belle and sebastian write about love


Nicholas: De skapade en egen värld som de lät tusentals tonåringar fly till och mysa i. En värld av tristessromantik, bokläsande, 1960-talsmode och där Nick Drakes "Hazey Jane" var definitionen av rock. Men sedan tröttnade de på det väna och mjuka, upptäckte bastrumman och har sedan dess irrat omkring i tio år. På nya skivan glimrar det dock till flera gånger, bland annat i en otippad Norah Jones-duett. De visar att det loja vemodet faktiskt kan förenas med den vuxna blickens distans och skapa en ganska charmerande optimistisk popmusik.
BETYG: 4/6 (
från Nöjesguiden)

Annika Flynner: Jag vet inte om man kan kalla det för ett mysterium, men det är i alla fall ett intressant fenomen, hur Belle & Sebastian förlorade det där som gjorde dem så speciella. Jag menar, det var inte bara att de ville göra mer slick och välproducerad musik med ett tydligare rock'n'roll-groove. Det var låtskrivandet som förändrades, de började göra låtar som bara var låtar, som inte var försök att kanalisera smärta och förnekelse. De flesta av Belle & Sebastians tidiga låtar hade en känsla av "jag tar ett djupt andetag och räknar till tio" över sig, de var stillsamma men det fanns något som rev och skavde där under ytan. Till och med relativt glada upptempolåtar som "Lazy Line Painter Jane" hade en fond av ilksa och revanschlust. Sen började gruppen göra klatschiga låtar som "Step into my office, baby" och blev precis ett sådant anakronistiskt och osexigt 60-talsbesatt band som vissa slappa belackare alltid sett dem som.

Den nya stämningen, det nya fokuset, i deras musik började med singeln "Legal Man" år 2000 och har sedan hållit i sig, även om själva soundet har skiftat något. Observera att den här utgångspunkten för musik inte innebär att musiken automatiskt är dålig - att "bara vilja göra bra poplåtar" är verkligen inte fy skam - och ibland har de ju varit riktigt bra på det, som med singlen "I'm a cuckoo". Men det har inte gått att komma ifrån att man som lyssnare saknat det där som de övergav. Vilket egentligen är orättvist - om ens band blir jättestort och man reser världen över och spelar för utsålda hus, och ständigt överöses med kärlek från fans, då är det kanske inte så konstigt om man blir en lite mer nöjd och harmonisk person. Och blir man det så är det kanske svårt att skriva melodier som jagar en likt en vind under den ensamma promenaden efter nattbussen.

Med det sagt: "Write about love" är alltså rätt bra. "Read the blessed pages" är akustisk och melankolisk, Norah Jones-duetten "Little Lou, Ugly Jack, Prophet Joe" är full av behagligt avdomnad bitterhet, och första låten "I didn't see it coming" spritter av hopp på samma sätt som "Lazy Line Painter Jane" gjorde, fast med mer självkänsla. Sen finns det en del kassa låtar också, framförallt Stevie Jacksons vidrigt käcka "I'm not living in the real world". Jag blev hur som helst positivt överraskad av skivan. Den som räknar ut Belle & Sebastian som en parodi på sitt förflutna tänker fel. Det förflutna mjölkas inte - det finns inte längre.

bo kaspers orkester - new orleans


Nicholas: I syntiga "En sländas andetag" och "Vad vi än gör" blir det plötsligt uppenbart: Bo Kaspers Orkester är ingenting annat än ett Kent för en äldre generation. Deras uttryck skiljer sig åt, men atmosfären är identisk: man är medelklass, man är lite vagt missnöjd med livet, man vet att man inte kommer göra något åt det. Tyvärr vågar inte BKO basunera ut ”nederlag”, inte ens viska det mellan raderna. Musiken erbjuder ingen tröst, för den vill inte tala om det jobbiga, den vill inte tala om något alls, den är artigt förnekande. Men den drömmer om något annat. Exempelvis New Orleans i Amerika.
BETYG: 3/6 (
från Nöjesguiden)

Annika Flynner: Jag brukar vanligtvis inte posta mina recensioner från Nöjesguiden som inte är positiva här, men jag gör ett undantag. Jag tycker att Bo Kaspers Orkester är lite intressanta, för jag har alltid ogillat dem utan att riktigt veta varför, och det var skönt att gå till botten med den frågan. Jag har i och för sig alltid tyckt att sångaren varit sjukt keff. Minns en intervju i Aftonbladet en gång, jag tror det var arbetet med skivan "I centrum" som dokumenterades och reportern snackade med alla i gruppen, och jag minns att sångaren sa att ibland jobbar man med en låt väldigt länge och inser till slut att det man gör är "att putsa en bajskorv". Det lät så sjukt äckligt. En artist som säger såna saker kan liksom aldrig bli någon man älskar. För övrigt: det är inget annat än ett skämt att skivan skulle låta som New Orleans, trots att den är inspelad där. Om ni vill ha New Orleans, lyssna på The Meters "New Directions", Juveniles "400 Degreez" eller Allen Toussaints "The Bright Mississippi".

