intervju med dahlkvistkvartetten



Torsdagen den 8 februari ägde årets Grammisgala rum på Grand Hôtel i Stockholm. Zara Larsson, Jireel och Tove Lo var några av de euforiska och snart maximalt firande vinnarna. Vinnaren i kategorin Årets klassiska gick till en debutant: Dahlkvistkvartetten, eller The Dahlkvist Quartet som de är kända som internationellt, med skivan ”Andrea Tarrodi: string quartets”. 

Men ingen i kvartetten – som består av Bartosz Cajler (förstaviolin), tvillingarna Kersti Gräntz (andraviolin) och Hanna Dahlkvist (cello) samt systrarnas storebror Jon Dahlkvist (viola), ett slags Ace of Base för klassisk musik med andra ord – var där.

Dahlkvistkvartetten befann sig i Oskarshamn och spelade en konsert på Folkhögskolans Ceciliakapell. Tio minuter innan de gick på scen, precis när de skulle stämma sina instrument, fick de reda på att deras första skiva belönats med en Grammis. Jon blev så uppspelt att han blev lite darrig, men han berättade för publiken om den roliga nyheten innan de började spela och med stående ovationer som svar fick kvartetten mod att genomföra sin konsert. De spelade verk komponerade av Bartók, Beethoven och Tarrodi – och efteråt firade de med champagne, som Oskarshamns kammarmusikförening fixat fram, och pizza.

Den klassiska musiken befinner sig på en annan plats än populärmusiken. Den spelar enligt andra regler. Den låter på ett annat sätt. Och dess musiker är, oavsett om de blir prisade eller ignorerade, alltid i första hand musikens tjänare. I sista hand stjärnor.

Det sistnämnda gäller särskilt för stråkkvartetter.

Stråkkvartetter har en speciell status inom klassisk musik. En symfoniorkester signalerar pompa och ståt, lyxig storslagenhet, musik som spelas på Nobelkonserten varje år. Sådan musik är lika tydlig och lättillgänglig som solopianomusik, som har så lätt att hitta nya publiker eftersom pianot är bekant för alla musiklyssnare. Men en stråkkvartett signalerar någonting annat: förfining, värdighet, något avancerat och subtilt, musik som för utomstående kan uppfattas som snobbig och svår. Men som för alla som lyssnar snarare låter fräsch, kul och spännande.

Goethe beskrev stråkkvartetten som ”fyra rationella personer som konverserar med varandra”. Håller ni med om det?

– Det där är typiskt för den äldre, klassiska kammarmusiken, säger Jon Dahlkvist, den är mer en musikalisk konversation, ett samtal mellan musikaliska roller.

Den klassiska musiken har inte riktigt megakändisar på samma sätt som popmusiken, men det finns ändå stjärnor med stora egon, främst bland dirigenter och solister som uppträder med orkestrar. Dock finns inga sådana divor bland stråkkvartetter. Där tvingas man vara ödmjuk, ingen får ta över på de andras bekostnad. Det finns ingen ledare, så som det alltid gör i ensembler med fem musiker och uppåt. I en stråkkvartett är alla ledare tillsammans.

Är det en utmaning att vara ego i en stråkkvartett? Att ta plats konstnärligt, att vara personlig och unik när man framför musiken?

– Ja, säger Kersti Gräntz, till exempel när vi spelar Beethoven. Man har stor respekt för musiken när man sätter igång. Men man växer in i det, det blir vår grej till slut.

– Man har inte som mål att det ska bli en unik Beethoven, man tänker bara ”vi ska göra Beethoven”. Så tänker jag i alla fall, säger Hanna Dahlkvist.

