  M83, "Saturdays - youth"

29.  Jack Johnson, "S-eep through the static"

30.  Fennesz, "Black sea"


Årets 30 bästa låtar:

1.    Cassie, "Is it you"

2.    Usher & Young Jeezy, "Love in this club"

3.    Lloyd, "Year of the lover"

4.    Calexico & Jim James, "Goin' to Acapulco"

5.    ABN, "Rain"

6.    Paul Weller, "Invisible"  

7.    T.I., "No matter what"

8.    Fleet Foxes, "he doesn't know why"

9.    Static Major, "I got my"

10.  The Radio Dept., "Freddie and the Trojan horse"

11.  Lil Wayne, "A milli"

12.  Hot Chip, "Ready for the floor"

13.  Ne-yo, "Mad"

14.  Hot Chip, "Touch too much"

15.  Sean Garrett & Ludacris, "Grippin'"

16.  Håkan Hellström, "Kärlek är ett brev skickat tusen gånger"

17.  Glasvegas, "Flowers and football tops"

18.  Mariah Carey, "Touch my body"

19.  M83, "Graveyard girl"

20.  Fuck Buttons, "Sweet love for planet earth"

21.  RZA, "Don't be afraid"

22.  Scarlett Johansson & David Bowie, "Fannin' street"

23.  Git Fresh, "Booty music"

24.  The Game & Chrisette Michelle, "Let us live"

25.  El Perro del Mar, "Do not despair"

26.  Paul Weller, "Where'er you go"

27.  Young Jeezy, "Don't you know"

28.  Eleventhfloorrecords & Rinka, "The courage to say goodbye"

29.  Raheem DeVaughn, "Woman"

30.  Paragon & Henok, "Öppnar eld"


Årets 5 bästa filmer:

1.      Margot at the Wedding

2.      I'm not there

3.      Wall-E

4.      Mellan väggarna

5.      Smart People


all the single ladies? all the single ladies.


Är det bara jag, eller har det talats väldigt lite om vad Beyoncé sjunger i "SIngle ladies (put a ring on it)"? Jag älskar den, den är rågroovy och melodin i call-and-response-grejen känns mer Afrika än gospel vilket är coolt. Men. What's up med det här att uppmana alla stackars ladies - självvalda singlar eftersom de är karriärshungriga - borde varva ner och settle down och gifta sig? Låten är ganska intressant i sin dubbelhet: samtidigt som man ska dansa och festa så ska man banne mig fatta att man inte kan hålla på hur länge som helst att svira omkring utan ett ring på sitt finger. Okej, schysst. Ännu mer märkligt blir det ju av att låten görs av Beyoncé, som ju ändå har ett hyfsat track record av att sjunga duktiga genusfunderingar till trettonåringar. Och hon släppte ju den förnumstiga singeln "If I were a boy" exakt samtidigt som "Single ladies". Några textrader:

He’s a man that makes me and takes me
And delivers me to a destiny, to infinity and beyond
Pull me into your arms
Say I’m not the one you own


"Single ladies (put a ring on it)" är en låt på Sasha Fierce-delen av Beyonces nya skiva, dvs den lajvigaste delen. Är det så man ska tolka det, som ett avancerat rollspel? Är Sasha Fierce inte bara vildare och sexigare än Beyoncé Knowles, är hon också mer omogen? En liten puppa som ännu inte förvandlats till en Mogen Medveten Kvinna och därmed är lika besatt av att hitta mr right och bli ägd av honom, likt Britney Spears persona anno 1999 ("Baby one more time", "Born to make you happy" etc). Om det är så - ett artistiskt experiment - så är det intressant. Men även om det är så: fy fan vad sjukt! Ett djupt förakt mot unga festglada tjejer? Nice! Det är The-Dream som har skrivit låten så det smärtar mig att vara kritisk, men...

Jan Gradvall skrev nyligen, apropå Per Gessle men han har skrivit det tusen gånger innan, att det är få som har fattat vad popmusik handlar om. Vad handlar det om då? tänker alla och spetsar öronen. Enligt Jay-G handlar popmusik om att förvandla sig, glömma sin identitet och bli något annat, något mer extraordinärt. Och visst - vi har Elvis som ville bli svart, Bob Dylan som ville bli mystisk sanningsägare, David Bowie som ville bli metrosexuell utomjording, Grace Jones som ville bli man, Ice Cube som ville bli tuff gangster, osv osv. Frågan man ställer sig med Beyoncé är dock: räknas det som härligt popkultur-korrekt förvandling om den persona man skapar är en reducerad version av en själv? Typ "det här är jag - för tio år sen". Knappast ett hjärteskärande förverkligande av astronomiska drömmar! Det är ju, egentligen, samma sak som när gamla etablerade (läs: rika) gubbrockare skriver låtar där berättarjaget är ungt, fattigt och Hungrigt. Beyoncés make Jay-Z gjorde ju just detta på sitt senaste album "American Gangster" till ett rätt patetiskt resultat. Jag tycker inte att det är samma sak som att förvalta arvet från David Bowie, och egentligen är det likadant med "Sasha Fierce".