gucci mane och waka flocka flame

Nicholas om Gucci Manes "The Appeal":
Han var 2009 års största stjärnskott på raphimlen, han var överallt, han var den nya Lil Wayne. Men precis innan genombrottsalbumet släpptes åkte Gucci Mane in i finkan och luften åkte ur hans segertåg. Nu är han tillbaka med sitt tredje officiella album, men låter inte lika het längre, och trist nog orkar han inte skriva låtar om de stormiga sidorna av sitt liv. Med undantag för den fantastiska "Weirdo" - en arvtagare till Ramones "Pinhead" - och den poppiga "Remember When" är skivan en besvikelse.
BETYG: 4/6 (
från Nöjesguiden)


Nicholas om Waka Flocka Flames "Flockaveli":
1993 var det Doggystyle, 2003 var det Get Rich or Die Tryin’, 2010 är det Flockaveli.Ett debutalbum som tar andan ur en, en perfekt samling låtar från en ung machorappare som har så mycket energi och begåvning att han inte vet var den ska ta vägen, och med beats som inte skulle kunna vara gjorda någon annan gång i hiphophistorien än i detta nu. Vissa anmärker på att Håkan Hellström inte längre exploderar i presens. Men Waka Flocka Flame gör det. I varje låt, i varje sekund. Wow.
BETYG: 6/6 (från Nöjesguiden)


Annika Flynner: För er som inte känner till det så var Waka Flocka Flame weedcarrier till Gucci Mane innan han uppmärksammades för sina vokala färdigheter. Han är son till Guccis för detta manager, och Gucci hittade på "Flocka Flame" åt Waka, ungefär som Dr Dre hittade på "Doggy Dogg" åt den unge rapparen Snoop Rock en gång i tiden. För ett år sedan var han fortfarande rätt okänd, men sen kom debutsingeln "O Let's Do It" och Guccis singel "Bingo" som han var gäst på. Sedan dess, och sedan Gucci ägnat större delen av 2010 bakom galler, har Waka Flocka passerat sin mentor, om inte försäljningsmässigt så åtminstone street cred-mässigt. Waka är lika het nu som Gucci var för ett år sedan, något som givetvis irriterar bossen. Enligt wikipedia pratar de två inte längre med varandra, och Gucci har sagt upp Wakas mamma som manager. Samtidigt kan inte Gucci kicka sin protegé från sitt skivbolag, eftersom denne genererar pengar som sjutton, och Gucci bryr sig ganska mycket om pengar. Precis som alla rappare som inte kommer från medelklassförhållanden (99,999999 % av alla rappare).

Hur som helst, det är intressant att höra hur Gucci på sin nya skiva går väldigt mycket på rutin, han saknar hungern och entusiasmen som han hade alldeles nyss. Han har ju redan nått sina mål, han har blivit en stjärna, han är svinrik. Samma resa som tog 50 Cent fyra år - från "Get Rich or Die Tryin'" till "Curtis" - har han gjort på bara ett år. Det kan ju vara så att "The Appeal" bara är en snabbt ihoprafsad produkt, och att nästa skiva kommer att bli bra på riktigt - jag hoppas verkligen det. Den revenschlust som hördes på mixtapes som "Mr Zone 6" under året är spårlöst försvunnen här, mycket mystiskt. Jag gillar Gucci och det vore verkligen tråkigt om han är slut som artist nu. Men jag tror inte det - skivan är trots allt bra, även om den inte är fantastisk.

Men vad som verkligen är fantastiskt är alltså "Flockaveli". Den är så tung, så kompromisslös, så oantastlig. Det är bara BOOM!, det är över, spelet är slut, Waka vinner på knockout. Måste också påpeka att Lex Luger, som producerat merparten av "Flockaveli", gör ett fantastiskt jobb. Inte minst för att han leker med den dynamik som uppstår när man kopplar på och av beatet, låter Waka vara ömsom a cappella, ömsom uppbackad av värsta arsenalen av trummor och syntar. Det låter ljuvligt. För övrigt: kul att syntslingan i en låt låter som Sanne Salomonsens "Den jeg elsker"!

R-Les 4 pres


I måndags spelade Ryan Leslie på Berns och jag gick givetvis dit. Jag älskar Ryan Leslie. Det räcker med att tänka på vilka hits han har gjort, åt sig själv och åt andra - "Me & U", "Long way 2 go", "Ditto", "Addiction", "Diamond girl", "Is it you", "Everything, everyday, everywhere", "Something that I like" - för att konstatera att han är en av de senaste årens mest begåvade låtskrivare och producenter. Det är egentligen bara The-Dream som slår honom på fingrarna.

Men man gillar också honom för att han är så mysig. Jag minns när bloggen Wifebeater Love lade upp ett klipp på honom från en tv-show (?) där han entusiastiskt bad tittarna att ringa in och rösta på hans nya singel. Han såg så snäll och hoppfull ut, gav inte alls intryck av att vara en stöddig stjärna som tog framgång för givet. Han verkar helt enkelt lite nördig - och så är det ju inte heller alla R&B-killar som har gått på Harvard.

