donna lewis - i love you always forever



från
höstvindar

laurence anyways



I söndags gick jag på bio och såg Xavier Dolans senaste film "Laurence Anyways". Den var jättebra! Bra story, bra dialog, bra foto och fantastiska skådespelare. Suzanne Clément som Fred (bilden ovan) var helt fenomenal. Men även Laurence själv (Melvil Poupaud) var bra och hans mamma (som spelades av Nathalie Baye) var en ovanlig moderskaraktär, kall men kärleksfull och absolut trovärdig.

"Laurence Anyways" är på ett sätt en enda stor post-it-lapp som säger: bara för att man är transvestit är man inte automatiskt homosexuell. Filmen är en kärlekshistoria mellan en man och en kvinna - att mannen inte känner sig som en man utan som en kvinna, och vill byta kön, innebär en kris mellan Laurence och Fred, men aldrig någonsin att han inte älskar henne som en heterosexuell pojkvän älskar sin heterosexuella flickvän. Mig veterligen är det den första storfilmen om personer med den sexuella läggningen som görs, och det var ju på tiden. Kärlekshistorier mellan heterosexuella män som klär sig som män och heterosexuella kvinnor som klär sig som kvinnor har ju en viss dominans i filmhistorien.

Om "Brokeback Mountain" var den stora, breda bögfilmen som behövdes göras för att liksom ha det gjort (ungefär som att USA 2008 utsåg en svart person till president var något som bara var tvunget att ske) så är "Laurence Anyways" den stora, breda filmen om transpersoner som behövdes göras för att liksom ha det gjort. Den är inte extremt subtil, den är inte elitistiskt smal, den är väldigt lätt att älska. Samtidigt som den - liksom Ang Lees fina film - är ett drama som är djupt och berörande på riktigt. Men man kan inte vara slarvig när man sysslar med pionjärarbete, och det fattar både Xavier Dolan och Ang Lee. "Laurence Anyways" var tvungen att bli skitbra. Om den inte hade blivit en framgång hade det nog dröjt väldigt länge innan det görs en ny stor film som handlar om transvetistiter eller transsexuella - nu gissar jag att det inte kommer dröja så länge, dammluckorna har framgångsrikt öppnats.

Folk (kritiker i alla fall) jämför Xavier Dolan med Pedro Almodóvar, det tycker jag är lite slappt. Visst, det handlar om människor som inte är straighta och bildspråket är smaskigt och färgsprakande, men det rör sig ändå om två väldigt olika uttryck. Almodóvar intresserar sig för filmhistorien på ett nästan kitshigt sätt, han gör utstuderade melodramer där det skriker "underbar krydda" om transvestiterna. Xavier Dolan har ett mycket mer avslappnat förhållande till att skildra homosexualitet m.m. på film. Visserligen finns det en skara excentriska freaks i "Laurence Anyways" som känns som tvådimensionella karikatyrer (de var det sämsta med filmen, tyckte jag), men i allmänhet skildras det inte som konstigt och festligt att ha en annan sexualitet än hetero. Det är inte sexualiteten i sig som är så häpnadsväckande (eller ens intressant), det är fördomar och normer som är problematiska.

Det känns som en poäng att tioårsperioden som filmen skildrar är 1989-1999, och inte en senare period (t ex 2002-2012). För visst är det svårt för icke-heteronormativa människor och par idag, men det var ännu värre då. Xavier Dolan är ju regissör och historieberättare - han vill maximera dramat. Och det gör han. Hans intensiva bildspråk, med all slowmotion och extremt medvetna musikval, känns passande för filmen eftersom denna estetik andas frihet, och filmen handlar ju om en längtan efter frihet. Alltså, Ingmar Bergmans bildspråk är stramt och vackert, men är inte fyllt av vild frihet, det är inte syftet, det är en annan estetisk kod. Medan det här filmspråket, där sinnesintrycken hela tiden exploderar, kommunicerar en helt annan sak. Och det kan vara en slump (att Xavier Dolan inte är förmögen att göra film på ett annat sätt, eller att han är begränsad av sin hang-up på den här estetiken), men jag tror inte det. Och för övrigt spelar det inte någon roll om det är en slump eller inte, för estetiken finns där och den matchar filmens innehåll på ett helt perfekt sätt, graden av medvetenhet är ovidkommande för slutresultatet.

