Nicholas: De skapade en egen värld som de lät tusentals tonåringar fly till och mysa i. En värld av tristessromantik, bokläsande, 1960-talsmode och där Nick Drakes "Hazey Jane" var definitionen av rock. Men sedan tröttnade de på det väna och mjuka, upptäckte bastrumman och har sedan dess irrat omkring i tio år. På nya skivan glimrar det dock till flera gånger, bland annat i en otippad Norah Jones-duett. De visar att det loja vemodet faktiskt kan förenas med den vuxna blickens distans och skapa en ganska charmerande optimistisk popmusik.
BETYG: 4/6 (från Nöjesguiden)

Annika Flynner: Jag vet inte om man kan kalla det för ett mysterium, men det är i alla fall ett intressant fenomen, hur Belle & Sebastian förlorade det där som gjorde dem så speciella. Jag menar, det var inte bara att de ville göra mer slick och välproducerad musik med ett tydligare rock'n'roll-groove. Det var låtskrivandet som förändrades, de började göra låtar som bara var låtar, som inte var försök att kanalisera smärta och förnekelse. De flesta av Belle & Sebastians tidiga låtar hade en känsla av "jag tar ett djupt andetag och räknar till tio" över sig, de var stillsamma men det fanns något som rev och skavde där under ytan. Till och med relativt glada upptempolåtar som "Lazy Line Painter Jane" hade en fond av ilksa och revanschlust. Sen började gruppen göra klatschiga låtar som "Step into my office, baby" och blev precis ett sådant anakronistiskt och osexigt 60-talsbesatt band som vissa slappa belackare alltid sett dem som.

Den nya stämningen, det nya fokuset, i deras musik började med singeln "Legal Man" år 2000 och har sedan hållit i sig, även om själva soundet har skiftat något. Observera att den här utgångspunkten för musik inte innebär att musiken automatiskt är dålig - att "bara vilja göra bra poplåtar" är verkligen inte fy skam - och ibland har de ju varit riktigt bra på det, som med singlen "I'm a cuckoo". Men det har inte gått att komma ifrån att man som lyssnare saknat det där som de övergav. Vilket egentligen är orättvist - om ens band blir jättestort och man reser världen över och spelar för utsålda hus, och ständigt överöses med kärlek från fans, då är det kanske inte så konstigt om man blir en lite mer nöjd och harmonisk person. Och blir man det så är det kanske svårt att skriva melodier som jagar en likt en vind under den ensamma promenaden efter nattbussen.

Med det sagt: "Write about love" är alltså rätt bra. "Read the blessed pages" är akustisk och melankolisk, Norah Jones-duetten "Little Lou, Ugly Jack, Prophet Joe" är full av behagligt avdomnad bitterhet, och första låten "I didn't see it coming" spritter av hopp på samma sätt som "Lazy Line Painter Jane" gjorde, fast med mer självkänsla. Sen finns det en del kassa låtar också, framförallt Stevie Jacksons vidrigt käcka "I'm not living in the real world". Jag blev hur som helst positivt överraskad av skivan. Den som räknar ut Belle & Sebastian som en parodi på sitt förflutna tänker fel. Det förflutna mjölkas inte - det finns inte längre.
Kommentera 2

Nicholas: I syntiga "En sländas andetag" och "Vad vi än gör" blir det plötsligt uppenbart: Bo Kaspers Orkester är ingenting annat än ett Kent för en äldre generation. Deras uttryck skiljer sig åt, men atmosfären är identisk: man är medelklass, man är lite vagt missnöjd med livet, man vet att man inte kommer göra något åt det. Tyvärr vågar inte BKO basunera ut ”nederlag”, inte ens viska det mellan raderna. Musiken erbjuder ingen tröst, för den vill inte tala om det jobbiga, den vill inte tala om något alls, den är artigt förnekande. Men den drömmer om något annat. Exempelvis New Orleans i Amerika.
BETYG: 3/6 (från Nöjesguiden)