Förband i måndags var Newkid. Det var nästan en lika stor attraktion som huvudnumret. Jag älskar Newkid, han är så fin, hans kalufs skakade när han skuttade runt på scenen och rev av hits som "Lever min dröm" och "Bas". Lorentz gjorde honom sällskap på scenen efter ett tag, och till slut även Ison, i en svinbra ny låt, "Luftens hjältar" (titeln = Disneyklubben-lol!). Åh, svensk rap 2010, så himla bra. Men jag blev förvånad över att det typ bara var jag och mina kompisar som sjöng med i varje låt. Jag kanske lever i en drömvärld, men jag tänker att Newkid är typ det största som finns. Men kidsen verkade knappt veta vem han var.

Men Ryan Leslie alltså. Konserten hade annonserats som "Ryan Leslie and his band" och det fick en att höja på ögonbrynen - R-Les är ju ändå inte John Legend eller Raphael Saadiq; "livekänsla" är inte något man förknippar med hans musik, och definitivt ingenting man saknar hos den. Men nu gjorde han entré med en trummis, en gitarrist, en basist och en keyboardist, och det färgade musiken under hela konserten.

Det var ett tveeggat svärd, för samtidigt som det var kul med lite musiker på scenen och den dynamik de skapade tillsammans, så förlorades det knivskarpa blänkande soundet som är Ryan Leslies signum. Och livetrummor låter helt enkelt aldrig lika tunga som programmerade - en livetrummis kan ju vara funky på ett helt annat sätt, men han eller hon kan samtidigt inte vara den utomjordiska dödsmaskin som en 808 är. Dessutom urartade vissa låtar, som väntat, i keffa rockorgier. Alltså synttung rapmetal, utan rap och utan metal. Det lät inte bra.

En annan tråkig grej med konserten var att det var så mycket singback. Till slut blev man paranoid: de där fina höga tonerna som han nyss sjöng, var det något han sjöng för oss här och nu eller var det en del av det förinspelade? Och ibland så hörde man ju Cassies och Fabolous röster. Jag tycker att låtar som har gästartister i originalversionen borde ha arrangerats om live, i stället för att låta de digitala spökena ta över rummet då och då. Om man nu ändå arrangerar om musiken för liveensemblen?

Men på det stora hela var det ändå en bra konsert. Ryan Leslie var extremt energisk, gav allt, sjöng och dansade så fint han bara kunde, och som extranummer spelade han den underbara quirky balladen "Gibberish". När han spelade i Malmö föregående kväll hade han tydligen inte spelat något extranummer. Men stämningen på Berns var verkligen på topp under hela konserten, och han verkade faktiskt lite tagen av all kärlek som östes över honom när han kom in för extranumret. "Gibberish" var en given avslutningslåt men ändå ett lite olyckligt val, för på skiva sjunger han den i autotune-falsett - nu blev det vanlig sångröst och en oktav lägre. Han är ju, tyvärr, inte en lika fantastisk sångare som han är låtskrivare och producent (det vore lite orimligt att begära det).

Men det var okej ändå, och faktiskt befriande att det inte lät perfekt. För till skillnad från när han sjöng de andra åtarna med singback lät han här mer mänsklig - lika naken som hans kropp var, med den avslängda jackan och det avslitna linnet - och mer trevande och kämpande än som en väloljad hitmaskin. Och man påmindes om varför man älskar Ryan Leslie så mycket. Det finns en osäkerhet bakom all den där urtjusiga ytan, något försiktigt, något ödmjukt hoppfullt.

the sentimental gentleman of swing


Tommy Dorsey med den alltid lika underbara Bette Davis.

Jag köpte en cd-skiva förra veckan. Jag vet inte hur det är med er, men ibland vill jag lyssna på musik på följande sätt:
1. Man sätter på en stereo
2. Man lägger i en skiva och man trycker på play
3. Skivan spelas och musik hörs och när skivan är slut blir det tyst
4. Man stänger av, eller sätter på skivan en gång till.

Jag vet inte, viss musik tjänar på att avnjutas på det sättet. Typ klassisk musik (även om de oftast klämmer in flera olika verk på samma skiva, det gilar jag inte egentligen, ibland är det till och med tonsättare), eller en skiva med jättebra texter som man vill läsa i texthäftet samtidigt som man lyssnar (som nya Säkert!-skivan). Eller en skiva som man bara vill ha i bakgrunden när man stryker skjortor eller lagar mat. En skiva som känns avlägsen iTunes och Spotify, eller internet och datorer över huvud taget, en skiva som man kan ha för sig själv, skild från det andra livet, livet på nätet.

När man vill lyssna på musik utan att klicka på nästa låt och nästa låt. När man inte vill vara så engagerad hela tiden. När man bara vill låta den gå och inte tänka på den, inte tänka på att man hör musik, mer ha det som en mysig lampa eller en doft i rummet - ambient som Brian Eno ursprungligen föreställde sig det.