Som lyssnare får man lätt intryck av att det är väldigt intimt att spela tillsammans i en stråkkvartett, att det handlar mycket om tillit. Kanske är det för att stråkkvartetter ofta hänger ihop under många år, som ett äktenskap eller en familj. Kanske är det för att musiken låter som den gör: man hör varje stämma, varje enskilt instrument, och det gör det lätt att föreställa sig människan bakom varje ton. Kanske är det för hur stråkkvartetter har behandlats i populärkulturen, till exempel i den berömda scenen i slutet av James Camerons ”Titanic” från 1997, då det sjunkande fartygets musiker (i filmen en stråkkvartett; i verkligheten var de fler) med heroiskt lugn och broderlig gemenskap spelar hymnen ”Nearer my God to thee” tillsammans, som för att skapa en sista känsla av värdighet innan döden kommer. Men stämmer detta med intimitet och tillit eller är det bara en klichébild? 

– Att stråkkvartett som genre är musik som bara låter intim, det tycker jag är en kliché, säger Bartosz Cajler. Jag har hört det många gånger, men jag gillar inte det.

– Fast för oss som spelar blir upplevelsen verkligen något personligt och intimt. Om man jämför med att spela i en stor orkester, säger Hanna Dahlkvist.

– Vi har spelat ihop i elva år, och det har varit samma fyra personer hela tiden. Vi har haft stora konserter ihop, stora erfarenheter, så vi vet när vi ska börja spela ett nytt stycke att vi litar på varandra, säger Jon Dahlkvist.

– Ja, säger Hanna Dahlkvist, men jag tycker att det är en musikalisk grej framförallt, det handlar inte om just oss, att vi känner varandra och att vi har spelat ihop så länge. Man kan få en intim upplevelse med någon som man har spelat ihop med i en vecka när man spelar kammarmusik. Just för att man möts.

Musiken fanns i deras liv redan när de var små, via deras familjer. Syskonen Dahlkvists mamma är kantor och pappan spelar kontrabas i Radiosymfonikerna. Bartosz Cajlers mamma jobbade som dirigent för barnkörer och undervisade i musikteori, och hans äldre bror spelade piano. Bartosz Cajler började spela piano och violin när han var sju år gammal, och hade seriösa tankar mer eller mindre från början, men som elvaåring bestämde han sig för att satsa på violinen. Även Dahlkvistarna började spela musik redan som barn, men det var först i de unga tonåren som Hanna insåg att hon ville satsa på musiken och jobba med det som vuxen. För hennes tvillingsyster Kersti kom beslutet ett par år senare. Storebror Jon bestämde sig för att satsa på musiken när han efter gymnasiet sökte till både KTH och Musikhögskolan, men drog tillbaka sin ansökan till KTH för att välja musikens väg.

Dahlkvistkvartetten bildades ursprungligen som en engångsgrej. Jon Dahkvist studerade i Holland och spelade i en kvartett där. När han fick erbjudande om att komma till en festival Frankrike och spela där med sin kvartett grämde han sig, för han kände att kvartetten som han spelade med inte skulle fixa det, så han började pussla ihop en mer seriös kvartett. Han visste att hans systrar gick i sista året på Musikhögskolan så de blev ett naturligt val. Han ville ha den bästa förstaviolinisten i stan, men Kersti ville inte spela förstaviolin så då hörde han av sig till Bartosz Cajler, ett självklart val enligt Jon. Den polske violinisten, som flyttat till Stockholm för att fortsätta sina violinstudier, gillade inte ens stråkkvartetter på den tiden, men lät sig övertalas. De fyra började spela ihop. Och det lät bra, redan från början.

Efter att ha övat Beethoven, Mozart, Dvořák och Brahms dagarna i ända åkte kvartetten till Frankrike och framförde sin konsert på festivalen. Det blev så lyckat att de blev tillfrågade om att komma tillbaka nästa sommar. Sedan rullade det på – kvartetten vann tävlingen Ung och lovande och efter det fick de en turné med 18 konserter i Sverige.

Fanns det några betänkligheter kring att spela med sin egen familj?

– Jag tror inte att man var så tveksam från början. Men efter ett eller två år upptäckte jag att jag satt med mina syskon och kivades. Vi sågs bara när vi skulle repa. Det blev väldigt intensivt helt plötsligt, säger Kersti Gräntz.