Det som skiljer Xavier Dolan från exempelvis Baz Luhrman är att han hela tiden är noga med att aldrig gå över gränsen för det alltför klyschiga och övertydliga. Det märks i musikvalen: när krisen mellan Fred och Laurence når sitt klimax i filmens första del hör vi Beethovens femte symfoni, "ödessymfonin", men inte de berömda första takterna, utan slutet på finalsatsen, som på ett djärvt sätt mixas över i slutet på förstasatsen. Det låter bekant och är väldigt effektfullt, men är ändå inte vad vi i publiken är vana vid att höra. Samma sak när han låter en av Erik Saties "Gnossiennes" vara soundtracket till en melankolisk regnig scen - här hade det självklara valet att ta "Gnossienne nr 1" (som, bredvid "Gymnopédie nr 3" är Erik Saties absolut mest kända verk), men nej, Xavier Dolan väljer ett av de andra styckena i samma svit. Det är smakfullt. Och smart - för han undviker därmed klichéns distanserande effekt. Baz Luhrman frossar i de där distanserande klichéerna, och just därför har jag svårt för honom. Jag blir arg bara jag tänker på (valfri scen ur) "Moulin Rouge".

Ja, det här var faktiskt en av de bästa filmerna jag sett i år. Gå och se den!

mylène farmer - greta



från
höstvindar

miguel - do you



Töntig text i refrängen (som Jon sa igår: "ooh, jag älskar knark, knark är så jävla gott, jag tog knark igår") men ändå bra låt. Hela
Miguels nya skiva är bra! Inte 5/5-bra kanske (hej Mattias Dahlström!), och inte lika bra som Brandys nya skiva, men ändå bra. Folk verkar tokiga i Miguel just nu, kanske är det på grund av Frank Ocean, det finns ett behov av att se unga manliga soulgenier överallt. Exakt så var det ju efter D'Angelos "Voodoo" för tolv år sedan för övrigt, vilket ledde till att medelmåttor som Musiq Soulchild (det larvigaste artistnamnet typ ever) fick uppmärksamhet. Miguel är nu tio gånger roligare än Musiq Soulchild, och hans artistiska utveckling är intressant. Hans första skiva var inte svinbra men singelhitten "Sure thing" var faktiskt svinbra. Lil Wayne hade den goda smaken att rappa över den låtens beat förra året, här är hans låt om ni inte har hört den:


två dokumentärer


Förra veckan var jag på bio och såg Palme-filmen. Den var bra! Älskar Palme. Det var också lol att se hans barndomsvänner från Östermalm som var gamla och välmående och säga saker som "han hade nog trivts bättre i en borgerlig regering, han var en överklassgrabb" och "det var lite förvånande att Lisbeth blev ihop med honom, han var inte så himla snygg, jag hade kunnat bli ihop med henne". Men framförallt var det en clean film, man fick berättelsen om Palmes liv berättat i enkel och effektiv kronologisk form. För mig, som ännu inte orkat läsa Henrik Berggrens biografi (det är en av de böcker i min bokhylla som ger mig mest dåligt samvete) var det guld värt. Tidigare har Palmes liv framstått i enstaka ögonblick - de fantastiska talen, besöket på kårhusockupationen, IB-affären, valförlusten, comebacken i början av 80-talet, mordet. Men jag har inte riktigt sett hela historien. Och precis som med "Woody Alllen: A Documentary" var nästan barndomen och ungdomen det som var det mest intressanta, i alla fall var det denna tid jag visste minst om.