Skivan jag köpte, "Manhattan Serenade" med Tommy Dorsey and His Orchestra, är en sådan skiva. Den är underbar. Den är visserligen inte så smooth som jag hade hoppats på - swing är ju ändå swing, och de där banden orkade ju inte spela ballader hela tiden - men ändå helt ljuvlig. Den har ingenting med 2010 att göra, den har ingenting med mitt liv att göra, men när jag sätter på den och har den på i bakgrunden blir vardagen lite mer som en Woody Allen-film.

"Sleepy Lagoon", en av de bästa låtarna på skivan (och en soft låttitel!), är med i Woody Allens "Annie Hall". Det är den man hör när Alvy tänker tillbaka på sin barndom på 40-talet. Woody har med trombonisten Tommy Dorsey, "the sentimental gentleman of swing", i många av sina filmer. Woody gillar ju den här lite mesigare typen av swing - även känd som "sweet bands" eftersom de inte rockade utan snarare spelade snällt och lydigt - och jag gillar den också. Det är inte Count Basie, och lika bra det, det är ingen stenhårt rytmisk dansmusik, för vem dansar till swing? (Ok jag vet att vissa faktiskt gör det, men jag dansar hellre till Waka Flocka Flame och Travis Porter.) I stället är det fint, sentimentalt och djupt nostalgiskt - musiken bar på en nostalgi långt innan Woody använde den i sina filmer. Det hände ju massor av saker på 40-talet. Krig och bebop. Men Tommy Dorsey bad sitt band att inte låtsas om det, han ville att de skulle spela så ömt som möjligt, och de gjorde det.

Frank Sinatra fick sitt genombrott som vokalist i Tommy Dorseys band, och "In the blue of the evening" som var en av deras hits ihop finns med på den här skivan. Men det är egentligen en annan historia. Liksom historien om Jimmy Dorsey, saxofonisten som var bror till Tommy och (mindre framgångsrik) konkurrent under hela swingeran.

Nej, det är inte bättre än Duke Ellingtons och Billie Holidays inspelningar från samma period. Men det gör ingenting. Jag lyssnar inte på Tommy Dorsey för att jag vill känna en massa saker. Jag lyssnar för att jag vill känna lite mindre. Jag vill bara luta mitt huvud mot en mjuk kudde. Och drömma mig bort till en Sleepy Lagoon.


plötsligt händer det


Plötsligt händer vad? Fetma? Självförakt? Insikten om att livet inte blir bättre än en påse grillchips? Vad är det denna fönsterskyltande tobakshandlare vill säga oss?

Trey Songz - Passion, Pain & Pleasure



Nicholas: Bara i år har Trey Songz gjort hits som Bottoms Up, Gucci Mane-duetten Beat It Up (som tyvärr inte är inkluderad här) och Already Taken (som finns med som bonusspår) och ytterligare befäst sin ställning som soulsångarnas främste hiphopambassadör. Hans nya skiva lider dock av att vara mindre än summan av de olika beståndsdelarna. En i taget låter låtarna som perfekta moderna radiohits, ställda tillsammans smälter de ihop till en ganska opersonlig R&B-klump. BETYG: 4/6 (från
Nöjesguiden)

Annika Flynner: Trey Songz tillhör en av 00-talets R&B-sångare som faktiskt blir bättre och bättre istället för tvärtom. Hur intressant är Ne-Yo idag? Mario? Chris Brown? Det är tufft att vara ung manlig soulsångare, konkurrensen är stenhård, och är inte ens senaste singel en enorm hit satsar skivbolagen mindre pengar på en - vilket innebär billigare/sämre låtskrivare och producenter, b-låtar från kända låtskrivare och producenter, och mindre marknadsföring. Och så blir singlarna från nästa skiva ännu mindre hits, och så går karriären stadigt neråt... men Trey Songz har något som många inte har: ett genuint intresse för ny hiphop. Han gör inte bort sig när han delar mikrofontid med Lil Wayne eller Gucci Mane, det låter helt naturligt för honom, och han utvecklar till och med catchphrases (som "yuuup?!"-utropet, eller hur P?) precis som rappare. Det gör honom givetvis både coolare och mer intressant än sina skivbolagsmodellerade kolleger. Samtidigt måste även Mr Steal-Yo-Girl växa upp och utvecklas. Det här är hans fjärde album, och även om texterna inte direkt är personliga och unika så försöker han vara någorlunda ambitiös, med det här triptykkonceptet - några låtar handlar om kåthet, några om ensamhet, några om förälskelse. Om han verkligen vill bli en ny R. Kelly så måste han dock ge lite mer, satsa lite mer, gå all in. Jag säger inte att han måste börja skriva låtar själv - det begär jag inte av Billie Holiday eller Nina Stemme heller - men kanske våga lägga sig i mer i låturvalsprocessen. Hur som helst så tror jag att Trey Songz kommer att hänga med ett tag, och det är jag glad för. Det förtjänar han. Arbetsmoralen och den höga produktionstakten är ännu en sak som han lärt sig från rapparna.