– Jag var lite tveksam från början, säger Hanna Dahlkvist. Vi bråkade ju ganska mycket…

– Ja, säger Kersti Gräntz, men det lät ju rätt bra, det var därför man fortsatte.

– Räddningen blev Bartosz, inflikar Jon och skrattar. Man kan inte bete sig hur som helst när det är någon utomstående i rummet.

– Det är svårt att jobba med sina syskon, för man är på ett speciellt sätt. Man pratar i mun på varandra, så är vi i vår familj, säger Hanna Dahlkvist.

Hur stor betydelse har det för gruppdynamiken att ni är tre syskon och en person som inte är familj, hur påverkar det själva musiken? Förutom att ni bråkar mindre.

– Sedan många år tillbaka står alla på egna ben. Alla har egna musikaliska idéer. Så jag vet inte om det spelar så stor roll att ni tre är syskon, säger Bartosz Cajler.

– Jag tror att det hörs, säger Kersti Gräntz. Vårt sound är vad det är. I en stråkkvartett är det ändå så att förstaviolinen ligger på topp och briljerar, den sticker ut. Men vi får ofta kommentaren från folk att vårt sound är så homogent. Jag tror att det har att göra med att vi tre syskon är ganska lika. Men samtidigt kanske vi inte är det?

– Jag tror att det märks att vi är syskon, säger Hanna Dahlkvist, och att det är en fördel.

Syskon eller inte – det finns en speciell sorts intensitet i Dahlkvistkvartettens sound. Det präglas av skärpa, en sorts udd, som samtidigt är varm och mjuk. Hur ömsint musiken de spelar än kan vara låter de aldrig mesiga, alltid på hugget, men samtidigt aldrig alltför allvarliga och strama. Om de pratar i munnen på varandra privat så är de snarare väldigt inkännande och respektfulla mot varandra i sitt spel. Kanske vågar de ta i lite extra då och då för att de känner varandra så bra och vet att de andra i gänget hänger med i svängarna, de vet vad de går för som musiker och som personer, de kan varandras temperament.

Spelar det roll att alla ni fyra började samtidigt i kvartetten?

– Ja, vi tre syskon hade ju inte haft en trio eller något sådant tidigare, säger Kersti Gräntz. Från allra första början var Bartosz med.

– Vi har nästan vuxit upp tillsammans som kvartett, säger Bartosz Cajler.

Ibland har ni spelat pianokvintetter eller klarinettkvintetter, och då tagit in en extra musiker. Förändras stämningen när ni tar in en ny person?

– Ja, självklart, säger Hanna Dahlkvist. Det blir en annan dynamik. Men det är nyttigt också. För man blir väldigt vana vid varandra.

En person som betytt mycket för Dahlkvistkvartettens framgångar på senare år är tonsättaren Andrea Tarrodi. Det är hennes ansikte som syns på omslaget till kvartettens unisont hyllade debutalbum. Tarrodi är en tonsättare i ropet. Hon nominerades till DN:s kulturpris 2018 och var huvudperson för årets tonsättarweekend på Konserthuset i Stockholm. Dahlkvistkvartetten spelade på en av konserterna under denna festival, och en av Tarrodis tre stråkkvartetter, ”Madárdal”, har tillägnats Dahlkvistkvartetten. Så det är ingen slump att just denna grupp spelade in verken på skiva.

– Vi fick en väldigt bra kontakt med henne från början, säger Hanna Dahlkvist. Hon är väldigt enkel att samarbeta med, hon är lite som oss liksom. Vi passar ihop bra på något sätt.

– Det var superskönt att hon satt med hela tiden under inspelningen av skivan, säger Bartosz Cajler. Det spelar stor roll hur man får kommentarer från den som är viktigast – tonsättaren. Hon var väldigt öppen, men när hon ville att vi skulle framföra någon speciell fras på ett visst sätt sa hon till. På ett fint sätt. Vi har ett mycket stort förtroende för varandra.