Filmens sista scen, Palmes begravning och den unga Anna Lindhs ord om att man kan döda människor men inte idéer... det var hjärtskärande. Det är så sjukt att Palme är död. Och det är så sjukt att Anna Lindh är död. Folk som dör i förtid, jag kommer aldrig att vänja mig vid det. Det är en anomali i universum. Eller också är det tvärtom, att det är vi som lever som är ovanligt tursamma, vi som inte har blivit dödade av våld eller olyckor eller sjukdomar. Jag tänker ofta på David Cronenbergs film "A history of violence" och att den titeln kan läsas på två sätt: att filmen är en berättelse om våld, eller att mänsklighetens historia är präglad av våld. Alla krig, alla folkmord, alla våldtäkter och mord. Jag såg en tavla på Instagram häromdagen, min vän Anna som är i Florens tog en bild på någon renässansmålning av Caravaggio eller någon, man såg ett fältslag där en riddare sticker ett svärd genom både en kvinna och hennes spädbarns huvud. Sådana scener tillhör inte fantasin, de tillhör vår historia, och vår nutid. Överallt våld, destruktivitet och död, på så många platser i världen.

Att du och jag inte har det så, att jag kan sitta här och blogga och du kan sitta där och läsa, det är helt sjukt egentligen. Vi har en sån bisarr tur. Och det är just det som är grejen med Palme: han fattade att han hade tur, han fattade att han var privilegierad. Och i denna insikt, och i empatin med de som inte var lika priviligierade, fann han sitt politiska incitament. Hans politiska vilja var lika stor som hans empati. Det är det som imponerar så mycket på mig. Jag ser inte det i dagens svenska politiker. Alla vill förvalta, putsa det svenska samhället, framstå som regeringsdugliga. Börjar man snacka om empati och solidaritet framstår man som en blödig pajas. Det är en hård värld vi lever i.


Igår såg jag en helt annan film, "The Imposter" som också är en dokumentär (premiär nästa vecka). Berättelsen om en fransk hemlös kille som lurar en amerikansk familj att han är deras tonåriga son som försvann tre år tidigare. En otroligt-men-sant-historia, men gör det automatiskt filmen bra? Det fanns två intressanta spår som båda gick förlorade. Det ena var: vem är den här killen, hur fungerar han, hur såg hans liv ut innan den här episoden, hur ser det ut idag (han har fru och tre barn, fick man veta i eftertexterna!), vad är hans syn på moral, hur stort var hans behov av kärlek och trygghet? Inget av det. Det andra var: hur kom det sig att den här familjen valde att tro att någon som uppenbarligen inte såg ut som deras son, talade engelska med fransk brytning och verkade mycket äldre än han sa sig vara, att de valde att se honom som sin son? Hur stort var deras behov av att tro att den älskade familjemedlemmen inte hade dött, hur stort är människans behov av självbedrägeri, var går gränsen, finns det någon gräns? Hur har de mått sedan bluffen avslöjades (det var 1998), hur ser de på familj och lycka och sorg och bitterhet idag? Inget av det. Det sista som de sa var "fuck him!". Sen fick man ett helt meningslöst sidospår, en klyschig privatdetektiv som trodde att han hade någonting på spåret men antiklimaktiskt nog inte hade det. Lägg därtill riktigt billigt manipulativ musik. Det var som en dålig direkt-till-tv-dokumentär på TV4. Jag fattar inte att den här filmen har hyllats av vissa kritiker. Men men.

två fina låtar, två fina vänner






mariah careys 50 bästa låtar

 

Bästa livet

På 90-talet gillade jag inte Mariah Carey. Hon var töntig och sjöng trista ballader, tyckte jag. När Voxpop spelade "Honey" var jag skeptisk - det kändes falskt och påklistrat, den där nya hiphop/R&B-grejen. Men när "Heartbreaker" kom ett par år senare föll jag som en fura (mixtapekillen DJ Clue producerade den låten, och jag har denna teori om honom och varför han försvann från hiphopscenen: han är tät for life pga pengarna som rullar från den låten, och därför behöver han inte jobba eller skapa något nytt, han är som Hugh Grant i "About a boy"). En så underbar poplåt, Jay-Z:s vers var perfekt och Mariah var omöjlig att inte älska - att hon inte lät street som Mary J Blige eller Lauryn Hill spelade ingen roll. Jag upptäckte "Fantasy" och tycker än idag att det är en av 90-talets bästa singlar, och jag minns hur lycklig jag var när jag hittade "Honey"-singeln på en skolresa till Prag våren 2001.