glasser - ring


Nicholas: Panther Sounds börjar bli ett synnerligen imponerande skivbolag med artister som Girls, Real Estate, Delorean och Magic Kids i sitt stall.Senaste fullträffen är Cameron “Glasser” Mesirow vars debutalbum är en högst personlig blandning av tribaltrummor, episka syntar och vackra popmelodier. Mesirow låter som en avlägsen släkting till Bat for Lashes, men mindre gotisk, mer som om hon vill tonsätta en månlandning. Och hon lyckas förträffligt. BETYG: 5/6 (från
Nöjesguiden)

Annika Flynner: Jag är ingen expert på syntpop, men jag tycker att mycket syntpop som jag har hört låter så jobbigt överlastad. Jättemycket syntar, jättemycket trummaskiner, inte en lugn sekund. "Ring" är en sån härlig kontrast mot allt detta, för syntsjoken är så nedskalade, så råa. Ljuden breder ut sig som en  vacker mörkblå skymningshimmel. Det är musik som är på en gång majestätisk och minimalistisk, och det är inte så konstigt som det låter egentligen; att något är minimalistiskt är inte samma sak som att det är sparsmakat (en enorm byggnad kan exempelvis ha en minimalistisk arkitektur). Glassers låtar är inte så mycket låtar som impressionistiska skisser, man påminns om Erik Satie och hans små labyrinter till kompositioner. Med denna estetik och dessa syntar - och med sin fina sångröst - skapar hon något halvt mystiskt och ganska unikt. Det är inte rocket science, det är bara väldigt njutbart. Det är modern pop.

håkan hellström - 2 steg från paradise


Nicholas: Jag var rädd att detta album skulle låta likadant som sin föregångare – i så fall skulle det vara första gången i Håkan Hellströms karriär – men efter att ha lyssnat på skivan kan jag dra en lättnadens suck. 2 steg från paradise har sin egen identitet, den är ett nytt kapitel. På samma sätt som Håkan tidigare snöat in på samba, progg och boogierock, och tvingat indiepubliken att svälja fördom efter fördom, går han här in för funkiga madchester-trummor och Isaac Hayes urbana träblåsarrangemang. Till skillnad från den forcerade svängfesten på Det är så jag säger det funkar Håkans nya groove rätt bra, förmodligen på grund av att den centrala i låtarna hela tiden är de djupt melankoliska texterna. Men albumets största höjdpunkter är ändå de tre maffiga balladerna, som alla är av Kärlek är ett brev skickat tusen gånger-kaliber. Håkan Hellström har med andra fått till det ännu en gång. Tyvärr, känner man sig nästan manad att säga – i låttext efter låttext och intervju efter intervju garderar han sig och gör sig redo för att misslyckas musikaliskt, se sin stjärna dala och bli övergiven. Men det stora fallet kommer aldrig. Han är precis så bra som alla tusentals fans tycker att han är. Fortfarande, och vare sig han vill det eller inte. Endast i teorin kan han vara medioker. BETYG: 5/6 (från
Nöjesguidens nätupplaga)

Annika Flynner: Efter att ha umgåtts med skivan i några dagar nu så måste jag säga att jag gillar den mer än "För sent för Edelweiss" - som jag visserligen älskar, men den var en mer rockig skiva, den här är mer poppig. Och jag älskar ju pop! I titellåten använder Håkan melodin från Beach Boys mästerverk "I can hear music", och i den underbara balladen "Jag vet vilken dy hon varit i" finns fragment från den gamla dängan "Concrete and clay" (som både Kevin Rowlands och Jens Lekman gjort covers på). Annars är det som sagt madchester som gäller, och det känns väldigt otippat och kul. Håkan gillar ju sväng och letar ständigt efter nya sorters sväng - han har betat av indiestudset, sambaslamret, discopumpandet ("Klubbland") och boogieruset, nu är det alltså Stone Roses anno 1990 som gäller. Orgeln på "Dom där jag kommer från" skulle också kunna vara från en tidig Charlatans-låt. Jocke Åhlund har inte samma dominerande roll här som på den förra skivan, fast på "Strandade te havs" tar han över, med sin Byrds-vurm, och det är också skivan minst tillfredsställande låt (att de valde den som singel, och inte "Shelley" eller "Dom där jag kommer från", begriper jag inte).

En intressant sak är att Håkan Hellström verkar bry sig mer och mer om melodierna när han sjunger. Han tvingar ofta in texten i melodin på ett ganska brutalt sätt, bryr sig inte om att orden får betoning på fel ställen, hellre ta den smällen än att kompromissa med den vackra melodin. Det är fint. Samtidigt sjunger han mer avslappnat än någonsin - till exempel i slutet på titellåten, när han citerar Bob Dylans "Mr Tambourine Man" (för övrigt ett kongenialt citat, inget ytligt referensdroppande), han flyter på musiken så mjukt och göttigt. Jämför det med hur alla textrader stod i versaler och hade tre utropstecken efter sig på "Det är så jag säger det".