För övrigt håller jag med Jan Gradvall om att det är få som fattat vad popmusik handlar om, men min definition skiljer sig från hans. För mig är det väldigt enkelt. Popmusik handlar om att flyga. En av få svenska artister som fattat detta är Marit Bergman. Jag blev så lycklig när jag gick i Malmö en dag och hade hennes "You can't help me now" i hörlurarna. Hon sjunger: "I'm gonna fly out of here". Inte "I wanna fly out of here" eller "I wish I could fly out of here" eller nåt sånt, utan helt sonika: jag flyger härifrån, jag flyger nu. Om melodin är tillräckligt bra och framförandet tillräckligt starkt är det inte så svårt att lyfta och se staden ur fågelperspektiv. För mig är det så! Kanske för Marit Bergman också. Glasvegas bästa låtar är som en jetmotor på ryggen. Det är så jag vill ha min popmusik.

oh you're kidding. haha, that was a good one. your first good one in a while

Den förutsägbara hipsterbacklashen som tidigare i år drabbade Hot Chip har nu drabbat Kanye West. Det känns som konsensus är att inte gilla "808s and Heartbreak", och det är synd, för det är hans bästa album hittills, ja faktiskt hans första helgjutna. Förra årets "Graduation" (hans sämsta) var bara fånigt ängsligt och en ganska meningslös produkt - mjäkigt för att vara hiphop, platt för att vara pop. Dessutom framstod Kanye där som mer egenkär än någonsin, en egenskap som klär honom sämre än andra hiphopartister eftersom han helt enkelt borde veta bättre. Han är ingen kroniskt revanschsugen underdog från ghettot, han är medelklass med höga skolbetyg och fancy kläder, han är en jävla brat. Därför känns det positivt att han på den nya skivan mer eller mindre lägger ner sin tuffa rap-persona - han erkänner att han är en mjukis, en sucker för kärlek och estetik.


Emil Arvidsons artikel om sångkorrigeringsprogrammet autotune i DN förra veckan var bra (och dödade effektivt mina planer på en årskrönika i Nöjesguiden om "rappare som sjunger"-trenden). Och det är ju mycket autotune på "808s and heartbreak" - men inte bara. Kanye kan sjunga! Många rappare kan sjunga! Autotune används inte för att slipa till sången, utan för att sabba den, göra den lite mer fucked up och street-korrekt. Det är inte autotune som gjort det möjligt för Kanye att göra den här skivan - om det gjort något så är det att skapa ett popklimat där acceptansen för sjungande rappare är högre. Men jag tycker det är lite synd när folk pratar om skivan som "Kanyes farväl till hiphop". Det är det verkligen inte - det är bara en väldigt fri och väldigt personlig tolkning av vad som är hiphop. Det är fortfarande beats och loopar, texter och rim. För vissa är hiphop att rappa snabbt och snyggt. För vissa är det att vråla yeeeeeeeeeeeah eller något dylikt*. För vissa är det att sjunga. It's all good. Skit samma liksom.


Men det som gör "808s and heartbreak" bra är inte dess eventuella roll i hiphopbegreppets utveckling och yada yada. Det som gör den bra är att den är så personlig. Man kommer nära Kanye på ett sätt som man inte gjort sedan "Last call". Han är sårbar, han är mogen. Men världen är inte helt redo, inte riktigt. Det känns symptomatiskt att den fantastiska singeln där han i refrängen sjunger "keep your love locked down" heter det lite mer klatschiga "love lockdown". Lockdown, wow, där har vi ett tufft ord! Hade de döpt den till "I keep my love locked down" så hade folk trott att det var någonting från Skottland med dålig syn och hy. Skivan marknadsförs som något coolare än vad den är, och sorgligt nog har kampanjen lyckats, för recensenter avfärdar den som en ytlig hipsterprodukt. Men Kanyes sorg är äkta. Hans vilja att skapa ett nytt sound likaså. Det tycker jag han borde få mer cred för.




* Jag tycker man ofta glömmer bort antirapparen DMX roll i den trenden!


en av årets bästa skivor


Den har varit på min hårddisk i tre kvartal. Jag har undvikit den i tre kvartal, tänkt "nä vafan, någonstans får man dra en gräns". Så lyssnar jag på den och inser att den är megabra. Melodier never goes out of style. (Fjorddisco, on the other hand, does.)