Mariahs karriär har haft en bra dramaturgi. Från ung präktig sångfågel - säkerligen en image som odlades mer av hennes skivbolag än henne själv - till vuxen nyskild lofe-loving partyprinsessa, till stjärna på dekis som fick ett nervöst sammanbrott och därefter räknades ut av alla, till den bländade comebacken med "We belong together" (förra decenniets bästa låt?) och skivan "The Emancipation of Mimi" där hon tog kommando över sitt artisteri på ett sätt hon aldrig gjort tidigare, och tystade alla kritiker. Nu är hon en härlig 42-årig superartist som är ultraproffsig och samtidigt soft på ett sätt som unga oerfarna artister aldrig kan vara. Hon kan samarbeta med vem hon vill och har en klar bild om vem hon vill samarbeta med. På skivan "E=MC2", hennes bästa album om du frågar mig, är en låt gjord av The-Dream och Tricky Stewart ("Touch my body"), och den lät så bra att hon lät Dream och Tricky göra nästan hela hennes nästföljande album.

Nuförtiden ägnar sig Mariah inte lika mycket åt vokalakrobatik som under de första åren - kanske är rösten inte heller lika omfångsrik, tonmässigt? - men hon är mycket mer närvarande i sångerna, hon känns mer personlig, och det smäller högre i min bok. Hon är sexig på riktigt, hon kan vara cool, men hon kan också vara mysig på ett sätt som vittnar om hennes good girl-förflutna - inte på ett irriterande sätt, utan på ett charmigt sätt. Mariah Carey är helt enkelt en av mina absoluta favoritartister (jag lyssnar aldrig på Mary J Blige eller Lauryn Hill nuförtiden, inte för att de är dåliga men i alla fall), och häromdagen gjorde jag på allmän begäran en Spotify-playlist med hennes bästa låtar. Det blev inte 20, inte 30 utan 50 stycken - från Clivillés & Cole-producerade "Make it happen" från 1991 till sommarens tunga möte med Rick Ross och Meek Mill, "Triumphant".
Lyssna här!


Två underbara människor: The-Dream och Mariah

PS när det gäller original vs remix av Mariah Careys låtar så tycker jag att remixerna tenderar att få för hög status. Bad Boy-remixen av "Fantasy" med Ol' Dirty Bastard som gäst må vara en milstolpe i såväl Mariahs karriär (första steget mot hiphop) som i sagan om hiphopens framåtmarsch på topplistorna, men faktum är att originalet med sin rusiga refräng är en bättre låt. "Heartbreaker"-remixen som samplar Snoop Doggy Doggs "Ain't no fun" var intressant eftersom den, genom att sampla en låt från den "moderna" hiphop-eran (post 1992) förvandlade denna era till "klassisk"/värd att konservera, och den fick många hiphopskallar att börja gilla Mariah Carey, dessutom är den anmärkningsvärd för Da Brats befriande aggressiva sexualitet (ovanligt för kvinnliga artister, i synnerhet på den tiden) - men låten i sig var inte hälften så bra som originalet. När det gäller "Honey" så har jag alltid föredragit originalet, även om Jermaine Dupris So So Def-remix är väldigt bra. Men så idag vaknade jag och kunde inte få remixens loop ur huvudet. Jag har gått omkring och diggat "Honey"-remixen hela dagen, jag var till och med tvungen att spela den på mitt piano och ta ut ackorden. Hur som helst, om ni inte har hört den så är det hög tid nu.


romain virgo - press on



från
höstvindar

Mahler, Dvořák, rysk kammarmusik och Gabrieli

Lyssna: CD-revyn i P2 20121007 12:04

I söndags var jag för första gången med i Sveriges hårdaste musikkritikforum,
CD-revyn i P2. Det var kul! Fyra nyutkomna skivor med klassisk musik recenserades av en panel bestående av mig själv, DN:s Tomas Anderberg och Maria Lindal som är konsertmästare och konstnärlig ledare för REBaroque samt programledaren Johan Korsell. Lyssna gärna! Det är två timmar men det är en massa musik, inte bara snack. Det var de här skivorna vi gick igenom:


Mahler har jag svårt för, inte för att han är dålig utan för att han är just - svår. Men alla hans symfonier är inte lika bra, och den här tyckte jag helt enkelt inte höll. Jag gav den 3 radioapparater av 5 (trots det fina skivomslaget med Egon Schiele-tavlan). Jag tror att jag kommer att lyssna på Mahler väldigt mycket om typ tio år, när jag har gått till botten med Bach, Händel, Mozart, Beethoven, Wagner och Brahms (och Miles Davis, Theloious Monk, Bud Powell och John Coltrane) - men kanske först då.


Antonín Dvořáks "Zigeunermelodien" (trots skivans titel heter inte Dvořáks sånger så, däremot komponerade Brahms ett gäng sånger några år senare som fick heta just "Zigeunerlieder") var otroligt bra. Jag hann inte säga det i programmet, men de ”Bibliska sånger” som avslutar skivan (efter "Zigenarmelodier" och "Mähriska duetter", Dvořáks genombrottshit) är väldigt fina. Han skrev dem när han bodde i USA i början av 1890-talet. Det måste ha varit en dubbel upplevelse för Dvořák att vara i USA, för han blev verkligen uppskattad där till skillnad från det snobbiga och rasistiska Wien. USA var ett land bestående av invandrare - att han kom från Tjeckien och inte från Österrike var inte lika mycket en nackdel för honom där. Men samtidigt måste det ha känts mycket långt hemifrån. Dessutom hade han nu fyllt 50 och började bli gammal. Man hör en annan människa i de här sångerna, de är mer stilla grubblande och lågmält melankoliska, även om de inte alltid har långsamma tempi. Så det är en skiva som fångar flera sidor av Dvořák. Jag gav den 5 radioapparater i betyg.


Det här var en nice skiva med kammarmusik (för fyra, fem och sex stråkar) av de tre ryssarnna Borodin, Glazunov och Arenskij. Man delar ibland in musik från andra halvan av 1800-talet i absolut musik och programmusik, eller Brahms-liknande musik och Wagner-liknande musik. Men - man skulle också kunna dela in den här tidens musik i nationalistisk och icke-nationalistisk musik. När man pratar om nationalism i konst idag är det lätt att man associerar till bakåtsträvande och instängdhet, men på 1800-talet handlade det om att bygga något nytt, det kunde vara en väldigt vital kraft. Det hörs hos Grieg, det hörs hos Dvořák och det hörs hos ”de fem” i Ryssland (Balakirev, Musorgskij, Rimskij-Korsakov, Borodin och Cui). Det var ju detta som skilde dem från Tjajkovskij – han ville göra musik som inte visste några nationer, som om den var gjord i Wien, men de fem ville verkligen göra rysk musik, så deras musik blev mycket mer originell och experimentell. Borodin var en av de fem – Glazunov och Arenskij var det inte, men de var lärjungar och ingick i samma krets fast var en generation yngre. Men det jag vill komma till är att denna kammarmusik sticker ut i det här sammanhanget, för den låter inte lika nationalistisk och anti-klassisk som orkestermusiken och operorna som samma gäng gjorde. Det här låter som något som skulle kunna vara gjort av Brahms eller Saint-Saëns eller för den delen Tjajkovskij. Om man jämför med Debussys stråkkvartett, som kom på 1890-talet, är det här väldigt konventionell kammarmusik. Men väldigt lättillgänglig och vacker. Jag gav den 4 radioapparater i betyg.


Sist recenserade vi en skiva med musik från det sena 1500-talets Venedig. Det mesta, men inte allt, var komponerat av Andrea Gabrieli och hans brorson Giovanni Gabrieli. Jag tyckte att det var en intressant clash mellan autenticitet och subjektivt drömmande, och gav den en fyra i betyg.

konstveckan

Jag vet inte hur det kom sig, men förra veckan blev en ovanligt kulturtät vecka för mig. Det började med att jag kom hem från jobbet i måndags och såg att jag fått ett brev, ett stort svart kuvert från Bonniers konsthall. Jag var bjuden till en middag på onsdagen, ett evenemang som skulle sammanfalla med ett nytt konstverk av Carl Michael von Hausswolff. Eftersom jag är fattig och älskar gratis mat, och inte hatar konst, tackade jag ja. Att jag inte kände någon som skulle dit avskräckte inte mig.