Det känns som att Håkan Hellström som artist dog och återuppstod mellan andra och tredje albumet. Jag saknar verkligen inte den tidiga, "euforiska" Håkan, den typen av musik säger ändå inget om mig och mitt liv. Han har alltid haft melankoliska texter, men det känns som om vemodet blev riktigt djupt och innerligt först vid "Ett kolikbarns bekännelser", ungefär som en gryta som måste puttra i många timmar för att bli riktigt mustig. När jag tänker på konserten på Way Out West så hade jag mycket hellre hört honom sjunga den här skivan från början till slut än sitt tio år gamla debutalbum. "Jag vet vilken dy hon varit i", "Vid protesfabrikens stängsel" och "Du är snart där" är så starka, så djupa, så överväldigande. Sistnämnda låt har han för övrigt jobbat med i fem år, avslöjade han för mig när jag intervjuade honom, och den nuvarande texten är den åttonde versionen. Det vittnar om vilken perfektionist han är när det gäller låtskrivandet; att texterna ibland framstår som spontana och opolerade tror jag är ett högst medvetet drag.

Men i alla fall, jag gillar verkligen dagens Håkan Hellström, den slitna, den avslappnade, den distanserade och lite cyniska. För man får inte förväxla att ha distans med att vara känslokall. Att kunna ta ett steg tillbaka och se saker utifrån bäddar bara för ännu mer gripande skildringar. Hade han kunnat skriva en låt som "Jag vet vilken dy hon varit i" för tio år sedan, hade han kunnat låta berättarjaget tänka på sitt ex med den där varma distansen, hade han kunnat låta bli att fokusera på dennes behov och ångest? Jag tror inte det. Han hade försökt rädda det där som gått förlorat, han hade försökt desperat, slått sig för bröstet, ramlat överbord. Idag är han bara ett vittne till något sorgligt, han nickar stilla och låter situationen vara som den är, för han vet att det är för sent att försöka ändra något. Det påminner lite om stämningen på Arcade Fires senaste skiva - sometimes I can't believe it, I'm moving past this feeling. Maktlöshet som inte leder till uppgivenhet. Sorg som inte förgör, som bara får vara. För det är en del av livet.

mad mens status oktober 2010


håkan hellström bonus beats, del 4

Nu får det räcka med bonusmaterial. Det här blir sista delen. Och med överhängande risk för att framstå som tjatig: originalartikeln är en intervju som publicerades i Nöjesguiden.

ROMANTIKERN SOM VUXEN

Du är ju en romantiker. Det bästa med att ha en romantisk inställning till livet är att man upplever allt positivt mycket starkare, från syrenerna i juni till en berusande poprefräng. Men baksidan är ju att man upplever allt negativt mycket starkare också, man har inget skyddsnät. Jag undrar om du någonsin önskade att du inte var så känslig?
- Absolut, jag har tänkt många gånger att det hade varit skönt att bara plana ut, att bara ånga på med rutiner, fredagsmys och allt vad folk gör. Att man nöjde sig med det lilla mer. Och så blir det väl mer och mer, men samtidigt är man den man är, man har mycket känslor, vad ska man göra. Jag är ju sån att när jag tycker om något så tycker jag oerhört mycket om det. Om jag äter en god maträtt så är det den bästa maten som någonsin gjorts. Det är inte mycket att göra, man får försöka kontrollera sina kurvor lite. Men jag är ju ingen explosiv person. Jag är ganska trött faktiskt. Det är inom mig som det här utspelas.
Men när man är pappa måste man väl skärpa sig?
- Ja gud ja, man får lära sig att inte förstora upp saker och ting. Det där har blivit mycket bättre, jag kastas inte lika mycket mellan upp- och nedgångar utan det är faktiskt en ganska jämn hastighet. Det är inte de här ständiga sladdarna och gasningarna, utan livet lunkar på i ett ganska jämnt tempo.
Du har ju så mycket familjeliv och turnéliv. Hur mycket hinner du träffa dina vänner?
- Det är rätt ofta faktiskt. Man ser ju till att göra det. Jag har ju ganska många kompisar som inte håller på med musik. Och Daniel Gilbert och jag bor mitt emot varandra på samma gård, så det är bara att knalla över till varandra och ta en kopp kaffe om man vill ha lite sällskap, det gör vi hela tiden. Och bandet umgås jag ju mycket med. Jag tycker jag håller det ganska bra. Vissa kompisar skulle jag vilja ringa och fråga om vi kan ses snart. Ibland blir det lidande, men jag försöker alltid komma tillbaka när det lugnar ner sig.
Är det viktigt för dig?
- Ja det är det, verkligen viktigt, att man inte överger sina kompisar, att man hör av sig och sådär. Det är lojaliteten igen. Jag är en trofast vän. Om man har mig som vän så är jag inte den som sviker. Jag är din bästa vän. Det betyder mycket för mig, vänskap. Om någon har en hemlighet för mig så berättar jag aldrig den vidare. Om någon är nere så försöker jag trösta. Det tycker jag är viktigt. Att man hjälper varandra. Att man inte bara har en ytlig relation, att man finns där för varandra.
Så det har inte förändrats sedan du blev känd?
- Nej, det där är ju inte verkligt. Det är inte livet. Jag ser inte det här som någonting som kommer att hålla. För mig är det här någonting som jag får göra nu när folk tycker om mig. Men samma ögonblick som de inte tycker om min melodi längre så kommer även jag att dumpas. Men vänner och familj överger mig inte bara för att de inte tycker att en melodi är jättebra. Därför går jag inte in i det för mycket, den här världen. Men det är bara en rolig resa som jag är med på. Jag har mitt liv vid sidan om, någon annanstans.
Så du räknar inte med att det här kommer att hålla?
- Nej, det gör jag inte. Inte i längden. Jag har fått tio år nu, och ingen är gladare än jag över det. Men allt byts ut. Och det som betytt något blir till ingenting på en minut. Så är det ju.
Tror du verkligen på det? Är inte svenska fans väldigt lojala? Du pratade innan om Tomas Ledin och Magnus Uggla fortfarande regerar ute på landsbygden. Har man väl nått igenom nålsögat så är man väl safe?
- Ja, jag vet inte. Man ska inte ta något för givet. Jag är så nöjd med det som har varit så jag behöver egentligen ingenting mer. Jag är med så länge det svänger och så länge jag tycker att musiken låter bra och folk diggar.