– När vi uruppförde hennes andra stråkkvartett 2013 var hon med hela tiden. Så vi har utvecklat en dialog med henne. När det var dags för inspelningen kände vi varandra så bra att hon kunde säga ”jag vill ha lite mer den färgen” eller något sådant, och vi förstod henne. Hon har ju ett sådant fantastiskt färgseende, hon är synestet, hon hör färger i musiken. Jag tycker det är häftigt när man lyssnar på skivan, för man hör verkligen färgförändringarna som vi gör, och det har vi arbetat fram tillsammans med Andrea, säger Jon Dahlkvist.

Känner ni att hon har anpassat sig till er också, när hon har skrivit musiken?

– Ja, det kan hända, säger Kersti Gräntz.

– Jag vet bara att hon tycker väldigt mycket om oss, säger Hanna Dahlkvist. Hon har sagt flera gånger att hon gillar när vi spelar hennes musik.

– Ja, hon uppskattade att vi tog hennes musik på allvar, säger Kersti Gräntz, hur vi repeterade in den. Hennes musik måste vara väldigt tajt för att verkligen komma till sin rätt. Det är väldigt mycket rytmer och mycket repetition. Det är väldigt mycket jobb bakom det.

En annan tonsättare som Dahlkvistkvartetten samarbetat med är Mikael Karlsson. Han komponerade musiken till Alexander Ekmans balett ”Midsommarnattsdröm” som blev en megasuccé när den hade premiär på Kungliga Operan 2015. Musiken framfördes av Dahlkvistkvartetten tillsammans med artisten Anna von Hausswolff, en pianist, en slagverkare och två ljuddesigners. Sedan dess har kvartetten framfört flera verk skrivna av Karlsson.

– Han hittade oss, säger Jon Dahlkvist. Han bodde i New York då men vi pratade på Skype och till slut träffades vi. Han hade bara komponerat halva baletten när vi började repetera några månader innan premiären.

– Men då fick vi inga noter, säger Bartosz Cajler och ler.

– Vi fick vara med och bygga upp det, säger Jon Dahlkvist. Vi repade på dagarna och han komponerade på kvällarna. Han kom dit och hörde oss spela, tog tillbaka noterna, gick hem och skrev om och kom tillbaka nästa dag med nya noter! Det var väldigt roligt. Mikael bemötte oss väldigt fint och ödmjukt.

Hur skulle ni beskriva hans musik?

– Det är ett väldigt rytmiskt sound, säger Bartosz Cajler.

– Han är väldigt otraditionell, säger Kersti Gräntz. Han gränsar till en annan genre. Han har en annan bakgrund, han har skrivit mycket dataspelsmusik och popmusik. Så han är lite av en udda fågel. Och han är inte så känd i Sverige än. Och det finns säker några klassiska musiker som tycker att hans musik är lite ”nja”.

– Att den antingen är för underlig eller för poppig, förtydligar Jon Dahlkvist.

– Fast när det gäller baletten så älskar alla hans musik, invänder Hanna Dahlkvist.

– Men det är inte riktigt klassisk musik, säger Kersti Gräntz, det är något slags gränsland. Det är fantastisk musik.

Att göra musik för en scenföreställning var nytt för er, vad tyckte ni om den upplevelsen?

– Det var jättekul, säger Hanna Dahlkvist.

– Det var väldigt pirrigt, säger Kersti Gräntz.

– Och så var det elförstärkt, säger Jon Dahlkvist, med ljudeffekter. De satt med fyrdubbla datorer och förvrängde soundet i realtid samtidigt som vi spelade. En celloton som spelades kunde utåt låta två oktaver lägre.

Det låter svårt…

– Det var bara ovant, säger Kersti Gräntz. Men vi skulle kunna göra det igen, det var kul. Vi är mer öppna för den typen av grejer nu.