Det hela var mycket märkligt och fascinerande. Man kom dit, leddes in i ett stort mörkt rum där långbord var uppdukade för middag. Jag tog en plats och satte mig och märkte att ur högtalarna hördes ett högljutt brummande som skapade en känsla av obehag. Carl Michael von Hausswolff presenterades och presenterade sitt konstverk "I Died Here (Matter IV)" som vi skulle få höra uruppförandet av - samtidigt som vi åt mat. Han sa att han tyckte att det var en trevlig idé att njuta av en god måltid samtidigt som man upplevde konst. Men jag tror det var en listig lögn. I själva verket blev vi, middagsgästerna, en del av konstverket. Han hade spelat in ljud från ett rum på Drottningholms slott som sägs vara hemsökt av ett spöke, och genom att spela upp ljud på olika frekvenser, som behandlades genom diverse effekter, suggererade han fram ljudet av detta spöke. Ljudet, eller ljuden, blev högre och högre, mer och mer intensiva, och till slut gick det inte längre att föra en normal konversation med främlingarna omkring sig. Det kändes som en nedstigning i Hades. Maten verkade ha temat "mörk färg" - till förrätt var det blodpudding med bacon och en mörk sky, till huvudrätt svart pasta med en mörk svampsås och till efterrätt chokladmousse. Rödvin till det. Men att sitta där och äta kändes mer och mer absurt, fast det som gjorde konstverket briljant var att det hade varit lika galet att ställa sig upp och gå, liksom fly fältet, som det var att sitta kvar och låtsas som ingenting. Alla reaktioner, alla människor i rummet var relevanta för konstverket. Jag fick känslan av att sitta på en vanlig middag när atombomber plötsligt börjar falla utanför. Vad gör man i en sån situation? Ingen vet. Jag tyckte att detta performance var helt toppen.


Jakob Ojanen, från serien "These walls don't lie"

Dagen därpå gick jag till Galleri Anna Thulin där min vän Jakob Ojanen ställde ut tillsammans med Vanja Lindberg och Love E Lundell. "Reconstructing Scenes" kallades utställningen som gick ut på att de tre konstnärerna valt ut alldagliga miljöer som de använt och förändrat för att skapa nya världar och nya scener. Vanja Lindbergs minituöst utförda dockhus var fina. Och Jakos tavlor, där måleri och fotografi smälte samman, tyckte jag väldigt mycket om. Kolla in!


Runt hörnet från Galleri Anna Thulin ligger ett annat galleri som heter Young Art (faktum är att det ligger väldigt många gallerier i de här krokarna) och där ställde faktiskt Jakobs bror Joakim Ojanen ut sin konst! Se ovan. Eklektiskt och coolt. Alltså mysiga syskon, tröttnar aldrig på det.


Fredrik Söderberg, "At the feet of the guru" (2012)

Sedan bar det av till Galleri Riis runt hörnet från Fredsgatan 12 som var kvällens huvudsakliga destination. Det var vernissage för Fredrik Söderbergs utställning. Hans måleri utmärks av ockulta teman, symboler och det mänskliga psykets kompexitet. Så tolkade i alla fall jag hans motiv, som var ett smörgårdsbord av labyrinter, religiös mystik och och jungiansk psykologi. Pretty cool alltså. Tavlan ovan är inte direkt representativ, de andra var mycket mer mjuka och matta i sina färger, lite dunkelt sådär.


På vägen dit snubblade jag in på Galleri Magnus Karlsson där bland andra Johanna Karlsson ställer ut. Jag blev helt tagen av hennes små modeller av natur, de ser ut som om de var uthuggna av Gud och liksom konserverade. De såg ut som små öar som svävade i luften, och om man gick nära såg man den underbar detaljrikedomen i exempelvis träden. Asbra!