ATT SKRIVA

Textförfattande, måste det gå snabbt?
- Det gäller att vara snabb när man hör en melodi så att man hinner uppfatta vad låten handlar om, att fånga de där bilderna. När man har hört låten några gånger ser man inte det längre, då hör man bara melodin. Det är som en film som spelas upp för en. Det första intrycket är alltså jätteviktigt, hela texten kommer till en, i temat i alla fall, sen får man sätta sig ner och hitta orden. Ofta är det lite klichéartade intriger och känslor – flykt och förvirring, kärlek. Ibland behåller jag titeln från det här tidiga stadiet rakt av – som ”Tro och tvivel”.
Vissa låtar, som ”En midsommarnattsdröm”, har verkligen tydliga storys. Har du någonsin funderat på att skriva prosa eller filmmanus?
- När jag i Trancoso i Brasilien kände jag att huvudet blev så trögt, huvudet orkade inte rimma. Då började jag bara skriva löpande i hängmattan.  När jag skrev då var det en befrielse, jag behövde inte förhålla mig till verser, jag lät texten löpa som den ville, jag kunde följa upp med mer fraser om jag ville det, inte fyra rader som är standard när man skriver en vers. Det vore kul att plocka upp det igen. Det var tre år sedan, men jag har kvar de där anteckningarna. Någon gång ska man kanske våga sig på att låta det rinna vidare, och ta det utanför den begränsande ramen med verser och refränger.
Lite som Bob Dylan, som skrev långa texter på sina skivkonvolut på 60-talet som inte alls hade med låtarna att göra?
- Ja precis, den är så himla bra den där novellen på baksidan av ”John Wesley Harding”. Men hur som helst, det är roligt att tänka så, att jag inte är begränsad av låtarna, att jag är fri att göra vad jag vill och skriva även i andra format - och jag är fri att misslyckas med det också.


håkan hellström bonus beats, del 3

If you don't know, now you know.

UNGDOM OCH ÅLDRANDE

Dina första skivor kan ses lite som hyllningar till ungdomsliv. Vad har du förhållande till ungdomen idag?
- Man är väl i någon slags brytpunkt nu, man är på väg att tippa över till gammelman. Jag är närmre 50 än 20 nu, och jag känner det lite faktiskt. Jag känner mer gemenskap med pensionärer än vad jag gör med vilda ungdomar.
Är det konstigt att det är så många vilda ungdomar som utgör din publik?
- Ja, lite konstigt är det ju, men jag var ju precis där själv. Livet går ju så fort. Nu är det en tröskel som man står och väger på. Man behöver inte förlora det gamla, man kan vara samma person hela tiden, men jag rusar inte längre, jag jagar inte längre. När man är ung har man den här elden, man jagar någonting, man vet inte vad det är men man vet att det finns i framtiden. Man vill så gärna hitta det. Man vill hitta någon att bli förälskad i och stanna med, och man vill hitta någonting att syssla med, ett sammanhang att verka i, en plats att bo på.
Nu har du ju hittat allt det där.
- Jag har gjort det ja. Vad gör man då?

Kan du känna dig avundsjuk på alla 20-åringar med eld i blick som går och hånglar bakom i ett tält på festivalen där du spelar?
- Ja, det kan jag känna, jag kan känna att jag vill att saker och ting ska vara för evigt.  Att det inte ska ha något slut, att allt ligger som en äng framför en. Jag kan känna ett uns av avundsjuka.
Å andra sidan har du upplevt mer än de flesta, du har varit med i band och turnerat runt...
- Precis, det här med att få åka runt på festivaler och klubbar och spela in skivor, det ger ju en möjlighet att verkligen halsa ur ungdomens källa. Det kanske kommer bli patetiskt med åren men det kommer jag låta det bli. Det är så underbart att få hålla på med det här. Om jag känner för det och publiken finns kvar kommer stå där och göra mig till åtlöje när jag är 70 år gammal, ta av mina kläder på scenen och sådär.
Du känner inte att du missat någonting?
- Nej jag har infriat allting och betydligt mer därtill. Jag känner inte att jag kvar någonting där som jag borde blåsa liv i nu, inte det allra minsta. Det var därför jag ville träffa någon för att stadga upp det, för det var lite väl mycket partyliv, och så länge också. Så jag trivs väldigt bra med det här, att ha två barn och en tjej som man vill stanna med.


håkan hellström bonus beats, del 2

Ni kan fortfarande läsa min intervju med Håkan Hellström på Nöjesguidens hemsida. Här kommer nästa skopa från bonusmaterialet.