Trots att gruppen har spelat ihop sedan 2007, i allt tyngre konsertsammanhang, dröjde det till 2017 innan de släppte sin första skiva. Det får en att undra hur viktigt det egentligen är att släppa skivor när man sysslar med klassisk musik, som ju i grund och botten är livemusik. Enligt Dahlkvistkvartetten själva har deras konserter varit i fokus, men det är ändå viktigt med skivsläpp. Inte minst för att konsertarrangörerna har beklagat sig över att publiken inte kunnat köpa med sig en skiva hem efter en konsert, något som det finns en tydlig efterfrågan på. Anledningen till att det har dröjt beror främst på att gruppen har väntat på rätt tillfälle, ett skivprojekt som känts helt rätt.

– För mig personligen tänker jag att det satt långt inne, säger Kersti Gräntz. Man måste ha självförtroende för att våga spela in. Det finns så otroligt många stråkkvartetter som har gjort fantastiska inspelningar. 

Ödmjukheten löper som en röd tråd genom allt Dahlkvistkvartetten gör. Gentemot tonsättarna vars musik de framför, gentemot alla stråkkvartetter som har kommit före dem och gentemot karriärens framgångar. Men också gentemot publiken. De talar varmt om hur de känner igen sin trogna publik i Grünewaldsalen i Stockholms konserthus och hur de har tagits emot av publiken i så vitt skilda platser som Wien, Birmingham och Oskarshamn. Och om hur mottagandet visserligen kan skilja sig åt när de spelar i ett fint konserthus i en storstad jämfört med i mindre ställen på landet, men att det är lika positivt på alla platser. Att alla som går på deras konserter gör det för att de älskar klassisk musik.

Det har skrivits en del om att musikjournalistiken är hotad, eftersom den inte fyller samma funktion som tidigare. Sociala medier har gett artister möjlighet att nå ut till sina fans utan att någon tidning skriver om dem, och skivrecensionernas roll påverkas av att all musik är så tillgänglig via streamingtjänster. Så är det inom populärmusik, men frågan är om det är likadant för artister som spelar klassisk musik? 

– Det är ändå ganska viktigt med recensioner, säger Kersti Gräntz. Vi läser alla våra recensioner. Våra fans håller inte på så mycket med sociala medier, de är lite äldre. Så då blir recensioner viktiga.

– Vi har haft tur, säger Jon Dahlkvist, vi får ofta positiva recensioner. Direktkontakten som man får med publiken är dock viktigare, tycker jag. Vi träffar ju publiken vid alla konserter. Jag går ofta ut efter konserten för att se hur folk har träffats av musiken. Det är ju den reaktionen, tillsammans med känslan man själv får på konserten, som ligger till grund för något eventuellt självförtroende.

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(dn.se 2018-06-10)


intervju med jesper nordin



Årets tonsättar­weekend i Stockholms konserthus tillägnas Jesper Nordin, en av Sveriges mest firade tonsättare av modern konstmusik. DN:s Nicholas Ring­skog Ferrada-Noli har träffat honom.

En violin börjar gnissla, stegrande, men tystnar snart. Ett ­elektroniskt muller börjar växa. Vio­linen kommer tillbaka, pressar sig igenom det tilltagande bruset, och gnisslandet framstår inte längre som ett gnissel eller oväsen. Men inte heller en melodi. Och inte heller ett meningslöst ljud. Det är musik. Det är början på stycket ”
Calm like a bomb” av Jesper Nor­din, början på en tio minuter lång resa genom ett postapokalyptiskt landskap. Eller är det genom en vanlig svensk skog under en hotfull natt?

Det finns inga svar. Bara frågor och associationer som poppar upp och skapar inre bilder för lyssnaren. Så fungerar musik när den är som bäst. Så fungerar Nor­dins verk.