Annika Flynner: Jag brukar vanligtvis inte posta mina recensioner från Nöjesguiden som inte är positiva här, men jag gör ett undantag. Jag tycker att Bo Kaspers Orkester är lite intressanta, för jag har alltid ogillat dem utan att riktigt veta varför, och det var skönt att gå till botten med den frågan. Jag har i och för sig alltid tyckt att sångaren varit sjukt keff. Minns en intervju i Aftonbladet en gång, jag tror det var arbetet med skivan "I centrum" som dokumenterades och reportern snackade med alla i gruppen, och jag minns att sångaren sa att ibland jobbar man med en låt väldigt länge och inser till slut att det man gör är "att putsa en bajskorv". Det lät så sjukt äckligt. En artist som säger såna saker kan liksom aldrig bli någon man älskar. För övrigt: det är inget annat än ett skämt att skivan skulle låta som New Orleans, trots att den är inspelad där. Om ni vill ha New Orleans, lyssna på The Meters "New Directions", Juveniles "400 Degreez" eller Allen Toussaints "The Bright Mississippi".
Kommentera 6
Nicholas om Gucci Manes "The Appeal":
Han var 2009 års största stjärnskott på raphimlen, han var överallt, han var den nya Lil Wayne. Men precis innan genombrottsalbumet släpptes åkte Gucci Mane in i finkan och luften åkte ur hans segertåg. Nu är han tillbaka med sitt tredje officiella album, men låter inte lika het längre, och trist nog orkar han inte skriva låtar om de stormiga sidorna av sitt liv. Med undantag för den fantastiska "Weirdo" - en arvtagare till Ramones "Pinhead" - och den poppiga "Remember When" är skivan en besvikelse.
BETYG: 4/6 (från Nöjesguiden)


Nicholas om Waka Flocka Flames "Flockaveli":
1993 var det Doggystyle, 2003 var det Get Rich or Die Tryin’, 2010 är det Flockaveli.Ett debutalbum som tar andan ur en, en perfekt samling låtar från en ung machorappare som har så mycket energi och begåvning att han inte vet var den ska ta vägen, och med beats som inte skulle kunna vara gjorda någon annan gång i hiphophistorien än i detta nu. Vissa anmärker på att Håkan Hellström inte längre exploderar i presens. Men Waka Flocka Flame gör det. I varje låt, i varje sekund. Wow.
BETYG: 6/6 (från Nöjesguiden)


Annika Flynner: För er som inte känner till det så var Waka Flocka Flame weedcarrier till Gucci Mane innan han uppmärksammades för sina vokala färdigheter. Han är son till Guccis för detta manager, och Gucci hittade på "Flocka Flame" åt Waka, ungefär som Dr Dre hittade på "Doggy Dogg" åt den unge rapparen Snoop Rock en gång i tiden. För ett år sedan var han fortfarande rätt okänd, men sen kom debutsingeln "O Let's Do It" och Guccis singel "Bingo" som han var gäst på. Sedan dess, och sedan Gucci ägnat större delen av 2010 bakom galler, har Waka Flocka passerat sin mentor, om inte försäljningsmässigt så åtminstone street cred-mässigt. Waka är lika het nu som Gucci var för ett år sedan, något som givetvis irriterar bossen. Enligt wikipedia pratar de två inte längre med varandra, och Gucci har sagt upp Wakas mamma som manager. Samtidigt kan inte Gucci kicka sin protegé från sitt skivbolag, eftersom denne genererar pengar som sjutton, och Gucci bryr sig ganska mycket om pengar. Precis som alla rappare som inte kommer från medelklassförhållanden (99,999999 % av alla rappare).

Hur som helst, det är intressant att höra hur Gucci på sin nya skiva går väldigt mycket på rutin, han saknar hungern och entusiasmen som han hade alldeles nyss. Han har ju redan nått sina mål, han har blivit en stjärna, han är svinrik. Samma resa som tog 50 Cent fyra år - från "Get Rich or Die Tryin'" till "Curtis" - har han gjort på bara ett år. Det kan ju vara så att "The Appeal" bara är en snabbt ihoprafsad produkt, och att nästa skiva kommer att bli bra på riktigt - jag hoppas verkligen det. Den revenschlust som hördes på mixtapes som "Mr Zone 6" under året är spårlöst försvunnen här, mycket mystiskt. Jag gillar Gucci och det vore verkligen tråkigt om han är slut som artist nu. Men jag tror inte det - skivan är trots allt bra, även om den inte är fantastisk.

Men vad som verkligen är fantastiskt är alltså "Flockaveli". Den är så tung, så kompromisslös, så oantastlig. Det är bara BOOM!, det är över, spelet är slut, Waka vinner på knockout. Måste också påpeka att Lex Luger, som producerat merparten av "Flockaveli", gör ett fantastiskt jobb. Inte minst för att han leker med den dynamik som uppstår när man kopplar på och av beatet, låter Waka vara ömsom a cappella, ömsom uppbackad av värsta arsenalen av trummor och syntar. Det låter ljuvligt. För övrigt: kul att syntslingan i en låt låter som Sanne Salomonsens "Den jeg elsker"!
Kommentera 3
Visa fler inlägg