I lördags gick jag till Moderna Museet för att se utställningarna med Wolfgang Tillmans och Picasso & Duchamp. "Det är bara en massa Vice-foton" sa min kompis Martín om Tillmans bilder när jag gick in och han gick ut, men jag håller inte med. Visst finns det en massa nittiotalistiska bilder på ungdomar och ungdomskulturer med mycket naket, kroppsvätskor och dekadens. Men det finns också väldigt mycket annat, inklusive en romantisk och besjälad inställning till omvärlden. Bilden ovan är en av många abstrakta foton som Tillmans framställt i sitt fotolabb. Just denna föll jag för eftersom jag tycker den ser ut som en kyss. Mannen till vänster, kvinnan till höger... snyggt käkben där uppe... eller det kanske bara är jag? Spelar ingen roll. I liked it.


Pablo Picasso, "Minotaure caressant une dormeuse", från Suite Vollard (1933)

Sedan var det dags för "Picasso vs Duchamp - He was wrong". Jag tyckte att hela konceptet att ställa upp två konstnärskap bredvid varandra och jämföra dem kändes kul och fräscht! Först såg man allt Duchamp gjorde och blev impad och uppfylld av en härlig frihetskänsla. Sedan såg man Picasso och fattade vad han syftade på med att Duchamp "hade fel"... att måleriet är inte alls var uttömt på möjligheter och magi, att konsten inte helt och hållet nått hade vägs ände 1912, att revolution inte var det enda alternativet. Oavsett om man höll med om detta eller inte - det var svårt att inte hålla med eftersom Picassos måleri är så jävla häftigt och överväldigande - så var det en kul utgångspunkt för utställningen, det gjorde Picasso mer levande. Han blev något mer än en maskin som fick ur sig fantastisk konst, han blev en person med en uppsättning åsikter, en filosofi. Och jag har nog aldrig gillat Picasso mer än vad jag gjorde i lördags. Det slog mig att han är som Beethoven - han bemästrade det klassiska hantverket, han kunde ha blivit en ny Rembrandt om han hade känt för det (precis som Beethoven kunde ha blivit en ny Mozart om han känt för det), men han ville vidare, så han demonterade och förvrängde och skapade något nytt, något oerhört och chockerande och helt briljant. Att titta på Picassos verk från 1900-talets allra första år är som att lyssna på Beethovens verk från 1790-talet, man blir helt stum av skönheten och skickligheten och blir ännu mer stum eftersom man vet vad som skulle komma sedan! Vilket mod, vilket konstnärligt självförtroende, vilken fantastisk intuition.

För övrigt sa John Cage "Beethoven was wrong!" men det är en annan historia. Men det ekar lite av konflikten mellan Duchamp och Picasso. Cage ansåg i och för sig att det var Beethoven, den store förnyaren, som stod för det livsfarligt konservativa. Well, efter 150 år av kollektiv Beethovendyrkan från etablissemanget kanske det blir så i alla fall.


Jag avslutade veckan med att gå på konsert (jag var även på tre konserter på fredagkvällen, på jazzfestivalen, men det var i tjänst så det räknas inte riktigt) med musik av Johann Sebastian Bach. Det var i Uppenbarelsekyrkan, som jag gått förbi tusen gånger under promenader från Aspudden till Telefonplan, men aldrig besökt. Den var otroligt vacker på insidan! Bachs "Das Wohltemperierte Klavier" spelades av cembalisten Johan Lindström - inte alla 48 preludierna och fugorna (det hade tagit en evighet - när de spelas in på skiva blir det alltid 4 cd-skivor) utan de första tolv från den första boken, från 1722 (den andra kom två decennier senare). Väldigt vacker musik. Jag har haft svårt för cembalo tidigare, men börjar komma över det. Det var ju det instrumentet som Bach spelade på själv, så det finns en poäng med att höra hans verk på cembalo. Kanske i synnerhet när man ser en konsert, på skiva kan cembaloljudet bli lite väl stickigt och hårt. Jag gjorde för övrigt en
Spotify-playlist med mina tio favoriter av den första bokens preludier för några veckor sedan. Richter spelar piano. Lyssna gärna!