Stockholms konserthus har sedan 2006 kompletterat sin årliga tonsättarfestival, som äger rum på hösten, med en tonsättar­weekend med enbart svenska tonsättare i fokus. I år har turen kommit till Jesper Nordin. Från torsdag till ­söndag denna vecka fylls Konserthuset med ett digert program som förutom Nordins egna kompositioner innehåller musik av andra ­tonsättare som Nordin har valt ut, där­ibland favoriten Fausto Romitelli.

Jesper Nordin, född 1971, har inte den typiska bakgrunden för en tonsättare. Han spelade inget instrument som liten, var med i ett punkband som tonåring och hade inget intresse för klassisk musik förr­än han som 20-åring började läsa musikvetenskap. Men han kom från en konstnärlig familj: mamman var skådespelerska, pappan bildkonstnär och det fanns en lång tradition av folkmusiker i släkten.

Hur har det påverkat ditt yrkesval att dina föräldrar jobbade inom konst?

– Jättemycket. När jag var ton­åring och började spela i band fanns det flera som var jätteduktiga på att spela instrument, men som inte hade en tanke på att jobba med musik. Det fanns inte i deras världsbild, det var kul, men inget man försörjde sig på. Kom man från en familj där ingen har en beröringspunkt till kulturlivet är det mycket svårare att göra det valet.

För Jesper Nordin var det självklart att han skulle hålla på med musik och arbeta med det.

– Men det var inte självklart vilken genre jag ville hålla på med. Det jag tilltalades av med nutida konstmusik när jag upptäckte den är öppenheten: man kan göra vad som helst! Det kan man inte med rockmusik, där finns det mer ramar.

Jesper Nordins musik innehåller inte sällan hotfulla och våldsamma stämningar. Han medger att hans bakgrund i punken har påverkat detta.

– Det hänger nog ihop. Det hårda uttrycket kommer delvis därifrån. Den emotionella biten av min musik har nog lika mycket sina rötter i rock som i fantasy och de stora känslorna som finns där. Jag läste ”Sagan om ringen”-trilogin när jag var nio och har älskat den sedan dess. Det jag gillar med fantasy är att det innehåller stora känslor, men de är så pass långt borta att de aldrig blir jobbiga.

Du arbetar just nu med en orkester­trilogi – ”Åkallan”, ”Ärr” och ”Öde” – tre stycken som kan framföras var för sig men också tillsammans som tre satser i en sorts modern symfoni. ”Ärr” ska uruppföras på Konserthusets tonsättarweekend, och musiken bygger lite otippat på ett riff av metalbandet Meshuggah. Hur fick du den idén?

– När jag oberoende av varandra fick beställningar till Sveriges tre största symfoniorkestrar – Göteborgs symfoniker, Kungliga Filharmonin och Sveriges radiosymfoniker – så kände jag genast att jag ville binda ihop de tre verken och att temat på något sätt skulle bli svensk musik och svenska röster i alla dess former. Därför tog jag i ”Åkallan” avstamp i svensk folkmusik och kulning, i ”Öde” ska jag använda mig av inspelningar av några av Sveriges främsta klassiska sångare som Jussi Björling och Birgit Nilsson och i ”Ärr” ville jag utgå ifrån hårdrock. Meshuggah passade perfekt eftersom deras musik är otroligt komplex och intrikat, deras musik var ett mycket utmanande material att utgå ifrån.

När han var 24 år gammal kom Jesper Nordin in på Musikhögskolans tonsättarlinje – på ett bananskal, enligt honom själv. Sedan dess har han komponerat i en rasande fart och fått framgångar inte bara i Sverige utan även utomlands, inte minst Frankrike. Ett land där den moderna konstmusiken lockar en betydligt större publik än här.

– Det är synd att det inte är så i Sverige. De som går till Magasin 3 eller Dansens hus skulle självklart kunna gå och höra modern konstmusik. I Paris gör man det – man är helt enkelt intresserad av det moderna uttrycket. Därför är det jättebra att Konserthuset har sin tonsättarweekend.

Se där en utmärkt framtidsfråga för kulturpolitiken.

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(Dagens Nyheter 2014-04-09)