FAMILJEN

Du har ju blivit förälder. Vad har du för förhållande till dina egna föräldrar?

- Man är inte mammas lilla pojke på samma sätt. Man har inte tid riktigt att vara det, man får en ny familj och så, men de ingår i den familjen. Men vi har alltid haft en bra relation, jag har aldrig känt att jag behjövt göra revolt mot mina föräldrar. Det här med punkens revolt mot generationen innan, jag kände aldrig det, den här lodräta revolutionen. För mig var det mer vågrätt, det var mina jämnåriga som jag gjorde revolt mot. Klasskamrater och även ens närmsta vänner. Det här med ”alla över 30 är döda”, det har jag aldrig förstått. Jag har aldrig stuckit under stolen med att jag gillar gamla saker. Jag är en old fashioned guy, I like old fashioned things, som Chet Baker sjunger.
Känner du dig lik dina föräldrar?
- Ja, mer och mer. Till sättet och till utseendet. Du vet, man säger att om man ska bli ihop med en tjej så ska man träffa hennes mamma först, för det är så hon kommer att bli. Det gäller för killar också, och jag känner att jag blir mer och mer som min pappa ju äldre jag blir. Min tjej borde ha träffat honom först innan hon bestämde sig.
Istället blev det grisen i säcken?
- Ja, haha, i dubbel bemärkelse! En riktig gris, ett svin i en säck, det är jag.
Men du är inte rädd för att bli som dina föräldrar?
- Absolut inte, jag skulle bli väldigt nöjd om jag blev som dem. Jag får gärna bli så mycket som dem som möjligt och så lite som den jag är som möjligt. Snälla hjälp mig över mållinjen. Jag vill bli lugn och trygg.
Din storebror var den som introducerade dig för musik?
- Ja.
Jag blev glad när jag läste det, för jag hade samma relation till min storebror och min storasyster när jag var liten, de introducerade mig för en massa musik, det  var fint, vi hade en väldigt nära relation.
- Jaså, vad trevligt!
Hur nära är ni varandra idag, du och din bror?
- Vi är så nära varandra som man kan bli. VI är bästa vänner. Om det är någon jag kan ringa när det krisar så är det min bror. Även om vi bor i olika städer och det kan gå lång tid mellan att vi pratar så är det alltid likadant, det är väldigt djupt.


håkan hellström bonus beats, del 1

I nya numret av Nöjesguiden kan ni läsa min intervju med Håkan Hellström som jag gjorde i somras. Det var ett långt trevligt samtal och mycket fick inte plats i tidningen. Därför tänkte jag portionera ut lite godbitar här. Jag delade in det överblivna materialet i olika avsnitt med varsin rubrik, tänkte ta en om dagen. Nästa inlägg får dock vänta tills på måndag, jag ska resa bort över helgen.

LITTERATUR OCH POLITIK

Läser du mycket böcker?
- Ja, det gör jag nog, så mycket jag hinner. Senast läste jag Lilla stjärna av John Ajvide Lindqvist. Han är en av mina favoritförfattare, den bästa nu levande svenska författaren.
Gillar du det här blodiga?
- Jag gillar alla nivåer av hans berättelser – spänningen, det övernaturliga, sluggerperspektivet, ordet, flödet i berättelserna, allt faller mig i smaken. Men jag gillar Stephen King också, ”Det” är en av mina allra största läsupplevelser.
Gillar du att bli rädd?
- Ja, jag kan tycka att det är lite trevligt. Eller vad man ska säga. Gött.
Du sa till DN för några år sedan att du hatar politik och att partipolitik är det värsta du vet. Varför hatar du politik? Jag tycker flera av dina texter är rätt politiska, de handlar om knarkare och losers, du visar solidaritet med de svaga.
- Jo, jag är formulerade mig ganska dåligt. Jag hatar ju inte alls politik. Det är verkligen god tid att jag sätter mig in i frågor  bättre än vad jag gjort tidigare. Jag inser att jag varit lite bortskämd. Att  jag inte intresserat mig för det måste ju vara ett tecken på att man inte levt på gränsen på något sätt. Jag ska försöka sätta mig in det inför valet. Men jag har röstat i varje val. Jag måste säga att jag beundrar folk som ägnar sig åt politik och tror på det, det är stort. Jag skäms för att jag sagt så. Det var en slacker som pratade där, inte jag.