Igår såg jag också Douglas Sirks film "Allt that heaven allows" från 1955. Fantastisk subtil kritik av medelklassen och förortshelvetet, Jane Wyman är fenomenal i huvudrollen. Ett halvt sekel före "Mad Men" och "Far from heaven" (och mycket bättre än den sistnämnda). Så ovanligt - och ännu mer ovanligt då - att portättera en familj där barnen är själviska as trots att de är välartade, lyckliga och snälla. Rekommenderas varmt!

what it do #4



Jag fick en liten podcastkris i somras. Det kändes som att väldigt många gjorde podcasts och att de flesta var slappa produkter gjorda av sköna killar som inte hade något problem med att ta utrymme i media - indeed, de som tog mest utrymme var de som hade utrymme från början. Jag ville inte vara en del av det där. Lite som att författare som blir refuserade kör print-on-demand och får ut sina böcker ändå kändes det som att folk som kanske inte var tillräckligt bra för att göra radio styrde upp en podcast och fick ut sitt ovärderliga snack ändå. Det fanns anledning till att bli skeptisk. Även om man gör en podcast endast för sin egen skull, för att det är kul (det var vad What It Do var för mig) så finns det anledning att vara självkritisk - för man tar ändå det där utrymmet, man säger ändå åt folk att lyssna på ens grej, och varför gör man det? Är inte det motsatsen till ödmjukhet, är inte det osympatiskt och pinsamt? Borde man inte bara hålla käften och tygla sin hybris?

Ja, det var en liten kris, men en konstruktiv sådan, för den fick mig och Petter att bestämma oss för att göra något som var intressant på riktigt om vi ändå ska göra en podcast. Inte så att det måste bli superseriöst, men att vi ändå har någonting som vi pratar om (som inte bara är en känd artist vars karriär vi går igenom kronologiskt), att vi har någonting att säga. Vår första podcast efter sommaruppehållet kom därför att handla om producenter inom popmusik. Vi bjöd in vår fina vän Fanny Lindgren Agazzi och alla tre fick välja två producenter var som vi snackade om. Fanny valde Tricky Stewart och Jari Haapalainen, Petter valde Björn Olsson och Araabmuzik och jag valde Willie Mitchell och Timbaland. Det blev ett rätt kul samtal, som blev så långt att vi delade upp det i två program. Nu kan du lyssna på dem! Hoppas någon gillar det.

What It Do # 4 - producentspecial (del 1) på
SoundCloud, iTunes, som mp3 eller på vår blogg

What It Do # 4 - producentspecial (del 2) på SoundCloud, iTunes, som mp3 eller på vår blogg

mumford & sons, mike love och shellback

Igår var jag med i Musikguiden i P3 tillsammans med Ametist Azordegan, vi snackade om lite aktuella grejer i det som i Musikguiden-sammanhang kallas för Popologen. Lyssna här!

Lyssna: "Som ett tufft Rednex med den superutstuderade dräng-looken"
Först pratade vi om Mumford & Sons. Jag har en teori om varför de är så framgångsrika som de är just nu. Pessimism och nostalgi går hand i hand.

Lyssna: "Han fick inte komma upp på scen igen för hans bror tryckte ner hans face"
Sedan pratade vi om att Mike Love kickat Brian Wilson från Beach Boys. Vi snackade om andra taskiga saker som bandmedlemmar gör mot varandra. Jag fick med en del, men hann tyvärr inte nämna att Laurence i Felt skrev låten "Ballad of the band" om hur mycket han hatade sin gitarrist (som spelade på låten och inte fattade någonting av texten, men lämnade bandet efter att den givits ut) och norska black metal-bandet Mayhem där en av medlemmarna gick så långt att han mördade en annan (han åkte i fängelse inte bara för detta utan även för att ha bränt ner tre kyrkor).

Lyssna: "Någonstans i världen är det så att nördar rules the world"
Avslutningsvis pratade vi om att producenten Shellback fått pris, och om vilken status producenter och låtskrivare har idag. Fett att de har fått hög status, tycker jag.

smoke dza - new jack



från
höstvindar